EU som en bra aktör

Jag tycker att EUs ministerråd fattade ett bra beslut om långtidsbudget med extra coronastöd. Det är en kompromiss som innehåller några bra inriktningar, och många oklarheter. Jag gillar att det finns skrivningar om rättstaten och om klimat, med mera i en grön giv (t.ex. biologisk mångfald), även om det är otydligt vad det blir av det i praktiken. Det är också givetvis bra att den akuta pandemin med sammankopplad ekonomisk kris hanteras. Resultatet av de åtgärderna lär inte kunna tydligt utvärderas, inte nu och knappast efteråt heller, men med tanke på pandemins härjningar var det nödvändigt att EU visade på en gemensam ambition att lindra krisen. Jag är på inget vis insatt i detaljer utan min åsikt bygger bara på vad som stått i några dagstidningar. Min grundläggande inställning är att EU behövs och är en viktig aktör för att lösa svåra problem. Men jag vill inte att EU blir alltför mäktigt, bristerna i enskilda lösningar får vara priset för att EU fortsatt ska vara en så svag aktör att EU inte kan agera som en hotfull centralstyrd makt. Det påstås att det faktum att EU nu tar upp gemensamma lån är ett stort steg mot att EU blir mer likt en federal stat men jag har svårt att tro det. Så länge några länder inte är med i Euron finns det en balanserande kraft som jag tror är bra.

Det viktiga är att på ett globalt plan och gentemot transnationella företag kan EU agera oerhört mera kraftfullt än de enskilda länderna.

Jag tar ett exempel från Kommissionens meddelande om EUs gröna giv från december 2019.
Det rör möjligheten till klimattullar som också nyligen debatterats i DN. I meddelandet står:

"Om skillnader i ambitionsnivå i världen kvarstår, samtidigt som EU ökar sina klimatambitioner, tänker kommissionen föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen i vissa sektorer för att minska risken för koldioxidläckage. Detta skulle säkerställa att importpriserna bättre återspeglar produkternas koldioxidinnehåll. Denna åtgärd är tänkt att utformas så att den överensstämmer med Världshandelsorganisationens regler och EU:s övriga internationella åtaganden."

Detta framstår för mig som EU när det kan göra som mest nytta. Långtidsbudgeten med coronastöd är en mindre del, det är själva de juridiska och ekonomiska spelreglerna som måste sättas. Jag läste Sverker Sörlins inlägg i DN 22 juli 2020 där han menar att avtalet är en ny fas i moderniseringens historia. Sverker Sörlin letar tecken på att politiska ledare nu tagit ett steg mot en ny infrapolitik i den nya tidsåldern antropocen för att tydliggöra hur mycket människan nu påverkar livsbetingelserna på jorden. Han skriver att "antropocen politik är en historiskt ny politik för vårt nya århundrade".

Får kommissionen igenom ett beslut om fungerande klimattullar som verkligen styr mot målet att 2050 finns inga nettoutsläpp av växthusgaser då är jag beredd att hålla med Sverker Sörlin, då har vi fått en början till ny infrapolitik. Men det har inte skett ännu.

Men jag vill använda detta inlägg till att fundera över aktörsbegreppet. När jag skriver att EU är en bra aktör, så har jag definierat EU som ett subjekt i en mening. Subjekt kan vara sammansatta av många delar, EU är ett gott exempel på det.

Det beslutande minister-rådet är sammansatt av medlemsländernas regeringar. Dess ordförande delar sitt ledarskap i en trio, den nuvarande trion består av Tyskland, Portugal och Slovenien. Medlemsländerna är i sin tur sammansatta aktörer, och dessutom väldigt olika sinsemellan. Till detta kommer EU-kommissionen som är förslagsläggande och EU-parlamentet som är medbeslutande. Inom EU pågår ständigt anpassningar och efterrationaliseringar. Allt detta sker inom former som regleras i fördrag och överprövning kan ske i EU-domstolen. EU ska när det fungerar vara en aktör som kan upprätthålla opersonliga relationer. Huruvida EU sedan blir en aktör som gör bra insatser när det gäller miljö och rättvisa avgörs av vilka intressen som de olika medlemsländerna, och därmed den myriad av aktörer som verkar genom dem, trumfar igenom på EU-nivå.

"Europa" eller "västvärlden" är inte aktörer i den formella meningen ovan, inga subjekt som kan ställas till ansvar för något. Dessa begrepp är kulturgeografiska beteckningar som för med sig en mängd associationer. Vissa använder dock begrepp som "västvärlden" som om det var en aktör. Skillnaden är ungefär den som finns mellan ett företags juridiska AB och företagets varumärke. Varumärket är företagets försök att bygga "personliga" relationer till sina kunder. Subjektet "EU" bär med sig en sådan mer informell betydelse också, utöver sitt mer formella aktörskap. Många ord blir dubbeltydiga på det viset, vad avses när man t.ex. skriver "Sverige"? I bästa fall klargörs det av sammanhanget.

Sverker Sörlin (i DN-artikeln nämnd ovan) skriver om ett Europa som framträdde som en politisk idé på 1600-talet. Inom detta Europa "fördes en diskussion om var ansvaret skulle ligga, hos nationalstaten - furstarna, parlamenten - eller på en gemensam nivå." Jag läser det som att diskussionen rörde vilka aktörer som skulle etableras. Eller kamp om man så vill, det var inte så fredliga diskussioner, varken inom de blivande nationalstaterna eller mellan dem. Där är EUs fredskapande roll ett mått på hur bra aktör EU är. Detta ska inte idealiseras för mycket, det pågår fortfarande konflikter i världen där EU eller EUs medlemsländer inte agerar särskilt fredsskapande. Men i någon mån sammanfaller bilden av det fredsskapande EU med aktören EUs roll.

