År 1772 i Sverige och en återblick på kartan över Sogdiana

 Spanarna på radio (2022-09-16) inledde med att notera att drottningen av Storbritannien har dött, att de rödgröna förlorade valet, att kriget i Ukraina fortsätter med grymheter man inte förstår från rysk sida och att klimatförändringarna fortsätter, också de med grymma följdverkningar för många. Att Elisabeth II gått bort framstår som en distraktion för många från de större problemen, men hjälper inte mig. Jag flyr istället in i historiska funderingar och kartläsande.

Ett annat radioprogram, Vetenskapsradio Historia 2022-09-06, tar upp Gustav III:s statskupp 19 augusti 1772. Den begynnande utvecklingen under frihetstiden mot ett samhälle med mera balanserade maktförhållanden avbröts genom att kungen och hans anhängare lyckades ta makten och återinföra enväldet. Enligt historikern Jonas Nordin så lyckas Gustav III använda en delvis republikansk retorik från frihetstiden och omtolka det till ett stöd för kungamakten. Jonas Nordin har skrivit om skälen till att monarkin behölls under frihetstiden, delvis som ett sätt att skapa legitimitet för adeln i riksrådet gentemot allmogen. Gustav III får stöd av militären och statskuppen genomfördes på ett oblodigt vis. Men hotet om våld är påtagligt och kungen avkräver i enskilt samtal medlemmarna i riksrådet en trohetsed. De får sedan ställa sig bakom en ny regeringsform som var skriven av kungen och som ändrar riksrådets roll från beslutande till enbart rådgivande. Formellt enväldig blir Gustav III först 1789, en grundlag som gällde i Sverige till 1809 och i Finland fram till 1919. Jonas Nordin menar att hade statskuppen misslyckats kunde den svenska utveckling gått vidare mot republik, på liknande vis som i USA och Frankrike. I programmet nämns också att det var en europeisk klimatkris med kalla vintrar och regniga höstar, särskilt år 1770, med 50 procent minskade skördar, som skapade social oro som kunde utnyttjas av olika politiska grupperingar. Gustav III lyckades skylla ökade matpriser på adeln. Samtidigt var många adelsmän oroliga för att deras privilegier skulle förloras helt och beredda att låta kungen ta över. De grupperingar som stod bakom den politiska rörelsen mössorna, (med prästen Anders Chydenius som så radikal portalfigur att han under en period blev utesluten ur riksdagen), hade lyckats införa tryckfrihet 1766. Mössorna kom åter till makten vid 1772 år riksdag, vilket oroade stora delar av adeln. Detta drev fram ett läge som Gustav kunde utnyttja. Till den inrikespolitiska situationen tillkommer omgivande länders reaktioner på förloppet. Men inget land tycks ha agerat för att stoppa Gustav. Kungen själv kallade händelsen för en revolution och delade ut revolutionsmedalj till de som stött honom.

Jag tycker detta händelseförlopp 1772 illustrerar en balanspunkt i svensk historia som tippar tillbaka i det tillstånd som jag i tidigare inlägg (t.ex. 8 oktober 2021) betecknat limited access order. Under frihetstiden påbörjades en utveckling mot open access order i svensk historia, man kan se det som en övergångsfas men det finns inget linjär utveckling i detta. Som illustration av detta kan man nämna att Gustav IIIs envälde bröt med den vetenskapliga tradition som påbörjats i Sverige. Vetenskapsakademin skriver att Gustav IIIs tid innebar en inriktning mot mysticism och ytlig kvickhet istället för mot solid vetenskap. Först från 1818 med Berzelius kom akademin in på det solida spåret igen. Enväldet var instabilt, och 1792 mördades Gustav III. Från 1809 återställdes en ordning där kungen inte var enväldig. Den open access order som innebär att man självständigt kan starta fristående organisationer kanske inte var på plats förrän framåt 1860-talet.

