Champa

 Jag skrev om Cham-folket i inlägg 24 mars 2011. Khmer-riket var vad jag förstår en centraliserad högkultur baserad på rik avkastning från jordbruksproduktion och slaveri. Champa-riket hade en mer komplicerad roll, i sitt läge i det som idag är södra Vietnam. Champas malajo-polynesisk-talande folk hade goda sjöfararkunskaper. De hade tidigt en betydelsefull roll i kontakterna med Java, Indien och Kina. Särskilt  utbytet med dynastierna i södra Indien, det som kallas indifieringen eller hinduiseringen av Sydostasien, tog fart tidigt här. Den äldsta inskriptionen på sanskrit i sydostasien har man hittat i Võ Canh vid Cái-floden, 20 mil söder om hamnen i Thi Nai (i dagens Qui Nhon). Thi Nai var Champas viktigaste hamn, nära där Vijaya kom att byggas. Dateringen är omtvistad men bör vara 400-tal och den visar på relationer med Gupta-riket i Indien. Bara något äldre är den äldsta bevarade texten på cham-språket, Đông Yên Châu-inskriptionen.  Den hittades nära dagens Da Nang som är 30 mil norr om Vijaya, så inom dessa 50 mil längs kusten har vi chams gamla kärnområde. I närheten av Da Nang ligger Hoi An som är ett Unesco-arv intill naturreservatet Cu Lao Cham. En timmes resa därifrån ligger ännu ett Unesco-arv, My Son, som utgörs av tempelruiner från Champa-tiden. I detta område låg det som kanske kan kallas en första huvudstad för Champa, Simhapura.

  Pallava-dynastin, som jag skrev om 7 juli 2011, hade så goda kontakter med Champa att deras regentfamiljer etablerades sig där. En kung Nandivarman II växte upp i Champa och hämtades tillbaka till Kanchipuram som 13-åring när han råkade bli arvinge till tronen (han var regent i Pallava-dynastin 731-796). 

Tyvärr hittar jag inte lika bra filmer gjorda om Champa som om Angkor, så få tittartips i detta inlägg. Unesco lägger ut korta videos, (och dokumentären jag nämner nedan om Bani Cham är bra).  Berättelsen om striderna mellan Champa och Khmer-riket på 1100-talet finns med i några filmer, där Champa anfaller över den stora sjön Tonle Sap upp mot Angkor. Den märkliga historien om Jayavarman VII kan utgöra stoff för sådant, även om mycket är oklart. Han levde ca. 1128-ca. 1218 och var regent i Khmer-riket från 1181. Under hans regeringstid byggdes Bayon-templet i Angkor Thom och han införde mahayana buddhism i Angkor. Han växte upp i Champa, då hans fiender hade makten i Angkor, men blev sedan den som befriade Khmer-riket efter Champas ockupation på 1170-talet. Angkor kom att ockupera Champa men sedan vände det hela. Under trycket från den framväxande makten Dai Viet valde Angkor att släppa kontrollen över Champa.  En viss Jaya Paramesvaravarman som växt upp i Angkor, men var barnbarn till den störtade Champakungen, ledde återupprättandet av Champa och blev regent där 1220-1254. Huvudstaden hette Vijaya, ett ord på sanskrit vi lärt oss betyder segrare. Jaya och Vijaya är två väktare som skyddar ingången till Vishnus heliga tempel.

Mycket finns att vakta mot. Först fortsatta anfall från DaiViet kring 1252. Makt-kulturen förändras, relationerna med Indien avtog och den sista inskriptionen på sanskrit är från 1253. Sen kommer mongolerna som erövrat Kina och anfaller i omgångar från 1283 till 1285. Fortsatta krig med Vietnam 1367 och framåt. 1471 förlorar man rejält och blir en vassalstat. Champa krymper sedan sakta till att rike slutligen helt upphör 1832 och den siste kungen avrättas 1835.