Sverker Sörlin skriver också att "Vi deltar alla i omgestaltningen av jorden och alla dess livsuppehållande system. Jorden själv har därmed blivit en del av oss, en politisk aktör, omöjlig att tänka bort".

Här vidgar han alltså begreppet aktör till att kunna omfatta "vi alla och jordens alla livsuppehållande system". Han tänker sig vad jag förstår att begreppet "Jorden" ska kunna gå från att ha en kulturgeografisk betydelse till att bli någon form av aktör i den snävare betydelsen. Som jag uppfattar det så skulle det likna övergången från Europa till EU, men även på något vis inkludera de livsuppehållande systemen. Vill man förstå vad detta betyder får man sätta sig in i de idéer som utvecklas rörande "global environmental governance".

Det går att kritisera detta sätt att låta komplicerade processer få namn som om det var konkreta föremål man talar om. Språket bjuder in till det, en mening behöver ett subjekt.

Ibland är otydligheten avsedd men metaforen tydlig. När Sverker Sörlin skriver att Sverige agerade på ett visst vis i förhandlingarna vill han lyfta  sig från dagspolitiken. Han skriver inte om den formella aktören, dvs den svenska regeringen. Eller personerna som symboliserar regeringen, aktörer som Stefan Löfven och Isabella Lövin. Istället skriver han att "Sveriges idéer ledde en gång utvecklingen" och nu gör man inte längre det utan han tycker att "Stockholm" ska lyssna på "Bryssel". Här är de geografiska begreppen kanske enbart symbolord, han kunde ha skrivit "svenska regeringen" och "EUs ministerråd" iställer för Stockholm och Bryssel. Eller så vill han befinna sig kvar i den begreppsvärld där aktörer är mera otydliga kulturella fenomen.

Ännu är det oklart för mig hur jag ska förstå "Jorden" som politisk aktör, men jag försöker vara öppen för möjligheten.

Det går att ha ett mycket snävt aktörsbegrepp, och hävda att enbart individer är aktörer. Douglass North med medförfattare skriver på ett ställe att de vet att "samhällen inte är aktörer". Men de skriver att de måste få förenkla och använda sig av förtingligande (reification) och metonymi, när det inte leder till förvirring. Det finns nog ingen praktisk lösning på detta mer än att försöka förklara sammanhanget om det framstår som otydligt.

Slutligen, det finns en helt annan och vardaglig betydelse av ordet aktör, ordet betyder skådespelare. Man kan göra en analogi av detta. Skådespelet är helheten av alla aktörernas insatser, och manus och regi och så vidare. Ett skådespel uppfattar man oftas inte som en aktör. Men det går att skriva meningar där en föreställning av t.ex Hamlet är det påverkande subjektet i meningen. (ex: "Senaste uppsättningen av Hamlet orskade rusning efter biljetter.") En annan analogi är den klassiska med skogen och träden. Skogen är trädens teaterföreställning. Skogen är inte bara träden, skogen är helheten av hela ekosystemet. Men ordet "skogen" kan vara en aktör, som i meningen "skogen breder ut sig". Analogt, ordet "Sverige" kan alltså beroende på sammanhang antingen vara analogt med det enskilda trädet/aktören eller med skogen/helheten.

För mer om infrapolitik och antropocen, se inlägg 27 augusti 2017.

Maja om Botvid

Se filmen, fin liten film om ett gammalt helgon. https://via.tt.se/pressmeddelande/dokumentarfilm-foljer-helgonkulten-kring-sankt-botvid-infor-900-arsminnet-28-juli?publisherId=3235406&releaseId=3280108

Många spår i komplex trafik

Begreppet "spårbundenhet" används för att beskriva att vissa beteenden är svåra att ändra på fast det skulle vara ekonomiskt rationellt att göra det. "Ändra inte på något som fungerar", är en formulering som fångar en aspekt av detta. Ekonom-historikern Paul David använde begreppet 1985 med QWERTY-tangentbordet som exempel. Det går att visa att det går att skriva fortare med tangenterna placerade mer optimalt, men vinsten med det tycks inte övervinna att alla redan investerat i och lärt sig skriva på ett vanligt tangentbord. Samordningseffekter och anpassningar i de övriga samhället till att spåret ligger där det ligger bidrar till spårbundenheten. I en fin uppsats i Historisk tidskrift (128:4, 2008) visar ekonom-historikern Mats Bladh på hur Paul David tog fram sin beskrivning av spårbundenhet för att övertyga nationalekonomer om att historien har betydelse.

För tekniska lösningar ger begreppet spårbundenhet (eller stigberoende, "path dependence") en bra bild, både av hur vi bygger in oss i lösningar och hur dessa lösningar är beroende av och påverkar den miljö som spåret eller stigen går fram genom.

Lyfter man upp begreppet till hur beslutsfattande sker i olika typer av organisationer blir bildspråket mer komplicerat. Douglass North påpekar att det inte är olika tekniska lösningar som konkurrerar med varandra, det är konkurrens mellan organisationer som står för de olika teknikerna. Det kan illustreras av P1s program om uppfinnaren Waldemar Jungner och hans laddningsbara batteri, som kunde lagt grunden för en elbilsindustri redan vid 1900-talets början. Den direkta konkurrensen för batteri-verksamheten var en kostsam patentstrid men för elbilen var konkurrensen hela den framväxande fossilt baserade bil- och olje-industrin.

