Nytt år och tid för några förhoppningsfulla funderingar. Det tycker i all fall Peter Englund som skriver i DN den 26 december 2020 att det får räcka med dystopier. Jag är inte så bra på optimism men skrev i alla fall ett inlägg i bloggen den 26 november 2017 om "best case scenarios" för klimatkrisen. Där hamnade jag dock i rent önskedrömmande. Ska jag idag formulera mig optimistiskt på basis av mina inlägg om sociala-ekonomiska fällor så får jag försöka visa att det jag kallar framtidsfällan inte är en dystopi.
Stefan Edman är på samma linje som Peter Englund i DN den 21 december 2020, han letar aktivt efter ljuspunkter. Han får svar av Jonathan Jeppson den 4 januari 2021, ett svar med titeln "Klimatkrisen kan inte lösas med gott humör". Jeppsons utmärkta bok "Åtta steg mot avgrunden" är rekommenderad läsning om man inte vill bli på gott humör. Kvarstår att även aldrig så pessimistiska insikter och dåligt humör inte heller löser några problem. Istället behövs en förståelse av hur politisk-ekonomisk förändring sker och tyvärr finns ingen etablerad kunskap som riktigt kan redogöra för det, som jag känner till.
Utifrån förra inlägget om tillväxtfällan och framtidsfällan kan jag föra några resonemang, men först så vill jag ta upp exempel på optimism jag inte tror speglar verkliga möjligheter.
Jag läste Johan Norbergs bok "Framsteg" (Volante, 2017) som på ett tydligt vis redogör för mycket som går bra. Jag trodde att Norberg skulle stå för den enkla principen att med tillräckligt hög tillväxt så går alla problem att lösa. Men jag fann att även Norberg föreslår en global skatt på koldioxid eller någon motsvarande ekonomisk mekanism som reglerar utsläpp på global nivå. Det finns studier som visar att skulle en global skatt sättas på en nivå som är något lägre än den Sverige har idag skulle det räcka för att bringa ner utsläppen på en hanterbar nivå.
Ett annat exempel, i DN refererades 2020-10-16 till forskning om att det skulle gå att till en kostnad av cirka 1,3 tusen miljarder dollar årligen i fem år genomföra nödvändiga energiinvesteringar som håller klimatförändringarna inom Parisavtalet. Vilka antaganden som ligger bakom den beräkningen lämnar jag till studier av Marina Andrijevics artikel i Science 16 oktober 2020 "Covid-19 recovery funds dwarf clean energy investment needs".
Bägge dessa exempel bygger på att man skulle kunna styra politisk-ekonomisk utveckling åt detta hållet på ett kraftfullt vis under relativt kort tid.
Utifrån mitt resonemang om tillväxtfällan tidigare så faller detta på att inga beslutsmekanismer kan finnas inom nuvarande världsordning som kan leverera detta.
Men för att tänka optimistiskt, det går att tänka sig en folklig opinion för att ett antal ganska abstrakta styrfunktioner kommer på plats inom den befintliga ordningen som gynnar en förändring. Det skulle närmast vara EU som skulle kunna föra klimatpolitiska förhandlingar i handelsavtal och tvinga omgivningen till höjda ambitioner för att få tillträda till EUs marknad. Ett positivt exempel på det kan vara att EU - UK Cooperation and Trade Agreement innehåller sådana klausuler. (Argumentet är lite svagt då UK hade EUs regelverk som startpunkt innan Brexit, det medges).
Det behövs alltså ett demokratiskt grundat stöd för smart genomförda klimatpolitiska förhandlingar, som av motståndarna kan uppfattas som ett handelskrig. Svårigheten i detta ligger i att skapa en situation där man kan åstadkomma geopolitisk makt utan resursövertag i form av ständigt ökat resursutnyttjande. EU måste råka agera så att det skapas en spelplan där USA, Kina och ett antal mäktiga företag också finner att bästa utfallet är något som tar oss ur tillväxtfällan utan att vi hamnar i våldsfällan. EU, som också det är en aktör med tillväxt inbyggt i regelverket, skulle då hamna i samma nya fälla, där en mekanism finns inbyggd att resurstillväxt inte får hota att överskrida planetära gränsvärden. Detta sker alltså genom en kontinuerlig anpassning till en föränderlig situation. Det är detta nya jag kallar framtidsfällan, ett dåligt namn, men eftersom jag inte vet vad den kan tänka bestå i, så får det heta så tills det klarnat vilken mekanism som skapats. Det är detta som är efter-rationalisering, det går inte att i förväg se vilken ordning som faller ut.
Jag kan föreställa mig ett scenario där ny digital teknik ändrar förutsättningarna för hur ekonomisk makt skapas samtidigt som det sätts en oerhörd press på USA och Kina när de drabbas ekonomiskt hårt av effekter av miljöförstöring. Det är den nya världsordning som då kanske uppkommer som jag kallar framtidsfällan. Det kommer inte att vara någon utopi, men inte heller en dystopi. På något vis har man hamnat i en världsordning där makt kan upprätthållas endast inom ett resursutnyttjande som inte hotar livsuppehållande system på jorden. Det kommer inte att vara ett lika fritt samhälle som nu eftersom tillträde till marknaden kommer att vara styrt mot någon form av (sannolikt digitalt reglerad) försäkringslösning eller vad man ska kalla det, där aktiviteter som hotar planeten regleras. Men det är ett bättre samhälle än det som skapas inom våldsfällan, där tillträde till marknaden är begränsat. Historien fortsätter, genom ständig förändring.
