I detta inlägg återkommer jag till Pisa, staden som jag passerade i den tänkta resa som började i ett inlägg 24 januari 2016. Jag tycker Pisa skulle vara mest känd för Leonardo da Pisa, Fibonacci (1170-1250), men han överskuggas av Galileo Galilei och av ett lutande torn. Någon enkel koppling mellan Fibonacci och Galilei kan jag inte göra, mer än att Pisa tidigt tycks ha satsat på utbildning. Pisas universitet grundas 1343. En tradition av lärande måste ha funnits, och av byggande. Leonardos talserie blev tydligen ingraverad i byggnader. Och det lutande tornets berömmelse till trots, det är helheten kring katedralen som gör att detta är "mirakeltorget". Duomon började byggas 1063, utanför stadsmuren, då staden var ohotad. Stilen, den pisa-romanska, förenar drag i lombardisk stil, med inslag från bysans och arabiska element. Pisa var en stad med många influenser.
Pisa var en maritim republik, en talassokrati. Historien känner flera av dessa, som den minoiska kulturen, och de ännu mer framgångsrika, fenicierna och sedan grekernas Aten. Bland de italienska kan nämnas, förutom de fyra stora - Venedig, Genua, Pisa och Amalfi - även Ragusa (dagens Dubrovnik), Gaeta (norr om Neapel), Ancona (i regionen Marche) och Noli (nära Genua åt San Remo-hållet). I Norden kan Hansaförbundet ses som ett "makt över hav"-baserad organisation, men utan centralstyrning.
Även i Sydostasien kan man hitta motsvarigheter. Min tänkte resa 1220, som i inlägg 15 april 2017 var på väg mot Malabarkusten, ska så småningom komma fram till Srivijaya (rike 650-1377) som också var en talassokrati, med makt över hav som grundläggande komponent. Den moderna avläggaren av detta är Singapore.
Pisas betydelse på haven var som störst under 1000- till 1200-talet, se karta. 1030 erövrades Kartago och 1052 erövrades Korsika. Pisa deltog mycket aktivt i första korståget och deras ärkebiskop Daiberto (Dagobert, död 1105) blev den andre patriarken av Jerusalem. En omstridd typ, men hans roll visar på den makt Pisas flotta av fartyg hade. I Konstantinopel kunde Pisa under en period få en position som mest gynnad handelspartner när kejsaren försökte hitta sätt att minska Venedigs ökande betydelse. Men Venedig kom tillbaka, ännu mer från 1204. Sedan växte Genoa i makt tack vare sitt bättre läge i förhållande till Milano óch handelsvägarna över Alperna. När Genoa vann sjöslaget vid Meloria 1284 så upphörde Pisas betydelse i Medelhavet. Men staden behöll sin roll som lärdomsstad.
8 september 2018
7 augusti 2018
Den lysande republiken Lucca
Serenissima Repubblica Lucense är italienska namnet på republiken Lucca som fanns 1160-1805. Serenissima betyder lysande i meningen upphöjd och självständig. Den mest upphöjda av republikerna var givetvis "La Serenissima", republiken Venedig (697-1797), se tidigare inlägg.
Luccas status som oberoende comune fastställdes av markisen (markgreven) av Toscana Welf VI (1115-1191). Ätten Welf var en tysk släkt som gifte in sig med det mäktiga italienska furstehuset Este.
Lucca ligger vid floden Serchio som rinner upp i de Toscanska appeninerna vid Monte Sillano (1864 m.ö.h.) och mynnar ut i Liguriska havet. Idag är Lucca provinshuvudstad med 90000 invånare, med en välbevarad ringmur och gammal stadskärna, vackra kyrkor och ett fint elliptiskt format torg, piazza Anfiteatro. Ett Visby i Italien om man så vill. Fast Luccas ringmur är en fästningsverk från renässansen, en bred konstruktion som man senare planterat träd på, det blir idag som en upphöjd park. Liknande tjocka murar byggdes t.ex. runt Nicosia på Cypern av republiken Venedig.
Familjen Este behöll kontrollen uppströms floden Serchio, området Garfagnana. (deras huvudsakliga makt låg i Veneto och Emilio-Romagna, se t.ex. markis Azzo VI d´Este, 1170-1212). Strider fördes mellan dem och Republiken Lucca om kontrollen av en försvarsanläggning i Castiglione di Garfagnana.
Dante (1265-1321) levde i Lucca under en del av sin exil, beskyddad av en storman vid namn Uguccione della Faggiuola. Den militärt mest framstående ledaren i Lucca var Ugucciones lärjunge Castruccio Castracani som manövrerade ut sin läromästare och sedan styrde Lucca 1316-1328. Han fick spela en huvudroll i Mary Shellys roman "Valperga", i rollen som tyrannen som försöker kuva republiken. Överlag tycks Luccas republik ha varit rätt beroende av diverse stormän i de omgivande mäktiga städerna Florens och Pisa. Luccas murar byggdes 1545-1650 som skydd mot främst familjen Medicis attacker.
Operakompositören Giacomo Puccini (1858-1924) växte upp i Lucca, och det märks när man besöker staden. Tyvärr är det inte Jussi Björling som sjunger på torget när man passerar som turist.
Kyrkan San Michele in Foro var fram till 1370 möteslokal för republikens Consiglio Maggiore. Fasaden pryds av vackert ordnade arkader med statyer och inläggningar. Vid torget kan man ta en kaffe eller en glass på Café Casali.
Katedralen Duomo di San Martino ligger mer ut mot muren. Den började byggas 1063. Kyrkan och det intilliggande muséet bevarar Luccas mest heliga föremål - det stora krucifixet Volto Santo di Lucca. I muséet finns guldklädda föremål som hör till statyn som står i ett litet "tempel", il tempietto, i kyrkan. I katedralen finns även ett fint gravmonument över adelsdamen Ilaria del Caretto, gjord av Jacopo della Quercia (1374-1438) i en stil som förebådar Michelangelos. Jacopo, som föddes i Siena, är mest berömd för att ha gjort den stora porten till katedralen San Petronio i Bologna.
Luccas status som oberoende comune fastställdes av markisen (markgreven) av Toscana Welf VI (1115-1191). Ätten Welf var en tysk släkt som gifte in sig med det mäktiga italienska furstehuset Este.
Lucca ligger vid floden Serchio som rinner upp i de Toscanska appeninerna vid Monte Sillano (1864 m.ö.h.) och mynnar ut i Liguriska havet. Idag är Lucca provinshuvudstad med 90000 invånare, med en välbevarad ringmur och gammal stadskärna, vackra kyrkor och ett fint elliptiskt format torg, piazza Anfiteatro. Ett Visby i Italien om man så vill. Fast Luccas ringmur är en fästningsverk från renässansen, en bred konstruktion som man senare planterat träd på, det blir idag som en upphöjd park. Liknande tjocka murar byggdes t.ex. runt Nicosia på Cypern av republiken Venedig.
Familjen Este behöll kontrollen uppströms floden Serchio, området Garfagnana. (deras huvudsakliga makt låg i Veneto och Emilio-Romagna, se t.ex. markis Azzo VI d´Este, 1170-1212). Strider fördes mellan dem och Republiken Lucca om kontrollen av en försvarsanläggning i Castiglione di Garfagnana.