En nyhet idag kastar mig längre tillbaka i tiden och mitt bloggande kring kartor över sidenvägen. Det står i DN om konflikter mellan Tadzjikistan och Kirgizistan. Konflikten rör bland annat vattenförsörjning till enklaven/exklaven Vorukh. På kartan kan man se flera enklaver inom Kirgizistan i bergen söder om Ferganadalen. Vorukh hör till Tadzjikistan medan enklaverna Sokhs (Sox) och Shohimardon hör till Uzbekistan. Det finns också en enklav i Uzbekistan som hör till Tadzjikistan som heter Sarvan. Sådana här krångliga gränsförhållanden finns på närmare håll, se till exempel Baarle-Nassau nära gränsen mellan Belgien och Nederländerna. Här underlättar EU-regler gränsövergångarna medan någon sådan organisation är det långt kvar innan man upprättat i Centralasien. Istället beskrivs hur gränser stängs och folk tvingas till långa omvägar över svåra bergspass. Samarbete mellan de styrande är problematiskt. Här råder i det närmaste envälde i de flesta av republikerna. Tadzjikistan styrs av Emomali Rhamon som suttit vid makten sen 1992 och ses som en centralasiatisk Lukasjenko. Presidenten i Kirgizistan heter Sadyr Japarov, han valdes 2021 och har efter det stärkt presidentmakten betydligt. I Uzbekistan satt länge Islam Karimov som extremt auktoritär ledare, han dog 2016 och då blev hans premiärminister president, omvald 2021 utan att någon verklig opposition tillåtits. Det som ger mig anledning att gå tillbaka i tiden är att den närbelägna regionen i Tadzjikistan heter Sughd, ett namn som kommer av det gamla Sogdiana. När jag skrev inlägg om sidenvägen för 10 år sedan, till exempel i inlägg 8 januari 2011, så var sogdierna med. Den gamla staden Khujand är huvudort i Sughd. År 1220 erövrade mongolerna Khujand, i samma historiska förlopp som det jag skrivit om i flera inlägg rörande staden Merv.

Att bringa reda i den historia som leder fram till de komplicerade gränsdragningarna i det som var det gamla Sogdiana är inte enkelt. Vid Sovjetunionens upplösning 1991 så blev de gränser som upprättats som Sovjetrepubliker nationsgränser. Sovjetrepubliker namngivna efter olika etniska grupper upprättades från 1922. Uzbekiska SSR 1924, Tadzjikiska SSR 1929 och Kirgiziska 1934. Det var denna etniska tanke som gjorde att vissa dalgångar inom ett område skulle utgöra exklaver åt en intilliggande republik. Ett förenklat sätt att förstå detta är att gå efter språk. Tadzjikiska är ett persiskt språk närbesläktat med dari. I min genomgång av dynastier 1220 kan tadjikerna kopplas till de samanidiska och ghuridiska rikena. Kirgisiska och uzbekiska är turkiska språk. Kirgisiska ligger nära kazakiska. Kirgisernas bakgrund kan kopplas till de kumaner/kiptjaker som likt många andra nomadfolk dyker upp på många olika ställen under historiens gång. Det Khwarezmidiska imperiet byggde på en armé av kiptjaker. Uzbekiska räknas som en sydöstlig gren av turkiska, relaterat till den utdöda karlukiskan och släkt med uiguriska. Uzbekiskan utvecklades från chagatanska under Timur Lenks styre och senare under Buchara-khanatet 1500-1785. Babur, som drevs söderut från Samarkand 1512 av uzbeker, skrev sin biografi på chagatanska.

Allt detta blir väldigt förenklat, sannolikt hur man än försöker beskriva det. Det är svårt att ge en begriplig beskrivning av så mycket parallell förändring för alla dessa människor som levt i Centralasien. År 1772 hade sidenvägen sedan länge tappat i betydelse. Från 1711 var Bucharakhanatet i förfall. Direkta avtal mellan Ryssland och Qing-dynastin i Kina, som t.ex. Nerchinks 1689 och Kyakhta-fördraget 1727, delade upp återstående handelsintressen över huvudet på alla centralasiatiska folk. Den uzbekiske atalyken som regerade i Buchara på 1770-talet försökte kontakta både Ryssland och det Osmanska riket för att återupprätta handeln. Det lyckas inte. Sjövägen innebar en mycket enklare väg för handeln och den mindre del som återstod tog en direkt nordligare väg mellan Kina och Ryssland. En ny dynasti med mer mongolisk bakgrund tog över styret i Buchara 1785 och styrde som emirer till 1920. I Khwarezm styrde andra uzbekiska dynastier i det som i Ryssland kallades Khiva-khanatet.