Anm: 2026-01-04. Nytt år igen. Enligt Copernicus kommer de senaste tre åren att i genomsnitt ligga på 1,5 graders ökning, något som jag i inlägget 2017 hade referenser på som sade "innan år 2030". Återstår att se dock, man ska ha ett 10-års medelvärde så först 2033 kan man veta om det var nu vi passerade gränsen. Läge alltså att leta efter optimistiska argument igen och då är Johan Norberg ett säkert kort. Jag har läst lite i hans "Det kapitalistiska manifestet", (2021, Timbro förlag).
I kapitel 8, "Men miljön då?" går han på karakteristiskt vis igenom statistik som visar att tillväxt leder till en bättre miljö. Grundkonceptet är Kuznetskurvan, i detta fall med betydelsen att initialt vid industrialisering så ökar utsläpp men vid uppnådd god ekonomi så börjar de minska. Johan Norborg menar att det finns ett sådant samband även för växthusgasutsläpp, bara det att man måste upp på mycket högre ekonomisk nivå än för andra utsläpp.
Han noterar självkritiskt att när han skrev "Till världskapitalismens försvar" 2001 så tog han inte alls upp den globala uppvärmningen. Han noterar dock att även IPCC var försiktiga under 90-talet, de skrev att "uppvärmningen är en förändring som inte sannolikt har helt naturliga orsaker". IPCC second assessment 1995. "Global mean surface temperature has increased by between about 0.3 and 0.6°C since the late 19th century, a change that is unlikely to be entirely natural in origin." Den tredje IPCC-rapporten kom 2001, och det är då "hockey-stick-grafen" används. Å andra sidan, Kyoto-protokollet signerades 1997, som resultat av Rio-processen som började 1992, det kunde Norberg också ha nämnt.
Norberg propagerar för en lösning som är någon form av global koldioxidskatt. Norberg noterar att EU samt totalt ca 20 länder till samt några delstater och städer har sådan prissättning på utsläpp, vilket skulle uppgå till en femtedel av de globala utsläppen. Andra länder skulle kunna lockas till att sätta sådana prismekanismer på plats genom att EU erbjuder dem tullfrihet. (ref. saknas eller så är det Mattias Svensson, 2015, Miljöpolitik för moderater, (?) sid 101 ff). Norberg är kritisk mot CBAM (klimattullar) med goda argument som att de kommer att vara svårt att skilja ut företag och delstater som gör bra miljöinsatser i länder som fått höga tullhinder.
Jag har principiellt varit för CBAM som en grundsten för hur EUs klimatpolitik ska kunna globaliseras. Även om jag inser vilken mardröm den databas blir som ska sköta detta, ifall den alls liknar den hemska Traces IMSOC som används för ekologsik import till EU.
Nu tillkommer det nya läget med Trumps tullar. Idén med CBAM är att det skulle kunna försvaras inom ett fungerande världshandels-system, vilket skulle motivera den extra byråkratin för att få tullarna någorlunda likvärdiga. Från 1 januari 2026 omfattas de företag som importerar mer än 50 ton CBAM-varor till EU av deklarationskravet. Med de nya Trump-spelreglerna på världsmarknaden kan man strunta i att ha ett detaljerat regelverk och istället bara ha presskonferenser där man straffar miljöfarlig verksamhet lite som man tycker för dagen.
Norberg tycker att pengarna man får in på klimat-tullarna ska användas till att sänka kapital- och bolagsskatter, så att näringslivet går skadeslösa ur detta. "Förorenaren ska inte betala-principen" skulle man kunna kalla det.
En intressant sak Norberg påpekar är att man skulle kunna räkna på svensk export och visa att den ersätter verksamhet i andra länder som hade släppt ut mer växthusgasar om de inte köpt varorna från Sverige utan tillverkat dem själva. Det skulle kunna kompensera för de utsläpp som vår import orsakar, det skulle motsvara hälften av alla utsläpp i Sverige enligt en beräkning. Möjligen visar det mest hur märkliga sådana klimatkompensationsberäkningar är.
Det Norberg inte förklarar är hur införandet av tillräckligt bra pris-sättning på utsläpp skulle vara förenligt med hans kapitalistiska manifest. Jag tror att han utan att vilja tydliggöra det föreslår något som kräver en slags systemförändring. Möjligen uppkommer en ny typ av kapitalism, det beror på vilka etiketter man vill sätta på det nya systemet, och vilka definitioner man håller sig med.
Om jag förstår Norberg rätt har han en vid definition av kapitalism, det räcker att det finns privat äganderätt och fria marknader med fria avtal. Under rubriken "När Kina blev kapitalistiskt" beskriver han hur en "folklig kapitalism" utvecklades av bönder när vissa kollektivjordbruk avvecklades i slutet av 70-talet. När sedan egenföretagande i städer tilläts 1983 och frihandelszoner inrättades växte denna del av ekonomin mycket snabbt och inflyttning till städerna ökade dramatiskt vilket gjorde att kommunistpartiet tillät privata bostäder från 1998. År 2003 togs lagen som tillät tvångsförflyttning tillbaka till landsbygden. Kina anslöts till WTO år 2001. Men från 2010 minskar "kapitalismen" igen då maktkampen inom partiet ledde till att Xi Jinping kom till makten och reformerna därefter varit antikapitalstiska och gynnat statliga bolag.
Med denna syn på vad kapitalism är har den väl alltid funnits så snart någon form att privat äganderätt och handel pågått. I så fall skulle globala regleringar som gör att vi håller oss inom de planetära gränsvärdena vara förenligt med kapitalism. Jag tror han kallar sådana starkt ingripande regleringar för "Nozicks korringeringsprincip." Detta är nytt för mig och något jag får läsa på om. Kanske kan naturen göra anspråk på en korrigering?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar