Fällor av olika logisk typ, del 2 av kritik mot begreppet tillväxtfällan

Eftersom jag använt begreppen tillväxtfällan och teknikfällan i relation till begreppet våldsfällan, så måste jag visa att jag inte här blandar begreppet "fälla" på ett ologiskt vis. Denna invändning drabbar mig rätt hårt eftersom den underförstår att jag har en logiskt underbyggd teori för begreppen tillväxtfällan och teknikfällan. Det har jag inte tid och möjlighet att ta fram, så det kommer jag inte att kunna visa. Jag får nöja mig med några funderingar. Vad betyder egentligen ordet "fälla"? Gör jag mig skyldig till att blanda ihop äpplen och päron?

Begreppet våldsfällan har en teoretisk underbyggnad. Det är ett etablerat begrepp som byggts upp över tid främst av dem jag refererar till i tidigare inlägg, North, Wallis och Weingast. I en publikation från 2009 redogör de för den naturliga statens logik utan att direkt använda begreppet våldsfällan. Om jag förstår rätt skapade de senare begreppet violence trap för att sätta det i relation till andra teoriers användning av begreppet fattigdomsfälla, poverty trap.

Fattigdomsfälla är en typ av fälla som, i olika varianter, går ut på att har man inte tillräckligt mycket kapital från början så är det svårt att skaffa sig mera kapital. En sådan teori motiverar olika typer av kapitalöverföringar för att lösa problem men har svårt att förklara varför det extra kapitalet (om det så är resurser eller försök att överföra socialt kapital) inte skapar långsiktig tillväxt i en naturlig stat på det vis som det gör i ett modernt open access samhälle.

En fälla i denna typ av teorier är att ett samhälle fångas i en suboptimal institutionell jämvikt. Att våldsfällan som begrepp inte fått större genomslag kan man undra över, men antagligen är det för att den är svår att omsätta till en användbar policy eftersom den inte erbjuder någon enkel lösning.

Fälla är ett begrepp som är grundläggande inom både systemteori och spelteori. Det finns många sorters fällor så fältet är ganska öppet för att hitta på namn. Jag tror inte tillväxtfällan och teknikfällan är några nya typer av fällor, utan det enda jag gjort är att namnge dem i relation till våldsfällan.

Tillväxtfällan är en variant på allmänningens tragedi. Om allmänningen vore en oändlig resurs skulle det inte vara någon tragedi. Skillnaden är att i allmänningens tragedi så är problemet att ingen äger allmänningen så en lösning är att stycka upp den och låta var och en sköta sin bit. I tillväxtfällan sitter ett antal aktörer redan på var sin bit men måste hela tiden utnyttja den så resurseffektivt som möjligt för att inte bli utkonkurrerade av dem som sitter på bitarna bredvid, givetvis med maximalt utnyttjande av de allmänningar som eventuellt återstår. I bägge fallen krävs någon form av gemensamt fastställda normer och regler för att lösa ut fällan. 

Sammanfattningsvis, våldsfällan och tillväxtfällan är olika begrepp rent logiskt, olika som äpplen och päron. Det ena är en negativ feedback, det andra är en positiv feedback som möter en restriktion. Men de tillhör samma klass av begrepp, "fällor", ungefär som att äpplen och päron båda är frukt.

Själva fenomenet att resurser kan vara begränsade kallas "limits of growth" eller i en modern variant, planetära gränsvärden. Malthus gamla fälla är kanske den mest kända formuleringen. Men tillväxtfällans poäng är främst att själva samhällsordningen är fångad i sin tillväxt, den kan inte existera utan den. Att bevisa att det är så i en ekonomisk-politisk teori är inte självklart enkelt. Det måste visas att den "suboptimala institutionella jämvikten" är att den positiva feedbacken av tillväxt är nödvändig för organisationernas existens. Men om ett delsystem hamnar i en förstärkande loop som inte gynnar hela systemet är det en suboptimering. Tillväxt som skapar välfärd är bra. Fällan består i att tillväxten är ett villkor för samhällsordningen och inte går att reglera i ett läge där reglering krävs för att hela systemet ska fungera optimalt.

I ett demokratiskt samhälle är det ytterst valet av styrande som ska till för att komma ur fällan, styrande som kan sätta ett regelverk som anpassar tillväxten till planetära gränsvärden. Och de "styrande" måste ha tillräcklig legmitimitet inom mäktiga grupper för att kunna styra. Det liknar våldsfällan så till vida att ett flertal maktspelare måste övertygas om att flertalet tjänar på förändrade spelregler.

Det brinner i Kalifornien och Oregon i USA och i Amazonas och Paraná i Brasilien. Pantanal i Paraná är ett gigantiskt våtland som inte brukar brinna. Bränderna i Paraná är fyra gånger så stora som de i Kalifornien. Sådana händelser kan ses som symtom på ett förändrat klimat och ändrad markanvändning. Våldsfällan orsakar mängder av negativa symtom och i sådana samhällen saknas en fungerande demokratisk mekanism för att lösa dem. Brasilien befinner sig i våldsfällan och måste ta sig ur den för att komma vidare. Alla viktiga spelare ska tro att de tjänar på en förändring, inklusive de stora jordägarna. Latinamerikas historia och maktförhållanden gör uppgiften svår.

USA och Sverige befinner sig i tillväxtfällan. I teorin borde tillväxtfällan ha högre sannolikhet för att kunna lösas, genom demokratisk styrning, men tidsbristen gör det svårt. Även här ska spelpjäserna falla på plats. Och löser vi inte tillväxtfällan är det troligt att många samhällen ramlar tillbaka in i våldsfällan.

