Korstågen till det Heliga landet illustrerar otäckt väl hur något kan planeras och genomföras med en avsikt men resultatet blir något annat. Erövringen av Jerusalem 1099 slutade med en massaker, det fjärde korståget nådde inte Palestina utan ledde till förstörelsen av Konstantinopel 1204. Flera andra korståg hade erövringen av Egypten som mål, vilket misslyckades, men bidrog till att mamlukerna kunde upprätta sitt militärledda styre. Flera kristet styrda riken bildades visserligen i och runt Jerusalem men de blev inte stabila. År 1303 var enbart Cypern kvar som korsfararstat. De italienska handelsstäderna, främst Venedig, som skeppade över korsfarare och pilgrimer, var de som tjänade mest på korstågen.
Korståg var ett uppdrag som påven gav, påven kunde ge syndernas förlåtelse för handlingarna i ett heligt krig. Tre påvar framstår som de ivrigaste förespråkarna. Den förste påven var den som startade det som kallas det första korståget. Urban II (påve 1088-1099) predikade att "Gud vill det" i Clermont 1095. Den andre påven, Innocentius III (påve 1198-1216) beslutade om det fjärde och femte korstågen. Dick Harrison skriver att han allmänt anses vara historiens mäktigaste påve någonsin. Innocentius införde en kyrkoskatt avsedd för krig och lyckades motivera fjärde korstågets skövling av Konstantinopel i kristna termer. Vid det stora kyrkomötet 1215 beslöts om en allt mer fundamentalistisk jakt på muslimer, judar, kättare (dvs kristna icke-katoliker som greker och katarer) och hedningar. Korstågen gick inte bara till östra medelhavet. En offensiv pågick i Spanien, med slaget vid Las Navas de Tolosa 1212 som symbol för reconquistans framgångar. Och i Baltikum var tyskar, danskar och svenskar ute med korset.
Den tredje påven var Gregorius IX (1227-1241), som bannlyste tysk-romerske kejsaren Fredrik II år 1227 för att han inte var stridbar nog i kyrkans tjänst. Gregorius grundlade den katolska inkvisitionen och lade därmed juridisk grund för fortsatta förföljeser av oliktänkande.
Bland araber i Egypten och Syrien framstod dessa påvar som avlägsna. Mer konkret var att olika "franjer", som europeerna kallades, anföll och skapade lokala korsfararriken i Levanten. Detta var "elit replacement" om jag ska använda ett begrepp som jag tog upp i inlägg 6 maj 2012. Denna eliten hade en kristen ideologi som de inte gav upp och inte heller lyckades förmedla till lokalbefolkningen. Rikena kom att göra en bas för pilgrimsresor och för handel under de tider då relativ fred rådde.
Amin Maalouf har skrivit bra om detta i "Korstågen enligt araberna", utgiven av Alhambra, 1994. I ett lokalt perspektiv var franjer ibland främst brickor i spelet mellan olika muslimska makthavare. Seldjuken Imad ad-Din Zengi massakrerade kristna i Edessa 1144 och skapade en maktbas. De shiamuslimska fatimiderna förlorade greppet helt om Egypten när deras sultan i försvaret mot angrepp från det kristna kungariket i Jerusalem bildade allians med Zengis son Nur ed-Din 1166. I de fortsatta striderna om Egypten var den mest konsekvente generalen en viss kurdisk napoleontyp vid namn Shirkuh (död 1169). Hans armés framgångar, och hans motståndares misslyckanden, ledde sedan fram till att kurdernas och sunni-islams mest kände ledare kom till makten, den Yusuf ibn Ayyub som i västerlandet kallas Saladin. Jerusalem återtogs 1187, utan blodbad. Om de motståndare han sedan fick skriver Colin McEvedy att " mångbesjungna stordåd utfördes av Rikard Lejonhjärta, riddaren av det tredje korståget, men historien minns Filip Augustus, som målmedvetet gjorde Frankrike till Europas främsta stat." Det Philippe II (1165-1223) gjorde var att överge korståget för att säkra framgångar i det fransk-engelska kriget. Det Rikard gjorde var att säkra Akkon (Acre) som sedan var korsfararnas brofäste fram till 1291.
1215 institutionaliseras den katolska fundamentalismen vid det stora kyrkomötet i Rom, det fjärde laterankonciliet. Det är på detta möte nattvarden definieras som att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, vilket inte direkt har med korståg att göra, men visar på en tankevärld som inte är lätt för mig att förstå. Reliker spelar en oerhört viktig roll, och bitar av Kristus kors likaså. Fynden från Konstantinopel återfinns i kyrkor i hela Frankrike. Se till exempel Saint Chapelle i Paris.
De så kallade femte och sjätte korstågen åren 1218-1239 bjuder på ett märkligt mellanspel. Korsfararna började med att angripa Egypten och belägrade Damietta. Den ayyubidiske sultanen Malik al-Kamil ville förhandla och erbjöd Jerusalem mot fred, men det blev inget avtal. Malik al-Kamil är sultanen på Giottos tavla "Franciskus av Assisi möter sultanen". Franciskus tros ha försökt mäkla fred 1219, sannolikt genom att försöka omvända sultanen, vilket inte lyckades. När de övermodiga korsfararna satte in sitt anfall mot Kairo 1221 så missbedömde de helt läget. Egyptierna öppnade dammluckor och själva Nilen bidrog till att spola bort angriparna i lera och dy.
al-Kamil utnyttjade sedan de kvarvarande franjerna i en konflikt med sin bror Muazzam som styrde i Damaskus och Jerusalem. Detta ledde till slut till ett fredsavtal 1229 med den motvillige korsfararen kejsar Fredrik II. I utbyte mot tio års fred avstod al-Kamil från Jerusalem, men muslimerna fick tillträde till Tempelberget. Stridbara religiösa krafter såg ingen nytta med en ogudaktig fred, al-Kamil och Fredrik II fick många fiender i egna led. Bägge prioriterade utbildning: Universitetet i Neapel grundades av Fredrik II och al-Kamil byggde skolor. Ruinerna av Madrasa al-Kamil Ayyub finns kvar i Kairo. al-Kamil gynnade sunni-islam av Shafií-skolan. Mausoleumet i Kairo över Imam al-Shafii pryddes år 1211 genom byggandet av en enorm kupol. .
Freden tog slut 1239. Ayyubiderna återtog Jerusalem och fortsatte med sina inbördeskrig.
Och så kom mongolerna från öst. Seldjukerna förlorade i Köse Dağ 1243 och blev vasaller.
Jerusalem slogs sönder år 1244 av kwaresmiska soldater ute på skövlingståg efter att ha flytt från mongolerna.
Bagdad erövrades av mongolerna 1258. De enda som klarade att stå emot är
de militärt specialiserade slavsoldaterna, mamlukerna. Deras
maktövertagande i Egypten 1260 har jag skrivit om i inlägg 27/10 2012
och 13/4 2013.
I de händelserna spelade den franske kungen Saint Louis en stor roll. På svenska kallas han Ludvig IX den helige (kung 1226-1270). Hans korståg mot Egypten misslyckades likt det femte korståget. Men när jag skrev att avsikten med korstågen inte uppfylldes kan jag ha haft fel. Avsikten var kanske främst var att få syndernas förlåtelse. Och Saint Louis blev ett helgon.
Hur många deltog i korstågen? I det första korståget anses totalt 60-100000 människor ha deltagit men många var inte militärer. Bara Peter Eremitens följeslagare var uppåt 20000.
I fjärde korståget skulle 33000 soldater ha kommit till Venedig för utskeppning men enbart 12000 inställde sig, ett avtalsbrott som gav de venetianska intressena en möjlighet att ställa krav på kompensation . Vilket ledde till att man på vägen ut krossade Venedigs konkurrent, staden Zara, som låg i dagens Kroatien, då under Ungerskt styre, pikant nog styrt av en annan korsfarare, kung Imre.
I sjunde korståget mönstrade Saint Louis 2500 riddare, 20000 övriga soldater och 8000 hästar, enligt Jonathan Phillips "Holy Warriors". Saint Louis hade bättre koll på finansieringen än vid fjärde korståget, han såg till att egna bönder och kyrkoskatt fick betala, och behövde därför inte plundra kristna städer för inkomst skull.
Visar inlägg med etikett Nordafrika. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nordafrika. Visa alla inlägg
13 april 2013
Seldjuker och mamluker
Ibn Khaldun, historikern som skrev Muqaddimah (Prolegomena) 1377, beskrev en dynastis cykel som ett utmätt öde från blomstring till senilitet över tre till fem generationer. Militära grupperingar från nomadfolk kunde ta makten i en större region, men blev snart bekväma, förlorade sin "asabiya", och gick under som maktfaktor. (Se mer om detta i inlägg 2 september 2012).
Vilka institutioner skapades för att bryta denna cykel? Seldjukturkarna satsade på "Iqta"-systemet för att finansiera sina militära åtagande och som ett sätt att fördela ut maktpositioner till de som var gynnade av dynastin. Den yttre pressen var hård, från öster anföll mongolerna och från väster kom korståg. Undan för undan lät seldjukerna och senare den ayyubidiska dynastin sina slavsoldater (mamluker) få en ökad militär betydelse. Till slut tog mamlukerna över makten. De valde den militärt starkaste som ledare och undvek att skapa en ärftlig dynasti. Kunde de bryta sig ur Ibn Khalduns ödesbestämda cykel?
Först en kort repetition av dynastierna och deras tidsperioder. Från 1040 bygger seldjukturkarna sitt stora imperium, besegrade ghaznaviderna (en dynasti av turkiska slavsoldater som tagit makten över de persiska samaniderna) och tog kontrollen i Bagdad. Khwarazmisk armé erövrade Khorasan redan 1154 och i Hamadan 1194, men seldjukerna behöll makten i Turkiet (Rüm-sultanatet) tills mongolerna gjorde dem till vasaller efter slaget vid Köse Dağ 1243.
Mamluksultanatet i Egypten existerade från 1250-1517, med början i Bahridynastin 1250-1382. De besegrade mongolerna vid Ain Jalut norr om Jerusalem 1260. Ayyubidiska dynastin, som styrt i Egypten 1171-1250, fanns sedan kvar som vasaller till mamlukerna i Syrien (t.ex. sultan Abu al-Fida, historiker och geograf) och oberoende i ett litet område i östra Turkiet till 1341. Mamluksultanatets norra gräns gick vid Eufrat.