Dante (1265-1321) levde i Lucca under en del av sin exil, beskyddad av en storman vid namn Uguccione della Faggiuola. Den militärt mest framstående ledaren i Lucca var Ugucciones lärjunge Castruccio Castracani som manövrerade ut sin läromästare och sedan styrde Lucca 1316-1328. Han fick spela en huvudroll i Mary Shellys roman "Valperga", i rollen som tyrannen som försöker kuva republiken. Överlag tycks Luccas republik ha varit rätt beroende av diverse stormän i de omgivande mäktiga städerna Florens och Pisa. Luccas murar byggdes 1545-1650 som skydd mot främst familjen Medicis attacker.
Operakompositören Giacomo Puccini (1858-1924) växte upp i Lucca, och det märks när man besöker staden. Tyvärr är det inte Jussi Björling som sjunger på torget när man passerar som turist.
Kyrkan San Michele in Foro var fram till 1370 möteslokal för republikens Consiglio Maggiore. Fasaden pryds av vackert ordnade arkader med statyer och inläggningar. Vid torget kan man ta en kaffe eller en glass på Café Casali.
Katedralen Duomo di San Martino ligger mer ut mot muren. Den började byggas 1063. Kyrkan och det intilliggande muséet bevarar Luccas mest heliga föremål - det stora krucifixet Volto Santo di Lucca. I muséet finns guldklädda föremål som hör till statyn som står i ett litet "tempel", il tempietto, i kyrkan. I katedralen finns även ett fint gravmonument över adelsdamen Ilaria del Caretto, gjord av Jacopo della Quercia (1374-1438) i en stil som förebådar Michelangelos. Jacopo, som föddes i Siena, är mest berömd för att ha gjort den stora porten till katedralen San Petronio i Bologna.
14 juli 2018
Bologna
Bologna börjar sin historia som den etruskiska staden Felsina, grundad 510 f.Kr. Nära Bologna ligger byn Villanova som gett namn till en arkeologisk järnålderskultur som leder fram till den etruskiska kulturen. Från ca. 189 f.Kr. etableras den romerska staden Bononia. Kejsar Claudius (r. 41-54 e.Kr) gjorde staden till en mer betydande plats inom Romarriket. Sedan övergick staden till att bli en del av exarkatet i Ravenna. Exarkatet fanns från 584 till Ravennas fall 751, men Lombarderna naggade delar av exarkatet löpande under den tiden och Bologna togs 728. Bologna gavs sedan till Kyrkostaten av Karl den store. Tysk-romerska riket hade periodvis stort inflytande över Kyrkostaten. 1167 gick Bologna med i den lombardiska ligan, omnämnd i förra inlägget. Vid freden i Venedig och senare freden i Konstanz 1183 uppnåddes större självständighet gentemot den tysk-romerska kejsaren.
Den medeltida staden byggdes ovanpå den ursprungliga kvadratiska romerska planen men gatuplanen blev allt annat än regelbunden. Centralpunkten är det stora torget Piazza Maggiore, som idag domineras av den stora katedralen som började byggas 1390 och som fortfarande inte är klar - den är oavslutad! Under 1100- och 1200-talet byggdes mängder av torn, upp mot 180 stycken, på det vis som var typiskt i Toscana och numera syns tydligast i den lilla staden San Gimignano. Idag är det två torn som finns kvar som är turistattraktionen - Asinellitornet heter det man får gå upp i. Men mer än tornen är det alla arkader som präglar Bologna och gör det trivsamt att gå runt i den gamla delen av staden.
Bolognas universitet anses ha grundats 1088 och blir då det äldsta universitet i västvärlden som fortfarande är verksamt. Grunddokumentet som beskriver universitetens roll anses vara "authenthica habitata", även benämnt "constitutio habitata", fastställt av Fredrik I Barbarossa år 1155 (eller 1158?). Dokumentet erkändes av påven Alexander III och gav universiteten en fri roll gentemot kyrka och stat.
Länken ovan listar personer som studerat eller undervisat i Bologna. Jag vill nämna två av humanismens förgrundsgestalter: Francesco Petrarca (1304-1374) och Umberto Eco (1932-2016). Flera betydande biologer och medicinare verkade i Bologna. Ulisse Aldrovandi (1522-1605) och Marcello Malpighi (1628-1694) är två exempel. Aldrovandi betraktades av Linné som en viktig föregångare inom naturalhistoria, hans herbarium var enormt och han grundade Bolognas botaniska trädgård. Malpighi var en mikroskopist som beskrev en rad biologiska fenomen som tidigare varit okända, t.ex. kapillärerna och de röda blodkropparna, och insekters motsvarighet till njurar - de malpighiska kärlen. Mycket betydelsefullt var det juridiska arbetet som utfördes i Bologna. De så kallade glossatorerna skrev kommentarer till den romerska Justinianska lagen som återupptäcktes på detta vis under 1100- och 1200-talet. Den mest betydelsefulla av dessa var Bulgarus (d. 1166) men den som sammanställde alltihop till den "stora glossen" var Franciscus Accursius (1182-1263).
Den medeltida staden byggdes ovanpå den ursprungliga kvadratiska romerska planen men gatuplanen blev allt annat än regelbunden. Centralpunkten är det stora torget Piazza Maggiore, som idag domineras av den stora katedralen som började byggas 1390 och som fortfarande inte är klar - den är oavslutad! Under 1100- och 1200-talet byggdes mängder av torn, upp mot 180 stycken, på det vis som var typiskt i Toscana och numera syns tydligast i den lilla staden San Gimignano. Idag är det två torn som finns kvar som är turistattraktionen - Asinellitornet heter det man får gå upp i. Men mer än tornen är det alla arkader som präglar Bologna och gör det trivsamt att gå runt i den gamla delen av staden.
Bolognas universitet anses ha grundats 1088 och blir då det äldsta universitet i västvärlden som fortfarande är verksamt. Grunddokumentet som beskriver universitetens roll anses vara "authenthica habitata", även benämnt "constitutio habitata", fastställt av Fredrik I Barbarossa år 1155 (eller 1158?). Dokumentet erkändes av påven Alexander III och gav universiteten en fri roll gentemot kyrka och stat.
Länken ovan listar personer som studerat eller undervisat i Bologna. Jag vill nämna två av humanismens förgrundsgestalter: Francesco Petrarca (1304-1374) och Umberto Eco (1932-2016). Flera betydande biologer och medicinare verkade i Bologna. Ulisse Aldrovandi (1522-1605) och Marcello Malpighi (1628-1694) är två exempel. Aldrovandi betraktades av Linné som en viktig föregångare inom naturalhistoria, hans herbarium var enormt och han grundade Bolognas botaniska trädgård. Malpighi var en mikroskopist som beskrev en rad biologiska fenomen som tidigare varit okända, t.ex. kapillärerna och de röda blodkropparna, och insekters motsvarighet till njurar - de malpighiska kärlen. Mycket betydelsefullt var det juridiska arbetet som utfördes i Bologna. De så kallade glossatorerna skrev kommentarer till den romerska Justinianska lagen som återupptäcktes på detta vis under 1100- och 1200-talet. Den mest betydelsefulla av dessa var Bulgarus (d. 1166) men den som sammanställde alltihop till den "stora glossen" var Franciscus Accursius (1182-1263).
5 juli 2018
Venedig, Bologna, Lucca och Pisa år 600 till 1220
Semestertider leder till en kort koll på några städer i det som idag är Italien, jag skriver som vanligt mest om tiden kring de utvalda åren 600 och 1220 e.Kr. Mellan Venedig och Pisa är det 33 mil. Över bron till Mestre, via Padua, över floden Po vid Ferrara, och vidare till Bologna, det är 15 mil. Från Bologna ska man upp i bergen som skiljer Emilia-Romagna från Toscana och sedan kommer man ner nära Florens men viker av i Prato för att komma till Lucca. Lucca ligger bara 2 mil norr om Pisa. Jag börjar med Venedig, så får de övriga städerna egna inlägg.
Venedig
Kanske var Venedig den plats på jorden som förändrade sig mest mellan år 600 och år 1220. År 600 var området en obygd av små öar i lagunen som bildas av alpflodernas delta (främst Po men norr därom t.ex. floderna Brenta och Piave). År 1220 var republiken Venedig ett imperium som styrde över tre åttondelar av det erövrade Bysantinska riket, och med rikedomar som bland mycket annat byggt Markusplatsen, med den vackra piazzan och katedralen San Marco (klar 1070).
Under orostider hade människor flyttat ut på öarna, till exempel när visigoter härjade år 400-410 och under hunnernas framfart. Staden Aquilea skövlades totalt av Attilas män år 452. Den låg på fastlandet norr om ön Grado, längst upp i Adriatiska havet. Många flydde till Grado och där etablerades ett biskopsdöme med en patriark. Längre söderut flydde man till öar som Lido, Torcello, Burano och Olivolo (numera den stadsdel i Venedig som heter Castello bakom Markus-katedralen). Ännu fler kom dit från Padova och Altino under trycket från Lombarder som erörade Norditalien från 568. Eftersom lombarderna stannade så kunde de som flytt inte åter komma till fastlandet. De fick istället organisera sig ute på öarna och den första enkla hertigdömet bildades enligt traditionen år 697. En "dux" valdes men på lokal dialekt blev det en doge. Totalt kom det att väljas 118 doges i republiken Venedigs historia, från år 697 till år 1797. Men, enligt Thomas F. Maddens vars "Venice, a new history", (Penguin 2012) jag nyttjar som referens, så var en doge inte en hertig. Han var mera en mycket mäktig ordförande för de valda ledarna, (fria män i ett råd kallat "Concio", som från 1143 blev Consilium Sapientium, även kallat Maggior Consiglio; "Venedigs stora råd"). Formellt var Venedig underställt exarkatet i Ravenna och relaktionerna med Bysans var mycket viktiga, men Venedig blev allt eftersom mer självständigt. När karolingerna tog över (vilket även ledde till att Kyrkostaten bildades) så lyckades de inte erövra Venedig men under angreppen kom man att fly till Rialto-området. Det blev sedan huvudstaden från 811, som byggdes ut med stöd från kejsaren i Konstantinopel. Här ligger grunden till Venedigs särart. Detta var inte ett feodalt samhälle med jordegendomar utan ekonomin baserades på sjöfart med handel, och försäljning av eget tillverkat salt. Och relationen med Bysans gjorde att påvens roll blev försvagad. Stölden av aposteln Marukus (San Marcos) reliker från Alexandria var ett propagandanummer som säkrade Venedigs status inom kristendomen och slutligen bröt patriarken i Aquileas anspråk på överhöghet. Den helige Markus ville verkligen vila i Venedig, relikerna brann upp vid en inbördes konflikt 976 men återfanns mirakulöst i en kyrkvägg. Venedig lyckades också genomföra sin egen investiturstrid snabbt och med tydligt resultat. Detaljerna finns på sidorna 80-84 i Thomas Maddens bok, jag nöjer mig med hans slutsats att från 1148 var separationen mellan kyrka och stat större i Venedig än någon annanstans i världen.
Jag tror mig inte om att kunna sammanfatta Venedigs väg till centralstyrd republik, det kan skrivas lika mycket om det som om grekernas antika politiska utveckling. Eventuella kopplingar däremellan skulle vara spännande att förstå eftersom Venedig hade så mycket kontakt med Bysans. Thomas Madden lyfter fram händelser kring år 1171 som avgörande. Då kejsaren av Bysans, Manuel I Komnenos, av olika skäl beslöt gynna Pisa och Genoa framför Venedig, genomförde Bysans ett koordinerat anfall mot Venedigs intressen i olika hamnar den 12 mars 1171. 20000 venetianer blev tillfångatagna. Doge Vitale II Michiel (doge mellan 1156 och 1172) och hans råd ville gå diplomatiskt fram men hela folkrepresentationen samlades i ett så kallat arengo och denna krävde en militär hämndaktion mot Bysans. Doge Michiel fann sig tvungen att följa den allmänna meningen men det skedde så halvhjärtat att Bysans vann sjökriget. Värre ändå, en pest drabbade flottan som sedan spred den vidare i Venedig när de återvände i reträtt. Missnöjet ledde till att Michiel knivmördades, medan hans råd valde att försiktigt kliva åt sidan. Ångern efteråt, skriver Thomas Madden (sid. 91) ledde till att det stora folkrådet inte utsåg en ny doge utan istället ett litet elvamannaråd av elektorer (utvalda bland de så kallade sapienti, "visa män") som fick mandat att välja ny doge. Thomas Madden kallar detta en revolution styrd av de rikaste familjerna för att uppnå en mer centraliserad och stabiliserande maktstruktur, något som passade för framgångsrik handel. Madden menar att här brösts "Myten om Venedig" - en plats där mäktiga doger styrde över självständiga människor. Istället skapades en mindre maktelit, som dock inte var en oligarki, utan det framstår som en liten regelstyrd byråkrati skapad för att gynna handeln. Jag fattar detta som att Venedig blivit en "stabil naturlig stat" enligt den indelning som jag tidigare redogjort för enligt en tidig Douglass North. Jämför de svaga stater som de andra stats-staterna i Italien uppvisade, med ständiga dramatiska fejder mellan olika familjer.