Kritik av begreppen tillväxtfällan och teknikfällan, del 1

I förra inlägget använde jag begreppen tillväxtfällan och teknikfällan, ställda i relation till begreppet våldsfällan. Våldsfällan (the violence trap) är ett etablerat begrepp i en rad publikationer. Min användning av begreppen tillväxtfällan och teknikfällan är inte det var jag kan förstå, men letar jag lite mer lär jag hitta referenser som använder de begreppen. Men här ska jag försöka kritisera min användning av dessa ord för att se om de överlever det.

Invändningar som jag kommer att titta på i några inlägg:

1) Våld är dåligt men tillväxt och teknik är bra, varför skulle tillväxt och teknik kopplas till fällor?

2) Fällorna är av olika logisk typ, det är som att jämföra äpplen och päron.

3) Tillväxtfällan (growth trap) har redan en annan betydelse.

4) Teknikfällan (technology trap) är egentligen fler olika fällor.

 Våld är dåligt men tillväxt och teknik är bra, varför ska tillväxt och teknik kopplas till fällor?

Det gäller först att förstå att våld är en del av alla samhällen och att våldsfällan inte löses genom att våldet försvinner, för våld försvinner inte, det bara utövas mer eller mindre aktivt. I det naturliga samhället skapar våldet olika former av privilegiesamhällen eller patron-klient-system (limited access). Lyssna på dagens Kaliber i P1 om läget i Libanon för ett övertydligt exempel. I det moderna samhället finns våldet, men det är reglerat på ett annat vis än i de naturliga samhällen som befinner sig i våldsfällan. Den moderna staten har ett våldsmonopol. Det har etablerats regler och normer kring detta statliga våld som gör att det öppna tillträdet (open access) överlever. Att det inte räcker med att använda övervåld för att lösa våldsfällan visas av de försök som moderna samhällen har gjort att genom våld införa demokrati i naturliga samhällen. USAs invasion av Irak i mars 2003 är ett exempel på hur man väljer att helt bortse från våldsfällan i den förenklade retorik som går ut på att avsätter man en diktator har man löst ett problem. Även radioprogrammet om Libanon tar inte upp våldsfällan utan diskussionen förs som om "ett nytt styre" på något mystiskt vis ska kunna ta över. Det bär oss emot att tänka på våldsfällan som ett etablerat sätt att organisera samhällen, och det gör tänkesättet svårt att följa.

På samma vis som våld är tillväxt en del av samhället. Tillväxten i de naturliga samhällena är osäker och tillfällig. I det öppna moderna samhället är tillväxten uthållig, tillväxten är en av de reglerande faktorerna. Fällan består i att man inte kan organisera sig utan att ta hänsyn till risken att bli utkonkurrerad. Kreativ destruktion är en förutsättning för systemets överlevnad. Och systemet kommer till slut att nå en begränsning där det inte kan växa vidare. Det går att hävda att detta inte är någon fälla för det finns inget hinder för att fortsätta med tillväxt. Varje enskild tillväxtkurva kan komma att brytas (jämför peak oil, peak water osv) men det kommer alltid att gå att växla över i någon annan typ av tillväxt. För att detta ska vara en fälla krävs att man antingen anser att det finns en yttersta gräns som inte går att komma förbi, alternativt att man anser att det är en typ av tidsfälla. I det senare fallet finns det lösningar för fortsatt uthållig och evig tillväxt men vi hinner inte hitta dem i tid. En skillnad jämfört med våldsfällan är att våldsfällan har en negativ återkoppling, våldet kommer att med regelbundenhet strypa tillträdet. Tillväxtfällan har en positiv återkoppling, tillväxten växer fram till den punkt då fällan slår igen. På samma vis som för våldsfällan kan tillväxtfällan lösas genom att regler och normer etableras som undviker fällan. På samma vis som för våldsfällan vet vi inte hur det går till.

"Teknikfällan" är svårare att försvara som begrepp i detta sammanhang. Teknik som ord är inte ett politiskt-ekonomiskt begrepp på samma vis som våld och tillväxt. Tekniken (i sin vidaste betydelsen som det kunnande vi har att bruka resurser och information) är en grundförutsättning för hur ett samhälle organiseras. Vad jag menar med teknikfällan är den spårbundenhet som uppkommer när man satsar på en viss teknik och hur den spårbundenheten kan bli självförstärkande om själva tekniken innehåller en positiv återkoppling. "Teknikfällan" har redan en betydelse av att man kastar sig över ny teknik för att den ska lösa problem, utan tillräckligt bra analys av risker och reglering av dessa. Det är inte en fälla, det är mer en brist som uppkommer för att våra normer prioriterar snabba beslut och fri konkurrens, det vill säga en del av tillväxtfällan. Vad jag menar med teknikfällan är något annat. Den innebär att även om vi skulle lyckas skapa ett samhälle som har normer och regler som undviker både våldsfällan och tillväxtfällan, så måste vi också ha en teknik som fungerar för den typen av samhälle. En teknikoptimist som anser att tekniken är samhällets definierande kraft, tänker att en sådan teknik kommer att uppstå när det krävs. Tror man däremot att normer och regler möjliggör för olika sorters teknik att komma till användning så blir problemet mycket svårare, då ter det sig mer som en fälla.

I senare inlägg ska jag ta upp de andra invändningarna jag listade ovan.

Våldsfällan, tillväxtfällan, teknikfällan

Våldsfällan kan som begrepp jämföras med tillväxtfällan och teknikfällan.