Dehlisultanatet i Indien (1206-1526) bestod av flera dynastier varav den första under perioden 1206-1290 var mamlukstyrd (mamluk kallades här även ghulam). De undvek angrepp från mongolerna, men bilden av mamlukernas styrka är mindre tydlig då mamlukerna i Indien inte direkt besegrade mongolerna. Den mest kände besegraren av mongolerna var Sultan Ala-ud-din Khilji i den efterföljande dynastin (regent 1296-1316) som inte var mamlukstyrd.
Hur var då seldjukerna organiserade? Hur hade ett nomadfolk med en armé av ryttare kunnat assimilera den organisatoriska arvet från persiska dynastier som ghaznaviderna och samaniderna? (Referens: Stefan Heidemann, Arab nomads and the seldjuk military, 2005).
En idealbild av hur de borde organisera sig skrevs av visiren Nizam al-Mulk. Hans bok heter Siyasatnama, persiska för "Regler för kungar". Den skrev han 1086-1091. Namnet "Nizam al-Mulk" är ett hedersnamn som han tog, det betyder "God ordning i kungariket". Han hette Abu Ali al-Hasan al-Tusi (1018–1092) och var från Tus i Khorasan. Under sultan Malik Shahs regeringstid 1072-1092 var Nizam al-Mulk rikets mäktigaste man. Han mördades 1092 och det stora seldjukimperiet delades upp i mindre delar.
Hans egen makt grundades delvis på att han själv styrde över en stor armé av mamluker (hans hird skulle vikingen säga, men här var det alltså slavsoldater). Han förespråkade att sultanen ska hålla sig med mamluker eftersom de inte äger någon mark och inte kan bygga någon lokal egen maktbas. Men den huvudsakliga finanseringen av militären ansåg Nizam al-Mulk skulle basera sig på "Iqta-systemet".
I Iqta-systemet får lokala befälhavare förfoganderätt över ett markområde vars bönder de kan beskatta, men det ges på begränsad tid och centrala sultanmakten kunde även besluta om skattesatsen. Systemet kräver inte en central byråkrati för skatteindrivning, en sådan hade troligen inte seldjukerna kunnat åstadkomma av praktiska skäl. Men en nackdelen var att det var svårt att skapa ett bra "investeringsklimat", den lokala iqta-innehavaren har inga klara spelregler utan kunde alltid förlora sina investeringar, och dessutom fanns det fördelar med att undanhålla skatter från den centrala makten. I praktiken kunde de lokala Iqta-innehavarna vara relativt självständiga.
Vill man läsa på om Iqta-systemet finns en bra referens som är japan, Tsugitaka Satō. 1996 publicerade han "State and Rural Society in Medieval Islam".
Den religiösa lagen ställde upp begränsningar för sultanens makt, bland annat när det gäller beskattning. Ibn Khaldun skriver att "när skatteuttagen är låga är undersåtarna energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteinkomsterna". (Prolegomena, svenska översättningen sid 271). Men när dynastins enkla beduinkaraktär avtog ökade pålagorna. "Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner". Dynastin börjar då leta ytterligare pengar för truppernas sold. Sultanen driver in skatter från handeln. Affärerna avtar. "Skatter lades till och med på pilgrimerna som begav sig till Mecka. Salah al-Din satte stopp för detta, liksom den almoradiviska emiren." Ibn Khalduns budskap är att det finns en rimlig nivå av skattesats, och att muslimskt rättrådiga härskare borde klara att finansiera sin maktapparat med den nivån av beskattning. Men på grund av deras avtagande "gruppkänsla" och ökande dekadans så klarar de inte det.
Ibn Khaldun förklarar sin cykel utifrån en bristande moral. Det går iställlet att göra en ekonomisk tolkning, en slags nomadernas konjunkturcykel.
I Nizam al-Mulks idealbild ingick att den som hade makt över skatteuppbörden inte skulle ha den politiska makten, men i praktiken gick inte det att upprätthålla. Detta ledde till att sultanen stärkte mamlukstyrkorna istället. Dessa finansierades med skatt på handel, vilket gav ett intresse för att säkra upp handelslederna.
En annan nackdel med Iqta-systemet var rent militär. Iqta-systemet innebar att flera män med militär utbildning blev upptagna med jordbruk under vissa perioder på året. Enligt Stefan Heidemann var det detta som ledde till att Salah al-Din och hans dynasti allt mer förlitade sig på mamluker. Sådana trupper vann över korsfarare i slag 1249/50.
Den gamla arabiska adeln ansågs militärt svag och uteslöts från Iqta. Senare kom Saladins bror att skapa ett sätt att integrera vissa nomadiska beduiner genom ett internt "emirat al-arab", där nomaderna mot att de lät sig beskattas fick en formell status under Ayyubiderna.
Lagen var viktig, det var ortodox islamisk lag så som den etablerades under Harun al-Rashids tid som kalif för abbasidernas stora imperium, 786-809 (referens Benjamin Jokisch, Islamic Imperial Law). Nizam al-Mulk propagerade för den mest ortodoxa av lagskolorna, Shafií.
En annan viktig institution var waqf (donationer) där egendomar kunde skyddas från expropriering då de kom att ägas av stiftelser som drev olika inrättningar, samt milk som var ett privat ägande utan skyldighet att ställa upp med militär. Milk kunde dock sultanen ta över om han fann lämpligt.
Nizam al-Mulk grundade en utvecklad typ av madrasas - nizamiyyah, skolor med syfte att utbilda i sunni-islam och därmed gynna de sunnitrogna delarna av de muslimska lärda, på bekostnad av shia ismailitiska läror. En viktig del av Siyasatnama bestog av kritik av ismailism (det fatimidiska kalifatets doktrin).
Utbildningen var förbehållen de rika familjernas män. Det var inte fråga om någon folkbildning, och vanligt folks möjlighet att organisera sig begränsades kraftigt av att de saknade utbildning. Det gjorde att den religiösa ledningen och grupptillhörighet till släkten ofta var det som avgjorde hur flertalet kunde agera i samhället. Migration var en av de få möjligheterna att ändra sin livssituation som de fattiga hade. Men i Iqta-systemet var även fria bönders rättigheter att flytta begränsade och slavarbete var vanligt. Sufism kunde utgöra en religiös utväg från alltför svårt förtryck.
Grupptillhörighet var även styrande i de rika familjerna. Seldjukerna var en dynasti vars medlemmar fick företräde till viktiga positioner, oavsett meriter. Denna princip gav förutsägbarhet och lojalitet, men till priset av att kompetens utan rätt släktbakgrund inte utnyttjades. Ibn Khaldun kallar detta "asabiya", även om han kan ha haft en mer utvidgad släktkänsla i tankarna. Men asabiya avser inte den religiösa sammanhållning som islam skapade, utan det såg Ibn Khaldun som en separat viktig social kraft.
En svaghet i seldjukimperiet var dess oförmåga att organisera regler för ordnad övergång vid sultanens död. Malik Shah fick makten genom att vinna ett inbördeskrig gentemot styrkor ledda av hans farbror, och efter 1092 bryter inbördeskrig ut igen. Den grundläggande principen för maktdelning hade hämtats från turkiska nomadfolks sätt att dela makt, genom förläning till alla manliga släktingar. Det liknar vad som hände inom mongolriket efter Djingis Khan, alla söner får sitt eget lydland.
Malik Shah hade en bror och fyra söner. Jag ska inte redogöra här för hur maktdelningen skedde, men det stora seldjukiska imperiet delades. Mest framgångsrik var sonen Ahmad Sanjar (r. 1118-1153) som vi känner igen som sultanen i Merv. Separat från dem hade en av Malik Shahs generaler erövrat delar av Turkiet och skapat en egen maktbas där, och det är där som seldjukstyret överlever längst. I Mosul tar Zengid-dynastin över, och sedan Ayyubiderna.
Sammantaget får vi bilden av en skör stat, som under yttre militärt hot från korsfarare och mongoler, skapar en yrkesarmé av mamluker. Den interna koalitionen av styrande grupper kunde periodvis hitta framgångsrecept, som under Nizam al-Mulk, Ahmad Sanjar eller Salah al-Din, men någon stabil lösning som klarade generationsksiften uppnåddes inte. Slutligen tog armén helt över makten, det liknar en tidig form av militärkupp.
Mamlukerna valde uttalat att avstå från varje princip om ärftligt sultanat. De dominerande emirerna bildade ett råd och valde den starkaste som sultan. Även senare, då sultanatet till synes blir mer dynastiskt, finns rådet i bakgrunden och utöver den reella makten. (referens Amalia Levanoni (1994), The mamluk conception of the sultanate). Fördelen med denna maktmodell var att den person som garanterade mamluk-gruppens fortsatta militära framgång bäst blev vald. Detta liknar ett slags valkungadöme, där endast generalerna fick vara med och välja och förre kungens söner hade inget företräde alls. Att styret försvagades berodde på att de olika fraktionerna inom mamlukerna blev lika starka och antingen kom att strida blodigt om makten (mord var ingen ovanlig metod) och/eller välja en kompromisskandidat som sultan. Denne kunde vara en son till en tidigare sultan vilket gav intryck av en återgång till ett mer släktbaserat system. Men militärstyret fanns kvar i bakgrunden.
Mamlukerna forsattte med Iqta-systemet men kunde inkorporera helt andra grupper. Till exempel fick vissa mongoler som blivit muslimer innehav av Iqta. En Iqta i ett område som ofta anfölls av korsfarare var ett militärt svårt uppdrag, och kanske inte så populärt att erhålla. Dessa mongoler kom från Gyllene hordens område, det som även kallades Kiptjak-khanatet. Deras khan Berke bildade en allians med mamlukerna mot Ihlkhanatet som leddes av khan Hulagu. Denna allians var också viktig för slavhandeln, som byggde på att handelsvägar kunde hållas öppna från Gyllene Horden till Egypten.
Alliansen försvagade Ihlkhanatet som upplöses 1335. Efter det följer splittring i det området som enas först under Timur Lenk 1380.
Språkligt var den turkiska mamluk-eliten skild från den övriga befolkningen i Egypten. Den första dynastin dominerades av Kiptjakturkar (kumaner), som talade en turkiska som liknade dagens kazakiska. Den senare cirkassika dynastin talade ett kaukasiskt språk.