Tadzjikiska grupper finns idag även i Afghanistan och som en minoritet i Kina i ett område som heter Tashkurgan, längs den södra led av sidenvägen som gick genom Wakhankorridoren och sedan upp mot Kina. Inte heller de kunde återupprätta den handel som sogdierna varit så kända för.

I Iran styrde Afsharid-dynastin 1736 till 1796. Den hade grundats av den militärt skicklige turkmenen Nadir Shah som tog över från Safaviderna. Under Nadir Shah erövrades under perioder khanaten i norr, men senare kom dynastin att styra över ett mindre område i Khorasan. Istället ersattes de i betydelse av Durrani-dynastin (1747-1823) som anses ha grundat det som ska bli Afghanistan.

Centralasiens khanat var enväldigt styrda, ofta av den militärt dugligaste personen inom den mäktigaste familjen. Den rikaste perioden var när de nomadiska folken på stäppen kunde skapa dominanta imperier men sedan konkurrerades de ut av de starkare bofasta befolkningarna som omgav dem. Striderna som detta orsakade försvagade de centrala delarna av Eurasien medan först Kina och Japan i öster och sedan i ännu högre grad Europa i väster kom att dominera. Att sjövägen tog över handeln från karavanerna var givetvis förödande för ekonomin, även den mer lokala handeln minskade då hela organisationen kring handeln föll samman. Det sista betydande nomadiska imperiet var det mongoliska Dzunghar-khanatet 1634-1755. Det låg öster om det område jag skrev om ovan, i det som idag är nordvästra Xinjiang, delar av Tibet samt östra delarna av Kirgizistan. Jungharerna utsattes för en formidabel massaker av den manchu-kinesiska Qing-dynastin och i kombination med smittkoppsepidemier minskade deras befolkningstal dramatiskt. Deras område blev invaderat av Han-kineser och andra folk. Före 1900-talet kommer folkmordet av jungharerna högt på skattningarna av antalet döda i ett folkmord, med ca. 500000 döda av en total befolkning på 600000. 

För att återvända till Sogdiana så ska jag också nämna Kokand-khanatet. Kokand är en stad i västra Fergana-dalen, 13 mil öster om staden Khujand som jag nämnt ovan. Khanatet bildades 1709 som en utbrytning från Buchara-khanatet, ledd av en gren av uzbeker som försökte legitimera sig som släkt med Babur och Timurid-dynastin. Den samlade bilden blir att när sidenvägen förföll (sidenvägen är här samlingsnamnet för det ekonomiska systemet i Centralasien under tiden från mer än 100 år f.Kr fram till 1700-talet) så bildades små isolerade stats-stater som låg i konflikt med varandra och var klämda mellan Kina och Ryssland. Dessa små stadsstater hade en blandad befolkning. De historiska källorna sorterar dynastiernas ledare efter släkttillhörighet och etniska grupperingar men det nomadiska inslaget i kulturen och handlandet och krigandet var inget som skapade några tydliga gränser mellan folk. Gränserna man ser på kartan idag är införda av utomstående makter. Skillnaden är att där stormakterna på andra ställen använde linjal och drog godtyckliga gränser på kartan har man, och då främst Sovjetunionen, här istället aktivt försökt ringa in etniska områden, även det på ett ibland godtyckligt vis. Vilket inte hindrar att när gränserna väl finns skapar de nya konfliktlinjer.

CBAM

 CBAM står för Carbon Border Adjustement Mechanism. CBAM är det enskilda förslag som EU har som mest närmar sig ett utspel som kan påverka den globala spelplanen för att minska koldioxidutsläppen. Minister-rådet ställde sig bakom det i mars 2022, och EU-Parlamentet tog processen ett steg vidare 22 juni 2022. Det är inget snabbspår, tidplanen löper från 2027 fram mot 2032. Rapportering för att få underlag till regelverket skulle kunna bli ett krav från 2023.

Förslaget innebär att avgifter sätts på andel koldioxidutsläpp och andra växthusgaser vid import från tredje land för produkter som cement, aluminium gödselmedel, elproduktion, järn och stål. Parlamentet vill även inkludera kemikalier, plast, vätgas och ammoniak. Förslaget utgör en viktig del av det klimatpaket som heter 55%-paketet, dvs att EU ska minska klimatutsläppen med 55 % till 2030 (jmf med utsläppen 1990, fram till 2018 hade EU minskat med 23 %).  CBAM är viktigt för att det är en hävstång för att skapa lönsamhet för företag inom EU som minskar klimatutsläpp i konkurrens med företag utanför EU men därigenom skapas klimat-incitament i alla länder som vill handla med EU. I avsaknad av att man inte kan förhandla fram globala regler för utsläppshandel, kan EU, som är en stor marknad, kanske med detta ändra spelplanen även utanför EU. 

