Vågorna mot hågens strand

I ett inlägg 25 februari 2018 skrev jag om "håg" som ett ord som skulle kunna anses ha en modern betydelse för att beskriva självmedvetandet. Men i det inlägget tog jag inte upp ordets ursprungliga innebörd. Håg är ett fornordiskt ord som hade en viktig betydelse i den förkristna världen. 

Nu har jag hittat en bok som försöker beskriva detta. Den heter "Ask och Emblas barn, Vikingarnas historia" av Neil Price. (Daidalos 2024, men ursprungligen utgiven på engelska 2020). Översatt av Henrik Gundenäs.

Citatet i rubriken har Neil Price som exempel på en kenning för tanke (sid 108). Tyvärr hittar jag inte hans referens, jag får leta mer efter den. "Vågorna mot hågens strand".

Det fornnordiska ordet var "hugr". Den språkliga bakgrunden redogörs för på dialektbloggen. Enligt Jan Hellström som skriver den bloggen är det fornvästnordiska, dvs beläggen kommer från det norska och isländska nedtecknade arvet vilket är rimligt. Jag antar att vi tyvärr inte har någon runristning på fornöstnordiska som belägger ordet hugr.  Huvudbetydelsen är tänka, förstå, minnas, vilket är vanliga ord för det som självmedvetandet presenterar för vårt sinne, efter all den bearbetning som pågått i hela vårt medvetande. Den andra viktiga betydelsen är mer kopplad till känslor: tycka om, trivas, längta, våga. Även det avser den känsla som vi blir medvetna om tror jag. Ordet "håg" handlar inte om de omedvetna drivkrafterna, utan när jag väl har något i hågen så är jag medveten om det.

I Snorres Edda finns ordet håg (jag läser i förlaget Fabels utgåva från 1997). Där finns Tjalves löptävling med Huge i Gylfaginning. Tjalve förlorar givetvis, och jätten Utgårdaloke förklarar sedan för Tor att Huge var hans egen tanke som Tjalve tävlade med. I Skáldskaparmál står att en synonym till tanke är håg. (Det står också att tanken kan man kalla "trollkvinnans vind" med mera så skalderna hade stor frihet att skapa sina kenningar).

Neil Price menar att hugr beskrev en persons karaktär. Det går att förstå. Men sedan skriver han att vikingarna ansåg att hugr kunde lämna den fysiska kroppen och gå vidare efter döden. Då blir ordet mer likt det som religiösa människor kallar "själ", i alla fall inom den kristna traditionen. Och då kommer vi in på den principiella svårigheten att sätta sig in i andra människors idéer om vad som händer efter döden. Det finns många ord för det, själar, andar, vålnader, gengångare och spöken osv. Jag lämnar det och fortsätter med Neil Price beskrivning av andra delar av en vikingatida människas peronlighetsuppfattning, som han anser bestod av fyra delar.

Förutom sin hugr hade en människa sin hamr, sin yttre hamn. Och till det kommer två ytterligare delar av personligheten, en hamingja som rörde ens öde, ens lycka, och en fylgja, den skyddsande som man ärvt från sina förfäder. Neil Price skriver att "själen hade fyra delar", jag vet inte om det är ett meningsfullt sätt att beskriva detta.

Hamr, ens yttre framträdande inför omvärlden, framstår som ganska begripligt tills man inser hur radikalt man ansåg att den kunde bytas ut. Man kan kanske se sin "hamn" som ens gränssnitt mot omvärlden, man ser ut och presenterar sig på ett visst vis. Ens yttre sociala jag som varierar med situation. I vikingarnas värld hade alla sina socialt förutbestämda roller och det var nödvändigt att man uppfyllde dem. Det var t.ex. stor skillnad på att vara fri man och träl. Möjligen har alla dessa ord jag diskuterar nu inte tillämpats på trälarna som sågs som ägodelar.

Numera han man ha en alternativ hamr på internet, och i spelsammanhang även sin avatar. Den indiska ursprungbetydelsen av avatar är en gud som stigit ner på jorden, sådant gjorde även asarna och då var hamnbyten vanliga.

En vikingatida hamnbytare kunde bli varg eller björn. Alla kunde inte detta, bara vissa som hade denna gåva. Neil Price noterar att Egil Skallagrimssons farfar Ulf kallades Kvällulv. (Vilket gjorde att Egils far gick under det imponerande namnet Skallagrim Kvällulvsson).

Kvinnor kunde också byta hamn, ofta till sälar eller fåglar. Ofta nog rovfåglar. Jag tänker att de som själva ansåg att de upplevt dessa hamnskiftningar var rätt påverkade av några spännande droger. Många schamanistiska föreställningsvärldar innehåller inslag av resor i djurhamn och detta borde varit något liknande.

Neil Price citerar "Den höges tal" där Oden berättar att han ser trollpackor som rider i himlen och då kan han använda en trolldom som gör att de inte hittar hem till hamn (heimhama) och håg (heimhuga)

Ens hamingja var kopplad till ens lycka. Lyckan är som en separat inre ande som kan överge en. Neil Price menar att "your luck has run out" är ett gammalt talesätt som vikingarna såg bokstavligt. Förutom att ens hamr var socialt förutbestämd så var ens hamingja också en del av ens öde. På ett vis blir det litet utrymme över alls till det man kan kalla "fri vilja", allt var ödesbestämt.  Håg och vilja är olika begrepp. 

Slutligen fylgjan som är fjärde delen i denna komplicerade beskrivning. Fylgjan var ett kvinnligt väsen som var en slags följeslagerska som alla hade med sig, män som kvinnor. Fylgjan var en länk till anfäderna och gick i arv till senare släktled. Hon kunde bara ses i drömmen, där hon gav varningar och råd. 

Fylgjorna hade en motsvarighet i ett externt väsen - diserna. De var kvinnliga andeväsen som kunde påverka en människa på gott och ont. Till diserna blotade man. Disatinget var och är en viktig tradition i Uppland. Diserna representerade ättearvet och kunde ses i drömmar, så flera aspekter överlappar mellan diserna och fylgjorna. Utöver diserna fanns sedan en rad olika gudar och väsen: asar, vaner, valkyrior, jättar, vättar och de som på isländska kallas huldufólk, "det gömda folket" osv.

Hela denna världsuppfattning, med olika typer av väsen som fanns både innanför och utanför den egna huden, är inte lätt att sätta sig in i. Så att rycka ordet "håg" ur sitt gamla sammanhang är kanske inte så enkelt.

En liten insikt av allt detta är att uttrycket "ta gud i hågen" i betydelsen "lita på sin lycka" är välfunnet, man måste lita på sin hamingja.

Ordet håg kan gå förlorat i översättning, till exempel för att passa in i en dikt. Neil Price citerar Hervarar-sagan där Hervor ska hämta svärdet Tyrfing ur sin faders grav. Hon kväder en vers med en kenning "muntún hugar" som betyder "hågens inhägnade tun" och översätts med "hjärta". Hon vill visa att hon inte är räddhågsen för sin döde fars skepnad: "Ej får du dotter dins hjärta att darra för att du visar din vålnad i dörren". (Lönnroths översättning) eller "Ungmöns hjärta icke skälver, fast spöke hon ser stånda i dörr. (moderniserad variant av A.U. Bååths tolkning)

Jan Hellström nämner det holländska talesättet "tegen heug en meug" som betyder att göra något mot sin vilja. Varken heug eller meug används längre annat än i detta talesätt men de orden betyder ungefär glädje/längtan respektive lust. 

Det holländska heug finns kvar i ord som geheugen (minne) och verheugen (glädjas). I tyskan och engelskan hittar jag inga moderna ord som bygger på samma rot som hugr. 

Riktiga riktigt gamla sagor

Två gamla sagor har ristats in i sten och tytts på nytt i vår tid. Ingwaz-sagan som hällristning och Völvans spådom på Rökstenen.

Ingvar den vittfarnes saga (på isländska "Yngvars saga vidförla") nedtecknades av munken Odd Snorresson på 1190-talet. Ingvar ska ha varit en historisk person vars dödsår 1041 i sagan anses vara bekräftat i andra källor. Ingvar reste i österled med 30 skepp och han själv dog på färden. De runstenar som kallas Ingvarsstenar är kopplade till den resan. Odd Snorrasson Munk var en av de första munkar som nedtecknade isländska sagor och denna skrev han själv, men han byggde då vidare på gamla berättelser samt anpassade för sitt eget syfte att visa på stormännens arbete med att utbreda kristendom österut. Mats G. Larsson menar att man kan räkna in Ingvarssagan bland fornaldarsagorna.

Den sagan har alltså en historisk bakgrund men är sedan utbroderad enligt ett äldre mönster kring en mytomspunnen resenär som benämns Ingwaz i Jonathan Lindströms nya bok "Världens äldsta historia, Hjältar, gudinnor och myter under 300 000 år", (Norstedts, 2024).

Jonathan Lindström huvudnummer är att han tolkat hällristningarna i Hemsta utanför Enköping (mellan Rickeby och Boglösa) som en bildberättelse som beskriver Ingwaz resa, och då daterat till kring år 1400 f.Kr. 

Ingwaz är en äldre rekonsturerad stavningav Yngve, som i form av guden Yngve-Frej är far till Fjölner, den mytologiska ynglingaättens första namn. Med Jonathan Lindströms tolkning är Ingwaz/Yngve en människa, den mytologiska resande hjälten. Till Ingwaz namn kopplas Ing-runan, en runa som finns med i den äldre runraden, till exempel på Kylverstenen. 

Jonathan Lindström visar hur Hemsta-ristningarna berättar Ingwaz saga i 36 scener eller tablåer. På sidan 30 sammanfattar han det mera kortfattat för att lyfta fram de delar som stämmer med Ingvar vittfarnes saga. Spoilervarning, det framgår hur det slutar:

1) Flotta över havet, 2) Strid med jätte, 3) Kärleksmöte med kvinna, nära svinhjord, 4) Besök i de dödas boning, 5) Jättes fotavtryck, 6) Jättes fot avuggen, 7) Undergång i malström. 

(I slutet av boken finns en bilaga som pedagogiskt visar Hemsta-bilderna i 14 episoder och jämför med scener i Odyssén) 

Det är alltså en hjältesaga med en färd med många hjältedåd och gudar som griper in på olika vis, men där hjälten på grund av sitt övermod förlorar gudarnas gunst och straffas på slutet. I Ingvar den vittfarnes saga finns det med drakar och skatter, syftet med att ta med sig jättens fot var att muta draken med den. På Hemsta-stenen i scen 28 menar Lindström att foten offras till en orm som spärrar resenärernas väg. Mera oklart vad Ingwaz tror sig kunna finna vid resmålet, det troliga är att han vill hitta någon rikedom att ta med sig hem när han ska göra anspråk på att bli kung. Det slutar istället med att de drunknar och placeras på stjärnhimlen, dit även jättens tå ska ha satts upp.

Kvinnan i Ingvars saga heter Silke-Siv och är drottning i ett rike i österled. I Ingwaz-sagan kallar Lindström drottningen för en völva, jättinnan Sejbo. Hon får ett barn med Ingwaz som får heta Fjölnir (i scen 34). Som då kommer att härska över svearnas åtta hövdingadömen och grunda ynglingaätten, (Tacitus ingvioner, kapitel 2 i Germania).