Under hela denna tid utgöra Champa en del av handeln på havet. Islam får inflytande på grund av detta, muslimska handelsmän etablerar sig här. Religösa beteckningar på olika inriktningar är Bani Cham för muslimer (dock en väldigt unik tolkning av islam) och Cham Ahiér (eller Cham Balamon som de kallas av vietnameserna) för anhängare till hinduism.

Man har alltså genom århundraden upprätthålligt denna statsbildning, och kunnat bedriva handel (och piratverksamhet) på havet. Men har anpassat sig till olika religioner som etablerats inom området. Men man har hela tiden hamnat i konfliker som till slut gjort att statsbildningen upphört. Och även efter det, t.ex. under Pol Pot utsattes cham för massmord och kulturutrotning. Idag är de en liten minoritet i Vietnam och Kambodja.

Jag hittar inga bra paralleller och sådana ger kanske bara felaktiga associationer. Jag provar i alla fall. Gotland var en viktig plats för handeln på Östersjön och gutarna utsattes för brutal behandling både av svenskar och danskar, som kung Birgers angrepp 1313 och  Valdemar Atterdags anfall 1361. Gutarna blev tvungna att låta sig inlämmas i grannarnas statsbildning. Andra makter runt Östersjön är ännu svårare att spåra idag, ta bara våra vänner venderna. Vendland blev Pommern och kvar av venderna idag är bara några kasjuber och sorber. Men dessa, liksom gutarna, hade aldrig en statsbildning av samma styrka som Champa. 

 Kungariket Aragonien (med furstendömet Katalonien) däremot var ett starkt rike, det hade stor betydelse för handeln på Medelhavet under en period. Men kungariket giftes in i det som blev Spanien. Katalanerna har klarat sig relativt bra, även om vissa av dem fortsätter kämpa för en egen statsbildning.

Ett annat exempel:  Sogderna hade stor betydelse för handeln i Centralasien. Men efter att Tang-Kina började förfölja dem och andra krafter tog över handeln samt arabiska och persiska blev viktiga kulturspråk, utplånades de som kultur. 

Hinduisering eller indifiering av Champa

Jag skrev att chamfolket hade hinduiserats. Klart är att handelsutbytet mellan indiska halvön och sydostasien ledde till en spridning av tankemönster som kan kopplas till det vi sammanfattande kallar hinduism men även till buddhism och till andra aspekter av kulturen och samhällsordningen i Guptariket och andra indiska riken. I My Son och på andra platser i Champa byggdes tempel som hade en linga i centrum som symbol för Shiva, och texter på sanskrit finns bevarade. I boken "Champa and the archaeology of My Son" av Andrew Hardy m.fl. skriver de att de tidigaste inskriptionerna i tempel på sanskrit som anger vem som finansierat tempelbygget är daterade till Guptariket i Indien och inte så mycket tidigare än motsvarande inskriptioner i Champa, vilket kan innebära att vissa föreställningar utvecklades i samverkan mellan de olika områdena, inte bara som en överföring från indiska riken till Champa.

Valet av ord för att sammanfatta en viss historisk process är en typisk "efterrationalisering", som i sin tur kan ha ett ideologiskt syfte för att skapa en passande historiebild i ett nytt sammanhang. Eftersom jag i grunden funderar över begreppet "globalisering" via omvägen att läsa på om handelsutbyte på 600-talet, blir det en fråga vad jag ska kalla utbytet mellan indiska riken som Pallavariket och sydostasiens Champa på 600-talet.

I engelska ordböcker finns ordet "indianization", som ger en bredare association än hinduisering, men samtidigt för mig blir sammankopplat med mer aggresivt koloniala processer. Hade det imperiebyggande Guptariket (ca 320-520) blivit mer långvarigt och expansivt hade utvecklingen kanske mer kommit att likna den "romanisering" som Romarriket genomförde. Istället fragmenterades utvecklingen på den indiska halvön, under trycket från norr ifrån kommande nomadfolk som hepthaliterna.