För en mer komplex organisation blir bilden av ett utlagt spår inte så talande. Istället får man tänka på hela trafiksystemet, med gångtrafikanter och olika fordon, och med trafikregler och mer outtalade normer om hur man beter sig i trafiken. Jämför spelteorins exempel om två spelare som regelbundet möts och snart fastställer om det är höger eller vänster-trafik som ska gälla. (En Nash-jämvikt eller evolutionärt stabil strategi).

Det går att skapa andra bilder av hur komplexa system låses fast vid och måste bygga vidare på vissa lösningar av historiska skäl. Man kan se det som lokala minimum i en jämviktslära, eller inlåsningar, eller inlärda vanor. Jag har i några inlägg skrivit om "Deep history" som särskilt betonar hur olika "spår" finns kvar över lång tid.
Jag har försökt använda ordet "infrapolitik", kanske kan man säga att det infrapolitik avser är den spårbundenhet som finns i samhället och hur den förändras över tid? Men ordet infrapolitik ger inte samma känsla av tröghet i systemet och inte heller någon bild av de ständiga anpassningar som krävs för att man ska hålla sig kvar på spåret.

Jag går vidare för att se på frågan om hur de sociocentriska relationer som bygger upp de samhällen jag beskrivit förhåller sig till det moderna samhällets infrapolitik.

Utbyten eller interaktioner mellan aktörer kan vara personliga direkta relationer mellan människor som upprepat träffar varandra. Här fungerar folkteoremet som en modell för att samarbete uppstår, samarbete som bildar samhällen. Lägg till att miljön påverkar situationen.

Som en annan ytterlighet finns de utbyten som är helt opersonliga abstrakta eller "tekniska" relationer mellan aktörer som kan vara människor som uppfyller legalt definierade roller, juridiska personer eller rent tekniska utbyten mellan IT-system. Minns att även dessa typer av utbyten är beroende av den natur/miljö som de befinner sig i, även om det förnekas av moderna nationalekonomi., som betraktar sådant som externaliteter. Vilket följer av deras ideal-modell. Mats Bladh noterar med viss förvåning hur svårt det är att ens inlämma historia som en del av den nationalekonomiska modellen.

Jag har använt termen "sociocentrisk" för de samhällen där aktörers relationer bestäms av samhället, och individerna sätter den grupp de tillhör framför sina egna behov. Inom psykologi skulle motsatsen vara "egocentrisk". Inom samhällsstudier skulle man kunna titta på ett vidare aktörsbegrepp, där olika typer av organisationer också beter sig "sociocentriskt" i relation till andra aktörer. För att skapa förutsägbarhet i dessa relationer måste då alla individer uppföra sig enligt de normer som gäller inom och mellan grupperna. Reslutatet blir konservativa institutioner som familjer, klaner, skrån, städer med stadsrättigheter, kungadömen osv. Personer är inte utbytbara i sådana relationer. Man måste uppfylla sin roll. Det är svårt att byta roll, man föds in i den. Sanktionen om man bryter mot normerna kan vara uteslutning ur gruppen. Man blir fredlös eller fängslad, och straffet kan utmätas av den som har förmågan. Det mesta jag skrivit om 600-tal och 1200-tal försigår i sådana samhällen, även om rättssystemet blev allt mer reglerat i de mer avancerade "civilisationer" som uppkom. I vissa texter är hela "civilisationer" aktörer i en sådan sociocentrisk betydelse, men det tycker jag låter märkligt. Aktörsbegreppet måste göras tydligare men det får vänta (se senare inlägg).

Infrapolitiken i sådana samhällen byggde i huvudsak på sociocentriska relationer. Spårbundenheten var omfattandet. Tänk ett trafiksystem där bara vissa personer fick åka i fordon, andra var tvungna att gå, att man ärvde sina möjligheter att färdas på vissa vägar, några torg var heliga och krävde vissa handlingar o.s.v.

Motsatsen till sociocentrisk är egocentrisk eller individualistisk. Man skulle kunna prova att säga att moderna institutioner är "egocentriska" men det låter märkligt. Liberal ideologi sätter visserligen individen framför kollektivet. Individen är medborgare i första hand, och inte definierad av sitt kön eller släkttillhörighet eller "civilisation" eller något sådant. Aktiebolaget är en basal aktör som normalt är en helt självisk institution, en aktör som måste maximera sin vinst till aktieägarna om inte annat syfte angetts i bolagsordningen. Så långt har denna typ av aktörer egocentriska relationer. Men de fria individerna och den fria marknaden skulle inte fungera om de inte var inbäddade i ett regelverk, som normalt utgörs av den moderna nationalstaten. Sanktioner är reglerade i lag, och alla aktörer är lika inför lagen. Straffet utmäts av staten. Detta framstår inte som "egocentriska relationer". Ett ord som används för denna del av det moderna samhället är byråkrati. Inom byråkratin är personer utbytbara, det är rollen som är det primära. Individen är fri att byta roll, men tar man på sig en roll förväntas man uppfylla den. I den meningen är en VD för ett företag också byråkrat. Libertianer och anarkister tror att byråkratin kan minimeras men den moderna utvecklingen talar snarast för att byråkratier i vid mening stärks.

Jag har tidigare skrivit om ordet "sociocentrisk" i samband med redogörelser för Jonathan Haidts teorier. Skillnaden i detta inlägg är att jag försöker betona att det handlar om relationer, inte etiketter på samhällen. I ett visst samhälle finns alltid både sociocentriska och den andra typen av "egocentriska" relationer. Ett ord som används för denna andra sorts relationer är kontrakt. Jämför tidigare inlägg om skillnad mellan status-samhälle och kontrakts-samhälle.

