Maja om Botvid

 Maja Hagerman har en artikel i DN idag: https://www.dn.se/kultur/maja-hagerman-botvid-var-en-av-sveriges-forsta-kandisar/

Hon har skrivit en ny bok: Botvid - den förste svensken. Sankt Botvid levde på tusentalet. År 1120 blev han dödad för sin tro, enligt legenden. Senare blev han Södermanlands skyddshelgon. 

2020 hade jag ett inlägg om Maja och Botvid.

Anm 2025-08-11. Idag har DN en positiv recension av boken.

Även SvD hade en recension, 2025-08-12, det är Dick Harrisson som skriver väl om boken.

Anm 2025-09-03: Nu har jag läst boken och den var mycket bra. Maja Hagermans språk är som alltid en glädje att få ta del av. Berättelsen blir också mera spännande än jag kunde tro, när hon beskriver maktspelet mellan Sverkar och Erikar i 1100-talets Sverige. Lite överraskande så övertygar hon mig om att årtalet 1129, då Sankt Botvids reliker flyttas till den nya kyrkan i Botkyrka, är ett viktigt årtal i historien om hur Sverige kristnades och begreppet Sverige etablerades inom ett större område. Kvinnornas roll framträder på ett för mig begripligt vis mer än i något annat jag läst. Det är namn som Margareta Fredskulla (ca 1080-1130) och Ulfhild Håkansdotter (1095-1148). Till exempel är det Ulfhild som bjuder in cisterciensermunkarna som grundar Alvastra kloster. Kul är också att se bilder på alla olika helgonstatyer av Sankte Botvid, det är uppenbart att de som gjorde statyerna hade fria tolkningsmöjligheter, bara det fanns en fisk med. Se vidare Medeltidens bildvärld.

Ordet paradigm som exempel

Förra inlägget handlade om världshistoria på olika språk. Men en mer grundläggande fråga är hur språk överhuvudtaget ska användas för att beskriva världshistoria. Denna fråga gissar jag att alla som använder ord för att beskriva något ställer sig - hur använder man språk på bästa vis för att förstå något och beskriva det på ett begripligt vis? 

Ordet "paradigm" är ett ord som handlar om detta problem. Ordet har nyligen fått en dagspolitisk aktualitet men sådant sysslar jag inte så mycket med i denna bloggen. Jag kan hänvisa till Maja Hagermans artikel i DN 24 oktober 2022.  Jag ska istället argumentera för att den allmänna användning av ordet "paradigm" inte ska kopplas till den användning av ordet som används inom vetenskapshistoria. Och sedan fundera över om det finns paradigm för de grupper som arbetar med världshistoria. 

En mycket läsvärd introduktion till detta finns i en inledande essä skriven av Ian Hacking i jubileumsutgåvan av Thomas S. Kuhns "Vetenskapliga revolutioners struktur" som utgavs av bokförlaget Thales 1977. Den essän är så bra att den bör läsas i sin helhet, jag ska inte försöka mig på att sammanfatta den här. Ian Hacking är vetenskapsfilosof från Kanada, född 1936, numera alltså emeritus.

Det var Thomas Kuhn (1922-1996, från Ohio), som skapade den moderna vetenskapshistoriska användningen av det gamla grekiska ordet "paradigm" i sin bok från det goda året 1962. Han var vid Berkeley University då. Den grekiska ursprungsbetydelsen av paradigm var att visa något sida vid sida, ett typexempel, ett mönster. Det hade i latinet en betydelse inom grammatiken. Ett paradigm var ett språkligt typexempel, som i ett böjningsmönster. Thomas Kuhn var fysiker och vetenskapshistoriker och använde ordet för att förklara att inom en forskargrupp som bedrev det han kallar normalvetenskap så hade man etablerat ett antal typexempel som alla i gruppen accepterade som korrekt vetenskap. Inom gruppen hade man på så vis skapat ett gemensamt språk. Inom fysiken är detta språk ofta formulerat i matematiska termer och kan testas i praktiska experiment. Gruppen förmedlar vidare sitt paradigm i läroböcker och Kuhn fäste stor vikt vid de övningsexempel som finns i dessa, som skolar in nya generationer forskare i gruppens språk. En motsägelsefri beskrivning av resultat från korrekt utförda experiment är ett grundvärde inom forskargruppen ifall den vill anse sig arbeta med vetenskap. Ibland uppkommer en anomali. När man lägger något sida vid sida så stämmer det inte, typexemplet stämmer inte med den uppmätta verkligheten. Det som betraktas som "normalvetenskap" inom gruppen fungerar inte. Då uppkommer en situation där olika hypoteser testas för att lösa problemet, och i detta kan ingå att helt nya paradigm tas fram som stämmer bättre. Man får nya typexempel som stämmer bättre med mätningarna. Om den nya forskargruppen är framgångsrik genomgår man ett paradigmskifte, något som Kuhn väljer att kalla en "vetenskaplig revolution". 

Ett nyckelbegrepp för Kuhn var att vid vissa tillfällen uppkommer det då en "inkommensurabilitet". Det är ett ord för att beskriva att de begrepp man använde i ena paradigmet inte betyder samma sak i det andra, och typexemplen går helt enkelt inte att lägga bredvid varandra för en mätning.

Detta var en kortversion av hur jag begripit Kuhns tankegång. De flesta ord jag använt ovan kan man vända och vrida på. Vad är en "forskargrupp"? Vad är ett "korrekt experiment"? Hur motsägelsefritt ska det vara för att vara motsägelsefritt? Kuhn diskuterar en skillnad mellan lokala paradigm och globala paradigm. En forskargrupp behöver inte bestå av så många personer men inom gruppen är de överens om vad som är normal vetenskap och korrekta experiment, ett lokalt paradigm. Dessa lokala paradigm behöver inte vara inkommensurabla, utan det är helt enkelt forskargrupper som valt olika typexempel att utgå ifrån.