Lindströms bok är på nästan 600 sidor och tar många stora grepp kring denna myt. Han redovisar hur han tänkt på ett tydligt vis så även om han fyller i för att få sammanhang så begriper man hur han tänker. I ett roligt stycke på sidan 217 tar han också upp hur Odd var som historiker. Odd själv skriver "vi blir tacksamma mot dem som föreslår förbättringar, men börjar folk att fördöma ...och inte har bevis för ett alternativ, då framstår deras bidrag som värdelösa och obetydliga för oss...". Lindström skriver att Odd var uppfylld av känslan att han skrev för en god sak, och då gjorde det inget om han skarvade lite grann".

Ingwaz-myten var okänd för mig.  Men det känns ändå logiskt att denna typ av myt var spridd och levde kvar över långa tider. Det är en grundläggande myt om att resa iväg och möta faror, och att nedstiga i dödsriket. Jonathan Lindstöm beskriver hur myten kunde tjäna som ledning för både övergångsriter och begravningsritualer. Om Ahmad ibn Fadlans beskrivning av en begravning bland ruser år 922 är någon ledning var det en ruggig historia med rituella våldtäkter och människo-offer. Det var något som Odd rimligen inte ville föra vidare i sin version, hans fokus låg på Ingvars hjältemod i österled.

Logisk är även den nya tolkningen av Rökstenens text, som presenteras i Henrik Williams "Rökstenen och världens undergång", 2021, förlag Kaunitz-Olsson. Flera runforskare bidrog i ett projekt till att visa att den gamla tolkningen som involverade den gotiske kungen Theoderik inte stämde. Istället är det Völvans spådom (Völuspa) som berättas i form av gåtor. Detta är den främsta av eddadikterna, som behandlar jordens uppkomst och undergång. Gåtorna på Rökstenen skulle då syfta på Oden, solen och möjligen även stjärnorna. Temat med gåtor finns i en annan eddadikt, Vaftrudnes visdomstävlan. Att Fenrisulven slukar solen kan tolkas som ett minne av klimatkatastrofen runt år 535-536 eftersom Rökstenen nämner en händelse nio släktled tillbaka. Men inget hindrar att det går tillbaka på mycket äldre berättelser. 

Jonathan Lindström har med jätten Vaftrudne och gåtgissningen i sin tolkning av scenerna 15-17 i Hemsta. För alla vänner av "Bilbo -en hobbits äventyr" är gåtgissnings-scenen välkänd, och möjligen har den en mycket lång historia. Bilbo drabbas dock inte av övermod utan kommer lyckligt hem igen efter att ha kämpat med draken. 

Lindström redogör också för hur den instuckna historien med bland annat Polyfemosmyten i Odysséen (en så kallad apologoi) har många gemensamma drag med Ingwas-sagan. Cyklopen Polyfemos gissar inga gåtor men att Odysseus kallar sig "Ingen" är ett knep som tillhör denna saga. Lindström påpekar också att Polyfemos namn betyder "många sånger och legender", och spekulerar i att Herodotos beskrev jätten som dummare än vad han var i tidigare versioner av myten.

Jonathan Lindström spårar delar av dessa sagor långt tillbaka i tiden. I två avsnitt av en podd - Historia Nu - intervjuas han om detta. I podden går han kronologiskt fram och beskriver berättandets historia från före de första människorna, till språkets uppkomst och vidare. Ingwas-sagans och apologoin med Polyfemos-mytens föregångare kallar han Nekus-eposet. Det ska ha utformats i  Trypillia- (Tripolje)-kulturen 4500- 3300 f.Kr, i gränslanden mellan urschamanism och indo-europeiskt mytskapande. Googla gärna på den kulturen, det är lämningar av enorma byar som man i hittat i områden som idag ligger i Ukraina och Rumänien. Det var säkert bra ställen för att sitta och berätta sagor och myter. Myternas kraft har jag svårt att redogöra för. Karen Armstrong skriver bra om detta i Myternas historia. Hon nämner Odysseus men först i det stycke som handlar om hur moderna författare tar upp och förvaltar gamla myter. 

Jonathan Lindström nämner Hemsta hällristning i sin "Sveriges långa historia" på sidan 211 och kort på sidan 229. Sen återkommer han på sidorna 552-553 till Ingwaz-myten när han ska berätta om de första mytologiska sagokungarna. På sidan 211 jämför han kungliga bildepos från samma tid, det är kungagraven i Kivik, gravhögen i Sagaholm och en häll i bohusländska Fossum.

Mats G. Larsson som jag nämnde ovan har skrivit en bok som beskriver situationen på Island när sagorna skrevs, "Minnet av vikingatiden, De isländska kungasagorna och deras värld", (Atlantis, 2005). Han fokuserar som titeln anger på kungasagorna och vad som kan vara historiskt korrekt i dem och ägnar inte myterna i fornaldrasagorna något intresse i denna boken, men han beskriver de personer som skrev ner sagorna på ett bra vis.

 På Irland fanns det också munkar som skrev ner gamla sagor, keltiska sådana. Men likheterna mellan de sagorna och nordisk mytologi verkar inte vara så stor. Mycket är dock okänt, druiderna skrev inte ner sina sagor utan höll sig till en muntlig tradition vad man vet. Och romerskt inflytande och sen från 400-talet kristnandet av Irland kom långt innan den isländska sagotiden. Så de irländska munkarna hade en helt annan situation när de skrev sina sagor. Vad jag förstår är nedtecknarna en rad okända personer, kan möjligen startat från 500-talet men inget finns bevarat skrivet på irländska äldre än 1100-talet (ex. Lebor na Huidre och Invasionsboken). En orsak till att gamla manuskript saknas är att vikingarna inte tyckte de var värda något och förstörde dem.

Anm 20250830, för detaljer i fornisländska, se ny artikel av Matteo Tarsi. Bra för den som vill läsa sagorna i original.

Bild från Hemsta 20260708:

Champa

 Jag skrev om Cham-folket i inlägg 24 mars 2011. Khmer-riket var vad jag förstår en centraliserad högkultur baserad på rik avkastning från jordbruksproduktion och slaveri. Champa-riket hade en mer komplicerad roll, i sitt läge i det som idag är södra Vietnam. Champas malajo-polynesisk-talande folk hade goda sjöfararkunskaper. De hade tidigt en betydelsefull roll i kontakterna med Java, Indien och Kina. Särskilt  utbytet med dynastierna i södra Indien, det som kallas indifieringen eller hinduiseringen av Sydostasien, tog fart tidigt här. Den äldsta inskriptionen på sanskrit i sydostasien har man hittat i Võ Canh vid Cái-floden, 20 mil söder om hamnen i Thi Nai (i dagens Qui Nhon). Thi Nai var Champas viktigaste hamn, nära där Vijaya kom att byggas. Dateringen är omtvistad men bör vara 400-tal och den visar på relationer med Gupta-riket i Indien. Bara något äldre är den äldsta bevarade texten på cham-språket, Đông Yên Châu-inskriptionen.  Den hittades nära dagens Da Nang som är 30 mil norr om Vijaya, så inom dessa 50 mil längs kusten har vi chams gamla kärnområde. I närheten av Da Nang ligger Hoi An som är ett Unesco-arv intill naturreservatet Cu Lao Cham. En timmes resa därifrån ligger ännu ett Unesco-arv, My Son, som utgörs av tempelruiner från Champa-tiden. I detta område låg det som kanske kan kallas en första huvudstad för Champa, Simhapura.

  Pallava-dynastin, som jag skrev om 7 juli 2011, hade så goda kontakter med Champa att deras regentfamiljer etablerades sig där. En kung Nandivarman II växte upp i Champa och hämtades tillbaka till Kanchipuram som 13-åring när han råkade bli arvinge till tronen (han var regent i Pallava-dynastin 731-796). 

Tyvärr hittar jag inte lika bra filmer gjorda om Champa som om Angkor, så få tittartips i detta inlägg. Unesco lägger ut korta videos, (och dokumentären jag nämner nedan om Bani Cham är bra).  Berättelsen om striderna mellan Champa och Khmer-riket på 1100-talet finns med i några filmer, där Champa anfaller över den stora sjön Tonle Sap upp mot Angkor. Den märkliga historien om Jayavarman VII kan utgöra stoff för sådant, även om mycket är oklart. Han levde ca. 1128-ca. 1218 och var regent i Khmer-riket från 1181. Under hans regeringstid byggdes Bayon-templet i Angkor Thom och han införde mahayana buddhism i Angkor. Han växte upp i Champa, då hans fiender hade makten i Angkor, men blev sedan den som befriade Khmer-riket efter Champas ockupation på 1170-talet. Angkor kom att ockupera Champa men sedan vände det hela. Under trycket från den framväxande makten Dai Viet valde Angkor att släppa kontrollen över Champa.  En viss Jaya Paramesvaravarman som växt upp i Angkor, men var barnbarn till den störtade Champakungen, ledde återupprättandet av Champa och blev regent där 1220-1254. Huvudstaden hette Vijaya, ett ord på sanskrit vi lärt oss betyder segrare. Jaya och Vijaya är två väktare som skyddar ingången till Vishnus heliga tempel.

Mycket finns att vakta mot. Först fortsatta anfall från DaiViet kring 1252. Makt-kulturen förändras, relationerna med Indien avtog och den sista inskriptionen på sanskrit är från 1253. Sen kommer mongolerna som erövrat Kina och anfaller i omgångar från 1283 till 1285. Fortsatta krig med Vietnam 1367 och framåt. 1471 förlorar man rejält och blir en vassalstat. Champa krymper sedan sakta till att rike slutligen helt upphör 1832 och den siste kungen avrättas 1835.

Under hela denna tid utgöra Champa en del av handeln på havet. Islam får inflytande på grund av detta, muslimska handelsmän etablerar sig här. Religösa beteckningar på olika inriktningar är Bani Cham för muslimer (dock en väldigt unik tolkning av islam) och Cham Ahiér (eller Cham Balamon som de kallas av vietnameserna) för anhängare till hinduism.

Man har alltså genom århundraden upprätthålligt denna statsbildning, och kunnat bedriva handel (och piratverksamhet) på havet. Men har anpassat sig till olika religioner som etablerats inom området. Men man har hela tiden hamnat i konfliker som till slut gjort att statsbildningen upphört. Och även efter det, t.ex. under Pol Pot utsattes cham för massmord och kulturutrotning. Idag är de en liten minoritet i Vietnam och Kambodja.

Jag hittar inga bra paralleller och sådana ger kanske bara felaktiga associationer. Jag provar i alla fall. Gotland var en viktig plats för handeln på Östersjön och gutarna utsattes för brutal behandling både av svenskar och danskar, som kung Birgers angrepp 1313 och  Valdemar Atterdags anfall 1361. Gutarna blev tvungna att låta sig inlämmas i grannarnas statsbildning. Andra makter runt Östersjön är ännu svårare att spåra idag, ta bara våra vänner venderna. Vendland blev Pommern och kvar av venderna idag är bara några kasjuber och sorber. Men dessa, liksom gutarna, hade aldrig en statsbildning av samma styrka som Champa. 

 Kungariket Aragonien (med furstendömet Katalonien) däremot var ett starkt rike, det hade stor betydelse för handeln på Medelhavet under en period. Men kungariket giftes in i det som blev Spanien. Katalanerna har klarat sig relativt bra, även om vissa av dem fortsätter kämpa för en egen statsbildning.

Ett annat exempel:  Sogderna hade stor betydelse för handeln i Centralasien. Men efter att Tang-Kina började förfölja dem och andra krafter tog över handeln samt arabiska och persiska blev viktiga kulturspråk, utplånades de som kultur. 