Eftersom ordet "sociocentrisk" kommer från en moralpsykologisk teori definieras begreppet utifrån enskildas moralbegrepp. Den individualistiska moralens främsta kriterium är att du är fri att göra vad du vill så länge du inte skadar andra. Till det kommer en omsorgsmoral. Men alla de moralregler som finns i de sociocentriska relationerna, som baserar sig på grupplojalitet, och respekt för auktoritet och helighet, spelar mindre roll. De "egocentriska" eller "icke-sociocentriska" relationerna på samhällsnivå beskrivs bäst av utilitarismen, och det är därför den välfungerande byråkratin ofta hänvisar till denna etiska teori. Men det som framstår som paradoxalt här är att de individcentrerade relationerna leder fram till opersonliga "kontraktsrelationer". Varför blir det så?

I en teoretisk modell uppstår "samhällskontraktet" mellan medborgare och stat ur ingenting, det är som att det går runt ett antal individer som kommer på att de måste skapa ett samhälle. I Rawls berömda tankeexperiment är det extremt opersonligt, du vet inte ens vem du själv är när du ska föreslå de kontrakt som du ska ingå i.

I praktiken har kontrakten uppstått undan för undan när de visat sig vara "bättre" än de sociocentriska relationerna. Förutsägbarheten i relationer har ökat, transaktionskonstnader har minskat och möjligheten att ingå kontrakt baserat på egna meriter har ökat möjligheten att rätt individ finns på rätt plats, samt stimulerat en ekonomiskt gynnsam konkurrens. "Kontrakt" i detta språkbruk är inte enbart samhällskontraktet mellan medborgare och stat utan alla relationer mellan aktörer som bygger på opersonliga överenskommelser är ett slags kontrakt.

Även orden "opersonligt" och "relationer" blir ord som behöver definieras i detta sammanhang. Ordet relation ska här förstås som varje typ av utbyte eller interaktion mellan aktörer. "Opersonliga" relationer är då de utbyten där aktörerna kan bytas ut men formerna för relationen kvarstår. Ordvalet här är hämtat från ekonomisk-politisk teori och jag tycker inte det är så lätt att få det att låta begripligt. Som exempel kan jag ta mitt eget arbete som tredjepartsrevisor. Jag kontrollerar att företag uppfyller en rad krav enligt olika lagar och standarder, och ger dem sedan rätt att meddela att de är kontrollerade enligt de reglerna så att andra företag som de har affärsrelationer med inte själva behöver försöka kontrollera allt detta.

Min roll som revisor ska vara opersonlig, jag får inte vara jävig och en annan revisor ska göra samma sak som jag, vi ska vara kalibrerade som om vi var tekniska instrument. Denna typ av verksamhet är relativt ny. Lloyds klassningssällskap för fartyg bildades 1834. Den första  organisationen för ekonomisk revision (ICAS) fick ett officiellt erkännande i Skottland 1854. Föreningen Auktoriserade Revisorer i Sverige bildades 1923.

Den opersonliga byråkraten, ämbetsmannen, har en längre historia än så. Byråkraten som fenomen uppkom med skriftspråket om inte tidigare än så. Många av de lertavlor med kilskrift som hittats var templens bokföring. Fukuyama skriver (sid 359 i 2a delen av "Political Order") att de första byråkraterna i västeuropa rekryterades under medeltiden från de som då kallades jurister. Jag ska inte gräva mer i detta nu, det är många fler saker som ska till för att få opersonliga relationer på plats. Jag tog bara exemplet med revisorn för att visa på de nya typer av roller som krävs i ett samhälle med icke-sociocentriska relationer. Jag måste också tydliggöra att en byråkrati förväntas att förutsägbart leverera resultat men värdet av vad som uträttas beror på uppdraget. Det blir tragiska effekter om omänskliga uppdrag utförs av en byråkrati, en bra byråkrati måste sätta gränser för vad den är beredd att utföra.

Under olika former växte det fram opersonliga relationer som möjliggjorde att man kunde avvika från en del av de spår som reglerar de sociocentriska relationerna. Vad jag vill göra tydligt är att den ökade betydelsen hos alla de kontrakts-relationer som det moderna samhället består av på ett plan kan ses som att man tagit bort en massa låsningar och bromsmekanismer som fanns i samhällen med övervägande sociocentriska relationer, men att detta "fria" trafikssystem, där alla som förmår kapa åt sig ett fordon får köra vart de vill, samtidigt kräver en oberoende trafikpolis och trafikregler som gör att inte alla krockar. Och en annan sorts moralisk styrmekanism, som måste läras in. Den opersonliga moralen framstår ofta som onaturlig. Men när man väl lärt sig den nya rollen skapar det en ny spårbundenhet, vilket är lätt att inse när man studerar hur vi byråkrater beter oss.

Det är också så att i vissa sammanhang kör man fortfarande enligt de sociocentriska trafikreglerna, och gärna hyllar de "naturliga" moraliska styrmekanismerna. Diskussioner och konflikter pågår om vilka trafikregler som ska gälla och hur de ska kontrolleras. Många spår är det.

En ytterligare nivå av låsningar uppstår när olika aktörer som är spårbundna ska skapa nya samarbeten. Ofta måste man då anpassa sig till gamla lösningar som inte passar i den nya situationen. På P1 Vetenskapsradion hälsa (16 juni 2020, men det var en repris från december 2019) var det ett program som tog upp den biologiska analogin där evolutionära lösningar måste bygga på befintliga möjligheter, evolutionen tager vad man haver. Nobelpristagaren i medicin Peter Radcliff jämförde i programmet just med trafiksystem, där gamla vägar finns kvar och skapar till synes märkliga omvägar.

