Sex kategorier av kunskaps- och tros- system

I förra inlägget ville jag rädda Kuhns paradigm-begrepp från att användas inom områden där typexempel inte används på det vis som man gör inom forskargrupper som ägnar sig åt vetenskap. Givetvis kan man prata om paradigm i andra grupper men då får ordet en annan betydelse. Detta bjuder in till en fundering om vilka olika kategorier av grupper jag tror finns. Hypotesen är att det går att sortera upp dessa kategorier utifrån hur de hanterar vissa kriterier kring motsägelsefrihet mm och möjligen också kring hur man hanterar orsaks-samband. Det är en slags kunskapsteoretisk/ epistemologisk övning.  Här är ett förslag till lista:

1. konst och kultur,

2. paradigm-baserad forskning,

3. forskning som påverkar sitt objekt så att typexemplen förändras,

4. pre-paradigmatisk forskning, protovetenskap, marginalvetenskap.

5. trossystem och ideologier,

6. konspirationsteorier med mera oseriöst eller medvetet lögnaktigt tänkande. Pseudovetenskap.

1) Jag satte konst och kultur först men kommer att hoppa över det i detta inlägg som ändå blir krångligt. God konst baseras på en djup förståelse av hur världen är beskaffad men värderas delvis på ett annat vis som inte de kriterier jag tar upp här täcker.

2) Paradigm-baserad forskning enligt Kuhn ska minst uppfylla fem kriterier: "Teorier ska vara precisa i sina förutsägelser, motsägelsefria, ha stor räckvidd, presentera fenomenen på ett ordnat och sammanhängande sätt och vara fruktbara....".

Hjälpvetenskaperna matematik och logik ska per definition uppfylla kriterierna, de utgör tautologiska begreppsapparater utan kontradiktioner. Möjligen måste man nyansera med att motsägelsefriheten begränsas av Gödels teorem om att en fullständig axiomatisering av matematiken inte går att genomföra. Den matematiska beskrivningen av systemteori, spelteori och kaosteori är exempel på sådana tautologier. Det är en samling axiom och postulat som ger upphov till härledningar och teorem som inom sig själva är giltiga. De innehåller inga beskrivningar utan enbart regler för hur en beskrivning kan ge upphov till giltiga förklaringar. Von Neumann noterar i sin bok "The Theory of Games and Economic Behaviour" (1944) uttryckligen skillnaden mellan hans tautologiska värld och de mänskliga relationernas värld. Jag är i detta sammanhang intresserad av hur man tillämpar dessa generella vetenskaper i olika förklaringar, och därför kallar jag dessa för hjälpvetenskaper, även om de givetvis är forskningsområden i sig själva.

Analytisk filosofi skulle vilja hitta ett språk som är lika exakt som logiken men det blir då ett språk som är väldigt annorlunda än vanlig språkanvändning. Jag nämnde i förra inlägget att Kuhn beskriver svårigheterna med att förstå förklaringar inom olika paradigm som ett översättningsproblem mellan olika språk som har inkommensurabla begrepp. Språkvetenskap i olika former blir i detta sammanhang också ett slags hjälpvetenskap.

Själva proceduren när man jämför sina typexempel med det fenomen man forskar på och hur man sedan beskriver detta blir här väldigt viktigt. En vetenskaplig teori måste även beskriva hur detta går till på ett vis som uppfyller de fem kriterierna nämnda ovan - en metodik. Vilket kan studeras inom hjälpvetenskapen metodologi. Utveckling av nya metoder för att studera ett fenomen kan i sig skapa förutsättningar för att ta fram nya typexempel som kan grunda nya paradigm.

Förutom översättning mellan olika paradigm krävs också ett slags översättning till en populärvetenskaplig framställning av de vetenskapliga paradigmen. Man stöter på problem vid "översättning" av olika begrepp och förklaringar med att språk normalt har svårt att fånga mer än en sak i taget, och att man då skapar mera abstrakta begrepp som kan missförstås.

Kuhn skriver mycket om fysik, kemi och astronomi. Fysikerna har haft ett privilegium, de kan likt årets nobelpristagare Anton Zeilinger säga att deras forskningsresultat kan påverka vår världsbild. (Och därmed skapa nya globala paradigm. Vetenskapshistorikern Ian Hacking har påpekat att modern biologi och AI-forskning har liknande potential). Fysiken och många andra vetenskaper studerar fenomen som inte har inlärning som en komponent.  Andra vetenskaper som jag kommer att försöka skriva mer om i senare inlägg, som biologi eller AI-forskning, studerar komplexa adaptiva system där inlärning är en komponent. I nästa kategori nr 3 sorterar jag in de vetenskaper som studerar mänskliga fenomen som då har så hög förmåga till inlärning att de kan påverkas av den forskning som pågår, och även aktivt  påverka forskargruppen.

3) En rad vetenskaper som studerar mänskliga fenomen har problem med några av Kuhns fem kriterier jag nämnde ovan, men bör rimligen ändå anses kunna etablera typexempel som gör att man kan tala om paradigm. Ett metod-utmaning utgörs av att man inte på ett enkelt vis kan upprepa kontrollerade experiment, dels eftersom historien går och samma situation inte går att upprepa, och dels av etiska skäl. Men en mer principiell skillnad är att forskning på människor och samhällen innebär en försöks-situation där forskningsobjektet påverkas av undersökning.  Och kan påverka undersökningen interaktivt. Vissa sådana fenomen kan i sig studeras, som placebo-effekter inom medicinska studier. Inom ekonomi och många andra ämnen blir ett problem att om forskningsresultaten är kraftfulla kommer de att tillämpas vilket i sig påverkar det fenomen som studerats. Jag tänker att bara man tydligt redogör för de begränsningar och möjligheter som inryms i det paradigm man arbetar med så kan man uppfylla syftet med kriterierna på ett trovärdigt vis.

Som exempel kan spelteoretiska modeller som fångarnas dilemma, folkteoremet och allmänningens tragedi utgöra basen för typexempel som etableras i robusta studier och kan utgöra en del av paradigm inom statsvetenskap om tillräckligt många forskargrupper finner det korrekt. 

Kuhns betonar de typexempel som utgör basen för en forskargrupps skapande av ett gemensamt språk. Detta bjuder in till att ta som exempel sådant som spelteori som genererar modeller att mäta emot. Men inom tolkande av människors beteenden måste typexemplen bli mycket mer komplexa och kommer då att bestå av beskrivningar och förklaringar rörande föreställningar och beteenden. Om sådana berättelser ger upphov till trovärdig förståelse tycker jag de kan kallas typexempel, ifall inriktningen är mot de kriterier som nämnts ovan. 

Synen på hur värderingar spelar in när sådant görs har skapat olika skolbildningar inom vissa forskningsområden och i den mån dessa forskargrupper inte kan skapa ett paradigm så får området anses ligga i kategori 4, för-paradigmatisk eller pre-paradigmatisk fas. 

I den mån man i en grupp helt förkastar tanken att det finns en verklighet att mäta typexempel emot blir hela denna begreppsapparat vad jag förstår meningslös. Lite oklart för mig i vilken kategori man hamnar då, men görs arbetet med respekt för logik kanske det kan ses som en speciell form av språkvetenskap, där man studerar språk utan koppling till annat än övrigt språk.

4) Innan en forskningsgrupp har tillräckligt tillförlitliga resultat och accepterade metoder för att formulera ett paradigm som får respekt av en större andel av andra forskargrupper (eller man befinner sig tidigt inom ett nytt forskningsområde) kan man tala om att man befinner sig i en pre-paradigmatisk fas. Kriterierna för paradigm respekteras men man har inte nått fram ännu. Alan Bryman skriver i "Samhällsvetenskaplig metoder" att paradigmargumentet bygger på en fast koppling mellan metod och kunskapsteori som inte kan bevisas, i varje fall inte för samhällsvetenskap. Bryman själv försöker förena det som uppfattats som två paradigm, kvantitativ respektive kvalitativ forskning, med det han kallar flermetodforskning. I reflektion 27:3 beskriver han en paradigmstrid som eventuellt är över. Skulle det vara så kan viss samhällsvetenskap sorteras in under kategori 3. Begreppet protovetenskap lämpas sig bäst för den pre-paradigmatiska fas som enbart beror på att man ännu inte funnit lämpliga metoder. Det är den vetenskap som bedrevs innan det fanns en professionell yrkeskår. Marginalvetenskap (fringe science) är försök till vetenskapligt tänkande av relativt oskolade personer, något som riskerar att hamna i kategori 6 nedan men i vissa fall kan viktiga bidrag tas upp i mera etablerade sammanhang.

5) Trossystem är ett ord på svenska som enbart syftar på religion. I denna kategori 5 vill jag dock samla alla tankesystem som inte tar hänsyn till kriteriet om motsägelsefrihet, utan överbryggar sådana genom trosövertygelser. Politiska ideologier inkluderar jag i denna kategori.  Det är tanke-system som inte har som syfte att uppfylla de kriterier som finns för att skapa paradigm i den meningen jag beskrivit ovan och i förra inlägget. Jag vill alltså skilja kategorierna 2-4) som jag kallar kunskaps-system från tros-system. Yuval Noah Hariri kallar allt i kategori 5 för religioner, men det tycker jag inte blir så pedagogiskt. Visst kan man välja att kalla liberalism, socialism och fascism för religioner men då skapar man mer förvirring än vad man förklarar. Det engelska begreppet "belief-system" tror jag dock har en ännu vidare betydelse än vad jag avser inom kategori 5. Engelska wikipedia länkar över till en lista över alla filosofier, varav en del filosofier beskriver de kunskaps-system jag tagit upp i kategorierna 2-4). 

Ett exempel: Katolska kyrkan representerar en av de mest framgångsrika representanterna för ett tros-system mätt över tid och räckvidd. Dess förmåga att hantera motsägelsefulla tankegångar på vis som övertygar har varit oerhört framgångsrik. Men katolicism baserar sig inte på paradigm, utan på tro och sakrament.

Klassisk nationalekonomi gör en mängd anspråk på verklighetsanknytning, men baserar sig på ett grundläggande antagande om "den ekonomiska människan" som man kan se som en ideologisk övertygelse. Alternativt kan man se nationalekonomin som en hjälpvetenskap i den mening jag beskrev ovan, att utifrån givet postulat är det en sammanhängande tautologi, som kan tillämpas om man så finner att det passar. Institutionell ekonomisk teori gör däremot seriösa försök att etablera fungerande paradigm och om forskargrupper finner goda skäl att enas kring dem kan det hänföras till kategori 3.

Hjälpvetenskaperna som jag beskrev tidigare kan användas för att motivera tros-övertygelser. Som exempel kan man ta doktriner om "ömsesidig garanterad förstörelse" som statsledningar i USA och Sovjet använde sig av under kalla krigets upprustning med kärnvapen. Dessa kan beskrivas i termer av spelteori. Man ska nå en jämviktspunkt där den angripna partens hot om vedergällning ska vara på nivån total tillintetgörelse, vilket då anses vara avskräckande. Sådan användning av spelteori anser jag mera hamnar i kategori 5. Det var John Von Neumann själv som tog fram denna jämvikt, och döpte den till MAD. Han var aktiv i Manhattan-projektet. Terrorbalans är en politiskt motiverad doktrin och inte en del av ett paradigm.

Studier av trossystem kan i princip utföras så att de uppfyller kraven i kategori 3 eller 4. Teologisk forskning eller politisk teori kan vara så utformad att den inte baserar sig på de trosövertygelser som motiverar de trossystem de studerar. Men inom dessa områden misstänker jag att steget från pre-paradigmatiska kategorin är svårt att ta, och i vissa fall finns kanske inget syfte att ta fram ett paradigm utan teoribygget måste hänföras till kategori 5. Historia är också ett ämne där mycket möda måste läggas för att sträva mot allmängiltiga paradigm. Historia kan lätt brukas i mer ideologiska syften. 