I teorin kunde detta ha gett upphov till ett mera oberoende civilt arabiskt-talande samhälle, men så blev det inte. Mamlukerna hade inget intresse av att låta några oberoende starka organisationer uppstå och det civila oberoendet kunde endast manifesteras som en försiktig olydnad. Och ingen yttre kontroll kunde hindra mamlukerna från dynastisk "senilitet".
Mamlukerna drabbades därför av Ibn Khalduns ödescykel. I Egypten överlevde den första dynastin i 132 år, den andra (Cirkassiska) i 135 år. De tidiga cirkassiska mamlukerna satsade stora resurser på imponerande arkitektur, till exempel madrasa, mausoleumet och den sufiska mötesplatsen (khanqah) som byggdes för sultan Faraj ibn Barquq. Det är denne sultan Faraj som 15 år gammal flyr från Timur Lenk i Damaskus 1401 och det är då Ibn Khaldun förhandlar med Timur Lenk.
Från 1450-talet försämrade det ekonomiska läget mycket. Beskattningen av bönderna ökade samtidigt som Iqta-systemet förföll, bevattning sköttes inte och pest och naturkatastrofer bidrog till att jordbrukets produktivitet minskade. Även handel och industri missköttes och mamlukdynastin föll. Egypten inkorporerades i det osmanska imperiet 1517. Osmanerna lyckades skapa den mest framgångsrika organisationen, som kunde rekrytera de effektivaste militärerna (bland annat genom janitscharsystemet där kristna slavar togs och omskolades, en ny variant på mamluker). Iqta-systemet ändrades något till det som kallas timar och osmanerna hade en relativt reglerat system (nog så dramatiskt) för hur tronarvingar skulle utses.
Det finns även en senare mamlukperiod, i Irak 1704-1831. Även då var cirkassiska militärer betydelsefulla. Cirkassien eller Tjerkessien är en region i nordvästra Kaukasien, norr om Georgien, med kust mot Svarta Havet. Sotji räknas som en historisk huvudort.
Tillägg 2013-12-25. En alldeles utmärkt bok på svenska om det jag försökt beskriva ovan och mycket annat som rör "stat, samhälle och kultur i Islam under tusen år", är "Profetens folk" av Michael Nordberg, Tidens förlag 1988.
.
Vilka institutioner skapades för att bryta denna cykel? Seldjukturkarna satsade på "Iqta"-systemet för att finansiera sina militära åtagande och som ett sätt att fördela ut maktpositioner till de som var gynnade av dynastin. Den yttre pressen var hård, från öster anföll mongolerna och från väster kom korståg. Undan för undan lät seldjukerna och senare den ayyubidiska dynastin sina slavsoldater (mamluker) få en ökad militär betydelse. Till slut tog mamlukerna över makten. De valde den militärt starkaste som ledare och undvek att skapa en ärftlig dynasti. Kunde de bryta sig ur Ibn Khalduns ödesbestämda cykel?
Först en kort repetition av dynastierna och deras tidsperioder. Från 1040 bygger seldjukturkarna sitt stora imperium, besegrade ghaznaviderna (en dynasti av turkiska slavsoldater som tagit makten över de persiska samaniderna) och tog kontrollen i Bagdad. Khwarazmisk armé erövrade Khorasan redan 1154 och i Hamadan 1194, men seldjukerna behöll makten i Turkiet (Rüm-sultanatet) tills mongolerna gjorde dem till vasaller efter slaget vid Köse Dağ 1243.
Mamluksultanatet i Egypten existerade från 1250-1517, med början i Bahridynastin 1250-1382. De besegrade mongolerna vid Ain Jalut norr om Jerusalem 1260. Ayyubidiska dynastin, som styrt i Egypten 1171-1250, fanns sedan kvar som vasaller till mamlukerna i Syrien (t.ex. sultan Abu al-Fida, historiker och geograf) och oberoende i ett litet område i östra Turkiet till 1341. Mamluksultanatets norra gräns gick vid Eufrat.
Dehlisultanatet i Indien (1206-1526) bestod av flera dynastier varav den första under perioden 1206-1290 var mamlukstyrd (mamluk kallades här även ghulam). De undvek angrepp från mongolerna, men bilden av mamlukernas styrka är mindre tydlig då mamlukerna i Indien inte direkt besegrade mongolerna. Den mest kände besegraren av mongolerna var Sultan Ala-ud-din Khilji i den efterföljande dynastin (regent 1296-1316) som inte var mamlukstyrd.
Hur var då seldjukerna organiserade? Hur hade ett nomadfolk med en armé av ryttare kunnat assimilera den organisatoriska arvet från persiska dynastier som ghaznaviderna och samaniderna? (Referens: Stefan Heidemann, Arab nomads and the seldjuk military, 2005).
En idealbild av hur de borde organisera sig skrevs av visiren Nizam al-Mulk. Hans bok heter Siyasatnama, persiska för "Regler för kungar". Den skrev han 1086-1091. Namnet "Nizam al-Mulk" är ett hedersnamn som han tog, det betyder "God ordning i kungariket". Han hette Abu Ali al-Hasan al-Tusi (1018–1092) och var från Tus i Khorasan. Under sultan Malik Shahs regeringstid 1072-1092 var Nizam al-Mulk rikets mäktigaste man. Han mördades 1092 och det stora seldjukimperiet delades upp i mindre delar.
Hans egen makt grundades delvis på att han själv styrde över en stor armé av mamluker (hans hird skulle vikingen säga, men här var det alltså slavsoldater). Han förespråkade att sultanen ska hålla sig med mamluker eftersom de inte äger någon mark och inte kan bygga någon lokal egen maktbas. Men den huvudsakliga finanseringen av militären ansåg Nizam al-Mulk skulle basera sig på "Iqta-systemet".
I Iqta-systemet får lokala befälhavare förfoganderätt över ett markområde vars bönder de kan beskatta, men det ges på begränsad tid och centrala sultanmakten kunde även besluta om skattesatsen. Systemet kräver inte en central byråkrati för skatteindrivning, en sådan hade troligen inte seldjukerna kunnat åstadkomma av praktiska skäl. Men en nackdelen var att det var svårt att skapa ett bra "investeringsklimat", den lokala iqta-innehavaren har inga klara spelregler utan kunde alltid förlora sina investeringar, och dessutom fanns det fördelar med att undanhålla skatter från den centrala makten. I praktiken kunde de lokala Iqta-innehavarna vara relativt självständiga.
Vill man läsa på om Iqta-systemet finns en bra referens som är japan, Tsugitaka Satō. 1996 publicerade han "State and Rural Society in Medieval Islam".
Den religiösa lagen ställde upp begränsningar för sultanens makt, bland annat när det gäller beskattning. Ibn Khaldun skriver att "när skatteuttagen är låga är undersåtarna energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteinkomsterna". (Prolegomena, svenska översättningen sid 271). Men när dynastins enkla beduinkaraktär avtog ökade pålagorna. "Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner". Dynastin börjar då leta ytterligare pengar för truppernas sold. Sultanen driver in skatter från handeln. Affärerna avtar. "Skatter lades till och med på pilgrimerna som begav sig till Mecka. Salah al-Din satte stopp för detta, liksom den almoradiviska emiren." Ibn Khalduns budskap är att det finns en rimlig nivå av skattesats, och att muslimskt rättrådiga härskare borde klara att finansiera sin maktapparat med den nivån av beskattning. Men på grund av deras avtagande "gruppkänsla" och ökande dekadans så klarar de inte det.
Ibn Khaldun förklarar sin cykel utifrån en bristande moral. Det går iställlet att göra en ekonomisk tolkning, en slags nomadernas konjunkturcykel.
I Nizam al-Mulks idealbild ingick att den som hade makt över skatteuppbörden inte skulle ha den politiska makten, men i praktiken gick inte det att upprätthålla. Detta ledde till att sultanen stärkte mamlukstyrkorna istället. Dessa finansierades med skatt på handel, vilket gav ett intresse för att säkra upp handelslederna.
En annan nackdel med Iqta-systemet var rent militär. Iqta-systemet innebar att flera män med militär utbildning blev upptagna med jordbruk under vissa perioder på året. Enligt Stefan Heidemann var det detta som ledde till att Salah al-Din och hans dynasti allt mer förlitade sig på mamluker. Sådana trupper vann över korsfarare i slag 1249/50.
Den gamla arabiska adeln ansågs militärt svag och uteslöts från Iqta. Senare kom Saladins bror att skapa ett sätt att integrera vissa nomadiska beduiner genom ett internt "emirat al-arab", där nomaderna mot att de lät sig beskattas fick en formell status under Ayyubiderna.
Lagen var viktig, det var ortodox islamisk lag så som den etablerades under Harun al-Rashids tid som kalif för abbasidernas stora imperium, 786-809 (referens Benjamin Jokisch, Islamic Imperial Law). Nizam al-Mulk propagerade för den mest ortodoxa av lagskolorna, Shafií.
En annan viktig institution var waqf (donationer) där egendomar kunde skyddas från expropriering då de kom att ägas av stiftelser som drev olika inrättningar, samt milk som var ett privat ägande utan skyldighet att ställa upp med militär. Milk kunde dock sultanen ta över om han fann lämpligt.
Nizam al-Mulk grundade en utvecklad typ av madrasas - nizamiyyah, skolor med syfte att utbilda i sunni-islam och därmed gynna de sunnitrogna delarna av de muslimska lärda, på bekostnad av shia ismailitiska läror. En viktig del av Siyasatnama bestog av kritik av ismailism (det fatimidiska kalifatets doktrin).
Utbildningen var förbehållen de rika familjernas män. Det var inte fråga om någon folkbildning, och vanligt folks möjlighet att organisera sig begränsades kraftigt av att de saknade utbildning. Det gjorde att den religiösa ledningen och grupptillhörighet till släkten ofta var det som avgjorde hur flertalet kunde agera i samhället. Migration var en av de få möjligheterna att ändra sin livssituation som de fattiga hade. Men i Iqta-systemet var även fria bönders rättigheter att flytta begränsade och slavarbete var vanligt. Sufism kunde utgöra en religiös utväg från alltför svårt förtryck.