Den buddhistiska traditionen kom att minska i betydelse under Guptariket, men få mycket stor betydelse i Sydostasien och norrut i Tibet, Kina och Japan. En sådan konkurrens mellan två betydelsefulla trossystem som var för sig presenterade en modell för "effektiv anpassning" av maktförhållande i samhället, kan ha inneburit en positiv flexibilitet som bidrog till den kulturella blomstringen under perioden 300-600. Guptariket var troligen sin tids rikaste makt, då både romarriket och kinas dynastier splittrats i mindre enheter.

De två stora religionerna var inflytelserika på bekostnad av många lokala traditioner, säkert främst för att de kunde skapa grund för härskarnas maktambitioner. De hade även stor påverkan på varann. Buddha blev en inkarnation av hinduismens Vishnu (en avatar som det heter på sanskrit) och omvänt uppstod inslag inom buddhismen som kallas vajrayana-buddhism eller tantrisk buddhism med inslag av vedalitteraturens mystiska mantra, yoga och större betonande av kvinnans och sexualitetens betydelse. Hinduismen (i sig ett problematiskt ord) kom att dominera där kastväsendet etablerats, medan buddhismens munkar och klosterväsen hade en större missionerande potential.

Guptaskriften är en utveckling av sanskrits brahminskrift. Guptaskrift finns bevarad på de guldmynt som präglades. Detta alfabete gav upphov till indiska alfabet som devanagariskriften och även för chamskrift och burmesisk, siamesisk, laotisk, khmerisk och tibetansk skrift. Att vietnamesiska tidigare skrevs med kinesisk skrift visar på en kulturell skiljelinje. Detta gör att "sanskritisering" skulle kunna vara ett ord som ger en bild av de indiska rikenas inflytande men det ordet har fått en annan betydelse. Det betecknar förhållandet när människor, inom ett rike, i lägre kaster antar språk och riter i högre kaster för att öka sin status i det hinduiska samhället. Men tillämpar man det mellan riken kanske det går att göra en analogi, givet att handelsmannen från champariket valde att anta de seder som krävdes för att kunna göra affärer med hinduer från kasten vaishyer.

Slutsatsen blir att sammanfattande begrepp som "hinduisering" kanske alltid måste bli mer missledande än upplysande. Men just i fallet Champa på 600-talet tycker jag att hinduisering säger något relevant.

Mandalapolitik

Ett försök att visualisera de politiska strukturerna i tidiga sydöstasiatiska samhällen är att jämföra dem med en mandala. Begreppet mandala har i hinduisk och buddhistisk tradition en grundläggande religiös betydelse som en bild av hela kosmos som man kan meditera över. Ordet mandala är sanskrit och betyder cirkel, eller "manda-" (kärna) och "-la" (behållare).  Ordet hade en mer specifik betydelse i indiska skrifter rörande makt och regerande, till exempel i Kautilyas texter. I en mandalas centrum fanns en central makthavare som hade relationer till olika lokala makthavare, i ett nätverk som i någon mening vart svagare ju längre från centrum man kom. Det kan kanske kallas en "cirkel av kungar och brahminer", men ordet kung ger direkt en koppling till västerländska "kungariken" vilket det alltså inte var frågan om. Den geografiska kopplingen var inte så stark, särskilt de sjöbaserade ekonomierna kunde flytta sitt centrum, det följde personen.

En sådan kort beskrivning resulterar i en mängd principiella och praktiska frågor hur man alls ska försöka beskriva ett politiskt-ekonomiskt-religiöst system från 600-talet, eller för den delen vilket samhällssystem som helst. En underliggande tes är att det finns ett samband mellan de verkliga eller upplevda maktförhållandena och den religiösa beskrivningen av tillvaron. Sambandet går "båda vägarna", dvs varje person med maktambitioner försökte legitimera sin position genom att hänvisa till de föreställningar som var allmänt accepterade men föreställningar utvecklades också för att kunna förklara hur samhället var funtat.