Oavslutad resa - ännu ett försök att nå fram till Sri Lanka

 Bloggen heter Oavslutat, inte i meningen ofullbordat utan snarare ofärdigt - tiden är kort och ingen tanke tänker jag klart. Själva idén om en jordenruntresa vid ett visst årtal tappar jag bort också. Nu påmindes jag av att det plötsligt dök det upp fina bilder på en fantastisk plats i min dator, bilder från den antika staden Sigirya i Sri Lanka. Den gamla huvudstaden från kung Kasyapas styre 477-495 e.Kr är numera ett Unesco världsarv och turistmål. (ex https://sigiriya.net/). Sigirya betyder Lejonets berg.

13 maj 2021  hade jag en sådan känsla, att jag tappat spåret, och ville plocka upp det genom att skriva om min favoritkartograf, Al-Idrisi. Där står att jag tänkte fortsätta till Sri Lanka. Den 14 mars 2020 var jag snarare på väg förbi Sri Lanka, jag ville komma fram till Angkor Vat och Srivijaya på Sumatra. Sommaren 2022 var jag nära att skriva om Sri Lanka, jag hade läst flera kapitel i en bok som heter "Metoder i Världshistoria" och nästa kapitel handlade om Sri Lanka. Men det blev inte av.

Så nu lånade jag en bok om kartor för att komma in i stämning igen. Jag brukar börja med kartor och språk när jag kommer till en ny plats. Detta är verklighetsflykt. Jag mår bra av att få skriva ner lite osammanhängande funderingar även om det blir ofärdigt. Boken heter "Kartornas historia" av Thomas Reinersten Berg (utgiven av Lind&Co, 2021). TRB är en norsk journalist och författare, boken kom på norska 2017, orginaltiteln är "Verdensteater: kartenes historia". TRB skriver i boken (sid. 91) om peregrinato in stabilitate, en pilgrimsfärd utan att resa. Matthew Paris karta från 1250 ritades i ett sådant syfte, genom att bläddra från sida till sida i en bok med kartor kunde en munk sitta i sitt kloster och resa via London och Rom till Jerusalem. I detta ingick för munken att föreställa sig de åtagande de hade haft om de rest på riktigt, med de rätta bönerna för varje plats osv. Jag reser inte så, jag är bara en intresserad turist som vill förstå lite om hur världens historia har förlöpt.

Min första rundresa år 600 missade Sri Lanka. Jag skrev lite om den "södra Sidenvägen" den 9 april 2011 och då var jag mest imponerad av Mahabalipuram som var Pallava-dynastins viktigaste hamn. Jag nämnde dock Kola-amba-thota, dagens Colombo, som blev huvudstad 1815 och numera är det kommersiella centrumet medan Sri Lankas formella huvudstad är Kotte (Sri Jayawardenepura Kotte) som ligger som en förort till Colombo. Kotte betyder fort och var huvudstad i kungariket Kotte (1412-1597).

Ön Sri Lanka har funnits med på de tidiga kartor som TRB tar upp. TRB är mera intresserad av hur Norge hamnade på gamla kartor, men han noterar att Eratosthenes (276-194 f.Kr) i sin Geographika använde åtta breddgrader. Den nordligaste var Thule och den sydligaste var vid Sri Lanka, den ö som kanelen kom från. Att Thule låg bortom det mer kända Britannien beskrev Pytheas ca 320 f.Kr. Många menade att han hittade på, för så långt norrut kunde ingen leva (ansåg t.ex. Strabon, 64 f.Kr - 24 e.Kr, och Polybios). Men Pytheas noterade t.ex. att de i Thule tillverkade en dryck av korn och honung. Låter trovärdigt. Kanelen från Sri Lanka var dock något mera påtagligt. Även här trodde grekerna att man befann sig vid världens utkant, Herodotos (484-425 f.Kr) trodde att allt bortom Indien var obebodd öken. På Erathosthenes karta heter Sri Lanka Taprobane. Strabon nämner utöver kanel och andra kryddor att därifrån kom elfenben och sköldpadds-skal. På alla dessa gamla kartor är ön för stor, den avbildas som lika stor som Britannien fast den bara är en tredjedel så stor. (Sri Lanka är mindre än Irland).

Klaudios Ptolemaios (90-170 e.Kr) är den som beskrev världen på det vis som gick till historien, och hans karta sträckta sig fram till Korea. På hans karta (dvs de kartor som ritats baserat på hans beskrivning i text) finns inte Thule med, medan Taprobane är jättestor och den Indiska halvön är för liten. Taprobane (eller Taprobana) är från prakrit sanskrit tamraparni som betyder kopparblad eller kopparfärgad jord. Det är kung Ashokas (304-232 f.Kr) benämning på ön, och det verkar rimligt att grekerna anammade den dåtida stormaktens namn. 

Lanka betyder ö i de gamla episka sanskrit-skrifterna. Sri betyder glänsande, en hedersbenämning som även betyder rikedom. Sri Lanka - Den rika ön. Detta namn blev officiellt 1972 men vad jag förstår har det gamla rötter på singalesiska. Språket (på engelska sinhala) är ett indo-europeiskt språk, med en skrift hämtad från norra Indien kring 300 f.Kr.

Om jag nu nämner att på Al-Idrisis karta heter ön Serandip och att det har att göra med en persisk saga som gjorde att Voltaire skrev Zadig, som i sin tur gett upphov till det engelska ordet serendipity så står det klart varför allt jag skriver blir ofärdigt. Ursprunget anses vara ett ord för ö på sanskrit: : Simhaladvipah.

Anm: Vill man ha en beskrivning av det aktuella läget i Sri Lanka kan man se en brittisk dokumentär på SVT som sändes 29 oktober: "Bombdåden i Sri Lanka".

Maja Hagermans "Det rena landet"

"Det rena landet" har undertiteln "Om konsten att uppfinna sina förfäder". (Prisma, 2006). Maja Hagerman ger sig i denna boken på uppgiften att reda ut det rasbiologiska och rasistiska dragen i svensk historieskivning och arkeologi under 1800-talet och fram till andra världskriget. Det är hennes fantastiskt fina språkbehandling som gör boken läsbar. Långa stunder är man bara less på alla dessa forskare som mäter långskallar och kortskallar, i vissa fall i tron att det är en vetenskaplig uppgift och i vissa fall tydligt för att använda det för att belägga någon slags germansk överlägsenhet. Det är viktig läsning. Maja Hagerman visar hur flera av de mest seriösa forskarna som grundade Nationalmuseum och Historiska museet var inbäddade i ett sammanhang där de valde att befästa rastänkandet och själva bidrog till att förstärka det. Hon noterar kopplingar till senare tiders forskning, hon skriver: "Min troskyldiga önskan är bara att det snabbt växande forskningsområdet i gränslandet mellan DNA-teknik och arkeologi måtte beträdas med försiktighet... ".
Boken inleds med en bra genomgång av historien från 50-talet f.Kr fram till 1200-talet, från Tacitus till Snorre Sturlasson. Maja Hagerman är hemma i materialet, och hennes böcker "Spårens av kungens män", (1996), och "Försvunnen värld" (2011) hör till mina favoriter. Sedan följer det som är "Det rena landets" ämne, att redogöra för hur denna historia användes för att skapa myterna om germanerna och vikingarna. Kulmen i Sverige är bildandet av Statens institut för rasbiologi 1921. Chefen för institutet var samtidigt professor i rasbiologi vid Uppsala Universitet. Han hette Herman Lundborg (1868-1943), en nazistsympatisör som Maja Hagerman skrivit ytterligare en bok om som jag ännu inte läst. Någonstans sansar sig det politiska styret i Sverige under 30-talet och 1936 så tillsätts antinazisten Gunnar Dahlberg (1993-1956) som chef för institutet. Han visade att begreppet ras saknade vetenskaplig grund vad gäller människor.
Boken ställer många stora frågor och många får inte svar, vilket är rimligt, syftet är inte att göra en bred utredning utan mer specifikt beskriva ett skeende. Men efter läsningen undrar jag hur  rasbiologerna kunde blanda vetenskap och tyckande så godtyckligt? Mer referens till vetenskapsteoretisk analys om detta hade varit intressant. Strindbergs kritik var rolig men inte så relevant då Strindberg själv var usel när han försökte leka vetenskapsman. Det måste väl ha funnits en mer underbyggd kritik långt innan Gunnar Dahlberg?
Och hur ska man skriva historia utan att falla för en önskan att uppfinna en historia som passar? Kanske att Maja Hagermans andra böcker är ett slag svar, rörande hur man ska skriva historia så att den blir intressant utan att falla tillbaka på gamla misskrediterade begrepp. Och visst är det viktigt att markera att man vet om att det funnits historiska myter som dyker upp i nya format. Men det är svårt att göra det, dels för att man inte alltid tydliggjort sådant för sig själv, dels för att det kan kännas tråkigt att dra upp varje historiskt elände för att göra rätt för sig. Bra då att Maja Hagerman gjort det, men jag hade önskat att hon resonerat mer kring hur man kunde ha gjort och hur man kan hantera de olika fallgroparna.

Kommentar 2019-03-06: I Ordfront Magasin nr 1/2019 så finns en artikel av Kristian Borg: "Kampen om de finska skallarna". Artikeln handlar om att en grupp sverigefinnar begärt att få tillbaka ett antal kranium som tagits från Finland 1873 av Gustaf Retzius (1842-1919) och som nu finns på Karolinska Institutet. Gustaf var son till Anders Retzius (1796-1860) som var skallmätandets främsta förespråkare. Han följde i sin faders fotspår och blev en av den fysiska antropologin och sedan rasbiologins förgrundsgestalter, så som också Maja Hagerman beskriver i sin bok. I Ordfronts kommentarsruta citeras Paulina de los Reyes som placerar in hela detta i ett kolonialt projekt, om dominans av människor vars värld man ska erövra. DN skrev om detta 2015 vilket ledde till att "Retziusmedaljen" inte delas ut längre.

Shankara

En av hinduismens viktigaste filosofer kom från Malabarkusten. Adi Shankara, (Ādi Śaṅkara) som troligen levde kring år 700-800 e.Kr, var född nära Kochi i Kerala, i en by kallad Kaladi. Han var verksam runt om i Indien, det ingick i en hinduisk intellektuells roll att resa runt. Shankara ska enligt traditionen ha grundat tio ordnar varav minst fyra var knytna till en typ av lärdoms-säten i olika regioner, se Dashnam Sanyasins. Övriga ordnar tycks ha haft en bredare roll, de skulle vara "i bergen", "i staden" eller "i skogen".

I en tid när buddhism och jainism spreds allt mer i Indien kom Shankara att vara en av dem som återupplivade en hinduiskt tradition. Shankaras kombination av läsning av de klassiska skrifterna (vedanta, dvs läsning av upanishaderna osv), advaita (dvs monism, att världen enbart är brahman, världssjälen), och impulser från främst shivaism, men även vishnuism och yoga, blev en mycket framgångsrik syntes av den hinduiska traditionen.

New World Encyclopedia menar att han kan ha levt ca. 700-750.  Wikipedia anger 788-820 vilket var den tidigare akademiska dateringen men som sedan ifrågasatts. I boken "Shankara and Indian Philosophy" av Natalia Isayeva skriver hon att han tidigast kan ha levt 650 och senast 840. 
Platsens för hans död är också omdiskuterad. De som förestår "klostret/templet" (matha) i Kanchi (Tamil Nadu) menar att han dog där medan de som är aktiva i Sringeri (i Karnataka) uppger att han dog uppe i Himalaya på en plats nära templen i Badarinatha, som är ett av de fyra pilgrimsmålen Char Dham.