Våldsfällan, som jag beskrev i förra inlägget, är ett begrepp för att klargöra hur ett relativt stabilt samhälle kan uppkomma genom att relationer mellan grupper med våldskapital regleras. Ett privilegiesamhälle där personliga relationer avgör är stabilt så länge var och en vet sin roll. Och man vet sin roll, man tvingas följa sin roll av normer och ytterst av hotet om våld.  Innovativkraften begränsas (limited access), det går inte att skapa långvarig tillväxt i ekonomin. En propagandabild för ett sådant samhälle är "the circle of justice". Där målas bilden upp av den rättvise kungen som sköter sitt rike som en trädgård, där alla får sin beskärda del. 

Ett samhälle som lyckas ta sig ur våldsfällan och skapa open access möjliggör långvarig tillväxt. Den innovativkraft och möjlighet till effektiv arbetsdelning som öppnas upp skapar ett välstånd. Efter arbetarrörelsens och andra folkrörelsers framgångar fördelas detta välstånd dessutom ut till ett flertal, organisationsrätten i det öppna samhället ger en möjlighet till välfärd. Sannolikt är det så att ett sådant samhälle måste ha tillväxt. Varje ekonomisk aktör som inte har tillväxt hotas, inte av våld, utan av att konkurreras ut och köpas upp. Tillväxten är inbyggd i samhällsmodellen. Jag kallar det tillväxtfällan. Ser man ständig tillväxt som något gott är detta inget problem. Men om tillväxten når planetens gränser för bärkraft uppstår kraftiga störningar. Jag har inte skrivit så mycket om det, eftersom bloggen mest handlar om historisk tid. Men det står om tillväxtens problem i många texter numera. Jag länkar ibland till uppgifter om klimat och utarmning av biologisk mångfald. En lång rad svårigheter som sötvattenbrist, syrebrist i haven och epidemier kommer att leda till stora påfrestningar. Propagandabilder för tillväxtsamhället finns av många slag, beroende på politisk inriktning. Jag tycker den mest tilltalande är "välfärdssamhället" i sin socialdemokratiska variant.

Vad jag läst så finns ännu ingen teori som beskriver hur ett samhälle går från våldsfällan till tillväxtfällan. Vi vet inte heller hur man kan gå från tillväxtfällan till ett långsiktigt hållbart samhälle. Man brukar hoppas på en teknisk lösning.

Vilket för mig till mitt tredje begreppt, "teknikfällan". Hittills har teknikfällan främst bestått av den spårbundenhet som uppkommer av att man satsat stora resurser på en viss teknik. En viss lösning visar sig framgångsrik och populär men efter en period av enorm tillväxt visar sig brister som då kan vara kostsamma att åtgärda. Nya tekniska landvinningar tas fram som löser problemet och så frigörs möjligheten att fortsätta expandera till nästa begränsning nås. I teorin kan detta fortsätta i evighet. Propagandabilden för teknikfällan blir därför "koloniseringen av Mars", eller något sådant, det går alltid att exploatera nya resurser. Men med de senaste tekniska framstegen tillkommer en variant av teknikfällan. Modern teknik kan komma att föröka sig själv. Med genteknik kan man skapa nya organismer som har sin egen spridningsförmåga. Och med AI kan man skapa maskiner som kan programmera sig själva. Propagandabilden för detta är dataism i olika former.

Dessa tre fällor existerar parallellt med varandra. Ser man det som ett system så blir frågan om det finns en gynnsam balanspunkt eller om systemet kommer att skena. Ser man det som ett spel är frågan om vi befinner oss i ett låst läge där nästan alla förlorar eller om spelet har en bättre lösning.

Liten sammanfattning:

Fälla                        Ex. på propagandabild

Våldsfällan              Circle of Justice

Tillväxtfällan            Välfärdssamhället

Teknikfällan             Dataism

Våldsfällan

Alla de samhällen jag skrivit om från bronsåldern fram till 1200-talet har befunnit sig i våldsfällan. Ännu fram till idag befinner sig de flesta länder i denna fälla, några få har nått en annan lösning på våldsproblemet.  Tyvärr är begreppet våldsfällan (the violence trap) inte lätt att sammanfatta utan kräver en något längre utläggning som jag inte klarar av att göra, detta får bli några randanmärkningar bara och med reservation för att jag inte läst och förstått tillräckligt mycket. Referenserna är främst Douglass North, J. J. Wallis, Barry Weingast och i denna artikel från 2013 medverkade Gary W. Cox. Barry Weingast var i Sverige 2017 och då nämndes "våldsfällan" i några artiklar men det verkar inte blivit ett ofta refererat begrepp på svenska att döma av få sökträffar.

Själva grundpremissen är att alla samhällen måste hantera riskerna med våld. Begreppet våldsfällan ingår i en ekonomisk-politisk teoribildning. En fråga är varför aktörer tillgriper våld fast de ekonomiskt skulle tjäna på att samarbeta, och en annan är den omvända, vad får aktörer som baserar sin makt på våld att ändå samarbete? Se fotnot nedan för exempel på resonemang.

Så snart ett ekonomiskt överskott av någon betydelse skapas så kommer de aktörer som har möjlighet att vilja ta kontroll över detta. I äldre samhällen är aktören oftast någon typ av släktskapsbaserad organisation, men varje grupp som kan mobilisera våld är en potentiell aktör i detta resonemang. (Jämför förra inlägget där jag brottas med ordet "aktör"). Tillgången till resursen begränsas av detta. Det är inte de bästa lantbrukarna som brukar marken utan det är de aktörer som lyckats få tillgång till mark, antingen genom egen våldsmakt eller genom att ha fått privilegiet att bruka mark av en mäktigare aktör. T.ex. ett munkväsende framstår som en fredlig organisation men kan enbart existera baserat på erhållna privilegier. Religionens förmåga att mobilisera våldsmakt i sina syften följer av att de mäktiga aktörerna tjänar på att få legitimitet för sin verksamhet, och i praktiken är de oftast sammantvinnade genom släktskapsband.