Grupptillhörighet var även styrande i de rika familjerna. Seldjukerna var en dynasti vars medlemmar fick företräde till viktiga positioner, oavsett meriter. Denna princip gav förutsägbarhet och lojalitet, men till priset av att kompetens utan rätt släktbakgrund inte utnyttjades. Ibn Khaldun kallar detta "asabiya", även om han kan ha haft en mer utvidgad släktkänsla i tankarna. Men asabiya avser inte den religiösa sammanhållning som islam skapade, utan det såg Ibn Khaldun som en separat viktig social kraft.
En svaghet i seldjukimperiet var dess oförmåga att organisera regler för ordnad övergång vid sultanens död. Malik Shah fick makten genom att vinna ett inbördeskrig gentemot styrkor ledda av hans farbror, och efter 1092 bryter inbördeskrig ut igen. Den grundläggande principen för maktdelning hade hämtats från turkiska nomadfolks sätt att dela makt, genom förläning till alla manliga släktingar. Det liknar vad som hände inom mongolriket efter Djingis Khan, alla söner får sitt eget lydland.
Malik Shah hade en bror och fyra söner. Jag ska inte redogöra här för hur maktdelningen skedde, men det stora seldjukiska imperiet delades. Mest framgångsrik var sonen Ahmad Sanjar (r. 1118-1153) som vi känner igen som sultanen i Merv. Separat från dem hade en av Malik Shahs generaler erövrat delar av Turkiet och skapat en egen maktbas där, och det är där som seldjukstyret överlever längst. I Mosul tar Zengid-dynastin över, och sedan Ayyubiderna.
Sammantaget får vi bilden av en skör stat, som under yttre militärt hot från korsfarare och mongoler, skapar en yrkesarmé av mamluker. Den interna koalitionen av styrande grupper kunde periodvis hitta framgångsrecept, som under Nizam al-Mulk, Ahmad Sanjar eller Salah al-Din, men någon stabil lösning som klarade generationsksiften uppnåddes inte. Slutligen tog armén helt över makten, det liknar en tidig form av militärkupp.
Mamlukerna valde uttalat att avstå från varje princip om ärftligt sultanat. De dominerande emirerna bildade ett råd och valde den starkaste som sultan. Även senare, då sultanatet till synes blir mer dynastiskt, finns rådet i bakgrunden och utöver den reella makten. (referens Amalia Levanoni (1994), The mamluk conception of the sultanate). Fördelen med denna maktmodell var att den person som garanterade mamluk-gruppens fortsatta militära framgång bäst blev vald. Detta liknar ett slags valkungadöme, där endast generalerna fick vara med och välja och förre kungens söner hade inget företräde alls. Att styret försvagades berodde på att de olika fraktionerna inom mamlukerna blev lika starka och antingen kom att strida blodigt om makten (mord var ingen ovanlig metod) och/eller välja en kompromisskandidat som sultan. Denne kunde vara en son till en tidigare sultan vilket gav intryck av en återgång till ett mer släktbaserat system. Men militärstyret fanns kvar i bakgrunden.
Mamlukerna forsattte med Iqta-systemet men kunde inkorporera helt andra grupper. Till exempel fick vissa mongoler som blivit muslimer innehav av Iqta. En Iqta i ett område som ofta anfölls av korsfarare var ett militärt svårt uppdrag, och kanske inte så populärt att erhålla. Dessa mongoler kom från Gyllene hordens område, det som även kallades Kiptjak-khanatet. Deras khan Berke bildade en allians med mamlukerna mot Ihlkhanatet som leddes av khan Hulagu. Denna allians var också viktig för slavhandeln, som byggde på att handelsvägar kunde hållas öppna från Gyllene Horden till Egypten.
Alliansen försvagade Ihlkhanatet som upplöses 1335. Efter det följer splittring i det området som enas först under Timur Lenk 1380.
Språkligt var den turkiska mamluk-eliten skild från den övriga befolkningen i Egypten. Den första dynastin dominerades av Kiptjakturkar (kumaner), som talade en turkiska som liknade dagens kazakiska. Den senare cirkassika dynastin talade ett kaukasiskt språk.
I teorin kunde detta ha gett upphov till ett mera oberoende civilt arabiskt-talande samhälle, men så blev det inte. Mamlukerna hade inget intresse av att låta några oberoende starka organisationer uppstå och det civila oberoendet kunde endast manifesteras som en försiktig olydnad. Och ingen yttre kontroll kunde hindra mamlukerna från dynastisk "senilitet".
Mamlukerna drabbades därför av Ibn Khalduns ödescykel. I Egypten överlevde den första dynastin i 132 år, den andra (Cirkassiska) i 135 år. De tidiga cirkassiska mamlukerna satsade stora resurser på imponerande arkitektur, till exempel madrasa, mausoleumet och den sufiska mötesplatsen (khanqah) som byggdes för sultan Faraj ibn Barquq. Det är denne sultan Faraj som 15 år gammal flyr från Timur Lenk i Damaskus 1401 och det är då Ibn Khaldun förhandlar med Timur Lenk.
Från 1450-talet försämrade det ekonomiska läget mycket. Beskattningen av bönderna ökade samtidigt som Iqta-systemet förföll, bevattning sköttes inte och pest och naturkatastrofer bidrog till att jordbrukets produktivitet minskade. Även handel och industri missköttes och mamlukdynastin föll. Egypten inkorporerades i det osmanska imperiet 1517. Osmanerna lyckades skapa den mest framgångsrika organisationen, som kunde rekrytera de effektivaste militärerna (bland annat genom janitscharsystemet där kristna slavar togs och omskolades, en ny variant på mamluker). Iqta-systemet ändrades något till det som kallas timar och osmanerna hade en relativt reglerat system (nog så dramatiskt) för hur tronarvingar skulle utses.
Det finns även en senare mamlukperiod, i Irak 1704-1831. Även då var cirkassiska militärer betydelsefulla. Cirkassien eller Tjerkessien är en region i nordvästra Kaukasien, norr om Georgien, med kust mot Svarta Havet. Sotji räknas som en historisk huvudort.
Tillägg 2013-12-25. En alldeles utmärkt bok på svenska om det jag försökt beskriva ovan och mycket annat som rör "stat, samhälle och kultur i Islam under tusen år", är "Profetens folk" av Michael Nordberg, Tidens förlag 1988.
.
3 december 2012
Sufism i Nordafrika
Bläddrar man i Colin McEvedys kartbok över medeltiden ser man tre riken utritade i Nordafrika (från dagens Marocko till Libyen) vid åren 1030 från 1130. Kartorna för 1173 till 1230 anger Almohadernas kalifat före hela området, sedan blir det två eller tredelat igen från 1278 till 1483. Boken slutar innan Osmanska riket erövrar hela området.
Jag läser mer i Ira M. Lapidus "A history of islamic societies" för att förstå något om statsbildningsprocessen i Nordafrika. Ifriqiya (dagens Tunisien och kusten fram till Tripoli ) utvecklades under en period på 800-talet genom integrering mellan arabiskt styre, imazighen (berberfolk) och de tidigare kristna i kuststäder som Tunis, Mahdia och Tripoli. Huvudorten var den av araberna grundande Qayranwan. När fatimiderna flyttade sitt centrum till Kairo och normander invaderade Sicilien mellan 1061 och 1092 minskade Tunisien i betydelse. Istället blev Marocko det mest dynamiska området väster om Egypten, där först Almoraviderna och sedan Almohaderna styrde och även tog kontroll över Andalusien.
Fatimiderna (909-1171) shia-muslimska styre skapade motreaktioner, som framväxten av en folklig sunni-islamsk lagbaserad rörelse främst från den skola som heter Maliki. Och så vidare.
Allt detta är inte så begripligt för mig som inte förmår sätta mig in i betydelsen av av olika sunnimuslimska lagskolor, det liknar utläggningarna om olika kristna trosbekännelsers betydelse för maktkampen i Östrom.
Men det som förvånade mig var att Ira M. Lapidus lägger stor vikt vid sufismens betydelse för samhällets organisering. Jag känner enbart till sufism från Claes Hylingers fina berättelser, särskilt Del I av "utan ärende" som heter "Den tålmodige dervischen". Hylinger har också översatt "Den ojämförliga Mulla Nasruddins bedrifter" och det är tänkvärda historier men de leder inte tankarna till statsbyggnadskonst. Sufism har jag uppfattat som en mystisk rörelse inom islam, som likt gnostiska kristna sökt en mer direkt kontakt med andliga insikter utan att vilja begränsas av värdsligt politiskt maktspel.
Men Ira M. Lapidus beskriver att från 1000-talet fram till 1300-talet så spreds sufism från städer ut i landsbygden. Från 1200-talet började så kallade zawiyas att få en social och politisk roll. Zawiyas motsvarar det som i persiska områden kallas khanqah, en mötesplats för sufiska studier och vandrarhem för resande. Dessa zawiyas blev institutioner som kunde äga jord, inneha en viss beskattningsrätt, och utgöra det lokala juridiska centrumet. Detta skedde först i de områden som motsvarar dagens Tunisien och Algeriet, men från 1400-talet kom sufier att bli viktiga även i Marocko, bland annat för att organisera det lokala försvaret mot portugiserna. Lapidus skriver att "mycket av Nordafrikas historia från 1200-talet till 1800-talet kan definieras i termer av relationen mellan staten och sufiska krafter".
Detta öppnar upp för en för mig ny typ av fundering. Om sufism hade en så betydande roll för hur samhällen organiserades på 1200-talet måste jag fördjupa mig mer i dess idéhistoria för att bli klar med vad som hände i Merv. Min jämförelse med gnostisk kristendom har gjort att jag tagit för givet att sufism förtryckts på samma sätt som gnostiska kristna (till exempel bogomiler och katarer) förföljdes av de ortodoxa och katolska kristna. Men sufism kanske bättre ska liknas vid buddhism? Här finns många frågor kring kulturpåverkan och hur olika föreställningar påverkat utvecklingen av samhällets organisation.