Naturens spårbundenhet är en aspekt som skapar en grund för våra relationer. Lika väl som att organisationer som väljer en viss teknisk lösning skapar ett spår så blir vår påverkan på naturen också ett spår som ligger kvar. När Sverker Sörlin skriver om infrapolitik i sin bok "Antropocen" är det tydligt att de spår som människans verksamhet nu skapar är av en enorm betydelse. Man kan tala om "ekocentriska relationer", men jag tycker inte det blir bra, jag vill inte definiera naturen som en aktör. Men klart är att både sociocentriska och icke-sociocentriska relationer måste finna former för att ta mycket större hänsyn till de ekologiska förutsättningarna som de bygger på.

Jag måste få citera Sverker Sörlin från Svenska Dagbladet 2015-11-21: "På samma sätt som vi inför vårt dagliga slit måste "tänka oss Sisyfos lycklig", som Camus sade, kanske vi inför vårt omilda famntag mot planeten "måste tänka oss antropocen verklig" och börja en ändring. Och precis som allt annat som är verkligt har antropocen också en politik. Denna politik har nätt och jämnt börjat men den kommer att prägla vårt nuvarande sekel."

Efter att ha läst "Världen själv" av Ulf Danielsson, del 2 fria viljan

I förra inlägget skrev jag några kommentarer till Världen själv" av Ulf Danielsson (Fri Tanke förlag 2020) i form av en ordlista och här tänkte jag fortsätta med det.

Medvetandeteori. Ulf Danielsson betonar att vi ännu inte har någon modell som går att grunda på fysik som beskriver medvetande. Han innefattar då medvetande inklusive självmedvetande. Jag gör en skillnad i begreppen som är att jag använder ordet medvetande för flera typer av "självupprätthållande loopar som behövs för levande system". Svenska språket är inte till någon bra hjälp här eftersom vi vanligen kallar de mentala processer som pågår utan att självmedvetandet är inkopplat som omedvetna. Lite bättre blir det om man sätter medvetande i motsats till ordet medvetslös, det är mycket mer än självmedvetandet som stannar av i en kropp som är medvetslös. Självmedvetande är det ordet jag använder för de mentala processer som "självet" är medvetet om. Kruxet är, som som förklarades i förra inlägget, att det inte finns någonting oberoende från den fysiska processen i kroppen som är "självet". Fysikalisten vidhåller att "självet" finns i kroppens processer och kan beskrivas av dessa. 

För att vara fullständig så måste jag tillägga att jag gillar Batesons begrepp "mind" som har en vidare definition än medvetande, men det är inget som Ulf Danielsson skriver om.  

Här vill jag nu begagna mig av Magrittes pipa. Hans bild av en pipa är inte en pipa. Det är en bild av en pipa. Om man så vill en modell av en pipa. Men bilden är en verklig avbildning av en verklig pipa.(vad jag vet, jag har inte sett originalen i verkligheten, vare sig pipan eller tavlan). När vi ser den uppstår ett medvetande av en "bild av pipa", dvs en mängd omedvetna processer av intryck som sållar bort brus och vaskar fram en kombination av tillstånd i hjärnan som är kopplade till vad självmedvetandet sedan sammanfattar som t.ex.  "jag såg en bild av en pipa med en text under, det måste ha varit Magrittes pipa." Detta är en efterrationalisering, men en ganska bra sådan. 

Jag röker inte själv pipa så jag har ingen första persons erfarenhet av piprökning. Men jag inser att den påverkan på medvetandet som en bild av en pipa ger är väldigt skild från att själv röka tobak. Förutom alla sinnesintryck så får man då i sig några tusen olika kemiska ämnen varav flera påverkar de reaktioner i kroppens som utgör underlag för medvetandet och därmed bidrar till upplevelsen. Man blir också en del av en tradition av piprökande som ger en mängd associationer. Jag kan genom analogi med andra upplevelser jag har ändå bilda mig en vag idé om vad det är att vara piprökare. Detta följer av den "evolutionära epistemologin" från förra inlägget, det finns något gemensam i att vara en människa i en kropp som gör att vi kan förstå olika upplevelser när vi får dem beskrivna. Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara fladdermus eller bläckfisk.  

Vetenskapsteori. Baserat på ovanstående tre delar; en verklighetsbeskrivning, en kunskapsteori och en medvetandeteori, så har man tre pusselbitar till en begriplig vetenskapsteori. Det som fattas är de sociala teorier som förklarar hur många självmedvetanden gemensamt skapar modeller. Det får jag återkomma till. Jag gör bara en kort notering om att man gärna lite enkelt kan tala om att det finns "fakta". Det gör det självklart men ofta nog har man inte klart för sig hur mycket teori som ligger inbakat i det som man uppfattar som fakta. Historikerna har som en uppgift att hålla reda på fakta. Googla t.ex. på "piprökningens världshistoria" och fundera över vilka fakta som finns. Eller försök ta fram fakta kring Magrittes betydelse för konsthistorien. Inse sedan att fysikern Ulf Danielsson talar om att även naturlagarna är modeller av verkligheten, visserligen väl utprovade sådana, men infogade i de teorier som vi för närvarande håller för mest sannolika. Det betyder givetvis inte att "alternativa fakta" är likvärdiga, dessa är grundade på mindre sannolika teorier, medvetna lögner eller rena hugskott. 