Det erhållna privilegiet är begränsat, den mäktigare aktören kan inte låta de underordnade aktörerna bli för framgångsrika för då blir de ett hot. Inget våldsmonopol existerar som följer tydliga regler på ett opersonligt vis utan alla aktörer agerar utifrån personligt givna privilegier. Begreppet "personligt" är svårt, eftersom här avses relationer mellan koalitioner av aktörer, men det kan förstås som en allmän motsats till den typ av opersonliga relationer som finns i moderna samhällen som jag diskuterar i inlägget 16 juli 2020.

Hela detta privilegiemaskineri minskar våldsanvändningen till priset av att den ekonomiska utvecklingen begränsas. Aktörerna har ungefär de privilegier som motsvaras av deras våldsförmåga. Så länge situationen är statisk så behöver inte våldet synas. Olika förändringar sker dock hela tiden som förändrar läget vilket ändå leder till våld, och den ekonomiska kostnaden är relativt liten för att en aktör ska pröva sina chanser att vinna en strid. De flesta aktörer måste dessutom upprätthålla sin våldskapacitet, vilket i sig kan göras genom olika erövringsprojekt. Våldsfällan håller samhället i sitt grepp.

Detta kallar författarna åtminstone i vissa publikationer för "den naturliga staten" eller "limit access orders". Jag har svårt för begreppet "naturlig stat" men också svårt att översätta "limit access". Från andra teorier har jag använt orden "samhällen med sociocentriska relationer" vilket betonar det personliga i relationerna, men hur osmidigt är inte det. Jag har inte heller hittat bekväma begrepp för de "moderna samhällen" som har "open access order". Man kan tala om "moderna" eller "öppna" samhällen men det för med sig en mängd andra associationer som inte alla hör hemma i den här tankegången. När jag skrev för länge sedan om detta så valde jag att numrera upp olika begrepp men det var inte heller begripligt.

Klart är att det inte är lätt att komma ur våldsfällan. Vi ser upprepat hur även länder med en mer komplex ekonomi, där våldet orsakar betydande förluster och många aktörer i princip känner till hur en modern fungerande rättsstat fungerar, ändå inte kan genomföra en övergång som nästan alla ekonomiskt skulle tjäna på. Detta är i sig viktigt att förstå, att det är en fälla. Det är som ett spel där alla spelare plötsligt gemensamt ska tjäna på att ändra spelreglerna på ett koordinerat vis, och lita på att de inte förlorar spelet. Och det är ett spel där man bokstavligen spelar med livet som insats.

En poäng med denna teori om våldsfällan är att den tydliggör att begrepp som används för samhällen med open access inte direkt går att tillämpa med samma betydelse i naturliga stater. Det vi kallar för korruption och nepotism är delar av själva samhällsordningen, utan privilegier och släktskapsbaserade relationer fungerar inte samhället. Det hindrar inte att man kan påpeka det olämpliga i dessa företeelser men man ska inte tro att de enkelt kan reformeras bort. Det är också därför så kallade "demokratiska val" i många länder framstår som märkliga. Eftersom vi inte vet hur övergången går till mellan dessa samhällsordningar så kan vi inte säga att den ena eller andra åtgärden är rätt eller fel men vi bör i alla fall inte lättvindigt avfärda svårigheterna med alltför enkla och generaliserande förklaringsmodeller.

Fotnot:

Fundera på detta citat ur artikeln:

"Thus, complex specialized economies capable of providing sustained growth cannot be established without reformed states and reformed states cannot be created without complex specialized economies."

Referensen är alltså: "The Violence Trap:  A Political-Economic Approach  To the Problems of Development", 2013,  Gary W. Cox, Stanford University, Douglass C. North, Washington University, Barry R. Weingast Stanford University.

EU som en bra aktör

Jag tycker att EUs ministerråd fattade ett bra beslut om långtidsbudget med extra coronastöd. Det är en kompromiss som innehåller några bra inriktningar, och många oklarheter. Jag gillar att det finns skrivningar om rättstaten och om klimat, med mera i en grön giv (t.ex. biologisk mångfald), även om det är otydligt vad det blir av det i praktiken. Det är också givetvis bra att den akuta pandemin med sammankopplad ekonomisk kris hanteras. Resultatet av de åtgärderna lär inte kunna tydligt utvärderas, inte nu och knappast efteråt heller, men med tanke på pandemins härjningar var det nödvändigt att EU visade på en gemensam ambition att lindra krisen. Jag är på inget vis insatt i detaljer utan min åsikt bygger bara på vad som stått i några dagstidningar. Min grundläggande inställning är att EU behövs och är en viktig aktör för att lösa svåra problem. Men jag vill inte att EU blir alltför mäktigt, bristerna i enskilda lösningar får vara priset för att EU fortsatt ska vara en så svag aktör att EU inte kan agera som en hotfull centralstyrd makt. Det påstås att det faktum att EU nu tar upp gemensamma lån är ett stort steg mot att EU blir mer likt en federal stat men jag har svårt att tro det. Så länge några länder inte är med i Euron finns det en balanserande kraft som jag tror är bra.

