Östasiatiska museet i Stockholm visar nu en fin utställning i bergrummet. Den heter "Staden vid sidenvägen" och handlar om Luoyang under Tangdynastin. På ett fint vis har man utnyttjat bergrummets långa. mörka gång och skapat en väg in genom stadens tre portar, via en åskådlig bildvisning av den i ett rutmönster anlagda miljonstaden och förbi imponerande glaserade porslinsstatyer som vaktade de högättades gravar. Vidare skildras två personer i texter och föremål knytna till dem, poeten Bo Juyi (772-846) och kejsarinnan Wu Zeitan (regent 690-705). De representerar två teman i utställningen: att den kinesiska poesins guldålder inföll under Tangdynastin och kvinnans relativt sätt friare roll under perioden.
Luoyang är en av de klassiska kinesiska huvudstäderna, centralt belägen i Mittens rike. Staden namn anger dess plats, på yang-sidan (norra soliga sidan) av floden Luo. Luo rinner ut i Huang He 2,5 mil nedströms från sammanflödet mellan Huang He och floden Wei. Idag är Luoyang en stad med mer än 6 miljoner invånare men ändå inte huvudort i regionen Henan, det är grannstaden i öster, den ännu större staden Zhengzhou.
Under Suidynastin hade man byggt den stora kanalen från Hangzhou i söder till Xian/Changan, och Luoyang anslöt till den. Staden var alltså ett central knutpunkt i de interna transportlinjerna inom Kina och i den funktionen betydelsefull för sidenvägarna. Utställningen visar på en koppling ända till Birka, man har hittat kinesiskt siden där. Som Uppsalabo vill man ju ta detta ett steg vidare och mycket riktigt så har man även visat att tygrester från båtgravarna i Valsgärde bland annat består av rester av kinesiskt siden.
Sidenet nådde även till Norge. Jag länkar till en sida med fin kista, men den som vill läsa mer letar lämpligen fram Marianne Vedelers "Silk for the vikings", 2014. Jag har dock inte läst den boken så jag vet inte mer än vad titeln anger.
En viktig grupp som organiserade handeln i Centralasien var sogderna. De var ett folk som talade ett persiskt språk, sogdianska, och deras huvudorter låg runt Samarkand och det område i dagens Tadzjikistan som fortfarande heter Sughd. Jag har tidigare skrivit om dem som sogdierna men det ska vara sogderna lärde jag mig på utställningen (och sogder står det i Nationalencyklopedin). Jag ska rätta till det i tidigare inlägg när jag får tid.
Kineserna under Tangdynastin kallade sogdernas område för Kangju som kan betyda "det fredliga folkets land". Redan 150 f.Kr hade upptäcksresanden Zhang Qian nedtecknat uppgifter om Kangju under sin västerländska resa.
Tyvärr var en sogdättad man, An Lushan, (703-757), ledare för ett omfattande uppror mot Tang som misslyckades. Upproret var början till slutet på Tangs storhetstid och senare Tangkejsare kom att bli mycket misstänksamma mot sogder vilket gjorde att många valde att assimileras in i den kinesiska befolkningen. I övriga Centralasien kom sogderna under turkiskt och persiskt inflytande och språket finns inte kvar idag. Utställningen i Bergrummet innehåller flera föremål från en sogdisk grav, An Pu och hans frus grav. Kinas central-TV har gjort ett inslag om hur An Pus grav hittades och hans historia som arvtagare till sin far Xi Lis generalstitel.
Tillägg 2016-03-05. På P1 idag hade de ett program som siden och vikingar.
Visar inlägg med etikett sogdiana. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sogdiana. Visa alla inlägg
26 juli 2013
Biblioteket i grotta 17 i Dunhuang
Jag har tidigare nämnt grottorna nära Dunhuang i Gansi-provinsen på gränsen till Takla Makanöknen. (inlägg 26 februari 2011). Valerie Hansen ägnar ett kapitel i "The Silk Road, A new history", (Oxford 2012), åt de skrifter som fanns i grotta nummer 17. Grottan fungerade som magasin för skrifter som hörde till ett litet buddhistiskt kloster som hette "De tre rikenas kloster".
På 900-talet fanns det runt femton kloster i grottområdet vid Dunhuang. Valerie Hansen kallar dom inte för "Mogao-grottorna" som är det namn som Unesco använder, utan hon skriver bara Dunhuang-grottorna. Området utgör en av buddhismens bäst bevarade heliga platser, med nästan 500 grottor med väggmålningar skapade mellan år 366 och fram till 1300-talet. I grotta 17 fanns ca 40000 skrifter från 405 till 1002, i huvudsak buddhistisk litteratur och historik kring hur buddhismen spreds från Tibet. Den mest berömda skriften är den tryckta Diamantsutran från år 868, världens äldsta tryckta bok, men det mesta är handskrivet på pappersrullar eller palmbladsformade papper. Arbete med att bevara sådana dokument finns beskrivet här: http://idp.nlc.gov.cn/archives/news29/idpnews_29.a4d
Se även ett foto som togs av Aurel Stein av dokument han "förvärvade" i Dunhuang.
De flesta texterna var skrivna på kinesiska eller tibetanska. Efter att gökturkarna förlorat makten till Tangdynastin på 630- och 640-talet stationerades kinesisk militär i området. Tangs inflytande var starkt fram till An Lushan-upproret 755, men efter det fick tibetanska imperier allt mer kontroll. Från 786 styrde den tibetanska Yarlung-dynastin, fram till 848. Efter det kom en släkt av lokala kinesiska generaler att styra området, formellt under Tang tills dess slut 907, men i praktiken som egna lokala kungar ända fram till 1002.
Även under denna tid var inflytandet från Tibet viktigt, och en buddhistisk pilgrimsväg fick från Indien via Dunhunag till det heliga berget Wutai i norra Kina där vishetens bodhisattva Mañjuśrī dyrkades. Från 1038 dominerades Gansu av tanguternas rike Xi Xia (västra Xia-dynastin 1038-1227), tanguterna var tibetansk-talande buddhister med huvudorten just öster om Gansu). Även riket runt Turpan, med staden Gaochang (på uiguriska Kara-Khoja), var i huvudsak buddhistiskt.
Utöver texter på kinesiska och tibetanska fanns ett mindre antal skrifter på sanskrit, khotanesiska (2300 texter), sogdianska och ujgur (totalt bara 40 blad) i grotta 17. Samt ett enda blad skrivet på hebreiska, en bön på 18 rader som hopvikt fungerat som en talisman. Bild här: http://expositions.bnf.fr/parole/grand/018.htm
Buddhister kom från Indien via området runt Khotan i södra Takla Makan, och det iranska språket khotanesiska var det första som de buddhistiska klassikerna översattes till från sanskrit. Sogdianska var ett annat iranskt språk, sogdierna hade handlat längs sidenvägen sedan länge och mindre grupper av dem levde i alla samhällen mellan Kina och Khorasan. Sogdierna samarbetade med turkiska folk och från ca. år 1000 kom sogdianskan att ersättas av ujgur (uigur-turkiska). Några dokument var skrivna på en blandning av sogdianska och uigur och visar på övergångsperioden. Två dokument på sogdiska visar att det hade funnits zoroastriker i Dunhuang, men 845 förbjöd Tangdynastin flera religioner och zoroastrismen försvann.
Från år 960 konverterade en rad turkiska grupper till islam, först Kara-khaniderna runt Kashgar i västra Takla Makan. År 1006 erövrade de Khotan. Uigurer från Ganzhou/Zhangye tog makten i Dunhuang 1002. I samband med det förseglades grotta 17, men skälen till det finns inte dokumenterade. Från 1030 styrdes Dunhuang av tanguternas Xi Xia.
Med Djingis khans framfart förändrades sedan allt. Först enades eller besegrades de mongolisk/turkiska folken norr om bergen, med namn som kereiter, tatarer och naimaner. Från 1206 började expansionen söderut. Uigurerna valde att bli vasaller under Djingis Khan medan tanguterna hörde till de som krossades (1227).
Valerie Hansen skriver om hur munkar från olika religioner försökt översätta sina texter till kinesiska. Manikeisterna försökte medvetet utnyttja buddhistiska texter och begrepp, och beskrev Mani som som en vishetslärare i nivå med Buddha och Lao-tse. Nestorianska kristna valde istället att försöka översätta kristna begrepp direkt till kinesiska även om resultatet blev svårbegripligt. Fadern, sonen och helige anden blev "Merciful father, Light son, King of the pure winds". Hansen skriver att bara "barmhärtige fader" skulle ha varit begripligt för en kines. Nu är ju inte tre-enigheten ett så enkelt begrepp att översätta.
Det omvända gäller också, fundera till exempel över hur troligt det är att vi lyckas översätta buddhistiska begrepp så att det blir begripligt. Som exempel kan man ta namnet på klostret som ägde grotta 17: "The Three Realms Monastery". Buddhismens tre riken är i översättning "begärets värld, världen av form och världen utan form".
Grotta 17 innehöll mycket mer än religiösa dokument, där fanns även diverse papper med skrift på som munkarna använde för att träna sig att skriva på. I boken går Valerie Hansen igenom forskningen rörande mängder av olika dokument från Takla makan-området och konstaterar att mycket få av dem talar om långväga handel, det mesta som dokumneterats är vanlig handel som man kan förvänta sig mellan lokala städer.
Valerie Hansen huvudpoäng är därför att "sidenvägen" som begrepp främst står för kulturell överföring av språk, religion, konst och teknologi. Den materiella betydelsen av långväga handel längs sidenvägen var enligt henne inte särskilt betydelsefull under den period som boken täcker, 200 - 1000 e.Kr.
Betalningsmedel var siden, spannmål eller mynt (bronsmynt från Kina eller silvermynt från väst). Siden var sold under Tangdynastin, under åren kring 740 betalades det ut 900000 rullar av siden per år till soldater stationerade i Gansu och Xinjiang. Detta gjorde givetvis siden till en huvudprodukt i handelsutbytet, då soldaterna handlade vidare med sidenet. Men det upphörde vid An Lushan-upproren 755, och "sidenvägsekonomin" kollapsade.
Jag menar att detta har betydelse för hur man ska förstå Mervs försvinnande. Om Mervs rikedom inte berodde på att Merv skulle ha varit en oumbärlig omlastningsplats längs sidenvägen, utan mer på Mervs betydelse som centralort för abbasiderna och sedan för seldjukerna, då blir det begripligt att efter mongolernas förstörelse så kunde de välja att inte bygga upp Merv. Istället blev Samarkand och Herat de centrala knutpunkterna, utifrån nya lokala förutsättningar.
Valerie Hansens uppräkning av typiska sidenvägsprodukter är också intressant. Hon konstaterar att en marknad i Turfan år 743 hade priser för 350 olika artiklar, mest olika typer av textilier, olika grönsaker och djur. Som typiska "sidenvägsvaror" nämner hon "ammoniumklorid, "xiang" (kan vara aromatiska ämnen, kryddor eller medicin), socker och mässing". Ammoniumklorid (salmiak) används vid metallbearbetning som flussmedel, som ingrediens i färger och för avkalkning vid garvning av hudar.
I register över värdefulla varor i kloster stod bland annat "Merv-siden" vilket berodde på att Merv hade skapat en egen stil, som sedan användes även vid produktion i Kina. Däremot är olika ädelstenar kvitto på långa transporter, jade från Khotan, lapis lazuli från Badakhshan, korall och agat från Indien, bärnsten från Östersjön och pärlor från Sri Lanka.
Handel med slavar var också en del av sidenvägens marknad, och slavar var även vanlig tribut. Men inte heller inom detta område är det fråga om storskalig eller långväga handel, som den som bedrevs med slavar till mamlukerna.
Migration i stor skala skedde däremot längs "sidenvägarna".Ovan nämns hur folk från Indien etablerade sig runt Khotan. Nomadfolk rörde sig i området, ibland i form av mer organiserade militära förflyttningar. Det genererade i sin tur flyktingströmmar. Tibetanska imperiet är ett exempel, liksom tanguternas rike. Störst betydelse hade de turktalande folkens omfattande spridning västerut från 500-talet, och senare mongolernas expansion. Förutom Djingis Khans mongoler fanns många andra mongoliska grupper. Viktigast var khitanerna som etablerat Liaodynastin i Kina 907-1125 men sedan fick fly undan angrepp från manchuriska jurcher. Khitanerna flyttade hela vägen västerut till området runt Issyk-Kul där de upprättade ett buddhistiskt rike med huvudstad Balasagun (Khara-Khitan 1124-1218, minnesregel är att "khitan" gav upphov till namnet Cathay som användes för norra Kina).
Slutligen, Valerie Hansen menar att den mest använda vägen från Takla makan västerut var den som gick norrut från Aksu upp mot Issyk-kul genom Bedelpasset (4200 m.ö.h.) och sedan fram till staden Balasagun (som sogdierna kallade Suyab), nära dagens Tokmok, och sedan vidare till Samarkand. Det är denna vägen som den berömda munken Xuanzang färdas 630. För mer om de olika passen över bergen, se inlägg 8 januari 2011. Bedelpasset verkar inte vara den enklaste vägen men alla vägar innebär att pass på över 3500 m.ö.h. ska passeras. Och bara det talar ju för Valerie Hansens ståndpunkt att handeln aldrig kan ha varit väldigt omfattande.
På 900-talet fanns det runt femton kloster i grottområdet vid Dunhuang. Valerie Hansen kallar dom inte för "Mogao-grottorna" som är det namn som Unesco använder, utan hon skriver bara Dunhuang-grottorna. Området utgör en av buddhismens bäst bevarade heliga platser, med nästan 500 grottor med väggmålningar skapade mellan år 366 och fram till 1300-talet. I grotta 17 fanns ca 40000 skrifter från 405 till 1002, i huvudsak buddhistisk litteratur och historik kring hur buddhismen spreds från Tibet. Den mest berömda skriften är den tryckta Diamantsutran från år 868, världens äldsta tryckta bok, men det mesta är handskrivet på pappersrullar eller palmbladsformade papper. Arbete med att bevara sådana dokument finns beskrivet här: http://idp.nlc.gov.cn/archives/news29/idpnews_29.a4d
Se även ett foto som togs av Aurel Stein av dokument han "förvärvade" i Dunhuang.
De flesta texterna var skrivna på kinesiska eller tibetanska. Efter att gökturkarna förlorat makten till Tangdynastin på 630- och 640-talet stationerades kinesisk militär i området. Tangs inflytande var starkt fram till An Lushan-upproret 755, men efter det fick tibetanska imperier allt mer kontroll. Från 786 styrde den tibetanska Yarlung-dynastin, fram till 848. Efter det kom en släkt av lokala kinesiska generaler att styra området, formellt under Tang tills dess slut 907, men i praktiken som egna lokala kungar ända fram till 1002.
Även under denna tid var inflytandet från Tibet viktigt, och en buddhistisk pilgrimsväg fick från Indien via Dunhunag till det heliga berget Wutai i norra Kina där vishetens bodhisattva Mañjuśrī dyrkades. Från 1038 dominerades Gansu av tanguternas rike Xi Xia (västra Xia-dynastin 1038-1227), tanguterna var tibetansk-talande buddhister med huvudorten just öster om Gansu). Även riket runt Turpan, med staden Gaochang (på uiguriska Kara-Khoja), var i huvudsak buddhistiskt.
Utöver texter på kinesiska och tibetanska fanns ett mindre antal skrifter på sanskrit, khotanesiska (2300 texter), sogdianska och ujgur (totalt bara 40 blad) i grotta 17. Samt ett enda blad skrivet på hebreiska, en bön på 18 rader som hopvikt fungerat som en talisman. Bild här: http://expositions.bnf.fr/parole/grand/018.htm
Buddhister kom från Indien via området runt Khotan i södra Takla Makan, och det iranska språket khotanesiska var det första som de buddhistiska klassikerna översattes till från sanskrit. Sogdianska var ett annat iranskt språk, sogdierna hade handlat längs sidenvägen sedan länge och mindre grupper av dem levde i alla samhällen mellan Kina och Khorasan. Sogdierna samarbetade med turkiska folk och från ca. år 1000 kom sogdianskan att ersättas av ujgur (uigur-turkiska). Några dokument var skrivna på en blandning av sogdianska och uigur och visar på övergångsperioden. Två dokument på sogdiska visar att det hade funnits zoroastriker i Dunhuang, men 845 förbjöd Tangdynastin flera religioner och zoroastrismen försvann.
Från år 960 konverterade en rad turkiska grupper till islam, först Kara-khaniderna runt Kashgar i västra Takla Makan. År 1006 erövrade de Khotan. Uigurer från Ganzhou/Zhangye tog makten i Dunhuang 1002. I samband med det förseglades grotta 17, men skälen till det finns inte dokumenterade. Från 1030 styrdes Dunhuang av tanguternas Xi Xia.
Med Djingis khans framfart förändrades sedan allt. Först enades eller besegrades de mongolisk/turkiska folken norr om bergen, med namn som kereiter, tatarer och naimaner. Från 1206 började expansionen söderut. Uigurerna valde att bli vasaller under Djingis Khan medan tanguterna hörde till de som krossades (1227).
Valerie Hansen skriver om hur munkar från olika religioner försökt översätta sina texter till kinesiska. Manikeisterna försökte medvetet utnyttja buddhistiska texter och begrepp, och beskrev Mani som som en vishetslärare i nivå med Buddha och Lao-tse. Nestorianska kristna valde istället att försöka översätta kristna begrepp direkt till kinesiska även om resultatet blev svårbegripligt. Fadern, sonen och helige anden blev "Merciful father, Light son, King of the pure winds". Hansen skriver att bara "barmhärtige fader" skulle ha varit begripligt för en kines. Nu är ju inte tre-enigheten ett så enkelt begrepp att översätta.
Det omvända gäller också, fundera till exempel över hur troligt det är att vi lyckas översätta buddhistiska begrepp så att det blir begripligt. Som exempel kan man ta namnet på klostret som ägde grotta 17: "The Three Realms Monastery". Buddhismens tre riken är i översättning "begärets värld, världen av form och världen utan form".