Infrapolitik är ett ord jag lånat av Sverker Sörlin och försökt tillämpa för att beskriva de underliggande komplex av normer som skapar grunden för samhälleligt agerande. Kanske kan man säga att när man talar om "paradigmskifte" i politiska sammanhang så menar man inte paradigm i Kuhn mening, utan snarare syftar man på ett skifte i infrapolitik. Men ofta nog är det mera ett påstående från politiker i syfte att skapa sig ett tolkningsföreträde, utan att man har någon grund i en verklig förståelse av hur normerna förändrats.

6) En sista kategori vill jag ha för sådant som tas fram av oseriösa eller direkt farliga typer. Jag minns hur jag som mycket ung insåg att det går att ljuga i en bok med hårda pärmar som går att låna på biblioteket när jag läste Erich von Dänikens böcker. Jag får tacka honom för den insikten även om jag även sedan dess blivit vilseförd många gånger. Pseudovetenskap kan framföras på ett mycket övertygande vis.

Det går också att seriöst studera konspirationsteorier och pseudovetenskap som fenomen. Det är ingen oviktig fråga varför sådant tycks ha så stor utbredning som det har. 

Avslutningsvis vill jag skriva att jag inte är helt nöjd med begreppen kunskaps-system och tros-system som jag valt i rubrikerna. Dessa begrepp finns redan och har delvis andra betydelser. Dessutom är ordet "system" i sig inte bra definierat i detta sammanhang och riskerar att luta sig för mycket mot en av hjälpvetenskaperna, systemteorin. Men i brist på bättre ord har jag valt att sätta rubriken som jag gjort. Men det är frustrerande, själva huvudpoängen är att man måste försöka att "översätta" mellan olika paradigm och även till de områden som har andra kriterier. Och så är jag redan missnöjd med de ord jag valt för att börja sortera i detta.

Själva studiet av ordet paradigm befinner sig antagligen i en pre-paradigmatisk fas.

Ordet paradigm som exempel

Förra inlägget handlade om världshistoria på olika språk. Men en mer grundläggande fråga är hur språk överhuvudtaget ska användas för att beskriva världshistoria. Denna fråga gissar jag att alla som använder ord för att beskriva något ställer sig - hur använder man språk på bästa vis för att förstå något och beskriva det på ett begripligt vis? 

Ordet "paradigm" är ett ord som handlar om detta problem. Ordet har nyligen fått en dagspolitisk aktualitet men sådant sysslar jag inte så mycket med i denna bloggen. Jag kan hänvisa till Maja Hagermans artikel i DN 24 oktober 2022.  Jag ska istället argumentera för att den allmänna användning av ordet "paradigm" inte ska kopplas till den användning av ordet som används inom vetenskapshistoria. Och sedan fundera över om det finns paradigm för de grupper som arbetar med världshistoria. 

En mycket läsvärd introduktion till detta finns i en inledande essä skriven av Ian Hacking i jubileumsutgåvan av Thomas S. Kuhns "Vetenskapliga revolutioners struktur" som utgavs av bokförlaget Thales 1977. Den essän är så bra att den bör läsas i sin helhet, jag ska inte försöka mig på att sammanfatta den här. Ian Hacking är vetenskapsfilosof från Kanada, född 1936, numera alltså emeritus.

Det var Thomas Kuhn (1922-1996, från Ohio), som skapade den moderna vetenskapshistoriska användningen av det gamla grekiska ordet "paradigm" i sin bok från det goda året 1962. Han var vid Berkeley University då. Den grekiska ursprungsbetydelsen av paradigm var att visa något sida vid sida, ett typexempel, ett mönster. Det hade i latinet en betydelse inom grammatiken. Ett paradigm var ett språkligt typexempel, som i ett böjningsmönster. Thomas Kuhn var fysiker och vetenskapshistoriker och använde ordet för att förklara att inom en forskargrupp som bedrev det han kallar normalvetenskap så hade man etablerat ett antal typexempel som alla i gruppen accepterade som korrekt vetenskap. Inom gruppen hade man på så vis skapat ett gemensamt språk. Inom fysiken är detta språk ofta formulerat i matematiska termer och kan testas i praktiska experiment. Gruppen förmedlar vidare sitt paradigm i läroböcker och Kuhn fäste stor vikt vid de övningsexempel som finns i dessa, som skolar in nya generationer forskare i gruppens språk. En motsägelsefri beskrivning av resultat från korrekt utförda experiment är ett grundvärde inom forskargruppen ifall den vill anse sig arbeta med vetenskap. Ibland uppkommer en anomali. När man lägger något sida vid sida så stämmer det inte, typexemplet stämmer inte med den uppmätta verkligheten. Det som betraktas som "normalvetenskap" inom gruppen fungerar inte. Då uppkommer en situation där olika hypoteser testas för att lösa problemet, och i detta kan ingå att helt nya paradigm tas fram som stämmer bättre. Man får nya typexempel som stämmer bättre med mätningarna. Om den nya forskargruppen är framgångsrik genomgår man ett paradigmskifte, något som Kuhn väljer att kalla en "vetenskaplig revolution". 

Ett nyckelbegrepp för Kuhn var att vid vissa tillfällen uppkommer det då en "inkommensurabilitet". Det är ett ord för att beskriva att de begrepp man använde i ena paradigmet inte betyder samma sak i det andra, och typexemplen går helt enkelt inte att lägga bredvid varandra för en mätning.

Detta var en kortversion av hur jag begripit Kuhns tankegång. De flesta ord jag använt ovan kan man vända och vrida på. Vad är en "forskargrupp"? Vad är ett "korrekt experiment"? Hur motsägelsefritt ska det vara för att vara motsägelsefritt? Kuhn diskuterar en skillnad mellan lokala paradigm och globala paradigm. En forskargrupp behöver inte bestå av så många personer men inom gruppen är de överens om vad som är normal vetenskap och korrekta experiment, ett lokalt paradigm. Dessa lokala paradigm behöver inte vara inkommensurabla, utan det är helt enkelt forskargrupper som valt olika typexempel att utgå ifrån.

Men vissa paradigm har en övergripande "global" betydelse, som skillnaden mellan klassisk fysisk och kvantmekanik. Forskargrupperna inom olika globala paradigm står i någon mening i skilda världar. Inom klassisk fysik är en våg och en partikel olika fenomen. Men att elektroner och fotoner både kan vara partiklar och ha våg-egenskaper är tillräckligt väl beskrivet för att anses vara motsägelsefritt inom det nuvarande paradigmet för kvantmekanik. Möjligen har orden "våg" och "partikel" en gemensam betydelse för den som klarar att tänka i termer av vågfunktioner och skalärfält. Orden "våg" och "partikel" betyder inte samma sak inom klassisk fysik som inom kvantmekanik. De är inkommensurabla begrepp.

Kuhn diskuterar detta i termer av att det måste gå att "översätta" begrepp mellan paradigm. I efterskriften (sidan 251) står att sådana översättningar är en hotfull process som är helt främmande för de som ägnar sig åt normalvetenskap inom ett paradigm. Han fortsätter: "I det läget är det en annan aspekt av översättning som får betydelse, välkänd för historiker och lingvister. Att översätta en teori eller världsbild till sitt eget språk är inte att göra den till sin". Han fortsätter med att argumentera mot att detta skulle leda till en relativistisk kunskapssyn. Han har goda argument för det som jag inte tar med här, jag nöjer mig med ett citat: "Teorier ska vara precisa i sina förutsägelser, motsägelsefria, ha stor räckvidd, presentera fenomenen på ett ordnat och sammanhängande sätt och vara fruktbara...." (ur Kuhns "Objectivity, Value Judgement, and Theory Choice" 1973. sid 320-339) 

I den inledande essän, som Ian Hacking skrev 2012, menar han att när Kuhn skrev sin bok 50 år tidigare var fysiken vetenskapernas drottning men att den rollen nu tagits över av bioteknologin. Sen skriver han "Lägg därtill informationsteknologin". Jag ska i senare inlägg fundera över detta. Utifrån tanken att paradigm är mönster för hur språk ska användas för beskrivningar följer många frågor kring hur information fungerar i biologiska och sociala system.

I ordlistan till "Samhällsvetenskapliga metoder" av Alan Bryman (Liber, upplaga 3, 2018) står om paradigm: "En term från vetenskapsteorin, där den används för att beskriva en uppsättning åsikter och föreskrifter som för forskare i en viss disciplin påverkar vad som ska studeras, hur forskningen konkret ska utföras och hur resultaten ska tolkas". Bryman menar att samhällsvetenskaperna befinner sig i ett slag "för-paradigm-stadium", det är också en fråga att återvända till. Kuhn skriver om förparadigmatiska perioder inom naturfilosofin som var på väg att bli etablerad naturvetenskap. Men det kan också vara så att för viss typ av forskning är Kuhns paradigm-begrepp inte tillämpbart.

Klart är att Kuhn själv skriver i efterskriften att hans användning av ordet paradigm har slående skillnader mot hur ordet används i andra sammanhang. Inom naturvetenskapen finns relativt få konkurrerande skolor, och i stor utsträckning är de enda bedömarna av arbetet inom forskningen en liten grupp av andra forskare. Kuhns egen forskning var inriktad på att förstå hur dessa grupper fungerar för att skapa relevant vetenskap. 

Han skriver att vissa av hans idéer kan vara relevanta utanför vetenskapshistoria. Att det finns en periodisering av historia anser han vara något som han själv lånat från andra områden. Han skriver: "Möjligen är idén om paradigmet som en konkret prestation, ett typexempel, ett originellt bidrag."   

Anm: 2023-02-24. Filosofen Peter Godfrey-Smith skriver uppskattande om Kuhn i sin bok "Theory and Reality" (2021), men han menar att kapitel X i boken borde ha utelämnats. I det kapitlet finns resonemang som kan tolkas som att verkligheten själv ändras när ett paradigmskifte sker. Kapitlets rubrik är "Revolutioner som förändringar i världsbild". Det inledes med exempel på några experiment med optiska illusioner, sådant som ofta kallas för synvillor. Kuhn betonar här effekten av att man kan när man förstått att det är en synvilla träna upp sig att välja vilken bild man vill se. Det sker en slags kalibrering av sinnet men man kan inte styra processen som skapar synvillan, bara välja vilken version av synvillan man vill koncentrera sig på. På detta följer en beskrivning av hur astronomer efter upptäckten av Uranus 1781 började se att en rad andra objekt som de tagit för stjärnor inte var det, då de tränat upp sig att se detta. Så långt tycker jag det är bra och begripligt. Lavoisier "ser" syre där andra inte sett det. Priestley som anses ha upptäckt syre såg "deflogisticerad luft" (Scheele bortser Kuhn ifrån eftersom han inte publicerade sin upptäckt, men Scheele var anhängare av flogistonteorin och kallade det han upptäckt för "eldsluft"). Galileo ser en pendel där Aristoteles såg en sten som svängde på grund av att dess fall hindrades. Kuhn menar att synsättet att Aristoteles också såg en pendel och att Priestly "såg" syre men tolkade sina observationer på ett annat vis, är felaktigt. Sedan skriver Kuhn  (sid 167) "även om världen inte förändras när ett paradigm förändras, arbetar forskaren därefter i en annan värld". På sidan 164 har han formulerat det ännu mer drastiskt, (och just detta citat skulle jag också önska bort ur boken), han skriver: "utan möjlighet att åberopa en hypotetisk oföränderlig natur ...  måste vi säga att Lavoisier efter sin upptäckt arbetade i en annan värld". Men jag läser det inte som att Kuhn menar att verkligheten ändras när paradigmet byts, utan han menar enbart att alla tolkningar av världen blir annorlunda. Det är givet att vi är beroende av våra sinnesintryck, vi ser den tolkning av världen som sinnena presenterar för oss. Och analogt ser forskaren det som hans/hennes paradigm tillåter henne att se. Hans sista exempel handlar om att Daltons atomteori (1803) skapade förutsättningarna för en helt ny kemisk forskning. En ny normalvetenskap växte fram och först när försöken utfördes utifrån det nya paradigmet kunde man få stökiometriska data att stämma. Richter myntade begreppet stökiometri 1792 men först 33 år senare fick han sitt erkännande genom arbete av Hess (han levde 1802-1850, det är den Hess som kom att anses vara termodynamiken grundläggare men först långt efter sin död).