Det matha som ligger i Sringeri, Sringeri Sharada Peetham, är centrum för en tradition inom hinduismen som kallas Smarta och som räknar Adi Shankara som grundare. Det är en traditionen som förenar fem av de hinduiska gudarna och söker sätta kunskapens väg (jnana yoga) i relation till karma och bhakti yoga.

Det mest kända citatet från Shankara lyder ungefär:

"Brahman är ensam sant, och denna värld av mångfald är inte verklig (är mithya); Det enskilda jaget skiljer sig inte från Brahman."

Att det enskilda jaget (jiva-atman) är ett med världsanden (atman, brahman) är den grundläggande tesen i Shankaras filosofi, advaita vedanta. Två andra betydelsefulla filosofer inom vedanta har en annan syn, och deras skolor räknas då inte som advaita. Det är Ramanuja (1017 - 1137, från Tamil Nadu) och Madhvāchārya (1238-1317, från Karnataka).

Bologna

Bologna börjar sin historia som den etruskiska staden Felsina, grundad 510 f.Kr. Nära Bologna ligger byn Villanova som gett namn till en arkeologisk järnålderskultur som leder fram till den etruskiska kulturen. Från ca. 189 f.Kr. etableras den romerska staden Bononia. Kejsar Claudius (r. 41-54 e.Kr) gjorde staden till en mer betydande plats inom Romarriket. Sedan övergick staden till att bli en del av exarkatet i Ravenna. Exarkatet fanns från 584 till Ravennas fall 751, men Lombarderna naggade delar av exarkatet löpande under den tiden och Bologna togs 728. Bologna gavs sedan till Kyrkostaten av Karl den store. Tysk-romerska riket hade periodvis stort inflytande över Kyrkostaten. 1167 gick Bologna med i den lombardiska ligan, omnämnd i förra inlägget. Vid freden i Venedig och senare freden i Konstanz 1183 uppnåddes större självständighet gentemot den tysk-romerska kejsaren.
Den medeltida staden byggdes ovanpå den ursprungliga kvadratiska romerska planen men gatuplanen blev allt annat än regelbunden. Centralpunkten är det stora torget Piazza Maggiore, som idag domineras av den stora katedralen som började byggas 1390 och som fortfarande inte är klar - den är oavslutad!  Under 1100- och 1200-talet byggdes mängder av torn, upp mot 180 stycken, på det vis som var typiskt i Toscana och numera syns tydligast i den lilla staden San Gimignano. Idag är det två torn som finns kvar som är turistattraktionen - Asinellitornet heter det man får gå upp i. Men mer än tornen är det alla arkader som präglar Bologna och gör det trivsamt att gå runt i den gamla delen av staden.
Bolognas universitet anses ha grundats 1088 och blir då det äldsta universitet i västvärlden som fortfarande är verksamt. Grunddokumentet som beskriver universitetens roll anses vara "authenthica habitata", även benämnt "constitutio habitata", fastställt av Fredrik I Barbarossa år 1155 (eller 1158?). Dokumentet erkändes av påven Alexander III och gav universiteten en fri roll gentemot kyrka och stat.
Länken ovan listar personer som studerat eller undervisat i Bologna. Jag vill nämna två av humanismens förgrundsgestalter: Francesco Petrarca (1304-1374) och Umberto Eco (1932-2016). Flera betydande biologer och medicinare verkade i Bologna. Ulisse Aldrovandi (1522-1605) och Marcello Malpighi (1628-1694) är två exempel. Aldrovandi betraktades av Linné som en viktig föregångare inom naturalhistoria, hans herbarium var enormt och han grundade Bolognas botaniska trädgård. Malpighi var en mikroskopist som beskrev en rad biologiska fenomen som tidigare varit okända, t.ex. kapillärerna och de röda blodkropparna, och insekters motsvarighet till njurar - de malpighiska kärlen. Mycket betydelsefullt var det juridiska arbetet som utfördes i Bologna. De så kallade glossatorerna skrev kommentarer till den romerska Justinianska lagen som återupptäcktes på detta vis under 1100- och 1200-talet. Den mest betydelsefulla av dessa var Bulgarus (d. 1166) men den som sammanställde alltihop till den "stora glossen" var Franciscus Accursius (1182-1263).

Venedig, Bologna, Lucca och Pisa år 600 till 1220

Semestertider leder till en kort koll på några städer i det som idag är Italien, jag skriver som vanligt mest om tiden kring de utvalda åren 600 och 1220 e.Kr. Mellan Venedig och Pisa är det 33 mil. Över bron till Mestre, via Padua, över floden Po vid Ferrara, och vidare till Bologna, det är 15 mil. Från Bologna ska man upp i bergen som skiljer Emilia-Romagna från Toscana och sedan kommer man ner nära Florens men viker av i Prato för att komma till Lucca. Lucca ligger bara 2 mil norr om Pisa. Jag börjar med Venedig, så får de övriga städerna egna inlägg.

Venedig
Kanske var Venedig den plats på jorden som förändrade sig mest mellan år 600 och år 1220. År 600 var området en obygd av små öar i lagunen som bildas av alpflodernas delta (främst Po men norr därom t.ex. floderna Brenta och Piave). År 1220 var republiken Venedig ett imperium som styrde över tre åttondelar av det erövrade Bysantinska riket, och med rikedomar som bland mycket annat byggt Markusplatsen, med den vackra piazzan och katedralen San Marco (klar 1070).

Under orostider hade människor flyttat ut på öarna, till exempel när visigoter härjade år 400-410 och under hunnernas framfart. Staden Aquilea skövlades totalt av Attilas män år 452. Den låg på fastlandet norr om ön Grado, längst upp i Adriatiska havet. Många flydde till Grado och där etablerades ett biskopsdöme med en patriark. Längre söderut flydde man till öar som Lido, Torcello, Burano och Olivolo (numera den stadsdel i Venedig som heter Castello bakom Markus-katedralen). Ännu fler kom dit från Padova och Altino under trycket från Lombarder som erörade Norditalien från 568. Eftersom lombarderna stannade så kunde de som flytt inte åter komma till fastlandet. De fick istället organisera sig ute på öarna och den första enkla hertigdömet bildades enligt traditionen år 697. En "dux" valdes men på lokal dialekt blev det en doge. Totalt kom det att väljas 118 doges i republiken Venedigs historia, från år 697 till år 1797. Men, enligt Thomas F. Maddens vars "Venice, a new history", (Penguin 2012) jag nyttjar som referens, så var en doge inte en hertig. Han var mera en mycket mäktig ordförande för de valda ledarna, (fria män i ett råd kallat "Concio", som från 1143 blev Consilium Sapientium, även kallat Maggior Consiglio; "Venedigs stora råd"). Formellt var Venedig underställt exarkatet i Ravenna och relaktionerna med Bysans var mycket viktiga, men Venedig blev allt eftersom mer självständigt. När karolingerna tog över (vilket även ledde till att Kyrkostaten bildades) så lyckades de inte erövra Venedig men under angreppen kom man att fly till Rialto-området. Det blev sedan huvudstaden från 811, som byggdes ut med stöd från kejsaren i Konstantinopel. Här ligger grunden till Venedigs särart. Detta var inte ett feodalt samhälle med jordegendomar utan ekonomin baserades på sjöfart med handel, och försäljning av eget tillverkat salt. Och relationen med Bysans gjorde att påvens roll blev försvagad. Stölden av aposteln Marukus (San Marcos) reliker från Alexandria var ett propagandanummer som säkrade Venedigs status inom kristendomen och slutligen bröt patriarken i Aquileas anspråk på överhöghet. Den helige Markus ville verkligen vila i Venedig, relikerna brann upp vid en inbördes konflikt 976 men återfanns mirakulöst i en kyrkvägg. Venedig lyckades också genomföra sin egen investiturstrid snabbt och med tydligt resultat. Detaljerna finns på sidorna 80-84 i Thomas Maddens bok, jag nöjer mig med hans slutsats att från 1148 var separationen mellan kyrka och stat större i Venedig än någon annanstans i världen.
Jag tror mig inte om att kunna sammanfatta Venedigs väg till centralstyrd republik, det kan skrivas lika mycket om det som om grekernas antika politiska utveckling. Eventuella kopplingar däremellan skulle vara spännande att förstå eftersom Venedig hade så mycket kontakt med Bysans. Thomas Madden lyfter fram händelser kring år 1171 som avgörande. Då kejsaren av Bysans, Manuel I Komnenos, av olika skäl beslöt gynna Pisa och Genoa framför Venedig, genomförde Bysans ett koordinerat anfall mot Venedigs intressen i olika hamnar den 12 mars 1171. 20000 venetianer blev tillfångatagna. Doge Vitale II Michiel (doge mellan 1156 och 1172) och hans råd ville gå diplomatiskt fram men hela folkrepresentationen samlades i ett så kallat arengo och denna krävde en militär hämndaktion mot Bysans. Doge Michiel fann sig tvungen att följa den allmänna meningen men det skedde så halvhjärtat att Bysans vann sjökriget. Värre ändå, en pest drabbade flottan som sedan spred den vidare i Venedig när de återvände i reträtt. Missnöjet ledde till att Michiel knivmördades, medan hans råd valde att försiktigt kliva åt sidan. Ångern efteråt, skriver Thomas Madden (sid. 91) ledde till att det stora folkrådet inte utsåg en ny doge utan istället ett litet elvamannaråd av elektorer (utvalda bland de så kallade sapienti, "visa män") som fick mandat att välja ny doge. Thomas Madden kallar detta en revolution styrd av de rikaste familjerna för att uppnå en mer centraliserad och stabiliserande maktstruktur, något som passade för framgångsrik handel. Madden menar att här brösts "Myten om Venedig" - en plats där mäktiga doger styrde över självständiga människor. Istället skapades en mindre maktelit, som dock inte var en oligarki, utan det framstår som en liten regelstyrd byråkrati skapad för att gynna handeln. Jag fattar detta som att Venedig blivit en "stabil naturlig stat" enligt den indelning som jag tidigare redogjort för enligt en tidig Douglass North. Jämför de svaga stater som de andra stats-staterna i Italien uppvisade, med ständiga dramatiska fejder mellan olika familjer.
Med den interna organisationen på plats kunde Venedig spela en internationell roll som plattform för diplomati. År 1177 skedde det i stor skala, några av världens mäktiga kom till staden. Ett fredsavtal skrevs mellan tyskromerska kejsaren Fredrik I Barbarossa (r. 1155-1190) som en part och den andra parten var påven Alexander III (1159-1181), med deltagande av representanter för den normandiske kungen av Sicilien (William II, r. 1166-1189) och den lombardiske kungen. Även patriarken av Aquilea Ulrich II von Treven deltog bredvid Venedigs patriark Dandolo. Värd var doge Sebastiano Ziani (r. 1172-1178). Avtalet följde på slaget vid Legnano (nära Milano) 1176 där Fredrik I förlorat mot den Lombardiska stadsalliansen. Avtalet innebar att Fredrik gav upp sitt stöd till en antipåve och påven Alexander lyfte då sin bannbulla av Fredrik. Kyrkostaten och lombardiska ligans relation till tyskromerska imperiet reglerades. Lite senare (1183) bekräftades även freden med Siciliens normandiska styre. Venedig gynnades av fred på fastlandet och att handa med produkter från bland annat Milano. År 1200 hade Venedig cirka 100000 invånare, enligt Thomas Madden.Venedig spelade en betydelsefull roll i korstågen, främst som transportör av trupper. Detta urartade 1204 i skövlandet av Konstantinopel under det fjärde korståget. En kort översikt över korstågen finns i inlägg 28 juni 2013. Jag tycker inte Thomas Madden lyckas förmedla den tragedi som erövringen av Konstantinopel var, det känns som han ser det från Venedigs synvinkel. Han noterar att ett oräkneligt antal antika föremål förstördes, men den mänskliga och kulturella förödelsen var större än så. Miljonstaden Konstantinopel förvandlades till ett samhälle med cirka 40000 invånare (skriver Madden, jag tror han räknar med en stor omgivande befolkning i så fall. Mer rimligt är att invånarantalet låg kring 200000 år 1200. Det minskade rejält efter 1204 hursomhelst). Bokskatter i de stora biblioteken föröddes. Den bysantinska kulturen förödmjukades, säkert mer av frankernas framfart än av ventetianarnas men den skillnaden är svår att dra när de agerade som allierade.
Men ur Venedigs synvinkel; deras blinde doge Enrico Dandolo (r. 1192-1205), som anförde deras anfall, måste efter Marco Polo vara den mest märkliga personlighet som staden uppvisat, och de konstskatter och böcker som rövades till Venedig skapade ett kulturellt lyft där. (Det ska väl noteras att Venedigs bibliotek haft många andra tillfällen att skaffa sig böcker. Thomas Madden nämner särskilt en donation av metropolitanen av Nicea, kardinal Bessarion (1403-1472), som i sitt testamente lämnade över manuskript som blev grunden till biblioteket Marciana. Detta skedde då turkiska trupper under Mehmet II erövrat Konstantinopel 1453 och många greker fann för gott att fly till Venedig). Venedig blev efter 1204 ett imperium med Kreta som sin viktigaste utpost på andra sidan havet. För att se kartor över Venedigs besittningat, sök på "stato da mar". Palatsen längs Canal Grande byggdes. Det äldsta som finns kvar är Ca´ Farsetti. Och jag avslutar inlägget med att notera att Venedigs guldålder inleddes på 1200-talet. I en tid där tre extrema våldsapparater opererade - riddartidens korstågsfarare, de egyptiska mamlukerna och mongolerna - så blomstrar det framgångsrika Venedig genom handel över Medelhavet och Svarta havet. Först när sjövägarna runt Afrika och till Amerika upptäcktes bröts Venedigs roll som supermakt till havs.