Det viktiga är att på ett globalt plan och gentemot transnationella företag kan EU agera oerhört mera kraftfullt än de enskilda länderna.

Jag tar ett exempel från Kommissionens meddelande om EUs gröna giv från december 2019.
Det rör möjligheten till klimattullar som också nyligen debatterats i DN. I meddelandet står:

"Om skillnader i ambitionsnivå i världen kvarstår, samtidigt som EU ökar sina klimatambitioner, tänker kommissionen föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen i vissa sektorer för att minska risken för koldioxidläckage. Detta skulle säkerställa att importpriserna bättre återspeglar produkternas koldioxidinnehåll. Denna åtgärd är tänkt att utformas så att den överensstämmer med Världshandelsorganisationens regler och EU:s övriga internationella åtaganden."

Detta framstår för mig som EU när det kan göra som mest nytta. Långtidsbudgeten med coronastöd är en mindre del, det är själva de juridiska och ekonomiska spelreglerna som måste sättas. Jag läste Sverker Sörlins inlägg i DN 22 juli 2020 där han menar att avtalet är en ny fas i moderniseringens historia. Sverker Sörlin letar tecken på att politiska ledare nu tagit ett steg mot en ny infrapolitik i den nya tidsåldern antropocen för att tydliggöra hur mycket människan nu påverkar livsbetingelserna på jorden. Han skriver att "antropocen politik är en historiskt ny politik för vårt nya århundrade".

Får kommissionen igenom ett beslut om fungerande klimattullar som verkligen styr mot målet att 2050 finns inga nettoutsläpp av växthusgaser då är jag beredd att hålla med Sverker Sörlin, då har vi fått en början till ny infrapolitik. Men det har inte skett ännu.

Men jag vill använda detta inlägg till att fundera över aktörsbegreppet. När jag skriver att EU är en bra aktör, så har jag definierat EU som ett subjekt i en mening. Subjekt kan vara sammansatta av många delar, EU är ett gott exempel på det.

Det beslutande minister-rådet är sammansatt av medlemsländernas regeringar. Dess ordförande delar sitt ledarskap i en trio, den nuvarande trion består av Tyskland, Portugal och Slovenien. Medlemsländerna är i sin tur sammansatta aktörer, och dessutom väldigt olika sinsemellan. Till detta kommer EU-kommissionen som är förslagsläggande och EU-parlamentet som är medbeslutande. Inom EU pågår ständigt anpassningar och efterrationaliseringar. Allt detta sker inom former som regleras i fördrag och överprövning kan ske i EU-domstolen. EU ska när det fungerar vara en aktör som kan upprätthålla opersonliga relationer. Huruvida EU sedan blir en aktör som gör bra insatser när det gäller miljö och rättvisa avgörs av vilka intressen som de olika medlemsländerna, och därmed den myriad av aktörer som verkar genom dem, trumfar igenom på EU-nivå.

"Europa" eller "västvärlden" är inte aktörer i den formella meningen ovan, inga subjekt som kan ställas till ansvar för något. Dessa begrepp är kulturgeografiska beteckningar som för med sig en mängd associationer. Vissa använder dock begrepp som "västvärlden" som om det var en aktör. Skillnaden är ungefär den som finns mellan ett företags juridiska AB och företagets varumärke. Varumärket är företagets försök att bygga "personliga" relationer till sina kunder. Subjektet "EU" bär med sig en sådan mer informell betydelse också, utöver sitt mer formella aktörskap. Många ord blir dubbeltydiga på det viset, vad avses när man t.ex. skriver "Sverige"? I bästa fall klargörs det av sammanhanget.

Sverker Sörlin (i DN-artikeln nämnd ovan) skriver om ett Europa som framträdde som en politisk idé på 1600-talet. Inom detta Europa "fördes en diskussion om var ansvaret skulle ligga, hos nationalstaten - furstarna, parlamenten - eller på en gemensam nivå." Jag läser det som att diskussionen rörde vilka aktörer som skulle etableras. Eller kamp om man så vill, det var inte så fredliga diskussioner, varken inom de blivande nationalstaterna eller mellan dem. Där är EUs fredskapande roll ett mått på hur bra aktör EU är. Detta ska inte idealiseras för mycket, det pågår fortfarande konflikter i världen där EU eller EUs medlemsländer inte agerar särskilt fredsskapande. Men i någon mån sammanfaller bilden av det fredsskapande EU med aktören EUs roll.

Sverker Sörlin skriver också att "Vi deltar alla i omgestaltningen av jorden och alla dess livsuppehållande system. Jorden själv har därmed blivit en del av oss, en politisk aktör, omöjlig att tänka bort".

Här vidgar han alltså begreppet aktör till att kunna omfatta "vi alla och jordens alla livsuppehållande system". Han tänker sig vad jag förstår att begreppet "Jorden" ska kunna gå från att ha en kulturgeografisk betydelse till att bli någon form av aktör i den snävare betydelsen. Som jag uppfattar det så skulle det likna övergången från Europa till EU, men även på något vis inkludera de livsuppehållande systemen. Vill man förstå vad detta betyder får man sätta sig in i de idéer som utvecklas rörande "global environmental governance".

Det går att kritisera detta sätt att låta komplicerade processer få namn som om det var konkreta föremål man talar om. Språket bjuder in till det, en mening behöver ett subjekt.