Kuhn diskuterar möjligheten av något slags neutralt observationsspråk som skulle eliminera detta problem men finner det vara ett hopplöst företag. Istället fortsätter han i kapitel XI att på ett roande vis beskriva hur naturvetenskapliga läroböcker ofta lägger in ett historiskt avsnitt som hyllar forskare men lägger tillrätta begrepp så att det verkar som att forskningshistorien består av stegvis upptäckta fakta.  Fast läroböcker måste skrivas om helt och hållet vid ett paradigmskifte så skapas en falsk bild av kontinuitet. Här skriver Kuhn tydligt (sid 187): "Det som har förändrats är snarare hela det nätverk av fakta och teori som lärobokens paradigm stämmer av mot naturen." Kuhn menar alltså inte att naturen förändrats (i sina grundläggande parametrar - allt förändras men vissa fenomen är relativt konstanta), när ett paradigm förändrats, utan det är en världsbild som ändrats. Kapitel X kan alltså få vara kvar, med rätt tolkning av någon olycklig formulering.

 

Weltgeschichte på många språk

Ämnet världshistoria skapar ett speciellt problem med de primära skriftliga källorna - de är skrivna på alla världens olika språk. Det kan vara en styrka, om samma händelse beskrivits inom olika språkområden så får man olika ingångar till samma händelse. Men det är svårt med språk.

Jag kan tyvärr bara någorlunda läsa på engelska och lite spanska. För att visa på problemet tänkte jag fundera lite över orden i "världshistoria", world history, la historia del mundo.

Världshistoria heter Weltgeschichte på tyska. "Geschichte" är från det proto-indo-europeiska ord som på svenska finns som "skeende", att något sker. Som tydligen har sin rot i en betydelse "att röra sig snabbt", dvs att något plötsligt händer. På svenska översätts geschichte med berättelse. Berätta kommer av "berichten", att rapportera.

I vissa sammanhang på svenska är "historia" och "berättelse" synonyma, som t.ex. i "att berätta en god historia". Ämnet historia är namngivet på den grekiska roten "istoria" som betydde "att undersöka" och som kom av "ἵστωρ", en som vet, en klok person. (Det finns andra tolkningar). Som i sin tur har en proto-indo-europeisk rot, som ska ha betytt "att se". Det grekiska ordet används i latinska språk och även i slaviska språk och tydligen även armeniska. 

På tyska är skillnaden mellan Geschichtwissenschaft och Historische Studien subtil. Till exempel heter det "Deutsches Historisches Museum", men tysk historia heter "Geschichte Deutschlands".

Historiker heter "historiker" på tyska. Några tyskar räknas som de tidigaste som definierade hur historiker ska arbeta. Leopold von Ranke (1795-1886) skrev en "Universalgeschichte", och Wilhelm von Humboldt (1767-1835) skrev "uber die aufgabe des geschichtschreibers". Även om von Ranke nog hade velat ha global täckning så ledde bland annat hans insisterande på att ha god insikt i källorna till rejäla geografiska begränsningar, det han skrev handlar mest om Central och Syd-Europa.

På arabiska heter det "al tareekh" eller "al-Tārīkh".  التاريخ

Nu är jag givetvis på djupt vatten, jag kan inte ens läsa bokstäverna. Det arabiska ordet är relaterat till ordet för datum, och roten är ett proto-semitiskt ord för månen som gav ordet för månad. Många språk som påverkats av arabiska använder samma ord, t.ex. heter det tarih på turkiska, och tarix på tadjikiska och uzbekiska. Tror även det är ett liknande ord på dari. Ett ord på svenska med samma referens till tid är "krönika". En betydelse av krönikör är historiker.

Ibn Khaldun är den givna referensen som den stora banbrytande föregångaren på 1300-talet. Han har jag skrivit flera inlägg om t.ex. 14 okt 2012  För sådana tidiga referenser blir det fel att tala om världshistoria men Ibn Khaldun gjorde sitt bästa för att ha utblick över den värld han kände till. Ibn Khaldun kände till Al-Idrisis geografiska arbete. 

På kinesiska heter historia Lìshǐ eller bara Shi som i Shi Song, Songdynastins historia.  Med förenklat skrivsätt: "The characters 史 (history), 

吏 (government official), 使 (cause; use; instruct), and 事 (matter; work; affair) are all etymologically related and all derive from the same ancient character, depicting a hand (又) holding some object." Informationen om skrivtecken har jag hämtat från en sida kallad Mandarin Temple. 

Portalfiguren i kinesisk historieskrivning är Sima Qian (skrivs även Ssu-ma Ch'ien, 145-90 f.Kr) som skrev den mest stilbildande av dynastiernas historia, Shiji, som gav en överblick över 2000 år av historia. Sådana krönikor över tidigare dynastier skrevs sedan av deras efterföljare och finns samlade som "de tjugofyra ortodoxa historierna". Dessa sträcker sig fram till Mingdynastin på 1600-talet. Inte världshistoria, men i den mån Kinas makt sträckts sig ut över Asien så kom intliggande områden och folk med i beskrivningen.

Så kan man fortsätta, på tjeckiska/slovakiska heter det dejiny, (ungefär "det som händer"). På hindu itihaas (ungefär "så var det") som nog avser de gamla episka texterna , nyare historia heter som på arabiska tarix. På Xhosa heter det imbali vilket har sin rot i ett ord för att skriva. Osv.

Samma övning kan man göra för orden för "värld". Det germanska ordet welt kommer av ett ord weraldiz för "människans livstid". Det latinska mundus verkar man inte veta riktigt, kanske ett proto-indoeuropeiskt ord för "att tvätta, ren", som på något vis fått samma betydelse som det grekiska kosmos, som betydde ordning. På polska swiat, på ryska mir, på turkiska dünya, på arabiska alealamia.

Osv...

Det akademiska fältet världshistoria är nytt, det kan sägas att det uppkom på 1980-talet. Det går att använda orden på olika språk för att googla på världshistoria.

Enklare är att räkna upp några webbsidor som redan tagit tag i detta, även om det då i mycket blir den vanliga engelsk-språkliga vinklingen:

Network of Global and World History Organisations, NOGWHISTO

NOGWHISTOs hemsida hänvisar vidare till sina medlemsorganisationer som t.ex. The World History Association  thewha.org och Asian World History Assocation. theaawh.com och ENIUGH.

Unescos historiesida, https://en.unesco.org/themes/generalregionalhistories

Det finns en sida som kallar sig World History Encyclopedia, med kartor och annat kul.

University of Oxford har sin sida. Och Cambridge en serie böcker.

Här är en världssystemshemsida på tyska. VGWS. NOGWHISTO administreras från Leipzig. Och här en hemsida från Wiens universitet.

I Sverige är Maria Sjöbergs samtidiga världshistoria i 2:a upplaga från 2017 en referens. Arne Jarrick och Maria Wallenberg Bondesson har skrivit om lagarnas världshistoria. 

NOGWHISTO har publicerat lästips.

Även om världshistoria är ett nytt begrepp så finns det redan en "New global history". Det verkar vara en skolbildning som betonar att historien gått in i en ny fas genom den allra senaste tidens globalisering. Oklart för mig varför det skulle skapa en särskild historieskola. Det kan möjligen sägas vara motsatsen till "Deep history" som betonar förlopp som spelat roll över lång tid. Men jag tror ordet "new" dyker upp ganska ofta där man vill sälja i en ny version av något, oavsett vad. Vilket inte hindrar att utmaningen för världshistoria är just att hitta formerna för att göra nya intressanta kopplingar mellan en rad historiska förlopp på ett vis som traditionell mer nationell eller lokal historia inte kan göra.

För en diskussion om de kanske helt oväsentliga skillnaderna mellan global-, världs- och makro-historia, se inlägg 22 november 2015.

År 1772 i Sverige och en återblick på kartan över Sogdiana

 Spanarna på radio (2022-09-16) inledde med att notera att drottningen av Storbritannien har dött, att de rödgröna förlorade valet, att kriget i Ukraina fortsätter med grymheter man inte förstår från rysk sida och att klimatförändringarna fortsätter, också de med grymma följdverkningar för många. Att Elisabeth II gått bort framstår som en distraktion för många från de större problemen, men hjälper inte mig. Jag flyr istället in i historiska funderingar och kartläsande.

Ett annat radioprogram, Vetenskapsradio Historia 2022-09-06, tar upp Gustav III:s statskupp 19 augusti 1772. Den begynnande utvecklingen under frihetstiden mot ett samhälle med mera balanserade maktförhållanden avbröts genom att kungen och hans anhängare lyckades ta makten och återinföra enväldet. Enligt historikern Jonas Nordin så lyckas Gustav III använda en delvis republikansk retorik från frihetstiden och omtolka det till ett stöd för kungamakten. Jonas Nordin har skrivit om skälen till att monarkin behölls under frihetstiden, delvis som ett sätt att skapa legitimitet för adeln i riksrådet gentemot allmogen. Gustav III får stöd av militären och statskuppen genomfördes på ett oblodigt vis. Men hotet om våld är påtagligt och kungen avkräver i enskilt samtal medlemmarna i riksrådet en trohetsed. De får sedan ställa sig bakom en ny regeringsform som var skriven av kungen och som ändrar riksrådets roll från beslutande till enbart rådgivande. Formellt enväldig blir Gustav III först 1789, en grundlag som gällde i Sverige till 1809 och i Finland fram till 1919. Jonas Nordin menar att hade statskuppen misslyckats kunde den svenska utveckling gått vidare mot republik, på liknande vis som i USA och Frankrike. I programmet nämns också att det var en europeisk klimatkris med kalla vintrar och regniga höstar, särskilt år 1770, med 50 procent minskade skördar, som skapade social oro som kunde utnyttjas av olika politiska grupperingar. Gustav III lyckades skylla ökade matpriser på adeln. Samtidigt var många adelsmän oroliga för att deras privilegier skulle förloras helt och beredda att låta kungen ta över. De grupperingar som stod bakom den politiska rörelsen mössorna, (med prästen Anders Chydenius som så radikal portalfigur att han under en period blev utesluten ur riksdagen), hade lyckats införa tryckfrihet 1766. Mössorna kom åter till makten vid 1772 år riksdag, vilket oroade stora delar av adeln. Detta drev fram ett läge som Gustav kunde utnyttja. Till den inrikespolitiska situationen tillkommer omgivande länders reaktioner på förloppet. Men inget land tycks ha agerat för att stoppa Gustav. Kungen själv kallade händelsen för en revolution och delade ut revolutionsmedalj till de som stött honom.

Jag tycker detta händelseförlopp 1772 illustrerar en balanspunkt i svensk historia som tippar tillbaka i det tillstånd som jag i tidigare inlägg (t.ex. 8 oktober 2021) betecknat limited access order. Under frihetstiden påbörjades en utveckling mot open access order i svensk historia, man kan se det som en övergångsfas men det finns inget linjär utveckling i detta. Som illustration av detta kan man nämna att Gustav IIIs envälde bröt med den vetenskapliga tradition som påbörjats i Sverige. Vetenskapsakademin skriver att Gustav IIIs tid innebar en inriktning mot mysticism och ytlig kvickhet istället för mot solid vetenskap. Först från 1818 med Berzelius kom akademin in på det solida spåret igen. Enväldet var instabilt, och 1792 mördades Gustav III. Från 1809 återställdes en ordning där kungen inte var enväldig. Den open access order som innebär att man självständigt kan starta fristående organisationer kanske inte var på plats förrän framåt 1860-talet.

