Sverker Sörlin om historia och miljö - nya planetära gränsvärden

 År 2017 höll Sverker Sörlin ett tal på ett nordiskt möte för historiker som blev till en uppmaning om en "hoppets historia" - en uppmaning att studera och skriva historia för att bidra till lösningen på de allvarliga problem som det globala samhället står inför. "Antropocen och historiens villkor" hette talet när det publicerades på svenska och i Danmark översatte man talet och beskrev det som ett historiskt manifest. Vill man hellre läsa på engelska finns en översättning "Reform and responsibility - the climate of history in time of transformation".

Sverker Sörlin propagerar för en integrativ, samarbetande humaniora. Det är främst naturvetenskapen han vill integrera. Han redogör för Earth System Science framväxt och tar upp planetära gränsvärden som en sammanfattning att utgå ifrån. Sverker Sörlin kallar sitt bidrag till det arbetet ett temporaliseringsarbete - nya tolkningar av tidens gång på samhällsnivå. Historia är att förstå förändring och Sörlin menar att de metoder som lämpar sig för att studera det förflutna också har tillämpning på förståelse av framtiden.

Många av tankarna i det talet återkommer i ett kapitel i Natur och Kulturs Globalhistoria från 2022. I denna globalhistoria har man valt ett upplägg som bygger på 30 olika tematiska kapitel och Sverker Sörlin har skrivit tema Miljö. Jag ska återkomma till detta med teman, nu fortsätter jag med just Sörlins inlägg.

Jag hade trott att Sverker Sörlin skulle använda sitt begrepp "infrapolitik" för att uppmana historiker att studera hur infrapolitiken påverkats av antropocen och vilka slutsatser som kan dras av det. Lite som han skrev i sin bok "Antropocen" från 2017 och som han gör när han problematiserar den nya gröna omställningen i norra Sverige. Men här formulerar han det annorlunda, han talar om tre vågor av synkronisering. Begreppet "synkronisering" framstår för mig som mera abstrakt men det kan vara för att jag försökt lära mig använda det nog så abstrakta "infrapolitik". Synkroniseringsbegreppet refererar till en teori av en norsk historiefilosof som heter Helge Jordheim. Man kanske först kan tolka det mera spontant som den första bild som kommer upp för en när man hör ordet synkronisering - en grupp som synkroniserar sina klockor för att kunna genomföra sin plan. Men här tror jag det ska förstås som ett slags samhällelig synkronisering av olika förlopp som kan sägas ha befunnit sig i var sin egen tid.

Helge Jordheim har skrivit "Läsningens vetenskap. Utkast till en ny filologi", 2013, och "Multiple Times and the Work of Synchronization", 2014. I en historisk metodhandbok hamnar detta i kapitlen för textanalys, begreppshistoria och diskursanalys. Det måste finnas metod i detta. Sörlin säger till sina kollegor: "Vi utför vårt arbete utifrån en uppsättning normer och dygder".

Globaliseringen har i flera vågor gett upphov till behov av sådan synkronisering av miljöns olika tider, menar Sverker Sörlin. Han tar upp tre sådana. En när handeln tog de nya globala sjövägarna, en med industrialiseringen och nu en med den globala miljökrisen. Sörlin kopplar det till namn för att skapa exempel: Columbus och den erövring från 1492 som innebar en biologisk omvandling och enorm smittspridning, Humboldts jordsystem 1802 som får står för förståelsen av jorden som system (Humboldtian science) och Barbara Ward som genom författandet (med Rene Dubos) av "Only one earth" till konferensen 1972 får stå för försöken att hantera den globala förändringen.

Jag tänker (utifrån de begrepp som jag hittade hos Rolf Torstendahl - att professionella historiker har gemensamma minimikrav men olika optimumnormer), att här har Sverker Sörlin redogjort för sina optimumnormer. Han vill påverka "global governance" genom idéernas genomslag och då krävs att historikerna mejslar fram de rätta begreppen. Men som sagt, jag hade hoppats mer på en inriktning mot begreppet infrapolitik utifrån en förståelse av hur makt har fungerat och fungerar. Kanske ligger även detta inbakat i "synkronisering" men jag förstår inte det, med det lilla jag läst i alla fall. Jag inser dock att om jag googlar "infrapolitics" så finns en mängd referenser som jag inte begriper mig på så det ordet kan jag nog ge upp också, ungefär som när jag insåg att "paradigm" inte heller går att definiera begripligt.

30 maj 2023 publicerade Johan Rockström et.al. en uppdaterad version av planetära gränsvärden i Nature. I denna version har man döpt om gränserna till ESB, Earth System Boundaries, eftersom logiken i beräkningarna ändrats. 

Man har skapat nya typer av gränser som väger in att skador ska drabba människor mera rättvist. Sen kombineras dessa rättvisekriterier med historiska analyser, internationella hälsostandarder, jordsystemmodellering och expertbedömningar för att kvantifiera säkra och rättvisa ESB:er som minimerar mänsklig exponering för betydande skada (no significant harm (NSH)) från jordsystemförändringar. På nyheterna rapporterades detta främst som att de sänkt klimatgränsen från 1,5 grader till 1,0 grader, men det rör sig alltså om åtta olika gränser varav sju överskrids. Fem av dessa gränsvärden är av samma kategorier som de tidigare nioplanetära gränsvärdena från 2009. Dessa vägde inte in sociala aspekter utan utgick enbart från att räkna på naturvetenskapligt baserade ”tipping points”.

https://rdcu.be/ddQf8

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1330528/FULLTEXT01

Permanent link to this version: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-254317

https://baggrund.com/2020/01/01/historiens-vilkaar-i-en-brydningstid/

https://www.idunn.no/doi/10.18261/issn.1504-2944-2018-01-02

https://www.earthsystemgovernance.activedevelopment.nl/research-centres/

Anm 2025-10-02: Nya beräkningar publicerade där även havens gränsvärde hamant i riskzonen. Ny hemsida där rapporten publiceras heter Planetary Health Check:

https://www.planetaryhealthcheck.org/

Försurning av haven leder till att kalkberoende organismer har fått problem, och den planetära gränsen har överskridits. Måttet heter aragonit-mättnad (aragonit saturation state) vilket beskrivs bland annat här: https://sos.noaa.gov/catalog/datasets/ocean-acidification-saturation-state/

Det är ett mått på karbonatjon-koncentration, dvs ju lägre halt desto värre. Ett värde på 3 anses OK men nu är vi nere på 2,84 och det kommer att fortsätta att sjunka.

På sikt är syrebrist (anoxi) också ett stort hot. Vissa hav som Östersjön har enorma problem redan.

Framtidsfällan förklarad

Förra året skrev jag flera inlägg om våldsfällan, tillväxtfällan och en okänd framtida fälla jag i brist på bättre insikt kallat framtidsfällan. Tyvärr har jag svårt att i ett vanligt samtal förklara vad jag menar. Hela idén är baserad på analogitänkande. Våldsfällan är ett etablerat begrepp som jag anser vara mycket relevant och då tänker jag mig att man kan prata om liknande fällor fast i andra samhällsordningar.

Först måste den jag pratar med acceptera tanken att historien inte är kontinuerlig utan att det finns olika perioder som har en i grunden olika typ av organisation. För mig är det en tacksam modell, jag tänker i termer av periodisering av historien. Men många tänker mera linjärt och då blir allt en kontinuerlig förändring. Demokratin i en linjär modell växer sakta fram, i en periodiserad tankevärld måste det till ett fundamentalt brott mot icke-demokratiska strukturer för att det ska ske. Givetvis tar allt tid, men periodiseringen avser att lyfta fram grundläggande ändringar av mönster.

Även om man accepterar periodisering så blir ordet "fälla" som begrepp för olika perioder svårt i ett vanligt samtal. Eftersom hela idén är att jag vill mynta ett begrepp analogt med "våldsfällan" så måste det heta fälla. Med "fälla" menar jag en suboptimal institutionell jämvikt. Det är alltså ett stabilt läge som kan förändras så att man hamnar i ett annat jämviktsläge. Min triviala mentala bild för detta är enkla energinivådiagram där olika tillstånd finns som kan uppnås via att man passerar övergångsfaser från ett jämviktsläge till ett annat. Det är en naturvetares bildspråk. Men för att beskriva historiska förlopp menar jag att man måste använda en spelteoretisk modell. I detta sammanhang är fällan Nash-jämvikter, som brukar illustreras i rut-diagram. I upprepade spel (jag återkommer till denna länk från 30 juli 2015, jag tycker jag fick till ett bra inlägg) kommer aktörer att välja en dominant strategi som krävs för att maximera deras intressen. Eller snarare, med många aktörer kommer de aktörer som håller sig till vissa dominanta strategier att vara de som överlever. Det är vad jag kallar anpassning. Det är denna nödvändighet att hålla sig till den lyckade strategin som blir en fälla. De segrande aktörerna kommer att beskriva detta på ett vis som passar dem, som inte nödvändigtvis är en korrekt bild av vad som skett, det är vad jag kallar efterrationalisering. Detta tankesätt är inte helt lätt att få fram i ett vanligt samtal.
OK, anta att den jag pratar med accepterar tanken på olika perioder i historien som kan karakteriseras som fällor. Vad ska då dessa fällor heta?


Våldsfällan är ett etablerat begrepp men ganska okänt. Douglass North, J.J. Wallis och B.R Weingast är ekonomer/ekonomhistoriker som i publikationer talat om ”the violence trap”. Jag tycker de på ett bra vis förklarar varför det är svårt att starta tillväxt i samhällen som är fattiga och organiserade med vad de kallar "limited access orders". På ett komplext vis har några samhällen tagit ett kliv ut ur våldsfällan. Denna nya jämvikt kallar de "open access orders". Men de kan inte fullständigt beskriva hur de gamla maktförhållandena kunde tillåta detta. Idag provas mängder av olika lösningar för samhällen som styrs av våldsfällans principer utan att det tycks ändra på de grundläggande villkoren. Det senaste exemplet är Afghanistan. Någonstans inser man att det går att pumpa in stora resurser i ett samhälle men om det organiseras enligt våldsfällans principer kommer resurserna inte att förändra förhållandena på ett linjärt vis.