Men vissa paradigm har en övergripande "global" betydelse, som skillnaden mellan klassisk fysisk och kvantmekanik. Forskargrupperna inom olika globala paradigm står i någon mening i skilda världar. Inom klassisk fysik är en våg och en partikel olika fenomen. Men att elektroner och fotoner både kan vara partiklar och ha våg-egenskaper är tillräckligt väl beskrivet för att anses vara motsägelsefritt inom det nuvarande paradigmet för kvantmekanik. Möjligen har orden "våg" och "partikel" en gemensam betydelse för den som klarar att tänka i termer av vågfunktioner och skalärfält. Orden "våg" och "partikel" betyder inte samma sak inom klassisk fysik som inom kvantmekanik. De är inkommensurabla begrepp.

Kuhn diskuterar detta i termer av att det måste gå att "översätta" begrepp mellan paradigm. I efterskriften (sidan 251) står att sådana översättningar är en hotfull process som är helt främmande för de som ägnar sig åt normalvetenskap inom ett paradigm. Han fortsätter: "I det läget är det en annan aspekt av översättning som får betydelse, välkänd för historiker och lingvister. Att översätta en teori eller världsbild till sitt eget språk är inte att göra den till sin". Han fortsätter med att argumentera mot att detta skulle leda till en relativistisk kunskapssyn. Han har goda argument för det som jag inte tar med här, jag nöjer mig med ett citat: "Teorier ska vara precisa i sina förutsägelser, motsägelsefria, ha stor räckvidd, presentera fenomenen på ett ordnat och sammanhängande sätt och vara fruktbara...." (ur Kuhns "Objectivity, Value Judgement, and Theory Choice" 1973. sid 320-339) 

I den inledande essän, som Ian Hacking skrev 2012, menar han att när Kuhn skrev sin bok 50 år tidigare var fysiken vetenskapernas drottning men att den rollen nu tagits över av bioteknologin. Sen skriver han "Lägg därtill informationsteknologin". Jag ska i senare inlägg fundera över detta. Utifrån tanken att paradigm är mönster för hur språk ska användas för beskrivningar följer många frågor kring hur information fungerar i biologiska och sociala system.

I ordlistan till "Samhällsvetenskapliga metoder" av Alan Bryman (Liber, upplaga 3, 2018) står om paradigm: "En term från vetenskapsteorin, där den används för att beskriva en uppsättning åsikter och föreskrifter som för forskare i en viss disciplin påverkar vad som ska studeras, hur forskningen konkret ska utföras och hur resultaten ska tolkas". Bryman menar att samhällsvetenskaperna befinner sig i ett slag "för-paradigm-stadium", det är också en fråga att återvända till. Kuhn skriver om förparadigmatiska perioder inom naturfilosofin som var på väg att bli etablerad naturvetenskap. Men det kan också vara så att för viss typ av forskning är Kuhns paradigm-begrepp inte tillämpbart.

Klart är att Kuhn själv skriver i efterskriften att hans användning av ordet paradigm har slående skillnader mot hur ordet används i andra sammanhang. Inom naturvetenskapen finns relativt få konkurrerande skolor, och i stor utsträckning är de enda bedömarna av arbetet inom forskningen en liten grupp av andra forskare. Kuhns egen forskning var inriktad på att förstå hur dessa grupper fungerar för att skapa relevant vetenskap. 

Han skriver att vissa av hans idéer kan vara relevanta utanför vetenskapshistoria. Att det finns en periodisering av historia anser han vara något som han själv lånat från andra områden. Han skriver: "Möjligen är idén om paradigmet som en konkret prestation, ett typexempel, ett originellt bidrag."   

Anm: 2023-02-24. Filosofen Peter Godfrey-Smith skriver uppskattande om Kuhn i sin bok "Theory and Reality" (2021), men han menar att kapitel X i boken borde ha utelämnats. I det kapitlet finns resonemang som kan tolkas som att verkligheten själv ändras när ett paradigmskifte sker. Kapitlets rubrik är "Revolutioner som förändringar i världsbild". Det inledes med exempel på några experiment med optiska illusioner, sådant som ofta kallas för synvillor. Kuhn betonar här effekten av att man kan när man förstått att det är en synvilla träna upp sig att välja vilken bild man vill se. Det sker en slags kalibrering av sinnet men man kan inte styra processen som skapar synvillan, bara välja vilken version av synvillan man vill koncentrera sig på. På detta följer en beskrivning av hur astronomer efter upptäckten av Uranus 1781 började se att en rad andra objekt som de tagit för stjärnor inte var det, då de tränat upp sig att se detta. Så långt tycker jag det är bra och begripligt. Lavoisier "ser" syre där andra inte sett det. Priestley som anses ha upptäckt syre såg "deflogisticerad luft" (Scheele bortser Kuhn ifrån eftersom han inte publicerade sin upptäckt, men Scheele var anhängare av flogistonteorin och kallade det han upptäckt för "eldsluft"). Galileo ser en pendel där Aristoteles såg en sten som svängde på grund av att dess fall hindrades. Kuhn menar att synsättet att Aristoteles också såg en pendel och att Priestly "såg" syre men tolkade sina observationer på ett annat vis, är felaktigt. Sedan skriver Kuhn  (sid 167) "även om världen inte förändras när ett paradigm förändras, arbetar forskaren därefter i en annan värld". På sidan 164 har han formulerat det ännu mer drastiskt, (och just detta citat skulle jag också önska bort ur boken), han skriver: "utan möjlighet att åberopa en hypotetisk oföränderlig natur ...  måste vi säga att Lavoisier efter sin upptäckt arbetade i en annan värld". Men jag läser det inte som att Kuhn menar att verkligheten ändras när paradigmet byts, utan han menar enbart att alla tolkningar av världen blir annorlunda. Det är givet att vi är beroende av våra sinnesintryck, vi ser den tolkning av världen som sinnena presenterar för oss. Och analogt ser forskaren det som hans/hennes paradigm tillåter henne att se. Hans sista exempel handlar om att Daltons atomteori (1803) skapade förutsättningarna för en helt ny kemisk forskning. En ny normalvetenskap växte fram och först när försöken utfördes utifrån det nya paradigmet kunde man få stökiometriska data att stämma. Richter myntade begreppet stökiometri 1792 men först 33 år senare fick han sitt erkännande genom arbete av Hess (han levde 1802-1850, det är den Hess som kom att anses vara termodynamiken grundläggare men först långt efter sin död).

Kuhn diskuterar möjligheten av något slags neutralt observationsspråk som skulle eliminera detta problem men finner det vara ett hopplöst företag. Istället fortsätter han i kapitel XI att på ett roande vis beskriva hur naturvetenskapliga läroböcker ofta lägger in ett historiskt avsnitt som hyllar forskare men lägger tillrätta begrepp så att det verkar som att forskningshistorien består av stegvis upptäckta fakta.  Fast läroböcker måste skrivas om helt och hållet vid ett paradigmskifte så skapas en falsk bild av kontinuitet. Här skriver Kuhn tydligt (sid 187): "Det som har förändrats är snarare hela det nätverk av fakta och teori som lärobokens paradigm stämmer av mot naturen." Kuhn menar alltså inte att naturen förändrats (i sina grundläggande parametrar - allt förändras men vissa fenomen är relativt konstanta), när ett paradigm förändrats, utan det är en världsbild som ändrats. Kapitel X kan alltså få vara kvar, med rätt tolkning av någon olycklig formulering.

 

Maja om Botvid

Se filmen, fin liten film om ett gammalt helgon. https://via.tt.se/pressmeddelande/dokumentarfilm-foljer-helgonkulten-kring-sankt-botvid-infor-900-arsminnet-28-juli?publisherId=3235406&releaseId=3280108

Kolligation

Jag har lärt mig ett nytt ord - kolligation. En kolligation är ett begrepp som sammanför en rad företeelser under en rubrik, gärna på ett tydliggörande vis. Ordet används av docenten i journalistik Torsten Thurén, i boken "Slavar, kungar och byråkrater - så tänker historiker". (Liber, 2012).

Några exempel på kolligation (sid. 266) är förintelsen, 1945 års män, den förlorade generationen, renässensen och den svenska modellen. Begreppet förintelsen började användas på 1960-talet, innan dess hade man talat om nazisternas folkmord på olika vis på svenska men förintelsen har blivit det sammanfattande ordet. Motsvarande begrepp på engelska, "holocaust", betyder brännoffer och på hebreiska använder man begreppet "sho'ah" som betyder katastrofen.

Torsten Thuréns metod är att sammanfattande redovisa några historiker i viktiga frågeställningar han valt ut och jämföra deras slutsatser. Han ägnar flera kapitel åt nazismen i Tyskland. En fråga är om det fanns några särskilda betingelser i Tyskland som ledde fram till förintelsen eller om detta kan ske i andra samhällen också. Frågan är alltså om Tyskland gick en "egen väg", en "sonderweg". En historiker som för fram skäl för det är Hans-Ulrich Wehler. Wehlers huvudförklaring är att Tyskland industrialiserades men att medelklassen blev för svag, den gamla aristokratin behöll makten. Mot detta anför Torsten Thurén att Wehler inte lyckas visa att Tyskland efter första världkriget var mer auktoritärt, t.ex. en mer brutal kolonialmakt, än Storbritannien och Frankrike. Han anför idéhistorikerna Svante Nordin som i "Filosofernas krig" jämför tänkare i alla tre länderna som kom att påverkas av nazisterna. Och i ett kapitel "Bödelns perspektiv - Förintelsens orsaker" tar Thurén upp de kända experimenten där man visat hur vanliga studenter kan bli bödlar eller grymma fångvaktare när de beordras till det under vissa former. Thurén menar att även detta talar emot sonderweg-teorin.

På liknande vis går han igenom flera andra frågeställningar. Det blir givetvis kortfattat och det är lite oklart varför han har valt just de historiker och vetenskapsjournalister som han valt. Men det är oavbrutet intressant. Ämnena är sådana som:
- Var den äldre medeltiden mörk eller ljus?
- Den svenska nationalstatens framväxt
- Att hantera globala miljöproblem
- Slaveriet
- Den industriella revolutionen i Storbritannien
- Den svenska moderniteten, "1945 års män"
- Aspekter på Olof Palme.

Jag gillar särskilt kapitlet "Nationalstatens utveckling - svensk medeltid" där han låter Dick Harrison och Maja Hagerman kommat till tals. De skildrar bägge en process som tar mycket lång tid. Thurén skriver att Harrison betonar att utvecklingen mot det moderna Sverige inte var oundviklig, det kunde lika väl blivit ett stort nordiskt rike eller flera små riken. Men trenden var gemensamt för Europa, det hade blivit moderna stater.

En kolligation som Maja Hagerman inte gillar är "vikingatiden". Hennes kritik utgår från att begreppet missbrukats i nationalistiska syften. Torsten Thurén noterar att läser man "Spåren av kungens män" och "Det rena landet" kan det verka som att hon polemiserar mot sig själv. I första boken betonar hon den katolska kyrkans inflytande som en extern påverkande kraft, men i den senare boken lyfter hon fram en tidigare påverkan, då nordiska krigare som tjänstgjort i romarriket återvände med nya insikter i militär organisation. Oavsett vad hon betonar har poängen varit att det inte funnits någon isolerad unik "vikinga-population" som motiverar att man skapat ett unikt begrepp för en periodisering av nordisk historia. Och i senare böcker har Maja Hagerman undersökt hur dessa nationalistiska idéer bidrog till framväxande rasism.

Att kritisera ett så etablerat begrepp som "vikingatiden" är i sig ett berättargrepp som en historiker kan välja. Det kan leda till ett nyttigt omprövande av begreppets innehåll utan att man byter ut begreppet. (Att försöka byta begrepp är i detta fall sannolikt misslyckat, se t.ex. mitt inlägg om "vikingaskeppstiden"). Thurén nämner att Michael Nordberg i "Den dynamiska medeltiden" försöker bli av med begrepp som "medeltiden" och "renässansen", också det utan större genomslag men ändå tankeväckande.

För en historiker blir berättargreppen viktiga. Utöver den rena forskning om vad som egentligen hände så ligger i uppgiften att skriva en begriplig berättelse. Maja Hagerman är en språklig mästare, och även Dick Harrison skriver utmärkt, något som  skapar en bra berättelse. Torsten Thurén vill lyfta fram det skeptiska perspektivet, de kunskaper som historievetenskapen ger är mycket osäkra anser han. Jag tycker att modern populärhistorias styrka är att just redovisa detta, att ta upp de olika tolkningarna men på ett intresseväckande vis.

En kolligation ska vara intresseväckande. En rad abstrakta ord sammanför olika företeelser till ett ord utan att för det vara en kolligation. Ta till exempel orden "stat" och "feodalism". Enligt Torsten Thurén (sid. 273) är en stat detsamma som en modern stat. Under feodalismen (när ordet feodalism används som en "idealtyp") fanns ingen stat, skriver han. Feodalismen är en samhällsordning utan statsmakt. Skillnaden mot den moderna staten är en artskillnad, skillnaden är kvalitativ, inte kvantitativ.

Här saknar jag ett klargörande att det finns olika sätt att använda ordet "stat". Jag använder ordet stat om alla samhällsordningar där det finns koalitioner av mäktiga intressen som samordnat sig under någon form av regelverk. Det kan vara svaga stater men jag tycker ändå ordet stat kan användas. För den moderna staten behöver jag då lägga till något i begreppet, till exempel kan man tala om "nationalstat". Nationalstat är ordet som finns i rubriken till kapitlet och kanske avser Torsten Turén "nationalstat" varje gång han skriver stat. Problemet med det ordet är att "nationen" är något som aktivt skapas mycket senare, efter franska revolutionen. Från 1600-talet fanns ett fungerade statskontor i riket Sverige och man kan säga att nationalstaten formades i tiden kring den Westfaliska freden 1648, om man då inte tar med nationalismen som en komponent i det som krävs för en nationalstat. Harrison kallar det tidigare samhälls-systemet (före år 1000) för bygdemakt.

Jag tror att Torsten Thurén kämpar med detta för i slutet av stycket om feodalism skriver han "Däremot fanns det i de verkliga medeltida samhällena drag av både feodalism och statsmakt".

Jag tänker att ordet "stat" inte är en kolligation, medan ordet "feodalism" nog skapades som en sådan men numera kanske bättre ska ses som en abstrakt klassificering på samma vis som ordet "stat".

Osebergsskeppet från vikingaskeppstiden

Den mest ikoniska bilden av ett föremål från vikingatiden tycker jag nog är förstäven på Osebergsskeppet. Men då det var enklare att ta bild på den nästan lika fina akterstäven så var det den bilden jag lyckades ta vid ett besök på Vikingaskeppshuset i Oslo.

Hela skeppet finns filmat här på youtube. Och man kan ladda ner en audio guide som är väldigt bra att följa med i när man är på muséet. Detta skepp är ett konstverk, sniderierna är otroligt fina. Se här en modell av skeppet.

Efter förra inlägget om hur det fornnordiska arvet missbrukats får jag börja med några frågeställningar när jag ska skriva om vikingskipshuset på Bygdøy i Olso. Hur mycket omotiverad vikingaromantik visar de? Och ännu svårare, var detta museum en del i en nationalistisk propaganda med rasbiologiska undertoner när det byggdes?

På den senare frågan noterar jag att Maja Hagerman skrivit (i sin bok om Herman Lundborg) om en rasbiologisk nordisk konferens 1925: "I Norge finns det rasbiologer men ingen samlande kraft av Lundborgs kaliber, utan där är forskarna splittrade mellan en extrem och en mer sansad linje". Den extrema linjen representerades av Vinderen Biologiske Laboratorium, men det var ingen statlig institutuion som det svenska Rasbiologiska institutet. Jag vet dock nästan ingenting om detta. Mitt intryck är dock att den nationalism som sporrade norrmänen att lyfta fram sitt fornnordiska arv mer var inriktad på att visa fram en egen historia efter frigörelsen från Sverige. Och numera är turismen kring vikingarna byggd kring den romantiserade myten. Själva museihuset är byggt i jugendstil 1926-1932 (en flygel blev klar först 1957).

Vikingaromantik finns helt klart. Här bjuder man på en film som spelar på ett kraftfullt fornnordiskt förflutet. Man har dock fint utnyttjat animeringar av bilder från gamla bonader, likt de som finns på Skogsbonaden och Överhogsdalsbonaderna. Textilier var en viktig del av gravfyndet.

Vikingaskeppshusets hemsida berättar: "Vikingene var glad i å reise. De reiste hurtig, langt og sikkert i sine fantastisk gode skip. Nordboerne reiste på tokt til store deler av den nordlige halvkule. De plyndret, handlet og fant nytt land hvor de bosatte seg."

"Tokt" är norska för en expedition, en längre resa till sjöss. Har man krigiska avsikter skulle det på svenska bli att dra i härnad. "Vikingatiden" som periodisering utgår från detta, att det var en speciell period av migration baserad "tokt". Det går att diskutera varför man ska tala om en "vikingatid". Men om något definierar denna tid är det skeppen - vikingaskeppstiden.