Grotta 17 innehöll mycket mer än religiösa dokument, där fanns även diverse papper med skrift på som munkarna använde för att träna sig att skriva på. I boken går Valerie Hansen igenom forskningen rörande mängder av olika dokument från Takla makan-området och konstaterar att mycket få av dem talar om långväga handel, det mesta som dokumneterats är vanlig handel som man kan förvänta sig mellan lokala städer.
Valerie Hansen huvudpoäng är därför att "sidenvägen" som begrepp främst står för kulturell överföring av språk, religion, konst och teknologi. Den materiella betydelsen av långväga handel längs sidenvägen var enligt henne inte särskilt betydelsefull under den period som boken täcker, 200 - 1000 e.Kr.
Betalningsmedel var siden, spannmål eller mynt (bronsmynt från Kina eller silvermynt från väst). Siden var sold under Tangdynastin, under åren kring 740 betalades det ut 900000 rullar av siden per år till soldater stationerade i Gansu och Xinjiang. Detta gjorde givetvis siden till en huvudprodukt i handelsutbytet, då soldaterna handlade vidare med sidenet. Men det upphörde vid An Lushan-upproren 755, och "sidenvägsekonomin" kollapsade.
Jag menar att detta har betydelse för hur man ska förstå Mervs försvinnande. Om Mervs rikedom inte berodde på att Merv skulle ha varit en oumbärlig omlastningsplats längs sidenvägen, utan mer på Mervs betydelse som centralort för abbasiderna och sedan för seldjukerna, då blir det begripligt att efter mongolernas förstörelse så kunde de välja att inte bygga upp Merv. Istället blev Samarkand och Herat de centrala knutpunkterna, utifrån nya lokala förutsättningar.
Valerie Hansens uppräkning av typiska sidenvägsprodukter är också intressant. Hon konstaterar att en marknad i Turfan år 743 hade priser för 350 olika artiklar, mest olika typer av textilier, olika grönsaker och djur. Som typiska "sidenvägsvaror" nämner hon "ammoniumklorid, "xiang" (kan vara aromatiska ämnen, kryddor eller medicin), socker och mässing". Ammoniumklorid (salmiak) används vid metallbearbetning som flussmedel, som ingrediens i färger och för avkalkning vid garvning av hudar.
I register över värdefulla varor i kloster stod bland annat "Merv-siden" vilket berodde på att Merv hade skapat en egen stil, som sedan användes även vid produktion i Kina. Däremot är olika ädelstenar kvitto på långa transporter, jade från Khotan, lapis lazuli från Badakhshan, korall och agat från Indien, bärnsten från Östersjön och pärlor från Sri Lanka.
Handel med slavar var också en del av sidenvägens marknad, och slavar var även vanlig tribut. Men inte heller inom detta område är det fråga om storskalig eller långväga handel, som den som bedrevs med slavar till mamlukerna.
Migration i stor skala skedde däremot längs "sidenvägarna".Ovan nämns hur folk från Indien etablerade sig runt Khotan. Nomadfolk rörde sig i området, ibland i form av mer organiserade militära förflyttningar. Det genererade i sin tur flyktingströmmar. Tibetanska imperiet är ett exempel, liksom tanguternas rike. Störst betydelse hade de turktalande folkens omfattande spridning västerut från 500-talet, och senare mongolernas expansion. Förutom Djingis Khans mongoler fanns många andra mongoliska grupper. Viktigast var khitanerna som etablerat Liaodynastin i Kina 907-1125 men sedan fick fly undan angrepp från manchuriska jurcher. Khitanerna flyttade hela vägen västerut till området runt Issyk-Kul där de upprättade ett buddhistiskt rike med huvudstad Balasagun (Khara-Khitan 1124-1218, minnesregel är att "khitan" gav upphov till namnet Cathay som användes för norra Kina).
Slutligen, Valerie Hansen menar att den mest använda vägen från Takla makan västerut var den som gick norrut från Aksu upp mot Issyk-kul genom Bedelpasset (4200 m.ö.h.) och sedan fram till staden Balasagun (som sogdierna kallade Suyab), nära dagens Tokmok, och sedan vidare till Samarkand. Det är denna vägen som den berömda munken Xuanzang färdas 630. För mer om de olika passen över bergen, se inlägg 8 januari 2011. Bedelpasset verkar inte vara den enklaste vägen men alla vägar innebär att pass på över 3500 m.ö.h. ska passeras. Och bara det talar ju för Valerie Hansens ståndpunkt att handeln aldrig kan ha varit väldigt omfattande.
14 oktober 2012
Ibn Khaldun om var Merv låg
I motsats till den kristna mappamundi-traditionen utvecklades inom den muslimska världen en kartografi som utgick från Ptolemaios idéer om hur en världskarta ska ritas.
Jag fortsätter att klicka mig fram på http://cartographic-images.net/ Nummer # hänvisar till den sidan.
Al-Istakhri (#211, - 957) och Ibn Hawqal (#213, - 977) var två geografer som arbetade med en atlas i flera delar. Kartboken bestod av en världsatlas, kartor över de tre haven (Medelhavet, Persiska havet (dvs indiska oceanen) och Kaspiska havet) och 19 kartor över olika områden, som "Maghreb" och "Khurasan". På dessa kartor är Aralsjön utmärkt och Khurasan beskrivs med karavan-lederna utmärkta. Dessa kartor ingick i en tradition som kallas Balkh-skolan. De olika kartorna gick inte att foga ihop till en hel bild.
I Egypten fanns duktiga geografer och deras arbete finns bevarat i ett märkligt dokument kallat "Boken om märkvärdiga ting". http://cosmos.bodley.ox.ac.uk/
Al-Idrisis (#219) kartor från 1150-talet byggde på en mera genomtänkt projektion. Ibn Khalduns beskrivning bygger på al-Idrisis karta och han refererar även till Ptolemaios. Beskrivningen i löpande text skrev han på det traditionella sättet med sju zoner som går efter latitud från söder till norr och tio sektioner efter longitud från väster till öster.
Detta gör att Ibn Khaldun återkommer tre gånger till området runt Khorasan. Jag ska nedan försöka återge hur detta sätt att skriva geografi fungerar.
Först nämns i tredje zonens sjunde sektion staden Surakh, och sedan beskrivs i åttonde sektionen städerna Herat och Balkh och hur Oxus rinner upp i Badakhshan som gränsar till Indien. Enligt Ibn Khadlun flyter sedan Oxus rakt norrut till Aralsjön i den femte zonen. Han noterar flera bifloder, den viktigaste är Wakhshab (Surkhob-floden) som kommer från Tibet.
Senare kommer texten fram till fjärde zonen. Tabaristanhavet (Kaspiska havet) sträcker sig från fjärde zonen och norrut upp till sjunde sektionen (dvs ut i den norra oceanen). Femte zonens sjunde sektion rymmer öknen mellan Fars och Khurasan. Sedan följer ungefär följande text: "På Astarabas-bergets östra sluttningar utbreder sig Nishapur-området som tillhör Khurasan. Söder om bergen och öster om ökenområdet ligger Nishapur, följt av Marw ash-Shahijan (Merv) vid slutet av sektionen. Norr om det och öster om Jurjan (Gorgan) har vi Mihrajan (dagens Esfarayen?), Khazarun och Tus vid sektionens östra ände. Alla dessa platser ligger norr om bergen. Långt norr om dem utbreder sig landet Nasa, som omges av ödsliga öknar i sektionens nordöstra hörn. Den fjärde zonens åttonde sektion rymmer i väster Oxus, som flyter från söder mot norr. På dess västra strand finns Zamm och Amul som tillhör Khurasan, liksom at-Tahhiriya och Gurganj som tillhör Khuwarizm. Sektionens sydvästra hörn omges av Astarabads berg, som redan nämnts i sjunde sektionen. ... I tredje zonen passerar bergen mellan Herat och al-Juzajan och förenar sig slutligen med Buttam-bergen. Öster om Oxus i den södra delen av denna sektion ligger Bukhara-regionen, följt av landet Sogd med Samarkand som sin huvudort. ... Det är i denna del av den nionde sektionen som Tasjkentfloden (SyrDarja) har sin källa.. och flyter slutligen ut i Oxus."
Kanske inte helt lätt att följa detta. Astrabads-berget är bergen sydöst om Kaspiska havet. Astrabad är ett annat namn för Gorgan i området Golestan som på äldre grekiska kartor hette Hyrcania. Bergskedjan heter idag Kopet Dag. Här märks skillnad mot kristna Europeiska kartor som länge hade grekernas Hyrcania som provinsen bortom Fars i Persien, medan de arabiska kartorna givetvis hade namn på områdena längs sidenvägarna.
När sedan texten i femte zonen åter når sjunde sektionen märks att allt blir vagare. Här talas om Volga, och öknar där Ghuzz-turkarna lever och Shiyah-bergen (persiska för Svarta bergen) som skiljer Sarir-folket (avarer?) från khazarer. Nordväst om Aralsjön uppger Ibn Khaldun att det ligger en ännu större sjö som han kallar Ghurghun-sjön. Det skulle möjligen kunna syfta på Balkash-sjön som ligger 100 mil österut, men den var inte större än Aralsjön på den tiden. Möjligen är den större nu eftersom Aralsjön håller på att försvinna.