Förslaget består ännu av många alternativa lösningar och politiken framöver kommer att spela stor roll för att hitta en framgångsrik utformning. Klart är att Sveriges ordförandeskap från januari 2023 spelar roll och det skulle vara bra med en Socialdemokratisk/Miljöpartistisk regering för att styra detta på bästa vis. Men man får ge Liberalerna att deras EU-parlamentariker arbetat aktivt med frågan. SEI redogör för olika svenska positioner. Kvarstår att det är tyngre krafter inom EU som avgör hur CBAM kommer att utformas för att nå framgång även inför hotet att detta leder till handelskrig med Kina, Indien och kanske även Japan, USA och Australien. Möjligen kan CBAM tvinga fram en mer övergripande lösning. Sådant diskuterades inom till exempel G20, men med ett Ryssland som bedriver anfallskrig blir detta forum svårarbetat. Mer om olika aspekter av detta kan man läsa om till exempel på ERCST hemsida. Olika NGO försöker hänga med och påverka, här ett exempel på det.

Varför nämna just CBAM bland alla initiativ som finns? Det gör jag för att jag tror CBAM är en viktig pusselbit i det resonemang jag förde i inlägg 12 december 2020 som tar upp EU som en betydelsefull aktör.

Anm 2023-03-16. Mer om CBAM finns att läsa här: https://www.csis.org/analysis/analyzing-european-unions-carbon-border-adjustment-mechanism

Kommissionen har detta på sin hemsida nedladdat 2023-03-16.

Fit for 55-paketet beslutas löpande i olika delar. Den 14 mars 2023 beslutades Lagen om markanvändning och skogsbruk (Lulucf). Däremot satte sig Tyskland på tvären när det gällde att avveckla fossila motorfordon och det på ett vis som sätter hela den fortsatta processen i gungning.

Anm: 2023-04-18 tog Parlamentet beslut som presenteras här.

Metoder i världshistoria, del 3

Mats Widgren går ett steg längre i sin kritik av brister i metoder inom världshistoria, i kapitel 3 i boken. Hans rubrik är "Four myths in global agrarian history". Mats Widgren är kulturgeograf och agrarhistoriker emeritus vid Stockholms Universitet. Han menar att i sekundära källor rörande jordbrukets historia figurerar vissa tankegångar som upprepas utan belägg på ett vis som gör att de kan kallas myter. Hans fyra exempel är:

1. Det tomma eller underutnyttjade landet,

2. Historisk lagbundenhet i den ordning olika odlingsmetoder togs i bruk,

3. Att "traditionella landskap" var oförändrade över lång tid (agrarian inertia),

4. Miljömässig determinism.

Den första myten är främst ett resultat av kolonial historieskrivning. Det var bekvämt att beskriva ett område som obefolkat eller obrukat om man skulle ta över det från dem som levde där innan. Widgrens exempel är att européer och afrikanska jordbrukande folk kom ungefär samtidigt till södra Afrika. Flera äldre referenser har en beskrivning där denna samtidiga expansion skulle ha lett fram till en första konfrontation vid Great Fish River 1775. Först med forskning på 1980-talet kunde visas att afrikanska bönder brukat området i minst 500 år innan européerna kom. Notera att McEvedys befolkningskartor baserades på tidigare källor så för södra Afrika är de alltså inte korrekta. Frågorna kring detta blir snabbt många och jag får återkomma till detta.

Den andra myten är att jordbrukets historia på varje plats följer en utveckling mot intensivare jordutnyttjande, från samlande till nomadiserande djurhållning, sedan svedjebruk och till slut permanent jordbruk. (foraging - pastoralism - shifting cultivation - permanent agriculture). Sådana stadie-beskrivningar är alltid bekväma men för varje plats måste man söka belägg för vad som faktiskt skett. Widgren tar upp att olika San-folk historiskt bedrivit småskaligt jordbruk men genom att de senare  marginaliserats kommit att leva i områden där de främst kunnat leva som jägare-samlare. Widgren retar sig särskilt på att många författare antar att människor levt som svedjebrukare utan att ha några egentliga belägg för det, mer än att man inte hittat några fynd som motsäger det. 