Ibland är otydligheten avsedd men metaforen tydlig. När Sverker Sörlin skriver att Sverige agerade på ett visst vis i förhandlingarna vill han lyfta  sig från dagspolitiken. Han skriver inte om den formella aktören, dvs den svenska regeringen. Eller personerna som symboliserar regeringen, aktörer som Stefan Löfven och Isabella Lövin. Istället skriver han att "Sveriges idéer ledde en gång utvecklingen" och nu gör man inte längre det utan han tycker att "Stockholm" ska lyssna på "Bryssel". Här är de geografiska begreppen kanske enbart symbolord, han kunde ha skrivit "svenska regeringen" och "EUs ministerråd" iställer för Stockholm och Bryssel. Eller så vill han befinna sig kvar i den begreppsvärld där aktörer är mera otydliga kulturella fenomen.

Ännu är det oklart för mig hur jag ska förstå "Jorden" som politisk aktör, men jag försöker vara öppen för möjligheten.

Det går att ha ett mycket snävt aktörsbegrepp, och hävda att enbart individer är aktörer. Douglass North med medförfattare skriver på ett ställe att de vet att "samhällen inte är aktörer". Men de skriver att de måste få förenkla och använda sig av förtingligande (reification) och metonymi, när det inte leder till förvirring. Det finns nog ingen praktisk lösning på detta mer än att försöka förklara sammanhanget om det framstår som otydligt.

Slutligen, det finns en helt annan och vardaglig betydelse av ordet aktör, ordet betyder skådespelare. Man kan göra en analogi av detta. Skådespelet är helheten av alla aktörernas insatser, och manus och regi och så vidare. Ett skådespel uppfattar man oftas inte som en aktör. Men det går att skriva meningar där en föreställning av t.ex Hamlet är det påverkande subjektet i meningen. (ex: "Senaste uppsättningen av Hamlet orskade rusning efter biljetter.") En annan analogi är den klassiska med skogen och träden. Skogen är trädens teaterföreställning. Skogen är inte bara träden, skogen är helheten av hela ekosystemet. Men ordet "skogen" kan vara en aktör, som i meningen "skogen breder ut sig". Analogt, ordet "Sverige" kan alltså beroende på sammanhang antingen vara analogt med det enskilda trädet/aktören eller med skogen/helheten.

För mer om infrapolitik och antropocen, se inlägg 27 augusti 2017.

Maja om Botvid

Se filmen, fin liten film om ett gammalt helgon. https://via.tt.se/pressmeddelande/dokumentarfilm-foljer-helgonkulten-kring-sankt-botvid-infor-900-arsminnet-28-juli?publisherId=3235406&releaseId=3280108

Många spår i komplex trafik

Begreppet "spårbundenhet" används för att beskriva att vissa beteenden är svåra att ändra på fast det skulle vara ekonomiskt rationellt att göra det. "Ändra inte på något som fungerar", är en formulering som fångar en aspekt av detta. Ekonom-historikern Paul David använde begreppet 1985 med QWERTY-tangentbordet som exempel. Det går att visa att det går att skriva fortare med tangenterna placerade mer optimalt, men vinsten med det tycks inte övervinna att alla redan investerat i och lärt sig skriva på ett vanligt tangentbord. Samordningseffekter och anpassningar i de övriga samhället till att spåret ligger där det ligger bidrar till spårbundenheten. I en fin uppsats i Historisk tidskrift (128:4, 2008) visar ekonom-historikern Mats Bladh på hur Paul David tog fram sin beskrivning av spårbundenhet för att övertyga nationalekonomer om att historien har betydelse.

För tekniska lösningar ger begreppet spårbundenhet (eller stigberoende, "path dependence") en bra bild, både av hur vi bygger in oss i lösningar och hur dessa lösningar är beroende av och påverkar den miljö som spåret eller stigen går fram genom.

Lyfter man upp begreppet till hur beslutsfattande sker i olika typer av organisationer blir bildspråket mer komplicerat. Douglass North påpekar att det inte är olika tekniska lösningar som konkurrerar med varandra, det är konkurrens mellan organisationer som står för de olika teknikerna. Det kan illustreras av P1s program om uppfinnaren Waldemar Jungner och hans laddningsbara batteri, som kunde lagt grunden för en elbilsindustri redan vid 1900-talets början. Den direkta konkurrensen för batteri-verksamheten var en kostsam patentstrid men för elbilen var konkurrensen hela den framväxande fossilt baserade bil- och olje-industrin.

För en mer komplex organisation blir bilden av ett utlagt spår inte så talande. Istället får man tänka på hela trafiksystemet, med gångtrafikanter och olika fordon, och med trafikregler och mer outtalade normer om hur man beter sig i trafiken. Jämför spelteorins exempel om två spelare som regelbundet möts och snart fastställer om det är höger eller vänster-trafik som ska gälla. (En Nash-jämvikt eller evolutionärt stabil strategi).

Det går att skapa andra bilder av hur komplexa system låses fast vid och måste bygga vidare på vissa lösningar av historiska skäl. Man kan se det som lokala minimum i en jämviktslära, eller inlåsningar, eller inlärda vanor. Jag har i några inlägg skrivit om "Deep history" som särskilt betonar hur olika "spår" finns kvar över lång tid.
Jag har försökt använda ordet "infrapolitik", kanske kan man säga att det infrapolitik avser är den spårbundenhet som finns i samhället och hur den förändras över tid? Men ordet infrapolitik ger inte samma känsla av tröghet i systemet och inte heller någon bild av de ständiga anpassningar som krävs för att man ska hålla sig kvar på spåret.

Jag går vidare för att se på frågan om hur de sociocentriska relationer som bygger upp de samhällen jag beskrivit förhåller sig till det moderna samhällets infrapolitik.