Med den interna organisationen på plats kunde Venedig spela en internationell roll som plattform för diplomati. År 1177 skedde det i stor skala, några av världens mäktiga kom till staden. Ett fredsavtal skrevs mellan tyskromerska kejsaren Fredrik I Barbarossa (r. 1155-1190) som en part och den andra parten var påven Alexander III (1159-1181), med deltagande av representanter för den normandiske kungen av Sicilien (William II, r. 1166-1189) och den lombardiske kungen. Även patriarken av Aquilea Ulrich II von Treven deltog bredvid Venedigs patriark Dandolo. Värd var doge Sebastiano Ziani (r. 1172-1178). Avtalet följde på slaget vid Legnano (nära Milano) 1176 där Fredrik I förlorat mot den Lombardiska stadsalliansen. Avtalet innebar att Fredrik gav upp sitt stöd till en antipåve och påven Alexander lyfte då sin bannbulla av Fredrik. Kyrkostaten och lombardiska ligans relation till tyskromerska imperiet reglerades. Lite senare (1183) bekräftades även freden med Siciliens normandiska styre. Venedig gynnades av fred på fastlandet och att handa med produkter från bland annat Milano. År 1200 hade Venedig cirka 100000 invånare, enligt Thomas Madden.Venedig spelade en betydelsefull roll i korstågen, främst som transportör av trupper. Detta urartade 1204 i skövlandet av Konstantinopel under det fjärde korståget. En kort översikt över korstågen finns i inlägg 28 juni 2013. Jag tycker inte Thomas Madden lyckas förmedla den tragedi som erövringen av Konstantinopel var, det känns som han ser det från Venedigs synvinkel. Han noterar att ett oräkneligt antal antika föremål förstördes, men den mänskliga och kulturella förödelsen var större än så. Miljonstaden Konstantinopel förvandlades till ett samhälle med cirka 40000 invånare (skriver Madden, jag tror han räknar med en stor omgivande befolkning i så fall. Mer rimligt är att invånarantalet låg kring 200000 år 1200. Det minskade rejält efter 1204 hursomhelst). Bokskatter i de stora biblioteken föröddes. Den bysantinska kulturen förödmjukades, säkert mer av frankernas framfart än av ventetianarnas men den skillnaden är svår att dra när de agerade som allierade.
Men ur Venedigs synvinkel; deras blinde doge Enrico Dandolo (r. 1192-1205), som anförde deras anfall, måste efter Marco Polo vara den mest märkliga personlighet som staden uppvisat, och de konstskatter och böcker som rövades till Venedig skapade ett kulturellt lyft där. (Det ska väl noteras att Venedigs bibliotek haft många andra tillfällen att skaffa sig böcker. Thomas Madden nämner särskilt en donation av metropolitanen av Nicea, kardinal Bessarion (1403-1472), som i sitt testamente lämnade över manuskript som blev grunden till biblioteket Marciana. Detta skedde då turkiska trupper under Mehmet II erövrat Konstantinopel 1453 och många greker fann för gott att fly till Venedig). Venedig blev efter 1204 ett imperium med Kreta som sin viktigaste utpost på andra sidan havet. För att se kartor över Venedigs besittningat, sök på "stato da mar". Palatsen längs Canal Grande byggdes. Det äldsta som finns kvar är Ca´ Farsetti. Och jag avslutar inlägget med att notera att Venedigs guldålder inleddes på 1200-talet. I en tid där tre extrema våldsapparater opererade - riddartidens korstågsfarare, de egyptiska mamlukerna och mongolerna - så blomstrar det framgångsrika Venedig genom handel över Medelhavet och Svarta havet. Först när sjövägarna runt Afrika och till Amerika upptäcktes bröts Venedigs roll som supermakt till havs.
Nästa inlägg ska handla om Bologna som är känt som platsen för västerlandets första universitet. Venedig tycks inte haft eget universitet men i närbelägna Padua (på italienska heter staden Padova) grundades ett universitet redan 1222. Notervärt är deras botaniska trädgård som fått status inom Unesco. Vid universitetet i Padova verkade bland andra Galileo Galilei (1564-1642) och här utbildades William Harvey (1578-1657) som var den förste som redogjorde för blodomloppet. Harvey drog slutsatsen att på något vis tar sig blodet från artärerna till venerna men kapillärerna upptäcktes för senare, år 1661, av Marcello Malpighi, men denne hör till inlägget om Bologna.
Venedig
Kanske var Venedig den plats på jorden som förändrade sig mest mellan år 600 och år 1220. År 600 var området en obygd av små öar i lagunen som bildas av alpflodernas delta (främst Po men norr därom t.ex. floderna Brenta och Piave). År 1220 var republiken Venedig ett imperium som styrde över tre åttondelar av det erövrade Bysantinska riket, och med rikedomar som bland mycket annat byggt Markusplatsen, med den vackra piazzan och katedralen San Marco (klar 1070).
Under orostider hade människor flyttat ut på öarna, till exempel när visigoter härjade år 400-410 och under hunnernas framfart. Staden Aquilea skövlades totalt av Attilas män år 452. Den låg på fastlandet norr om ön Grado, längst upp i Adriatiska havet. Många flydde till Grado och där etablerades ett biskopsdöme med en patriark. Längre söderut flydde man till öar som Lido, Torcello, Burano och Olivolo (numera den stadsdel i Venedig som heter Castello bakom Markus-katedralen). Ännu fler kom dit från Padova och Altino under trycket från Lombarder som erörade Norditalien från 568. Eftersom lombarderna stannade så kunde de som flytt inte åter komma till fastlandet. De fick istället organisera sig ute på öarna och den första enkla hertigdömet bildades enligt traditionen år 697. En "dux" valdes men på lokal dialekt blev det en doge. Totalt kom det att väljas 118 doges i republiken Venedigs historia, från år 697 till år 1797. Men, enligt Thomas F. Maddens vars "Venice, a new history", (Penguin 2012) jag nyttjar som referens, så var en doge inte en hertig. Han var mera en mycket mäktig ordförande för de valda ledarna, (fria män i ett råd kallat "Concio", som från 1143 blev Consilium Sapientium, även kallat Maggior Consiglio; "Venedigs stora råd"). Formellt var Venedig underställt exarkatet i Ravenna och relaktionerna med Bysans var mycket viktiga, men Venedig blev allt eftersom mer självständigt. När karolingerna tog över (vilket även ledde till att Kyrkostaten bildades) så lyckades de inte erövra Venedig men under angreppen kom man att fly till Rialto-området. Det blev sedan huvudstaden från 811, som byggdes ut med stöd från kejsaren i Konstantinopel. Här ligger grunden till Venedigs särart. Detta var inte ett feodalt samhälle med jordegendomar utan ekonomin baserades på sjöfart med handel, och försäljning av eget tillverkat salt. Och relationen med Bysans gjorde att påvens roll blev försvagad. Stölden av aposteln Marukus (San Marcos) reliker från Alexandria var ett propagandanummer som säkrade Venedigs status inom kristendomen och slutligen bröt patriarken i Aquileas anspråk på överhöghet. Den helige Markus ville verkligen vila i Venedig, relikerna brann upp vid en inbördes konflikt 976 men återfanns mirakulöst i en kyrkvägg. Venedig lyckades också genomföra sin egen investiturstrid snabbt och med tydligt resultat. Detaljerna finns på sidorna 80-84 i Thomas Maddens bok, jag nöjer mig med hans slutsats att från 1148 var separationen mellan kyrka och stat större i Venedig än någon annanstans i världen.