Tredje myten är att man tar för givet att ett "traditionellt landskap" representerar ett långt historiskt tillstånd. Även denna myt kan ha en politisk funktion, för dem som vill införa ett "modernt" jordbruk kan det passa att hävda att andra jordbruksformer representerar något stagnerat. Men även för avancerade odlingsformer som terrass-jordbruk finns en tendens att tro att de bedrivits på samma vis över lång tid utan att man har beläggen klara.

Den fjärde myten är att det skulle finnas en enkel koppling mellan naturtyp och historiska odlingsformer. Givetvis styr förutsättningarna vilka val som kan göras men samma typer av miljö kan uppvisa helt olika odlingsmetoder. Exemplet här är en antropolog vid namn Betty Meggers som hävdade att Sydamerikas regnskogar satte en begränsning för vilka typer av kulturer som kunde uppkomma, då avkastningen var för låg. Numera har man hittat det som kallas Terra preta (svart jord eller "amazonian dark soil"), som visar att det förekom odling som gav skördar som tillät mycket högre befolkningstäthet än vad man tidigare antagit. 

Anm 2025-08-11: Man har med lidar (laserradar) hittat mycket mer, se nyheter om Amazonas förhistoria.

Mats Widgren menar att seriös forskning måste ifrågasätta dessa myter där de dyker upp. Kartor måste ritas så att de visar det man vet, utan alltför många rena antaganden. Han har med en fin referens till en karta över Amerika före 1492 med jordbruksmetoder inritade och förklarade.

Metoder i världshistoria, del 2

 Andra artikeln i "Methods in World History" är skriven av Janken Myrdal, professor emeritus i agrarhistoria vid SLU, samt halvbror till arkeologen Eva Myrdal som också skrivit i denna boken. Janken Myrdals kapitel heter "On source criticism in world history". Han har en indelning i två sätt att skriva världshistoria. 

1) Det ena är att försöka göra en generell syntes (hitta generella mönster) som är giltig för en större del av världen genom att jämföra olika nyckelfaktorer. Sådan historia (som Janken Myrdal väljer att kalla makrohistoria) består ofta av berättelser med urval av fakta och exempel. Ett sätt att testa en sådan generell syntes är att försöka mäta om exemplen verkligen stödjer syntesen.

2) Det andra sättet att skriva världshistoria är att kombinera olika regionala studier till en komparativ historia, som i sin tur kan användas för en generell syntes (en "grand theory"). Här blir de källkritiska problemen flera, och de tas upp i senare kapitel i boken så jag återkommer till detta. Myrdal tar upp skillnader i källkritisk metod beroende på om det rör primära, sekundära eller tertiära källor. I denna artikel betonar han olika kvantitativa metoder att testa en hypotes.

I praktiken undrar jag om inte metod 2 är det som historiker främst håller på med. Metod 1 är nog något som personer som kommer från annan bakgrund tar till när de vill lyfta sin nyckelfaktor till en global betydelse. Myrdals exempel på metod 1 är religionsfilosofen Karl Jaspers teori om en "axialtid" då alla de viktiga religiösa och filosofiska inriktningarna framträdde. För att testa Jaspers teori räknar Myrdal filosofer och längd på publikationer och kommer fram till att det finns perioder med högre filosofisk aktivitet, t.ex. kring framväxten av romarriket och de stora kinesiska dynastierna något senare än vad Jasper föreslog. Men hans metodologiska slutsats är att en kvalitativ analys är nödvändig. Min fundering är att "de första filosoferna" rent kvantitativt framstår som få eller ensamma och först senare syns en kvantitativ ökning. Men här finns också ett mått av efterrationalisering, de senare filosoferna kan ägna sig åt att lyfta fram en viss föregångare av olika skäl.