Nästa inlägg ska handla om Bologna som är känt som platsen för västerlandets första universitet. Venedig tycks inte haft eget universitet men i närbelägna Padua (på italienska heter staden Padova) grundades ett universitet redan 1222. Notervärt är deras botaniska trädgård som fått status inom Unesco. Vid universitetet i Padova verkade bland andra Galileo Galilei (1564-1642) och här utbildades William Harvey (1578-1657) som var den förste som redogjorde för blodomloppet. Harvey drog slutsatsen att på något vis tar sig blodet från artärerna till venerna men kapillärerna upptäcktes för senare, år 1661, av Marcello Malpighi, men denne hör till inlägget om Bologna.

Åter till Andalusien - Córdoba

Jag besökte Córdoba före jul för att se den berömda Mesquitan. Córdoba är givetvis värt ett besök av många anledningar. Den romerska bron och andra lämningar från den romerska storhetstiden. De fina judiska kvarteren "La Judería". Området runt resterna av den gamla romerska ringmuren. Med mera. Cordoba var världens största stad år 935 och år 1000 enligt Tertius Chandler. (Se här för diskussion till Tertius Chandlers uppgifter). Då huvudort i det muslimska Andalusien, under storhetstiden innan sönderfallet. I det romerska Cordoba föddes Seneca, i det muslimska Ibn Rushd och Maimonides, tre av alla tiders mest betydelsefulla filosofer.

Namnet Córdoba vet man inte vad det betyder. Den enklaste förklaringen skulle vara att de gamla ibererna kallade floden Guadalquivir för Oba (guldälven), och då skulle Córdoba betyda "staden vid floden Oba". Romarna kallade floden för Baetis, vilket även var provinsens namn (Hispania Baetica). Flodens nuvarande namn har sitt ursprung i arabiska för "stora dalen" eller "stora floden", al-wadi al-kabir.

La Mesquita fullständiga namn är "La Mesquita - Catedral de Córdoba". Och det är till stor del en katedral. Det är katolska kyrkan som äger anläggningen och väldigt mycket inne i katedralen är katolskt. Dels ligger det en kyrka insprängd i byggnaden men dessutom finns det krucifix och andra katolska attiraljer i nästan varje valv. Jag har sett fina TV-program om La Mesquita under kalifatet där man lyckats välja bildvinklarna så att man inte ser alla katolska inslag. Men det är inte alls det intrycket man får när man är där. På det viset är Alhambra i Granada en mycket starkare upplevelse.

Med viss tankekraft kan man ändå uppleva det ursprungliga syftet med arkitekturen. Man kommer in från den vackra apelsinträdgården till en skog av pelare. På samma vis som de intrikata mosaikmönstren så bildar pelarna och de dubbla valvbågarna ett abstrakt mönster som syftar mot oändligheten. Jag associerar till komplexa kristaller eller Eschers bilder.

Grundmönstret skapades redan under emiren Abd ar-Rahman I (r. 756-788). Den påkostade utbyggnaden med den nuvarande mihraben i riktning mot Mecca är den del av La Mesquita som är minst påverkad av de katolska inslagen.

För att få en bild av Córdobas äldre historia rekommenderas ett besök på det arkeologiska museet. Förutom allt romerskt och muslimskt finns det även några få föremål från den visigotiska perioden (c.418-720). Jag skrev om visigoter när jag började blogga främst för att jag fascinerades av biskop Isidorus av Sevilla, och hans projekt att skriva ned sin tids vetande. Här en detalj från museet, en form som användes för att skapa mönster i byggnader.

Min favoritguide till Andalusien är John Gills "Andalucía - a cultural history", Oxford UP, 2009. John Gill var förutom författare till reseguider en konst och musik-journalist med stort historiskt kunnande, och han kombinerade dessa kapaciteter på ett inspirerande vis i sin bok som är en del i en serie som kallas "Landscapes of the imagination".

Det var i hans bok jag först mötte biskop Isidorus. Där kan man också läsa om Ali Ibn-Nafi, kallad "Ziryab" (koltrasten, 789-857). Han var en multikonstnär som egenhändigt förde över mycket av persisk kultur till hovet i Córdoba. Han bidrog bland annat till utvecklingen av stränginstrumentet "ud" (oud) och han populariserade schackspelet i Europa.

I kapitlet om den gyllene staden Madinat al-Zahra (strax utanför Córdoba, vars ruiner jag inte hann besöka), så räknar John Gill upp grödor som muslimerna införde i Andalusien: aprikoser, kronärtskocka, aubergine, banan, morot, bomull, dadlar, durumvete, citron, apelsin, palsternacka, päron, granatäpple, saffran, hirs, spenat, sockerrör och vattenmelon. Även ris fördes in, och kompletterade det jordbruk som tidigare baserats på spannmål, vin och olivträd. Idag kan man finna ännu fler grödor i trädgårdarna runt Malaga, som mango och cherimoya. Och givetvis enorma odlingar av tomat, gurka och paprika.

Montenegro - och något om nya och gamla länder

Igår blev Montenegro medlem i Nato. Det får bli en anledning att göra en notis om Montenegros historia med viss betoningen på år 600 och 1220.


Montenegro är ett nytt land, det blev en separat stat 2006 med huvudstaden Podgorica. Jag avslutar nedan med en översikt över några nya och gamla länder.


Montenegro är latin för det svarta berget, mons niger. På slavisk montenegrinska Crna Gora. Podgorica betyder staden vid foten av det lilla berget. Det lilla berget är bara 130 meter högt. Det högsta berget i Montenegro är ca 2500 m.ö.h.
Den romerska provinsen Dalmatien sträckte sig ner till Kotorbukten i Montenegro. I regionen var dagens Dubrovnik den viktigaste staden, historiskt under namnet Ragusa. Dubrovnik ligger idag i en liten exklav av Kroatien.
Dubrovnik var en del av Venedig år 1220 men utvecklades sedan till en relativt oberoende talassokrati med handel via Ancona till Florens.
Montenegro är alltså det bergiga gränslandet söder om den rika staden. Landet är lika stort som Uppland och har 600 000 invånare. Den tidigaste bosättningen vid kusten var Budva, som idag är en fin badort. År 600 var Montenegro styrt av det romerska riket med centrum i Konstantinopel. Bland annat på grund av avarernas utbredning vid Donaufloden kom olika slavisktalande grupper att försöka etablera sig i södra Balkan under 500-talet och framåt. Dessa var svåra att kontrollera för romarna då de var splittrade och det inte fanns någon central grupp som romarna kunde göra avtal med. Det romerska styret förändrades i och med de dramatiska förändringarna som ledde fram till att Östrom ombildades till Bysans. Kristendom spreds i området av missionärerna Kyrillos och Methodios under 800-talet. Den första slaviska kungen som gjorde sig oberoende av Bysans var Mihailo I (1050-1081). Området kallas på 1200-talet för "Zeta" och 1208-1216 hette storfursten Đorđe Nemanjić vilket på västerländska blir George I. Han styrde med stöd av Venedig. Sedan tar kungarna far och son Stefan över makten, följda av drottningarna Beloslava från Bulgarien (1234-1243) och Helen av Anjou (1245-1276). Drottningarna kom från viktiga grannriken. Beloslava kom från det andra Bulgariska imperiet, som var en stormakt 1185-1396. Och Helen kan ha varit från huset Valois men mer troligt var hon dotter till John Angelus av Syrmia (1193-1259), en bysantinsk prins som flyttade till Ungern.   Det osmanska riket styrde över stora delar av Montenegro från 1498 till 1912. Montenegrinerna levde under fyra viktiga inflytanden; det serbiska, det bysantinska, det venetianska och det osmanska. Senare makter som tog över var Napoleons franska imperium, Österrike-Ungern, kungariket Jugoslavien, Mussolinis Italien och det socialistiska Jugoslavien. Ett tag (1946-1992) hette Podgorica Titograd. År 2006 bröts Statsförbundet Serbien och Montenegro upp, och Montenegro blev ett eget land. Montenegro är alltså ett av få ny länder bildade under 2000-talet, Serbien blev också därmed en "ny" separat stat. För Republiken Serbien tillkommer att Kosovo deklarerade sig självständigt 2008, något som Sverige och ett flertal EU-länder erkänt, men som Serbien inte accepterar.


Senast en ny stat bildades var när Republiken Sydsudan blev oberoende av Sudan år 2011 (huvudstad Juba). Då Nordsudan behöll namnet Republiken Sudan och framstår som en kontinuerlig stat med huvudstaden Khartoum sedan 1956 så anses inte Sudan vara en "ny" stat.


Östra Timor är också en ny stat bildad efter år 2000. Timor-Leste som landet kallas på portugisiska blev oberoende av Indonesien år 2002.


Vilka som är de äldsta staterna blir en svårare definitionsfråga. Spontant tänker man på Egypten och Kina men de har varit ockuperade av främmande makter så ställer man krav på kontinuitet så är de inte de äldsta. Å andra sidan måste ett land kunna anses ha en kontinuerlig historia även om det varit ockuperat. Frankrike konsoliderades som kungarike 1180 under huset Capet, (Filip II blev regent 1180,  slaget vid Bouvins 1214), men är det ett startår för staten Frankrike? Capetingernas historia börjar 987 och deras styre var feodalt, det är oklart när man kan anse att de etablerar en fungerande stat. Kanske staten Frankrike inte är tydligt definierad förrän vid den westfaliska freden 1648 då det moderna statsbegreppet definierades i mellanstatligt avtal?  Och gör den tyska ockupationen under andra världskriget att Frankrikes kontinuitet som stat upphörde under några år?