Jag tror mig inte om att kunna sammanfatta Venedigs väg till centralstyrd republik, det kan skrivas lika mycket om det som om grekernas antika politiska utveckling. Eventuella kopplingar däremellan skulle vara spännande att förstå eftersom Venedig hade så mycket kontakt med Bysans. Thomas Madden lyfter fram händelser kring år 1171 som avgörande. Då kejsaren av Bysans, Manuel I Komnenos, av olika skäl beslöt gynna Pisa och Genoa framför Venedig, genomförde Bysans ett koordinerat anfall mot Venedigs intressen i olika hamnar den 12 mars 1171. 20000 venetianer blev tillfångatagna. Doge Vitale II Michiel (doge mellan 1156 och 1172) och hans råd ville gå diplomatiskt fram men hela folkrepresentationen samlades i ett så kallat arengo och denna krävde en militär hämndaktion mot Bysans. Doge Michiel fann sig tvungen att följa den allmänna meningen men det skedde så halvhjärtat att Bysans vann sjökriget. Värre ändå, en pest drabbade flottan som sedan spred den vidare i Venedig när de återvände i reträtt. Missnöjet ledde till att Michiel knivmördades, medan hans råd valde att försiktigt kliva åt sidan. Ångern efteråt, skriver Thomas Madden (sid. 91) ledde till att det stora folkrådet inte utsåg en ny doge utan istället ett litet elvamannaråd av elektorer (utvalda bland de så kallade sapienti, "visa män") som fick mandat att välja ny doge. Thomas Madden kallar detta en revolution styrd av de rikaste familjerna för att uppnå en mer centraliserad och stabiliserande maktstruktur, något som passade för framgångsrik handel. Madden menar att här brösts "Myten om Venedig" - en plats där mäktiga doger styrde över självständiga människor. Istället skapades en mindre maktelit, som dock inte var en oligarki, utan det framstår som en liten regelstyrd byråkrati skapad för att gynna handeln. Jag fattar detta som att Venedig blivit en "stabil naturlig stat" enligt den indelning som jag tidigare redogjort för enligt en tidig Douglass North. Jämför de svaga stater som de andra stats-staterna i Italien uppvisade, med ständiga dramatiska fejder mellan olika familjer.
Med den interna organisationen på plats kunde Venedig spela en internationell roll som plattform för diplomati. År 1177 skedde det i stor skala, några av världens mäktiga kom till staden. Ett fredsavtal skrevs mellan tyskromerska kejsaren Fredrik I Barbarossa (r. 1155-1190) som en part och den andra parten var påven Alexander III (1159-1181), med deltagande av representanter för den normandiske kungen av Sicilien (William II, r. 1166-1189) och den lombardiske kungen. Även patriarken av Aquilea Ulrich II von Treven deltog bredvid Venedigs patriark Dandolo. Värd var doge Sebastiano Ziani (r. 1172-1178). Avtalet följde på slaget vid Legnano (nära Milano) 1176 där Fredrik I förlorat mot den Lombardiska stadsalliansen. Avtalet innebar att Fredrik gav upp sitt stöd till en antipåve och påven Alexander lyfte då sin bannbulla av Fredrik. Kyrkostaten och lombardiska ligans relation till tyskromerska imperiet reglerades. Lite senare (1183) bekräftades även freden med Siciliens normandiska styre. Venedig gynnades av fred på fastlandet och att handa med produkter från bland annat Milano. År 1200 hade Venedig cirka 100000 invånare, enligt Thomas Madden.Venedig spelade en betydelsefull roll i korstågen, främst som transportör av trupper. Detta urartade 1204 i skövlandet av Konstantinopel under det fjärde korståget. En kort översikt över korstågen finns i inlägg 28 juni 2013. Jag tycker inte Thomas Madden lyckas förmedla den tragedi som erövringen av Konstantinopel var, det känns som han ser det från Venedigs synvinkel. Han noterar att ett oräkneligt antal antika föremål förstördes, men den mänskliga och kulturella förödelsen var större än så. Miljonstaden Konstantinopel förvandlades till ett samhälle med cirka 40000 invånare (skriver Madden, jag tror han räknar med en stor omgivande befolkning i så fall. Mer rimligt är att invånarantalet låg kring 200000 år 1200. Det minskade rejält efter 1204 hursomhelst). Bokskatter i de stora biblioteken föröddes. Den bysantinska kulturen förödmjukades, säkert mer av frankernas framfart än av ventetianarnas men den skillnaden är svår att dra när de agerade som allierade.
Men ur Venedigs synvinkel; deras blinde doge Enrico Dandolo (r. 1192-1205), som anförde deras anfall, måste efter Marco Polo vara den mest märkliga personlighet som staden uppvisat, och de konstskatter och böcker som rövades till Venedig skapade ett kulturellt lyft där. (Det ska väl noteras att Venedigs bibliotek haft många andra tillfällen att skaffa sig böcker. Thomas Madden nämner särskilt en donation av metropolitanen av Nicea, kardinal Bessarion (1403-1472), som i sitt testamente lämnade över manuskript som blev grunden till biblioteket Marciana. Detta skedde då turkiska trupper under Mehmet II erövrat Konstantinopel 1453 och många greker fann för gott att fly till Venedig). Venedig blev efter 1204 ett imperium med Kreta som sin viktigaste utpost på andra sidan havet. För att se kartor över Venedigs besittningat, sök på "stato da mar". Palatsen längs Canal Grande byggdes. Det äldsta som finns kvar är Ca´ Farsetti. Och jag avslutar inlägget med att notera att Venedigs guldålder inleddes på 1200-talet. I en tid där tre extrema våldsapparater opererade - riddartidens korstågsfarare, de egyptiska mamlukerna och mongolerna - så blomstrar det framgångsrika Venedig genom handel över Medelhavet och Svarta havet. Först när sjövägarna runt Afrika och till Amerika upptäcktes bröts Venedigs roll som supermakt till havs.
Nästa inlägg ska handla om Bologna som är känt som platsen för västerlandets första universitet. Venedig tycks inte haft eget universitet men i närbelägna Padua (på italienska heter staden Padova) grundades ett universitet redan 1222. Notervärt är deras botaniska trädgård som fått status inom Unesco. Vid universitetet i Padova verkade bland andra Galileo Galilei (1564-1642) och här utbildades William Harvey (1578-1657) som var den förste som redogjorde för blodomloppet. Harvey drog slutsatsen att på något vis tar sig blodet från artärerna till venerna men kapillärerna upptäcktes för senare, år 1661, av Marcello Malpighi, men denne hör till inlägget om Bologna.
9 juni 2018
Märk världen
I ett "big history"-perspektiv har jag skrivit några inlägg rörande frågan om när medvetandet uppkom. Men det är en fråga som bara
blir meningsfull om jag kan klargöra vad jag menar med medvetande och självmedvetande. För mig är
en viktig referens i de funderingarna Tor Nørretranders "Märk
världen, en bok om vetenskap och intuition", som kom 1991 och Bonniers gav ut på svenska 1993.
"Märk världen" är en bra introduktion till Benjamin Libets forskning om att man fattar sina beslut en halv sekund innan ens självmedvetande informerar om dem. Men Tor Nørretrander kommer inte till slutsatsen att det skulle betyda att vårt självmedvetande inte har något inflytande. Han väljer ett språkbruk där "Jag" är självmedevetandet och "Mig" är det omedvetna medvetandet. Han skriver på sidan 362: " Liksom rättsfilosofins huvudproblem är jagets ansvar för miget kan existentialismens huvudproblem sägas vara jagets val av miget". Som dansk kan han sin Kirkegaard. Han skriver "Det egentliga och fulla existentiella allvaret betingas inte av vad man väljer, utan att man väljer. Det avgörande är att jaget vågar välja en möjlighet och stå för den som sin egen (även om den inte är det). " Jag tror att Jonathan Haidts bild av det tappra Jaget som sitter på den svårstyrda elefanten Miget är rätt träffande. Ångesten, äcklet och absurditeten som existentialisterna talar om, det kommer av Jaget som kämpar med sin roll som elefantförare. Jagets oro över att inte kunna acceptera miget. Eller ännu mer komplext, absurditeten uppkommer när jaget/miget ska anpassa sig till de motsägelsefulla eller orimliga krav som världen ställer. Kierkegaard har en lösning, han är religiös, och jag och mig kan förenas i ödmjukhet inför Gud. För de icke religiösa existentialisterna är efterrationaliseringen mycket svårare att få att gå ihop.