Ibn Khaldun har klart för sig att Volga är en stor flod som rinner till Kaspiska havet. Han redogör för folk som petcheneger, bashkir- och bulgar-turkar, som lever i sjätte zonens sjunde sektion..
Den sjunde zonen är längst norrut. England omnämns som en ö vars södra del ligger i sjätte zonen och som innehåller ett stort antal städer och är ett magnifikt rike. Bortom England ligger Raslanda (Irland?, Island?) och österut hittar man Polen. I havet norr om Polen finns enligt Ibn Khaldun en stor rund ö, som förbinds med Polen med ett smalt näs. Norr därom ligger ön Barqagha (Skandinavien?). Den fjärde sektionens södra del rymmer i väster Faymazak-folkets land (Finland?). Öster därom Tavastland, följt av Raslindha som är täckt av evig snö och föga civiliserat. Det gränsar till Ryssland.
På kartan som finns inlagd i Ibn Khalduns bok (en version av Al-Idrisis karta) står inget norr om "Jarmaniya" (Germania). Khorasan, Khorezm, Tashkent och Sogdia är utsatt. Nyckeln till de geografiska namnen har referens till Franz Rosenthals översättning till Engelska från 1958. Ibland har arabiska geografiska namn anses kända och översatts medan andra lämnas oöversatta. I Rosenthals version står till exempel "Norway" där det i den svenska översättningen står Barqagha.
Jag fortsätter att klicka mig fram på http://cartographic-images.net/ Nummer # hänvisar till den sidan.
Al-Istakhri (#211, - 957) och Ibn Hawqal (#213, - 977) var två geografer som arbetade med en atlas i flera delar. Kartboken bestod av en världsatlas, kartor över de tre haven (Medelhavet, Persiska havet (dvs indiska oceanen) och Kaspiska havet) och 19 kartor över olika områden, som "Maghreb" och "Khurasan". På dessa kartor är Aralsjön utmärkt och Khurasan beskrivs med karavan-lederna utmärkta. Dessa kartor ingick i en tradition som kallas Balkh-skolan. De olika kartorna gick inte att foga ihop till en hel bild.
I Egypten fanns duktiga geografer och deras arbete finns bevarat i ett märkligt dokument kallat "Boken om märkvärdiga ting". http://cosmos.bodley.ox.ac.uk/
Al-Idrisis (#219) kartor från 1150-talet byggde på en mera genomtänkt projektion. Ibn Khalduns beskrivning bygger på al-Idrisis karta och han refererar även till Ptolemaios. Beskrivningen i löpande text skrev han på det traditionella sättet med sju zoner som går efter latitud från söder till norr och tio sektioner efter longitud från väster till öster.
Detta gör att Ibn Khaldun återkommer tre gånger till området runt Khorasan. Jag ska nedan försöka återge hur detta sätt att skriva geografi fungerar.
Först nämns i tredje zonens sjunde sektion staden Surakh, och sedan beskrivs i åttonde sektionen städerna Herat och Balkh och hur Oxus rinner upp i Badakhshan som gränsar till Indien. Enligt Ibn Khadlun flyter sedan Oxus rakt norrut till Aralsjön i den femte zonen. Han noterar flera bifloder, den viktigaste är Wakhshab (Surkhob-floden) som kommer från Tibet.
Senare kommer texten fram till fjärde zonen. Tabaristanhavet (Kaspiska havet) sträcker sig från fjärde zonen och norrut upp till sjunde sektionen (dvs ut i den norra oceanen). Femte zonens sjunde sektion rymmer öknen mellan Fars och Khurasan. Sedan följer ungefär följande text: "På Astarabas-bergets östra sluttningar utbreder sig Nishapur-området som tillhör Khurasan. Söder om bergen och öster om ökenområdet ligger Nishapur, följt av Marw ash-Shahijan (Merv) vid slutet av sektionen. Norr om det och öster om Jurjan (Gorgan) har vi Mihrajan (dagens Esfarayen?), Khazarun och Tus vid sektionens östra ände. Alla dessa platser ligger norr om bergen. Långt norr om dem utbreder sig landet Nasa, som omges av ödsliga öknar i sektionens nordöstra hörn. Den fjärde zonens åttonde sektion rymmer i väster Oxus, som flyter från söder mot norr. På dess västra strand finns Zamm och Amul som tillhör Khurasan, liksom at-Tahhiriya och Gurganj som tillhör Khuwarizm. Sektionens sydvästra hörn omges av Astarabads berg, som redan nämnts i sjunde sektionen. ... I tredje zonen passerar bergen mellan Herat och al-Juzajan och förenar sig slutligen med Buttam-bergen. Öster om Oxus i den södra delen av denna sektion ligger Bukhara-regionen, följt av landet Sogd med Samarkand som sin huvudort. ... Det är i denna del av den nionde sektionen som Tasjkentfloden (SyrDarja) har sin källa.. och flyter slutligen ut i Oxus."
Kanske inte helt lätt att följa detta. Astrabads-berget är bergen sydöst om Kaspiska havet. Astrabad är ett annat namn för Gorgan i området Golestan som på äldre grekiska kartor hette Hyrcania. Bergskedjan heter idag Kopet Dag. Här märks skillnad mot kristna Europeiska kartor som länge hade grekernas Hyrcania som provinsen bortom Fars i Persien, medan de arabiska kartorna givetvis hade namn på områdena längs sidenvägarna.
När sedan texten i femte zonen åter når sjunde sektionen märks att allt blir vagare. Här talas om Volga, och öknar där Ghuzz-turkarna lever och Shiyah-bergen (persiska för Svarta bergen) som skiljer Sarir-folket (avarer?) från khazarer. Nordväst om Aralsjön uppger Ibn Khaldun att det ligger en ännu större sjö som han kallar Ghurghun-sjön. Det skulle möjligen kunna syfta på Balkash-sjön som ligger 100 mil österut, men den var inte större än Aralsjön på den tiden. Möjligen är den större nu eftersom Aralsjön håller på att försvinna.
Ibn Khaldun har klart för sig att Volga är en stor flod som rinner till Kaspiska havet. Han redogör för folk som petcheneger, bashkir- och bulgar-turkar, som lever i sjätte zonens sjunde sektion..
Den sjunde zonen är längst norrut. England omnämns som en ö vars södra del ligger i sjätte zonen och som innehåller ett stort antal städer och är ett magnifikt rike. Bortom England ligger Raslanda (Irland?, Island?) och österut hittar man Polen. I havet norr om Polen finns enligt Ibn Khaldun en stor rund ö, som förbinds med Polen med ett smalt näs. Norr därom ligger ön Barqagha (Skandinavien?). Den fjärde sektionens södra del rymmer i väster Faymazak-folkets land (Finland?). Öster därom Tavastland, följt av Raslindha som är täckt av evig snö och föga civiliserat. Det gränsar till Ryssland.
På kartan som finns inlagd i Ibn Khalduns bok (en version av Al-Idrisis karta) står inget norr om "Jarmaniya" (Germania). Khorasan, Khorezm, Tashkent och Sogdia är utsatt. Nyckeln till de geografiska namnen har referens till Franz Rosenthals översättning till Engelska från 1958. Ibland har arabiska geografiska namn anses kända och översatts medan andra lämnas oöversatta. I Rosenthals version står till exempel "Norway" där det i den svenska översättningen står Barqagha.
17 juni 2012
Khorasan år 1220
År 1220 erövrade Djingis Khans arméer Buchara och Samarkand.
Söderut, i staden Merv i Khorasan, hade Yaqut al-Rumi, bott under åren 1216-1218. Han flyttade sedan till Khiva i Khwarezm och Balkh i Baktrien innan han 1220 fick fly undan mongolerna till Mosul och sedan Aleppo. Hans bok Mujam al Buldan förtecknar mycket geografisk och till geografi anknyten historia om den kända världen. En betydande del av hans insikter kom från studier i de berömda biblioteken i Merv.
Khorasan var en smältpunkt för influenser från alla håll och från 1000-talet en av världens mest betydelsefulla platser vad gäller läskunnighet och skolning. En uppräkning av språk och kulturella inflytande blir lång och ändå inte fullständig: persiska (och andra indo-iranska kulturer som kurdiska, religion zoroastrism och manikeism), arabiska (islam), olika turkiska och mongoliska språk (tengrism), indiska och kinesiska (buddhism), arameiska (nestorianskt syrianska kristna) och hebreiska (judendom var en betydande religion i Khazar kaghanatet 618-1048) och hellenistisk kultur.
Khorasan var en smältpunkt för influenser från alla håll och från 1000-talet en av världens mest betydelsefulla platser vad gäller läskunnighet och skolning. En uppräkning av språk och kulturella inflytande blir lång och ändå inte fullständig: persiska (och andra indo-iranska kulturer som kurdiska, religion zoroastrism och manikeism), arabiska (islam), olika turkiska och mongoliska språk (tengrism), indiska och kinesiska (buddhism), arameiska (nestorianskt syrianska kristna) och hebreiska (judendom var en betydande religion i Khazar kaghanatet 618-1048) och hellenistisk kultur.