Japan har en historia utan att ha blivit ockuperade av främmande makt under längre tid. Riksbyggandet i Japan börjar på 600-talet och ett möjligt startdatum skulle kunna vara 646 e.Kr då taika-reformerna infördes. De innebar ett mer centraliserat styre med modell från Tangdynastins Kina. Japan blev ockuperat av USA efter kriget, men det var en tämligen indirekt ockupation (enligt Ottosson och Ekholm, "Japans historia").


Öar kan ha en fördel, de får naturliga gränser och kan ligga så till att de är svåra att ockupera. Island räknas ibland som världens äldsta fortfarande existerande folkstyre, med historik från Alltinget 930. Men Island var under danskt styre från Kalmarunionens tid 1397 och fick oberoende (men fortfarande i union) först 1918. Och under andra världskriget var Island ockuperat av Storbritannien. Den formella självständiga republiken Island föddes alltså först 1944. Danmark har förstås en lång historia men var också ockuperat under kriget.


Stadsstater är en gammal form av stat som fick svårt att överleva när nationalstaterna bredde ut sig. San Marino har överlevt. Staden anses ha grundats år 301, och har bara varit ockuperat kortare perioder under alla århundraden. Påven erkände staden som oberoende 1631. Påvens stat, Kyrkostaten som sedan blev Vatikanstaten, upphörde att existera under en period under Italiens bildande, annars skulle jag nog räkna den som världens äldsta.


Thailand är också gammalt, och blev aldrig koloniserat. Kungariket Auytthaya kallas det rike som bildades cirka 1350 (döpt efter namnet på huvudstaden) som sedan blev Siam. Under perioder har dock landet varit vasallstat under Burma.


Sammanfattning: Japan äldst och Sydsudan yngst.

Anm 2026-06-05: På nyheterna idag om att Montenegro snart är klara med alla kapitel för att kunna bli ny medlem i EU. Återstår dock att visa att man kan tillämpa alla nya lagar, samt att inget av de nuvarande medlemsländerna blockerar inträdet. 

Sidenvägarna från Lyoyang till Valsgärde, och sogderna

Östasiatiska museet i Stockholm visar nu en fin utställning i bergrummet. Den heter "Staden vid sidenvägen" och handlar om Luoyang under Tangdynastin. På ett fint vis har man utnyttjat bergrummets långa. mörka gång och skapat en väg in genom stadens tre portar, via en åskådlig bildvisning av den i ett rutmönster anlagda miljonstaden och förbi imponerande glaserade porslinsstatyer som vaktade de högättades gravar. Vidare skildras två personer i texter och föremål knytna till dem, poeten Bo Juyi (772-846) och kejsarinnan Wu Zeitan (regent 690-705). De representerar två teman i utställningen: att den kinesiska poesins guldålder inföll under Tangdynastin och kvinnans relativt sätt friare roll under perioden.

Luoyang är en av de klassiska kinesiska huvudstäderna, centralt belägen i Mittens rike. Staden namn anger dess plats, på yang-sidan (norra soliga sidan) av floden Luo. Luo rinner ut i Huang He 2,5 mil nedströms från sammanflödet mellan Huang He och floden Wei. Idag är Luoyang en stad med mer än 6 miljoner invånare men ändå inte huvudort i regionen Henan, det är grannstaden i öster, den ännu större staden Zhengzhou.

Under Suidynastin hade man byggt den stora kanalen från Hangzhou i söder till Xian/Changan, och Luoyang anslöt till den. Staden var alltså ett central knutpunkt i de interna transportlinjerna inom Kina och i den funktionen betydelsefull för sidenvägarna. Utställningen visar på en koppling ända till Birka, man har hittat kinesiskt siden där. Som Uppsalabo vill man ju ta detta ett steg vidare och mycket riktigt så har man även visat att tygrester från båtgravarna i Valsgärde bland annat består av rester av kinesiskt siden.

Sidenet nådde även till Norge. Jag länkar till en sida med fin kista, men den som vill läsa mer letar lämpligen fram Marianne Vedelers "Silk for the vikings", 2014. Jag har dock inte läst den boken så jag vet inte mer än vad titeln anger.

En viktig grupp som organiserade handeln i Centralasien var sogderna. De var ett folk som talade ett persiskt språk, sogdianska, och deras huvudorter låg runt Samarkand och det område i dagens Tadzjikistan som fortfarande heter Sughd. Jag har tidigare skrivit om dem som sogdierna men det ska vara sogderna lärde jag mig på utställningen (och sogder står det i Nationalencyklopedin). Jag ska rätta till det i tidigare inlägg när jag får tid.

Kineserna under Tangdynastin kallade sogdernas område för Kangju som kan betyda "det fredliga folkets land". Redan 150 f.Kr hade upptäcksresanden Zhang Qian nedtecknat uppgifter om Kangju under sin västerländska resa.

Tyvärr var en sogdättad man, An Lushan, (703-757), ledare för ett omfattande uppror mot Tang som misslyckades. Upproret var början till slutet på Tangs storhetstid och senare Tangkejsare kom att bli mycket misstänksamma mot sogder vilket gjorde att många valde att assimileras in i den kinesiska befolkningen. I övriga Centralasien kom sogderna under turkiskt och persiskt inflytande och språket finns inte kvar idag. Utställningen i Bergrummet innehåller flera föremål från en sogdisk grav, An Pu och hans frus grav. Kinas central-TV har gjort ett inslag om hur An Pus grav hittades och hans historia som arvtagare till sin far Xi Lis generalstitel.

Tillägg 2016-03-05. På P1 idag hade de ett program som siden och vikingar.

Den långa medeltiden

Jag har läst en bok av Fredrik Charpentier Ljungqvist (FCL) som heter "Den långa medeltiden", Dialogos, 2015. Den bjuder på en utmärkt introduktion till Nordens historia mellan 500-talet till 1500-talet. Redan undertiteln "De nordiska ländernas historia från folkvandringstid till reformation" klargör två poänger som FCL har med boken. En är att skapa en mental bild av en medeltid i Norden som motsvarar den som finns för övriga Europa. Vendeltid och vikingatiden integreras i denna beskrivning i den långa medeltiden. Det liknar det som Peter Heather (och säkert många andra) gör i sina böcker, vikingarna blir en av många exempel på processer kopplade till olika former av migration. FCL gör detta för första gången på svenska på ett lättläst och bra vis. Hans andra huvudpoäng är att det är en nordisk medeltidshistoria. Parallella handlingar i Norden knyts samman. Han skriver om periodiska inbördeskrig i Danmark och Norge från 1130 till 1170 respektive 1240 och närmast konstant inbördeskrig i det blivande Sverige från 1000-talet fram till början av 1300-talet. Birger jarl nämns jämte Valdemar I och Sverre Sigurdsson. Särskilt dramatiskt är en kort skildring av hur Danmark upplöses helt 1332-1340 när hertigar från södra Jylland tar makten. Landet var satt i pant till tyska grevar av Holstein. Valdemar IV Atterdag lyckas återerövra landet. I en vanlig svensk historia dyker han upp först när Skåne och Gotland anfalls 1360-1361 men hans roll i Nordisk historia är långt mer betydelsefull.

Det är en kort historik med tyngdpunkt på allmänna förhållanden så personliga öden får litet utrymme. Jag saknar författaren Snorre Sturlasson. Men jag hittar en kort men bra beskrivning av litteratur som skrivits på folkspråk och på latin. Här nämns Konungs skuggsiá, den norska konungaspegeln från 1250-talet och den hundra år senare svenska Konungsstyrelsen. FCL anser den retoriskt mest framstående politiska skriften är den norska Ett tal mot biskoparna från ca 1200.

Förutom medeltidshistoriker är Fredrik Charpentier Ljungqvist också  klimathistoriker. Jag har tidigare tagit upp hans arbete, bland annat i inlägg 6 november 2012. Klimatets roll, och andra naturförutsättningar för samhällets utveckling, får en tydlig del av den historiska beskrivningen. Att Grönland får ta upp utrymme i boken beror nog på att skeendet där är så tydligt klimatstyrt. Den lilla istiden inleds i mitten av 1300-talet, med kallaste sommaren 1453. Analyser av tandemalj från begravda nordbor i den grönländska Österbygden visar att årsmedeltemperaturen sjönk med 5 grader från den första till den sista generationen på platsen.

Tidigare kallår i Norden var 530-575 och 1120-1130. 500-talet och 1300-talet spreds också pest, det var dåliga år.

Aktuella arkeologiska rön är med. Spännande är till exempel Salmefynden, en forntida roddbåt med resterna av sju nordbor från tidigt 700-tal. Ytterligare fynd belade att skepp från östra Sverige begav sig till Estland på krigståg före det som kallas vikingatiden.

Ett gammalt fynd som lyfts fram är Mästermyrkistan, en verktygslåda från ca år 1000 som hittades på Gotland 1936. Verktyg, lås med mera finns på Historiska museet.

FCL avslutar med en notering om hur länge medeltiden satte sin prägel på Norden. Medeltida lagar med vissa justeringar fanns kvar fram till 1680-talet i Norge och Danmark, och Magnus Erikssons landslag från 1350 var i kraft fram till 1734 års svenska lag.

I epilogen går FCL igenom vissa av de skillnader som växte fram inom Norden. Att en större andel bönder kom att äga egen jord i Sverige gjorde att de var representerade som ett eget stånd i riksdagen, något de inte var i det dansk-norska riket. Kristnandet kom först till Danmark och Norge och det samt närhet till kust, jämfört med Sveriges mer splittrade geografi, kom att leda till starkare central kungamakt där. Norge och Islands kontakter med England gynnade att man började skriva på folkspråk.

FCL betonar sex omvälvningar under den långa medeltiden: krisen vid mitten av 500-talet, segelfartygens utveckling vid vikingatidens början, kristnandet och europeiseringen av kulturen, slaveriets avskaffande och ståndssamhällets framväxt, digerdöden och senmedeltida agrarkrisen och reformationen.

Kvinnor i historien 500 - 1250

DN har granskat läroböcker i historia och räknat antalet namngivna kvinnor. De var inte så många. Jag kan bara erkänna att det inte är bättre i mina inlägg. Några kvinnor som jag nämnt är kejsarinnan Theodora i Bysans, (ca 500-548), kejsarinnan Wu Zeitan av Tangdynastin (624-705), khatun Sorghaghtani Beki (1198--1252) och drottning Eleonora av Akvitanien (1122-1204).

Men för att bättra på statistiken får jag konsultera "The Timetables of Womens history" av Karen Greenspan (Simon&Schuster, 1994). Det är en tabell över kvinnor i historien. Jag hoppar över en del helgon och nunnor men här är övriga som nämns:

Kejsarinnan Theodora i Bysans, (ca 500-548), mäktigt stöd till Justinianus, se inlägg 16 augusti 2014.

Kejsarinnan Hu, drottning av Norra Wei (Tuobariket, regent 515-528), buddhist, skickade munken Sung Yun till Indien.

Sankt Galla från Rom, ca 500-550.

Drottning Amalswinthe (485-535), Tjodrik "den stores" dotter, se inlägg 31 juli 2014.

