Sex kategorier av kunskaps- och tros- system

I förra inlägget ville jag rädda Kuhns paradigm-begrepp från att användas inom områden där typexempel inte används på det vis som man gör inom forskargrupper som ägnar sig åt vetenskap. Givetvis kan man prata om paradigm i andra grupper men då får ordet en annan betydelse. Detta bjuder in till en fundering om vilka olika kategorier av grupper jag tror finns. Hypotesen är att det går att sortera upp dessa kategorier utifrån hur de hanterar vissa kriterier kring motsägelsefrihet mm och möjligen också kring hur man hanterar orsaks-samband. Det är en slags kunskapsteoretisk/ epistemologisk övning.  Här är ett förslag till lista:

1. konst och kultur, myter,

2. paradigm-baserad forskning,

3. forskning som påverkar sitt objekt så att typexemplen förändras,

4. pre-paradigmatisk forskning, protovetenskap, marginalvetenskap.

5. trossystem och ideologier,

6. konspirationsteorier med mera oseriöst eller medvetet lögnaktigt tänkande. Pseudovetenskap.

1) Jag satte konst och kultur först men kommer att hoppa över det i detta inlägg som ändå blir krångligt. God konst baseras på en djup förståelse av hur världen är beskaffad men värderas delvis på ett annat vis som inte de kriterier jag tar upp här täcker. Myten är en konstform, skriver Karen Armstrong, som pekar bortom historien mot något tidlöst i människans existens. 

2) Paradigm-baserad forskning enligt Kuhn ska minst uppfylla fem kriterier: "Teorier ska vara precisa i sina förutsägelser, motsägelsefria, ha stor räckvidd, presentera fenomenen på ett ordnat och sammanhängande sätt och vara fruktbara....".

Hjälpvetenskaperna matematik och logik ska per definition uppfylla kriterierna, de utgör tautologiska begreppsapparater utan kontradiktioner. Möjligen måste man nyansera med att motsägelsefriheten begränsas av Gödels teorem om att en fullständig axiomatisering av matematiken inte går att genomföra. Den matematiska beskrivningen av systemteori, spelteori och kaosteori är exempel på sådana tautologier. Det är en samling axiom och postulat som ger upphov till härledningar och teorem som inom sig själva är giltiga. De innehåller inga beskrivningar utan enbart regler för hur en beskrivning kan ge upphov till giltiga förklaringar. Von Neumann noterar i sin bok "The Theory of Games and Economic Behaviour" (1944) uttryckligen skillnaden mellan hans tautologiska värld och de mänskliga relationernas värld. Jag är i detta sammanhang intresserad av hur man tillämpar dessa generella vetenskaper i olika förklaringar, och därför kallar jag dessa för hjälpvetenskaper, även om de givetvis är forskningsområden i sig själva.

Analytisk filosofi skulle vilja hitta ett språk som är lika exakt som logiken men det blir då ett språk som är väldigt annorlunda än vanlig språkanvändning. Jag nämnde i förra inlägget att Kuhn beskriver svårigheterna med att förstå förklaringar inom olika paradigm som ett översättningsproblem mellan olika språk som har inkommensurabla begrepp. Språkvetenskap i olika former blir i detta sammanhang också ett slags hjälpvetenskap.

Själva proceduren när man jämför sina typexempel med det fenomen man forskar på och hur man sedan beskriver detta blir här väldigt viktigt. En vetenskaplig teori måste även beskriva hur detta går till på ett vis som uppfyller de fem kriterierna nämnda ovan - en metodik. Vilket kan studeras inom hjälpvetenskapen metodologi. Utveckling av nya metoder för att studera ett fenomen kan i sig skapa förutsättningar för att ta fram nya typexempel som kan grunda nya paradigm.

Förutom översättning mellan olika paradigm krävs också ett slags översättning till en populärvetenskaplig framställning av de vetenskapliga paradigmen. Man stöter på problem vid "översättning" av olika begrepp och förklaringar med att språk normalt har svårt att fånga mer än en sak i taget, och att man då skapar mera abstrakta begrepp som kan missförstås.

Kuhn skriver mycket om fysik, kemi och astronomi. Fysikerna har haft ett privilegium, de kan likt årets nobelpristagare Anton Zeilinger säga att deras forskningsresultat kan påverka vår världsbild. (Och därmed skapa nya globala paradigm. Vetenskapshistorikern Ian Hacking har påpekat att modern biologi och AI-forskning har liknande potential). Fysiken och många andra vetenskaper studerar fenomen som inte har inlärning som en komponent.  Andra vetenskaper som jag kommer att försöka skriva mer om i senare inlägg, som biologi eller AI-forskning, studerar komplexa adaptiva system där inlärning är en komponent. I nästa kategori nr 3 sorterar jag in de vetenskaper som studerar mänskliga fenomen som då har så hög förmåga till inlärning att de kan påverkas av den forskning som pågår, och även aktivt  påverka forskargruppen.

3) En rad vetenskaper som studerar mänskliga fenomen har problem med några av Kuhns fem kriterier jag nämnde ovan, men bör rimligen ändå anses kunna etablera typexempel som gör att man kan tala om paradigm. Ett metod-utmaning utgörs av att man inte på ett enkelt vis kan upprepa kontrollerade experiment, dels eftersom historien går och samma situation inte går att upprepa, och dels av etiska skäl. Men en mer principiell skillnad är att forskning på människor och samhällen innebär en försöks-situation där forskningsobjektet påverkas av undersökning.  Och kan påverka undersökningen interaktivt. Vissa sådana fenomen kan i sig studeras, som placebo-effekter inom medicinska studier. Inom ekonomi och många andra ämnen blir ett problem att om forskningsresultaten är kraftfulla kommer de att tillämpas vilket i sig påverkar det fenomen som studerats. Jag tänker att bara man tydligt redogör för de begränsningar och möjligheter som inryms i det paradigm man arbetar med så kan man uppfylla syftet med kriterierna på ett trovärdigt vis.

Som exempel kan spelteoretiska modeller som fångarnas dilemma, folkteoremet och allmänningens tragedi utgöra basen för typexempel som etableras i robusta studier och kan utgöra en del av paradigm inom statsvetenskap om tillräckligt många forskargrupper finner det korrekt. 

Kuhns betonar de typexempel som utgör basen för en forskargrupps skapande av ett gemensamt språk. Detta bjuder in till att ta som exempel sådant som spelteori som genererar modeller att mäta emot. Men inom tolkande av människors beteenden måste typexemplen bli mycket mer komplexa och kommer då att bestå av beskrivningar och förklaringar rörande föreställningar och beteenden. Om sådana berättelser ger upphov till trovärdig förståelse tycker jag de kan kallas typexempel, ifall inriktningen är mot de kriterier som nämnts ovan. 

Synen på hur värderingar spelar in när sådant görs har skapat olika skolbildningar inom vissa forskningsområden och i den mån dessa forskargrupper inte kan skapa ett paradigm så får området anses ligga i kategori 4, för-paradigmatisk eller pre-paradigmatisk fas. 

I den mån man i en grupp helt förkastar tanken att det finns en verklighet att mäta typexempel emot blir hela denna begreppsapparat vad jag förstår meningslös. Lite oklart för mig i vilken kategori man hamnar då, men görs arbetet med respekt för logik kanske det kan ses som en speciell form av språkvetenskap, där man studerar språk utan koppling till annat än övrigt språk.