Våldsfällan heter så för att det är våldet som regleras av fällan, det är kontroll av våldet som är den styrande principen och reglerar makt. Redan det är inte så lätt att förmedla i ett vanligt samtal eftersom det alltså betyder att våldfällan är en stabil jämvikt, som är bättre än kaos där alla slåss med alla och våldet är mera omfattande. Våldsfällan är i sina mera balanserade versioner en fungerande stat som minimerar våldsanvändning. Jämför maffiagrupperingar som delat upp områden mellan sig och kan undvika våldsamma uppgörelser under vissa perioder. Detta är ett statiskt samhälle, som förändras långsamt över tid då varje utveckling motverkas av att den hotar den rådande maktbalansen.


Nästa steg är att - analogt med våldsfällan - fråga sig i vilken fälla befinner sig de samhällen som kommit ur våldsfällan? Det är de moderna samhällena, sådana som vi lever i här i Västeuropa, och som förändras i hög fart. Jag har kallat dessa samhällens fälla för tillväxtfällan, ett ord som redan finns med andra betydelser men som jag tycker blir rätt i detta sammanhang.


I tillväxtfällan regleras våldet av ett våldsmonopol enligt "rule of law" som gäller lika för alla. Istället är det tillväxten som är den styrande principen, det är kontroll av tillväxt som reglerar makt. Tillväxtfällans samhälle uppkom genom att det etablerades en open access order, dvs allas lika möjlighet att organisera sig inom lagens regler och utveckla sina intressen på bästa vis i konkurrens med andra. Den som inte lyckas slås ut. Fortsatt tillväxt är ett överlevnadskrav. Detta är inte ett statiskt samhälle, utan jämvikten är dynamisk, i ständig förändring. Jag har inga referenser på denna användning av ordet tillväxtfälla.


Det går kanske att visa att ett samhälle som befinner sig i tillväxtfällan är stabilt över över tid. Nationalekonomer tror det. Även de som erkänner att ständigt ökat uttag av naturresurser orsakar problem menar att med rätt prissättning kan dessa lösas. Till exempel argumenterar John Hassler i DN för att internationell beskattning och utsläppshandel rätt utformad kan begränsa koldioxidutsläppen till en hållbar nivå. I en vetenskaplig artikel visar han med medförfattare att även med stigande energipriser är långsiktig tillväxt möjlig.

Jag menar att skulle man införa ett regelverk som verkligen satte rätt pris på naturresurser skulle det leda till en ny typ av samhällsorganisation, där tillväxtfällan ersatts av en ny fälla. Jag menar också att det är det bästa möjliga framtidsscenariot. Det är mycket troligare att samhällen utsatta för omfattande miljökatastrofer och svårkontrollerade sjukdomar faller tillbaka i våldsfällan. Men jag vill alltså fortsätta med mitt analogitänkande och mena att det kan uppkomma en situation där tillräckligt många mäktiga koalitioner befinner sig ett läge där deras dominanta strategi blir att reglera uttaget av naturresurser med kraftfulla medel som på något vis är integrerade i beslutsfattandet och globalt omfattande. Jag vet inte hur detta ska ske och har därför bara kallat detta "framtidens fälla". Jag tänker mig att det kommer att gå att skapa ett analogt begrepp för den fällan när den uppkommit. De analoga begreppet blir då möjligen att "open access" ersätts av någon form av "equal but regulated access". Lagstiftningen baseras på rule of law som integrerats med någon form av försäkring mot överutnyttjande av naturresurser och respekt för livsuppehållande system.

Den spelteoretiska tankegången ovan syftar till att visa att det inte går att politiskt reglera fram en sådan förändring på något enkelt vis. Istället handlar det om att en situation uppkommer där "spelet" medger en sådan övergång. De dominanta strategierna kommer då inte att vara maximera tillväxt utan att ha reglerad tillväxt inom planetära gränsvärden och andra gränsvärden som kan behövas.

Stämmer John Hasslers analys så kan man ha en omfattande reglering av resursutvinnande och ändå ha ekonomisk tillväxt. Om jag förstår honom rätt är hans position en variant av teknikoptimism som menar att rejäla styrmedel kompenseras av att ny teknik tas fram. Han ser vad jag förstår inte detta som en ny organisering som skulle motivera att man anser det vara en ny period och det är väl den normala nationalekonomiska positionen. Det är frågan om skillnad mellan att tro att det räcker med kvantitativa förändringar, eller som jag tror, att ska det vara tillräckligt långtgående för att lösa miljöproblemen leder det till en kvalitativ förändring.

Vid det här skedet i resonemanget är inte bara den jag pratar med förvirrad utan jag har självt svårt att följa analogitänket om en framtida fälla till en begriplig slutsats. Jag kan ju inte säga vad som skulle utgöra maktbasen för den framtida fällan. Jag kan räkna upp ett antal aktörer och försöka gissa vilket spel som skulle uppkomma i ett skede av alltmer akut miljöförstöring. Men om forskning inte kan beskriva övergången från våldsfällan till det jag kallar tillväxtfällan på ett fullständigt vis så är det än mindre möjligt att redogöra för den framtida fällan med det vi vet idag.

Poängerna med detta synsätt är ändå några stycken:

Kritiker av tillväxtfällan riskerar att förespråka lösning som leder tillbaka till våldsfällan. Det är en återvändsgränd, som leder till dubbelt elände.

Försvarare av open acccess orders har fullt jobb med det och litet intresse av att leta bristerna i det moderna samhällets fälla. Faran är att försvaret av upplysningens vinningar slår över i allsköns försvar av moderna övergrepp och överutnyttjanden. Synsättet klargör också att välmenande policydokument blir rätt meningslösa om de inte tar hänsyn till våldsfällans mekanismer.

En begränsning med synsättet är att det betonar de mäktiga koalitionernas betydelse för förändring. Folkligt engagemang påverkar, och folklig mobilisering kan skapa en part som är en mäktig koalition. Att tala om en oklart definierad framtida fälla är dock inte något som mobiliserar engagemang eller politiskt intresse. Men är detta en bild av möjliga mekanismer för hur framtiden kan komma att gestaltas är det ändå värt att fundera vidare på.

Anm 2026-08-14. Jag har insett att min användning av ordet "upplysningen" i näst sista stycket inte är korrekt. Det var efter läsning av en artikel om Instrumentalism av Hernán Solari och Mario Natiello. De visar övertygande att "upplysningens vinningar" var något viktigare än bara det tekniska kunnande som bidrog till industrialiseringen. Upplysning lyfte fram förnuft och förståelse (Reason) på ett vis som inte begränsade sig till de praktiska resultaten som uppnåddes. Universiteten var i vissa fall en plats där forskning fick ske fritt från de krav som ställdes både av den gamla tidens makthavare och av de nya tillväxtinriktade maktkoalitionerna. "Open access" öppnade möjligheter för många olika rörelser, men över tid att har kravet på tillväxt minskat utrymmet för förnuftet och förståelsen.

Öppen, sluten, av Johan Norberg

 

”Jag förenar lärdomar från historievetenskapen med insikter från evolutionspsykologin för att utforska hur vi bemöter denna öppenhet" skriver Johan Norberg i inledningen till sin bok "Öppen, sluten, Hur människan skapar och förstör framsteg", Volante 2020.

Det låter som en bok man måste läsa, så det har jag gjort. Särskilt efter att ha skrivit inlägg om "open access orders" kändes det som nästa bok på läslistan. Men i denna boken är ”öppen” inte en del av den sortens institutionell ekonomisk teori som jag skrivit om, utan Norbergs ”öppen” är ett mycket vidare, närmast metafysiskt, begrepp.

I Johan Norbergs beskrivning är öppenhet något som kan hittas i alla samhällen och är mera av en personlig egenskap. Som samhällsfenomen är Norbergs öppenheten kopplad till handel, öppenhet att möta nya människor och nya idéer.  Denna öppenhet är lite besläktat med det nätverkande som far och son McNeill  har som tema i sin globalhistoria "Mänskliga nätverk". Nu är detta inte riktigt en globalhistoria utan det är mera så att Norberg väljer ut exempel ur historien som illustrerar hans tes att öppenhet är bra. Det finns en öppenhet i alla tidperioder, men den öppenhet som uppstår under den industriella revolutionen är annorlunda. Norberg nämner Karl Poppers "öppna samhälle" som begrepp, men han har själv en bredare definition av öppenhet som jag uppfattar det.

I den här boken går Johan Norberg vidare från hans tidigare bok "Framsteg" där han enbart visade grundligt att samhället är rikare och mer välmående än för 200 år sedan. Han noterar i inledningen att hans bok "Framsteg" knappt "mer än snuddade vid frågan varför  vi plötsligt åstadkom fler framsteg under de senaste tvåhundra åren än under alla de föregående tjugotusen."

Norberg menar att "Öppen, sluten" är en globalhistoria skriven med den drivande idén att globalisering är en källa till framsteg. Det är dock snarare så att boken är ett förespråkande av globalisering med illustrationer från globalhistorien.  Ska jag formulera det kritiskt så tycker jag att han ägnar sig åt körsbärsplockning, alla hans exempel stödjer hans tes. Det blir lite enahanda. Ibland går han till överdrift. Men jag kanske missförstår hans humor, det måste plockas ut vissa fakta för att få till det. Djingis Khan kan då beskrivas som en öppenhetens föregångare och proto-latte-liberal. Lite svårsmält för mig. Jag skriver en blogg som har med staden Merv i rubriken som symbol för hur kunskap kan raderas ut. Djingis Khans arméer kanske var föredömligt effektiva tack vare öppenhet och meritokrati men för Mervs del ledde mötet med dem till stadens utplåning.

 

Men det är ofta bra läsning. Inledningen om ismannen Ötzi är medryckande och illustrerar det omfattande utbyte av produkter som fanns redan för 5300 år sedan. Och det våld som förekom, Ötzi blev dödad på ett våldsamt vis. 

Norbergs beskrivning av Songdynastins Kina är intressant. Han landar i att de var nära att starta en industriell revolution men att först mongolernas invasion och sedan digerdöden var yttre påfrestningar som gjorde att en tidigare öppenhet ledde till slutenhet under Ming-dynastin. 

 

Jag tycker en del av de evolutionspsykologiska forskningsresultaten han refererar är viktiga. Det är tydligt att han läst en hel del av Jonathan Haidt som jag skrivit om tidigare.

 

Jag får för läsningen skulle också accepterar att han skriver med det uttryckliga motivet att visa att liberal, demokratisk kapitalism och global frihandel är den bästa samhällsordningen vi känner till. En begränsning är att han verkar se detta som ett slags resultat av olika personlighetsdrag. Vissa människor är "nollsummespelare" och kan inte se "vinn-vinn situationer". Jag saknar ett resonemang om hur enskilda människors psykologi står i förehållande till hur samhällsordningar organiseras. 

 

Jag uppfattar Johan Norberg som en idealist, han menar att hur folk tänker utgör grunden till hur samhället organiseras. De mer strukturella och materialistiska orsakerna till hur samhällen är beskaffade blir underordnade. Det hindrar inte att jag gillar hans beskrivning av hur upplysningen kunde uppkomma genom att de oupplysta despoternas samhällen (de "slutna samhällena") av en slump misslyckades med att hålla tillbaka de öppna krafterna. Även i en strukturell beskrivning av hur de moderna samhällena uppstod tror jag slumpen spelar en ganska stor roll. Jag har svårare för att han undervärderar betydelsen av uppkomsten av opersonliga relationer och respekt för gemensamma regelverk. Kanske passar inte vikten av den reglerande byråkratin in i Norbergs bild av det "öppna samhället". 

Det hindrar inte att Norberg förespråkar en koldioxidskatt som lösning på klimatfrågan. En dag, menar han, kommer tillräckligt många att inse att en global koldioxidskatt är en "vinn-vinn"-situation. Det är fördelen med en idealistisk syn, bara tillräckligt många övertygas så kan det bli så. 

Teknikfällan, del 3 om fällor

Jag började i tidigare inlägg att gå igenom invändningar mot begreppen tillväxtfälla och teknikfälla när de ställs i relation till våldsfällan.

Invändningar som jag skulle titta på var:

1) Våld är dåligt men tillväxt och teknik är bra, varför skulle tillväxt och teknik kopplas till fällor? 

2) Fällorna är av olika logisk typ, det är som att jämföra äpplen och päron.

3) Tillväxtfällan (growth trap) har redan en annan betydelse.

4) Teknikfällan (technology trap) är egentligen flera olika fällor.

I förra inlägget diskuterade jag tillväxtfällans logik, i detta tar jag upp teknikfällan.

Jag har nu insett att teknikfällan som jag beskrev den i inlägg 20 september inte är en fälla i den del som handlar om spårbundenhet. En fälla ska i detta sammanhang vara en suboptimal institutionell jämvikt, man kan tala om en "social fälla". Spårbundenhet är en egenskap hos institutioner, varje teknik, norm eller regel, som ett samhälle etablerar, är en slags vana som skapar en spårbundenhet. Det kan i sig inte betraktas som en fälla. 

Den teknik som gör att vi är på väg mot kraftiga klimatförändringar och massutrotande av arter är vi inte tvungna att använda. Rent tekniskt är lösningen på klimatkrisen att vi slutar släppa ut koldioxid och satsar på trädplantering och ett jordbruk som binder koldioxid i jorden. 

Massutrotning kräver en rad anpassningar men rent tekniskt är det enbart en fråga om att sluta använda teknik som som överutnyttjar mark och hav.

Överanvändning av antibiotika riskerar att förstöra ett av de främsta vetenskapliga framstegen någonsin genom att vi skapar multi-resistenta bakterier. Men det är inte en teknikfälla, det är bara att styra användningen av antibiotika. 

I den mån vi inte slutar använda teknik på ett skadligt vis så är det för att vi befinner oss i tillväxtfällan eller i våldsfällan. Det är inte tekniken i sig som är fällan, det är den sociala konstruktionen som gör att vi fortsätter använda tekniken på fel sätt. Vad tekniken gör är att den förstärker de befintliga sociala fällorna. Kraftfull teknik ger större möjligheter till stora misstag. Ju kraftfullare teknik, desto viktigare med korrekt riskbedömning och riskreglering innan den används. 

Här finns ett juridiskt problem, som kan orsaka suboptimala lösningar. Problemet är att tekniken kommer först och reglerna för dess användning kommer senare och reglerna blir beroende av den spårbundenhet som tekniken redan hunnit skapa. 

Men när jag skrev "teknikfällan" tänkte jag nog främst på det faktum att så många som inte ser tillväxtfällan som ett problem har som lösning att det alltid finns en ny teknik som löser varje restriktion som tillväxten möter. Det är inte heller en teknikfälla, det är ett tankefel, eller en myt. Myten om det tekniska framsteget. Det viktiga är att förstå att vetenskaplig metod och praktiskt kunnande är bra men att det inte finns något inbyggt löfte om att allt kan lösas. Den tekniska utmaningen i ett tillväxtsamhälle som närmar sig de planetära gränsvärdena är att varje teknisk lösning på ett problem kan behöva skalas upp till en skala som skapar andra problem. Exempelvis, när vi ska bygga vallar för att skydda oss mot översvämningar kommer vi att använda ännu mer cement som orsakar mer klimatutsläpp. Elbilar kan minska användningen av fossila bränslen men kräver mängder med råvaror till batterier, något som kräver omstridd gruvbrytning och leder till spridning av ytterligare ämnen i ekosystemen, om vi inte lyckas skapa en effektiv batteriåtervinning. Ett annat exempel är att biogeokemiska flöden ändrats i stor skala för flera ämnen, främst för kväve och fosfor, på ett vis som inte kan hanteras. De gröna näringarna ska leverera mängder med nyttigheter men det griper ofta in i ekosystemens funktion. Främst är det risken för syrebrist i haven (anoxi) som förts fram. Men regionalt innebär även övergödning av sötvatten stora risker. 

Sammantaget krävs sociala styrmekanismer som förebygger eller tar oss ur dåliga tekniklösningar. Tillväxtsamhällets "open access" behöver justeras till någon smartare och mer anpassad form av "access". Men som man lär sig av beskrivningen av våldsfällan, det finns ingen enkel väg att justera en social fälla.

Det som kommer att hända är en rad anpassningar när tillväxtsamhället närmar sig olika omvärldsrestriktioner. Vad som då sker blir ett utfall som är svårt att förutse. Vissa samhällen som haft open access kommer att återgå till våldsfällan, de starkaste koalitionerna av mäktiga kommer att ta kontroll över de begränsade resurserna. Vissa samhällen kan hamna i kaos och flykt. Men det går inte att utesluta att det finns andra utfall. 

En tanke är att det är det som är den framtida verkliga teknikfällan. Om AI och andra nya tekniker baserade på informationsbehandling kan ta fram lösningar som gör att vi kan fortsätta med open acccess kommer vi kanske att hamna i sådana lösningar oavsett vilka andra följder som det för med sig. Det är den fällan som diskuteras av Yuval Noah Harari kopplat till dataismen. Det skulle vara en slags informationsteknisk tillväxtfälla som optimerar användning av natur-resurser, inklusive människor, för fortsatt överlevnad men till priset av att algoritmer tar över beslutfattande.

EU som en bra aktör

Jag tycker att EUs ministerråd fattade ett bra beslut om långtidsbudget med extra coronastöd. Det är en kompromiss som innehåller några bra inriktningar, och många oklarheter. Jag gillar att det finns skrivningar om rättstaten och om klimat, med mera i en grön giv (t.ex. biologisk mångfald), även om det är otydligt vad det blir av det i praktiken. Det är också givetvis bra att den akuta pandemin med sammankopplad ekonomisk kris hanteras. Resultatet av de åtgärderna lär inte kunna tydligt utvärderas, inte nu och knappast efteråt heller, men med tanke på pandemins härjningar var det nödvändigt att EU visade på en gemensam ambition att lindra krisen. Jag är på inget vis insatt i detaljer utan min åsikt bygger bara på vad som stått i några dagstidningar. Min grundläggande inställning är att EU behövs och är en viktig aktör för att lösa svåra problem. Men jag vill inte att EU blir alltför mäktigt, bristerna i enskilda lösningar får vara priset för att EU fortsatt ska vara en så svag aktör att EU inte kan agera som en hotfull centralstyrd makt. Det påstås att det faktum att EU nu tar upp gemensamma lån är ett stort steg mot att EU blir mer likt en federal stat men jag har svårt att tro det. Så länge några länder inte är med i Euron finns det en balanserande kraft som jag tror är bra.

Det viktiga är att på ett globalt plan och gentemot transnationella företag kan EU agera oerhört mera kraftfullt än de enskilda länderna.

Jag tar ett exempel från Kommissionens meddelande om EUs gröna giv från december 2019.
Det rör möjligheten till klimattullar som också nyligen debatterats i DN. I meddelandet står:

"Om skillnader i ambitionsnivå i världen kvarstår, samtidigt som EU ökar sina klimatambitioner, tänker kommissionen föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen i vissa sektorer för att minska risken för koldioxidläckage. Detta skulle säkerställa att importpriserna bättre återspeglar produkternas koldioxidinnehåll. Denna åtgärd är tänkt att utformas så att den överensstämmer med Världshandelsorganisationens regler och EU:s övriga internationella åtaganden."

Detta framstår för mig som EU när det kan göra som mest nytta. Långtidsbudgeten med coronastöd är en mindre del, det är själva de juridiska och ekonomiska spelreglerna som måste sättas. Jag läste Sverker Sörlins inlägg i DN 22 juli 2020 där han menar att avtalet är en ny fas i moderniseringens historia. Sverker Sörlin letar tecken på att politiska ledare nu tagit ett steg mot en ny infrapolitik i den nya tidsåldern antropocen för att tydliggöra hur mycket människan nu påverkar livsbetingelserna på jorden. Han skriver att "antropocen politik är en historiskt ny politik för vårt nya århundrade".

Får kommissionen igenom ett beslut om fungerande klimattullar som verkligen styr mot målet att 2050 finns inga nettoutsläpp av växthusgaser då är jag beredd att hålla med Sverker Sörlin, då har vi fått en början till ny infrapolitik. Men det har inte skett ännu.

Men jag vill använda detta inlägg till att fundera över aktörsbegreppet. När jag skriver att EU är en bra aktör, så har jag definierat EU som ett subjekt i en mening. Subjekt kan vara sammansatta av många delar, EU är ett gott exempel på det.

Det beslutande minister-rådet är sammansatt av medlemsländernas regeringar. Dess ordförande delar sitt ledarskap i en trio, den nuvarande trion består av Tyskland, Portugal och Slovenien. Medlemsländerna är i sin tur sammansatta aktörer, och dessutom väldigt olika sinsemellan. Till detta kommer EU-kommissionen som är förslagsläggande och EU-parlamentet som är medbeslutande. Inom EU pågår ständigt anpassningar och efterrationaliseringar. Allt detta sker inom former som regleras i fördrag och överprövning kan ske i EU-domstolen. EU ska när det fungerar vara en aktör som kan upprätthålla opersonliga relationer. Huruvida EU sedan blir en aktör som gör bra insatser när det gäller miljö och rättvisa avgörs av vilka intressen som de olika medlemsländerna, och därmed den myriad av aktörer som verkar genom dem, trumfar igenom på EU-nivå.

"Europa" eller "västvärlden" är inte aktörer i den formella meningen ovan, inga subjekt som kan ställas till ansvar för något. Dessa begrepp är kulturgeografiska beteckningar som för med sig en mängd associationer. Vissa använder dock begrepp som "västvärlden" som om det var en aktör. Skillnaden är ungefär den som finns mellan ett företags juridiska AB och företagets varumärke. Varumärket är företagets försök att bygga "personliga" relationer till sina kunder. Subjektet "EU" bär med sig en sådan mer informell betydelse också, utöver sitt mer formella aktörskap. Många ord blir dubbeltydiga på det viset, vad avses när man t.ex. skriver "Sverige"? I bästa fall klargörs det av sammanhanget.

Sverker Sörlin (i DN-artikeln nämnd ovan) skriver om ett Europa som framträdde som en politisk idé på 1600-talet. Inom detta Europa "fördes en diskussion om var ansvaret skulle ligga, hos nationalstaten - furstarna, parlamenten - eller på en gemensam nivå." Jag läser det som att diskussionen rörde vilka aktörer som skulle etableras. Eller kamp om man så vill, det var inte så fredliga diskussioner, varken inom de blivande nationalstaterna eller mellan dem. Där är EUs fredskapande roll ett mått på hur bra aktör EU är. Detta ska inte idealiseras för mycket, det pågår fortfarande konflikter i världen där EU eller EUs medlemsländer inte agerar särskilt fredsskapande. Men i någon mån sammanfaller bilden av det fredsskapande EU med aktören EUs roll.

Sverker Sörlin skriver också att "Vi deltar alla i omgestaltningen av jorden och alla dess livsuppehållande system. Jorden själv har därmed blivit en del av oss, en politisk aktör, omöjlig att tänka bort".

Här vidgar han alltså begreppet aktör till att kunna omfatta "vi alla och jordens alla livsuppehållande system". Han tänker sig vad jag förstår att begreppet "Jorden" ska kunna gå från att ha en kulturgeografisk betydelse till att bli någon form av aktör i den snävare betydelsen. Som jag uppfattar det så skulle det likna övergången från Europa till EU, men även på något vis inkludera de livsuppehållande systemen. Vill man förstå vad detta betyder får man sätta sig in i de idéer som utvecklas rörande "global environmental governance".

Det går att kritisera detta sätt att låta komplicerade processer få namn som om det var konkreta föremål man talar om. Språket bjuder in till det, en mening behöver ett subjekt.

Ibland är otydligheten avsedd men metaforen tydlig. När Sverker Sörlin skriver att Sverige agerade på ett visst vis i förhandlingarna vill han lyfta  sig från dagspolitiken. Han skriver inte om den formella aktören, dvs den svenska regeringen. Eller personerna som symboliserar regeringen, aktörer som Stefan Löfven och Isabella Lövin. Istället skriver han att "Sveriges idéer ledde en gång utvecklingen" och nu gör man inte längre det utan han tycker att "Stockholm" ska lyssna på "Bryssel". Här är de geografiska begreppen kanske enbart symbolord, han kunde ha skrivit "svenska regeringen" och "EUs ministerråd" iställer för Stockholm och Bryssel. Eller så vill han befinna sig kvar i den begreppsvärld där aktörer är mera otydliga kulturella fenomen.

Ännu är det oklart för mig hur jag ska förstå "Jorden" som politisk aktör, men jag försöker vara öppen för möjligheten.

Det går att ha ett mycket snävt aktörsbegrepp, och hävda att enbart individer är aktörer. Douglass North med medförfattare skriver på ett ställe att de vet att "samhällen inte är aktörer". Men de skriver att de måste få förenkla och använda sig av förtingligande (reification) och metonymi, när det inte leder till förvirring. Det finns nog ingen praktisk lösning på detta mer än att försöka förklara sammanhanget om det framstår som otydligt.

Slutligen, det finns en helt annan och vardaglig betydelse av ordet aktör, ordet betyder skådespelare. Man kan göra en analogi av detta. Skådespelet är helheten av alla aktörernas insatser, och manus och regi och så vidare. Ett skådespel uppfattar man oftas inte som en aktör. Men det går att skriva meningar där en föreställning av t.ex Hamlet är det påverkande subjektet i meningen. (ex: "Senaste uppsättningen av Hamlet orskade rusning efter biljetter.") En annan analogi är den klassiska med skogen och träden. Skogen är trädens teaterföreställning. Skogen är inte bara träden, skogen är helheten av hela ekosystemet. Men ordet "skogen" kan vara en aktör, som i meningen "skogen breder ut sig". Analogt, ordet "Sverige" kan alltså beroende på sammanhang antingen vara analogt med det enskilda trädet/aktören eller med skogen/helheten.

För mer om infrapolitik och antropocen, se inlägg 27 augusti 2017.

Många spår i komplex trafik

Begreppet "spårbundenhet" används för att beskriva att vissa beteenden är svåra att ändra på fast det skulle vara ekonomiskt rationellt att göra det. "Ändra inte på något som fungerar", är en formulering som fångar en aspekt av detta. Ekonom-historikern Paul David använde begreppet 1985 med QWERTY-tangentbordet som exempel. Det går att visa att det går att skriva fortare med tangenterna placerade mer optimalt, men vinsten med det tycks inte övervinna att alla redan investerat i och lärt sig skriva på ett vanligt tangentbord. Samordningseffekter och anpassningar i de övriga samhället till att spåret ligger där det ligger bidrar till spårbundenheten. I en fin uppsats i Historisk tidskrift (128:4, 2008) visar ekonom-historikern Mats Bladh på hur Paul David tog fram sin beskrivning av spårbundenhet för att övertyga nationalekonomer om att historien har betydelse.

För tekniska lösningar ger begreppet spårbundenhet (eller stigberoende, "path dependence") en bra bild, både av hur vi bygger in oss i lösningar och hur dessa lösningar är beroende av och påverkar den miljö som spåret eller stigen går fram genom.

Lyfter man upp begreppet till hur beslutsfattande sker i olika typer av organisationer blir bildspråket mer komplicerat. Douglass North påpekar att det inte är olika tekniska lösningar som konkurrerar med varandra, det är konkurrens mellan organisationer som står för de olika teknikerna. Det kan illustreras av P1s program om uppfinnaren Waldemar Jungner och hans laddningsbara batteri, som kunde lagt grunden för en elbilsindustri redan vid 1900-talets början. Den direkta konkurrensen för batteri-verksamheten var en kostsam patentstrid men för elbilen var konkurrensen hela den framväxande fossilt baserade bil- och olje-industrin.

För en mer komplex organisation blir bilden av ett utlagt spår inte så talande. Istället får man tänka på hela trafiksystemet, med gångtrafikanter och olika fordon, och med trafikregler och mer outtalade normer om hur man beter sig i trafiken. Jämför spelteorins exempel om två spelare som regelbundet möts och snart fastställer om det är höger eller vänster-trafik som ska gälla. (En Nash-jämvikt eller evolutionärt stabil strategi).

Det går att skapa andra bilder av hur komplexa system låses fast vid och måste bygga vidare på vissa lösningar av historiska skäl. Man kan se det som lokala minimum i en jämviktslära, eller inlåsningar, eller inlärda vanor. Jag har i några inlägg skrivit om "Deep history" som särskilt betonar hur olika "spår" finns kvar över lång tid.
Jag har försökt använda ordet "infrapolitik", kanske kan man säga att det infrapolitik avser är den spårbundenhet som finns i samhället och hur den förändras över tid? Men ordet infrapolitik ger inte samma känsla av tröghet i systemet och inte heller någon bild av de ständiga anpassningar som krävs för att man ska hålla sig kvar på spåret.

Jag går vidare för att se på frågan om hur de sociocentriska relationer som bygger upp de samhällen jag beskrivit förhåller sig till det moderna samhällets infrapolitik.

Utbyten eller interaktioner mellan aktörer kan vara personliga direkta relationer mellan människor som upprepat träffar varandra. Här fungerar folkteoremet som en modell för att samarbete uppstår, samarbete som bildar samhällen. Lägg till att miljön påverkar situationen.

Som en annan ytterlighet finns de utbyten som är helt opersonliga abstrakta eller "tekniska" relationer mellan aktörer som kan vara människor som uppfyller legalt definierade roller, juridiska personer eller rent tekniska utbyten mellan IT-system. Minns att även dessa typer av utbyten är beroende av den natur/miljö som de befinner sig i, även om det förnekas av moderna nationalekonomi., som betraktar sådant som externaliteter. Vilket följer av deras ideal-modell. Mats Bladh noterar med viss förvåning hur svårt det är att ens inlämma historia som en del av den nationalekonomiska modellen.

Jag har använt termen "sociocentrisk" för de samhällen där aktörers relationer bestäms av samhället, och individerna sätter den grupp de tillhör framför sina egna behov. Inom psykologi skulle motsatsen vara "egocentrisk". Inom samhällsstudier skulle man kunna titta på ett vidare aktörsbegrepp, där olika typer av organisationer också beter sig "sociocentriskt" i relation till andra aktörer. För att skapa förutsägbarhet i dessa relationer måste då alla individer uppföra sig enligt de normer som gäller inom och mellan grupperna. Reslutatet blir konservativa institutioner som familjer, klaner, skrån, städer med stadsrättigheter, kungadömen osv. Personer är inte utbytbara i sådana relationer. Man måste uppfylla sin roll. Det är svårt att byta roll, man föds in i den. Sanktionen om man bryter mot normerna kan vara uteslutning ur gruppen. Man blir fredlös eller fängslad, och straffet kan utmätas av den som har förmågan. Det mesta jag skrivit om 600-tal och 1200-tal försigår i sådana samhällen, även om rättssystemet blev allt mer reglerat i de mer avancerade "civilisationer" som uppkom. I vissa texter är hela "civilisationer" aktörer i en sådan sociocentrisk betydelse, men det tycker jag låter märkligt. Aktörsbegreppet måste göras tydligare men det får vänta (se senare inlägg).

Infrapolitiken i sådana samhällen byggde i huvudsak på sociocentriska relationer. Spårbundenheten var omfattandet. Tänk ett trafiksystem där bara vissa personer fick åka i fordon, andra var tvungna att gå, att man ärvde sina möjligheter att färdas på vissa vägar, några torg var heliga och krävde vissa handlingar o.s.v.

Motsatsen till sociocentrisk är egocentrisk eller individualistisk. Man skulle kunna prova att säga att moderna institutioner är "egocentriska" men det låter märkligt. Liberal ideologi sätter visserligen individen framför kollektivet. Individen är medborgare i första hand, och inte definierad av sitt kön eller släkttillhörighet eller "civilisation" eller något sådant. Aktiebolaget är en basal aktör som normalt är en helt självisk institution, en aktör som måste maximera sin vinst till aktieägarna om inte annat syfte angetts i bolagsordningen. Så långt har denna typ av aktörer egocentriska relationer. Men de fria individerna och den fria marknaden skulle inte fungera om de inte var inbäddade i ett regelverk, som normalt utgörs av den moderna nationalstaten. Sanktioner är reglerade i lag, och alla aktörer är lika inför lagen. Straffet utmäts av staten. Detta framstår inte som "egocentriska relationer". Ett ord som används för denna del av det moderna samhället är byråkrati. Inom byråkratin är personer utbytbara, det är rollen som är det primära. Individen är fri att byta roll, men tar man på sig en roll förväntas man uppfylla den. I den meningen är en VD för ett företag också byråkrat. Libertianer och anarkister tror att byråkratin kan minimeras men den moderna utvecklingen talar snarast för att byråkratier i vid mening stärks.

Jag har tidigare skrivit om ordet "sociocentrisk" i samband med redogörelser för Jonathan Haidts teorier. Skillnaden i detta inlägg är att jag försöker betona att det handlar om relationer, inte etiketter på samhällen. I ett visst samhälle finns alltid både sociocentriska och den andra typen av "egocentriska" relationer. Ett ord som används för denna andra sorts relationer är kontrakt. Jämför tidigare inlägg om skillnad mellan status-samhälle och kontrakts-samhälle.

Eftersom ordet "sociocentrisk" kommer från en moralpsykologisk teori definieras begreppet utifrån enskildas moralbegrepp. Den individualistiska moralens främsta kriterium är att du är fri att göra vad du vill så länge du inte skadar andra. Till det kommer en omsorgsmoral. Men alla de moralregler som finns i de sociocentriska relationerna, som baserar sig på grupplojalitet, och respekt för auktoritet och helighet, spelar mindre roll. De "egocentriska" eller "icke-sociocentriska" relationerna på samhällsnivå beskrivs bäst av utilitarismen, och det är därför den välfungerande byråkratin ofta hänvisar till denna etiska teori. Men det som framstår som paradoxalt här är att de individcentrerade relationerna leder fram till opersonliga "kontraktsrelationer". Varför blir det så?

I en teoretisk modell uppstår "samhällskontraktet" mellan medborgare och stat ur ingenting, det är som att det går runt ett antal individer som kommer på att de måste skapa ett samhälle. I Rawls berömda tankeexperiment är det extremt opersonligt, du vet inte ens vem du själv är när du ska föreslå de kontrakt som du ska ingå i.

I praktiken har kontrakten uppstått undan för undan när de visat sig vara "bättre" än de sociocentriska relationerna. Förutsägbarheten i relationer har ökat, transaktionskonstnader har minskat och möjligheten att ingå kontrakt baserat på egna meriter har ökat möjligheten att rätt individ finns på rätt plats, samt stimulerat en ekonomiskt gynnsam konkurrens. "Kontrakt" i detta språkbruk är inte enbart samhällskontraktet mellan medborgare och stat utan alla relationer mellan aktörer som bygger på opersonliga överenskommelser är ett slags kontrakt.

Även orden "opersonligt" och "relationer" blir ord som behöver definieras i detta sammanhang. Ordet relation ska här förstås som varje typ av utbyte eller interaktion mellan aktörer. "Opersonliga" relationer är då de utbyten där aktörerna kan bytas ut men formerna för relationen kvarstår. Ordvalet här är hämtat från ekonomisk-politisk teori och jag tycker inte det är så lätt att få det att låta begripligt. Som exempel kan jag ta mitt eget arbete som tredjepartsrevisor. Jag kontrollerar att företag uppfyller en rad krav enligt olika lagar och standarder, och ger dem sedan rätt att meddela att de är kontrollerade enligt de reglerna så att andra företag som de har affärsrelationer med inte själva behöver försöka kontrollera allt detta.

Min roll som revisor ska vara opersonlig, jag får inte vara jävig och en annan revisor ska göra samma sak som jag, vi ska vara kalibrerade som om vi var tekniska instrument. Denna typ av verksamhet är relativt ny. Lloyds klassningssällskap för fartyg bildades 1834. Den första  organisationen för ekonomisk revision (ICAS) fick ett officiellt erkännande i Skottland 1854. Föreningen Auktoriserade Revisorer i Sverige bildades 1923.

Den opersonliga byråkraten, ämbetsmannen, har en längre historia än så. Byråkraten som fenomen uppkom med skriftspråket om inte tidigare än så. Många av de lertavlor med kilskrift som hittats var templens bokföring. Fukuyama skriver (sid 359 i 2a delen av "Political Order") att de första byråkraterna i västeuropa rekryterades under medeltiden från de som då kallades jurister. Jag ska inte gräva mer i detta nu, det är många fler saker som ska till för att få opersonliga relationer på plats. Jag tog bara exemplet med revisorn för att visa på de nya typer av roller som krävs i ett samhälle med icke-sociocentriska relationer. Jag måste också tydliggöra att en byråkrati förväntas att förutsägbart leverera resultat men värdet av vad som uträttas beror på uppdraget. Det blir tragiska effekter om omänskliga uppdrag utförs av en byråkrati, en bra byråkrati måste sätta gränser för vad den är beredd att utföra.

Under olika former växte det fram opersonliga relationer som möjliggjorde att man kunde avvika från en del av de spår som reglerar de sociocentriska relationerna. Vad jag vill göra tydligt är att den ökade betydelsen hos alla de kontrakts-relationer som det moderna samhället består av på ett plan kan ses som att man tagit bort en massa låsningar och bromsmekanismer som fanns i samhällen med övervägande sociocentriska relationer, men att detta "fria" trafikssystem, där alla som förmår kapa åt sig ett fordon får köra vart de vill, samtidigt kräver en oberoende trafikpolis och trafikregler som gör att inte alla krockar. Och en annan sorts moralisk styrmekanism, som måste läras in. Den opersonliga moralen framstår ofta som onaturlig. Men när man väl lärt sig den nya rollen skapar det en ny spårbundenhet, vilket är lätt att inse när man studerar hur vi byråkrater beter oss.

Det är också så att i vissa sammanhang kör man fortfarande enligt de sociocentriska trafikreglerna, och gärna hyllar de "naturliga" moraliska styrmekanismerna. Diskussioner och konflikter pågår om vilka trafikregler som ska gälla och hur de ska kontrolleras. Många spår är det.

En ytterligare nivå av låsningar uppstår när olika aktörer som är spårbundna ska skapa nya samarbeten. Ofta måste man då anpassa sig till gamla lösningar som inte passar i den nya situationen. På P1 Vetenskapsradion hälsa (16 juni 2020, men det var en repris från december 2019) var det ett program som tog upp den biologiska analogin där evolutionära lösningar måste bygga på befintliga möjligheter, evolutionen tager vad man haver. Nobelpristagaren i medicin Peter Radcliff jämförde i programmet just med trafiksystem, där gamla vägar finns kvar och skapar till synes märkliga omvägar.

Naturens spårbundenhet är en aspekt som skapar en grund för våra relationer. Lika väl som att organisationer som väljer en viss teknisk lösning skapar ett spår så blir vår påverkan på naturen också ett spår som ligger kvar. När Sverker Sörlin skriver om infrapolitik i sin bok "Antropocen" är det tydligt att de spår som människans verksamhet nu skapar är av en enorm betydelse. Man kan tala om "ekocentriska relationer", men jag tycker inte det blir bra, jag vill inte definiera naturen som en aktör. Men klart är att både sociocentriska och icke-sociocentriska relationer måste finna former för att ta mycket större hänsyn till de ekologiska förutsättningarna som de bygger på.

Jag måste få citera Sverker Sörlin från Svenska Dagbladet 2015-11-21: "På samma sätt som vi inför vårt dagliga slit måste "tänka oss Sisyfos lycklig", som Camus sade, kanske vi inför vårt omilda famntag mot planeten "måste tänka oss antropocen verklig" och börja en ändring. Och precis som allt annat som är verkligt har antropocen också en politik. Denna politik har nätt och jämnt börjat men den kommer att prägla vårt nuvarande sekel."

Djup historia - energins och nätverkens historiska betydelse

Titeln på boken är "Deep History, The Architecture of Past and Present", (UCP, 2011). Sista kapitlet heter "Scale" och har som framgick i förra inlägget fyra författare. 

En av dem, Timothy Earle, har skrivit mycket om hövdingadömenas framväxt i t.ex. "Organizing Bronze Age Societies", 2010. En av de andra, Andrew Shryock, gissar jag har Ibn Khaldun som favoritintresse. Jag ska kort lyfta fram dessa två aspekter, i detta inlägg om en teori för hierarkiers uppkomst, i nästa om Ibn Khaldun och "Circle of Justice".