Peter Heather skriver att vårens östliga vindar ("the easterlies") förde norrmän till Shetland och vidare och att sedan kunde de dominerande västliga vindarna på hösten föra dem hem igen. Han refererar Barbara Crawford (Scandinavian Scotland 1987) och menar att hade de huvudsakliga vindriktningarna varit tvärtom hade det varit skottar som invaderat skandinavien. Men det ska också till att man bygger bra skepp. Ur sjöduglighetssynpunkt är Gokstadsskeppet i samma museum ett bättre skepp. Bägge skeppen är exempel på imponerande skeppsbyggnadskonst från 800-talet. (Osebergsskeppets byggnadsår är daterad till ca 820, Gokstadsskeppet till ca 895). Oseberg ligger nära Tønsberg 11 mil från Oslo, i Vestfold. Graven hittades 1903. Gokstadskeppet fann man vid köpstaden Skiringssal (Kaupang) som ligger 4 mil söder om Tønsberg. Bägge gravarna öppnades redan under vikingatiden, för plundring eller av någon annan orsak. Det mest betydande området för gravhögar, Borre, ligger 15 km från Tønsberg, åt Oslohållet till. (Oslo fanns inte på 800-talet, staden grundades enligt Snorre av Harald hårdråde 1048). Om Oslo betyder Åsliden så är alltså Oseberg "Åsberg", vilket låter lite som tårta på tårta, men det finns ett Åsberget nära Bräcke så det är ett etablerat namnskick. Tolkningen att Os kommer av As, dvs asagud, anses mindre sannolik. Som förled verkar det som att betydelsen åmynning/strömdrag inte är aktuell.

Jag kan gott tycka att de kunde mera tydligt lyfta fram att det var två kvinnor som var begravda i Osebergsskeppet. Det står givetvis på skyltarna men det skulle krävas något mer dramatiskt för att budskapet ska gå hem att detta var en fylkesdrottnings grav. Med DNA-analys har Per Holck vid Oslo Universitet visat att en av kvinnorna tillhörde haplogroup U7, något som tyder på ursprung från Iran eller däromkring. Han menar vidare, baserat på strontiumanalys, att bägge kvinnorna var av hög börd, inte att den ena var en slavinna så som det står i de flesta beskrivningar.

Graven innehöll mycket mer än själva skeppet, fylkesdrottningen fick med sig mängder av föremål på sin resa till eftervärlden. Kanske var tanken att de skulle till Frejas hall Sessrumne i Folkvang. Graven är det rikaste arkeologiska fyndet från vikingatiden. Kvinnor i monumentala gravar är inte ovanligt, jämför till exempel graven i Aska i Östergötaland (från 900-talet). Maja Hagerman skriver i "Tusenårsresan" att ett av silverhängena som man fann i Askagraven, som avbildar ett stiliserat djur, kan ha tillkommit i samma konstnärskrets som en del av träsniderierna i den berömda drottninggraven i Oseberg.

Robert Ferguson inleder sin bok "The hammer and the cross" (Penguin, 2005) med ett helt kapitel om Osebergsskeppet och graven. Han räknar ganska noga upp fynden, den vackra vagnen, slädarna, en komplett sadel, djurhuvudsstolpar och mycket mera. Ett märkligt fynd är den så kallade buddha-hinken (Buddha-bøtten), vars buddhaliknande figurer på beslagen tolkats som keltiska offerfigurer. Han skildrar också hur man tror att begravningen gick till, från att man under våren började bygga in skeppet i högen fram till att man först på hösten genomförde omfattande djuroffer av hästar, hundar, oxar och höns. En skriven runrad på en åra fann man, det stod något som tolkats som "litilviss madr", dvs "lite visdom hos människan". (Ref. "Hva Oseberghaugen gjemte" av A. Ljono, 1967).

Peter Heather utvecklar sina tankar mer kring vikingamigrationen (utöver noteringen ovan om vindriktningens betydelse) i "Empires and Barbarians" (panmacmillan, 2009). Han menar att en viktig drivkraft var de blodiga interna konflikter som skapades av det inflöde av ny rikedom som kom till Skandinavien när handeln började växa under 700-talet längs kusten från norra franker-riket och upp till Östersjön. Återvändande stormän kunde tävla med gamla storhövdingar om att ge hirden de dyrbaraste gåvorna. Den interna konfliktnivån blev så hög att många valde att fly fältet, mot Island till exempel. De som valde att flytta mot England och Frankrike fick organisera sig mer för att kunna slå sig fram. Det blev perioden med av "Great Heathen Armies" (mycel hæþen here på gammal engelska) som omtalas i den anglo-saxiska krönikan 865, 878 och 892-896. Dessa arméer kunde bestå av 20-30 skepp med 35-40 män per skepp, typ Gokstadsskeppet.

Det ger en bild av blodiga inbördeskrig mellan lokala stormän i Skandinavien, som spiller över i en militant utflyttning, som blev extra dramatisk eftersom det inte var migration till fots utan per snabba fartyg.

Maja Hagermans "Det rena landet"