Drottning Theolinde (568-628), bayersk prinsessa, drottning av Lombardiet, känd för sin kamp mot arianism, avbildad i katedralen i Monza.

Tändstickor uppfinns av kvinnor i Kina ca 577.

Berta av Frankrike (död 612) grundar St. Martins kyrka i Kent.

Drottning Suiko-Tenno (554-628) regent i Japan under 36 år.

Baudonivia, skrev ca 600 om merovingernas drottning Radegund (520–587).

Drottning Fredegund av Neustria (merovinger) och den visigotiskt födda men frankisk drottning Brunhilde (543-613), periodvis regent i Austrasia, känd blodsfejd, oklart vad i allt detta dödande som är sant.

Befälet Khaula, Khawlah bint al-Azwar, arabiska militär ledare under slaget vid Yarmouk 636.

Fatima (606-632) , dotter till profeten Muhammed (570-632) och hans första fru Khadija,, fru till Ali. Se inlägg 10 september 2011.

Aisha, Ā’ishah bint Abī Bakr (614-678) , en av profeten Muhammeds fruar, kan ha författat mer än 2000 hadiths.

Drottning Sonduk (regent i Sillariket i Korea 632-647), lät bygga observatoriumet Cheomseongdae i staden Gyeongju, det finns fortfarande kvar.

al-Khansa (575-645), Tumāḍir bint ʿAmr ibn al-Ḥarth ibn al-Sharīd al-Sulamīyah, poet

Kejsarinnan Wu Zetian (625-705), även Wu Chao eller Wu Zhao. Regerade Tang-Kina under 50 år.
Låter bygga om stora vildgåspagodan och  lät bygga flera stora järnpagoder.

Kejsarinnan Wei, (r. 705-712), inte samma formidabla maktställning som Wu

Drottning Sexburga i Wessex (regent 672-674)

Drottning Jito-tenno (625-701, abdikerar 697),  reforminriktad, stöd till buddhism och shintoism

Komyo (701-760), låter grunda tempel i Nara, en tidig Japansk huvudstad.

Drottning Gemmyo (r. 703-724) i Japan

Drottning Bertrada av Laon (ca 710-723), gift med Pippin, frankernas konung, mor till Karl "den store".

"Kahina", Daya Ult Yenfaq Tajrawt, Dihya, (700-tal). ledare för imazhigen, "berberdrottning", i ett område i det som idag är nordvästra Libyen.

Nie Yinniang, kinesisk kvinnlig yrkesmördare, sannolikt mytologisk typ "Robin Hood".

Hugeberc of Hildesheim skrev “The Hodoeporicon of St. Willibald”, 700-tal.

Drottning Irene av Aten, (752-803, regent 797-802), Bysans, återupprättade vördandet av ikoner.

Dhouda (804-843),  filosof och författare i Septimania, det som idag är södra Frankrike.

Drottning Aelflaed (Elfreda, r. 909-916), Essex, beställde stolan i St. Cuthbert, Durham, det finaste bevarade medeltida broderiet.

Drottning Ethelfreda av Mercia (r.911) försvarade sitt land mot vikingar.

Habe-drottningarna i Hausa, Västafrika 900 och 1000-talen.

Zoe Porphyrogenita (978-1050) och  systern Theodora (980-1056), Bysans.

Drottning Olga (Helga) i Rus, (r. 945-962), se inlägg 17 september 2013.

Hrotsvitha of Gandersheim, (935 – c. 1002), författare, skrev drama på latin. Kanske medeltidens första riktiga dramatik, enligt Nina Burton, som anser henne vara före sin tid. Skrev även historiskt epost över kejsaren Otto I.

Lady Murasaki Shikibu (c 978- c 1026) skrev Berättelsen om Genji, kanske den första realistiska romanen.

Lady Sarashima, (1008-1060) skriver Sarashima Nikki, en självbiografi.

Kejsarinnan Gao (1032–1093), Songdynastin, stödde Sima Guang mot Wang Anshi under reformtvisten. Inlägg om Song från 22 mars 2014 och framåt.

Lady Godiva, (död 1080), känd för att ha ridit klädd i sitt eget hår genom Coventry för att få sin make  Earlen av Mercia att sänka skatterna

Emma av Normandie (c. 988-1052), drottning av England, Danmark och Norge.

Bergtora, Njals maka, en av de isländska sagornas viktigaste kvinnogestalter.

Li Ching-chao (1081-1141) poet.

Walladah bint al-Mustafki (död 1087) poet.

St. Paulina grundar klostret Paulinzelle, 1107, i Thüringen.

Chana Bat Yoheved, eller Yocheved bat Rashi Kalonimus, fransk judisk rättslärd (död 1139).                                                    

Anna Komnena (1083 – 1153), Bysans, skrev Alexiaden.

Heloise (1101-1164) brevväxlade med Abelard, se inlägg 15 juli 2013.

Trota av Salerno, skrev medicinska skrifter på 1100-talet, vilka gav upphov till begreppet "Trotula".

Sankta Hildegard av Bingen (1098 – 1179), teolog, mystiker, författare, kompositör, skrev om medicinalväxter, grundade två kloster.

Eleonora av Akvitanien (1112-1204), en av de mäktigaste drottningarna under medeltiden.

Maud de Valerie, Maud de Saint Valery eller Matilda of Hay. walesisk hjältinna (dödad 1210 av Kung John)

Herrad av Landsberg (1130-1195), skrev uppslagsboken Hortus deliciarum. En slags bildbibel, med populärvetenskapliga essäer, skriver Nina Burton. Enbart en delvis återskapad kopia av verket finns kvar.

Khatun Sorghaghtani Beki (1198-1252), den mäktigaste av flera betydelsefulla kvinnor bland mongolerna, samt moder till fyra storkhaner.

Marie de France (1200-tal), författare, skrev The lais, översatta till gammal norska: Strengleikar

Alamanda de Castelnau, en av flera kvinnliga trubadurer, trobaritz.

 

Drottning Tamara (1184-1212)  i Georgien

 

Sankta Lutgardis av Tongres (1182-1246), benediktin från nuvarande Belgien, en av grundarna av kulten av Jesu heliga hjärta inom katolicismen.

 

Sankta Klara och Sankta Agnes (1198-1253) av Assisi, systrar som grundar Klarissinornas orden.

 

Drottning Blanche (1188-1252) av Kastilien, Frankrikes regent  1226-1236.

Elizabeth of Schönau, (1126 – 1165), kan kanske ses som en föregångare till den heliga Birgitta (1303-1373).

Mechthild of Magdeburg, (1207 – c. 1282/1294), mystiker inom en riktning kallad Beguine, skrev Das fließende Licht der Gottheit som kan ha inspirerat Dante.

Sultana Raiza (1205-1240), se inlägg 28 oktober 2012.

Sultana Shahar al-Dur, (d. 1257), se inlägg 27 oktober 2012.

En utvikning på detta är frågan om vem som är den första historiskt kända kvinnan i "svensk" historia. Maja Hagermans "Spåren av kungens män" kan jag kanske använda för att spåra även kvinnorna.

En kandidat är Erik Segersälls drottning "Gunhild av Polen", (ca 945-995, drottning cirka 990), oklart vilket hennes riktiga slaviska namn var, kanske Swiatoslawa.  Adam av Bremen och Saxo Grammaticus är källor av oklar kvalitet. Äldre historieskrivning har även Sigrid Storråda som drottning gift men Erik, men numera är det omtvistat, Eventuellt är Gunhild och Sigrid samma person. Gunhild gifte sig sedemera med danske kungen Sven Estridsen (regent 1047-1076) men det giftermålet blev inte godkänt av ärkebiskpoen i Bremen. De skildes och Gunhild levde sedan ogift. Enligt Maja Hagerman byggde hon upp en syateljé för kyrkliga textilier i något som kan ha varit en föregångare till kvinnokloster.

Vill man ha mera handfasta källor får man gå till runstenarna.

Estrid Sigfastdotter (ca 1020-1080), av runstenar i Täby kan man avgöra att hon är en av de tidigaste namngivna kristna kvinnorna. Hon är Sveriges äldsta skelettfynd som namngetts. Kanske på väg att bli en kändis, hon har Facebooksida och en barnbok handlar om henne,

Hon är inte ett undantag, det finns många kvinnonamn på runstenar. Intrycket är dock att dessa stenar är resta under relativt sen vikingatid så kanske ingen av dem är tidigare än Gunhild/Sigrid Storråda.

Anm: 2025-09-07. Maja Hagerman lyfter fram flera tidiga mäktiga svenska kvinnor i sin nya bok, se inlägg 2025-09-28. 

När det gäller att skriva om kvinnor i världshistoria finns flera listor, några mycket tidiga. Christine de Pizan (1364- ca. 1430) som skrev "Kvinnostaden" var själv en mycket märkvärdig och lärd person. Hon tar (enligt engelska wikipedia) upp 165 betydelsefulla kvinnor. 

Jag har ovan lagt till några noteringar från Nina Burtons bok "Den nya kvinnostaden", 2005.

 

 

Etymologiae, Merv och periodisering av historien

Att jag lät "Etymologiae" av Isidorus av Sevilla få representera år 600 och biblioteket i Merv fick stå för år 1220 var på tillfällig inspiration. Isidorus nämndes i en guide till Andalusien som en tidig encyklopedist och Merv var ett oväntat namn i listan på världens största städer genom historien. Men tidpunkterna i sig, 600 och 1220, hade jag en känsla av att de var viktiga brytpunkter i historien. Går det att hitta periodiseringar av historien som styrker den känslan?

I traditionell europeisk historieskrivning, som etablerades på 1500-talet, delade man in historien i tre (fyra) perioder: (före antiken), antiken, medeltiden och den moderna tiden. Antiken kan få olika startpunkter, allt från mesopotamiska högkulturernas begynnelse 3400 f.Kr eller den grekiska högkulturens start ca 800 f.Kr. Antikens slut sätts ofta till västroms fall år 476, men olika år från 395 (romarrikets delning) till 602 (kejsar Maurikios död) kan tänkas. År 600 är ett avrundat årtal för periodbyte i antikens slutfas. Men Peter Brown med flera har arbetat med begreppet "Den sena antiken" för tiden 250-800, som de även kallar "den postklassiska världen". En periodisering gör man för att lyfta fram vissa aspekter av historien, men förändring pågår hela tiden, och valet av period och de rubriker man sätter på perioden kan både leda och missleda.

I kinesisk historieskrivning använder man dynastierna. Han-dynastin (från 206 f:Kr) utgör en första stabil statsbildningen, med det för Kina karakteristiska avancerade byråkratiska styret. Sui- och Tangdynastin utgör nästa stora samlande dynastiska period, från år 581 till 907. Utan att referera till dynastier så har vi på ett liknande vis i svensk historia en "vikingatid" och en "stormaktstid".

Någon allmän eller global signifikans har inte sådana lokala indelningar i tidsperioder. För att få en mer generell grund för periodisering har historiker valt att utgå från mera grundläggande livsvillkor. Det kan vara den basala produktionsformen (för livsmedel, eller mer generellt för energi), den ekonomiskt/politiska organisationsformen, interaktion mellan grupper i form av handel mm eller någon mer abstrakt interaktion som religion och kultur.

Enklast görs denna periodisering i tre perioder: 1) jägar- fiskar- och samlar-fasen, som följs av 2) jordbrukssamhället, och sedan 3) industrisamhället. Om man kallar övergångarna revolutioner får man två sådana, den neolitiska och den industriella.