En nyhet idag kastar mig längre tillbaka i tiden och mitt bloggande kring kartor över sidenvägen. Det står i DN om konflikter mellan Tadzjikistan och Kirgizistan. Konflikten rör bland annat vattenförsörjning till enklaven/exklaven Vorukh. På kartan kan man se flera enklaver inom Kirgizistan i bergen söder om Ferganadalen. Vorukh hör till Tadzjikistan medan enklaverna Sokhs (Sox) och Shohimardon hör till Uzbekistan. Det finns också en enklav i Uzbekistan som hör till Tadzjikistan som heter Sarvan. Sådana här krångliga gränsförhållanden finns på närmare håll, se till exempel Baarle-Nassau nära gränsen mellan Belgien och Nederländerna. Här underlättar EU-regler gränsövergångarna medan någon sådan organisation är det långt kvar innan man upprättat i Centralasien. Istället beskrivs hur gränser stängs och folk tvingas till långa omvägar över svåra bergspass. Samarbete mellan de styrande är problematiskt. Här råder i det närmaste envälde i de flesta av republikerna. Tadzjikistan styrs av Emomali Rhamon som suttit vid makten sen 1992 och ses som en centralasiatisk Lukasjenko. Presidenten i Kirgizistan heter Sadyr Japarov, han valdes 2021 och har efter det stärkt presidentmakten betydligt. I Uzbekistan satt länge Islam Karimov som extremt auktoritär ledare, han dog 2016 och då blev hans premiärminister president, omvald 2021 utan att någon verklig opposition tillåtits. Det som ger mig anledning att gå tillbaka i tiden är att den närbelägna regionen i Tadzjikistan heter Sughd, ett namn som kommer av det gamla Sogdiana. När jag skrev inlägg om sidenvägen för 10 år sedan, till exempel i inlägg 8 januari 2011, så var sogdierna med. Den gamla staden Khujand är huvudort i Sughd. År 1220 erövrade mongolerna Khujand, i samma historiska förlopp som det jag skrivit om i flera inlägg rörande staden Merv.

Att bringa reda i den historia som leder fram till de komplicerade gränsdragningarna i det som var det gamla Sogdiana är inte enkelt. Vid Sovjetunionens upplösning 1991 så blev de gränser som upprättats som Sovjetrepubliker nationsgränser. Sovjetrepubliker namngivna efter olika etniska grupper upprättades från 1922. Uzbekiska SSR 1924, Tadzjikiska SSR 1929 och Kirgiziska 1934. Det var denna etniska tanke som gjorde att vissa dalgångar inom ett område skulle utgöra exklaver åt en intilliggande republik. Ett förenklat sätt att förstå detta är att gå efter språk. Tadzjikiska är ett persiskt språk närbesläktat med dari. I min genomgång av dynastier 1220 kan tadjikerna kopplas till de samanidiska och ghuridiska rikena. Kirgisiska och uzbekiska är turkiska språk. Kirgisiska ligger nära kazakiska. Kirgisernas bakgrund kan kopplas till de kumaner/kiptjaker som likt många andra nomadfolk dyker upp på många olika ställen under historiens gång. Det Khwarezmidiska imperiet byggde på en armé av kiptjaker. Uzbekiska räknas som en sydöstlig gren av turkiska, relaterat till den utdöda karlukiskan och släkt med uiguriska. Uzbekiskan utvecklades från chagatanska under Timur Lenks styre och senare under Buchara-khanatet 1500-1785. Babur, som drevs söderut från Samarkand 1512 av uzbeker, skrev sin biografi på chagatanska.

Allt detta blir väldigt förenklat, sannolikt hur man än försöker beskriva det. Det är svårt att ge en begriplig beskrivning av så mycket parallell förändring för alla dessa människor som levt i Centralasien. År 1772 hade sidenvägen sedan länge tappat i betydelse. Från 1711 var Bucharakhanatet i förfall. Direkta avtal mellan Ryssland och Qing-dynastin i Kina, som t.ex. Nerchinks 1689 och Kyakhta-fördraget 1727, delade upp återstående handelsintressen över huvudet på alla centralasiatiska folk. Den uzbekiske atalyken som regerade i Buchara på 1770-talet försökte kontakta både Ryssland och det Osmanska riket för att återupprätta handeln. Det lyckas inte. Sjövägen innebar en mycket enklare väg för handeln och den mindre del som återstod tog en direkt nordligare väg mellan Kina och Ryssland. En ny dynasti med mer mongolisk bakgrund tog över styret i Buchara 1785 och styrde som emirer till 1920. I Khwarezm styrde andra uzbekiska dynastier i det som i Ryssland kallades Khiva-khanatet.

Tadzjikiska grupper finns idag även i Afghanistan och som en minoritet i Kina i ett område som heter Tashkurgan, längs den södra led av sidenvägen som gick genom Wakhankorridoren och sedan upp mot Kina. Inte heller de kunde återupprätta den handel som sogdierna varit så kända för.

I Iran styrde Afsharid-dynastin 1736 till 1796. Den hade grundats av den militärt skicklige turkmenen Nadir Shah som tog över från Safaviderna. Under Nadir Shah erövrades under perioder khanaten i norr, men senare kom dynastin att styra över ett mindre område i Khorasan. Istället ersattes de i betydelse av Durrani-dynastin (1747-1823) som anses ha grundat det som ska bli Afghanistan.

Centralasiens khanat var enväldigt styrda, ofta av den militärt dugligaste personen inom den mäktigaste familjen. Den rikaste perioden var när de nomadiska folken på stäppen kunde skapa dominanta imperier men sedan konkurrerades de ut av de starkare bofasta befolkningarna som omgav dem. Striderna som detta orsakade försvagade de centrala delarna av Eurasien medan först Kina och Japan i öster och sedan i ännu högre grad Europa i väster kom att dominera. Att sjövägen tog över handeln från karavanerna var givetvis förödande för ekonomin, även den mer lokala handeln minskade då hela organisationen kring handeln föll samman. Det sista betydande nomadiska imperiet var det mongoliska Dzunghar-khanatet 1634-1755. Det låg öster om det område jag skrev om ovan, i det som idag är nordvästra Xinjiang, delar av Tibet samt östra delarna av Kirgizistan. Jungharerna utsattes för en formidabel massaker av den manchu-kinesiska Qing-dynastin och i kombination med smittkoppsepidemier minskade deras befolkningstal dramatiskt. Deras område blev invaderat av Han-kineser och andra folk. Före 1900-talet kommer folkmordet av jungharerna högt på skattningarna av antalet döda i ett folkmord, med ca. 500000 döda av en total befolkning på 600000. 

För att återvända till Sogdiana så ska jag också nämna Kokand-khanatet. Kokand är en stad i västra Fergana-dalen, 13 mil öster om staden Khujand som jag nämnt ovan. Khanatet bildades 1709 som en utbrytning från Buchara-khanatet, ledd av en gren av uzbeker som försökte legitimera sig som släkt med Babur och Timurid-dynastin. Den samlade bilden blir att när sidenvägen förföll (sidenvägen är här samlingsnamnet för det ekonomiska systemet i Centralasien under tiden från mer än 100 år f.Kr fram till 1700-talet) så bildades små isolerade stats-stater som låg i konflikt med varandra och var klämda mellan Kina och Ryssland. Dessa små stadsstater hade en blandad befolkning. De historiska källorna sorterar dynastiernas ledare efter släkttillhörighet och etniska grupperingar men det nomadiska inslaget i kulturen och handlandet och krigandet var inget som skapade några tydliga gränser mellan folk. Gränserna man ser på kartan idag är införda av utomstående makter. Skillnaden är att där stormakterna på andra ställen använde linjal och drog godtyckliga gränser på kartan har man, och då främst Sovjetunionen, här istället aktivt försökt ringa in etniska områden, även det på ett ibland godtyckligt vis. Vilket inte hindrar att när gränserna väl finns skapar de nya konfliktlinjer.

CBAM

 CBAM står för Carbon Border Adjustement Mechanism. CBAM är det enskilda förslag som EU har som mest närmar sig ett utspel som kan påverka den globala spelplanen för att minska koldioxidutsläppen. Minister-rådet ställde sig bakom det i mars 2022, och EU-Parlamentet tog processen ett steg vidare 22 juni 2022. Det är inget snabbspår, tidplanen löper från 2027 fram mot 2032. Rapportering för att få underlag till regelverket skulle kunna bli ett krav från 2023.

Förslaget innebär att avgifter sätts på andel koldioxidutsläpp och andra växthusgaser vid import från tredje land för produkter som cement, aluminium gödselmedel, elproduktion, järn och stål. Parlamentet vill även inkludera kemikalier, plast, vätgas och ammoniak. Förslaget utgör en viktig del av det klimatpaket som heter 55%-paketet, dvs att EU ska minska klimatutsläppen med 55 % till 2030 (jmf med utsläppen 1990, fram till 2018 hade EU minskat med 23 %).  CBAM är viktigt för att det är en hävstång för att skapa lönsamhet för företag inom EU som minskar klimatutsläpp i konkurrens med företag utanför EU men därigenom skapas klimat-incitament i alla länder som vill handla med EU. I avsaknad av att man inte kan förhandla fram globala regler för utsläppshandel, kan EU, som är en stor marknad, kanske med detta ändra spelplanen även utanför EU. 

Förslaget består ännu av många alternativa lösningar och politiken framöver kommer att spela stor roll för att hitta en framgångsrik utformning. Klart är att Sveriges ordförandeskap från januari 2023 spelar roll och det skulle vara bra med en Socialdemokratisk/Miljöpartistisk regering för att styra detta på bästa vis. Men man får ge Liberalerna att deras EU-parlamentariker arbetat aktivt med frågan. SEI redogör för olika svenska positioner. Kvarstår att det är tyngre krafter inom EU som avgör hur CBAM kommer att utformas för att nå framgång även inför hotet att detta leder till handelskrig med Kina, Indien och kanske även Japan, USA och Australien. Möjligen kan CBAM tvinga fram en mer övergripande lösning. Sådant diskuterades inom till exempel G20, men med ett Ryssland som bedriver anfallskrig blir detta forum svårarbetat. Mer om olika aspekter av detta kan man läsa om till exempel på ERCST hemsida. Olika NGO försöker hänga med och påverka, här ett exempel på det.

Varför nämna just CBAM bland alla initiativ som finns? Det gör jag för att jag tror CBAM är en viktig pusselbit i det resonemang jag förde i inlägg 12 december 2020 som tar upp EU som en betydelsefull aktör.

Anm 2023-03-16. Mer om CBAM finns att läsa här: https://www.csis.org/analysis/analyzing-european-unions-carbon-border-adjustment-mechanism

Kommissionen har detta på sin hemsida nedladdat 2023-03-16.

Fit for 55-paketet beslutas löpande i olika delar. Den 14 mars 2023 beslutades Lagen om markanvändning och skogsbruk (Lulucf). Däremot satte sig Tyskland på tvären när det gällde att avveckla fossila motorfordon och det på ett vis som sätter hela den fortsatta processen i gungning.

Anm: 2023-04-18 tog Parlamentet beslut som presenteras här.

Metoder i världshistoria, del 3

Mats Widgren går ett steg längre i sin kritik av brister i metoder inom världshistoria, i kapitel 3 i boken. Hans rubrik är "Four myths in global agrarian history". Mats Widgren är kulturgeograf och agrarhistoriker emeritus vid Stockholms Universitet. Han menar att i sekundära källor rörande jordbrukets historia figurerar vissa tankegångar som upprepas utan belägg på ett vis som gör att de kan kallas myter. Hans fyra exempel är:

1. Det tomma eller underutnyttjade landet,

2. Historisk lagbundenhet i den ordning olika odlingsmetoder togs i bruk,

3. Att "traditionella landskap" var oförändrade över lång tid (agrarian inertia),

4. Miljömässig determinism.

Den första myten är främst ett resultat av kolonial historieskrivning. Det var bekvämt att beskriva ett område som obefolkat eller obrukat om man skulle ta över det från dem som levde där innan. Widgrens exempel är att européer och afrikanska jordbrukande folk kom ungefär samtidigt till södra Afrika. Flera äldre referenser har en beskrivning där denna samtidiga expansion skulle ha lett fram till en första konfrontation vid Great Fish River 1775. Först med forskning på 1980-talet kunde visas att afrikanska bönder brukat området i minst 500 år innan européerna kom. Notera att McEvedys befolkningskartor baserades på tidigare källor så för södra Afrika är de alltså inte korrekta. Frågorna kring detta blir snabbt många och jag får återkomma till detta.