"Det rena landet" har undertiteln "Om konsten att uppfinna sina förfäder". (Prisma, 2006). Maja Hagerman ger sig i denna boken på uppgiften att reda ut det rasbiologiska och rasistiska dragen i svensk historieskivning och arkeologi under 1800-talet och fram till andra världskriget. Det är hennes fantastiskt fina språkbehandling som gör boken läsbar. Långa stunder är man bara less på alla dessa forskare som mäter långskallar och kortskallar, i vissa fall i tron att det är en vetenskaplig uppgift och i vissa fall tydligt för att använda det för att belägga någon slags germansk överlägsenhet. Det är viktig läsning. Maja Hagerman visar hur flera av de mest seriösa forskarna som grundade Nationalmuseum och Historiska museet var inbäddade i ett sammanhang där de valde att befästa rastänkandet och själva bidrog till att förstärka det. Hon noterar kopplingar till senare tiders forskning, hon skriver: "Min troskyldiga önskan är bara att det snabbt växande forskningsområdet i gränslandet mellan DNA-teknik och arkeologi måtte beträdas med försiktighet... ".
Boken inleds med en bra genomgång av historien från 50-talet f.Kr fram till 1200-talet, från Tacitus till Snorre Sturlasson. Maja Hagerman är hemma i materialet, och hennes böcker "Spårens av kungens män", (1996), och "Försvunnen värld" (2011) hör till mina favoriter. Sedan följer det som är "Det rena landets" ämne, att redogöra för hur denna historia användes för att skapa myterna om germanerna och vikingarna. Kulmen i Sverige är bildandet av Statens institut för rasbiologi 1921. Chefen för institutet var samtidigt professor i rasbiologi vid Uppsala Universitet. Han hette Herman Lundborg (1868-1943), en nazistsympatisör som Maja Hagerman skrivit ytterligare en bok om som jag ännu inte läst. Någonstans sansar sig det politiska styret i Sverige under 30-talet och 1936 så tillsätts antinazisten Gunnar Dahlberg (1993-1956) som chef för institutet. Han visade att begreppet ras saknade vetenskaplig grund vad gäller människor.
Boken ställer många stora frågor och många får inte svar, vilket är rimligt, syftet är inte att göra en bred utredning utan mer specifikt beskriva ett skeende. Men efter läsningen undrar jag hur  rasbiologerna kunde blanda vetenskap och tyckande så godtyckligt? Mer referens till vetenskapsteoretisk analys om detta hade varit intressant. Strindbergs kritik var rolig men inte så relevant då Strindberg själv var usel när han försökte leka vetenskapsman. Det måste väl ha funnits en mer underbyggd kritik långt innan Gunnar Dahlberg?
Och hur ska man skriva historia utan att falla för en önskan att uppfinna en historia som passar? Kanske att Maja Hagermans andra böcker är ett slag svar, rörande hur man ska skriva historia så att den blir intressant utan att falla tillbaka på gamla misskrediterade begrepp. Och visst är det viktigt att markera att man vet om att det funnits historiska myter som dyker upp i nya format. Men det är svårt att göra det, dels för att man inte alltid tydliggjort sådant för sig själv, dels för att det kan kännas tråkigt att dra upp varje historiskt elände för att göra rätt för sig. Bra då att Maja Hagerman gjort det, men jag hade önskat att hon resonerat mer kring hur man kunde ha gjort och hur man kan hantera de olika fallgroparna.

Kommentar 2019-03-06: I Ordfront Magasin nr 1/2019 så finns en artikel av Kristian Borg: "Kampen om de finska skallarna". Artikeln handlar om att en grupp sverigefinnar begärt att få tillbaka ett antal kranium som tagits från Finland 1873 av Gustaf Retzius (1842-1919) och som nu finns på Karolinska Institutet. Gustaf var son till Anders Retzius (1796-1860) som var skallmätandets främsta förespråkare. Han följde i sin faders fotspår och blev en av den fysiska antropologin och sedan rasbiologins förgrundsgestalter, så som också Maja Hagerman beskriver i sin bok. I Ordfronts kommentarsruta citeras Paulina de los Reyes som placerar in hela detta i ett kolonialt projekt, om dominans av människor vars värld man ska erövra. DN skrev om detta 2015 vilket ledde till att "Retziusmedaljen" inte delas ut längre.

Mesoamerika för 3000 år sedan

Meso betyder "mellan", men mesoamerika är inte detsamma som Mellanamerika. Mesoamerika syftar på ett kulturellt enhetligt historiskt område, där flera folk med olika språk påverkade varandra, och vissa gemensamma drag återfanns inom hela området. Grunden var ett jordbruk med majs, bönor, squash och chili (arter av spanskpeppar (Capsicum) t.ex. jalapeño). De naturliga förutsättningarna inom området skiljer sig mellan Mexicos högland och de tropiska regnskogsområdena, och mellan kuster, sumpmarker och torrare områden. Vid domesticeringen av grödorna bildades sorter anpassade till de olika miljöerna, vilket skapade en stor variation. Även lokala förekomster av bergarter, som obsidian, gjorde att förutsättningarna skilde sig åt på olika platser.
Handel mellan grupper skapade ändå en gemensam resursbas, som syns i fynd från ca 1500 f.Kr.  "Mesoamerika" karakteriserades av bofasta byar och senare städer, med en härskarklass som utvecklar en elitkultur, där eliten hos olika grupper har mera gemensamt med varandra än med den övriga bondebefolkningen. En rituell kalender med 260 dagar, kombinerad med en solkalender med 365 dagar, användes för att noga notera viktiga datum i de härskande familjernas liv. Även många religiösa föreställningar liknade varandra mellan de olika områdena. I ritualerna ingick bollspel och blodsoffer. Mesoamerika är alltså ett tidsbestämt begrepp som avser området från dagens El Salvador upp till norra Mexico från den begynnande urbaniseringen, ca 1500 f.Kr, till undergången 1520-1600 då befolkningen i Mexico minskade från 25 miljoner till 1 miljon.

Erövringen av Amerika måste vara den mest genomgripande katastrof som någon befolkning drabbats av. Det gör också att all tidigare historia är mycket svårare att redogöra för, så mycket minne försvann och förstördes.

Från ca 3000 f.Kr. finns fynd av domesticerade former av majs och squash i Tehuacandalen i norra Oaxaka. Keramik, tyg vävt av bomull, handstenar för att mala majs. Bofast byliv blir allt vanligare även om det kombineras med jakt och fiske, skriver David Drew i "The lost Chronicles of the maya kings".

Några valda uppgifter från Maja Hagermans "Försvunnen värld" som tidsmässiga referenspunkter.
I Uppland vid samma tid lever fortfarande säljägarbefolkning men kanske även tidiga bönder på de platser som stiger ur havet.  Keramik hittas från trattbägarkulturen längs Enköpingsåsen, en sydlig influens. Andra fynd härrör från stenyxekulturen, med östlig anknytning. De äldsta sädeskornen som hittats vid utgrävningarna längs E4 är från 2300 f:Kr. Större enkla långhus beläggs i fynd vid Kyrsta från 2000 f.Kr. En guldtråd från ca 1700 f.Kr är det äldsta guldfyndet och bronsföremål hittas från denna tid, som bronssvärden från Bragby och Sommaränge. Fornborgen vid Predikstolen är från 1100 f.Kr, Hågahögen, Skandinaviens guldrikaste grav från bronsålder, är från ca 1000 f.Kr. Hällristningar är svårdaterade men utgör bilder som talar till oss från stenålder och bronsålder.