En svaghet i "Märk Världen" är att Tor Nørretranders var imponerad av psykologen Julian Jaynes (1920-1997) teori om att självmedvetandet uppkom så sent som för 3000 år sedan. Innan dess skulle hjärnan varit uppdelad i två delar och ens styrande tankar skulle ha uppfattats som externa, som om en yttre röst talade om för en vad som skulle göras. Mer exakt, skriver Nørretranders, var Solon i Aten (ca 640-558) den förste som använde det grekiska ordet noos i betydelsen självmedvetande. Detta känns på gränsen till fånigt. Det finns all anledning att imponeras av vad de gamla grekerna åstadkom utan att hamna i slutsatsen att det berodde på en enastående kognitiv förändring. För mig är det svårt att tänka att de människor som åstadkom grottmålningar för mer än 30000 år sedan inte hade ett självmedvetande. Vad jag förstår anses Julian Jaynes teorier inte giltiga inom modern psykologi men jag behöver läsa mer medvetandehistoria för att kunna redogöra för detta.
"Märk världen" är en bra introduktion till Benjamin Libets forskning om att man fattar sina beslut en halv sekund innan ens självmedvetande informerar om dem. Men Tor Nørretrander kommer inte till slutsatsen att det skulle betyda att vårt självmedvetande inte har något inflytande. Han väljer ett språkbruk där "Jag" är självmedevetandet och "Mig" är det omedvetna medvetandet. Han skriver på sidan 362: " Liksom rättsfilosofins huvudproblem är jagets ansvar för miget kan existentialismens huvudproblem sägas vara jagets val av miget". Som dansk kan han sin Kirkegaard. Han skriver "Det egentliga och fulla existentiella allvaret betingas inte av vad man väljer, utan att man väljer. Det avgörande är att jaget vågar välja en möjlighet och stå för den som sin egen (även om den inte är det). " Jag tror att Jonathan Haidts bild av det tappra Jaget som sitter på den svårstyrda elefanten Miget är rätt träffande. Ångesten, äcklet och absurditeten som existentialisterna talar om, det kommer av Jaget som kämpar med sin roll som elefantförare. Jagets oro över att inte kunna acceptera miget. Eller ännu mer komplext, absurditeten uppkommer när jaget/miget ska anpassa sig till de motsägelsefulla eller orimliga krav som världen ställer. Kierkegaard har en lösning, han är religiös, och jag och mig kan förenas i ödmjukhet inför Gud. För de icke religiösa existentialisterna är efterrationaliseringen mycket svårare att få att gå ihop.
En svaghet i "Märk Världen" är att Tor Nørretranders var imponerad av psykologen Julian Jaynes (1920-1997) teori om att självmedvetandet uppkom så sent som för 3000 år sedan. Innan dess skulle hjärnan varit uppdelad i två delar och ens styrande tankar skulle ha uppfattats som externa, som om en yttre röst talade om för en vad som skulle göras. Mer exakt, skriver Nørretranders, var Solon i Aten (ca 640-558) den förste som använde det grekiska ordet noos i betydelsen självmedvetande. Detta känns på gränsen till fånigt. Det finns all anledning att imponeras av vad de gamla grekerna åstadkom utan att hamna i slutsatsen att det berodde på en enastående kognitiv förändring. För mig är det svårt att tänka att de människor som åstadkom grottmålningar för mer än 30000 år sedan inte hade ett självmedvetande. Vad jag förstår anses Julian Jaynes teorier inte giltiga inom modern psykologi men jag behöver läsa mer medvetandehistoria för att kunna redogöra för detta.
28 april 2018
Angels fear
Mary Catherine Bateson (född 1939) skrev med stöd av Gregory Batesons efterlämnade anteckningar en bok som på svenska heter "Där änglar är rädda att gå" (Symposion, 1988). Gregory Bateson hade börjat med att skriva dialoger med sin dotter i "Mind and Nature" och efter hans död sammanställde hon efterlämnat material men skrev också till egna stycken och kapitel.
De bägge Batesons försöker redogöra för en tankevärld (en epistemologi) som är monistisk, men som inte är enfaldigt materiell. Bateson accepterar inte en cartesiansk dualism som delar in världen i "ande" och "materia". Men den materiella världen måste beskrivas med två olika språk, ett där tyngdpunkten ligger i substantiv, ting, och ett annat språk som betonar mönster och relationer. Bateson menar att det biologiska informationsystemet bygger på sådan kommunikation, och det är sådana system han kallar "Mind". Kapitel 17 i "Där änglar är rädda att gå" har Mary Catherine Bateson skrivit själv, utan att utgå från faderns anteckningar. Mary Catherine är också antropolog, och hon noterar att fadern utgick från en antropologisk ansats, även när han arbetade som biolog. En viktig punkt är att antropologer är tränade i att hålla flera kulturers begreppssystem aktuella och kunna diskutera dem både "inifrån" och "utifrån". Inne i en kultur är begrepp meningsfulla och därmed "verkliga" på ett vis som de inte behöver vara när man ser dem utifrån. Med det synsättet blir en biologisk organism till en kultur som går att beskriva etnografiskt.
Det gör att Bateson lånar in ord från religion och estetik och använder dem i sina biologiska och sociala beskrivningar. Han menar att det är begränsande att använda ord som låser tanken i en materiell beskrivning, som när man talar om "folk" eller "samhällskrafter" som om de enskilda aktörerna kan summeras ihop som gasmolekyler i en behållare. Med ett sådant tänk blir till exempel "självmedvetandet" ett ting, som om det fanns något inom en som var ett fysiskt "Jag" separat från alla de processer som pågår i kroppen.
Bateson försöker därför att använda ord som "liknelse" och "sakrament" men ge dem en formell definition i vetenskaplig mening. "Liknelse" och "metafor" är estetiska begrepp som går att relatera till logisk analys. Sakrament är ett religiöst begrepp, som handlar om regler för att hålla något för heligt ("en helig metafor för en specifik religiös hållning"). I Batesons värld blir det "det yttre tecknet på en inre nådegåva". Det finns regler för att undvika information som bryter mot logiska nivåer i en struktur på ett sådant vis att det uppstår patologier. Jag kan inte påstå att jag förstår detta och det ingår i Gregory Batesons metod att inte förklara för tydligt, något Mary Catherine suckar över i några av dialogerna.