Timothy Earle skriver om en teori för hur hierarkier uppkommer som innehåller två huvudsakliga mekanismer. Att förstå hövdingadömens uppkomst är att förstå hur politisk ekonomi uppstod (sid. 259). Det handlar om att den härskande koalitionen måste ta kontroll över flaskhalsar i ekonomin ("bottlenecks"). Referensen här är Richard Blanton med kollegor som delat upp detta i två strategier, en markägandebaserad strategi ("corporate strategy")  och en handelsbaserad nätverksstrategi ("networking strategy"). Richard Blanton är en antropolog som skrivit om Monte Alban i Mexico, så till hans forskning kommer jag att återvända när jag är tillbaka i Amerika igen.

Modellen över hövdingadömens uppkomst är alltså delad i två mekanismer, en lokal där man tar kontroll över resurser i en viss region och en inter-regional, där man tar kontroll över resurser som transporteras mellan regioner. De klassiska civilisationerna i Mesopotamien, Persien, Indien och Kina var i huvudsak regionala och markbaserade. Fenicierna och grekerna var handelsbaserade, liksom senare Venedig.

I praktiken lär man kombinerat strategierna. Och rimligen fanns det fler strategier.

Enligt denna modell är denna typ av politiska ekonomier per definition dynamiska, maktkoalitionen måste återinvestera i åtgärder som ger mer makt. Både kontroll över jord (och de som brukade jorden) och över handel krävde att man kunde mobilisera väpnade styrkor. Detta låter rimligt men inte särskilt originellt.

På wikipedia presenteras Richard Blantons modell under namnet "A dual processual theory".  Beskrivning där har ett annat fokus än det författarna till "Deep History" har. Wikipedia tar mer upp den religiösa överbyggnaden respektive "kinshipping" som de två processerna. Här finns något att reda ut.

Jag får för mig att corporate strategy kan jämföras med det som jag förut skrev om som "infrapolitik i ett lantbrukssamhälle". Jag tänker mig vidare att ska man kunna skala upp detta till moderna förhållanden måste man inkludera mer än markägande i vad som ska kontrolleras. Man skulle kunna välja "energiproduktion". I ett jordbrukssamhälle skapas den mesta energin av jordbruket men i det moderna samhället tillkommer den fossila energin och andra nya energislag. Och kontrollen av detta är givetvis avgörande för den politiska ekonomin. På ett motsvarande vis är "nätverksstragi" ett mer generellt begrepp än att bara röra kontroll av handel, det rör kontroll av allt "nätverkande" som styr över viktig information i samhället. Far och son William och J.R. McNeills världshistoria fokuserar på denna nätverksaspekt. Och världshistorier som fokuserar på energi finns också, till exempel Jesper Hoffmeyers kortfattade "Samhällets naturhistoria".

En mycket tidigt formulerad modell för dessa processer som författarna till Deep History tar upp är den som kallas för "Circle of Justice" eller "Circle of Equity". Mer om det i nästa inlägg.

Upheavel - hur nationer klarar en kris

I dessa dagar är lästipset Jared Diamonds "Upheavel - how nations cope with crises and change", Penguin 2019. Eller lyssna på boken som uppläst heter "Upheavel - turning points for nations in crisis", Recorded Books. Jag har bara börjat på boken och även om jag tycker det är lovande så noterar jag att en del kritik har den fått, jag får återkomma med synpunkter när jag läst/lyssnat klart.

För den som vill gå mer rakt på vad Jared Diamond skrivit om smitta finns t.ex. en uppsats om smittspridning, skriven 2007 av Nathan B. Wolfe, Claire P. Dunavan och Jared Diamond. Världshistoriker har tagit upp smittspridningens betydelse genom historiens gång. DNs Karin Bojs skrev om det 11 februari, en artikel som visar att då var det fortfarande inte så tydligt att vi var på väg in i en pandemi. Officiellt deklarerades pandemin den 11 mars, innan dess (från 30/1) var coronaviruset klassat som "internationellt hot mot människors hälsa".

Upheavel betyder ungefär omvälvning eller omstörtande händelse.

Infrapolitik i jordbrukets tidsålder

"Lantbrukets infrapolitiska betydelse". Kan man säga så? Jag provar mig fram i hur ordet infrapolitik kan användas. För alla beskrivningar av medeltiden är lantbruket (jordbruk inklusive boskapskötsel i kombination med utnyttjande av skog på olika vis) grundläggande för förståelsen av hur världen fungerade. Från den neolitiska revolutionen växte ett lantbruks-samhälle fram som kom att genomsyra varje aspekt av livet för det flesta människor. Fortfarande är jordbruket givetvis grunden för vår livsmedelsförsörjning och finns kvar som en grundparameter för att förstå ett samhälle, även om den starka urbaniseringen har skapat samhällen där många inte direkt lever eller ens ser landsbygdens produktion till vardags.
Men vad skulle vara lantbrukets infrapolitiska betydelse? I själva urkunden för ordet infrapolitik, ett kapitel i "Antropocen" (Weyler, 2017), så definierar Sverker Sörlin infrapolitik i samband med att han förklarar begreppet antropocen. Sörlin utgår från ett av västerlandets grundläggande tankemönster, en idé om historiska framsteg kopplat till ett gudomligt löfte, och då blir ordet antropocen ett nytt och viktigt begrepp i denna världsbild där stadier hela tiden avlöser varandra. Sörlin menar att inom en sådan världsbild så "fogas antropocen in i förståelsen" (sid. 63) på ett vis som påverkar infrapolitiken. Citat: "Antropocen är ett begrepp som vänder sig till denna infrapolitik som ligger gömd i oss och som nu plötsligt brister ut i en kaskad av politisk-filosofiska debatter och bekännelser".
Sverker Sörlin refererar till sociologen Johan Asplunds begrepp "tankefigur", det återstår för mig att kolla upp. Om jag förstår rätt så tar sedan Sverker Sörlin upp begreppet "mänskliga rättigheter" (på sidan 208) som ett sådant begrepp, ett djupgående begrepp som påverkar all politik på en infrapolitisk nivå. Sverker Sörlin avslutar med ett kredo där han hoppas att begreppet antropocen ska markera en gränslinje, en övergång till ett samhälle där vi kan bedriva en "jordens politik", där vi tar ansvar för jorden och människorna. Det är tänkvärt men mitt ärende här är mera att försöka ringa in hur ordet infrapolitik kan fungera.
Lantbruk är en produktionsform. Det blir inte så bra att tala om "produktionsformernas infrapolitiska betydelse". Självklart påverkar det sätt man producerar i ett samhälle de värderingar man har men det är inte jordbruket i sig som skapar betydelsen "som ligger gömda i oss". Det kanske blir tydligare om man skriver "bondelivets infrapolitiska betydelse"?  I tidigare inlägg skrev jag om "släktpolitik" och menade då inte nepotism utan den djupgående betydelse som släktskap hade i ett medeltida jordbruks-samhälle. Jorden som går i arv i släktled. Jordbrukarlivets infrapolitik. Släktskap behöver inte vara den organiserande principen, men klansamhällen i olika former är en dominerande organisationsform. Inbyggt i detta samhälle är också att det inte behövar vara den som brukar jorden själv som tjänar på brukandet. Jordägaren kan kontrollera de många jordbrukarna. Jordägarlivets infrapolitik. Kontrollen över resursen. Här finns en motsättning. Det medeltida jordbrukets grund var en god förvaltning, ett minimerande av risker, och i grunden en cyklisk tidsuppfattning. Men de medeltida baronerna kunde ägna sig åt olika expansiva projekt som ofta ledde till omfattande konflikter om makten över jord.

Sverker Sörlin använder ett annat ovanligt ord, resursnationalism, (sid. 205). Olja, kol och gas är fossilsamhällets viktigaste resurser och nationerna klamrar sig fast vid dessa resurser. Men också mineraler, skog och jordbruk är viktiga resurser, som spelat en roll under mycket längre tid.

Den medeltida motsvarigheten till detta var de mäktiga släkternas resurs-ackumulering. Det är en fråga om skala, de normer som fungerade som organiserande principer i byn blev till orimligt ansamlande av rikedomar när de skalades upp.

Infrapolitik på medeltiden

Helena Granström, i Expressen 2017-04-30, skriver att Sverker Sörlin myntat termen "infrapolitik" som hon sammanfattar som "det skikt av kulturella värderingar som vägleder och bär upp dagspolitiken". Jag vill gärna försöka använda ordet, och prövar det på medeltida förhållanden. Hur såg infrapolitiken ut i Norden och södra Indien 1200-1500? Jag tänker mig att jag i några inlägg ska försöka jämföra hur de styrande organisationerna i södra Indien såg ut jämfört med de i Norden inför Kalmarunionen. Infrapolitiken ska jag försöka beskriva som en syntes av de olika "släktpolitiska", "handelspolitiska"och "religionskulturella" värderingar som var styrande.

I förra inlägget nämnde jag hur Kung Olofs död som ung var en politisk händelse av betydelse för den maktposition som blev Drottning Margaretas i Kalmarunionen. Vem som var släkt med vem - det hade stor betydelse. Uppräkningen av namn blir viktig, men bara om man förstår vad de namnen för med sig för betydelse, både ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Makt över den viktigaste produktionsfaktorn, jord, följde med olika släkters kontroll över mark. Hur jord ärvdes och hur olika vasaller knöts till de ledande jordägarna var en infrapolitisk grundparameter. Varje bok om olika former av feodala system under medeltiden skildrar detta. Jag kallar det "släktpolitik".

Men hela spelet kring Kalmarunionen rörde också relationen till den mäktiga handelsorganisationen Hansan. Sedan bronsålder hade handel spelat en viktig roll. Vikingatiden innebar en dramatisk förändring av förhållande i Norden baserad på handel och röveri.

Till det kommer de kulturella värderingar som skapats i samspel med produktion och handel men som också hade andra källor. I en av religion genomsyrad världsuppfattning, där den religiösa eliten också bar upp mycket av det som varr bildning och organisationsförmåga, kommer maktutövning att påverkas av hur den legitimeras av den religiösa sfären. Den nordiska medeltidens infrapolitik är de mäktiga koalitionernas interna och externa konflikter och samarbeten, inbäddad i ett främst katolskt kontext. En stor skillnad mot "släktpolitiken" var att den katolska kyrkan uttryckligen försökte bygga organisationer som inte byggde på släkt.