Jag läser mer i Ira M. Lapidus "A history of islamic societies" för att förstå något om statsbildningsprocessen i Nordafrika. Ifriqiya (dagens Tunisien och kusten fram till Tripoli ) utvecklades under en period på 800-talet genom integrering mellan arabiskt styre, imazighen (berberfolk) och de tidigare kristna i kuststäder som Tunis, Mahdia och Tripoli. Huvudorten var den av araberna grundande Qayranwan. När fatimiderna flyttade sitt centrum till Kairo och normander invaderade Sicilien mellan 1061 och 1092 minskade Tunisien i betydelse. Istället blev Marocko det mest dynamiska området väster om Egypten, där först Almoraviderna och sedan Almohaderna styrde och även tog kontroll över Andalusien.
Fatimiderna (909-1171) shia-muslimska styre skapade motreaktioner, som framväxten av en folklig sunni-islamsk lagbaserad rörelse främst från den skola som heter Maliki. Och så vidare.
Allt detta är inte så begripligt för mig som inte förmår sätta mig in i betydelsen av av olika sunnimuslimska lagskolor, det liknar utläggningarna om olika kristna trosbekännelsers betydelse för maktkampen i Östrom.
Men det som förvånade mig var att Ira M. Lapidus lägger stor vikt vid sufismens betydelse för samhällets organisering. Jag känner enbart till sufism från Claes Hylingers fina berättelser, särskilt Del I av "utan ärende" som heter "Den tålmodige dervischen". Hylinger har också översatt "Den ojämförliga Mulla Nasruddins bedrifter" och det är tänkvärda historier men de leder inte tankarna till statsbyggnadskonst. Sufism har jag uppfattat som en mystisk rörelse inom islam, som likt gnostiska kristna sökt en mer direkt kontakt med andliga insikter utan att vilja begränsas av värdsligt politiskt maktspel.
Men Ira M. Lapidus beskriver att från 1000-talet fram till 1300-talet så spreds sufism från städer ut i landsbygden. Från 1200-talet började så kallade zawiyas att få en social och politisk roll. Zawiyas motsvarar det som i persiska områden kallas khanqah, en mötesplats för sufiska studier och vandrarhem för resande. Dessa zawiyas blev institutioner som kunde äga jord, inneha en viss beskattningsrätt, och utgöra det lokala juridiska centrumet. Detta skedde först i de områden som motsvarar dagens Tunisien och Algeriet, men från 1400-talet kom sufier att bli viktiga även i Marocko, bland annat för att organisera det lokala försvaret mot portugiserna. Lapidus skriver att "mycket av Nordafrikas historia från 1200-talet till 1800-talet kan definieras i termer av relationen mellan staten och sufiska krafter".
Detta öppnar upp för en för mig ny typ av fundering. Om sufism hade en så betydande roll för hur samhällen organiserades på 1200-talet måste jag fördjupa mig mer i dess idéhistoria för att bli klar med vad som hände i Merv. Min jämförelse med gnostisk kristendom har gjort att jag tagit för givet att sufism förtryckts på samma sätt som gnostiska kristna (till exempel bogomiler och katarer) förföljdes av de ortodoxa och katolska kristna. Men sufism kanske bättre ska liknas vid buddhism? Här finns många frågor kring kulturpåverkan och hur olika föreställningar påverkat utvecklingen av samhällets organisation.
27 oktober 2012
Kvinnliga sultaner 1
Under 1200-talet kom två kvinnor till makten och fick titeln Sultana. Det var Sultaninnan Shajar al-Durr i Kairo och Raiza Sultana i Dehli. Deras öden utspelas mot bakgrunden av en storskalig utveckling under 1200-talet där turkiska muslimska slavsoldater (mamluker) tog makten söder om de tidigare turkisk-dominerade områden. I Egypten tog mamlukerna makten 1250. I norra Indien kom mamlukerna att etablera en dynasti 1206. Skälet var främst mamlukernas militära organisation. I Egypten och Syrien kunde de vinna segrar över både korstågens upprepade attacker och mot mongolerna. I Afghanistan och norra Indien (inklusive dagens Pakistan) övertog mamlukerna makten från "persisk-arabiska" dynastier och vann sedan segrar mot mongolerna i norr och mot flera Indiska dynastier i söder.
Shajar al-Durr (hennes namn skrivs även Shagaret el-Dorr) var bara sultaninna i några månader 1250 men det var vid den avgörande tiden då mamlukerna tog över makten från den dynasti som grundats av den kände Saladin. (Ṣalāḥ ad-Dīn ibn Ayyūb, 1138-1193). Hon var först slavinna och konkubin och sedan hustru till den siste av Ayyubernas sultaner, Al-Malik Al-Salih Ayyub (1205-1249, regent i Egypten och Syrien från 1240 till sin död). Hans militära stödgrupp var Kipchak-turkiska slavsoldater. Kipchak-Cuman-khaganatet var ett omfattande "rike" norr om Kaspiska havet från 900 fram till mongolerna invasion 1220. De hade försett en rad krigsherrar med soldater och dessa hade efterhand fått allt större makt. Al-Salih Ayyub var även lierad med de Khwarezmiska soldater som flytt undan Djingis Khan och som bildat ett militärt garde mest känt för att år 1244 återerövrat Jerusalem från korstågsfarare under Fredrik II. I striderna som följde var den mamlukiske officeren Rukn al-Din Baibars (1223-1277) den viktigaste härföraren. Han hade sålts som slav av mongolerna, blivit Al-Salih Ayyubs livvakt och sedan hans general. Al-Salih köpte även för 1000 gulddinarer en slav vid namn Qalawun. Både Baibars och Qalawun skulle komma att bli sultaner.
År 1249 pågick det sjunde korståget, lett av Ludvig IX ("Ludvig den helige"), och de hade erövrat staden Damietta vid ett av Nilens utflöden. Sultan Al-Salih dog av tidigare skador när han samlat trupper i en näraliggande befäst stad. Hans död hemlighölls och Shajar al-Durr tog makten tillsammans med överbefälhavaren. Korsfararna ser en chans och anfaller men slås ner av mamluk-trupperna. Dessa erkänner sedan inte Al-Salihs son som Sultan utan han mördas och Shajar al-Durr får behålla makten, och blir formellt sultan 2 maj 1250. Hennes namn ropas ut i fredagsbönen och hon låter prägla mynt i sitt namn. Däremot kunde hon inte rida på sultanernas motsvarighet till Eriksgata då hon som kvinna inte fick visa sig ute på det viset.
Kalifen i Bagdad accepterade inte en kvinnlig sultan utan utsåg den turkättade Izz al-Din Aybak till Sultan. Han och Shajar gifte sig och hon tryggade därmed en fortsatt maktposition. I praktiken styrde hon i Kairo medan Sultanen styrde över armén och befann sig i fält. Aybak tog sig en andra hustru 1257 vilket inte gillades av Shajar som lät mörda honom. Men så stark var inte hennes maktposition att detta kunde accepteras utan vice-Sultanen beslöt att avrätta Shajar al-Durr under förödmjukande former och han själv blev ny sultan.
Denne sultan och befälhavaren Baibars mötte mongolerna under Hülagü Khan i slaget vid Ain Jalut 1260. Detta är första gången som en mongolisk armé permanent slås tillbaka i ett slag och utgör en vändpunkt för den mongoliska expansionen. Mamlukerna behåller sedan makten i Egypten, fram till 1517. Sultan-ämbetet ärvdes normalt inte utan den som hade starkast stöd av armén tog makten. Baibars lät mörda sultanen direkt efter slaget vid Ain Jalut och det är Baibars som konsoliderar mamlukernas ställning. De ledande mamlukerna blev fria män vid 18 års ålder, men gruppen fortsatte att rekrytera nya mamluker på ett vis som gjorde att den styrande klassen blev en helt avskild gruppering i det egyptiska samhället. Även om mamlukerna behöll en egen turkisk särart, var de övertygade sunni-muslimer och följde i spåren av ayyubidernas och seldjuk-turkarnas kamp mot shia-islam.
Shajar al-Durr lät bygga ett mausoleum där hon blev begraven. Att bygga mausoleum var en fatimidisk (dvs shia-islamsk) tradition, som fortsatte under mamlukerna. Shajar al-Durrs mausoleum finns kvar i centrala Kairo, i sig ett faktum att begrunda. Det mest berömda mausoleumet i Kairo byggdes av den tredje av Al-Salih Ayyubs slavar som blev sultan, det kallas Qalawun-komplexet.
Shajar al-Durr (hennes namn skrivs även Shagaret el-Dorr) var bara sultaninna i några månader 1250 men det var vid den avgörande tiden då mamlukerna tog över makten från den dynasti som grundats av den kände Saladin. (Ṣalāḥ ad-Dīn ibn Ayyūb, 1138-1193). Hon var först slavinna och konkubin och sedan hustru till den siste av Ayyubernas sultaner, Al-Malik Al-Salih Ayyub (1205-1249, regent i Egypten och Syrien från 1240 till sin död). Hans militära stödgrupp var Kipchak-turkiska slavsoldater. Kipchak-Cuman-khaganatet var ett omfattande "rike" norr om Kaspiska havet från 900 fram till mongolerna invasion 1220. De hade försett en rad krigsherrar med soldater och dessa hade efterhand fått allt större makt. Al-Salih Ayyub var även lierad med de Khwarezmiska soldater som flytt undan Djingis Khan och som bildat ett militärt garde mest känt för att år 1244 återerövrat Jerusalem från korstågsfarare under Fredrik II. I striderna som följde var den mamlukiske officeren Rukn al-Din Baibars (1223-1277) den viktigaste härföraren. Han hade sålts som slav av mongolerna, blivit Al-Salih Ayyubs livvakt och sedan hans general. Al-Salih köpte även för 1000 gulddinarer en slav vid namn Qalawun. Både Baibars och Qalawun skulle komma att bli sultaner.
År 1249 pågick det sjunde korståget, lett av Ludvig IX ("Ludvig den helige"), och de hade erövrat staden Damietta vid ett av Nilens utflöden. Sultan Al-Salih dog av tidigare skador när han samlat trupper i en näraliggande befäst stad. Hans död hemlighölls och Shajar al-Durr tog makten tillsammans med överbefälhavaren. Korsfararna ser en chans och anfaller men slås ner av mamluk-trupperna. Dessa erkänner sedan inte Al-Salihs son som Sultan utan han mördas och Shajar al-Durr får behålla makten, och blir formellt sultan 2 maj 1250. Hennes namn ropas ut i fredagsbönen och hon låter prägla mynt i sitt namn. Däremot kunde hon inte rida på sultanernas motsvarighet till Eriksgata då hon som kvinna inte fick visa sig ute på det viset.