Viktigt för mig har ändå varit att detta synsätt leder till en slags vetenskapligt baserad vördnad för allt liv. Bateson (både far och dotter) lyfter fram respekt för större ekologiska sammanhang, och att våra nuvarande dominerande ideologier inte förmår ha ett språk som skapar sådan respekt. Jag kan inte redogöra för hela tankegången här. Och här finns problem, det är inte enkelt att låta vanliga ord få speciella betydelser, särskilt för oss som är oskolade i sådant tänkande. Vill jag förstå hur ord som "liknelse" och "sakrament" kan förstås läser jag hellre Torgny Lindgrens böcker. Djupet i den slags livets paradoxer som en författare som Torgny Lindgren kan skildra, ska kanske inte gå att bringa reda i, kvaliteten finns just därför där. Jag tror också makt har mycket större betydelse än vad Bateson redovisar, de som sträver efter makt har en förmåga att styra ords betydelse oavsett ur vilket sammanhang orden har hämtats.
Det jag vill komma fram till här är att det finns en koppling till frågan om "fria viljan" och moraliskt ansvar här. Den dataism som jag tog upp i tidigare inlägg är en systemsyn på tillvaron som är kraftfull men enfaldigt materiell. Vilket kan att leda vidare in i ännu värre patologier än det nuvarande tillväxtsamhällets sjuka. Jag tror att det finns ett sätt att ha en systemsyn och ändå behålla respekt för livet, och att Gregory Batesons idéer visade en väg åt det hållet. Men det var nog en för svår väg. Hans idéer har mest tagits upp av religiösa som vill återupprätta dualismen, och det var inte hans mening.
De bägge Batesons försöker redogöra för en tankevärld (en epistemologi) som är monistisk, men som inte är enfaldigt materiell. Bateson accepterar inte en cartesiansk dualism som delar in världen i "ande" och "materia". Men den materiella världen måste beskrivas med två olika språk, ett där tyngdpunkten ligger i substantiv, ting, och ett annat språk som betonar mönster och relationer. Bateson menar att det biologiska informationsystemet bygger på sådan kommunikation, och det är sådana system han kallar "Mind". Kapitel 17 i "Där änglar är rädda att gå" har Mary Catherine Bateson skrivit själv, utan att utgå från faderns anteckningar. Mary Catherine är också antropolog, och hon noterar att fadern utgick från en antropologisk ansats, även när han arbetade som biolog. En viktig punkt är att antropologer är tränade i att hålla flera kulturers begreppssystem aktuella och kunna diskutera dem både "inifrån" och "utifrån". Inne i en kultur är begrepp meningsfulla och därmed "verkliga" på ett vis som de inte behöver vara när man ser dem utifrån. Med det synsättet blir en biologisk organism till en kultur som går att beskriva etnografiskt.
Det gör att Bateson lånar in ord från religion och estetik och använder dem i sina biologiska och sociala beskrivningar. Han menar att det är begränsande att använda ord som låser tanken i en materiell beskrivning, som när man talar om "folk" eller "samhällskrafter" som om de enskilda aktörerna kan summeras ihop som gasmolekyler i en behållare. Med ett sådant tänk blir till exempel "självmedvetandet" ett ting, som om det fanns något inom en som var ett fysiskt "Jag" separat från alla de processer som pågår i kroppen.
Bateson försöker därför att använda ord som "liknelse" och "sakrament" men ge dem en formell definition i vetenskaplig mening. "Liknelse" och "metafor" är estetiska begrepp som går att relatera till logisk analys. Sakrament är ett religiöst begrepp, som handlar om regler för att hålla något för heligt ("en helig metafor för en specifik religiös hållning"). I Batesons värld blir det "det yttre tecknet på en inre nådegåva". Det finns regler för att undvika information som bryter mot logiska nivåer i en struktur på ett sådant vis att det uppstår patologier. Jag kan inte påstå att jag förstår detta och det ingår i Gregory Batesons metod att inte förklara för tydligt, något Mary Catherine suckar över i några av dialogerna.
Viktigt för mig har ändå varit att detta synsätt leder till en slags vetenskapligt baserad vördnad för allt liv. Bateson (både far och dotter) lyfter fram respekt för större ekologiska sammanhang, och att våra nuvarande dominerande ideologier inte förmår ha ett språk som skapar sådan respekt. Jag kan inte redogöra för hela tankegången här. Och här finns problem, det är inte enkelt att låta vanliga ord få speciella betydelser, särskilt för oss som är oskolade i sådant tänkande. Vill jag förstå hur ord som "liknelse" och "sakrament" kan förstås läser jag hellre Torgny Lindgrens böcker. Djupet i den slags livets paradoxer som en författare som Torgny Lindgren kan skildra, ska kanske inte gå att bringa reda i, kvaliteten finns just därför där. Jag tror också makt har mycket större betydelse än vad Bateson redovisar, de som sträver efter makt har en förmåga att styra ords betydelse oavsett ur vilket sammanhang orden har hämtats.
Det jag vill komma fram till här är att det finns en koppling till frågan om "fria viljan" och moraliskt ansvar här. Den dataism som jag tog upp i tidigare inlägg är en systemsyn på tillvaron som är kraftfull men enfaldigt materiell. Vilket kan att leda vidare in i ännu värre patologier än det nuvarande tillväxtsamhällets sjuka. Jag tror att det finns ett sätt att ha en systemsyn och ändå behålla respekt för livet, och att Gregory Batesons idéer visade en väg åt det hållet. Men det var nog en för svår väg. Hans idéer har mest tagits upp av religiösa som vill återupprätta dualismen, och det var inte hans mening.
7 april 2018
Gregory Batesons "Mind"
Gregory Bateson ger en definition av "mind" som gör att man ser likheter och samband. Ett "mind" blir med Batesons definition ett fenomen som finns i många "komplexa adaptiva system", även om det begreppet har en vidare definition. Jag kallar det också ihopvävda "loopar". Ofta nog är det fråga om något levande men även tekniska system och sociala system som har återkopplingar kan uppfylla kriterierna. Vad jag förstår kan begreppet "intentionalitet" användas för alla sådana system.
Batesons definition innehåller sex kriterier som finns i kapitel 4 av "Mind and Nature" (1979) och upprepas i "Angels Fear" (på sidan 29 i svenska versionen "Där änglar är rädda att gå"). Tyvärr har den svenska översättaren valt ordet "ande" där Bateson skriver "mind", vilket för mig leder till helt vilseledande associationer. I ett tidigare inlägg lyfte jag ordet "håg" bara för att visa att det finns många ord som vagt försöker beskriva den typ av fenomen som uppstår. Antagligen är även "mind" ett ord som leder till associationer som engelskspråkiga har svårt att ta till sig.
Bateson har kommenterat sin definition i kapitel 8 av "Mind and Nature". I min sammanfattning:
1. Det handlar om relationer mellan delar. Det är organiseringen av delarna som är viktig, inte vad delarna består av.
2. Interaktionerna mellan delarna utlöses av skillnader. Det är mönster som meddelar betydelse. Det krävs alltså en skillnad mellan en del och en annan för att påverka en tredje del. Detta sker över tid.
3. Det går åt energi. Det är inte energin som styr, men åtminstone den (tredje) del som tar emot en signal behöver energi för sin reaktion.