4) Innan en forskningsgrupp har tillräckligt tillförlitliga resultat och accepterade metoder för att formulera ett paradigm som får respekt av en större andel av andra forskargrupper (eller man befinner sig tidigt inom ett nytt forskningsområde) kan man tala om att man befinner sig i en pre-paradigmatisk fas. Kriterierna för paradigm respekteras men man har inte nått fram ännu. Alan Bryman skriver i "Samhällsvetenskaplig metoder" att paradigmargumentet bygger på en fast koppling mellan metod och kunskapsteori som inte kan bevisas, i varje fall inte för samhällsvetenskap. Bryman själv försöker förena det som uppfattats som två paradigm, kvantitativ respektive kvalitativ forskning, med det han kallar flermetodforskning. I reflektion 27:3 beskriver han en paradigmstrid som eventuellt är över. Skulle det vara så kan viss samhällsvetenskap sorteras in under kategori 3. Begreppet protovetenskap lämpas sig bäst för den pre-paradigmatiska fas som enbart beror på att man ännu inte funnit lämpliga metoder. Det är den vetenskap som bedrevs innan det fanns en professionell yrkeskår. Marginalvetenskap (fringe science) är försök till vetenskapligt tänkande av relativt oskolade personer, något som riskerar att hamna i kategori 6 nedan men i vissa fall kan viktiga bidrag tas upp i mera etablerade sammanhang.

5) Trossystem är ett ord på svenska som enbart syftar på religion. I denna kategori 5 vill jag dock samla alla tankesystem som inte tar hänsyn till kriteriet om motsägelsefrihet, utan överbryggar sådana genom trosövertygelser. Politiska ideologier inkluderar jag i denna kategori.  Det är tanke-system som inte har som syfte att uppfylla de kriterier som finns för att skapa paradigm i den meningen jag beskrivit ovan och i förra inlägget. Jag vill alltså skilja kategorierna 2-4) som jag kallar kunskaps-system från tros-system. Yuval Noah Hariri kallar allt i kategori 5 för religioner, men det tycker jag inte blir så pedagogiskt. Visst kan man välja att kalla liberalism, socialism och fascism för religioner men då skapar man mer förvirring än vad man förklarar. Det engelska begreppet "belief-system" tror jag dock har en ännu vidare betydelse än vad jag avser inom kategori 5. Engelska wikipedia länkar över till en lista över alla filosofier, varav en del filosofier beskriver de kunskaps-system jag tagit upp i kategorierna 2-4). 

Ett exempel: Katolska kyrkan representerar en av de mest framgångsrika representanterna för ett tros-system mätt över tid och räckvidd. Dess förmåga att hantera motsägelsefulla tankegångar på vis som övertygar har varit oerhört framgångsrik. Men katolicism baserar sig inte på paradigm, utan på tro och sakrament.

Klassisk nationalekonomi gör en mängd anspråk på verklighetsanknytning, men baserar sig på ett grundläggande antagande om "den ekonomiska människan" som man kan se som en ideologisk övertygelse. Alternativt kan man se nationalekonomin som en hjälpvetenskap i den mening jag beskrev ovan, att utifrån givet postulat är det en sammanhängande tautologi, som kan tillämpas om man så finner att det passar. Institutionell ekonomisk teori gör däremot seriösa försök att etablera fungerande paradigm och om forskargrupper finner goda skäl att enas kring dem kan det hänföras till kategori 3.

Hjälpvetenskaperna som jag beskrev tidigare kan användas för att motivera tros-övertygelser. Som exempel kan man ta doktriner om "ömsesidig garanterad förstörelse" som statsledningar i USA och Sovjet använde sig av under kalla krigets upprustning med kärnvapen. Dessa kan beskrivas i termer av spelteori. Man ska nå en jämviktspunkt där den angripna partens hot om vedergällning ska vara på nivån total tillintetgörelse, vilket då anses vara avskräckande. Sådan användning av spelteori anser jag mera hamnar i kategori 5. Det var John Von Neumann själv som tog fram denna jämvikt, och döpte den till MAD. Han var aktiv i Manhattan-projektet. Terrorbalans är en politiskt motiverad doktrin och inte en del av ett paradigm.

Studier av trossystem kan i princip utföras så att de uppfyller kraven i kategori 3 eller 4. Teologisk forskning eller politisk teori kan vara så utformad att den inte baserar sig på de trosövertygelser som motiverar de trossystem de studerar. Men inom dessa områden misstänker jag att steget från pre-paradigmatiska kategorin är svårt att ta, och i vissa fall finns kanske inget syfte att ta fram ett paradigm utan teoribygget måste hänföras till kategori 5. Historia är också ett ämne där mycket möda måste läggas för att sträva mot allmängiltiga paradigm. Historia kan lätt brukas i mer ideologiska syften. 

Infrapolitik är ett ord jag lånat av Sverker Sörlin och försökt tillämpa för att beskriva de underliggande komplex av normer som skapar grunden för samhälleligt agerande. Kanske kan man säga att när man talar om "paradigmskifte" i politiska sammanhang så menar man inte paradigm i Kuhn mening, utan snarare syftar man på ett skifte i infrapolitik. Men ofta nog är det mera ett påstående från politiker i syfte att skapa sig ett tolkningsföreträde, utan att man har någon grund i en verklig förståelse av hur normerna förändrats.

6) En sista kategori vill jag ha för sådant som tas fram av oseriösa eller direkt farliga typer. Jag minns hur jag som mycket ung insåg att det går att ljuga i en bok med hårda pärmar som går att låna på biblioteket när jag läste Erich von Dänikens böcker. Jag får tacka honom för den insikten även om jag även sedan dess blivit vilseförd många gånger. Pseudovetenskap kan framföras på ett mycket övertygande vis.

Det går också att seriöst studera konspirationsteorier och pseudovetenskap som fenomen. Det är ingen oviktig fråga varför sådant tycks ha så stor utbredning som det har. 

Avslutningsvis vill jag skriva att jag inte är helt nöjd med begreppen kunskaps-system och tros-system som jag valt i rubrikerna. Dessa begrepp finns redan och har delvis andra betydelser. Dessutom är ordet "system" i sig inte bra definierat i detta sammanhang och riskerar att luta sig för mycket mot en av hjälpvetenskaperna, systemteorin. Men i brist på bättre ord har jag valt att sätta rubriken som jag gjort. Men det är frustrerande, själva huvudpoängen är att man måste försöka att "översätta" mellan olika paradigm och även till de områden som har andra kriterier. Och så är jag redan missnöjd med de ord jag valt för att börja sortera i detta.

Själva studiet av ordet paradigm befinner sig antagligen i en pre-paradigmatisk fas.

Ordet paradigm som exempel

Förra inlägget handlade om världshistoria på olika språk. Men en mer grundläggande fråga är hur språk överhuvudtaget ska användas för att beskriva världshistoria. Denna fråga gissar jag att alla som använder ord för att beskriva något ställer sig - hur använder man språk på bästa vis för att förstå något och beskriva det på ett begripligt vis? 

Ordet "paradigm" är ett ord som handlar om detta problem. Ordet har nyligen fått en dagspolitisk aktualitet men sådant sysslar jag inte så mycket med i denna bloggen. Jag kan hänvisa till Maja Hagermans artikel i DN 24 oktober 2022.  Jag ska istället argumentera för att den allmänna användning av ordet "paradigm" inte ska kopplas till den användning av ordet som används inom vetenskapshistoria. Och sedan fundera över om det finns paradigm för de grupper som arbetar med världshistoria. 