Kalifen i Bagdad accepterade inte en kvinnlig sultan utan utsåg den turkättade Izz al-Din Aybak till Sultan. Han och Shajar gifte sig och hon tryggade därmed en fortsatt maktposition. I praktiken styrde hon i Kairo medan Sultanen styrde över armén och befann sig i fält. Aybak tog sig en andra hustru 1257 vilket inte gillades av Shajar som lät mörda honom. Men så stark var inte hennes maktposition att detta kunde accepteras utan vice-Sultanen beslöt att avrätta Shajar al-Durr under förödmjukande former och han själv blev ny sultan.
Denne sultan och befälhavaren Baibars mötte mongolerna under Hülagü Khan i slaget vid Ain Jalut 1260. Detta är första gången som en mongolisk armé permanent slås tillbaka i ett slag och utgör en vändpunkt för den mongoliska expansionen. Mamlukerna behåller sedan makten i Egypten, fram till 1517. Sultan-ämbetet ärvdes normalt inte utan den som hade starkast stöd av armén tog makten. Baibars lät mörda sultanen direkt efter slaget vid Ain Jalut och det är Baibars som konsoliderar mamlukernas ställning. De ledande mamlukerna blev fria män vid 18 års ålder, men gruppen fortsatte att rekrytera nya mamluker på ett vis som gjorde att den styrande klassen blev en helt avskild gruppering i det egyptiska samhället. Även om mamlukerna behöll en egen turkisk särart, var de övertygade sunni-muslimer och följde i spåren av ayyubidernas och seldjuk-turkarnas kamp mot shia-islam.
Shajar al-Durr lät bygga ett mausoleum där hon blev begraven. Att bygga mausoleum var en fatimidisk (dvs shia-islamsk) tradition, som fortsatte under mamlukerna. Shajar al-Durrs mausoleum finns kvar i centrala Kairo, i sig ett faktum att begrunda. Det mest berömda mausoleumet i Kairo byggdes av den tredje av Al-Salih Ayyubs slavar som blev sultan, det kallas Qalawun-komplexet.
21 september 2012
Qantara
Qantara är ett EU-finansierat projekt för att knyta samman folk runt medelhavet.
Qantara fungerar som ett virtuellt museum, här finns mängder med olika ingångar till medelhavets historia.
Man kan till exempel se finurliga animeringar av gamla vattenhjul:
http://www.qantara-med.org/qantara4/public/show_document.php?do_id=1172
Ingenjörskonsten har ett affischnamn i al-Jazari, (Ibn Ismail Ibn al-Razzaz al-Jazari, 1136–1206). Han uppfann vevaxeln och den tvåcylindringa kolvpumpen, olika typer av klockor och en hel del annat. Eller så utvecklade han idéer som funnits och publicerade dem med tydliga instruktioner. Al-Jazari var från sydöstra Turkiet, ett område som på slutet av 1100-talet styrdes av turkiska generaler (titeln var Bej) som tidigare tjänat under seldjukdynastin.
Man kan även fundera över roliga kartor: http://www.qantara-med.org/qantara4/public/show_carte.php?carte=carte-06&lang=en
Qantara fungerar som ett virtuellt museum, här finns mängder med olika ingångar till medelhavets historia.
Man kan till exempel se finurliga animeringar av gamla vattenhjul:
http://www.qantara-med.org/qantara4/public/show_document.php?do_id=1172
Ingenjörskonsten har ett affischnamn i al-Jazari, (Ibn Ismail Ibn al-Razzaz al-Jazari, 1136–1206). Han uppfann vevaxeln och den tvåcylindringa kolvpumpen, olika typer av klockor och en hel del annat. Eller så utvecklade han idéer som funnits och publicerade dem med tydliga instruktioner. Al-Jazari var från sydöstra Turkiet, ett område som på slutet av 1100-talet styrdes av turkiska generaler (titeln var Bej) som tidigare tjänat under seldjukdynastin.
Man kan även fundera över roliga kartor: http://www.qantara-med.org/qantara4/public/show_carte.php?carte=carte-06&lang=en
16 september 2012
Ibn Khaldun
Ibn Khaldun är en av de mest intressanta personerna jag träffat på hittills när jag läst om 1200- och 1300-talet. Både för hans gärning som historiker och samhällsfilosof, hans livshistoria och för att det inte är enkelt att sätta in honom i ett begripligt sammanhang.
Abd ar-Rahman ibn Khaldun föddes 27 maj 1332 i Tunis. Han kom att flytta många gånger under sitt liv, bland annat till Fez, Granada, Bougie, Mecka och Alexandria. Han dog 17 mars 1406 i Kairo. (732 e.H -808 e.H.). I Sevilla träffade han 1363 kung Pedro I av Kastilien ("el Cruel", dvs Peter den grymme) och i Damaskus 1401 fick han ge historiska redogörelser för Timur Lenk.
Ibn Khaldun skrevs tidigare Ibn Chaldun och på tyska skrivs namnet så. Uttalet är närmast likt ett tyskt Ach-ljud, kanske borde man skriva Ibn Xaldun för att förmedla det. Betoningen är på andra stavelsen. Det finns mängder med regler för hur arabiska ska transkriberas, jag följer inte dom.
På svenska introducerades han i en liten fin skrift av Carl Elof Svenning, utgiven av Internationella bokklubben 1957, med titeln Ibn Chaldun. Men när hans "Introduktion till världshistorien" sedan översattes på ett imponerande vis av Ingvar Rydberg 1989, då stavas hans namn Ibn Khaldun.
Ibn Khaldun är släktnamnet. Banū Khaldūn hade varit en av Sevillas mäktigaste familjer. Hans namn på titelsidan skrevs; Abd ar-Rahman ibn Muhammad ibn Khaldun al-Hadrami. Al-Hadrami syftar på ett avlägset ursprung för familjen i regionen Hadhramaut i Jemen.
Släkten Khaldun hade flyttat från Sevilla till Nordafrika under den stora utvandringen, när araber omkring 1230 flydde från det oroliga Andalusien. Almohaderna tappade kontrollen över södra Spanien i en process åren 1224-1228. Splittring följde och de sista två åren innan Kastilien under kung Fernando III belägrade Sevilla 1248 styrdes Sevilla av ett råd där Yahya ibn Khaldun var medlem. Efter det lyckades familjen Khaldun etablera sig i Tunis, en stad i centrum för komplicerade dynastiska strävanden. Där fanns skolor och lärda. Ibn Khalduns lärare Abelli kunde förmedla tankar från Ibn Sina och Ibn Rushd (1126-1198) som han själv var en efterföljare till. Men säkert studerades även al-Ghazali vars syntes av sufism och sharia, och kritik av filosofin, Ibn Rushd i sin tur kritiserade.
Denna bakgrund bidrog säkert till Ibn Khalduns önskan att dokumentera historien. Hans "Historia" (Kitab al-ibar) på sju band utöver inledningen (Prolegomena) är detaljrik och redogör i fem band (andra boken) för förislamsk tid och arabernas historia och i två band ( tredje boken) för imazighens (berberfolkens) historia och Maghribs historia. För Granadas del sträcker sig historien fram till 1393, och efter det finns få arabiska källor till Andalusiens historia. Först på 1600-talet skrivs en Andalusisk historia på arabiska av al-Maqqari (1578–1632). Al-Maqqari skrev även en biografi över Ibn Khalduns samtida vän och konkurrent i Granada Ibn al-Khatib (1313-1374).
Huvuddelen av Historian skrevs under åren 1375-1378 i en avskild borg i bergen 23 mil sydöst om Oran i västra Algeriet och sedan i Tunis. Men Ibn Khaldun skriver att "Sedan reste jag till östern för att dra fördel av de mångsidiga upplysning den har att bjuda på och för att besöka Kaban och Medina, allt under studium av de systematiska arbetena om orientalisk historia". Dessa insikter skrevs kortfattat in i de tidigare texterna och slutresultat ansåg Ibn Khaldun vara "en fullständig världshistoria".
Det är Introduktionen (al-Muqaddima eller Prolegomena) och Första boken som översatts till svenska och som utgör grunden till Ibn Khalduns berömmelse. Hans egen beskrivning är: "Introduktionen handlar om historieskrivningens stora värde, bidrar med en uppskattning av olika metoder och tar upp historikernas misstag. Första boken handlar om civilisationen och dess väsentliga drag: kungamakt, regering, inkomstbringades sysselsättningar, sätt att skaffa sig levebröd, konster och vetenskaper och skälen till dessa institutioner."
Ibn Khaldun är inte först med att skriva världshistoria. En sådan hade skrivits av Rashid ad-Din Fadhl-allah Hamadani (1247-1318). Han var av en judisk släkt som levde i Hamadan och han kom att tjäna det mongoliska Ilkhanatet. Han konverterade till muslim i 30-årsåldern och blev visir, och som sådan betydde han mycket för satsningarna på utbildning vid Rab´- Rashidi, utbildningscentrumet vid Ilkhanidernas huvudstad Tabriz. Skrivandet av "Jami al-Tawarikh, "Sammanställningen av krönikorna" var ett dynastiskt projekt där mängder med skrivare och konstnärer deltog. Jami al-Tawarikh var ett praktverk som skrevs på arabiska, persiska och mongoliska.
Till skillnad från denna centralstyrda satsning tycks Ibn Khaldun har skapat sin historia själv, utan någon kung som beställare. Det gjorde att han kunde förhålla sig mera neutral, hans teori om att varje dynasti måste gå under kan inte ha gjort någon sittande regent nöjd. Han har inte heller någon specifik förändrings-agenda, han tycks mera se det som en samhällshistorisk lagbundenhet att koalitioner som har den rätta gruppkänslan och tron tar över makten när sittande regenter korrumperats och skapat ekonomiska missförhållanden som urholkar deras makt. Givetvis är han djupt religiös muslim. Varje stycke avslutas med ord som "Gud leder oss till sanningen".