4. Processerna sker i loopar, eller ännu mer komplexa kedjor av återkopplingar.
5. All budskap är kodade. Effekterna av skillnaderna uppfattas som omvandlingar av tidigare händelser. Reglerna för sådana transformationer måste vara jämförelsevis stabila. Att det är fråga om koder gör att det liknar språk (eller är språk i de delar av systemen som kan tala). På biologiska nivåer finns ett forskningsområde som studerar detta som kallas biosemiotik.
6. Sist och viktigast: logisk typkategorisering förekommer. "Beskrivningar och klassificeringar av dessa transformationsprocesser avslöjar en hierarki av logiska typer immanenta i fenomenen". Exempel på dessa logiska typer är inlärning. På lägsta nivå sker en reaktion. På nästa nivå lär sig systemet något. På ännu nästa nivå lär sig systemet om hur det kan lära sig saker. Hela begreppsapparaten om logiska typer har Bateson hämtat från Bertrand Russels typteori.
För intentionaliteten finns en sådan hierarki som jag bekrivit i tidigare inlägg, baserat på Robin Dunbars teorier. Vid första gradens intentionalitet har man reagerat på något, man är medveten om något. Här befinner sig de flesta system, om man accepterar att kalla detta för "omedvetet medvetande". Vid andra graden kan man reagera på att någon annan reagerat på något. Dvs det budskap den andre tagit emot skapar ett budskap som du kan tolka. På en tredje nivå kan man förstå att den andre har en föreställning om intentionaliteten hos en tredje person. På denna nivå får man möjligheter till självmedvetenhet och social anpassning. På högre nivåer befinner sig bara människan och på de allra högsta nivåerna kanske bara vissa författare med uppövad förmåga att skapa känsla för andras nästlade loopar av förståelse.
Gregory Bateson själv gör inte mycket för att förklara hur han ser på hur hans teori skulle förklara självmedvetandet. På ett ställe (sid 118 i svenska upplagan av "Där änglar är rädda att gå", Symposion, 1988) står att "vi på något sätt och någonstans förstår att den fria viljan är nonsens". Tyvärr är han riktigt svår att begripa. När han ska förklara säger han "Doktrinen om den "fria viljan" förhåller sig till handling som föreställningen om "direkt seende" till perceptionen - men "direkt seende" gör perceptionen till något passivt. "Fri vilja" gör handlingen mera aktiv".
Innan har han omständligt förklarat hur vårt seende (perceptionen) skapas av förutbestämda strukturer i hjärnan som tolkar de signaler som kommer in från ögat. Vi kan normalt inte vara medvetna om dessa processer, det skulle störa seendet, så vi (vårt efterrationaliserande medvetande) föredrar att anse det vara "direkt". På liknande (omvänt) vis skulle alltså vårt självmedvetande aktivt göra oss självmedvetna om de processer som leder till handling. Bateson konstaterar (eller i alla fall citerar hans dotter Mary Catherine Bateson honom så, det är hon som sammanställt boken och skrivit vissa delar av den): "Antingen är dessa frågor nonsens - eller också innebär de arbete för ett helt liv....".
Batesons definition innehåller sex kriterier som finns i kapitel 4 av "Mind and Nature" (1979) och upprepas i "Angels Fear" (på sidan 29 i svenska versionen "Där änglar är rädda att gå"). Tyvärr har den svenska översättaren valt ordet "ande" där Bateson skriver "mind", vilket för mig leder till helt vilseledande associationer. I ett tidigare inlägg lyfte jag ordet "håg" bara för att visa att det finns många ord som vagt försöker beskriva den typ av fenomen som uppstår. Antagligen är även "mind" ett ord som leder till associationer som engelskspråkiga har svårt att ta till sig.
Bateson har kommenterat sin definition i kapitel 8 av "Mind and Nature". I min sammanfattning:
1. Det handlar om relationer mellan delar. Det är organiseringen av delarna som är viktig, inte vad delarna består av.
2. Interaktionerna mellan delarna utlöses av skillnader. Det är mönster som meddelar betydelse. Det krävs alltså en skillnad mellan en del och en annan för att påverka en tredje del. Detta sker över tid.
3. Det går åt energi. Det är inte energin som styr, men åtminstone den (tredje) del som tar emot en signal behöver energi för sin reaktion.
4. Processerna sker i loopar, eller ännu mer komplexa kedjor av återkopplingar.
5. All budskap är kodade. Effekterna av skillnaderna uppfattas som omvandlingar av tidigare händelser. Reglerna för sådana transformationer måste vara jämförelsevis stabila. Att det är fråga om koder gör att det liknar språk (eller är språk i de delar av systemen som kan tala). På biologiska nivåer finns ett forskningsområde som studerar detta som kallas biosemiotik.
6. Sist och viktigast: logisk typkategorisering förekommer. "Beskrivningar och klassificeringar av dessa transformationsprocesser avslöjar en hierarki av logiska typer immanenta i fenomenen". Exempel på dessa logiska typer är inlärning. På lägsta nivå sker en reaktion. På nästa nivå lär sig systemet något. På ännu nästa nivå lär sig systemet om hur det kan lära sig saker. Hela begreppsapparaten om logiska typer har Bateson hämtat från Bertrand Russels typteori.
För intentionaliteten finns en sådan hierarki som jag bekrivit i tidigare inlägg, baserat på Robin Dunbars teorier. Vid första gradens intentionalitet har man reagerat på något, man är medveten om något. Här befinner sig de flesta system, om man accepterar att kalla detta för "omedvetet medvetande". Vid andra graden kan man reagera på att någon annan reagerat på något. Dvs det budskap den andre tagit emot skapar ett budskap som du kan tolka. På en tredje nivå kan man förstå att den andre har en föreställning om intentionaliteten hos en tredje person. På denna nivå får man möjligheter till självmedvetenhet och social anpassning. På högre nivåer befinner sig bara människan och på de allra högsta nivåerna kanske bara vissa författare med uppövad förmåga att skapa känsla för andras nästlade loopar av förståelse.
Gregory Bateson själv gör inte mycket för att förklara hur han ser på hur hans teori skulle förklara självmedvetandet. På ett ställe (sid 118 i svenska upplagan av "Där änglar är rädda att gå", Symposion, 1988) står att "vi på något sätt och någonstans förstår att den fria viljan är nonsens". Tyvärr är han riktigt svår att begripa. När han ska förklara säger han "Doktrinen om den "fria viljan" förhåller sig till handling som föreställningen om "direkt seende" till perceptionen - men "direkt seende" gör perceptionen till något passivt. "Fri vilja" gör handlingen mera aktiv".
Innan har han omständligt förklarat hur vårt seende (perceptionen) skapas av förutbestämda strukturer i hjärnan som tolkar de signaler som kommer in från ögat. Vi kan normalt inte vara medvetna om dessa processer, det skulle störa seendet, så vi (vårt efterrationaliserande medvetande) föredrar att anse det vara "direkt". På liknande (omvänt) vis skulle alltså vårt självmedvetande aktivt göra oss självmedvetna om de processer som leder till handling. Bateson konstaterar (eller i alla fall citerar hans dotter Mary Catherine Bateson honom så, det är hon som sammanställt boken och skrivit vissa delar av den): "Antingen är dessa frågor nonsens - eller också innebär de arbete för ett helt liv....".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)