I sydostasien pågick en "hinduisering", när lokala makthavare gärna tog intryck av inflyttade brahminer för att skaffa sig prestige. Här rörde det sig inte om någon migration, annat än av enstaka lärda förmedlare av hinduiskt tänkande. Eftersom hinduism inte är missionerande var de sannolikt inbjudna av härskarna i de "cirklar" vi kallar Funan, Champa och Sri Vijaya. Buddhistiska munkar hade en mer missionerande inställning och buddhism spreds från 300-talet i området, först i områden som gränsade mot Kina, men senare bland annat till khmererna runt Angkor och till Sailendras på Java. Borobodur som byggdes från 760-talet fram till 830, utgör med sin geometriska plan en illustration till mandalan som arkitektur.

En intressant aspekt av hinduiseringen av Champa (och allmänt i sydostasien) var att kastsystemet inte överfördes och blev så låst som i Indien. Mary Somers Heidhues skriver i "Southest Asia" att i den mer rörliga miljön (fluent society) så fick kasterna (Brahmin, Kshatriya, Vaisyas och Sudra uppdelade i hundratals specifika kaster och därtill de oberörbara daliterna, ) inte samma betydelse. Brahminerna, som kunde vara självutnämnda sådana, kunde gifta in sig i jordägarnas/krigarnas kast Kshatriya och korsa kastbarriärerna.

Själva indelningen är spridd i indoeuropeiskt tänkande (präster, adel, borgare och bönder) men begreppet kast anger just att det är socialt oacceptabelt att ha för mycket samröre med lägre kaster. Och precis som vi tenderar att sätta adel före präst så uppfattar jag att chamfolket satte "kungen" före brahminen.

Mandalasamhället var förstås starkt hierarkiskt, byggt på lojaliteter som skapade de band som höll ihop cirkeln. Det går att spåra en konsensuskultur bland de styrande eliterna som finns kvar i till exempel beslutsordningen inom ASEAN.

Chamfolket, sydostasiens sogdianer

Cham är ett folk som idag utgör en minoritetsgrupp i Vietnam och i grannländerna. På 600-talet hade de ett eget rike längs sydkinesiska havets kust. De var duktiga sjöfarare och hade stor betydelse för handel mellan Indien, Indonesiska öarna och Kina. På så vis fyllde de en liknande roll som sogdianerna längs sidenvägen, de var handelsmän i större utsträckning än andra folk.

Sydostasiens folk kan delas in i folk vid havet som cham och malayer och andra mera landbaserade, risodlande folk som viet (kinh), khmer och thai. Källorna för historiken kring 600talet är främst kinesiska texter som beskriver kontakter mellan folken, via handelsutbyte eller krig, och arkeologiska utgrävningar. Kineserna kallade ett område för Funan, ett sjöfarande folk som hade en hamn vid Mekongflodens delta som benämns Óc-Eo. Denna kultur bedrev handel över Kra-näset åtminstone från 300-talet eKr. Omkring år 600 får tidigare underlydande khmerer (som kineserna kallar Chen-la) kontroll över Funans område. Det är möjligt att delar av Funans befolkning och den handel som de bedrev flyttade österut och förenade sig med chamfolket vilket skapade en uppgång som gjorde champa till en rik kultur. Champa kunde överleva fram till 1500-talet och den siste "chamlorden" gav upp sina maktbefogenheter så sent som 1832. Chamfolket var ett kustfolk, givetvis fiskare och handelsmän, men även sjörövare och slavhandlare. Varor som kineserna köpte var bomull, kryddor, socker, sesam, guld, aromatiskt trä, ebenholts, elfenben mm. Snäckor användes som betalningsmedel. Dokumentation skrevs ner på palmblad, men inget av det är bevarat. Namnet Champa finns i en inskription från år 658, tidigare namn som kan kopplas till champa är Linyi (ett kinesiskt namn som på vietnamesiska skrivs Lâm Áp).

My Son heter den numera sönderbombade hinduiska kultplats som var religiös huvudort i Champa. My Son ligger nära dagen Da Nang i Vietnam. Där finns Bao Tang Cham - chammuseumet. Många av föremålen där är från perioden 700-900 eKr, år 982 utgör en vändpunkt för Champa när vietfolket i norr vinner terräng och champas huvudort flyttas söderut till en stad som hette Vijaya. (Som inte ska sammanblandas med riket Sri Vijaya på Sumatra).