I förordet nämner Ibn Khaldun sex historiker, varpå han direkt förklarar att två av dem är tvivelaktiga i vissa avseenden. Detta var tydligen inte ovanligt, Kerstin Eksell skriver att historiker ofta anklagade varandra för att inte var opartiska. Tre som inte här får kritik av Ibn Khaldun är Ibn Ishaq (704-768), Jarir al-Tabari (838–923), och Ibn al-Kalbi (737 - 819). Sedan utvecklar Ibn Khaldun sina skäl för att anse att en historisk redogörelse är trovärdig, en metod som betonar de egna iakttagelserna och vikten av korrekta exempel, och det gör att han framstår som ett rationellt föredöme i en värld där en god historia kan ha ansetts bättre än en sannolik.
Franz Rosenthal ger exempel i förordet till sin översättning av Prolegomena på hur Ibn Khaldun jämför olika historiska belägg. Som exempel tar han upp det långa citatet av Tahris brev till sin son, i sig ett intressant exempel på en "instruktion för furstar". Brevet citeras efter historikern Ibn Al-Athir al-Jazhari (1160-1233), mycket betydande kurdisk historiker verksam i Mosul och Bagdad under Stora Seldjukimperiet . Dennes version jämförs med al-Tabaris, och Ibn Khaldun gör olika rättelser utifrån vad han bedömer vara korrekt. Hur han tänkte finns bevarat i marginalanteckningar som senare kopister skrivit in i huvudtexten.
Ibn Khaldun skrev att hans historia ger läsaren "en möjlighet att inte längre behöva förlita sig blint på traditionen". Han var själv medveten om sitt värde som historiker.
Abd ar-Rahman ibn Khaldun föddes 27 maj 1332 i Tunis. Han kom att flytta många gånger under sitt liv, bland annat till Fez, Granada, Bougie, Mecka och Alexandria. Han dog 17 mars 1406 i Kairo. (732 e.H -808 e.H.). I Sevilla träffade han 1363 kung Pedro I av Kastilien ("el Cruel", dvs Peter den grymme) och i Damaskus 1401 fick han ge historiska redogörelser för Timur Lenk.
Ibn Khaldun skrevs tidigare Ibn Chaldun och på tyska skrivs namnet så. Uttalet är närmast likt ett tyskt Ach-ljud, kanske borde man skriva Ibn Xaldun för att förmedla det. Betoningen är på andra stavelsen. Det finns mängder med regler för hur arabiska ska transkriberas, jag följer inte dom.
På svenska introducerades han i en liten fin skrift av Carl Elof Svenning, utgiven av Internationella bokklubben 1957, med titeln Ibn Chaldun. Men när hans "Introduktion till världshistorien" sedan översattes på ett imponerande vis av Ingvar Rydberg 1989, då stavas hans namn Ibn Khaldun.
Ibn Khaldun är släktnamnet. Banū Khaldūn hade varit en av Sevillas mäktigaste familjer. Hans namn på titelsidan skrevs; Abd ar-Rahman ibn Muhammad ibn Khaldun al-Hadrami. Al-Hadrami syftar på ett avlägset ursprung för familjen i regionen Hadhramaut i Jemen.
Släkten Khaldun hade flyttat från Sevilla till Nordafrika under den stora utvandringen, när araber omkring 1230 flydde från det oroliga Andalusien. Almohaderna tappade kontrollen över södra Spanien i en process åren 1224-1228. Splittring följde och de sista två åren innan Kastilien under kung Fernando III belägrade Sevilla 1248 styrdes Sevilla av ett råd där Yahya ibn Khaldun var medlem. Efter det lyckades familjen Khaldun etablera sig i Tunis, en stad i centrum för komplicerade dynastiska strävanden. Där fanns skolor och lärda. Ibn Khalduns lärare Abelli kunde förmedla tankar från Ibn Sina och Ibn Rushd (1126-1198) som han själv var en efterföljare till. Men säkert studerades även al-Ghazali vars syntes av sufism och sharia, och kritik av filosofin, Ibn Rushd i sin tur kritiserade.
Denna bakgrund bidrog säkert till Ibn Khalduns önskan att dokumentera historien. Hans "Historia" (Kitab al-ibar) på sju band utöver inledningen (Prolegomena) är detaljrik och redogör i fem band (andra boken) för förislamsk tid och arabernas historia och i två band ( tredje boken) för imazighens (berberfolkens) historia och Maghribs historia. För Granadas del sträcker sig historien fram till 1393, och efter det finns få arabiska källor till Andalusiens historia. Först på 1600-talet skrivs en Andalusisk historia på arabiska av al-Maqqari (1578–1632). Al-Maqqari skrev även en biografi över Ibn Khalduns samtida vän och konkurrent i Granada Ibn al-Khatib (1313-1374).
Huvuddelen av Historian skrevs under åren 1375-1378 i en avskild borg i bergen 23 mil sydöst om Oran i västra Algeriet och sedan i Tunis. Men Ibn Khaldun skriver att "Sedan reste jag till östern för att dra fördel av de mångsidiga upplysning den har att bjuda på och för att besöka Kaban och Medina, allt under studium av de systematiska arbetena om orientalisk historia". Dessa insikter skrevs kortfattat in i de tidigare texterna och slutresultat ansåg Ibn Khaldun vara "en fullständig världshistoria".
Det är Introduktionen (al-Muqaddima eller Prolegomena) och Första boken som översatts till svenska och som utgör grunden till Ibn Khalduns berömmelse. Hans egen beskrivning är: "Introduktionen handlar om historieskrivningens stora värde, bidrar med en uppskattning av olika metoder och tar upp historikernas misstag. Första boken handlar om civilisationen och dess väsentliga drag: kungamakt, regering, inkomstbringades sysselsättningar, sätt att skaffa sig levebröd, konster och vetenskaper och skälen till dessa institutioner."
Ibn Khaldun är inte först med att skriva världshistoria. En sådan hade skrivits av Rashid ad-Din Fadhl-allah Hamadani (1247-1318). Han var av en judisk släkt som levde i Hamadan och han kom att tjäna det mongoliska Ilkhanatet. Han konverterade till muslim i 30-årsåldern och blev visir, och som sådan betydde han mycket för satsningarna på utbildning vid Rab´- Rashidi, utbildningscentrumet vid Ilkhanidernas huvudstad Tabriz. Skrivandet av "Jami al-Tawarikh, "Sammanställningen av krönikorna" var ett dynastiskt projekt där mängder med skrivare och konstnärer deltog. Jami al-Tawarikh var ett praktverk som skrevs på arabiska, persiska och mongoliska.
Till skillnad från denna centralstyrda satsning tycks Ibn Khaldun har skapat sin historia själv, utan någon kung som beställare. Det gjorde att han kunde förhålla sig mera neutral, hans teori om att varje dynasti måste gå under kan inte ha gjort någon sittande regent nöjd. Han har inte heller någon specifik förändrings-agenda, han tycks mera se det som en samhällshistorisk lagbundenhet att koalitioner som har den rätta gruppkänslan och tron tar över makten när sittande regenter korrumperats och skapat ekonomiska missförhållanden som urholkar deras makt. Givetvis är han djupt religiös muslim. Varje stycke avslutas med ord som "Gud leder oss till sanningen".
I förordet nämner Ibn Khaldun sex historiker, varpå han direkt förklarar att två av dem är tvivelaktiga i vissa avseenden. Detta var tydligen inte ovanligt, Kerstin Eksell skriver att historiker ofta anklagade varandra för att inte var opartiska. Tre som inte här får kritik av Ibn Khaldun är Ibn Ishaq (704-768), Jarir al-Tabari (838–923), och Ibn al-Kalbi (737 - 819). Sedan utvecklar Ibn Khaldun sina skäl för att anse att en historisk redogörelse är trovärdig, en metod som betonar de egna iakttagelserna och vikten av korrekta exempel, och det gör att han framstår som ett rationellt föredöme i en värld där en god historia kan ha ansetts bättre än en sannolik.
Franz Rosenthal ger exempel i förordet till sin översättning av Prolegomena på hur Ibn Khaldun jämför olika historiska belägg. Som exempel tar han upp det långa citatet av Tahris brev till sin son, i sig ett intressant exempel på en "instruktion för furstar". Brevet citeras efter historikern Ibn Al-Athir al-Jazhari (1160-1233), mycket betydande kurdisk historiker verksam i Mosul och Bagdad under Stora Seldjukimperiet . Dennes version jämförs med al-Tabaris, och Ibn Khaldun gör olika rättelser utifrån vad han bedömer vara korrekt. Hur han tänkte finns bevarat i marginalanteckningar som senare kopister skrivit in i huvudtexten.
Ibn Khaldun skrev att hans historia ger läsaren "en möjlighet att inte längre behöva förlita sig blint på traditionen". Han var själv medveten om sitt värde som historiker.
2 oktober 2011
Klimathistoria, senaste tiotusen åren
Kallperioden under yngre dryas för 12000 år sedan (13000-11500) orsakades av ett stort utflöde av sötvatten i arktiska hav när issjöar stötvis rann ut i haven. Detta påverkade vattenströmmarna, den varma Golfströmmen blockerades och temperaturen sjönk i Europa med 7 grader.
Efter det stiger temperaturen och har globalt befunnit sig inom ett tregradersspann de senaste tiotusen åren. Den största förändringen under denna period skedde för 8200 år sedan ("the 8,2 ky-event"), en hastig nedkylning som enbart varade i några hundra år. Den berodde på en liknande effekt som för Yngre Dryas. Den stora sötvattenssjön Agassiz i Nordamerika hölls på plats av en is kallad Laurentidisen och när den smälte stoppade sötvattnet som rann ut cirkulationen i Atlanten. Effekten var dock bara ungefär hälften av den nedkylning som skedde under Yngre Dryas.
Hela perioden från 7000-3000 år f.K betecknas "postglacialt klimatoptimum", på engelska Holocen Climate Optimum (HCO). Temperaturen låg då i genomsnitt ungefär 1,5 grad över 1960 års värden.
The 8,2 ky-event utgör en skarp dip i kurvan, så låga temperaturer återkommer sedan enbart omkring 1250 f.Kr (efter den så kallade minoiska värmeperioden) och under "lilla istiden" på 1500- och 1600-talet. Mindre tydliga svängningar i medelhavets och Europas klimat betecknas "den romerska värmeperioden" och (oöversättbart) "Dark Age Cold Period".