Den andra myten är att jordbrukets historia på varje plats följer en utveckling mot intensivare jordutnyttjande, från samlande till nomadiserande djurhållning, sedan svedjebruk och till slut permanent jordbruk. (foraging - pastoralism - shifting cultivation - permanent agriculture). Sådana stadie-beskrivningar är alltid bekväma men för varje plats måste man söka belägg för vad som faktiskt skett. Widgren tar upp att olika San-folk historiskt bedrivit småskaligt jordbruk men genom att de senare  marginaliserats kommit att leva i områden där de främst kunnat leva som jägare-samlare. Widgren retar sig särskilt på att många författare antar att människor levt som svedjebrukare utan att ha några egentliga belägg för det, mer än att man inte hittat några fynd som motsäger det. 

Tredje myten är att man tar för givet att ett "traditionellt landskap" representerar ett långt historiskt tillstånd. Även denna myt kan ha en politisk funktion, för dem som vill införa ett "modernt" jordbruk kan det passa att hävda att andra jordbruksformer representerar något stagnerat. Men även för avancerade odlingsformer som terrass-jordbruk finns en tendens att tro att de bedrivits på samma vis över lång tid utan att man har beläggen klara.

Den fjärde myten är att det skulle finnas en enkel koppling mellan naturtyp och historiska odlingsformer. Givetvis styr förutsättningarna vilka val som kan göras men samma typer av miljö kan uppvisa helt olika odlingsmetoder. Exemplet här är en antropolog vid namn Betty Meggers som hävdade att Sydamerikas regnskogar satte en begränsning för vilka typer av kulturer som kunde uppkomma, då avkastningen var för låg. Numera har man hittat det som kallas Terra preta (svart jord eller "amazonian dark soil"), som visar att det förekom odling som gav skördar som tillät mycket högre befolkningstäthet än vad man tidigare antagit. 

Mats Widgren menar att seriös forskning måste ifrågasätta dessa myter där de dyker upp. Kartor måste ritas så att de visar det man vet, utan alltför många rena antaganden. Han har med en fin referens till en karta över Amerika före 1492 med jordbruksmetoder inritade och förklarade.

Metoder i världshistoria, del 2

 Andra artikeln i "Methods in World History" är skriven av Janken Myrdal, professor emeritus i agrarhistoria vid SLU, samt halvbror till arkeologen Eva Myrdal som också skrivit i denna boken. Janken Myrdals kapitel heter "On source criticism in world history". Han har en indelning i två sätt att skriva världshistoria. 

1) Det ena är att försöka göra en generell syntes (hitta generella mönster) som är giltig för en större del av världen genom att jämföra olika nyckelfaktorer. Sådan historia (som Janken Myrdal väljer att kalla makrohistoria) består ofta av berättelser med urval av fakta och exempel. Ett sätt att testa en sådan generell syntes är att försöka mäta om exemplen verkligen stödjer syntesen.

2) Det andra sättet att skriva världshistoria är att kombinera olika regionala studier till en komparativ historia, som i sin tur kan användas för en generell syntes (en "grand theory"). Här blir de källkritiska problemen flera, och de tas upp i senare kapitel i boken så jag återkommer till detta. Myrdal tar upp skillnader i källkritisk metod beroende på om det rör primära, sekundära eller tertiära källor. I denna artikel betonar han olika kvantitativa metoder att testa en hypotes.

I praktiken undrar jag om inte metod 2 är det som historiker främst håller på med. Metod 1 är nog något som personer som kommer från annan bakgrund tar till när de vill lyfta sin nyckelfaktor till en global betydelse. Myrdals exempel på metod 1 är religionsfilosofen Karl Jaspers teori om en "axialtid" då alla de viktiga religiösa och filosofiska inriktningarna framträdde. För att testa Jaspers teori räknar Myrdal filosofer och längd på publikationer och kommer fram till att det finns perioder med högre filosofisk aktivitet, t.ex. kring framväxten av romarriket och de stora kinesiska dynastierna något senare än vad Jasper föreslog. Men hans metodologiska slutsats är att en kvalitativ analys är nödvändig. Min fundering är att "de första filosoferna" rent kvantitativt framstår som få eller ensamma och först senare syns en kvantitativ ökning. Men här finns också ett mått av efterrationalisering, de senare filosoferna kan ägna sig åt att lyfta fram en viss föregångare av olika skäl.

Innan Myrdal går in på det tar han dock upp några mera praktiska funderingar kring problem med källor och hur historiska förlopp presenteras. Jag har redan tagit upp hans synpunkter på synkronoptiska grafer i inlägg 5 juli. Han tar även upp hur storlek på olika riken och imperier ritas in i olika kartor. Han menar att från 1978 kom en ny generation historiska atlaser som bättre återgav länder men  först efter 2000 började man tydligt skilja på områden som en statsbildning hade direkt kontroll över och områden som var mera löst influerade. Ett exempel på det ska vara "Der Neue Pauly" från 2007, men den har inte jag tillgång till. I tabell 1 har Myrdal använt två atlaser från 1997 resp 1999 som visar att år 500 e.Kr kontrollerar stater cirka 13-21 % av totala landmassan medan år 1900 kontrolleras 97 %.

En rolig övning kan vara att jämföra Thomas Lessmans kartor för en given tidpunkt och område med en karta ritad av några med detaljkunskaper över området. Jag tar år 600 e.Kr. och år 300 e.Kr och de kartor som finns i Jonathan Lindströms bok "Sveriges långa historia".

År 600 har Thomas Lessman (v. 7-13-2008) ritat in Swedes och East Gotar i ett område, med en gräns mot West Gotar och en gräns i norr vid Dalälven med Saami som enda rubrik norr därom. På Gotland står det Varangier. Lindströms bok har en karta för 560-650 (sid. 421) som har fokus på det han kallar Sveariket. Den är uppdelad i ett kärnområde runt Uppsala, Vendel och Helgö, ett område med "dominerade bundsförvanter" längs Östersjökusten från Högom till båtgraven i Augerum i Blekinge, och även gutarna ingår som beroende bundsförvant. Västgötarna står inte med på kartan men Lindström har i förordet förklarat varför de inte fått plats i denna boken. Vidare finns områden markerade som tributländer som benämns Finland, Estland och Kurland, i områden där Lessman skriver bland annat Tchuds och Livonians. "Chuds" tycks vara ett ord som slaviska folk använde om olika finska eller baltiska grupper. År 300 har Thomas Lessman bara ritat in den romerska limes som en riktig gräns, vilket verkar rimligt, och uppe i Skandinavien står det Finns, Sviones och Heruls. Lindström har en karta (sid. 345) med fornborgsområden inritade, inte heller han har med några gränser. Det kan kännas handfast med att rita in arkeologiska fynd, men begreppet fornborgar är ganska spretigt. Gutar och svear figurerar i bildtexten, och kungliga guldmedaljonger nämns som är funna i Bohuslän vilket kan bero på kontakt med heruler. Lindström skriver om skridfinnarna, en referens som kan förklara varför Lessman skrivit Finns på sin karta. 

Slutsats av denna övning är att man måste läsa på när man använder Thomas Lessmans kartor men att de sätter en på ett rimligt spår till vad man kan hitta i ett område. Under kartorna i worldhistorymap står också de referenser som Lessman använt, vilket är utmärkt.

Myrdal fortsätter med att säga att bara storlek på en karta inte säger så mycket, man behöver ta med fler indikatorer för samma fenomen. En mätbar sådan indikator är befolkningsmängd. Hans figur 5 (sidan 62) har staplar över befolkningsmängden hos de två geografiskt största rikena vid olika tidpunkter. Här behövs dock tillgång till de data som använts till diagrammet för utan förklaring blir det rätt obegripligt. Men en slutsats är att under perioden 200 f.Kr - 200 e.Kr dominerade imperier mera folk och en liknande dominans fanns under perioden 1500-1900. Detta har betydelse i sig när man väljer indikatorer då Romarriket och Kina lätt kan dominera all statistik, (eller Brittiska imperiet för senare tid). Vill man se effekter i randstater måste man titta på indikatorer som passar för det.

Trevligt är att Myrdal refererar positivt till Colin McEvedys & Jones arbete. McEvedy använde jag när jag skrev om städers storlek, t.ex. ett inlägg 7 november 2012. McEvedy ligger lågt i sina bedömningar av populationers storlek, vilket kan vara rimligt, det har nog alltid varit lätt att överdriva antalet människor i olika sammanhang.

Svårigheterna ökar om man väljer mera komplexa indikatorer att räkna på. Myrdal tar upp olika försök att räkna antalet uppror. Att göra statistik över antalet konflikter är något som flera olika forskningsinstitut ägnar sig åt. Här finns definitionsproblem, svårigheter med vinklade källor, avsaknad av källor osv. 

Myrdal avslutar med att säga att han inte menar att berättande historieskrivning i sig är fel, utan bara att berättelser som går att testa, och klarar dessa test, har högre trovärdighet. Och så citerar han Popper.

Metoder i världshistoria, del 1

 "Methods in World History, A Critical Approach", redigerad av Arne Jarrick, Janken Myrdal & Maria Wallenberg Bondesson, utgiven av Nordic Academic Press och författarna 2016, är min sommarläsning. Den riktar sig till globalhistoriker och studenter av världshistoria med ett antal uppsatser. Men de är begripliga även för den icke insatte. Jag tog upp Janken Myrdals funderingar kring synkronoptiska grafer i inlägg den 5 juli 2022 och ska referera till några till av artiklarna här nedan och framöver.

Arne Jarrick och Janken Myrdal skrev om globalhistoria i Historisk tidskrift 130:4, 2010, vilket jag refererat till i ett tidigare inlägg. I den artikeln anger de både moraliska, politiska (förståelse av globaliseringen och dess motreaktioner) och inomvetenskapliga skäl (det begränsande i "nationella" eller eurocentriska historiestudier) för att det behövs globalhistoria. Här framförs också en kritik mot att reducera historia till berättelser, författarna letar efter systematiska metoder för att studera långa historiska förlopp.  I "Methods in World History" behöver de inte längre motivera ämnets existens, i denna boken är det fokus på att höja stringensen inom området.

Som referens för en översikt över världshistoriker uppger de Johan Galtung & Sohail Inayatullah (ed.), 1997, "Macrohistory and macrohistorians". (som med priset 1700 kr ligger utanför vad jag kommer att följa upp).

Första artikeln är skriven av J R McNeill, miljöhistoriker, och tillsammans med sin far William H McNeill författare till den bästa introduktionen till världshistoria; "The Human Web" från 2003. På svenska "Mänskliga nätverk" från 2006, se inlägg 23 mars 2013.

Artikelns rubrik är "Historians, superhistory and climate change". Med superhistoria menar J R McNeill att historikerna kombinerar skrivna källor med nya metoder, som DNA-sekvensering och isotopanalyser. Historiker har alltid använt fler källor än skriven text - arkeologi, arkitektur, språkvetenskap osv, men här tar man det ett steg längre och arbetar med en nästan kriminalteknisk ansats, vilka bevis finns utöver det skrivna vittnesmålet? För att väga in klimatets betydelse eller olika sjukdomars effekt på historien är det självklart. Sverker Sörlins förord till "Mänskliga nätverk" beskriver detta bra. Men i princip all historieskrivning har nytta av en tvärvetenskaplig ansats. Jag vet inte om jag tycker begreppet "superhistoria" tillför så mycket men det kan finnas inomvetenskapliga skäl för McNeill att lyfta ett sådant begrepp.