Det är spännande att fundera över om det finns likheter mellan sogdianerna och chamfolket. Sogdianerna levde i spänningsfälten mellan kinesisk kultur (konfusiansk, daoistisk) och en västlig sassanidisk/hellenistisk/kristen och en stark buddhistisk ínfluens, och senare av en kraftig påverkan från arabisk kultur. På ett liknande vis har chamfolket på grund av sina långväga kontaktet påverkas av indisk (hinduisk och i mindre utsträckning mahayna buddhism) och kinesisk kultur, och senare av islam. En skillnad var att sogdianerna också var i allians med olika nomadfolk, turkiska och mongoliska kulturer, som inte hade någon motsvarighet i sydostasien. Lokala mer animistiska kulturer och malajernas kultur hade betydelse för cham. Sogdier kan kanske ha träffat chamfolk, det finns uppgifter om sogdier på ställen som Sri Lanka, så de deltog kanske även i handeln över haven. http://www.cais-soas.com/CAIS/Geography/soghdiana.htm

En annan möjlighet är att jämföra Champa med andra sjöfarande handelsmän, som fenicier, vikingar, hansan, Venedig. I den listan framstår champa som en lugnare variant av vikingar, och med större konkurrens på havet än vikingarna eftersom det fanns andra duktiga sjöfarare i vattnen runt Indonesiska öarna. När fartygen utvecklades behövdes inte omlastningsvägen över Kra utan fartygen seglade runt malackahalvön. På södra Sumatra växte en sjömakt fram som hette Sri Vijaya med huvudorten Palembang och senare, närmare Java, koncentrerades makt till Sailendradynastin. Det fina ordet för sådana sjömakter är talassokratier. Av dessa växte Sri Vijaya till störst betydelse från 900-talet till 1300-talet och kanske närmast kan liknas i betydelse vid hansan. Med det muslimska malackasultanatet på 1400-talet uppstod en sjömakt som kan jämföras med Venedig.

De austronesiska språkens spridning visar hur dessa folk haft kontakter över haven. Från Taiwan och Tahiti till Maori på Nya Zeeland till Malagasy på Madagaskar finns en gemensam språklig rot, som idag omfattar mer än 350 miljoner människor. (Ethnolgue anger 354 miljoner men då räknar de även folk i USA osv som har bahasa indonesiska eller tagalog som första språk). Språket cham är austronesiskt, och ligger inom en malajisk språkgrupp som betecknas aceh-chamiska språk. Mer om detta på etnologue. https://www.ethnologue.com/language/cja/

Kvinnorna kan ha haft en högre ställning i chamkulturen, till skillnad från indisk och kinesisk kultur. Hans Hägerdal skriver att det var flickorna som anhöll om pojkarnas hand, något som kan tolkas som att släktskap räknades på mödernet. Sådan matrilinjäritet finns inom malajisk kultur, bevarad idag till exempel bland Minangkabaufolket på västra Sumatra.

Chamfolkets senare historia ska inte sammanfattas här. Kort måste nämnas att pga trycket från viet och andra folk är de nu utspridda i flera länder i sydostasien och lever som en muslimsk minoritet. Under Röda Khmerernas välde i Kambodja mellan 1975 och 1979 skedde massmord som kan ha omfattat över 100 000 cham i en grupp om totalt omfattade ca 250 000 personer.

anm: Champa-riset måste nämnas. I Kina odlades i huvudsak två sorters ris, geng (Oryza sativa japonica) och xian (O. sativa indica), två sorter som bägge kommer från i Kina.  Men vid en torka 1012 började man odla tåligt ris från Champa (O. sativa aus) och det utvecklades och gav så goda skördar att på några årtionden ökade andelen till 90 procent av allt ris som odlades i nedre Yangtze-området. Champa-riset ursprung beskrivs här. Det tycks ursprunglingen komma från högläntare terräng i östra Indien.