Temperatur är inte den enda faktorn, viktigare ändå kan vara att förstå nederbördförändringar och deras mönster över årstiderna. För Nordafrikas del beskrivs till exempel "Holocene Wet Phase" då "Sahara" var en savann. Det blev torrare i norra Afrika 3500-2800 f.Kr, och öknarna bredde ut sig. Araberna gav området namnet "aṣ-ṣaḥrā´ al-kubra" - den största öknen.
En lättläst översikt över klimathistorien under de senaste tiotusen åren har skrivits av Fredrik Charpentier Ljungqvist. Tyvärr har boken fått namnet "Global nedkylning" vilket leder tankarna till någon kvällstidningsartikel om nära förestående istid.
Vill man själv kolla alla kurvor finns dom samlade här:
http://www.ncdc.noaa.gov/paleo/recons.html
En länk där leder till samme Ljungqvist som visar respekt för rådata och ger en kort, bra sammanfattning:
Ljungqvist, F.C. 2009.
Temperature proxy records covering the last two millennia:
a tabular and visual overview.
Geografiska Annaler: Physical Geography, Vol. 91A, pp. 11-29.
ABSTRACT:
Proxy data are our only source of knowledge of temperature variability
in the period prior to instrumental temperature measurements. Until
recently, very few quantitative palaeotemperature records extended
back a millennium or more, but the number is now increasing. Here,
the first systematic survey is presented, with graphic representations,
of most quantitative temperature proxy data records covering the last
two millennia that have been published in the peer-reviewed literature.
In total, 71 series are presented together with basic essential
information on each record. This overview will hopefully assist future
palaeoclimatic research by facilitating an orientation among available
palaeotemperature records and thus reduce the risk of missing less
well-known proxy series. The records show an amplitude between maximum
and minimum temperatures during the past two millennia on centennial
timescales ranging from c. 0.5 to 4°C and averaging c. 1.5–2°C for
both high and low latitudes, although these variations are not always
occurring synchronous. Both the Medieval Warm Period, the Little Ice
Age and the 20th century warming are clearly visible in most records,
whereas the Roman Warm Period and the Dark Age Cold Period are less
clearly discernible.
Mer information ordnad i tidsföljd kan man få på wikipedia under uppslagsordet "Timeline of environmental history".
Efter det stiger temperaturen och har globalt befunnit sig inom ett tregradersspann de senaste tiotusen åren. Den största förändringen under denna period skedde för 8200 år sedan ("the 8,2 ky-event"), en hastig nedkylning som enbart varade i några hundra år. Den berodde på en liknande effekt som för Yngre Dryas. Den stora sötvattenssjön Agassiz i Nordamerika hölls på plats av en is kallad Laurentidisen och när den smälte stoppade sötvattnet som rann ut cirkulationen i Atlanten. Effekten var dock bara ungefär hälften av den nedkylning som skedde under Yngre Dryas.
Hela perioden från 7000-3000 år f.K betecknas "postglacialt klimatoptimum", på engelska Holocen Climate Optimum (HCO). Temperaturen låg då i genomsnitt ungefär 1,5 grad över 1960 års värden.
The 8,2 ky-event utgör en skarp dip i kurvan, så låga temperaturer återkommer sedan enbart omkring 1250 f.Kr (efter den så kallade minoiska värmeperioden) och under "lilla istiden" på 1500- och 1600-talet. Mindre tydliga svängningar i medelhavets och Europas klimat betecknas "den romerska värmeperioden" och (oöversättbart) "Dark Age Cold Period".
Temperatur är inte den enda faktorn, viktigare ändå kan vara att förstå nederbördförändringar och deras mönster över årstiderna. För Nordafrikas del beskrivs till exempel "Holocene Wet Phase" då "Sahara" var en savann. Det blev torrare i norra Afrika 3500-2800 f.Kr, och öknarna bredde ut sig. Araberna gav området namnet "aṣ-ṣaḥrā´ al-kubra" - den största öknen.
En lättläst översikt över klimathistorien under de senaste tiotusen åren har skrivits av Fredrik Charpentier Ljungqvist. Tyvärr har boken fått namnet "Global nedkylning" vilket leder tankarna till någon kvällstidningsartikel om nära förestående istid.
Vill man själv kolla alla kurvor finns dom samlade här:
http://www.ncdc.noaa.gov/paleo/recons.html
En länk där leder till samme Ljungqvist som visar respekt för rådata och ger en kort, bra sammanfattning:
Ljungqvist, F.C. 2009.
Temperature proxy records covering the last two millennia:
a tabular and visual overview.
Geografiska Annaler: Physical Geography, Vol. 91A, pp. 11-29.
ABSTRACT:
Proxy data are our only source of knowledge of temperature variability
in the period prior to instrumental temperature measurements. Until
recently, very few quantitative palaeotemperature records extended
back a millennium or more, but the number is now increasing. Here,
the first systematic survey is presented, with graphic representations,
of most quantitative temperature proxy data records covering the last
two millennia that have been published in the peer-reviewed literature.
In total, 71 series are presented together with basic essential
information on each record. This overview will hopefully assist future
palaeoclimatic research by facilitating an orientation among available
palaeotemperature records and thus reduce the risk of missing less
well-known proxy series. The records show an amplitude between maximum
and minimum temperatures during the past two millennia on centennial
timescales ranging from c. 0.5 to 4°C and averaging c. 1.5–2°C for
both high and low latitudes, although these variations are not always
occurring synchronous. Both the Medieval Warm Period, the Little Ice
Age and the 20th century warming are clearly visible in most records,
whereas the Roman Warm Period and the Dark Age Cold Period are less
clearly discernible.
Mer information ordnad i tidsföljd kan man få på wikipedia under uppslagsordet "Timeline of environmental history".
17 september 2011
Klimathistoria 600-talet
Nordafrika omtalades som Romarrikets kornbod, och en av teorierna kring romarrikets fall bygger på att klimatet skulle ha försämrats och jordbruksöverskottet minskat under åren 250-600. Den teorin är svår att belägga, några dramatiska övergripande förändring av klimatet skedde inte under den perioden men variationen mellan åren var större än normalt. Odlingsmetoder och användning av skog kan ha påverkat bördighet. Den mest dramatiska påverkan skedde från 1830 då skogsavverkningar i stor skala påbörjades och skapade de landskap som finns på TV-bilderna från norra afrika nu.
Europas väder finns numera kartlagt i detalj. Se till exempel de studier baserade på årsringar från träd i centraleuropa som Ulf Büntgen med kollegor i Schweiz har tagit fram.
I mera globalt sammanvägda studier syns inte en kallperiod kring 500-talet på samma vis, se Michael Mann och medarbetare rapport i referensen nederst. Men lokal köld i Europa och med det kopplad torka i centralasiatiska stäpper kan ha haft betydelse för den ökade rörligheten under "folkvandringstiden".
Vulkanutbrott kan påverka vädret under några år. Ett utbrott år 534 vid ekvatorn syns i data från nordkalotten 536, se http://www.uibk.ac.at/geographie/forschung/dendro/publikationen---pdf-files/2008-larsen-et-al-grl.pdf. Den justinianska pesten nådde Egypten 541 och kan eventuellt ha samband med den missväxt som den vulkaniska vintern orsakade.
Sammanhängande perioder av något kallare klimat anser man kan kopplas till solaktivitet. Hela perioden 1300-1900 ligger genomsnittligt någon grad under 1950 års värde för Europa och effekten har uppmätts globalt. Av någon anledning kallas detta "lilla istiden", vilket leder till begreppsförvirring. Istider är något som orsakas av jordaxelns lutning och jordens avstånd till solen, medan vi här talar om en mindre effekt som orsakas av variationer i solens aktivitet.
Åren 800-1300 var genomsnittligt varmare, detta kallas den medeltida värmeperioden, och temperaturen var då ungefär som 1950 års värde. Denna temperaturhöjning har uppmätts i Europa men inte globalt.
Den temperaturökning vi har de senaste åren orsakas som bekant av utsläpp av växthusgaser som koldioxid, någon ökad effekt från solen har inte uppmätts sedan 1970. Läs mer om dagens klimatförändringar på RealClimate, http://www.realclimate.org/. RealClimate tar givetvis även upp historiska data, se till exempel diagram över de senaste 2000 årens havsnivåer och temperaturer här: http://www.realclimate.org/index.php/archives/2011/06/2000-years-of-sea-level/#more-7947
Europas väder finns numera kartlagt i detalj. Se till exempel de studier baserade på årsringar från träd i centraleuropa som Ulf Büntgen med kollegor i Schweiz har tagit fram.
I mera globalt sammanvägda studier syns inte en kallperiod kring 500-talet på samma vis, se Michael Mann och medarbetare rapport i referensen nederst. Men lokal köld i Europa och med det kopplad torka i centralasiatiska stäpper kan ha haft betydelse för den ökade rörligheten under "folkvandringstiden".
Vulkanutbrott kan påverka vädret under några år. Ett utbrott år 534 vid ekvatorn syns i data från nordkalotten 536, se http://www.uibk.ac.at/geographie/forschung/dendro/publikationen---pdf-files/2008-larsen-et-al-grl.pdf. Den justinianska pesten nådde Egypten 541 och kan eventuellt ha samband med den missväxt som den vulkaniska vintern orsakade.
Sammanhängande perioder av något kallare klimat anser man kan kopplas till solaktivitet. Hela perioden 1300-1900 ligger genomsnittligt någon grad under 1950 års värde för Europa och effekten har uppmätts globalt. Av någon anledning kallas detta "lilla istiden", vilket leder till begreppsförvirring. Istider är något som orsakas av jordaxelns lutning och jordens avstånd till solen, medan vi här talar om en mindre effekt som orsakas av variationer i solens aktivitet.
Åren 800-1300 var genomsnittligt varmare, detta kallas den medeltida värmeperioden, och temperaturen var då ungefär som 1950 års värde. Denna temperaturhöjning har uppmätts i Europa men inte globalt.
Den temperaturökning vi har de senaste åren orsakas som bekant av utsläpp av växthusgaser som koldioxid, någon ökad effekt från solen har inte uppmätts sedan 1970. Läs mer om dagens klimatförändringar på RealClimate, http://www.realclimate.org/. RealClimate tar givetvis även upp historiska data, se till exempel diagram över de senaste 2000 årens havsnivåer och temperaturer här: http://www.realclimate.org/index.php/archives/2011/06/2000-years-of-sea-level/#more-7947
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)