Innan Myrdal går in på det tar han dock upp några mera praktiska funderingar kring problem med källor och hur historiska förlopp presenteras. Jag har redan tagit upp hans synpunkter på synkronoptiska grafer i inlägg 5 juli. Han tar även upp hur storlek på olika riken och imperier ritas in i olika kartor. Han menar att från 1978 kom en ny generation historiska atlaser som bättre återgav länder men  först efter 2000 började man tydligt skilja på områden som en statsbildning hade direkt kontroll över och områden som var mera löst influerade. Ett exempel på det ska vara "Der Neue Pauly" från 2007, men den har inte jag tillgång till. I tabell 1 har Myrdal använt två atlaser från 1997 resp 1999 som visar att år 500 e.Kr kontrollerar stater cirka 13-21 % av totala landmassan medan år 1900 kontrolleras 97 %.

En rolig övning kan vara att jämföra Thomas Lessmans kartor för en given tidpunkt och område med en karta ritad av några med detaljkunskaper över området. Jag tar år 600 e.Kr. och år 300 e.Kr och de kartor som finns i Jonathan Lindströms bok "Sveriges långa historia".

År 600 har Thomas Lessman (v. 7-13-2008) ritat in Swedes och East Gotar i ett område, med en gräns mot West Gotar och en gräns i norr vid Dalälven med Saami som enda rubrik norr därom. På Gotland står det Varangier. Lindströms bok har en karta för 560-650 (sid. 421) som har fokus på det han kallar Sveariket. Den är uppdelad i ett kärnområde runt Uppsala, Vendel och Helgö, ett område med "dominerade bundsförvanter" längs Östersjökusten från Högom till båtgraven i Augerum i Blekinge, och även gutarna ingår som beroende bundsförvant. Västgötarna står inte med på kartan men Lindström har i förordet förklarat varför de inte fått plats i denna boken. Vidare finns områden markerade som tributländer som benämns Finland, Estland och Kurland, i områden där Lessman skriver bland annat Tchuds och Livonians. "Chuds" tycks vara ett ord som slaviska folk använde om olika finska eller baltiska grupper. År 300 har Thomas Lessman bara ritat in den romerska limes som en riktig gräns, vilket verkar rimligt, och uppe i Skandinavien står det Finns, Sviones och Heruls. Lindström har en karta (sid. 345) med fornborgsområden inritade, inte heller han har med några gränser. Det kan kännas handfast med att rita in arkeologiska fynd, men begreppet fornborgar är ganska spretigt. Gutar och svear figurerar i bildtexten, och kungliga guldmedaljonger nämns som är funna i Bohuslän vilket kan bero på kontakt med heruler. Lindström skriver om skridfinnarna, en referens som kan förklara varför Lessman skrivit Finns på sin karta. 

Slutsats av denna övning är att man måste läsa på när man använder Thomas Lessmans kartor men att de sätter en på ett rimligt spår till vad man kan hitta i ett område. Under kartorna i worldhistorymap står också de referenser som Lessman använt, vilket är utmärkt.

Myrdal fortsätter med att säga att bara storlek på en karta inte säger så mycket, man behöver ta med fler indikatorer för samma fenomen. En mätbar sådan indikator är befolkningsmängd. Hans figur 5 (sidan 62) har staplar över befolkningsmängden hos de två geografiskt största rikena vid olika tidpunkter. Här behövs dock tillgång till de data som använts till diagrammet för utan förklaring blir det rätt obegripligt. Men en slutsats är att under perioden 200 f.Kr - 200 e.Kr dominerade imperier mera folk och en liknande dominans fanns under perioden 1500-1900. Detta har betydelse i sig när man väljer indikatorer då Romarriket och Kina lätt kan dominera all statistik, (eller Brittiska imperiet för senare tid). Vill man se effekter i randstater måste man titta på indikatorer som passar för det.

Trevligt är att Myrdal refererar positivt till Colin McEvedys & Jones arbete. McEvedy använde jag när jag skrev om städers storlek, t.ex. ett inlägg 7 november 2012. McEvedy ligger lågt i sina bedömningar av populationers storlek, vilket kan vara rimligt, det har nog alltid varit lätt att överdriva antalet människor i olika sammanhang.

Svårigheterna ökar om man väljer mera komplexa indikatorer att räkna på. Myrdal tar upp olika försök att räkna antalet uppror. Att göra statistik över antalet konflikter är något som flera olika forskningsinstitut ägnar sig åt. Här finns definitionsproblem, svårigheter med vinklade källor, avsaknad av källor osv. 

Myrdal avslutar med att säga att han inte menar att berättande historieskrivning i sig är fel, utan bara att berättelser som går att testa, och klarar dessa test, har högre trovärdighet. Och så citerar han Popper.