Kärnan av kulturell påverkan var persisk, arabisk, sogdiansk och turkisk. Den gamla sogdianska kulturen var i sig en sådan blandkultur som starkt påverkat Merv från de sogdianska huvudorterna Samarkand.och Penjikent. Sogdierna var nära allierade med turkisktalande folk. Den arabisk-muslimska erövringen av Khorasan från 651 och Sogdia 713 innebar faktiskt ett ökat inflytande för persiska från de södra delarna av Khorasan och norrut in i Transoxianien. Arabiska ersatte arameiska i de områden som koloniserades i mellanöstern men fast islamiseringen gick väl så snabbt i Khorasan och norrut så var det persiska som blev det gemensamma språket. Sogdianska och Baktriska minskade i betydelse för att försvinna på 1100-talet, Khwarzemiska talades fram till 1300-talet. Muslimer som talade persiska kallades för tadjiker.
De arabiska abbasiderna kom till makten 750 med ett starkt stöd från Khorasan. De flyttade den arabiska huvudstaden från Damaskus till Bagdad och Khorasan blev en viktig provins. En första guldålder för Merv var när staden blev huvudort i abbasidernas rike 813-818 under kalifen al-Mamun och generalen Tahir ibn Husayn (vilket ledde till Tahirid-dynastin 821-873). År 1220 var abbasiderna däremot endast formellt en ledande dynasti, redan från 821 hade de börjat tappa kontrollen och deras vasaller samanider och ghazanider var i praktiken inte underlydande. Seljukturkar tog över styret i Bagdad 1058 på inbjudan av abbasiderna som behövde deras stöd för att inte förlora makten helt till shiitiska buyider.
De olika dynastierna kan få representera olika kulturella inriktningar även om det alltid var frågan om en mix.
Abbasiderna får stå för islams inflytande: statsreligion, organisation, lagstiftning, utbildning och sufism.
Samaniderna (819-999, -1005 om man räknar slutkampen i Khorasan) var persiska, utvecklades madrasas som islamiska utbildningscentrum, (eventuellt inspirerade av buddhistiska sådana). De var sogdiernas efterträdare i handeln med kontroll över silvergruvor och slavhandel. Deras huvudstad var först Balkh,senare Buchara, och imperiet sträckte sig från Rey till Kabul, och från Isfahan till Taskkent.
Några dynastier representerar de rent turkiska militära grupperingar som anlitades av abbasiderna som slavsoldater men som blev mycket mäktiga, tiill exempel Ghaznaviderna (963-1187) och Khwarasmiska imperiet (1077-1231). Ghaznaivderna hade en delvis indisk maktbas och huvudstaden var Ghazni söder om Kabul. Den förste med titeln sultan (av ett arabiskt ord för makt) var sultan Mahmud av Ghazni (971-1030).
Andra turkiska dynastier utgick från en egen produktiv maktbas. Dessa var i olika grad organiserade som traditionella nomadbefolkningar eller mer bofasta och urbaniserade. Jordbrukare, delvis nomadiserande och handelsmän var Seldjukturkarna som i praktiken styrde i Bagdad 1037-1194. De var från den turkiska språkgruppen oghuz, men även alltmer med inslag av lokalbefolkning som övergick till att tala turkiska.
Kara-Khaniderna i Fergana (840-1212) hade en ekonomi mer baserad på boskapsuppfödning. Khara-Khaniderna kan ses som en efterföljare till Uighurkhanatet (744-848). Längre nordöst fanns de turktalande kirgiserna och andra nomadfolk. Norr om Aralsjön khazarerna, och bortom dem kiptjakturkar och ruser.
När det stora seldjukiska imperiet splittrades 1156 tog lokala Khorasan-seldjuker kontroll med Merv som huvudstad. De hamnade dock mitt i en konflikt mellan Khwarasm i norr och Ghaznavidernas efterträdare, den Ghuridska dynastin (1148-1215), en persisk dynastin med huvudorter i Baktrien (dagens Afghanistan).
Kara-khitan (eller Qara-khitai, 1125-1218) var en mongolisk grupp som först etablerat sig som en maktdynasti i Kina (Liao-dynastin 907-1125) men sedan flyttat sin huvudort till Balasagun.
De hade under Liao haft en tvådelad organisation, en kinesisk princip för sina södra områden och en nomadbaserad för de norra delarna. Till skillnad från övriga grupper i området var kara-khitan i huvudsak buddhister.
Khwarasmiska dynastin med huvudstaden Gurganj, var periodvis vassaller under Seljukerna eller Kara-Khitai. Khwarasm hade fortfarande kontrollen över Merv 1220, men mongolernas övertagande ledde till att den militära eliten flydde och fortsatte sina aktiviteter längre västerut.
Hela denna komplicerade bild förändrades under loppet av några få år då Djingis Khans mongoler tar över makten. Yaqut flydde från Merv. Staden förstördes. I sina böcker skrev Yaqut ner sin bild av världen och bevarade på så vis en del av det vetande som funnits i biblioteken i Merv.
Abbasiderna får stå för islams inflytande: statsreligion, organisation, lagstiftning, utbildning och sufism.
Samaniderna (819-999, -1005 om man räknar slutkampen i Khorasan) var persiska, utvecklades madrasas som islamiska utbildningscentrum, (eventuellt inspirerade av buddhistiska sådana). De var sogdiernas efterträdare i handeln med kontroll över silvergruvor och slavhandel. Deras huvudstad var först Balkh,senare Buchara, och imperiet sträckte sig från Rey till Kabul, och från Isfahan till Taskkent.
Några dynastier representerar de rent turkiska militära grupperingar som anlitades av abbasiderna som slavsoldater men som blev mycket mäktiga, tiill exempel Ghaznaviderna (963-1187) och Khwarasmiska imperiet (1077-1231). Ghaznaivderna hade en delvis indisk maktbas och huvudstaden var Ghazni söder om Kabul. Den förste med titeln sultan (av ett arabiskt ord för makt) var sultan Mahmud av Ghazni (971-1030).
Andra turkiska dynastier utgick från en egen produktiv maktbas. Dessa var i olika grad organiserade som traditionella nomadbefolkningar eller mer bofasta och urbaniserade. Jordbrukare, delvis nomadiserande och handelsmän var Seldjukturkarna som i praktiken styrde i Bagdad 1037-1194. De var från den turkiska språkgruppen oghuz, men även alltmer med inslag av lokalbefolkning som övergick till att tala turkiska.
Kara-Khaniderna i Fergana (840-1212) hade en ekonomi mer baserad på boskapsuppfödning. Khara-Khaniderna kan ses som en efterföljare till Uighurkhanatet (744-848). Längre nordöst fanns de turktalande kirgiserna och andra nomadfolk. Norr om Aralsjön khazarerna, och bortom dem kiptjakturkar och ruser.
När det stora seldjukiska imperiet splittrades 1156 tog lokala Khorasan-seldjuker kontroll med Merv som huvudstad. De hamnade dock mitt i en konflikt mellan Khwarasm i norr och Ghaznavidernas efterträdare, den Ghuridska dynastin (1148-1215), en persisk dynastin med huvudorter i Baktrien (dagens Afghanistan).
Kara-khitan (eller Qara-khitai, 1125-1218) var en mongolisk grupp som först etablerat sig som en maktdynasti i Kina (Liao-dynastin 907-1125) men sedan flyttat sin huvudort till Balasagun.
De hade under Liao haft en tvådelad organisation, en kinesisk princip för sina södra områden och en nomadbaserad för de norra delarna. Till skillnad från övriga grupper i området var kara-khitan i huvudsak buddhister.
Khwarasmiska dynastin med huvudstaden Gurganj, var periodvis vassaller under Seljukerna eller Kara-Khitai. Khwarasm hade fortfarande kontrollen över Merv 1220, men mongolernas övertagande ledde till att den militära eliten flydde och fortsatte sina aktiviteter längre västerut.
Hela denna komplicerade bild förändrades under loppet av några få år då Djingis Khans mongoler tar över makten. Yaqut flydde från Merv. Staden förstördes. I sina böcker skrev Yaqut ner sin bild av världen och bevarade på så vis en del av det vetande som funnits i biblioteken i Merv.
24 mars 2011
Chamfolket, sydostasiens sogdianer
Cham är ett folk som idag utgör en minoritetsgrupp i Vietnam och i grannländerna. På 600-talet hade de ett eget rike längs sydkinesiska havets kust. De var duktiga sjöfarare och hade stor betydelse för handel mellan Indien, Indonesiska öarna och Kina. På så vis fyllde de en liknande roll som sogdianerna längs sidenvägen, de var handelsmän i större utsträckning än andra folk.
Sydostasiens folk kan delas in i folk vid havet som cham och malayer och andra mera landbaserade, risodlande folk som viet (kinh), khmer och thai. Källorna för historiken kring 600talet är främst kinesiska texter som beskriver kontakter mellan folken, via handelsutbyte eller krig, och arkeologiska utgrävningar. Kineserna kallade ett område för Funan, ett sjöfarande folk som hade en hamn vid Mekongflodens delta som benämns Óc-Eo. Denna kultur bedrev handel över Kra-näset åtminstone från 300-talet eKr. Omkring år 600 får tidigare underlydande khmerer (som kineserna kallar Chen-la) kontroll över Funans område. Det är möjligt att delar av Funans befolkning och den handel som de bedrev flyttade österut och förenade sig med chamfolket vilket skapade en uppgång som gjorde champa till en rik kultur. Champa kunde överleva fram till 1500-talet och den siste "chamlorden" gav upp sina maktbefogenheter så sent som 1832. Chamfolket var ett kustfolk, givetvis fiskare och handelsmän, men även sjörövare och slavhandlare. Varor som kineserna köpte var bomull, kryddor, socker, sesam, guld, aromatiskt trä, ebenholts, elfenben mm. Snäckor användes som betalningsmedel. Dokumentation skrevs ner på palmblad, men inget av det är bevarat. Namnet Champa finns i en inskription från år 658, tidigare namn som kan kopplas till champa är Linyi (ett kinesiskt namn som på vietnamesiska skrivs Lâm Áp).