Som primär källa till historiska data är givetvis alla korrekta uppgifter användbara. Men på nästa nivå där man börjar fundera över hur olika händelser hänger ihop blir det genast svårare. McNeill tar som exempel de klassiska funderingarna kring vad det var som orsakade olika nomadiska stäppfolks plötsliga spridning ut från sina normala stäppland. En rad olika push- och pull-faktorer har föreslagits ända sedan Ibn Khaldun skrev sin analys de cykliska förloppen hos olika dynastiers framväxt och tillbakagång. Tydligen har nu visats att det var ovanligt regnigt under åren 1211-1225 i mongoliska trakter som Orchon-dalen. (Neil Pedersen et.al. 2014, "Pluvials, Droughts, the Mongol Empire and modern Mongolia".) Mera regn, mera gräs, mera hästar, mera mäktigare mongoler. Men McNeill har en annan tvist på klimatets roll, i ett senare skede av mongolisk expansion. Ovanligt kalla vintrar när den medeltida värmeperioden tar slut ca 1250 kan ha påverkat isläggning, och gett mongolerna möjligheter att, likt Karl X, ta sig fram över is på oväntade ställen och göra överraskande angrepp i Kina och östra Europa. Som hypotes verkar denna idé bräcklig, möjligen vill McNeill provocera läsaren till att tänka att varje klimatfundering behöver även andra belägg. Och denna kritiska inställning måste man ha med sig när man läser om alla de uppgifter som bygger på olika DNA-analyser. Det är som inom kriminaltekniken, DNA-teknik är ett av många verktyg. Nya verktyg ger nya möjligheter men McNeill betonar att historiker måste lära sig hur man väger av alla dessa uppgifter mot varandra.

Två historiker jag vill nämna som jag tycker gör detta bra är Peter Heather och Fredrik Charpentier. Och vad gäller DNA-forskning så tycker jag arkeo- och paleo-genetikern Johannes Krauses bok var bra, den som jag skrev om i inlägg i julas.

En historiker sommarpratar

 Idag sommarpratar Sverker Sörlin. Lyssna.

Tidslinjer och annan historisk infografik

En allra första ansats när man börjar tänka kring global världshistoria är att man vill kombinera tidslinjer och kartor. Om man bara radar upp alla viktiga händelser bredvid varandra och sorterar dem efter var de hände så har man skapat en slags överblick, tänker man.

Ett kuriöst exempel på det är "Alla Tider" av Alf Henriksson och Björn Berg, Bra Böcker, 1978. Alf Henriksson älskade att berätta historien som goda historier men här uppvisar han ett intresse för årtal som går utöver det vanliga. Han har egenhändigt suttit och sammanställt sammanfattningar för varenda dekad sedan hedenhös. Samt ritat tidslinjer för en antal riken, allt eftersom det blir fler riken blir linjerna flera och fyller till slut nästan hela sidorna. Björn Berg har illustrerat med tidtypiskt klädda människor för varje epok, alla tecknade i hans karakteristiska stil vilket skapar en märklig enhetlighet genom tiderna.

Normalt är det hela redaktioner som sammanställer sådana översikter. Ett exempel som jag har är National Geographic "Concise History of the World, An Illustrated Timeline", redigerad av Neil Kagan, 2006. Här har man två sorters översikter, en som täcker perioder om 30-40 år på ett uppslag och en annan ännu mer komprimerad som där hela 500 år täcks på ett uppslag. Alla uppslag är indelade i kontinenter. Man har även försökt skapa olika teman för att komma ifrån att det blir slagsida mot politisk historia. Kultur, vetenskap och ekonomi får också sina rutor.

Numera används modern infografik och digitala lösningar. Söker man på timelines på wikipedia får man hoplänkad info som snabbt blir omfattande. I flera fall hänvisas man till Thomas Lessmans kartor som finns samlade på worldhistorymaps. https://www.worldhistorymaps.info/links/. Hans länksamling innehåller flera tips, t.ex. atlasofworldhistory.

Lite googlande leder till att man snabbt hittar diverse entusiaster som av pedagogiska eller andra skäl skapat mängder av tidslinjer och kartor. Stanford University har samlat på historiska exempel på detta, David Rumsey Map Collection. En hemsida med föråldrad layout kallar sin sammanställning för "hyperhistoria", ett begrepp som jag inte tror är etablerat då jag sett det användas på annat vis också.

John Sparks "The Histomap" från 1931 är ett klassiskt exempel. Den är en synkronoptisk graf, där parallella händelser ligger bredvid varandra. Sparks har värderat olika civilisationers betydelse, ju viktigare han tyckte något rike var vid en viss tidpunkt, desto bredare utrymme fick det i tidsflödet. Här är en moderna variant hämtad från en hemsida kallad allempires.

Janken Myrdal skriver om synkronoptiska grafer i en uppsats i "Methods in World History", från 2016. Han noterar att Histomap och liknande framställningar ofta saknar en källkritisk underbyggnad. Det kan bero på att många av dem är gjorda av amatörer, Sparks var en sådan som blev förvånad över att hans bild fick sådan spridning. Det vanligaste felet är att framställningen blir fokuserade på Europa och Nordamerika. Myrdal menar att historiker bör använda sig av synkronoptiska grafer för att åskådliggöra sitt material men att varje inlägg i grafen måste motiveras. Enklast är att basera grafen på kvantifierbara uppgifter, till exempel areal och befolkningstal. Han tar med ett enkelt eget exempel, som visar framväxten av imperier i Eurasien mellan 2000 f.Kr och 500 e.Kr. För att förenkla har han mätt bredden vid en viss longitud, dvs grafen visar hur breda imperierna var längs breddgrad 40. Myrdal skriver själv att "dess exakthet ska inte överdrivas". Hans viktigaste poäng är just detta, att genom att redovisa hur data samlats in kan grafen falsifieras.

Dag för biologisk mångfald

 Idag, 22 maj, är det FNs dag för biologisk mångfald. Till exempel BBC skriver om biodiversitet.

Ur 101 historiska händelser

Magnus Västerbro har skrivit "101 historiska händelser, en annorlunda världshistoria", (Historiska media, 2015). Den består av korta redogörelser för olika händelser genom tiderna, från ca år 3200 år f.Kr till år 2013. Varje inlägg har ett åratal och avslutas med ett lästips. 

I efterordet klargör han att han använt en närhetsprincip som gör att det inte blir ett representativt urval av händelser i världshistorien. Framförallt tar han upp flera händelser i svensk historia som inte har världshistorisk betydelse, men även europeisk historia får mer uppmärksamhet. Han ber också om ursäkt för att han lite för ofta berättar om "de gamla vanliga gubbarna". Boken ingår i en serie av böcker om 101 händelser, så jag tänker att den var ett uppdrag från förlaget. Det hindrar inte att upplägget är intressant. Det är motsatsen till min tanke i bloggen att jag ska nöta mig runt hela världen vid vissa valda tidpunkter. Det är främst år 600 och år 1220 som jag har hållit på med, även om jag gör nedslag i andra tider också. Här ska istället några få händelser från olika årtal väljas. 

Någon mer ledtråd ger inte Magnus Västerbro i sitt efterord. Jag tror att urvalet helt enkelt är sådant som han tänker kan intressera läsarna. Jag önskar lite mer överblick och därför grupperar jag dem efter tema, samt noterar lästipsen som jag tycker är bra. Detta blir dock extremt plottrigt och kondenserat då texten nedan bygger på att man har Västerbros bok till hands och kan se vad han skriver.

År 1782 f.Kr. Hammurabis lagar. 282 lagparagrafer ristade i sten. Lagstiftningens framväxt får representeras av detta årtal. Justinianus lagar är inte med i urvalet fast Västerbro nämner dem som en del av underlaget för Irnerius föreläsningar. År 1088 börjar Irnerius att föreläsa om juridik i Bologna. 1158 får universitetet där kejserligt beskydd att bedriva åtminstone i teorin självständiga studier och forskning. År 800 med Karl den store kröning är med i Västerbros urval och då nämns att ett styrelsesystem byggs upp med en lagstiftning som kommer att prägla Europa för lång tid framöver. Här skulle också EGs bildande 1967 kunnat få vara med. Lagstiftning och styrelseskick hänger ihop men har fått var sin rubrik av mig här.

År 509 f. Kr. Romerska republikens framväxt. Viktiga senare årtal för styrelse-skickens historia som kommit med är år 1776 med USAs självständighetsförklaring, (konstitutionen skrevs 1787 och började gälla 1789) och 1989 med Himmelska fridens torg samma år som Berlinmurens fall. Västerbro tar inte med franska revolutionsåret 1789 utan väljer år 1793 med avrättningen av Marie Antoinette, kanske för att visa på förändringarnas brutala sida. Även tsarfamiljens avrättning 1918 har kommit med enligt samma logik. Han har med år 1865 då den svenska adeln röstar bort sig själv och ståndsriksdagen avskaffas. Ett inlägg för 1917 beskriver att det inte blev revolution i Sverige utan demokratin konsoliderades med allmän rösträtt och riksdagen som maktcentrum. År 1925, den sista kejsaren av Qingdynastin, den 19-årige Puyi, tvingades ut ur den förbjudna staden, han hade ingen makt då han avsattes redan år 1911. År 1933: Tyska riksdagen röstar igenom fullmaktslagen som gör Hitler till diktator. Endast socialdemokrater ledda av Otto Wells röstade emot. Mordet på Olof Palme 1986 är med, om jag ska sätta det under denna rubrik så får det vara för att det svenska styrelseskicket kunde hantera en sådan händelse utan att rubbas i grunden. År 2001, 11 september.

År 333 f.Kr. Tyrannerna och krigen får många inlägg, jag nämner dem som en rubrik i denna sammanfattning. De tyranner som erövrat stora områden (eller försökt i stor skala men misslyckats) framstår som betydelsefulla i historien, både för att deras riken brett ut sig rent geografiskt med sina imperialistiska erövringar och för att när de dör så är det ofta en historisk lättnad för de flesta inblandande. Några i boken är Alexander "den store", Kung Ashoka "älskad av gudarna", Shi Huangdi, Julius Caesar, Djingis Khan, Karl XII, Adolf Hitler, Josef Stalin. Av dessa är det väl Ashoka i Indien (ca 263 f.Kr) som allra bäst lyckats skapa ett positivt eftermäle, då han beskrev sig själv som omvänd till fridsfurste i inristade inskriptioner som är det enda som finns kvar att läsa från denna tid. Västerbro refererar historikern John Keay som noterar att Shi Huangdi ("den förste kejsaren av Kina", ökänd för att år 213 f.Kr ha bränt böcker och avrättat författare med mera) också ristade positiva budskap om sitt styre men där finns andra källor kvar som beskriver hans tyranni. Lästipset jag vill ge är Magnus Västerbros egen "Tyrannens tid, om Sverige under Karl XII", (Bonniers 2021). Den boken är en utmärkt skildring av hur ett samhälle föröds under ett envälde, och hur vanliga människor lider.

Västerbro valde Alexanders död år 323 f.Kr men av minnestekniska skäl väljer jag slaget vid Issos år 333 f.Kr. Det kan även få stå för alla de krigiska årtal som brukar stå med i listor över "avgörande slag" som också brukar anses betydelsefulla. Västerbro har med År 410, Alariks visigoter plundrar Rom. År 636, Bysans och Herakleitos förlorar i slaget vid Yarmuk mot muslimsk armé ledd av Khalid Ibn al-Walid, ett slag "som av många anses som det mest avgörande enskilda fältslaget i historien". År 1066, Harald Hårdråde förlorar mot Harold Godwinson vid Stamford Bridge som sedan förlorar mot Vilhelm vid Hastings. År 1258, mongolerna under Hülegu erövrar abbasidernas Bagdad. År 1520 Stockholms blodbad. 1618 starten på 30-åriga kriget genom att tre katoliker kastas ut genom ett fönster i slottet i Prag. År 1819 Simón Bolivar tågar över Anderna. 1864, Sherman avgör inbördeskriget i USA genom en marsch mot havet som ödelade Atlanta och elva städer till, inklusive South Carolinas huvudstad Columbia.  År 1893 Gandhi kastas av ett tåg i Sydafrika, i 21 år arbetar han med agitation för indiska emigranters rättigheter och sedan från 1915, 46 år gammal, kommer han tillbaka till Indien och påbörjar kampen mot brittiska imperiet. År 1914, skottet i Sarajevo. År 1920, Fransk general hänvisar till korstågen när Syrien erövrats, året anses vara "höjdpunkten för den europeiska kolonialismen". Västerbro har några inlägg om 2:a världskriget. Två av dem: 1941 och utvecklingen av den slutgiltiga lösningen med gaskammare som först tas i bruk i Belzec tidigt året därpå. 1945 och atombomberna över Japan. 1983, kärnvapen-kontrollerande förhandlingar påbörjas sedan Reagan uppfattat att Sovjetunionen gått i högsta beredskap under en Natoövning.