Den neolitiska revolutionen inföll vid olika tidpunkter på olika platser och vissa grupper är fortfarande jägare- fiskare- och samlare, till exempel inuiter och san-folk. Jordbruk uppkom och spreds ca 9000-6000 f.Kr separat på flera platser i gamla världen och boskapsskötsel i större skala från 4000 f.Kr. Jordbruk uppkom ca 3000 f.Kr i Amerika men spreds inte så långt norr och söderut. På grund av klimatskillnaderna spreds jordbruket över mindre områden här än på den euroasiatiska kontinenten.

Den första industriella revolutionen kan förläggas mellan 1750 och 1850. Men industrialisering globalt är en pågående process. Kina och Indien genomgår just nu en industrialisering som är mycket snabbare än den som Storbritannien gick igenom.

En huvudindelning i tre perioder får man också om man utgår från ekonomisk/politisk organisation som samspelat med produktionsmetodernas förändring.  Douglass North och andra nya institutionella ekonomer kallar de organisationer som bildar jordbrukssamhället (och även många av dagens stater) för "limited access orders" eller "den naturliga staten". Begreppet "limited access" anger att endast koalitionen av mäktiga grupper hade tillgång till politisk och ekonomisk makt. I en tidig fas är den mäktiga gruppen en hird runt en hövding, i senare faser är det ett mer utbyggt patron-klient-förhållande. Som ekonomer betonar de utbytesrelationerna, i en tidig fas sker handel baserat på personligt förtroende och hedersbegrepp, senare uppkommer mer anonyma institutioner som skråväsendet.

Daron Acemoglu och James Robinson kallar det i boken "Why Nations Fail" för "extractive institutions", en beteckning som betonar hur patron-klient-förhållandet gynnade patronerna.  De moderna demokratierna uppstår i "open access orders" med "inclusive institutions". Utbyte sker baserat på  opersonliga relationer, som garanteras av väl fungerande institutioner. Den övergången har skett i några länder, men det är inte säkert att det kommer att bli ett globalt fenomen. Dessa samhällens påverkan har dock varit global.

Tre perioder ger en väldigt lång period från ca 9000 f.Kr. till 1800 e.Kr. vilket är bra om man vill göra tydligt att inte mycket hände i jordbrukssamhället. Det är en radikal förenkling av historien.
Men man kan vara ännu mer radikal och ha en indelning i bara två perioder, ett före och efter. Då måste man ha en mycket viktig brytpunkt som man vill lyfta fram.

För trosinriktningar som kristna och muslimer är det tydligt att det finns en första förkunnare som utgör en startpunkt. För en naturvetare skulle den moderna vetenskapens uppkomst kunna vara historiens viktigaste vattendelare. Någon gång mellan 1660 och 1840 kan man lägga denna nollpunkt, jag får återkomma till olika argument för en mer exakt tidpunkt.

John R. McNeill har ett förslag till brytpunkt i sista kapitlet i "Mänskliga nätverk" (SNS Förlag 2006). Han menar att det i den tidiga historien fanns en trend mot kulturell differentiering (ökad heterogenitet) orsakad av mänsklighetens spridning. Ökade resurser med tillhörande hierarkier i grupper (stammar, stadsstater, imperier) som utvecklas var för sig leder till skilda samhälleliga former, något som återspeglas i mångfalden av olika språk. Men vid någon tidpunkt leder ökad interaktion i olika nätverk till att trenden bryts. Det blir färre språk, färre statsbildningar, färre religioner, i takt med att nätverket växer. Han förlägger denna brytpunkt till någon gång mellan år 1000 f:Kr och 1 f.Kr. (eller som han skriver 1000 f.v.t, dvs före vår tideräkning). I någon mening blir det den allra första tidpunkten för globaliseringen.

Det går givetvis att tänka sig att utvecklingen ändrar sig och går mot ökad heterogenitet igen. Det skulle till exempel kunna bli följden av att vi passerar brytpunkten "peak oil" kombinerat med ett trendbrott i klimatet, som skulle leda till minskade möjligheter till globala kontakter. Det är väl inte helt osannolikt att framtida historiker kommer att indela hela världshistorien i före och efter uppvärmningen under tidigt 2000-tal. Biologerna kommer att göra det, den största artutrotningen någonsin, den som pågår just nu, kommer att synas i fossilavlagringarna.

Men åter till frågan om en mer detaljerad periodisering av den långa jordbruksperioden. Teknik, politisk organisation och globala interaktioner är tre möjliga utgångspunkter.

Teknik och konsthantverk ger en grund för periodisering, något som arkeologer gärna använder då deras fynd kan klassificeras utifrån det. Järnålder är ett tydligt begrepp, eftersom järnet gav sådana fördelar för de samhällen som utnyttjade det. Men i tidig amerikansk historia finns en järnålder utan järn, ur social och politisk synpunkt genomfördes liknande förändringar, fast med obsidian som spjutspets.
Den teknik för energiproduktion man använder kan utgöra grund för en indelning: muskelkraft, dragdjur, vatten och vindkraft (vattenhjul och segel sedan antiken, väderkvarnar i Persien 600 e.Kr), och sedan kol och olja. Men vindkraft och vattenkraft fick vad jag förstår inte så stor betydelse att det ger avtryck i tydliga perioder.
Metoder för kommunikation kan vara en grund för periodisering, skrivkonsten från 3400 f:Kr, (papper 100 e.Kr i Kina, 750 Samarkand, 1000 i Spanien),  boktryckarkonsten i Kina från 500-talet, Gutenbergs bibel 1454, telegrafen 1850, internet 1990. Transport-teknik är näraliggande, liksom olika tekniska lösningar för ekonomi och handel (mynt, skuldbrev, aktiebolag osv). Ibland finns en teknik tillgänglig utan att tas i bruk, det är den sociala organisationen för att använda tekniken som är avgörande när den börjar användas.
Sammantaget utgör därför inte teknik någon enkel grund för periodisering, men när tekniska förändringar sammanfaller och interagerar med sociala förändringar så förstärker det bilden av att en ny period startat. 

Inte heller politiskt/social organisation ger ett tydligt schema för periodisering. North har en indelning av Limited Access Orders i tre stadier: sköra stater, stabila stater (basic states) och mogna stater. Förenklat kan det sägas vara 1) stater som inte säkrat en ordnad succession av makten, 2) stater som har ordning men är mycket centraliserade och  3) stater som mognat till att både ha en fungerande konstitutionell ordning och ett regelverk som medger att det finns organisationer som inte lyder direkt under staten. (Se inlägg 12/6 och 7/7 2011 för mer om detta)

Men eftersom ingenting hindrar att stater som är stabila eller mogna kan bli sköra stater igen, så blir det svårt att använda detta schema för en global periodisering. För en enskild stat kan det fungera, men det blir otydligt för större regioner.

Detta leder till att det är interaktionen mellan människor och organisationer som ska utgöra grunden för en global periodisering. Handel, migration, imperiespridning, religioners spridning, sådant har världshistoriker använt för periodisering.

Far och son McNeills "Mänskliga nätverk" håller sig med följande kapitelrubriker:
1. Människans lärotid. 220000- 11000 år sedan
2. Övergång till livsmedelsproduktion för 11000-3000 år sedan.
3. Den gamla världen 3500 f.v.t - 200 v.t.
4. Tillväxt av nätverk i gamla världen och Amerika 200-1000.
5. Nätverkens förtätning 1000-1500.
6. Världsomspännande nätverk 1450-1800.
7. Det nya nätverket 1750-1914.
8. Påfrestningar på nätverket 1890-

McNeill och McNeill låter tidsperioderna överlappa varandra. Som synes ligger tidpunkten JR McNeill tagit upp som omsvängningen från ökad till minskad heterogenitet i slutet av det de kallar "den gamla världens" tidsperiod.

Mitt eget upplägg är att välja ut några årtal före eller kring viktiga brytpunkter. Hittills har jag sysslat med år 600 och år 1220, men andra årtal jag skulle vilja fundera över är 320 f.Kr, 1510, 1750 och 1920.

320 f.Kr. Min gissning på årtal för JR McNeills brytpunkt. I Indien bildas det första stabila imperiet, och Kautilya skriver om statskonst. Ökad interaktion i efterdyningarna av Alexanders härtåg. Alexandria passerar Babylon som världens största stad. Alfabet standardiseras, liksom skrivtecken i Kina, som en följd av ett ökat handelsutbyte och stärkta statsmakter.

600 e.Kr. Antikens definitiva slut, persernas och romarnas sista strid innan islams segertåg. Slavernas och de turkiska folkens första migration. Sui- och Tangdynastin i Kina och Japans första etablerade dynasti. Justinianska pesten främst 541, men återkommande till 750. Katolskt och buddhistisk munkväsende. Feodalismens framväxt i västeuropa. Indiska matematiker utvecklar decimala talsystemet. Sidenvägarnas växande betydelse. Maya-kulturens klassiska period 250-900. Ghanariket från 600/750-1235.

1220. Mongolerna förändrar interaktionen i Eurasien, det är tiden före den stora pesten 1340. De få stora städerna i imperiernas centrum har ersatts av många mindre städer. Hangzhou är störst med ca 300000 invånare. Magna Charta (1215) i England. Katolska korsfarare erövrar Konstantinopel (1204). Turkiska slavsoldater tar makten i allt större delar av den islamiska världen. Mest betydelsefullt blev det Osmanska riket från 1299, som erövrade Konstantinopel 1453. Mali-imperiet 1230-1600. Kungariket i Cusco grundas, expanderar till Inkaimperiet från 1430.

1510. Spansk historieskrivnings klassiska årtal 1492, som symboliserar att sjöfarten över Atlanten upprättas, används av många som period-delare. Det är givetvis en dramatisk brytpunkt för Amerikas historia, symbol för den största befolkningsutplåning som skett. Men även ett symbolår för förföljelse av muslimer och judar i Spanien. Kanske bättre välja ett annat år? Som 1500 jämnt, eller 1510. Beijing var världens största stad, Vijayanagar i Sydindien näst störst.

1750 - 1800. Den vetenskapliga och industriella revolutionen. Encyklopedierna (den franska 1751-1772, Britannikan från 1768-1771).

Tiden 1789-1914 kallas för "det långa 1800-talet" av historikern Eric Hobsbawm medan världshistorikern Peter N. Stearns låter det vara ännu längre, från 1750-1914. (Referens: "World History, the Basics, P. N. Stearns, 2011). Då uppkom de första moderna staterna, med "Open access orders". Det innebar rättsstat, opersonliga roller i handelsutbyte och maktstrukturer, politisk kontroll över militären och en rad andra faktorer som bildade en ny typ av återkoppling i samhället. London blir världens största stad 1825.

1920. Världskrig 1914-1918.  Allmän rösträtt i USA 1920, i Sverige 1921. Världskrig igen 1939.

2001. Wikipedia. Global miljöförstöring. Från år 2008 lever hälften av alla människor i städer.

Perioderna blir alltså:

9000 f.Kr-320 f.Kr,  övergång från jägar- fiskar- och samlarsamhällen till jordbruk, första svaga staterna
320 f.Kr - 600 e.Kr, några få stabila (periodvis mogna) stater/imperier, sidenvägarna uppstår
600 - 1220,              uppkomst av ett stort antal svaga stater, stabila staters omorganisering
1220 - 1510,            regional interaktion i stor skala, ex. mongolernas imperier
1510 - 1750,            global interaktion, sjöfart, ex. triangelhandeln
1750 - 1920,            industrialism, moderna stater, fortsatt kolonialism
1920 - 20XX,          globalisering, urbanisering, miljöförstöring
20XX-                     ?? 
.