My Son heter den numera sönderbombade hinduiska kultplats som var religiös huvudort i Champa. My Son ligger nära dagen Da Nang i Vietnam. Där finns Bao Tang Cham - chammuseumet. Många av föremålen där är från perioden 700-900 eKr, år 982 utgör en vändpunkt för Champa när vietfolket i norr vinner terräng och champas huvudort flyttas söderut till en stad som hette Vijaya. (Som inte ska sammanblandas med riket Sri Vijaya på Sumatra).
Det är spännande att fundera över om det finns likheter mellan sogdianerna och chamfolket. Sogdianerna levde i spänningsfälten mellan kinesisk kultur (konfusiansk, daoistisk) och en västlig sassanidisk/hellenistisk/kristen och en stark buddhistisk ínfluens, och senare av en kraftig påverkan från arabisk kultur. På ett liknande vis har chamfolket på grund av sina långväga kontaktet påverkas av indisk (hinduisk och i mindre utsträckning mahayna buddhism) och kinesisk kultur, och senare av islam. En skillnad var att sogdianerna också var i allians med olika nomadfolk, turkiska och mongoliska kulturer, som inte hade någon motsvarighet i sydostasien. Lokala mer animistiska kulturer och malajernas kultur hade betydelse för cham. Sogdier kan kanske ha träffat chamfolk, det finns uppgifter om sogdier på ställen som Sri Lanka, så de deltog kanske även i handeln över haven. http://www.cais-soas.com/CAIS/Geography/soghdiana.htm
En annan möjlighet är att jämföra Champa med andra sjöfarande handelsmän, som fenicier, vikingar, hansan, Venedig. I den listan framstår champa som en lugnare variant av vikingar, och med större konkurrens på havet än vikingarna eftersom det fanns andra duktiga sjöfarare i vattnen runt Indonesiska öarna. När fartygen utvecklades behövdes inte omlastningsvägen över Kra utan fartygen seglade runt malackahalvön. På södra Sumatra växte en sjömakt fram som hette Sri Vijaya med huvudorten Palembang och senare, närmare Java, koncentrerades makt till Sailendradynastin. Det fina ordet för sådana sjömakter är talassokratier. Av dessa växte Sri Vijaya till störst betydelse från 900-talet till 1300-talet och kanske närmast kan liknas i betydelse vid hansan. Med det muslimska malackasultanatet på 1400-talet uppstod en sjömakt som kan jämföras med Venedig.
De austronesiska språkens spridning visar hur dessa folk haft kontakter över haven. Från Taiwan och Tahiti till Maori på Nya Zeeland till Malagasy på Madagaskar finns en gemensam språklig rot, som idag omfattar mer än 350 miljoner människor. (Ethnolgue anger 354 miljoner men då räknar de även folk i USA osv som har bahasa indonesiska eller tagalog som första språk). Språket cham är austronesiskt, och ligger inom en malajisk språkgrupp som betecknas aceh-chamiska språk. Mer om detta på etnologue. https://www.ethnologue.com/language/cja/
Kvinnorna kan ha haft en högre ställning i chamkulturen, till skillnad från indisk och kinesisk kultur. Hans Hägerdal skriver att det var flickorna som anhöll om pojkarnas hand, något som kan tolkas som att släktskap räknades på mödernet. Sådan matrilinjäritet finns inom malajisk kultur, bevarad idag till exempel bland Minangkabaufolket på västra Sumatra.
Chamfolkets senare historia ska inte sammanfattas här. Kort måste nämnas att pga trycket från viet och andra folk är de nu utspridda i flera länder i sydostasien och lever som en muslimsk minoritet. Under Röda Khmerernas välde i Kambodja mellan 1975 och 1979 skedde massmord som kan ha omfattat över 100 000 cham i en grupp om totalt omfattade ca 250 000 personer.
Sydostasiens folk kan delas in i folk vid havet som cham och malayer och andra mera landbaserade, risodlande folk som viet (kinh), khmer och thai. Källorna för historiken kring 600talet är främst kinesiska texter som beskriver kontakter mellan folken, via handelsutbyte eller krig, och arkeologiska utgrävningar. Kineserna kallade ett område för Funan, ett sjöfarande folk som hade en hamn vid Mekongflodens delta som benämns Óc-Eo. Denna kultur bedrev handel över Kra-näset åtminstone från 300-talet eKr. Omkring år 600 får tidigare underlydande khmerer (som kineserna kallar Chen-la) kontroll över Funans område. Det är möjligt att delar av Funans befolkning och den handel som de bedrev flyttade österut och förenade sig med chamfolket vilket skapade en uppgång som gjorde champa till en rik kultur. Champa kunde överleva fram till 1500-talet och den siste "chamlorden" gav upp sina maktbefogenheter så sent som 1832. Chamfolket var ett kustfolk, givetvis fiskare och handelsmän, men även sjörövare och slavhandlare. Varor som kineserna köpte var bomull, kryddor, socker, sesam, guld, aromatiskt trä, ebenholts, elfenben mm. Snäckor användes som betalningsmedel. Dokumentation skrevs ner på palmblad, men inget av det är bevarat. Namnet Champa finns i en inskription från år 658, tidigare namn som kan kopplas till champa är Linyi (ett kinesiskt namn som på vietnamesiska skrivs Lâm Áp).
My Son heter den numera sönderbombade hinduiska kultplats som var religiös huvudort i Champa. My Son ligger nära dagen Da Nang i Vietnam. Där finns Bao Tang Cham - chammuseumet. Många av föremålen där är från perioden 700-900 eKr, år 982 utgör en vändpunkt för Champa när vietfolket i norr vinner terräng och champas huvudort flyttas söderut till en stad som hette Vijaya. (Som inte ska sammanblandas med riket Sri Vijaya på Sumatra).
Det är spännande att fundera över om det finns likheter mellan sogdianerna och chamfolket. Sogdianerna levde i spänningsfälten mellan kinesisk kultur (konfusiansk, daoistisk) och en västlig sassanidisk/hellenistisk/kristen och en stark buddhistisk ínfluens, och senare av en kraftig påverkan från arabisk kultur. På ett liknande vis har chamfolket på grund av sina långväga kontaktet påverkas av indisk (hinduisk och i mindre utsträckning mahayna buddhism) och kinesisk kultur, och senare av islam. En skillnad var att sogdianerna också var i allians med olika nomadfolk, turkiska och mongoliska kulturer, som inte hade någon motsvarighet i sydostasien. Lokala mer animistiska kulturer och malajernas kultur hade betydelse för cham. Sogdier kan kanske ha träffat chamfolk, det finns uppgifter om sogdier på ställen som Sri Lanka, så de deltog kanske även i handeln över haven. http://www.cais-soas.com/CAIS/Geography/soghdiana.htm
En annan möjlighet är att jämföra Champa med andra sjöfarande handelsmän, som fenicier, vikingar, hansan, Venedig. I den listan framstår champa som en lugnare variant av vikingar, och med större konkurrens på havet än vikingarna eftersom det fanns andra duktiga sjöfarare i vattnen runt Indonesiska öarna. När fartygen utvecklades behövdes inte omlastningsvägen över Kra utan fartygen seglade runt malackahalvön. På södra Sumatra växte en sjömakt fram som hette Sri Vijaya med huvudorten Palembang och senare, närmare Java, koncentrerades makt till Sailendradynastin. Det fina ordet för sådana sjömakter är talassokratier. Av dessa växte Sri Vijaya till störst betydelse från 900-talet till 1300-talet och kanske närmast kan liknas i betydelse vid hansan. Med det muslimska malackasultanatet på 1400-talet uppstod en sjömakt som kan jämföras med Venedig.
De austronesiska språkens spridning visar hur dessa folk haft kontakter över haven. Från Taiwan och Tahiti till Maori på Nya Zeeland till Malagasy på Madagaskar finns en gemensam språklig rot, som idag omfattar mer än 350 miljoner människor. (Ethnolgue anger 354 miljoner men då räknar de även folk i USA osv som har bahasa indonesiska eller tagalog som första språk). Språket cham är austronesiskt, och ligger inom en malajisk språkgrupp som betecknas aceh-chamiska språk. Mer om detta på etnologue. https://www.ethnologue.com/language/cja/
Kvinnorna kan ha haft en högre ställning i chamkulturen, till skillnad från indisk och kinesisk kultur. Hans Hägerdal skriver att det var flickorna som anhöll om pojkarnas hand, något som kan tolkas som att släktskap räknades på mödernet. Sådan matrilinjäritet finns inom malajisk kultur, bevarad idag till exempel bland Minangkabaufolket på västra Sumatra.