I Mesoamerika under den perioden, 3000-1000 f:Kr, sker en stark utveckling mot urbanisering och arbetsdelning. Låglandsjordbruket, med upphöjda odlingar (tidiga former av chinampas), var produktivt, men arbetsintensivt och krävde gemensam planering. Terassodlingar i högläntare terräng ledde till motsvarande krav på samarbete. De grupper som lyckades att organisera sitt arbete kunde skapa ett överskott. Vissa familjer lyckas bättre än andra med att ena folk bakom fungerande lösningar, både vad gäller produktion och hur makten ska fördelas och kontrolleras. Framgångsrika hövdingadömen skapas varav några går att se i de arkeologiska lämningarna, det är de elitgrupper som väljer att bygga monument som syns i historien.

De tidigaste tempelhögarna har hittats i Chiapas (Paso de la Amada). Men det är på östkusten, i det låglänta Veracruz kring floden Coatzacoalcos, som byarna från ca 1100 f.Kr börjar växa ut till städer.
 David Drew kallar det för "The Olmec Impact", olmekernas kultur har sitt centrum i Veracruz men spår av dem hittas i Chiapas och norrut till Tlatilco i Mexicodalen och söderut till Chalcuapa i dagens El Salvador. Coatzacoalcosfloden är inte Nilen eller Indus, snarare som Themsen, 32 mil lång, men med ett medelvattenflöde som är större än Themsens, mera som Ångermanälvens. Den och dess biflöden rinner vid  det smalast stället mellan Mexikanska golfen och Stilla havet, näset som heter Tehuantepec (jaguarens kulle). Namnet på floden betyder "där ormen är gömd" på nahuatl, aztekernas språk, men ursprunget till namnet är säkert olmekiskt. Den befjädrade ormen (aztekernas Quetzalcoatl) hör till mesoamerikas ursprungsmyter men jaguaren var det viktigaste mytiska djuret i olmekisk bildkonst. San Lorenzo kallas platsen för det största olmekiska befolkningscentrat, berömt för statyer som består av stora stenhuvuden. Här bodde kanske 5000 människor, hantverkare, handelsmän, bönder med bostad i staden och eliten av präster/administratörer/militärer. I de närmast omgivningar bodde ytterligare 10000 personer.

Motsvarande utveckling sker nere i Petén, där mayakulturen har sitt centrum. Den första större staden är Nakbé, 13 km söder om det senare och mera betydande El Mirador. 1000 f:Kr var Nakbé en större by men från 700 till 400 f.Kr växer Nakbé till en stad med tusentals innevånare.

Även i Mexicodalen är det ca 600 f.Kr som urbaniseringen tar fart, medan Zapotekerna i Oaxaka har en tidigare stadsbildningshistoria. San José Mogote är en föregångare till Monte Alban, men fynd från perioden 1300-850 f.Kr. Det är här det första skriftspråket finns dokumenterat från ca 600 f.Kr.

Det är kanske det tydligaste kvittot på att organisationsgraden i samhället ökat, det krävdes skrift. Maya var de som utvecklar skriften längst, till ett komplett skriftsystem av ordtecken och stavelsetecken. Den började användas 100 e.Kr och användes fram till spanjorerna kuvade de sista fria mayaindianderna i slutet av 1600-talet.

De långväga kontakterna var begränsade i Amerika. Jared Diamond redogör i "Guns, Germs and Steel" för att flera växter domesticerades oberoende av varann i Mesoamerika och Sydamerika. Studier av mutationer visar att flera ursprung finns för arter som limabönor (Phasoleus lunatus), vanliga bönor (P. vulgaris) och chilipeppar (Capsicum  annuum/chinense). Squash och texasmålla (amerikansk gåsfot) tycks ha domesticerats separat i mesoamerika och östra nordamerika. Förklaringen är att nord-sydlig spridning inte är så sannolik då klimatzonerna ändras-

Motsvarande gällde för skriftspråkets användning i mesoamerika, det spreds inte vare sig norrut eller söderut. Jared Diamond menar att det är kopplat till svårigheterna med spridning av odlingssystemen, och det utgör ett av hans argument för att den gamla världens öst-västliga utbredning var en rent geografisk fördel för utveckling av jordbruksbaserade skriftkunniga kulturer.

Stolphål i Uppland

Mellan Uppsala och Tierp har det byggts motorväg. Innan vägen byggdes genomfördes den största arkeologiska utgrävningen som gjorts i Sverige. Maja Hagerman har skrivit boken som både skildrar utgrävningen och den värld som stiger fram när fynden kombineras med kartor över landhöjningen. "Försvunnen värld" heter boken och den är fantastisk läsning.

Kartorna finns som levande kartor: http://ww2.ink.su.se/living_maps/uppland/

Man fortsätter att gräva, bland annat alldeles vid Valsätra skola ute på Malma äng.

Tyvärr riskerar Uppsala kommun att bli ökänd för att inte ha en seriös hantering av alla betydelsefulla fornlämningar i och med genomförande av en "temapark" i Fullerö.