En mycket läsvärd introduktion till detta finns i en inledande essä skriven av Ian Hacking i jubileumsutgåvan av Thomas S. Kuhns "Vetenskapliga revolutioners struktur" som utgavs av bokförlaget Thales 1977. Den essän är så bra att den bör läsas i sin helhet, jag ska inte försöka mig på att sammanfatta den här. Ian Hacking är vetenskapsfilosof från Kanada, född 1936, numera alltså emeritus.

Det var Thomas Kuhn (1922-1996, från Ohio), som skapade den moderna vetenskapshistoriska användningen av det gamla grekiska ordet "paradigm" i sin bok från det goda året 1962. Han var vid Berkeley University då. Den grekiska ursprungsbetydelsen av paradigm var att visa något sida vid sida, ett typexempel, ett mönster. Det hade i latinet en betydelse inom grammatiken. Ett paradigm var ett språkligt typexempel, som i ett böjningsmönster. Thomas Kuhn var fysiker och vetenskapshistoriker och använde ordet för att förklara att inom en forskargrupp som bedrev det han kallar normalvetenskap så hade man etablerat ett antal typexempel som alla i gruppen accepterade som korrekt vetenskap. Inom gruppen hade man på så vis skapat ett gemensamt språk. Inom fysiken är detta språk ofta formulerat i matematiska termer och kan testas i praktiska experiment. Gruppen förmedlar vidare sitt paradigm i läroböcker och Kuhn fäste stor vikt vid de övningsexempel som finns i dessa, som skolar in nya generationer forskare i gruppens språk. En motsägelsefri beskrivning av resultat från korrekt utförda experiment är ett grundvärde inom forskargruppen ifall den vill anse sig arbeta med vetenskap. Ibland uppkommer en anomali. När man lägger något sida vid sida så stämmer det inte, typexemplet stämmer inte med den uppmätta verkligheten. Det som betraktas som "normalvetenskap" inom gruppen fungerar inte. Då uppkommer en situation där olika hypoteser testas för att lösa problemet, och i detta kan ingå att helt nya paradigm tas fram som stämmer bättre. Man får nya typexempel som stämmer bättre med mätningarna. Om den nya forskargruppen är framgångsrik genomgår man ett paradigmskifte, något som Kuhn väljer att kalla en "vetenskaplig revolution". 

Ett nyckelbegrepp för Kuhn var att vid vissa tillfällen uppkommer det då en "inkommensurabilitet". Det är ett ord för att beskriva att de begrepp man använde i ena paradigmet inte betyder samma sak i det andra, och typexemplen går helt enkelt inte att lägga bredvid varandra för en mätning.

Detta var en kortversion av hur jag begripit Kuhns tankegång. De flesta ord jag använt ovan kan man vända och vrida på. Vad är en "forskargrupp"? Vad är ett "korrekt experiment"? Hur motsägelsefritt ska det vara för att vara motsägelsefritt? Kuhn diskuterar en skillnad mellan lokala paradigm och globala paradigm. En forskargrupp behöver inte bestå av så många personer men inom gruppen är de överens om vad som är normal vetenskap och korrekta experiment, ett lokalt paradigm. Dessa lokala paradigm behöver inte vara inkommensurabla, utan det är helt enkelt forskargrupper som valt olika typexempel att utgå ifrån.

Men vissa paradigm har en övergripande "global" betydelse, som skillnaden mellan klassisk fysisk och kvantmekanik. Forskargrupperna inom olika globala paradigm står i någon mening i skilda världar. Inom klassisk fysik är en våg och en partikel olika fenomen. Men att elektroner och fotoner både kan vara partiklar och ha våg-egenskaper är tillräckligt väl beskrivet för att anses vara motsägelsefritt inom det nuvarande paradigmet för kvantmekanik. Möjligen har orden "våg" och "partikel" en gemensam betydelse för den som klarar att tänka i termer av vågfunktioner och skalärfält. Orden "våg" och "partikel" betyder inte samma sak inom klassisk fysik som inom kvantmekanik. De är inkommensurabla begrepp.

Kuhn diskuterar detta i termer av att det måste gå att "översätta" begrepp mellan paradigm. I efterskriften (sidan 251) står att sådana översättningar är en hotfull process som är helt främmande för de som ägnar sig åt normalvetenskap inom ett paradigm. Han fortsätter: "I det läget är det en annan aspekt av översättning som får betydelse, välkänd för historiker och lingvister. Att översätta en teori eller världsbild till sitt eget språk är inte att göra den till sin". Han fortsätter med att argumentera mot att detta skulle leda till en relativistisk kunskapssyn. Han har goda argument för det som jag inte tar med här, jag nöjer mig med ett citat: "Teorier ska vara precisa i sina förutsägelser, motsägelsefria, ha stor räckvidd, presentera fenomenen på ett ordnat och sammanhängande sätt och vara fruktbara...." (ur Kuhns "Objectivity, Value Judgement, and Theory Choice" 1973. sid 320-339) 

I den inledande essän, som Ian Hacking skrev 2012, menar han att när Kuhn skrev sin bok 50 år tidigare var fysiken vetenskapernas drottning men att den rollen nu tagits över av bioteknologin. Sen skriver han "Lägg därtill informationsteknologin". Jag ska i senare inlägg fundera över detta. Utifrån tanken att paradigm är mönster för hur språk ska användas för beskrivningar följer många frågor kring hur information fungerar i biologiska och sociala system.

I ordlistan till "Samhällsvetenskapliga metoder" av Alan Bryman (Liber, upplaga 3, 2018) står om paradigm: "En term från vetenskapsteorin, där den används för att beskriva en uppsättning åsikter och föreskrifter som för forskare i en viss disciplin påverkar vad som ska studeras, hur forskningen konkret ska utföras och hur resultaten ska tolkas". Bryman menar att samhällsvetenskaperna befinner sig i ett slag "för-paradigm-stadium", det är också en fråga att återvända till. Kuhn skriver om förparadigmatiska perioder inom naturfilosofin som var på väg att bli etablerad naturvetenskap. Men det kan också vara så att för viss typ av forskning är Kuhns paradigm-begrepp inte tillämpbart.

Klart är att Kuhn själv skriver i efterskriften att hans användning av ordet paradigm har slående skillnader mot hur ordet används i andra sammanhang. Inom naturvetenskapen finns relativt få konkurrerande skolor, och i stor utsträckning är de enda bedömarna av arbetet inom forskningen en liten grupp av andra forskare. Kuhns egen forskning var inriktad på att förstå hur dessa grupper fungerar för att skapa relevant vetenskap. 

Han skriver att vissa av hans idéer kan vara relevanta utanför vetenskapshistoria. Att det finns en periodisering av historia anser han vara något som han själv lånat från andra områden. Han skriver: "Möjligen är idén om paradigmet som en konkret prestation, ett typexempel, ett originellt bidrag."   

Anm: 2023-02-24. Filosofen Peter Godfrey-Smith skriver uppskattande om Kuhn i sin bok "Theory and Reality" (2021), men han menar att kapitel X i boken borde ha utelämnats. I det kapitlet finns resonemang som kan tolkas som att verkligheten själv ändras när ett paradigmskifte sker. Kapitlets rubrik är "Revolutioner som förändringar i världsbild". Det inledes med exempel på några experiment med optiska illusioner, sådant som ofta kallas för synvillor. Kuhn betonar här effekten av att man kan när man förstått att det är en synvilla träna upp sig att välja vilken bild man vill se. Det sker en slags kalibrering av sinnet men man kan inte styra processen som skapar synvillan, bara välja vilken version av synvillan man vill koncentrera sig på. På detta följer en beskrivning av hur astronomer efter upptäckten av Uranus 1781 började se att en rad andra objekt som de tagit för stjärnor inte var det, då de tränat upp sig att se detta. Så långt tycker jag det är bra och begripligt. Lavoisier "ser" syre där andra inte sett det. Priestley som anses ha upptäckt syre såg "deflogisticerad luft" (Scheele bortser Kuhn ifrån eftersom han inte publicerade sin upptäckt, men Scheele var anhängare av flogistonteorin och kallade det han upptäckt för "eldsluft"). Galileo ser en pendel där Aristoteles såg en sten som svängde på grund av att dess fall hindrades. Kuhn menar att synsättet att Aristoteles också såg en pendel och att Priestly "såg" syre men tolkade sina observationer på ett annat vis, är felaktigt. Sedan skriver Kuhn  (sid 167) "även om världen inte förändras när ett paradigm förändras, arbetar forskaren därefter i en annan värld". På sidan 164 har han formulerat det ännu mer drastiskt, (och just detta citat skulle jag också önska bort ur boken), han skriver: "utan möjlighet att åberopa en hypotetisk oföränderlig natur ...  måste vi säga att Lavoisier efter sin upptäckt arbetade i en annan värld". Men jag läser det inte som att Kuhn menar att verkligheten ändras när paradigmet byts, utan han menar enbart att alla tolkningar av världen blir annorlunda. Det är givet att vi är beroende av våra sinnesintryck, vi ser den tolkning av världen som sinnena presenterar för oss. Och analogt ser forskaren det som hans/hennes paradigm tillåter henne att se. Hans sista exempel handlar om att Daltons atomteori (1803) skapade förutsättningarna för en helt ny kemisk forskning. En ny normalvetenskap växte fram och först när försöken utfördes utifrån det nya paradigmet kunde man få stökiometriska data att stämma. Richter myntade begreppet stökiometri 1792 men först 33 år senare fick han sitt erkännande genom arbete av Hess (han levde 1802-1850, det är den Hess som kom att anses vara termodynamiken grundläggare men först långt efter sin död).

Kuhn diskuterar möjligheten av något slags neutralt observationsspråk som skulle eliminera detta problem men finner det vara ett hopplöst företag. Istället fortsätter han i kapitel XI att på ett roande vis beskriva hur naturvetenskapliga läroböcker ofta lägger in ett historiskt avsnitt som hyllar forskare men lägger tillrätta begrepp så att det verkar som att forskningshistorien består av stegvis upptäckta fakta.  Fast läroböcker måste skrivas om helt och hållet vid ett paradigmskifte så skapas en falsk bild av kontinuitet. Här skriver Kuhn tydligt (sid 187): "Det som har förändrats är snarare hela det nätverk av fakta och teori som lärobokens paradigm stämmer av mot naturen." Kuhn menar alltså inte att naturen förändrats (i sina grundläggande parametrar - allt förändras men vissa fenomen är relativt konstanta), när ett paradigm förändrats, utan det är en världsbild som ändrats. Kapitel X kan alltså få vara kvar, med rätt tolkning av någon olycklig formulering.

 

Weltgeschichte på många språk

Ämnet världshistoria skapar ett speciellt problem med de primära skriftliga källorna - de är skrivna på alla världens olika språk. Det kan vara en styrka, om samma händelse beskrivits inom olika språkområden så får man olika ingångar till samma händelse. Men det är svårt med språk.

Jag kan tyvärr bara någorlunda läsa på engelska och lite spanska. För att visa på problemet tänkte jag fundera lite över orden i "världshistoria", world history, la historia del mundo.

Världshistoria heter Weltgeschichte på tyska. "Geschichte" är från det proto-indo-europeiska ord som på svenska finns som "skeende", att något sker. Som tydligen har sin rot i en betydelse "att röra sig snabbt", dvs att något plötsligt händer. På svenska översätts geschichte med berättelse. Berätta kommer av "berichten", att rapportera. (se vidare anmärkning längst ner i detta inlägg).

I vissa sammanhang på svenska är "historia" och "berättelse" synonyma, som t.ex. i "att berätta en god historia". Ämnet historia är namngivet på den grekiska roten "istoria" som betydde "att undersöka" och som kom av "ἵστωρ", en som vet, en klok person. (Det finns andra tolkningar). Som i sin tur har en proto-indo-europeisk rot, som ska ha betytt "att se". Det grekiska ordet används i latinska språk och även i slaviska språk och tydligen även armeniska. 

På tyska är skillnaden mellan Geschichtwissenschaft och Historische Studien subtil. Till exempel heter det "Deutsches Historisches Museum", men tysk historia heter "Geschichte Deutschlands".

Historiker heter "historiker" på tyska. Några tyskar räknas som de tidigaste som definierade hur historiker ska arbeta. Leopold von Ranke (1795-1886) skrev en "Universalgeschichte", och Wilhelm von Humboldt (1767-1835) skrev "uber die aufgabe des geschichtschreibers". Även om von Ranke nog hade velat ha global täckning så ledde bland annat hans insisterande på att ha god insikt i källorna till rejäla geografiska begränsningar, det han skrev handlar mest om Central och Syd-Europa.

På arabiska heter det "al tareekh" eller "al-Tārīkh".  التاريخ

Nu är jag givetvis på djupt vatten, jag kan inte ens läsa bokstäverna. Det arabiska ordet är relaterat till ordet för datum, och roten är ett proto-semitiskt ord för månen som gav ordet för månad. Många språk som påverkats av arabiska använder samma ord, t.ex. heter det tarih på turkiska, och tarix på tadjikiska och uzbekiska. Tror även det är ett liknande ord på dari. Ett ord på svenska med samma referens till tid är "krönika". En betydelse av krönikör är historiker.

Ibn Khaldun är den givna referensen som den stora banbrytande föregångaren på 1300-talet. Han har jag skrivit flera inlägg om t.ex. 14 okt 2012  För sådana tidiga referenser blir det fel att tala om världshistoria men Ibn Khaldun gjorde sitt bästa för att ha utblick över den värld han kände till. Ibn Khaldun kände till Al-Idrisis geografiska arbete. 

På kinesiska heter historia Lìshǐ eller bara Shi som i Shi Song, Songdynastins historia.  Med förenklat skrivsätt: "The characters 史 (history), 

吏 (government official), 使 (cause; use; instruct), and 事 (matter; work; affair) are all etymologically related and all derive from the same ancient character, depicting a hand (又) holding some object." Informationen om skrivtecken har jag hämtat från en sida kallad Mandarin Temple. 

Portalfiguren i kinesisk historieskrivning är Sima Qian (skrivs även Ssu-ma Ch'ien, 145-90 f.Kr) som skrev den mest stilbildande av dynastiernas historia, Shiji, som gav en överblick över 2000 år av historia. Sådana krönikor över tidigare dynastier skrevs sedan av deras efterföljare och finns samlade som "de tjugofyra ortodoxa historierna". Dessa sträcker sig fram till Mingdynastin på 1600-talet. Inte världshistoria, men i den mån Kinas makt sträckts sig ut över Asien så kom intliggande områden och folk med i beskrivningen.

Så kan man fortsätta, på tjeckiska/slovakiska heter det dejiny, (ungefär "det som händer"). På hindu itihaas (ungefär "så var det") som nog avser de gamla episka texterna , nyare historia heter som på arabiska tarix. På Xhosa heter det imbali vilket har sin rot i ett ord för att skriva. Osv.

Samma övning kan man göra för orden för "värld". Det germanska ordet welt kommer av ett ord weraldiz för "människans livstid". Det latinska mundus verkar man inte veta riktigt, kanske ett proto-indoeuropeiskt ord för "att tvätta, ren", som på något vis fått samma betydelse som det grekiska kosmos, som betydde ordning. På polska swiat, på ryska mir, på turkiska dünya, på arabiska alealamia.

Osv...

Det akademiska fältet världshistoria är nytt, det kan sägas att det uppkom på 1980-talet. Det går att använda orden på olika språk för att googla på världshistoria.

Enklare är att räkna upp några webbsidor som redan tagit tag i detta, även om det då i mycket blir den vanliga engelsk-språkliga vinklingen:

Network of Global and World History Organisations, NOGWHISTO

NOGWHISTOs hemsida hänvisar vidare till sina medlemsorganisationer som t.ex. The World History Association  thewha.org och Asian World History Assocation. theaawh.com och ENIUGH.

Unescos historiesida, https://en.unesco.org/themes/generalregionalhistories

Det finns en sida som kallar sig World History Encyclopedia, med kartor och annat kul.

University of Oxford har sin sida. Och Cambridge en serie böcker. Peter N Stearns editerar och skriver själv World History. 

Här är en världssystemshemsida på tyska. VGWS. NOGWHISTO administreras från Leipzig. Och här en hemsida från Wiens universitet.

I Sverige är Maria Sjöbergs samtidiga världshistoria i 2:a upplaga från 2017 en referens. Natur & Kultur har gett ut en globalhistoria i 2 band 2022, med ett tematiskt upplägg.

NOGWHISTO har publicerat lästips.

Även om världshistoria är ett nytt begrepp så finns det redan en "New global history". Det verkar vara en skolbildning som betonar att historien gått in i en ny fas genom den allra senaste tidens globalisering. Oklart för mig varför det skulle skapa en särskild historieskola. Det kan möjligen sägas vara motsatsen till "Deep history" som betonar förlopp som spelat roll över lång tid. Men jag tror ordet "new" dyker upp ganska ofta där man vill sälja i en ny version av något, oavsett vad. Vilket inte hindrar att utmaningen för världshistoria är just att hitta formerna för att göra nya intressanta kopplingar mellan en rad historiska förlopp på ett vis som traditionell mer nationell eller lokal historia inte kan göra.

För en diskussion om de kanske helt oväsentliga skillnaderna mellan global-, världs- och makro-historia, se inlägg 22 november 2015.

Anm 2024-11-10: "Historielöshetens historia" av Peter Josephson (Daidalos, 2024) är en intressant bok som beskriver aspekter av historiebegreppets utveckling. Här redogörs för en anledning till att sådana som Leopold von Ranke och Friedrich Hegel hade en geografiskt begränsad syn på vad som skulle ingå i världshistoria. I deras historiebegrepp fanns det stora områden där de ansåg att det inte pågick någon historia alls. År 1881 skriver Ranke om "de nationer där allt står evigt stilla" och på detta vis försvinner stora delar av världen ut i "historielöshet". 

Mera nära frågan om språk: Josephson skriver (på sidan 25) att en förändring på semantisk nivå skedde på 1700-talet i tyska språket där tidigare ordet historia avsett en berättelse som presenterat en händelse i en viss retorisk form. Det nyare ordet "gesichte" fick då avse tilldragelsen som sådan. Därefter fick begreppet "Historie" att får en betydelse av en process med en rad händelser som hänger ihop på något vis, vilket gjorde det möjligt att ställa frågor som "Vad är historiens drivkraft och interna logik?".

År 1772 i Sverige och en återblick på kartan över Sogdiana

 Spanarna på radio (2022-09-16) inledde med att notera att drottningen av Storbritannien har dött, att de rödgröna förlorade valet, att kriget i Ukraina fortsätter med grymheter man inte förstår från rysk sida och att klimatförändringarna fortsätter, också de med grymma följdverkningar för många. Att Elisabeth II gått bort framstår som en distraktion för många från de större problemen, men hjälper inte mig. Jag flyr istället in i historiska funderingar och kartläsande.

Ett annat radioprogram, Vetenskapsradio Historia 2022-09-06, tar upp Gustav III:s statskupp 19 augusti 1772. Den begynnande utvecklingen under frihetstiden mot ett samhälle med mera balanserade maktförhållanden avbröts genom att kungen och hans anhängare lyckades ta makten och återinföra enväldet. Enligt historikern Jonas Nordin så lyckas Gustav III använda en delvis republikansk retorik från frihetstiden och omtolka det till ett stöd för kungamakten. Jonas Nordin har skrivit om skälen till att monarkin behölls under frihetstiden, delvis som ett sätt att skapa legitimitet för adeln i riksrådet gentemot allmogen. Gustav III får stöd av militären och statskuppen genomfördes på ett oblodigt vis. Men hotet om våld är påtagligt och kungen avkräver i enskilt samtal medlemmarna i riksrådet en trohetsed. De får sedan ställa sig bakom en ny regeringsform som var skriven av kungen och som ändrar riksrådets roll från beslutande till enbart rådgivande. Formellt enväldig blir Gustav III först 1789, en grundlag som gällde i Sverige till 1809 och i Finland fram till 1919. Jonas Nordin menar att hade statskuppen misslyckats kunde den svenska utveckling gått vidare mot republik, på liknande vis som i USA och Frankrike. I programmet nämns också att det var en europeisk klimatkris med kalla vintrar och regniga höstar, särskilt år 1770, med 50 procent minskade skördar, som skapade social oro som kunde utnyttjas av olika politiska grupperingar. Gustav III lyckades skylla ökade matpriser på adeln. Samtidigt var många adelsmän oroliga för att deras privilegier skulle förloras helt och beredda att låta kungen ta över. De grupperingar som stod bakom den politiska rörelsen mössorna, (med prästen Anders Chydenius som så radikal portalfigur att han under en period blev utesluten ur riksdagen), hade lyckats införa tryckfrihet 1766. Mössorna kom åter till makten vid 1772 år riksdag, vilket oroade stora delar av adeln. Detta drev fram ett läge som Gustav kunde utnyttja. Till den inrikespolitiska situationen tillkommer omgivande länders reaktioner på förloppet. Men inget land tycks ha agerat för att stoppa Gustav. Kungen själv kallade händelsen för en revolution och delade ut revolutionsmedalj till de som stött honom.

Jag tycker detta händelseförlopp 1772 illustrerar en balanspunkt i svensk historia som tippar tillbaka i det tillstånd som jag i tidigare inlägg (t.ex. 8 oktober 2021) betecknat limited access order. Under frihetstiden påbörjades en utveckling mot open access order i svensk historia, man kan se det som en övergångsfas men det finns inget linjär utveckling i detta. Som illustration av detta kan man nämna att Gustav IIIs envälde bröt med den vetenskapliga tradition som påbörjats i Sverige. Vetenskapsakademin skriver att Gustav IIIs tid innebar en inriktning mot mysticism och ytlig kvickhet istället för mot solid vetenskap. Först från 1818 med Berzelius kom akademin in på det solida spåret igen. Enväldet var instabilt, och 1792 mördades Gustav III. Från 1809 återställdes en ordning där kungen inte var enväldig. Den open access order som innebär att man självständigt kan starta fristående organisationer kanske inte var på plats förrän framåt 1860-talet.