Metoder i världshistoria, del 1

 "Methods in World History, A Critical Approach", redigerad av Arne Jarrick, Janken Myrdal & Maria Wallenberg Bondesson, utgiven av Nordic Academic Press och författarna 2016, är min sommarläsning. Den riktar sig till globalhistoriker och studenter av världshistoria med ett antal uppsatser. Men de är begripliga även för den icke insatte. Jag tog upp Janken Myrdals funderingar kring synkronoptiska grafer i inlägg den 5 juli 2022 och ska referera till några till av artiklarna här nedan och framöver.

Arne Jarrick och Janken Myrdal skrev om globalhistoria i Historisk tidskrift 130:4, 2010, vilket jag refererat till i ett tidigare inlägg. I den artikeln anger de både moraliska, politiska (förståelse av globaliseringen och dess motreaktioner) och inomvetenskapliga skäl (det begränsande i "nationella" eller eurocentriska historiestudier) för att det behövs globalhistoria. Här framförs också en kritik mot att reducera historia till berättelser, författarna letar efter systematiska metoder för att studera långa historiska förlopp.  I "Methods in World History" behöver de inte längre motivera ämnets existens, i denna boken är det fokus på att höja stringensen inom området.

Som referens för en översikt över världshistoriker uppger de Johan Galtung & Sohail Inayatullah (ed.), 1997, "Macrohistory and macrohistorians". (som med priset 1700 kr ligger utanför vad jag kommer att följa upp).

Första artikeln är skriven av J R McNeill, miljöhistoriker, och tillsammans med sin far William H McNeill författare till den bästa introduktionen till världshistoria; "The Human Web" från 2003. På svenska "Mänskliga nätverk" från 2006, se inlägg 23 mars 2013.

Artikelns rubrik är "Historians, superhistory and climate change". Med superhistoria menar J R McNeill att historikerna kombinerar skrivna källor med nya metoder, som DNA-sekvensering och isotopanalyser. Historiker har alltid använt fler källor än skriven text - arkeologi, arkitektur, språkvetenskap osv, men här tar man det ett steg längre och arbetar med en nästan kriminalteknisk ansats, vilka bevis finns utöver det skrivna vittnesmålet? För att väga in klimatets betydelse eller olika sjukdomars effekt på historien är det självklart. Sverker Sörlins förord till "Mänskliga nätverk" beskriver detta bra. Men i princip all historieskrivning har nytta av en tvärvetenskaplig ansats. Jag vet inte om jag tycker begreppet "superhistoria" tillför så mycket men det kan finnas inomvetenskapliga skäl för McNeill att lyfta ett sådant begrepp.

Som primär källa till historiska data är givetvis alla korrekta uppgifter användbara. Men på nästa nivå där man börjar fundera över hur olika händelser hänger ihop blir det genast svårare. McNeill tar som exempel de klassiska funderingarna kring vad det var som orsakade olika nomadiska stäppfolks plötsliga spridning ut från sina normala stäppland. En rad olika push- och pull-faktorer har föreslagits ända sedan Ibn Khaldun skrev sin analys de cykliska förloppen hos olika dynastiers framväxt och tillbakagång. Tydligen har nu visats att det var ovanligt regnigt under åren 1211-1225 i mongoliska trakter som Orchon-dalen. (Neil Pedersen et.al. 2014, "Pluvials, Droughts, the Mongol Empire and modern Mongolia".) Mera regn, mera gräs, mera hästar, mera mäktigare mongoler. Men McNeill har en annan tvist på klimatets roll, i ett senare skede av mongolisk expansion. Ovanligt kalla vintrar när den medeltida värmeperioden tar slut ca 1250 kan ha påverkat isläggning, och gett mongolerna möjligheter att, likt Karl X, ta sig fram över is på oväntade ställen och göra överraskande angrepp i Kina och östra Europa. Som hypotes verkar denna idé bräcklig, möjligen vill McNeill provocera läsaren till att tänka att varje klimatfundering behöver även andra belägg. Och denna kritiska inställning måste man ha med sig när man läser om alla de uppgifter som bygger på olika DNA-analyser. Det är som inom kriminaltekniken, DNA-teknik är ett av många verktyg. Nya verktyg ger nya möjligheter men McNeill betonar att historiker måste lära sig hur man väger av alla dessa uppgifter mot varandra.