Makten under medeltiden byggde på en kombination av släkt, kontroll över handel och kyrkans makt. Den arketypiska figuren för detta är Karl den store, som satte mönstret för hur en kung skulle legitimera sin makt. I Norden fanns även ett arv från den förkristna tiden. Kanske främt vad gäller vilka släkter som var mäktiga, men även de juridiska formerna kring ting och landskapslagar. Och blodsfejder när konflikten krävde det. Handelsmönstret hade ändrats kraftigt, från vikingarnas dominans till en mer reglerad form med organiserade gillen. Och kyrkan växte i betydelse med biskopar och kloster.

Vagt tycker jag att jag förstår dessa sammanhang när jag hör Dick Harrisons beskrivning av Kalmarunionen läsas upp (ljudbok utgiven 2019-09-24).

Men när jag sedan läser om södra Indiens historia, då har jag ännu inga referenser och ingen förståelse.  Hur såg infrapolitiken ut under Choladynastin? I samarbete och konflikt med de två andra mäktiga; Pandya-dynastin och Chera-dynastin. På vilket sätt kunde Vijayanagar (1336-1646) växa fram? Hur såg släktpolitiken, handelspolitiken och religionskulturen ut? Mycket finns att klura på. Lite kul är det att förska jämföra två så olika platser i tiden som Norden och södra Indien.

Den underliggande värderingarna, infrapolitiken, var givetvis olika mellan Norden och Indien. Kul att fundera på det också.

Jag återupprepar referensen från tidigare inlägg 27 augusti 2017: Ordet är "infrapolitik". Det definineras av Sverker Sörlin (på sidan 62 i boken Antropocen) som "politiska grundmönster som ligger under den dagliga politiken". "Infrapolitik ligger även under ideologierna. Infrapolitik är de helt grundläggande föreställningarna om vad som är rätt att göra i den jordiska tillvaron, vad som ger mening och riktning".

Jag kommer troligen att misshandla begreppet "infrapolitik" jämfört med vad Sverker Sörlin vill säga med ordet. Men det kan i sig vara något bra. Delvis förstår jag det som nyttan med ordet, att "infra" ska syfta på det som är svårt att formulera, som är "ohörbart" i en dagspolitisk beskrivning, men som ändå handlar om politiken. Under begreppet infrapolitik finns som jag förstår det ännu mer grundläggande begrepp, som "världsbild" och "etik". Nyttan skulle vara att försöka beskriva saker på denna mellan-nivå för att fånga något intressant. Kanske är "infrapolitik" ett ord som motsvarar det som ibland kallas "tidsanda", fast begränsat till den tidsanda som påverkar dagspolitiken på lång sikt, inte tillfälliga trender..

Harari del III många frågor blir det

Yuval Noah Harari (YNH) bjuder in till att fundera över många frågor med sin "Homo Deus". Hans kategoriska stil talar på ett sätt emot det, han är inte den som redovisar olika förklaringar till historiska fenomen. Men istället blir det till provokationer, och det är nog hans syfte.

Så här följer några funderingar.

Varför tror han att frågor om svält, epidemier och konflikt är lösta? Behövs det för att kunna driva tesen om de nya frågorna, evigt liv, lycka och gudastatus? Det YNH kallar gudastatus syftar på olika former av uppgraderingar av mänskliga förmågor genom hopkoppling mellan människor och teknik (transhumans) eller genom genteknik.

Och varför tar han upp klimatfrågan och djurrättsfrågor inklusive artutrotning men han ger ingen överblick över alla de miljöhot som påverkar framtiden? Ganska enkelt kunde han hänvisat till de planetära gränsvärdena och fått ett helhetsgrepp på framtidens miljökriser. Kväve/fosfor-frågan och felaktig markanvändning är två områden som redan passerat kritiska gränsvärde som han borde tagit upp.

Djurrättsfrågorna har en särskild betydelse för YNH eftersom han vill tydliggöra det etiska problemet med att människan betraktar sig som "en högre stående art" som tar sig rätt att utnyttja andra arter - hur ska vi förhålla oss till nya transhumana organismer eller AI-system som är intelligentare än vi? Eller tvärtom, hur kommer de att förhålla sig till oss? Givet att de är intelligentare, kanske de kommer att vara mera humana än vad vi är djurvänliga?

YNH beskriver en övergång från animism till hierarkisk gudatro och sedan humanism i tre varianter: liberalism, socialism och "evolutionär humanism", för att slutligen hamna i teknohumanismen och dataismen . Detta skulle kunna karakteriseras av olika former av infrapolitik, om man utvecklar det begreppet. Är det meningsfullt att försöka göra det?

Varför kallar han det "evolutionär humanism" när han menar olika övermänniskoideologier? Jag tycker varken "evolutionär" eller "humanism" passar  bra. Jag förstår att han använder "humanism" för varje ideologi som utgår från människors egna värderingar (upplevelser x sensititivet), inte någon förment gudagiven regelbok. Jag ser dock inte någon fördel med att förknippa rasbiologiska idéer, även om det kommer i modern form, med ord som evolution och humanism, det riskerar bara att skapa förvirring.

Och varför inför han idén om att den fria viljan inte finns som om det vore någon slags etablerat vetenskaplig ståndpunkt? Vad blir då kvar av hans fina beskrivning av "intersubjektiva fenomen"? Och hans funderingar kring djur-rättigheter?. Hans hejiga sätt att skriva utan att ta upp olika synsätt blir uppenbart svagt här, särskilt som han är klar över att medvetandeforskningen inte på något vis har löst frågan om den fria viljan, eller ens vet hur den frågan ska kunna lösas.

Jag kan inte se att "dataismen" eller "teknohumanismen" som idéer är beroende av att den fria viljan inte finns. Däremot kanske flera förespråkare för dataism finner stöd i argument som framförs av de filosofer som hamnat i ståndpunkten att den fria viljan är en illusion. En del gör detta med det ärliga syftet att prova olika tänkbara världsbilder. Men det kan nog finnas de som har rätt obehagliga agendor. Möjligen lyfter YNH fram väldigt grumliga idéer till en ställning de inte förtjänar? Jag kan dock inte annat än tycka att han verkar vilja få oss att ställa många nyttiga frågor.

Dataism och antidataism, ny infrapolitik

Dataism är vad jag förstår ett nytt begrepp som Yuval Noah Harari (YNH) behandlar i "Homo Deus, En kort historik över morgondagen" (2015, på svenska N&K, 2017). I sista kapitlet tar han upp det han kallar datareligionen "dataism" som säger att universum består av dataflöden och att värdet av ett fenomen eller storhet avgörs av dess bidrag till databehandlingen. YNH har en mycket vid definition av religion, varje tankesystem som bidrar till organisering av storskaligt samarbete mellan människor anser han vara en religion. Dataismen är alltså inte nödvändigtvis en kult eller en ideologi. Det räcker att tanken att ökad databehandling har ett högre värde än andra värden blir etablerad bland makthavare och inflytesrika, inklusive de AI-system som kommer att styra allt mer. Jag föreställer mig en situation där de flesta storbankerna och viktiga fondbolag har styrelser och VD som nästan uteslutande baserar sina beslut på data-algortimer, kopplade till sökmotorer som sitter inne med detaljerade data kring människors beteenden. Om de kan övertyga oss om att det är bästa sättet att undvika finanskriser så lär vi uppfatta det som utmärkt. Jag tycker att istället för religion så är ett bättre ord att dataismen är en infrapolitik, så som jag skrev i inlägg 27 augusti 2017.
I slutorden till sin bok frågar YNH läsaren bland annat "Vad händer med samhället, politiken och vardagslivet när icke-medvetna men ytterst intelligent algoritmer känner oss bättre än vi känner oss själva?" Jag uppfattar att han vill skapa opinion för en antidataism, men som historiker gör han det genom att ställa frågor.

Även om "dataism" är ett nytt begrepp så är frågan inte ny. Som exempel så finns det ett anförande av Georg Henrik von Wright från 1972 som tar upp frågan. Han pratade för en konferens för Nord Data i Helsingfors och det han sa finns med i boken "Humanismen som livshållning". På filosofiskt manér gjorde han en exposé över logikens historia med fokus på det han kallade "kybernetiken". Von Wright (1916-2003) jämförde sedan ludditernas protest mot maskinerna som tog över deras arbete med de människor som är rädda för själva datatekniken. Det tog tid för en mogen socialdemokrati att etablera sin motmakt. Han trodde att det skulle komma att växa fram en politisk rörelse som likt den socialistiska rörelsen kunde ställa krav på rättvisa gentemot dem som ägde den nya datatekniken. Den finske filosofen anade att det skulle växa fram en "social humanism" som skulle ta avstånd från produktionsökningen som enda mått på förbättrade livsvillkor. Jag tycker nog det låter bättre än antidataism. Men lite googlande ger inga träffar på någon betydande rörelse med beteckningen "social humanism". Och Google har väl koll...