Det slår mig att årtalen för krig som inte blev av är svårare att samla in. Ta t.ex. danske kungen Knut IV som år 1085 hade hela ledungsflottan samlad i Limfjorden för att återta England från Vilhelm och hans normander. Men anfallet avblåstes. Många skäl kan tänkas för det men det är i alla fall ett exempel på ett krig som inte genomfördes.

Pesten och Svälten är två andra av Västerbros specialområden. Pesten får symboliseras av år 1347 och den Gyllene hordens belägring av staden som italienare döpt till Kaffa (dagens Feodosija på Krim), den pest som kommer att döda kring 40 procent av alla människor som levde i Europa och på vissa ställen ännu många fler, vissa byar och städer lämnades nästan helt övergivna. Ungefär 75 miljoner människor dog globalt. Västerbro rekommenderar Dick Harrison, Stora Döden, 2020. År 1877, Svälten i Indien under Lord Lytton, framstår som ett extremt obehagligt fall. Men svälten är med oss någonstans i världen varje år. Västerbros Svälten, hungeråren som formade Sverige om åren 1867-69 fick Augustpriset. Naturkatastrofer har också årtal, Västerbro har inte med någon sådan händelse men förslagsvis vulkanutbrotten år 536, 540 och 547 som tillsammans orsakade det som kallas den senantika lilla istiden. Som i sin tur orsakade svält och sedan kom den Justinianska pesten.

År Noll. Religionernas betydelser. Västerbro har med Ca år 34 e.Kr. då Paulus får en vision.  År 636, Fyra år efter Muhammeds död kom de enade arabiska stammarna att segra över Bysans och sedan över Persien år 642. År 622 är år noll i islamisk tideräkning, hijra (hidjra) - utvandringen till Medina. Den judiska kalendern startar år 3761 f.Kr. Ett matematiskt år med noll som referens är 628 e.Kr då Brahmagupta anses ha lagt fram en avhandling som för första gången utförligt förklarar siffran nolls egenskaper. Observera att kalendermässigt finns inget år noll, och den munk som hittade på det årtal som vi kallar år 1 efter Kristi födelse levde kring år 500 och hade inte då inte begreppet noll ens att välja på. Numera tror vi att Jesus föddes 4-7 år tidigare.

År 1000, ett inlägg om att folk tror att jorden kommer att gå under, en tankefigur som återkommer med jämna årtal. 1095 korstågen proklameras av påven Urban, År 1248. Västerbro berättar om kardinalen Vilhelm av Sabina som kom till Skänninge, Västerbro ser det som ett möte som begraver det hedniska samhället för alltid. genom stärkandet av biskopsmakten samtidigt som Birger Jarl fick stöd. År 1309, Den heliga Birgitta får en vision, (hon levde 1303-1373). År 1521 Luther försvarar sina teser inför kejsaren i Worms. 1851 Taipingupproret, en kristen sekt startad av Hong Xiuquan intar Nanjing och skapar en teokratisk diktatur som störtas först 1864. I Kina är år 1911 år noll - det år kallat Xinhai då kejsaren störtades.

År 690. Wu Zeitan blir kejsare under Tangdynastin i Kina. Hon är den enda kvinna som varit kejsare i Kinas dynastiska historia. Hon blir en symbol för de kvinnor som skaffat sig en maktposition i en patriarkalt organiserad värld. En del av dessa kvinnor kvalar in som maktmänniskor under rubriken krig och kanske några även som tyranner.

Farao Hatshepsut som regerade 1479-1457 f.Kr (Nya tidens 18:de dynasti) och som ca 25 år senare nästan utraderades ur historien av sin manliga efterträdare. Drottning Boudicca som år 61 mobiliserar mot romarna.  År 1389 Margaretas styrkor vinner slaget vid Åsle nära Falköping och Kalmarunionen skapas. År 1431, jungfrun Jeanne bränns på bål, Jeanne d'Arcs insats var avgörande för slutet av 100årskriget. År 1588 Drottning Elisabet håller tal och den spanska armadan besegras. År 1656, Drottning Kristina hyllas i Rom (hon var regerande regent 1644-1654). År 1762 Katarina tar befälet i Ryssland. 

Fler regerande drottningar kan nämnas, som Eleonor av Aquitanien. All annan verksamhet som kvinnor bedrivit borde fått flera årtal, jag tycker t.ex. Hildegard av Bingen och år 1147 då hon får tillstånd att publicera sina texter och bygga ett nunnekloster kan få vara symbol för dem. Men även fredliga män kunde fått fler årtal kan man då önska, men det blir inte så när historia skrivs.

Patriarkatets övergrepp har fått ett årtal, år 970, som handlar om början på traditionen i Tangdynastins Kina att binda fötterna på små flickor för att det blivit modernt med "lotusfötter". 

År 1847, när Elisabeth Blackwell påbörjar utbildningen till att bli den första kvinnliga läkaren, är mer en skildring av motståndet mot kvinnor i olika roller sakta börjar brytas. Här saknar jag Eunice Newton Foote som 1856 borde ha fått berätta om hur hon upptäckt koldioxidens inverkan på gasers temperatur för AAAS, först år 2010 återupprättades hon som växthusgaseffektens upptäckare. År 1905, Christabel Pankhurst startar det som kommer att bli suffragettrörelsen. I UK fick rika kvinnor rösträtt 1918 och en mer allmän reform kom 1928. Att sätta ett årtal på kvinnlig rösträtt är därför krångligt, men 1919 i Sverige är ett exempel och 1906 i Finland ett annat. År 1978, när Hoa Hoa propagerar för barnledighet för pappor. Först i början av 2000-talet steg andelen föräldralediga pappor.

Ett antal inlägg rör kulturmöten, migration och kolonialisering. År 1200 kom de första människorna till Påskön, År 1492 är året för "moren sista suck" i Granada och Columbus resa, migrationen till Amerika ledde sedan till den värsta smittspridning som skett i historien. År 1609, här skriver Västerbro om umbäranden i den första brittiska kolonin Jamestown, Virginia, (som inte lyckas utan det är Williamsburg och sedan Richmond som växer till huvudstäder i kolonin), 1652 handlar om de första holländarna i Sydafrika, 1841 en svensk lämnar Sverige och grundat Nya Uppsala (New Upsala), han hette Gustaf Unonius, känd som "den förste utvandraren" fast han sedan flyttade tillbaka till Sverige.

År 1309 Mansa Moussa från Timbutku strör guld omkring sig på resa till Kairo, han kan enligt vissa bedömningar ha varit den rikaste mannen i världshistorien. kejsardömet i Mali plundrades av en sultan från Marocko 1590. År 1793 Englands ambassadör George Macartney får audiens hos den Kinesiske kejsaren Qianlong, Qing-dynastins fjärde kejsare. År 1853 USAs flotta under Perry tvingar sig in till japansk hamn i Edo. År 1917, Balfours text i The Times om att den brittiska regeringen ser men välvilja på att det judiska folket ska få upprätta ett nationellt hem i Palestina.

Kamp mot slaveri. År 1849, Harriet Tubman rymmer till nordstaterna och befriar sig själv, och deltar sedan i den "underjordiska järnvägens" resor för att frita slavar. År 1833 Brittiska imperiet förbjuder slaveri. 1955 Rosa Parks häktas för att hon vägrar flytta till avsedd plats i en buss och Martin Luther King höll, 26 år gammal, tal för att uppmana till den bojkott av busstrafik som ledde fram till medborgarrättsrörelsen. Hans mest berömda tal höll han 1963 och han mördades 1968. Rosa Parks dog år 2005, 92 år gammal.

Mauretanien var det sista land som kriminaliserade slaveri år 2007.

Träldomen avskaffades i Sverige (ska man vara noga så avsågs Västergötland och Värmland) 1335 genom Skara stadga, som sade att envar som föddes av kristna män och kvinnor inte ska vara eller kallas träl. De svenska slaverilagarna upphörde först 1847 då de sista slavarna i svensk koloni friköptes. Statarsystemet, som inte var slaveri, men för vissa kunde bli som en livegenskap då de fick lön i natura (stat) och lånade för utgifter, upphörde först 1945. På samma vis som att slaveriet upphörde när det började bli olönsamt så upphörde statarsystemet med införandet av traktorer i lantbruket. Illegala former av slaveri, som trafficking, förekommer fortfarande. 

År 868, den äldsta bevarade tryckta boken, Diamantsutran, blev färdig. Wang Jie lät trycka den för att hedra sin fader och sin moder. En buddhistisk klassiker, skriven i Indien några hundra år före Kristus och översatt på 400-talet till kinesiska av munken Kumarajiva. Bevarad i en av Mogaogrottorna i Dunhuang. Skrivkonsten, boktryckarkonsten, översättningskonsten och biblioteken får några inlägg. Cirka år 3200 f.Kr, namnet på den första person vi känner till, en bokhållare vid namn Kushim, antecknat med kilskrift på lertavla. 1483, den första boken som trycks i Stockholm, den hette "Skapelsens sedelärande samtal", en manual för präster att bättra på sina predikningar. (Gutenbergs Bibel trycktes 1455). År 1822, Champollion löste hieroglyfernas gåta. Framväxten av internet; tekniskt fanns en lösning 1974 men www (world wide web) utvecklades från 1989 och släpptes för fritt bruk 1993. Föregångaren till Wikipedia, Interpedia, kom också 1993 men Wikipedia startades först 2001.

Sport, stil och nöje får två år: År 146 kommer 200000 romare till Cirkus Maximus för att se Gaius Appuleius Diocles tävla i hästkapplöpning. och År 972 då gaffel introduceras vid det tysk-romerska hovet av den bysantinska 17-åringen Theofano som gifts bort med kejsar Otto II. Theofano var regerande drottning i åtta år innan hon dog 991, och då efterträddes av sin svärmor, farmor till hennes son, Otto III.

Sex, droger och rock and roll har fått två inlägg, båda drogrelaterade. År 1859, kokainet beskrivs av en tysk kemist, Albert Niemann, och år 1971 då Nixon förklarar krig mot drogerna. Möjligen ska 1951 och p-pillrets upptäckt med här. Och år 1965 med Beatles och Rolling Stones kanske hade kommit med om Västerbro hade tagit med någonting alls om musik och dans. 

Kultur har också bara fått två årtal, År 1336, "den förste humanisten" Petrarca beskriver hur han bestiger ett berg i Provence och år 1995 då Joanne (J.K) Rawlings skrivit klart Harry Potter och de vises sten.

Vetenskap, medicin och teknik har fått några fler inlägg. Någon blåser glas ca 50 f.Kr. År 1280 krut i Kina orsakar en explosion i huvudstaden Changans vapenarsenal (den första referensen till krut är redan år  142). År 1332, en mekanisk klocka med hög precision byggs av abbot Rikard vid S:t Albans kloster.  År 1610 Galileos teleskop. År 1665 Newton utvecklar den moderna matematiken och fysiken. (Newton var samtidigt den siste företrädaren för magikerna, enligt John Maynard Keynes). År 1804 läkaren Hanaoka i Japan opererar med narkos,. År 1835 tåg, själva inlägget handlar om en olycklig dödsolycka. År 1837 Darwins första notering rörande evolutionsteorin, men först 1859 publiceras den. År 1856 Pasteur ser mikroorganismer på en spritfabrik. År 1884 telefonen (första busringningen). År 1925, en Baird visar upp TV. År 1951, P-piller utvecklas.  År 1953 modellen av DNA, 1967 första hjärttransplantationen, 1969 månlandningen.