Från renässans till inkvisition på 600-talet

I epilogen till boken "Spåren av kungens män" skriver Maja Hagerman att kristendomen förde med sig mer än en tro på Gud när den etablerade sig i Norden. Hon skriver: "Att varje människa är en individ med en själ, en som i sina gärningar inte bara bör försöka vinna andras gillande utan också nåd inför en Gud som ser och vet allt. Naturligtvis skulle kollektivets sociala måttstockar som värdighet, ära och ryktbarhet även i fortsättningen ha stor betydelse, men vid sidan av dessa öppnades en ny dimension: individens inre liv präglat av idéer om samvetet och att var och en en dag skulle ställas till ansvar inte bara för sina gärningar utan för sina innersta tankar."
På samhällelig nivå kan det ha inneburit en ny nivå av trovärdighet i mellanmänskliga relationer, jämfört med vikingatidens mera person- och släkt-baserade hederscodex. Slöt man ett avtal med Egil Skallagrimsson kunde man lita på det utifrån hans heder, han ärade avtal eftersom han visste att "ett vet jag som aldrig dör, dom över död man". Men denna ära kanske gällde en fjorddal i Norge, och en norsk kung kunde ha annan ära att försvara i en annan dal. Men slöt man ett avtal med en kristen person var Gud ett vittne till avtalet, och man kunde hoppas att detta skulle gälla lika över större avstånd.
Men denna individuella dimension kunde även få en destabiliserande effekt. Kristus ursprungliga evangelium kan ses som en befrielseteologi. Och i gnostiska traditioner fick den egna relationen med Gud stor betydelse. Därför drev den katolska kyrkan hårt linjen att det var kyrkans tolkning som gällde. I det visigotiska riket kunde prästerskapet utnyttja behovet av att stärka centralmakten med processer som hela tiden stärkte biskoparnas makt. Men denna process drevs vidare av sin egen logik, det som började som en "renässens" fortsatte med en "inkvisition". I S.P. Scotts förord till "The Visigothic Code" skriver han att biskop Isidorus fann sig tvungen att ta avstånd från de metoder som de katolska kristna använde, bland annat för att förfölja judar. David Levering Lewis, i "God´s Crucible" beskriver ingen som helst renässans i det visigotiska riket. Han menar att den visigotiska ekonomin byggde på slaveri, och att goterna lärt av romarna men utvecklade det vidare till ett utpräglat plantageslaveri. Han ansluter sig till Charles Omans beskrivning av visigoterna som de simplaste barbarer. De försök som gjorts att visa några statsbyggande kvaliteter hos visigoterna ska då ses som kristna efterrationaliseringar. Jag, som startade i Maja Hagermans beskrivning av nordbor, kan väl ändå tycka att visigoterna framstår som lite mer konstruktiva än många andra maktallianser som slog sig fram under 400-700-talet.

Kanske kan man som tes ha att den arianska kristendom som goterna anammat var en mer gnostisk kristendom, lättare att kombinera med det relativt självständiga tänkande som olika stammars småkungar höll sig med. Och att den katolska centraliserande processen  i sig innehåller ett moment som leder till ett aggresivt utstötande av "irrläror", som blir så kraftigt att samhället skakas av inre splittring. Och att just sådan splittring undveks både i den bysantinska grekisk-ortodoxa religionen och de former av islam, som skulle komma att etableras sig i Andalusien, som accepterar andra religioner så länge skatten betalas in.

Den katolska centraliseringen hade dock inte nått särskilt långt i det visigotiska riket, påven hade inget att säga till om på den iberiska halvön och det var knappt att det fanns en hierarki mellan biskoparna i de olika städerna. Först på 600-talet kom biskopen i Toledo att få en roll som liknar en ärkebiskops. Under kung Egica (687-702) urartade judeförföljelserna ännu mer och vissa grupper av judar kom att se arabernas intåg 711 som en möjlighet till att överleva.

För att sammanfatta, ökat individuellt ansvar jämfört med stamsamhället gav en ökad anpassningsförmåga och produktivitet. Men för att inte sådana föreställningar skulle leda till en "gnostisk anarki" kom föreställningar som gynnade centraliserad makt att bidra till ökad stabilitet. De processerna blev sedan självförstärkande till den grad att de ledde till interna utrensningar som blev så kraftiga att de försvagade samhället.

Visigoter och vendeltid

Visigoter beyder de goda goterna (vesi betyder god eller ädel på gotiska). När hunnerna fördrev visigoterna från Dacia (Transsylvanien) började en oerhört lång färd för denna grupp av gotiska folk. Efter slaget vid Adrianopel 378 eKr (Adrianopel låg vid det som idag heter Edirne, första staden när man kommer på europavägen in i Turkiet) tvingades romarna acceptera att gotiska folk bodde inom imperiet. Många av goterna höll fast vid gamla religioner men några av dem  blev kristna redan på 300talet. Den arianskt kristne biskop Wulfila översatte ca år 340 bibeln till gotiska. Delar av hans översättning är bevarad i silverbibeln i Uppsala. Den kristne visigoten Alariks män plundrade Rom år 410. Efter många förvecklingar skapas ett rike mellan Toulose och Toledo/Zaragosa som visigoterna styrde över, och de erövrade sedan södra iberiska halvön från vandalerna och alanerna som drog vidare mot Nordafrika ca år 427.

Det är spännande att undra över vad de olika religionerna betydde för överlevnadsförmågan hos olika samhällsgrupper under denna tid. Ariansk kristendom var en tro som skapade en sammanhållning som bidrog till att visigoter kunde ta sig hela vägen från Thrakien till Hispania Tarraconensis och skapa ett stort hundraårigt rike där. Romarna såg på dessa visigoter som barbarer, och samma epitet använder ortodoxt katolska kristna om arianer.

I religionshistorien tar man upp kyrkofäderna som etablerar den ortodoxa kristendomen, bland annat i strid mot den arianska kristendom som Wulfila representerar. Biskop Isidorus var en av dem som motarbetade arianismen bland goterna.

Biskop Isidorus såg fördelar med att organisera sig efter den katolska tron samtidigt som han hade stora ambitioner att ta vara på kunskaper från antikens grekiska filosofer och från romarriket. Hans skrivande finns bevarat, bland annat i Codex gigantus i Stockholm.

Under samma tid upplevde människor i det som nu är Uppland en slags guldålder i efterdyningarna av romarrikets fall. Kvar från deras liv finns fantastiska föremål, om än inga böcker. Fynden i båtgravarna i Vendel har här gett namn till en tidsålder, ca 550-800 eKr. Motsvarande tid för visigoterna är det rike som hade huvudstaden Toledo, från kung Leovigild (569-586) fram till arabernas invasion år 710.

När bygdesamhället övergick till kungamakt i svearnas och götarnas riken hade kristen religion i tusen år samspelat med olika riksbyggare. Den processen var mera i sin linda när kungamakt och biskopsmakt utformades i visigoternas rike.