Utbyten eller interaktioner mellan aktörer kan vara personliga direkta relationer mellan människor som upprepat träffar varandra. Här fungerar folkteoremet som en modell för att samarbete uppstår, samarbete som bildar samhällen. Lägg till att miljön påverkar situationen.

Som en annan ytterlighet finns de utbyten som är helt opersonliga abstrakta eller "tekniska" relationer mellan aktörer som kan vara människor som uppfyller legalt definierade roller, juridiska personer eller rent tekniska utbyten mellan IT-system. Minns att även dessa typer av utbyten är beroende av den natur/miljö som de befinner sig i, även om det förnekas av moderna nationalekonomi., som betraktar sådant som externaliteter. Vilket följer av deras ideal-modell. Mats Bladh noterar med viss förvåning hur svårt det är att ens inlämma historia som en del av den nationalekonomiska modellen.

Jag har använt termen "sociocentrisk" för de samhällen där aktörers relationer bestäms av samhället, och individerna sätter den grupp de tillhör framför sina egna behov. Inom psykologi skulle motsatsen vara "egocentrisk". Inom samhällsstudier skulle man kunna titta på ett vidare aktörsbegrepp, där olika typer av organisationer också beter sig "sociocentriskt" i relation till andra aktörer. För att skapa förutsägbarhet i dessa relationer måste då alla individer uppföra sig enligt de normer som gäller inom och mellan grupperna. Reslutatet blir konservativa institutioner som familjer, klaner, skrån, städer med stadsrättigheter, kungadömen osv. Personer är inte utbytbara i sådana relationer. Man måste uppfylla sin roll. Det är svårt att byta roll, man föds in i den. Sanktionen om man bryter mot normerna kan vara uteslutning ur gruppen. Man blir fredlös eller fängslad, och straffet kan utmätas av den som har förmågan. Det mesta jag skrivit om 600-tal och 1200-tal försigår i sådana samhällen, även om rättssystemet blev allt mer reglerat i de mer avancerade "civilisationer" som uppkom. I vissa texter är hela "civilisationer" aktörer i en sådan sociocentrisk betydelse, men det tycker jag låter märkligt. Aktörsbegreppet måste göras tydligare men det får vänta (se senare inlägg).

Infrapolitiken i sådana samhällen byggde i huvudsak på sociocentriska relationer. Spårbundenheten var omfattandet. Tänk ett trafiksystem där bara vissa personer fick åka i fordon, andra var tvungna att gå, att man ärvde sina möjligheter att färdas på vissa vägar, några torg var heliga och krävde vissa handlingar o.s.v.

Motsatsen till sociocentrisk är egocentrisk eller individualistisk. Man skulle kunna prova att säga att moderna institutioner är "egocentriska" men det låter märkligt. Liberal ideologi sätter visserligen individen framför kollektivet. Individen är medborgare i första hand, och inte definierad av sitt kön eller släkttillhörighet eller "civilisation" eller något sådant. Aktiebolaget är en basal aktör som normalt är en helt självisk institution, en aktör som måste maximera sin vinst till aktieägarna om inte annat syfte angetts i bolagsordningen. Så långt har denna typ av aktörer egocentriska relationer. Men de fria individerna och den fria marknaden skulle inte fungera om de inte var inbäddade i ett regelverk, som normalt utgörs av den moderna nationalstaten. Sanktioner är reglerade i lag, och alla aktörer är lika inför lagen. Straffet utmäts av staten. Detta framstår inte som "egocentriska relationer". Ett ord som används för denna del av det moderna samhället är byråkrati. Inom byråkratin är personer utbytbara, det är rollen som är det primära. Individen är fri att byta roll, men tar man på sig en roll förväntas man uppfylla den. I den meningen är en VD för ett företag också byråkrat. Libertianer och anarkister tror att byråkratin kan minimeras men den moderna utvecklingen talar snarast för att byråkratier i vid mening stärks.

Jag har tidigare skrivit om ordet "sociocentrisk" i samband med redogörelser för Jonathan Haidts teorier. Skillnaden i detta inlägg är att jag försöker betona att det handlar om relationer, inte etiketter på samhällen. I ett visst samhälle finns alltid både sociocentriska och den andra typen av "egocentriska" relationer. Ett ord som används för denna andra sorts relationer är kontrakt. Jämför tidigare inlägg om skillnad mellan status-samhälle och kontrakts-samhälle.

Eftersom ordet "sociocentrisk" kommer från en moralpsykologisk teori definieras begreppet utifrån enskildas moralbegrepp. Den individualistiska moralens främsta kriterium är att du är fri att göra vad du vill så länge du inte skadar andra. Till det kommer en omsorgsmoral. Men alla de moralregler som finns i de sociocentriska relationerna, som baserar sig på grupplojalitet, och respekt för auktoritet och helighet, spelar mindre roll. De "egocentriska" eller "icke-sociocentriska" relationerna på samhällsnivå beskrivs bäst av utilitarismen, och det är därför den välfungerande byråkratin ofta hänvisar till denna etiska teori. Men det som framstår som paradoxalt här är att de individcentrerade relationerna leder fram till opersonliga "kontraktsrelationer". Varför blir det så?

I en teoretisk modell uppstår "samhällskontraktet" mellan medborgare och stat ur ingenting, det är som att det går runt ett antal individer som kommer på att de måste skapa ett samhälle. I Rawls berömda tankeexperiment är det extremt opersonligt, du vet inte ens vem du själv är när du ska föreslå de kontrakt som du ska ingå i.