Västerbro avslutar med År 2013: En rapport från Internationella valutafonden anger att "u-ländernas" BNP har blivit lika stor som "i-ländernas". 

Åren i fetstil är: 1782 f.Kr, 509 f.Kr, 333 f.Kr, "År Noll", 622, 868, 1336, 1347, 1455, 1492, 1665, 1789, 1833, 1859, 1919, 1989.

Några av Västerbros lästips:

Yuval Noah Harari. Sapiens. En kort historik över mänskligheten (2015). År 1782 f.Kr och 2013.

Andrew Robinson, The story of writing, (2007)

Eva Queckfeldt, Romarriket. Den romerska republiken. (2014).

Bengt Liljegren, Alexander den store (2005)

John Keay, India: A History (2000) och China: A History (2009), 

Bryan Ward-Perkins, The Fall of Rome and The End of Civilization (2005)

Hugh Kennedy, The Great Arab Conquests (2007)

Frances Wood och Mark Barnard, The Diamond Sutra, (2010)

David Morgan, The Mongols (2007)

Clive Ponting, Gunpowder, (2005)

P.C. och F.L McKissack, The Royal Kingdoms of Ghana, Mali and Songhay (1995)

Paul Johnson, The Renaissance (2000)

Robert Ross, A Concise history of South Africa (2008)

James Gleick Isaac Newton (2003)

David Brion Davis, Inhuman Bondage (2006), år 1833

Thomas Hylland Eriksen Charles Darwin (1999)

Per T. Ohlsson, Svensk politik (2014)

Peter Mansfield, A History of the Middle East (2013)

John Lewis Gaddis, The Cold War (2005)

Klotet om IPCCs rapport

 Jag skriver inte om klimatet heller fast jag borde det. Kanske mest för att det skulle bli för pessimistiskt. Vill man höra dem som tar sig an klimatfrågan med bättre humör kan man lyssna på Klotet på P1 den 6 april. Programmet heter "Efter FN:s klimatrapport - så kan skogen och koldioxidinfångning rädda oss ur klimatkrisen".  

Den klimatrapport som avses här är IPCC:s tredje delrapport AR6_WGIII. 

Radions vetenskapsredaktion sammanfattar den så här väldigt kort:

1. Bråttom, utsläppen ökar, halveras till 2030, noll 2050 för att nå 1,5 grad med 50% sannolikhet

2. Fasa ut fossila bränslen, behöver gå 3 ggr så fort som nu

3. Koldioxid måste tas bort ur atmosfären, bl.a. genom jord-, skogsbruks- och våtmarks- åtgärder

4. Livsstilsförändringar krävs, kan stå för kring hälften av minskningen

5. Kunskap och teknik finns för att klara detta. 

Babij Jar

 Jag brukar inte skriva om dagens händelser i bloggen. Jag kommer inte heller att skriva mer om Putins och den ryska statsledningens brutala aggression mot människorna i Ukraina och i förlängningen även mot människor i Ryssland och i hela världen. Jag väljer enbart att rekommendera en av de starkaste böcker som finns som skildrar krigets avskyvärda händelser och fördömer dem som orsakar allt detta våld. 

Det är den dokumentära romanen Babij Jar av Alexander Kuznetsov. Boken är en detaljerad och på dokument baserad skildring av hur Hitlers trupper massakrerade judar i Kiev (på ukrainska Kyjiv eller Kyiv) 1941. Och hur vissa i Sovjetunionen möjliggjorde detta och sedan försökte utplåna händelserna från historien. Samt det mänskliga lidandet i en stad som klämdes mellan Stalins och Hitlers terror-regimer.

Babij Jar (på ukrainska Babyn Jar) är en ravin där flera massavrättningar skedde under 2:a världskriget varav den mest omfattande på kort tid skedde 29-30 september 1941. Över 33700 judar avrättades under två dagar av tyska insats-trupper. Totalt kom över 100000 människor att dödas (judar och andra som nazisterna ansåg mindre värda) vid Babij Jar. Hela Kievs judiska befolkning utplånades.

Jag läste boken som tonåring och den grep mig oerhört. Alexander Kuznetsov vill tydliggöra Hitlers och Stalins brott men också få oss att minnas att alltid när vi läser namnen på tyranner, varav en del gått till historien som så kallade "stora", ska vi ställa oss frågan hur många människor de mördade och hur mycket lidande de orsakade på vägen till sin "storhet". Hans budskap är det desperata "Aldrig mera krig".

Observera att boken finns i två översättningar, en av Eva Thomson-Roos. (285 s. Sthlm W&W 1967). Och den fullständiga versionen översatt av Eric Jansson. (410 s. SthlmW&W 1970, W&W serien 252). Den senare versionen inkluderar de partier som Sovjetcensuren strukit samt författarens senare tillkomna kompletteringar.

Enligt rapportering ska en bomb ha slagit ner i det minnes-centrum som finns i Babij Jar och dödat fem människor. Människor dör och minnet av brotten utplånas av brottslingarna.

Ränseln som symbol

Lasse Berg låter väskan eller ränseln symbolisera samlande och samarbete under stenåldern. Det är samhälls-organisationen som är det intressanta - ränseln får fungera som en symbol för att gruppen för att överleva skulle dela någorlunda jämlikt på det insamlade som burits till en lägerplats. De som varit ute på insamlingsturen plockade upp allt det goda som de som stannat på lägerplatsen förväntansfullt fick ta del av.

Ränseln får då vara symbol för stenålderns samlar-jägar-fiskar-samhällen. Här måste några språkliga funderingar läggas in. Varken "väska" eller "ränsel" är ord som direkt beskriver de påsar eller enkla ryggsäckar som stenåldersmänniskorna använde sig av för att bära tillbaka till gruppen det ätbara man fann. Dessa var gjorde av växtfiber eller skinn och inga arkeologiska fynd kan finnas kvar, men det framstår som givet att människor mycket tidigt måste ha skapat något att bära saker i. Antagligen bar Homo erectus sina insamlade frukter eller jaktbyte med hjälp av någon slags läderpåse. Vid kusterna skulle diverse musslor samlas in, kanske i flätade korgar.  Näverkonten, bärhinken och svampkorgen är väl dagens motsvarigheter. Jag gillar ordet ränsel så jag väljer det.

Lasse Berg noterar också att ordet "samla" har två betydelser på svenska. På engelska skiljer man på "gather" and "collect". Att "plocka" eller "insamla" kanske bättre anger vad man gjorde i jägar- och samlar-kulturen. Moderna samlare vill åstadkomma en samling av föremål, men det är inte det som samlarkulturerna ägnar sig åt.

Samarbetet i de små grupperna av stenålderns jägare-samlare var tvunget att fungera väl för att de skulle överleva. Samarbete i grupp med hjälp av språk (och sång) är det som gjort tvåbenta Homo till en evolutionär framgång. En rad beteenden kopplat till den långa barnuppfostran och vår förmåga att även samarbete med människor vi inte är släkt med hänger ihop med detta. Våld förekom inom och mellan grupper av människor. Läser man Lasse Berg blir man övertygad om att de tidiga stenåldersgruppernas organisation byggde på samarbete och var relativt jämlika. Den som försökte bryta mot gruppens regler blev utfrusen, i sig ett straff som kan ses som ett våld, eftersom chansen att överleva utanför gruppen var liten. Ett våldsamt egalitärt samhälle. Nu vet vi väldigt lite om dessa människor och vi talar om många olika grupper med vitt skilda kulturer som förändrats under årtusendens gång. Men det är något tilltalande med att låta ränseln får symbolisera delandet av det insamlade i stenålderns samlar-jägar-fiskar-kulturer.

Risken med sådant symboltänkande är att det skapar en förenklad bild. Talar man om "grottfolk" så glömmer man lätt att grottornas roll kan ha varit begränsad, det är snarare så att det är i grottorna som fynden efter dem hittas. Grottfolk är ett begrepp som mönstrats ut. Stenålder är ett mera logiskt begrepp i den meningen att det är de bearbetade stenarna som arkeologerna hittar som definierar fynden. Och megaliterna. De stora sten-monumenten är kraftfulla symboler och var det på sin tid, liksom grott-konsten. Men ränseln leder tankarna till det mer vardagliga samlarlivet. Det är något bra med det. 

Kalahariprojektet

 Lasse Berg skrev 2005-2014 en serie på tre böcker om mänsklighetens ursprung i Afrika och vår fortsatta tillvaro på planeten, som jag fått anledning att återvända till nu när jag skrivit några inlägg om stenålder. Böckerna  heter "Gryning över Kalahari, Hur människan blev människa", "Skymningssång i Kalahari, Hur människan bytte tillvaro" och "Ut ur Kalahari, Drömmen om det goda livet", alla utgivna på Ordfront förlag. Serien formar sig till ett personligt budskap från Lasse Berg om hur man bör leva, utifrån hans erfarenheter från besök hos samlarfolk och genomsyrat av hans egen berättarglädje och sympatiska stil. Oaktat det så innehåller böckerna mängder av populärvetenskaplig information framställt på ett lätt-tillgängligt vis. Och man får små korta skildringar av Lasse Bergs intervjuer med olika forskare som Chris Henshilwood, Frans de Waal, Donald Johanson (som hittade Lucy), Berhane Asfaw och Tim White i Awashdalen, William H. McNeill, Romila Thapar osv. Böckerna tar sin utgångspunkt i fynden av de äldsta grottmålningarna i Blombos i Sydafrika  och ännu mer hos San-folket i Nyae Nyae, Kalahari, Namibia.

Jag ska inte försöka sammanfatta böckerna, som innehåller många spännande tankegångar. Läs dem. Jag vill bara särskilt nämna tanken om väskan. Väskan, eller det som egentligen är en påse eller säck av skinn eller växtfibrer, är enligt Lasse Berg grunden för den nomadiserande samlargruppens välstånd. (se Skymningssång, sid 26). Den hemvändande samlaren kan ta med sig mer och dela med gruppen. Delandet kräver samarbete. Väskan, skriver Lasse Berg, är därmed det redskap som mer än något annat gett oss vår mänsklighet. I "Gryning" kallar han den även för ränseln. (sid. 116). San gör en ränsel av ett berett antilopskinn och bär det över axeln eller med en läderrem runt midjan. De samlar stora vätskerika rötter, nötter, en slags meloner, med mera, samt smådjur och ägg. Det bärs hem i ränseln och delas i gruppen som består av cirka 40 personer. En ung kvinna från södra Kalahari som man frågade ut i en studie kunde namn på trehundra växter. Hon visste vilka som gick att äta och vilka som var giftiga. Sen noterar Lasse Berg lite förvånat att män i samma ålder var nästan lika kunniga. De använder giftet från en larv till sina giftpilar som gör att de kan fälla stora byten även med en enkel pilbåge. 

Nyae Nyae ligger i norra Namibia nära gränsen till Botswana, 62 mil nordöst om Windhoek. Kalahari ligger som en gigantisk platå (dubbla Sveriges yta) på ca 1000 meter över havet, och består av sand och stäpp, samt flera stora saltträsk. Det är en halvöken, inte helt så torr som en öken, även om namnet betyder vattenlös plats. I norr rinner Okavangofloden ut i Kalahari och försvinner i det som kallas en endorheisk bassäng. I söder rinner Oranjefloden ut i Atlanten. Däremellan är det rätt torrt.

San är ett samlingsnamn på flera olika jägar-samlarkulturer som hör till de ursprungliga invånarna i södra Afrika. Som i andra liknande sammanhang så skulle det vara bättre att använda de namn som de själva använder, som !Kung, Tuu och Glui. De pratar olika typer av språk med klick-ljud som är svårtranskriberade. Khoi syfter på boskapshållande folk inom relaterade språkgrupper, med Nàmá som det största språket. Totalt rör det sig om ca 370 000 människor varav kanske 100 000 San.

Lasse Bergs Kalahari-serie sista del diskuterar mer den nuvarande situationen. Det är tankeväckande att fundera över hur San-folk lever och ställa det i kontrast mot dagens konsumtionssamhälle.