Homo Deus, del II, humanism som religion

Yuval Noah Harari (YNH) fortsätter sin "framtidshistorik" i "Homo Deus" med en snabb och egen syntes av allt vad religion och ideologi heter. Jag tror han vill lägga grunden för att prognostisera ideologiernas framtid men eftersom jag inte läst ut boken vet jag inte ännu vad han håller på med.
Grundbegreppet är "intersubjektiva fenomen", dvs människans förmåga att skapa flexibel samordning mellan ett stort antal individer (fler än 150) genom att enas om att tro på gemensamma föreställningar. Han noterar på sidan 131 (svenska upplagan från Natur & Kultur 2017) att ett problem med forskning baserad på sociala laboratorie-experiment är att de inte kan genomföras med tillräckligt stora grupper. Hans exempel är ultimatumspelet, där nationalekonomerna förundrat måste inse att människor tenderar att vara mer rättvisa i en spelsituation än vad en "rationell" aktör skulle vara. YNHs förklaring är evolutionärt baserad, han antar att människor i små grupper under stenåldern var tvungna att bete sig mer egalitärt än vad nationalekonomin föreskriver, och att vi ärvt de egenskaperna. Men sedan frågar sig YNH vad som skulle hända om man spela ultimatumspelet med två grupper om en miljon människor som ska dela på ett stort belopp? Han tror att det snabbt skulle bildas en elit inom vardera gruppen som skulle dela på pengarna mer eller mindre rättvist, bara de garanterade varandra möjligheten att snuva huvuddelen av den egna gruppen på stordelen av pengarna. De två eliternas trick för att lyckas med detta är att de kan utnyttja de intersubjektiva värderingar som alls gör att de två grupperna fungerar som grupper. Jag tycker inte teorin visar varför man vid övergång från egalitära små grupper till större stater måste hamna i att ledande koalitioner av eliter måste bli så omåttligt mera rika en resten av samhället. Men historien är fulla av exempel, från faraonerna i Egypten till Maos Kina. Detta är den "naturliga staten" som jag skrivit om tidigare. YNH lyfter fram skrivkonstens betydelse, och i vissa skeden är givetvis kontroll över modern informationsteknik central. De heliga skrifterna kan bli oerhört betydelsefulla, om det så är Bibeln eller Maos lilla röda. YNH noterar (sid. 160) att många monoteister har en historieteori där allt styrs av en allsmäktig Gud och att allt som händer mig som enskild relaterar till denna Guds nåd. Andra historieteorier fanns under biblisk tid, som grekernas och kinesernas, men YNH menar att den bibliska bredde ut sig för att den lade en bättre grund för storskaligt samarbete mellan människor. Men YNH låter det vara osagt varför. Hela hans framställning är sådan, han behandlar en övergripande ideologisk nivå men inte alla olika maktpolitiska eller organisatoriska nivåer som man behöver förstå för att se kopplingen till det historiska utfallet.
Han går vidare med att definiera religion som "allt som ger samhälleliga strukturer en övermänsklig legitimitet". Enligt den definitionen blir även liberalism, kommunism och nazism religioner.
Den typen av omdefinieringar av ords betydelse tycker jag man kan vara utan, men låt gå för att YNH vill få fram sin poäng, att man i varje ideologiskt system måste tro på något. Gemensamt för modernismens religioner är då att de baserar sig på en humanism, dvs att den "övermänskliga legitimiteten" istället härrör sig från en tro på att vi kan basera en etik på människors egna önskningar och värderingar. Den medeltida vägen till kunskap var att kombinera heliga skrifter med logik (sid 216). Den vetenskapliga revolutionens väg till kunskap begränsade sig till att bara hantera empiriska data och matematisk analys. Det är kraftfullt men besvarar inte frågor om värde och mening. Humanismens väg till etisk kunskap blev att kombinera upplevelser med sensitivitet. Referens till denna formel (kunskap=upplevelser x sensititivet) saknas, YNH citerar Humboldt på sidan 219, jag uppfattar det som att han menar att modern utbildning baserad på upplysningens idéer genomsyras av denna humanistiska "kunskapsformel".
YNH har tre (3) huvudvarianter av humanism: liberalism, socialism/kommunism och det han kallar "evolutionär humanism" som är ideologier som kopplar till övermänniskoideal, som nazism. Utöver det har han en framtidsprognos, en humanism som han kallar "technohumanism". Slutligen beskriver han en ism som är helt teknikbaserad, dataismen. Jag får återkomma i senare inlägg till detta. YNH har stor respekt för det som marknadsekonomi och liberalism har åstadkommit men jag vill här avsluta med ett citat från sidan 339: "Marknadens hand är lika blind som den är osynlig, och lämnad åt sig själv kan den låta bli att göra något åt den globala uppvärmningen och riskerna med artificiell intelligens."

Infrapolitik - ett bra nytt begrepp

I "Antropocen - En essä om människans tidsålder". Weylers förlag, 2017, myntar Sverker Sörlin ordet "infrapolitik" som jag tycker är ett utmärkt ord. Essän handlar förstås om ett annat nytt ord, modeordet antropocen.

Jag reste genom ett av antropocen präglat landskap på väg till mina företagsbesök idag (24 augusti). Pendeltåg genom nya Citybanan med byte på stationen Odenplan, vidare till Handen vars centrum var en stor byggarbetsplats. Där ska bussarna ner under jord och höga hus byggas ovanpå. Civilisation i flera plan. På eftermiddagen gick jag från Ulriksdals station till Frösunda, förbi kontorskomplex i jätteformat och ett bostadsområde med E4:an på ena sidan och utsikt mot Mall of Scandinavia på den andra.

Det är detta som är budskapet med ordet antropocen - att vi lever i en människoskapad värld. Det går att sätta siffror på detta. Jag nämner bara ett exempel: mängden sediment som flyttas varje år på grund av mänskliga aktiviteter överskrider de volymer som alla floder och vindar flyttar tillsammans. (sid 32). Tidskriften Ambio hade en artikel 2008 på temat.

Sverker Sörlins bok leder oss på en lärd vandring i idéhistorian och debatten kring ordet antropocen. Det är en tunn bok, jag ska inte här referera den. Enda sedan "Naturkontraktet" från 1991 har Sverker Sörlin bemästrat miljöforskningens idéhistoria, och här radas namn upp. Upplysningens Georges-Louis Leclerc de Buffon (1707-1778). Annalesskolans Lucien Febvre (1878-1956) och Fernand Braudel (1902-1985), där läraren var mer benägen att se naturen som föränderlig än eleven. Oxfordfilosofen R.G. Collingwood (1889-1943) får representera den klassiska modernitetens historiebeskrivning och Braudel tillförde en bredare beskrivning av naturen men de hade det gemensamt att de såg människan och naturen som åtskilda fenomen som skulle beskrivas var för sig. Historikern Dipesh Chakrabaty (f. 1948) står för en samlad historia, där människans arthistoria nu ska beskrivas i termer av att människan och den moderna kapitalismen numera är en globalt verkande geologisk kraft.

Antropocen är ett ord som ska ange en geologisk tidsålder, men ju längre man läser desto mer får man intrycket att det rör sig som en tidsgräns för en periodisering. Vi får ett geologiskt lager med isotoper från kärnvapenproven (förhoppningsvis bara från proven plus de de två bomberna), plast, teknologiska fossil, bly från alla de moderna krigen, avsaknad av fossil från alla utrotade arter, samt alla klimatförändringens effekter avlagrade. Osv. Jag tror inte vi kan föreställa oss riktigt vad de kommande 50-100 åren kan åstadkomma med vår geologi. Om permafrosten släpper sitt grepp om tundran och havsnivån höjs kan vi få effekter som påverkar vulkanisk aktivitet och vi går då in i ett verkligt kaotisk tillstånd för en period. Men vad finns på andra sidan denna gränslinje? Sverker Sörlin skriver "Antropocen skulle vara denna gränslinje". Sen citerar han fint Wittgenstein: "Den som vill sätta en gräns för tanken måste kunna tänka på båda sidorna om denna gräns".

Det finns många fina ord i Sverker Sörlins essä. Likt Isidorus av Sevilla tycker jag det känns bra att fokusera på orden. Det bästa ordet är "infrapolitik". Det definineras av Sverker Sörlin (på sidan 62) som "politiska grundmönster som ligger under den dagliga politiken". "Infrapolitik ligger även under ideologierna. Infrapolitik är de helt grundläggande föreställningarna om vad som är rätt att göra i den jordiska tillvaron, vad som ger mening och riktning".

Jag tror att Sverker Sörlin har hittat på ett väldigt bra ord. (Han sa själv i P1s filosofiska rummet att det är hans eget ord, när det används i denna betydelse). Jag hoppas att hans nästa bok heter Infrapolitik.

Givetvis är ordet infrapolitik lika otydligt, om inte otydligare, än antropcen. Oavsett det tänker jag själv börja använda det som jag tycker det kan användas. Jag menar att ordet har bäring på den definition av "föreställningar" som utmejslas inom ny institutionell ekonomi. Ordet kopplar också till det som rör moralpsykologi. Sverker Sörlin skriver att infrapolitik handlar om stora BÖR, men det är uppenbart att han inte menar normativ praktisk filosofi i vanlig mening (teoretisk etik) utan han avser de BÖR som känns inom oss. Men för att det ska kunna kallas politik måste det vara kopplat till de sociala fenomen som uppstår på grund av känslor och mer eller mindre rationella överväganden, inte bara de enskilda individernas enskilda föreställningar och val.

"Infra" betyder "under" på latin. Jag började inlägget med en kort beskrivning av en dags resa genom modern infrastruktur. Infra-strukturen är inte lika osynlig som infra-ljudet är ohörbart. Infra-värmen känns. Infra-politiken finns där någonstans, och den kommer att förändras, och göra mycket av dagspolitiken obsolet. Men hur?

Kommentar 2019-11-17: En sub-kommitté för att besluta om geologiska tidsperioders namn har fastställt att vi nu lever i perioden antropocen, det ska ha skett i maj 2019. Det syns ännu inte på IUGSs sida, men Johan Rockström säger att beslutet tagits i en krönika i Svenska Dagbladet 2019-11-03.

Mer om infrapolitik och antropocen i inlägg 31 juli 2020.

Anmärkning 2023-07-30: Har nu sett att det kom en bok 2021 som heter "Infrapolitics - a handbook" av Alberto Moreira. Jag har inte läst den. Av vad jag kan se på nätet så kommer jag ändå inte att förstå någonting av den boken eller annat som skrivs i den stilen. Men det gör att jag får sluta använda ordet infrapolitik.

En till anmärkning 2023-07-30: IUGS har gjort en youtube-presentation av hur diskussionen går rörande begreppet antropocen bland geologer. Utlagd 2023-07-12. Det framgår rätt tydligt att IUGS vill fortsätta att fundera på detta. Ett argument mot att göra en geologisk period av "antropocen" är att ordet fått andra betydelser utanför det geologiska forskningsområdet som då kan hämmas av en geologisk definition. Det låter rimligt. Ett annat är att antropocen inte bildats rent språkligt baserat på ett geografiskt namn så som man ofta gjort. Flera geologiska epoker har namngivits utan att det syftar på en plats, t.ex. holocen kommer av grekiska orden för "hel" och "ny". Men jag kan förstå att geologerna tvekar inför att använda "antro" som förled. Vad ska nästa epok då heta?