En nyhet idag kastar mig längre tillbaka i tiden och mitt bloggande kring kartor över sidenvägen. Det står i DN om konflikter mellan Tadzjikistan och Kirgizistan. Konflikten rör bland annat vattenförsörjning till enklaven/exklaven Vorukh. På kartan kan man se flera enklaver inom Kirgizistan i bergen söder om Ferganadalen. Vorukh hör till Tadzjikistan medan enklaverna Sokhs (Sox) och Shohimardon hör till Uzbekistan. Det finns också en enklav i Uzbekistan som hör till Tadzjikistan som heter Sarvan. Sådana här krångliga gränsförhållanden finns på närmare håll, se till exempel Baarle-Nassau nära gränsen mellan Belgien och Nederländerna. Här underlättar EU-regler gränsövergångarna medan någon sådan organisation är det långt kvar innan man upprättat i Centralasien. Istället beskrivs hur gränser stängs och folk tvingas till långa omvägar över svåra bergspass. Samarbete mellan de styrande är problematiskt. Här råder i det närmaste envälde i de flesta av republikerna. Tadzjikistan styrs av Emomali Rhamon som suttit vid makten sen 1992 och ses som en centralasiatisk Lukasjenko. Presidenten i Kirgizistan heter Sadyr Japarov, han valdes 2021 och har efter det stärkt presidentmakten betydligt. I Uzbekistan satt länge Islam Karimov som extremt auktoritär ledare, han dog 2016 och då blev hans premiärminister president, omvald 2021 utan att någon verklig opposition tillåtits. Det som ger mig anledning att gå tillbaka i tiden är att den närbelägna regionen i Tadzjikistan heter Sughd, ett namn som kommer av det gamla Sogdiana. När jag skrev inlägg om sidenvägen för 10 år sedan, till exempel i inlägg 8 januari 2011, så var sogdierna med. Den gamla staden Khujand är huvudort i Sughd. År 1220 erövrade mongolerna Khujand, i samma historiska förlopp som det jag skrivit om i flera inlägg rörande staden Merv.

Att bringa reda i den historia som leder fram till de komplicerade gränsdragningarna i det som var det gamla Sogdiana är inte enkelt. Vid Sovjetunionens upplösning 1991 så blev de gränser som upprättats som Sovjetrepubliker nationsgränser. Sovjetrepubliker namngivna efter olika etniska grupper upprättades från 1922. Uzbekiska SSR 1924, Tadzjikiska SSR 1929 och Kirgiziska 1934. Det var denna etniska tanke som gjorde att vissa dalgångar inom ett område skulle utgöra exklaver åt en intilliggande republik. Ett förenklat sätt att förstå detta är att gå efter språk. Tadzjikiska är ett persiskt språk närbesläktat med dari. I min genomgång av dynastier 1220 kan tadjikerna kopplas till de samanidiska och ghuridiska rikena. Kirgisiska och uzbekiska är turkiska språk. Kirgisiska ligger nära kazakiska. Kirgisernas bakgrund kan kopplas till de kumaner/kiptjaker som likt många andra nomadfolk dyker upp på många olika ställen under historiens gång. Det Khwarezmidiska imperiet byggde på en armé av kiptjaker. Uzbekiska räknas som en sydöstlig gren av turkiska, relaterat till den utdöda karlukiskan och släkt med uiguriska. Uzbekiskan utvecklades från chagatanska under Timur Lenks styre och senare under Buchara-khanatet 1500-1785. Babur, som drevs söderut från Samarkand 1512 av uzbeker, skrev sin biografi på chagatanska.

Allt detta blir väldigt förenklat, sannolikt hur man än försöker beskriva det. Det är svårt att ge en begriplig beskrivning av så mycket parallell förändring för alla dessa människor som levt i Centralasien. År 1772 hade sidenvägen sedan länge tappat i betydelse. Från 1711 var Bucharakhanatet i förfall. Direkta avtal mellan Ryssland och Qing-dynastin i Kina, som t.ex. Nerchinks 1689 och Kyakhta-fördraget 1727, delade upp återstående handelsintressen över huvudet på alla centralasiatiska folk. Den uzbekiske atalyken som regerade i Buchara på 1770-talet försökte kontakta både Ryssland och det Osmanska riket för att återupprätta handeln. Det lyckas inte. Sjövägen innebar en mycket enklare väg för handeln och den mindre del som återstod tog en direkt nordligare väg mellan Kina och Ryssland. En ny dynasti med mer mongolisk bakgrund tog över styret i Buchara 1785 och styrde som emirer till 1920. I Khwarezm styrde andra uzbekiska dynastier i det som i Ryssland kallades Khiva-khanatet.

Tadzjikiska grupper finns idag även i Afghanistan och som en minoritet i Kina i ett område som heter Tashkurgan, längs den södra led av sidenvägen som gick genom Wakhankorridoren och sedan upp mot Kina. Inte heller de kunde återupprätta den handel som sogdierna varit så kända för.

I Iran styrde Afsharid-dynastin 1736 till 1796. Den hade grundats av den militärt skicklige turkmenen Nadir Shah som tog över från Safaviderna. Under Nadir Shah erövrades under perioder khanaten i norr, men senare kom dynastin att styra över ett mindre område i Khorasan. Istället ersattes de i betydelse av Durrani-dynastin (1747-1823) som anses ha grundat det som ska bli Afghanistan.

Centralasiens khanat var enväldigt styrda, ofta av den militärt dugligaste personen inom den mäktigaste familjen. Den rikaste perioden var när de nomadiska folken på stäppen kunde skapa dominanta imperier men sedan konkurrerades de ut av de starkare bofasta befolkningarna som omgav dem. Striderna som detta orsakade försvagade de centrala delarna av Eurasien medan först Kina och Japan i öster och sedan i ännu högre grad Europa i väster kom att dominera. Att sjövägen tog över handeln från karavanerna var givetvis förödande för ekonomin, även den mer lokala handeln minskade då hela organisationen kring handeln föll samman. Det sista betydande nomadiska imperiet var det mongoliska Dzunghar-khanatet 1634-1755. Det låg öster om det område jag skrev om ovan, i det som idag är nordvästra Xinjiang, delar av Tibet samt östra delarna av Kirgizistan. Jungharerna utsattes för en formidabel massaker av den manchu-kinesiska Qing-dynastin och i kombination med smittkoppsepidemier minskade deras befolkningstal dramatiskt. Deras område blev invaderat av Han-kineser och andra folk. Före 1900-talet kommer folkmordet av jungharerna högt på skattningarna av antalet döda i ett folkmord, med ca. 500000 döda av en total befolkning på 600000. 