Fri vilja. Sista kapitlet i Ulf Danielssons bok heter "Det finns ingen fri vilja". Då han väljer att definiera fri vilja som något som kräver en icke-materiell själ blir det en naturlig slutsats, han skriver "om man föreställer sig en fri vilja i den gängse bemärkelsen måste man föreställa sig en själ". Men jag förstår inte varför man måste ha en sådan definition av "fri vilja". Är man strikt determinist och menar att allt är förutbestämt av universums utgångsvärden och ingen slump alls existerar då finns ingen plats för en fri vilja, annat än som en slags illusion. Men vad jag fattar så är Ulf Danielsson inte så deterministisk, och då menar jag att det öppnas ett utrymme för att självmedvetandet kan utöva något som kan kallas fri vilja. Den självmedvetna hjärnan kan med viss ansträngning träna det övriga medvetandet att utföra vissa uppgifter med ökad sannolikhet. Den fysikaliska basen för detta känner vi inte till men eftersom vi inte vet hur självmedvetandet uppkommer förstår jag inte varför just denna verksamhet hos självmedvetandet inte skulle finnas. 

Tidigare inlägg om fri vilja 25 februari (utifrån ordet håg) och 2 april 2018 och om determinism 5 april 2018.

Anm 2023-11-11: Lite oväntat har ekonomibloggen Econtalk en del inlägg om den fria viljan. T.ex. har Russ Roberts ett samtal med neurovetaren Robert Sapolsky som är en riktig determinist. Mycket underhållande, särskilt som jag tycker att Russ Roberts ganska övertygande visar hur fel Sapolsky har. Vilken inte hindrar att Sapolsky nog är en viktig referens att följa upp. På svenska finns "Varför beter vi oss som vi gör?", engelskt original "Behave" från 2017.

Mer intressant är en bok av antropologen och neurovetaren Terrence W. Deacon: "Incomplete Nature, How Mind Emerged from Nature", 2012. Deacon använder begreppet "self" för det som Bateson kallar "Mind", om jag förstått rätt. Med Deacons definition har allt levande har ett "själv" medan det högre medvetandet som människor har kallar Deacon för ett subjektivt själv. Med denna begreppsapparat kan han då beskriva ett själv som aktör ("self as an agent"). Hans övergripande begrepp för detta är "teleodynamics". 

Efter att ha läst "Världen själv" av Ulf Danielsson, del 1 fysikalism med kropp

"Världen själv" av Ulf Danielsson (Fri Tanke förlag 2020) är en bok som redogör för en  verklighetsuppfattning som är sympatisk. I den mån jag begriper den så håller jag med om allt, utom möjligen sista kapitlets sätt att beskriva den "fria viljan".

Mycket kort sammanfattat som jag förstått det: verkligheten finns och är en enda men mycket stor och vi kan inte se allt, i vårt medvetande finns det modeller av de delar av verkligheten som vi uppfattar, självmedvetandet är en produkt av samma verklighet. Självmedvetandet skapas i en kropp och är beroende av den, och en produkt av en lång biologisk evolution. Självupprätthållande loopar som behövs för levande system kan inte simuleras, dvs det går inte att programmera en maskin till att ha ett självmedvetande.

Så långt är jag med även om jag inte förstår alla skälen för denna beskrivning. Att matematik måste vara självmotsägande och att det finns icke beräkningsbar matematik kan jag på lekmannamässigt sätt förstå men jag har svårt att förstå hur det sedan får följder för verklighetsbeskrivningen. Jag skriver "självmedvetande", det gör inte Ulf Danielsson, möjligen för att han inte skiljer på medvetande och självmedvetande.

Svårast att acceptera för mig är att Ulf Danielsson skriver "Fri vilja är en approximation som spelar en roll inom en specifik modell",  "med begränsad praktisk användbarhet". Kanske måste en fysiker tycka så för att inte misstänkas för att tro att den "fria viljan" kan styra materien. Men jag tycker att det finns skäl att beskriva delar av det som självmedvetandet åstadkommer som "fri vilja". Har man väl bestämt sig för att självmedvetandet är något som kan skapas i en materiell värld så är det väl rimligt att beskriva upplevelsen av möjlighet att välja och därmed också upplevelsen av moraliskt ansvar för sitt val som en del av den världen. Jag finner det väldigt opraktiskt att hävda att det inte finns någon fri vilja.

Det blir två inlägg av detta. Jag gör en liten ordlista med referenser tillbaka till tidigare inlägg för att tydliggöra stegen i tänket ovan.

Verklighetsbeskrivning. Ontologi. Läran om varandet. Att verkligheten finns och att allt i den har en materiell bas är en ontologi som Ulf Danielsson omfattar och kallar fysikalism, jag kallar det för materialism. Det finns kanske nyanser mellan de två orden men avgörande är att denna ontologi är en monism, allt som finns går ytterst att härledas tillbaka till fysik. Ämnet fysik idag är fortfarande inte i närheten av att kunna förklara allt som finns, men i princip är allt fysik.

Jag tror det finns en språklig fördel med ordet "fysikalism". När man googlar på materialism så får man ibland förklaringar som att "världen endast innehåller materia som existerar oberoende av oss" och då har man redan trillat i fällan att tala om ett "oss" som skulle vara något annat. Poängen med denna monism är att "vi" är del av en fysik, fast en mycket komplicerad sådan, som klarar av att beskriva mentala fenomen.  