Chamfolkets senare historia ska inte sammanfattas här. Kort måste nämnas att pga trycket från viet och andra folk är de nu utspridda i flera länder i sydostasien och lever som en muslimsk minoritet. Under Röda Khmerernas välde i Kambodja mellan 1975 och 1979 skedde massmord som kan ha omfattat över 100 000 cham i en grupp om totalt omfattade ca 250 000 personer.
anm: Champa-riset måste nämnas. I Kina odlades i huvudsak två sorters ris, geng (Oryza sativa japonica) och xian (O. sativa indica), två sorter som bägge kommer från i Kina. Men vid en torka 1012 började man odla tåligt ris från Champa (O. sativa aus) och det utvecklades och gav så goda skördar att på några årtionden ökade andelen till 90 procent av allt ris som odlades i nedre Yangtze-området. Champa-riset ursprung beskrivs här. Det tycks ursprunglingen komma från högläntare terräng i östra Indien.
8 februari 2011
Türik Bitig turkiska runor
Det tidigaste bevarade turkiska skriften finns på något som liknar runstenar, som står runt om i dagens Mongoliet. Sådana stenar finns på flera språk. Mest relevant för att förstå Gökturkarna är de stenar som finns i Orchondalen. Till exempel berättar texten på en sten rest av Bilge qaghan på 700-talet (Kül Tegin-stenen) om hans släktskap långt tillbaka till den förste qaghan, Bumin. Denna och andra fantastiska stenar finns beskrivna detaljerat på hemsidan Türik Bitig, KazNPU.
En sten som står i Xinjiang kan vara från år 600, den nämner Niri qaghan.
http://irq.kaznpu.kz/?lang=e&mod=1&tid=1&oid=312&m=2
Sogdier nämns på några stenar: http://irq.kaznpu.kz/?l=S&wi=682&lang=e&mod=3
Svat Soucek i "A history of Inner Asia", (Cambridge University Press, 2000) skriver att runstenarna är lämningar efter länge sedan försvunna gravar, men att de episka och poetiska texterna i sig själva placerar dem bland mänsklighetens viktigaste kulturarv. Dansken Vilhelm Thomsen (1842-1927) var den förste som deschiffrerade språket. I boken finns några längre citat från Kül Tegin-stenen.
En sten som står i Xinjiang kan vara från år 600, den nämner Niri qaghan.
http://irq.kaznpu.kz/?lang=e&mod=1&tid=1&oid=312&m=2
Sogdier nämns på några stenar: http://irq.kaznpu.kz/?l=S&wi=682&lang=e&mod=3
Svat Soucek i "A history of Inner Asia", (Cambridge University Press, 2000) skriver att runstenarna är lämningar efter länge sedan försvunna gravar, men att de episka och poetiska texterna i sig själva placerar dem bland mänsklighetens viktigaste kulturarv. Dansken Vilhelm Thomsen (1842-1927) var den förste som deschiffrerade språket. I boken finns några längre citat från Kül Tegin-stenen.
6 februari 2011
Tidiga turktalande
Att reda ut historiken kring olika turkspråkiga folk i Asien klarar jag inte. År 600 har den dittills största politiska enheten splittras, det gökturkiska khanatet. Det var en allians av folk som etablerats av Bumin Khan (Tumin, av Ashinaklanen). Innan dess hade givetvis turktalande människor bildat olika sociala grupperingar och ingått i allianser med andra folk. Det viktigaste nomadfolket som kämpade med Handynastin och andra riken fram till 400 eKr var Xiōngnú. Deras bakgrund kan bara tolkas från kinesiskspråkiga källor vilket gör att man spekulerar i både turkisk, mongolisk, iranskspråkig eller någon sibirisk bakgrund, antagligen för att folk inom Xiōngnú hade olika bakgrund. Även folk inom de nomadiska rivalerna Xianbei var turkisktalande. Klanen Tuoba som ledde Norra Wei-dynastin 386-536 eKr, och hade Lyoyang som huvudstad, hade namn med turkisk rot innan de blir sinifierade.
Språkligt kan äldre turkiska språk delas upp på olika vis, beteckningar som Oguz och Ogur används för två olika riktningar. De olika gökturkiska folken anses huvudsakligen ha Oguzinriktning men folken blandades av olika historiska omständigheter. Ett exempel är Karlukerna som omnämns på kinesesiska år 600 som boende väster om Altaibergen (i floddalen Irtysj, en flod som rinner mot dagens Omsk och flyter in i Ob). Karlukerna var då en del av västra turkiska khagantet, i en undergrupp kallad Uch-Karlukerna, de "tre karlukerna". Senare invaderar en öst-turkisk grupp, vars ledare Aru besegrats av Tangdynastin ca 630, och karlukerna kom då att förenas med kirgiser och uigurer i olika allianser. Längre västerut finns turkisktalande folk som påverkas av det avariska khanatet. Det är khazarer och flera folk som benäms Onogurer mm med anknytning till ett "Storbulgarien" (Magna Bulgaria). Dessa folk ger upphov till grupper som volgabulgarerna och en annan grupp som på klassiskt nomadvis drar västerut, kuvar ett slaviskt folk, och blir en överklass kallad bojarer. Sedan blir bojarerna så påverkade att de kristnas och deras turkiska språk förtvinar, bara namnet blir kvar.
Geografiskt sträckte sig de första gökturkiska khanernas inflytande från Svarta havet nästan fram till Stilla havet, men den interna splittringen visade att det var svårt att behålla en meningsfull kontroll över hela det området. År 600 omnämns tre olika khaner. I väst är det fortfarande den aktive Tarduš (Kara Çürün), som etablerade de västliga khanatet men inte kunde kontrollera det och som dör år 604 i försök att agera österut.
I öster var läget komplicerat. Sui-dynastins främste emissarie, den skicklige Pei Ju (ca547-627), skulle ha kunnat berätta. Han lyckades försvaga gökturkarna genom att så splittring, genom ingifte med olika prinsessor och anstiftan till mord av dessa. Tulan Khagan (Ashina Yongyulü) och Yami Khagan (Ashina Rangan) kom i olika omgångar att nå makten genom Suis agerande. I bakgrunden agerade deras far, den tidigare khaganen Ishbara (Ashina Shetu). Shetu var den som låg bakom närmandet till Sui, och han låg både i strid med västturkarna och med ännu en del av Ashinaklanen, Apa, som år 600 ansåg att deras Niri var qaghan.
År 600 allierar sig Sui med Erkin Tegin, Bey av Uigurerna, mot gökturkarna. Uigur betyder sammanslutning, vilket antyder att även detta folk bestod av en rad olika turkisktalande klaner. När gökturkarna under 700-talet förlorar i makt, klämda mellan arabisk expansion i väst ochTangdynastins avancemang in i östTurkestan (Xinjiangprovinsen), kommer uigurernas betydelse att öka och de skapar sedan ett stort khanat (740-840). Uigurer och karluker bildar sedan det första muslimska turkiska riket, karakhanid khanatet.
Alltnog, om vi sitter i Pendjikent år 600 och diskuterar med våra sogdianska vänner om bästa vägen till Kashgar på andra sidan Alai och Pamir, då har vi alltså en hel del dagspolitiska överväganden att ta hänsyn till. Vi får förlita oss på att sogdianska karavanledare ser till att vi inte hamnar i områden med förgiftade brunnar eller annat elände utan kan ta oss vidare på resan mot Suidynastin huvudstad Changan.
Språkligt kan äldre turkiska språk delas upp på olika vis, beteckningar som Oguz och Ogur används för två olika riktningar. De olika gökturkiska folken anses huvudsakligen ha Oguzinriktning men folken blandades av olika historiska omständigheter. Ett exempel är Karlukerna som omnämns på kinesesiska år 600 som boende väster om Altaibergen (i floddalen Irtysj, en flod som rinner mot dagens Omsk och flyter in i Ob). Karlukerna var då en del av västra turkiska khagantet, i en undergrupp kallad Uch-Karlukerna, de "tre karlukerna". Senare invaderar en öst-turkisk grupp, vars ledare Aru besegrats av Tangdynastin ca 630, och karlukerna kom då att förenas med kirgiser och uigurer i olika allianser. Längre västerut finns turkisktalande folk som påverkas av det avariska khanatet. Det är khazarer och flera folk som benäms Onogurer mm med anknytning till ett "Storbulgarien" (Magna Bulgaria). Dessa folk ger upphov till grupper som volgabulgarerna och en annan grupp som på klassiskt nomadvis drar västerut, kuvar ett slaviskt folk, och blir en överklass kallad bojarer. Sedan blir bojarerna så påverkade att de kristnas och deras turkiska språk förtvinar, bara namnet blir kvar.
Geografiskt sträckte sig de första gökturkiska khanernas inflytande från Svarta havet nästan fram till Stilla havet, men den interna splittringen visade att det var svårt att behålla en meningsfull kontroll över hela det området. År 600 omnämns tre olika khaner. I väst är det fortfarande den aktive Tarduš (Kara Çürün), som etablerade de västliga khanatet men inte kunde kontrollera det och som dör år 604 i försök att agera österut.