För att återvända till Sogdiana så ska jag också nämna Kokand-khanatet. Kokand är en stad i västra Fergana-dalen, 13 mil öster om staden Khujand som jag nämnt ovan. Khanatet bildades 1709 som en utbrytning från Buchara-khanatet, ledd av en gren av uzbeker som försökte legitimera sig som släkt med Babur och Timurid-dynastin. Den samlade bilden blir att när sidenvägen förföll (sidenvägen är här samlingsnamnet för det ekonomiska systemet i Centralasien under tiden från mer än 100 år f.Kr fram till 1700-talet) så bildades små isolerade stats-stater som låg i konflikt med varandra och var klämda mellan Kina och Ryssland. Dessa små stadsstater hade en blandad befolkning. De historiska källorna sorterar dynastiernas ledare efter släkttillhörighet och etniska grupperingar men det nomadiska inslaget i kulturen och handlandet och krigandet var inget som skapade några tydliga gränser mellan folk. Gränserna man ser på kartan idag är införda av utomstående makter. Skillnaden är att där stormakterna på andra ställen använde linjal och drog godtyckliga gränser på kartan har man, och då främst Sovjetunionen, här istället aktivt försökt ringa in etniska områden, även det på ett ibland godtyckligt vis. Vilket inte hindrar att när gränserna väl finns skapar de nya konfliktlinjer.

CBAM

 CBAM står för Carbon Border Adjustement Mechanism. CBAM är det enskilda förslag som EU har som mest närmar sig ett utspel som kan påverka den globala spelplanen för att minska koldioxidutsläppen. Minister-rådet ställde sig bakom det i mars 2022, och EU-Parlamentet tog processen ett steg vidare 22 juni 2022. Det är inget snabbspår, tidplanen löper från 2027 fram mot 2032. Rapportering för att få underlag till regelverket skulle kunna bli ett krav från 2023.

Förslaget innebär att avgifter sätts på andel koldioxidutsläpp och andra växthusgaser vid import från tredje land för produkter som cement, aluminium gödselmedel, elproduktion, järn och stål. Parlamentet vill även inkludera kemikalier, plast, vätgas och ammoniak. Förslaget utgör en viktig del av det klimatpaket som heter 55%-paketet, dvs att EU ska minska klimatutsläppen med 55 % till 2030 (jmf med utsläppen 1990, fram till 2018 hade EU minskat med 23 %).  CBAM är viktigt för att det är en hävstång för att skapa lönsamhet för företag inom EU som minskar klimatutsläpp i konkurrens med företag utanför EU men därigenom skapas klimat-incitament i alla länder som vill handla med EU. I avsaknad av att man inte kan förhandla fram globala regler för utsläppshandel, kan EU, som är en stor marknad, kanske med detta ändra spelplanen även utanför EU. 

Förslaget består ännu av många alternativa lösningar och politiken framöver kommer att spela stor roll för att hitta en framgångsrik utformning. Klart är att Sveriges ordförandeskap från januari 2023 spelar roll och det skulle vara bra med en Socialdemokratisk/Miljöpartistisk regering för att styra detta på bästa vis. Men man får ge Liberalerna att deras EU-parlamentariker arbetat aktivt med frågan. SEI redogör för olika svenska positioner. Kvarstår att det är tyngre krafter inom EU som avgör hur CBAM kommer att utformas för att nå framgång även inför hotet att detta leder till handelskrig med Kina, Indien och kanske även Japan, USA och Australien. Möjligen kan CBAM tvinga fram en mer övergripande lösning. Sådant diskuterades inom till exempel G20, men med ett Ryssland som bedriver anfallskrig blir detta forum svårarbetat. Mer om olika aspekter av detta kan man läsa om till exempel på ERCST hemsida. Olika NGO försöker hänga med och påverka, här ett exempel på det.

Varför nämna just CBAM bland alla initiativ som finns? Det gör jag för att jag tror CBAM är en viktig pusselbit i det resonemang jag förde i inlägg 12 december 2020 som tar upp EU som en betydelsefull aktör.

Anm 2023-03-16. Mer om CBAM finns att läsa här: https://www.csis.org/analysis/analyzing-european-unions-carbon-border-adjustment-mechanism

Kommissionen har detta på sin hemsida nedladdat 2023-03-16.

Fit for 55-paketet beslutas löpande i olika delar. Den 14 mars 2023 beslutades Lagen om markanvändning och skogsbruk (Lulucf). Däremot satte sig Tyskland på tvären när det gällde att avveckla fossila motorfordon och det på ett vis som sätter hela den fortsatta processen i gungning.

Anm: 2023-04-18 tog Parlamentet beslut som presenteras här.

Metoder i världshistoria, del 3

Mats Widgren går ett steg längre i sin kritik av brister i metoder inom världshistoria, i kapitel 3 i boken. Hans rubrik är "Four myths in global agrarian history". Mats Widgren är kulturgeograf och agrarhistoriker emeritus vid Stockholms Universitet. Han menar att i sekundära källor rörande jordbrukets historia figurerar vissa tankegångar som upprepas utan belägg på ett vis som gör att de kan kallas myter. Hans fyra exempel är:

1. Det tomma eller underutnyttjade landet,

2. Historisk lagbundenhet i den ordning olika odlingsmetoder togs i bruk,

3. Att "traditionella landskap" var oförändrade över lång tid (agrarian inertia),

4. Miljömässig determinism.

Den första myten är främst ett resultat av kolonial historieskrivning. Det var bekvämt att beskriva ett område som obefolkat eller obrukat om man skulle ta över det från dem som levde där innan. Widgrens exempel är att européer och afrikanska jordbrukande folk kom ungefär samtidigt till södra Afrika. Flera äldre referenser har en beskrivning där denna samtidiga expansion skulle ha lett fram till en första konfrontation vid Great Fish River 1775. Först med forskning på 1980-talet kunde visas att afrikanska bönder brukat området i minst 500 år innan européerna kom. Notera att McEvedys befolkningskartor baserades på tidigare källor så för södra Afrika är de alltså inte korrekta. Frågorna kring detta blir snabbt många och jag får återkomma till detta.

Den andra myten är att jordbrukets historia på varje plats följer en utveckling mot intensivare jordutnyttjande, från samlande till nomadiserande djurhållning, sedan svedjebruk och till slut permanent jordbruk. (foraging - pastoralism - shifting cultivation - permanent agriculture). Sådana stadie-beskrivningar är alltid bekväma men för varje plats måste man söka belägg för vad som faktiskt skett. Widgren tar upp att olika San-folk historiskt bedrivit småskaligt jordbruk men genom att de senare  marginaliserats kommit att leva i områden där de främst kunnat leva som jägare-samlare. Widgren retar sig särskilt på att många författare antar att människor levt som svedjebrukare utan att ha några egentliga belägg för det, mer än att man inte hittat några fynd som motsäger det. 

Tredje myten är att man tar för givet att ett "traditionellt landskap" representerar ett långt historiskt tillstånd. Även denna myt kan ha en politisk funktion, för dem som vill införa ett "modernt" jordbruk kan det passa att hävda att andra jordbruksformer representerar något stagnerat. Men även för avancerade odlingsformer som terrass-jordbruk finns en tendens att tro att de bedrivits på samma vis över lång tid utan att man har beläggen klara.

Den fjärde myten är att det skulle finnas en enkel koppling mellan naturtyp och historiska odlingsformer. Givetvis styr förutsättningarna vilka val som kan göras men samma typer av miljö kan uppvisa helt olika odlingsmetoder. Exemplet här är en antropolog vid namn Betty Meggers som hävdade att Sydamerikas regnskogar satte en begränsning för vilka typer av kulturer som kunde uppkomma, då avkastningen var för låg. Numera har man hittat det som kallas Terra preta (svart jord eller "amazonian dark soil"), som visar att det förekom odling som gav skördar som tillät mycket högre befolkningstäthet än vad man tidigare antagit. 