I praktiken har kontrakten uppstått undan för undan när de visat sig vara "bättre" än de sociocentriska relationerna. Förutsägbarheten i relationer har ökat, transaktionskonstnader har minskat och möjligheten att ingå kontrakt baserat på egna meriter har ökat möjligheten att rätt individ finns på rätt plats, samt stimulerat en ekonomiskt gynnsam konkurrens. "Kontrakt" i detta språkbruk är inte enbart samhällskontraktet mellan medborgare och stat utan alla relationer mellan aktörer som bygger på opersonliga överenskommelser är ett slags kontrakt.

Även orden "opersonligt" och "relationer" blir ord som behöver definieras i detta sammanhang. Ordet relation ska här förstås som varje typ av utbyte eller interaktion mellan aktörer. "Opersonliga" relationer är då de utbyten där aktörerna kan bytas ut men formerna för relationen kvarstår. Ordvalet här är hämtat från ekonomisk-politisk teori och jag tycker inte det är så lätt att få det att låta begripligt. Som exempel kan jag ta mitt eget arbete som tredjepartsrevisor. Jag kontrollerar att företag uppfyller en rad krav enligt olika lagar och standarder, och ger dem sedan rätt att meddela att de är kontrollerade enligt de reglerna så att andra företag som de har affärsrelationer med inte själva behöver försöka kontrollera allt detta.

Min roll som revisor ska vara opersonlig, jag får inte vara jävig och en annan revisor ska göra samma sak som jag, vi ska vara kalibrerade som om vi var tekniska instrument. Denna typ av verksamhet är relativt ny. Lloyds klassningssällskap för fartyg bildades 1834. Den första  organisationen för ekonomisk revision (ICAS) fick ett officiellt erkännande i Skottland 1854. Föreningen Auktoriserade Revisorer i Sverige bildades 1923.

Den opersonliga byråkraten, ämbetsmannen, har en längre historia än så. Byråkraten som fenomen uppkom med skriftspråket om inte tidigare än så. Många av de lertavlor med kilskrift som hittats var templens bokföring. Fukuyama skriver (sid 359 i 2a delen av "Political Order") att de första byråkraterna i västeuropa rekryterades under medeltiden från de som då kallades jurister. Jag ska inte gräva mer i detta nu, det är många fler saker som ska till för att få opersonliga relationer på plats. Jag tog bara exemplet med revisorn för att visa på de nya typer av roller som krävs i ett samhälle med icke-sociocentriska relationer. Jag måste också tydliggöra att en byråkrati förväntas att förutsägbart leverera resultat men värdet av vad som uträttas beror på uppdraget. Det blir tragiska effekter om omänskliga uppdrag utförs av en byråkrati, en bra byråkrati måste sätta gränser för vad den är beredd att utföra.

Under olika former växte det fram opersonliga relationer som möjliggjorde att man kunde avvika från en del av de spår som reglerar de sociocentriska relationerna. Vad jag vill göra tydligt är att den ökade betydelsen hos alla de kontrakts-relationer som det moderna samhället består av på ett plan kan ses som att man tagit bort en massa låsningar och bromsmekanismer som fanns i samhällen med övervägande sociocentriska relationer, men att detta "fria" trafikssystem, där alla som förmår kapa åt sig ett fordon får köra vart de vill, samtidigt kräver en oberoende trafikpolis och trafikregler som gör att inte alla krockar. Och en annan sorts moralisk styrmekanism, som måste läras in. Den opersonliga moralen framstår ofta som onaturlig. Men när man väl lärt sig den nya rollen skapar det en ny spårbundenhet, vilket är lätt att inse när man studerar hur vi byråkrater beter oss.

Det är också så att i vissa sammanhang kör man fortfarande enligt de sociocentriska trafikreglerna, och gärna hyllar de "naturliga" moraliska styrmekanismerna. Diskussioner och konflikter pågår om vilka trafikregler som ska gälla och hur de ska kontrolleras. Många spår är det.

En ytterligare nivå av låsningar uppstår när olika aktörer som är spårbundna ska skapa nya samarbeten. Ofta måste man då anpassa sig till gamla lösningar som inte passar i den nya situationen. På P1 Vetenskapsradion hälsa (16 juni 2020, men det var en repris från december 2019) var det ett program som tog upp den biologiska analogin där evolutionära lösningar måste bygga på befintliga möjligheter, evolutionen tager vad man haver. Nobelpristagaren i medicin Peter Radcliff jämförde i programmet just med trafiksystem, där gamla vägar finns kvar och skapar till synes märkliga omvägar.

Naturens spårbundenhet är en aspekt som skapar en grund för våra relationer. Lika väl som att organisationer som väljer en viss teknisk lösning skapar ett spår så blir vår påverkan på naturen också ett spår som ligger kvar. När Sverker Sörlin skriver om infrapolitik i sin bok "Antropocen" är det tydligt att de spår som människans verksamhet nu skapar är av en enorm betydelse. Man kan tala om "ekocentriska relationer", men jag tycker inte det blir bra, jag vill inte definiera naturen som en aktör. Men klart är att både sociocentriska och icke-sociocentriska relationer måste finna former för att ta mycket större hänsyn till de ekologiska förutsättningarna som de bygger på.

Jag måste få citera Sverker Sörlin från Svenska Dagbladet 2015-11-21: "På samma sätt som vi inför vårt dagliga slit måste "tänka oss Sisyfos lycklig", som Camus sade, kanske vi inför vårt omilda famntag mot planeten "måste tänka oss antropocen verklig" och börja en ändring. Och precis som allt annat som är verkligt har antropocen också en politik. Denna politik har nätt och jämnt börjat men den kommer att prägla vårt nuvarande sekel."