Två historiker jag vill nämna som jag tycker gör detta bra är Peter Heather och Fredrik Charpentier. Och vad gäller DNA-forskning så tycker jag arkeo- och paleo-genetikern Johannes Krauses bok var bra, den som jag skrev om i inlägg i julas.

En historiker sommarpratar

 Idag sommarpratar Sverker Sörlin. Lyssna.

Tidslinjer och annan historisk infografik

En allra första ansats när man börjar tänka kring global världshistoria är att man vill kombinera tidslinjer och kartor. Om man bara radar upp alla viktiga händelser bredvid varandra och sorterar dem efter var de hände så har man skapat en slags överblick, tänker man.

Ett kuriöst exempel på det är "Alla Tider" av Alf Henriksson och Björn Berg, Bra Böcker, 1978. Alf Henriksson älskade att berätta historien som goda historier men här uppvisar han ett intresse för årtal som går utöver det vanliga. Han har egenhändigt suttit och sammanställt sammanfattningar för varenda dekad sedan hedenhös. Samt ritat tidslinjer för en antal riken, allt eftersom det blir fler riken blir linjerna flera och fyller till slut nästan hela sidorna. Björn Berg har illustrerat med tidtypiskt klädda människor för varje epok, alla tecknade i hans karakteristiska stil vilket skapar en märklig enhetlighet genom tiderna.

Normalt är det hela redaktioner som sammanställer sådana översikter. Ett exempel som jag har är National Geographic "Concise History of the World, An Illustrated Timeline", redigerad av Neil Kagan, 2006. Här har man två sorters översikter, en som täcker perioder om 30-40 år på ett uppslag och en annan ännu mer komprimerad som där hela 500 år täcks på ett uppslag. Alla uppslag är indelade i kontinenter. Man har även försökt skapa olika teman för att komma ifrån att det blir slagsida mot politisk historia. Kultur, vetenskap och ekonomi får också sina rutor.

Numera används modern infografik och digitala lösningar. Söker man på timelines på wikipedia får man hoplänkad info som snabbt blir omfattande. I flera fall hänvisas man till Thomas Lessmans kartor som finns samlade på worldhistorymaps. https://www.worldhistorymaps.info/links/. Hans länksamling innehåller flera tips, t.ex. atlasofworldhistory.

Lite googlande leder till att man snabbt hittar diverse entusiaster som av pedagogiska eller andra skäl skapat mängder av tidslinjer och kartor. Stanford University har samlat på historiska exempel på detta, David Rumsey Map Collection. En hemsida med föråldrad layout kallar sin sammanställning för "hyperhistoria", ett begrepp som jag inte tror är etablerat då jag sett det användas på annat vis också.

John Sparks "The Histomap" från 1931 är ett klassiskt exempel. Den är en synkronoptisk graf, där parallella händelser ligger bredvid varandra. Sparks har värderat olika civilisationers betydelse, ju viktigare han tyckte något rike var vid en viss tidpunkt, desto bredare utrymme fick det i tidsflödet. På Youtube kan man hitta olika moderna varianter om man söker på "Timeline of World History".

Janken Myrdal skriver om synkronoptiska grafer i en uppsats i "Methods in World History", från 2016. Han noterar att Histomap och liknande framställningar ofta saknar en källkritisk underbyggnad. Det kan bero på att många av dem är gjorda av amatörer, Sparks var en sådan som blev förvånad över att hans bild fick sådan spridning. Det vanligaste felet är att framställningen blir fokuserade på Europa och Nordamerika. Myrdal menar att historiker bör använda sig av synkronoptiska grafer för att åskådliggöra sitt material men att varje inlägg i grafen måste motiveras. Enklast är att basera grafen på kvantifierbara uppgifter, till exempel areal och befolkningstal. Han tar med ett enkelt eget exempel, som visar framväxten av imperier i Eurasien mellan 2000 f.Kr och 500 e.Kr. För att förenkla har han mätt bredden vid en viss longitud, dvs grafen visar hur breda imperierna var längs breddgrad 40. Myrdal skriver själv att "dess exakthet ska inte överdrivas". Hans viktigaste poäng är just detta, att genom att redovisa hur data samlats in kan grafen falsifieras.