I öster var läget komplicerat. Sui-dynastins främste emissarie, den skicklige Pei Ju (ca547-627), skulle ha kunnat berätta. Han lyckades försvaga gökturkarna genom att så splittring, genom ingifte med olika prinsessor och anstiftan till mord av dessa. Tulan Khagan (Ashina Yongyulü) och Yami Khagan (Ashina Rangan) kom i olika omgångar att nå makten genom Suis agerande. I bakgrunden agerade deras far, den tidigare khaganen Ishbara (Ashina Shetu). Shetu var den som låg bakom närmandet till Sui, och han låg både i strid med västturkarna och med ännu en del av Ashinaklanen, Apa, som år 600 ansåg att deras Niri var qaghan.
År 600 allierar sig Sui med Erkin Tegin, Bey av Uigurerna, mot gökturkarna. Uigur betyder sammanslutning, vilket antyder att även detta folk bestod av en rad olika turkisktalande klaner. När gökturkarna under 700-talet förlorar i makt, klämda mellan arabisk expansion i väst ochTangdynastins avancemang in i östTurkestan (Xinjiangprovinsen), kommer uigurernas betydelse att öka och de skapar sedan ett stort khanat (740-840). Uigurer och karluker bildar sedan det första muslimska turkiska riket, karakhanid khanatet.
Alltnog, om vi sitter i Pendjikent år 600 och diskuterar med våra sogdianska vänner om bästa vägen till Kashgar på andra sidan Alai och Pamir, då har vi alltså en hel del dagspolitiska överväganden att ta hänsyn till. Vi får förlita oss på att sogdianska karavanledare ser till att vi inte hamnar i områden med förgiftade brunnar eller annat elände utan kan ta oss vidare på resan mot Suidynastin huvudstad Changan.
22 januari 2011
Sogdianer i Kina och Bysans
Sogdianerna var ett verkligen spännande folk som säkert skulle vara mer omtalade idag om de haft tydligare efterföljare. Deras kultur hade sina rötter under tidig järnålder i området kring Zerafshanflodens dalgång, mellan de stora floderna SurDarja och AmuDarja. I samspel med det persiskt och grekiskt influerade Baktrien, Margiana (landet runt Merv), Khvarezm (nära Aralsjön) och påverkan från nomadiska stammar från norr (skyter) uppstod en kultur inriktad på jordbruk, hästuppfödning och handel. Sogdianerna talade ett östiranskt språk och skapade en egen kultur som går att få en aning om genom de berättande muralmålningar som finns bevarade. Erimitaget i St. Petersburg har viktiga samlingar av sogdianska föremål. Afrasiab var namnet på staden vi känner som Samarkand och den bäst bevarade målningen kallas den afrasiabiska målningen, se
http://www.orientarch.uni-halle.de/ca/afras/index.htm.
Genom att sogdianerna var så framgångsrika handelsmän fick de omfattande kontakter med Indien under 400-600-talet eKr och det kom att påverka deras konst.
Men redan under Handynastin i Kina hade sogdierna i samarbete med ett turkiskttalande folk Kangju etablerat fast boende "ambassadörer" i Gansuområdet. 7 mil väster om oasen Dunhuang, vid Jadeporten i östra delen av TaklaMakanöknen, hittade Aurel Stein (en "ungersk-brittisk" efterföljare till Sven Hedin) de s.k sogdianska breven, daterade till år 313 eKr, som ger en ögonblicksbild av handeln med bland annat siden och annat tyg, silver, blypulver och peppar. År 313 förstördes staden Luoyang, en händelse som omnämns i ett av breven. Breven är skrivna på papper. Papper var känt i Kina några hundra år fKr men tillverkningsprocessen är först beskriven av Cai Lun (Tsai Lun) som levde ca. 50 – 121 eKr. Kunnandet om papperstillverkning kom först år 650 att spridas till Sogdiana, men papper från Samarkand blev sedan ett begrepp även långt västerut, spritt av araberna. Det äldsta dokumentet bevarat på papper i Europa är Silosmissalet, Isidorus mässa i mozarabisk version, från 1151.
Sogdianerna praktiserade en egen tolkning av zoroastrism vilket bland annat innebar att de hade flera gravskick. I södra Ordos (norr om Changán, Xian) har det hittats gravar för sogdier som nått en hög position inom det kinesiska samhället. Titeln var sabao, en kinesisk omskrivning av det sogdiska ordet för karavanledare, sartapao. Dessa familjer hade bott flera generationer i det Kina som från år 581 blev Sui-dynastin, men som tidigare varit splittrat i många riken.
Men handelsintressena sträckte sig även västerut, främst till sassanidernas rike. I mitten av 500-talet får gökturkarna stort inflytande över Sogdiana, och sogdianerna får underordna sig deras khaner. År 568 leder det till att sassaniderna bryter handelssamarbetet pga konflikter med gökturkarna. Sogidernas ledare Maniakh tog då direkta kontakter med Konstantinopel och bjöd in en bysantinsk förhandlare vid namn Zemarchus för att förhandla fram en alternativ handelsväg med gökturkarna, norr om Svarta havet, en väg som inte passerade sassanidernas område. Från 579 minskade dessa direkta bysantinsk-gökturkiska kontakter. Denna historia visar på sogdiernas betydelse längs hela sidenvägen.
700-talets arabiska erövring innebar att sogdierna succesivt assimileras in i en arabisk kultur, de mindre städerna som Pendjikent övergavs av handelsmännen, och handeln koncentrerades till Samarkand och Buchara. Från 900-talet går det inte att tala om en sogdiansk kultur i ursprungsområdet men längre österut i Centralasien och Kina finns spår av deras kultur kvar lite längre.
An Lushans uppror under Tangdynastin år 755 ledde till förföljelse av sogdianer i Tang, då upprorsmannens far var sogdiansk. Detta gjorde att många med sogdianska namn bytte till mer kinesiskt klingande namn. Även ekonomiskt minskade deras betydelse under 900-talet. Sogdierna försvinner ur historien.
http://www.orientarch.uni-halle.de/ca/afras/index.htm.
Genom att sogdianerna var så framgångsrika handelsmän fick de omfattande kontakter med Indien under 400-600-talet eKr och det kom att påverka deras konst.
Men redan under Handynastin i Kina hade sogdierna i samarbete med ett turkiskttalande folk Kangju etablerat fast boende "ambassadörer" i Gansuområdet. 7 mil väster om oasen Dunhuang, vid Jadeporten i östra delen av TaklaMakanöknen, hittade Aurel Stein (en "ungersk-brittisk" efterföljare till Sven Hedin) de s.k sogdianska breven, daterade till år 313 eKr, som ger en ögonblicksbild av handeln med bland annat siden och annat tyg, silver, blypulver och peppar. År 313 förstördes staden Luoyang, en händelse som omnämns i ett av breven. Breven är skrivna på papper. Papper var känt i Kina några hundra år fKr men tillverkningsprocessen är först beskriven av Cai Lun (Tsai Lun) som levde ca. 50 – 121 eKr. Kunnandet om papperstillverkning kom först år 650 att spridas till Sogdiana, men papper från Samarkand blev sedan ett begrepp även långt västerut, spritt av araberna. Det äldsta dokumentet bevarat på papper i Europa är Silosmissalet, Isidorus mässa i mozarabisk version, från 1151.
Sogdianerna praktiserade en egen tolkning av zoroastrism vilket bland annat innebar att de hade flera gravskick. I södra Ordos (norr om Changán, Xian) har det hittats gravar för sogdier som nått en hög position inom det kinesiska samhället. Titeln var sabao, en kinesisk omskrivning av det sogdiska ordet för karavanledare, sartapao. Dessa familjer hade bott flera generationer i det Kina som från år 581 blev Sui-dynastin, men som tidigare varit splittrat i många riken.
Men handelsintressena sträckte sig även västerut, främst till sassanidernas rike. I mitten av 500-talet får gökturkarna stort inflytande över Sogdiana, och sogdianerna får underordna sig deras khaner. År 568 leder det till att sassaniderna bryter handelssamarbetet pga konflikter med gökturkarna. Sogidernas ledare Maniakh tog då direkta kontakter med Konstantinopel och bjöd in en bysantinsk förhandlare vid namn Zemarchus för att förhandla fram en alternativ handelsväg med gökturkarna, norr om Svarta havet, en väg som inte passerade sassanidernas område. Från 579 minskade dessa direkta bysantinsk-gökturkiska kontakter. Denna historia visar på sogdiernas betydelse längs hela sidenvägen.
700-talets arabiska erövring innebar att sogdierna succesivt assimileras in i en arabisk kultur, de mindre städerna som Pendjikent övergavs av handelsmännen, och handeln koncentrerades till Samarkand och Buchara. Från 900-talet går det inte att tala om en sogdiansk kultur i ursprungsområdet men längre österut i Centralasien och Kina finns spår av deras kultur kvar lite längre.
An Lushans uppror under Tangdynastin år 755 ledde till förföljelse av sogdianer i Tang, då upprorsmannens far var sogdiansk. Detta gjorde att många med sogdianska namn bytte till mer kinesiskt klingande namn. Även ekonomiskt minskade deras betydelse under 900-talet. Sogdierna försvinner ur historien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)