För att lite skämtsamt klargöra att man kan vara materialist utan tro att det finns något "mekaniskt" i mentala tillstånd så hittade jag på begreppet "icke-materialistiskmaterialism" i ett inlägg. Det finns ett begrepp "icke-reduktionistisk fysikalism" som kanske ska användas här. Jag uppfattar det som att Ulf Danielsson inte tar ställning. Han är helt tydlig med att dagens kunnande inom fysik inte räcker till men öppnar för möjligheten att en framtida fysik ska kunna redogör för mycket mer. Frågan är hur man ska se på olika emergenta fenomen, dvs sådant som uppstår på högre logiska nivåer i ett system och är svåra att beskriva med hjälp av de lägre nivåerna. Jag tror att de begränsningar i matematiken som han talar om innebär att det inte alltid går att reducera allt, medan Ulf Danielsson nog menar att det vet vi helt enkelt inte idag eftersom det kan komma "ny fysik".  

Kunskapsteori. Epistemologi. Läran om vad man kan veta. Att det vi tycker vi vet om världen är modeller av den som är beroende av våra sinnen och kroppsliga närvaro i världen är en kunskapsteori. Ulf Danielsson klargör att även de naturlagar som han använder är sådana modeller, de finns inte i världen. "Kartan är inte verkligheten". Nu är det kartor som Ulf Danielsson laborerar med inte var mans terrängkartor, utan det är avancerade matematiska beskrivningar av universum och dess partiklar. Skönt att få läsa är att man kan strunta i den matematiska slutsatsen att varje alternativ händelse ger upphov till ett parallellt universum, visst är det en modell men inte någon man måste leva sig in i. Även kvantmekanikens problem med att det behövs en "mätning" har Ulf Danielsson en hållning till som jag finner praktisk. Kvantmekanikens"kollaps" sker i partiklars ständiga växelverkan (sidan 42). Han skriver "om vi struntar i att mäta skulle världen vara helt deterministisk". Det tolkar jag som att eftersom världen mäter sig själv genom partiklars växelverkan så framstår världen som genuint slumpartad. Men läs boken, här är det svårt att hänga med.

Viktigt för Ulf Danielssons kunskapsteori är att matematiken inte kan vara en komplett beskrivning av världen. Har man en god vän (Max Tegmark) som skriver böcker på temat "allt är matematik" är det ett ställningstagande, för de flesta är det annars inget problem. Men bevisföringen här är inte så enkel. Ett lästips är att läsa "Gödel. Escher, Bach" av Douglas Hofstadter, om man är intresserad av hur fullständiga betydelsebärande system med förmåga att syfta tillbaka på sig själva måste orsaka paradoxer.

Istället vill Ulf Danielsson betona kroppens förankring i verkligheten, dvs han har en biologiskt inriktad epistemologi. Detta ser jag som en "evolutionär epistemologi". Referensen i boken är "Philosophy in the flesh" av Mark Johnson och George Lakoff, som jag inte läst. En annan referens är Maurice Merleau-Ponty som jag försökt läsa utan större framgång, han var fenomenologiskt inriktad fransk filosof och det borgar för att det ska vara svårläst. Men grundtanken, att vad vi vet om världen är någorlunda korrekt därför att vi är biologiska varelser som överlevt i denna världen över tid, är lättbegriplig och praktiskt viktig. Men i en värld som allt mer består av "icke-biologiska" lösningar på samhällsproblem så kan vi få problem. Ulf Danielsson varnar oss för en övertro på AI, inte för att den skulle förstå världen bättre och därmed bli ett hot, utan för att vi tror att den kan göra det och låter AI fatta beslut som blir verklighetsfrämmande. Det liknar den varning som Yuval Noah Harari fört fram och som jag kallat "anti-dataism" men som borde få heta något mera framåtsyftande.

Fortsättning om medvetandeteori och fria viljan i nästa inlägg

Världen är en trädgård - rättvisecirkeln

"The world is a garden, hedged in by sovereignty

Sovereignty is lordship, preserved by law

Law is administration, governed by the king

The king is a shepherd, supported by the army

The army are soldiers, fed by money

Money is revenue, gathered by the people

The people are servants, subjected by justice

Justice is happiness, the well-being of the world.

Ur Ahlâk-i Alâ’î av Kinalizade Ali.

Stycket kallas "Circle of Justice" eller "Circle of Equity". Rättvise-cirkeln, den ska läsas så att man i slutet återvänder till orden "Världen är en trädgård". En annan titel är "Åtta meningar". Versionen ovan  skrevs av den osmanske juristen och författaren Kinalizade Ali (1511-1572) och citeras av Linda T. Darling i "A History of Social Justice and Political Power in the Middle East".

Själva grundtemat återkommer i texter ända tillbaka från Hammurabis styre i Mesopotamien (1792-1750 f.Kr). Det är en ideologisk formel för att upprätta kungamakten men också ett verktyg för att påpeka för kungen att det rättvisa styret är en förutsättning för hans makt.

Linda T. Darling går igenom olika versioner av rättvisecirkeln i sin bok, det blir ett sätt att jämföra olika typer av dynastiska styren. Inte förvånande har de härskare som särskilt velat framhålla sig som rättvisa lyft fram detta lärostycke. T.ex. hade sassanidernas Khosrau I Anushirvan, (r. 531-579) med den i sin biografi. Enligt Linda T. Darling är det första gången en persisk kung klargör att han fått gudarnas ynnest genom sitt rättvisa styre och att hans militärs styrka är beroende av den rikedom som bönderna arbetar samman åt honom.

I Deep History återges en variant som påstås vara den Aristoteles lär ut till Alexander. En variant återges sedan  i den pseudo-aristoteliska "The secret of secrets" som lästes av många på arabiska och senare på latin. Den grekiska versionen av rättvise-cirkeln betonar inte böndernas roll på samma vis som den persiska, i den grekiska talas om undersåtar ("subjects").