Anm 2025-08-11: Man har med lidar (laserradar) hittat mycket mer, se nyheter om Amazonas förhistoria.

Mats Widgren menar att seriös forskning måste ifrågasätta dessa myter där de dyker upp. Kartor måste ritas så att de visar det man vet, utan alltför många rena antaganden. Han har med en fin referens till en karta över Amerika före 1492 med jordbruksmetoder inritade och förklarade.

Metoder i världshistoria, del 2

 Andra artikeln i "Methods in World History" är skriven av Janken Myrdal, professor emeritus i agrarhistoria vid SLU, samt halvbror till arkeologen Eva Myrdal som också skrivit i denna boken. Janken Myrdals kapitel heter "On source criticism in world history". Han har en indelning i två sätt att skriva världshistoria. 

1) Det ena är att försöka göra en generell syntes (hitta generella mönster) som är giltig för en större del av världen genom att jämföra olika nyckelfaktorer. Sådan historia (som Janken Myrdal väljer att kalla makrohistoria) består ofta av berättelser med urval av fakta och exempel. Ett sätt att testa en sådan generell syntes är att försöka mäta om exemplen verkligen stödjer syntesen.

2) Det andra sättet att skriva världshistoria är att kombinera olika regionala studier till en komparativ historia, som i sin tur kan användas för en generell syntes (en "grand theory"). Här blir de källkritiska problemen flera, och de tas upp i senare kapitel i boken så jag återkommer till detta. Myrdal tar upp skillnader i källkritisk metod beroende på om det rör primära, sekundära eller tertiära källor. I denna artikel betonar han olika kvantitativa metoder att testa en hypotes.

I praktiken undrar jag om inte metod 2 är det som historiker främst håller på med. Metod 1 är nog något som personer som kommer från annan bakgrund tar till när de vill lyfta sin nyckelfaktor till en global betydelse. Myrdals exempel på metod 1 är religionsfilosofen Karl Jaspers teori om en "axialtid" då alla de viktiga religiösa och filosofiska inriktningarna framträdde. För att testa Jaspers teori räknar Myrdal filosofer och längd på publikationer och kommer fram till att det finns perioder med högre filosofisk aktivitet, t.ex. kring framväxten av romarriket och de stora kinesiska dynastierna något senare än vad Jasper föreslog. Men hans metodologiska slutsats är att en kvalitativ analys är nödvändig. Min fundering är att "de första filosoferna" rent kvantitativt framstår som få eller ensamma och först senare syns en kvantitativ ökning. Men här finns också ett mått av efterrationalisering, de senare filosoferna kan ägna sig åt att lyfta fram en viss föregångare av olika skäl.

Innan Myrdal går in på det tar han dock upp några mera praktiska funderingar kring problem med källor och hur historiska förlopp presenteras. Jag har redan tagit upp hans synpunkter på synkronoptiska grafer i inlägg 5 juli. Han tar även upp hur storlek på olika riken och imperier ritas in i olika kartor. Han menar att från 1978 kom en ny generation historiska atlaser som bättre återgav länder men  först efter 2000 började man tydligt skilja på områden som en statsbildning hade direkt kontroll över och områden som var mera löst influerade. Ett exempel på det ska vara "Der Neue Pauly" från 2007, men den har inte jag tillgång till. I tabell 1 har Myrdal använt två atlaser från 1997 resp 1999 som visar att år 500 e.Kr kontrollerar stater cirka 13-21 % av totala landmassan medan år 1900 kontrolleras 97 %.

En rolig övning kan vara att jämföra Thomas Lessmans kartor för en given tidpunkt och område med en karta ritad av några med detaljkunskaper över området. Jag tar år 600 e.Kr. och år 300 e.Kr och de kartor som finns i Jonathan Lindströms bok "Sveriges långa historia".

År 600 har Thomas Lessman (v. 7-13-2008) ritat in Swedes och East Gotar i ett område, med en gräns mot West Gotar och en gräns i norr vid Dalälven med Saami som enda rubrik norr därom. På Gotland står det Varangier. Lindströms bok har en karta för 560-650 (sid. 421) som har fokus på det han kallar Sveariket. Den är uppdelad i ett kärnområde runt Uppsala, Vendel och Helgö, ett område med "dominerade bundsförvanter" längs Östersjökusten från Högom till båtgraven i Augerum i Blekinge, och även gutarna ingår som beroende bundsförvant. Västgötarna står inte med på kartan men Lindström har i förordet förklarat varför de inte fått plats i denna boken. Vidare finns områden markerade som tributländer som benämns Finland, Estland och Kurland, i områden där Lessman skriver bland annat Tchuds och Livonians. "Chuds" tycks vara ett ord som slaviska folk använde om olika finska eller baltiska grupper. År 300 har Thomas Lessman bara ritat in den romerska limes som en riktig gräns, vilket verkar rimligt, och uppe i Skandinavien står det Finns, Sviones och Heruls. Lindström har en karta (sid. 345) med fornborgsområden inritade, inte heller han har med några gränser. Det kan kännas handfast med att rita in arkeologiska fynd, men begreppet fornborgar är ganska spretigt. Gutar och svear figurerar i bildtexten, och kungliga guldmedaljonger nämns som är funna i Bohuslän vilket kan bero på kontakt med heruler. Lindström skriver om skridfinnarna, en referens som kan förklara varför Lessman skrivit Finns på sin karta. 

Slutsats av denna övning är att man måste läsa på när man använder Thomas Lessmans kartor men att de sätter en på ett rimligt spår till vad man kan hitta i ett område. Under kartorna i worldhistorymap står också de referenser som Lessman använt, vilket är utmärkt.

Myrdal fortsätter med att säga att bara storlek på en karta inte säger så mycket, man behöver ta med fler indikatorer för samma fenomen. En mätbar sådan indikator är befolkningsmängd. Hans figur 5 (sidan 62) har staplar över befolkningsmängden hos de två geografiskt största rikena vid olika tidpunkter. Här behövs dock tillgång till de data som använts till diagrammet för utan förklaring blir det rätt obegripligt. Men en slutsats är att under perioden 200 f.Kr - 200 e.Kr dominerade imperier mera folk och en liknande dominans fanns under perioden 1500-1900. Detta har betydelse i sig när man väljer indikatorer då Romarriket och Kina lätt kan dominera all statistik, (eller Brittiska imperiet för senare tid). Vill man se effekter i randstater måste man titta på indikatorer som passar för det.

Trevligt är att Myrdal refererar positivt till Colin McEvedys & Jones arbete. McEvedy använde jag när jag skrev om städers storlek, t.ex. ett inlägg 7 november 2012. McEvedy ligger lågt i sina bedömningar av populationers storlek, vilket kan vara rimligt, det har nog alltid varit lätt att överdriva antalet människor i olika sammanhang.

Svårigheterna ökar om man väljer mera komplexa indikatorer att räkna på. Myrdal tar upp olika försök att räkna antalet uppror. Att göra statistik över antalet konflikter är något som flera olika forskningsinstitut ägnar sig åt. Här finns definitionsproblem, svårigheter med vinklade källor, avsaknad av källor osv. 

Myrdal avslutar med att säga att han inte menar att berättande historieskrivning i sig är fel, utan bara att berättelser som går att testa, och klarar dessa test, har högre trovärdighet. Och så citerar han Popper.