I Deep History lyfter men fram hur historikern Ibn Khaldun menade att hela hans teori om dynastiers uppkomst och fall kunde återföras på en förståelse av rättvise-cirkeln. Den variant av rättvise-cirkeln som Ibn Khaldun lyfter fram betonar kungens (sultanens) roll i att utbilda och övervaka dem som är satta att utöva rättvis kontroll över bönderna, så att kungen styr över dem och inte de över kungen.

Minns att Ibn Khaldun såg det som oundvikligt att alla dynastier blir degenererade inom några generationer. I hans värld kom en ny dynasti till makten genom sin sammanhållning, skapad av hårda villkor under nomadiska förhållanden. Och sedan blev de bortskämda och tappade sinne för gott styre. Betydelsen av "rättvisa" i detta sammanhang är närmast att varje sammhällsgrupp förväntas göra det dom ska och får rimliga livsvillkor för det. Det innebär givetvis ingen rättvisa i termer av lika villkor för bönder, hantverkare och fotsoldater jämfört med de styrande grupperna, och än mindre för kvinnor och slavar.

Jennifer A. London redogör för detta i en kort uppsats som heter "The circle of Justice". Det arabiska ordet som används är adl (roten d-l). En betydelse av det är "guds rättvisa" som då framgår av sharia-lagarna för en sunnimuslim. Men när Ibn Khaldun skrev om rättvise-cirkeln ville han anknyta till en persisk tradition som mer handlar om politisk styrning och maktbalans i samhället. Tidigare författare som skrev furstespeglar, till exempel storvisiren Nizam al-Mulk, hade som direkt syfte att uppfostra kungamakten och möjligen manövrera sig sjäv till en bättre position. Ibn Khalduns syfte som historiker var att argumentera för ett moraliskt bättre styre. Eller åtminstone stabilare. Han hyste dock inget hopp om detta utan ansåg det närmast lagbundet att allt styre degenerar.

Djup historia - energins och nätverkens historiska betydelse

Titeln på boken är "Deep History, The Architecture of Past and Present", (UCP, 2011). Sista kapitlet heter "Scale" och har som framgick i förra inlägget fyra författare. 

En av dem, Timothy Earle, har skrivit mycket om hövdingadömenas framväxt i t.ex. "Organizing Bronze Age Societies", 2010. En av de andra, Andrew Shryock, gissar jag har Ibn Khaldun som favoritintresse. Jag ska kort lyfta fram dessa två aspekter, i detta inlägg om en teori för hierarkiers uppkomst, i nästa om Ibn Khaldun och "Circle of Justice".

Timothy Earle skriver om en teori för hur hierarkier uppkommer som innehåller två huvudsakliga mekanismer. Att förstå hövdingadömens uppkomst är att förstå hur politisk ekonomi uppstod (sid. 259). Det handlar om att den härskande koalitionen måste ta kontroll över flaskhalsar i ekonomin ("bottlenecks"). Referensen här är Richard Blanton med kollegor som delat upp detta i två strategier, en markägandebaserad strategi ("corporate strategy")  och en handelsbaserad nätverksstrategi ("networking strategy"). Richard Blanton är en antropolog som skrivit om Monte Alban i Mexico, så till hans forskning kommer jag att återvända när jag är tillbaka i Amerika igen.

Modellen över hövdingadömens uppkomst är alltså delad i två mekanismer, en lokal där man tar kontroll över resurser i en viss region och en inter-regional, där man tar kontroll över resurser som transporteras mellan regioner. De klassiska civilisationerna i Mesopotamien, Persien, Indien och Kina var i huvudsak regionala och markbaserade. Fenicierna och grekerna var handelsbaserade, liksom senare Venedig.

I praktiken lär man kombinerat strategierna. Och rimligen fanns det fler strategier.

Enligt denna modell är denna typ av politiska ekonomier per definition dynamiska, maktkoalitionen måste återinvestera i åtgärder som ger mer makt. Både kontroll över jord (och de som brukade jorden) och över handel krävde att man kunde mobilisera väpnade styrkor. Detta låter rimligt men inte särskilt originellt.

På wikipedia presenteras Richard Blantons modell under namnet "A dual processual theory".  Beskrivning där har ett annat fokus än det författarna till "Deep History" har. Wikipedia tar mer upp den religiösa överbyggnaden respektive "kinshipping" som de två processerna. Här finns något att reda ut.

Jag får för mig att corporate strategy kan jämföras med det som jag förut skrev om som "infrapolitik i ett lantbrukssamhälle". Jag tänker mig vidare att ska man kunna skala upp detta till moderna förhållanden måste man inkludera mer än markägande i vad som ska kontrolleras. Man skulle kunna välja "energiproduktion". I ett jordbrukssamhälle skapas den mesta energin av jordbruket men i det moderna samhället tillkommer den fossila energin och andra nya energislag. Och kontrollen av detta är givetvis avgörande för den politiska ekonomin. På ett motsvarande vis är "nätverksstragi" ett mer generellt begrepp än att bara röra kontroll av handel, det rör kontroll av allt "nätverkande" som styr över viktig information i samhället. Far och son William och J.R. McNeills världshistoria fokuserar på denna nätverksaspekt. Och världshistorier som fokuserar på energi finns också, till exempel Jesper Hoffmeyers kortfattade "Samhällets naturhistoria".

En mycket tidigt formulerad modell för dessa processer som författarna till Deep History tar upp är den som kallas för "Circle of Justice" eller "Circle of Equity". Mer om det i nästa inlägg.