Johann P. Arnason skriver om statsbildning i "Expanding webs of exchange and conflict, 500 CE -1500 CE", kapitel 18 i volym 5 av The Cambridge World History, CUP 2015. Arnason, född 1940 på Island, är professor i sociologi, numera emeritus på La Trobe-universitetet i Australien, där han tillbringat det mesta av sin akademiska karriär.
Arnason börjar med att säga att det han vill redogöra för är hur försöken att skapa imperier ledde fram till nya typer av statsbildningar, på ett vis som utmärker tidsperioden. Han skriver att historiker som vill komma bort från begreppet "medeltiden" valt begreppet "the intermediate age". (Ref. Samuel E. Finer). Arnasons anger att hans ambition i kapitlet är att formulera en kritik av Finers modell. Jag lyckas inte förstå vad denna kritik besår av. Klart är att att Arnason är intresserad av det han kallar "imperial patterns" och jag tänkte jämföra det mot James C. Scott som i motsats till det vill lyfta fram händelser utanför imperierna. Jag refererar Arnasons stycke om Sydostasien, för det är där jag är på min "länstols"-resa.
Arnason noterar att spridningen av statsbildande modeller både från Kina och Indien till Sydostasien skedde med i huvudsak fredliga medel. Han jämför med Korea och Japan som tog åt sig mycket av kinesiska modeller men i huvudsak kvartsod som stabila egna politiska system över tid. Sydostasien däremot karakteriserades av att flera olika stater uppstod och sedan upplöstes. Angkor har vi som ett exempel. När Gupta-dynastin kollapsade i Indien på 600-talet, lämnade det efter sig den modell för statsbildning som jag benämnt "mandala" i tidigare inlägg. Enligt Arnason har det kallats "concentric, segmentary or galactic". Alla orden ska försöka beskriva den relativt lösa kontroll en kung/raja haft över de yttre delarna av galaxen/imperiet. Segmentär i detta sammanhang kan vara relaterat till det som antropologer kallar segmentär klan jämfört med en mer hierarkisk så kallad konisk klan.
Kontroll över handelsvägar var viktigt som vi sett. Tempel var nyckelpunkter i detta, i den hinduiska varianten med brahminer som var i allians med kungen, som då kunde få eller skapa en roll som en central gudom. Arnason skriver att den makt som tydligast representerade denna "post-Gupta"-modell var Chola-dynastin. I Sydostasien fick dock aldrig brahminerna så betyande roll som i Indien eftersom kastväsendet inte kunde etableras. Buddhism spelade också en sådan roll, även där var den sydostasiatiska modellen mer synkretistisk ("religions-sammanblandande") än den buddhism som etablerades i Indien. Jag tänker att filmen om Bani Cham (i förra inlägget) visar det på ett fantastiskt vis fast den har islam som exempel på yttre religions påverkan. Det tycks som att de ursprungliga sydostasiatiska traditionerna med bland annat andetro och förfäderskult haft en mycket hög status. Arnason konstaterar att Srivijaya var ett makt-centrum men att det saknas historiska data för att beskriva det. Bättre är käll-läget när det gäller Khmerernas kungarike. Arnason beskriver det som ett imperium ("imperial formation") baserat på kontroll över jordbruksproduktion. Men mer geopolitiskt betydelsefullt blev de senare statsbildningar som upprättades av Viet (med egna versioner av kinesiska institutioner) och Burma/Myanmar (Pagan) och Tai (Auythayua) i de västra och centrala områdena. De senare byggde på theravada buddhism (som vi sett uppkom på Sri Lanka och sedan spreds till Burma/Myanmar) i en gradvis process som ledde till ökad kontroll och disciplin.
Här slutar Arnasons korta sammanfattning. För kartor över området, se t.ex. world history map: ex 1300-tal
Vad som inte syns på kartorna är alla de andra kulturer som levde i området och på olika vis tog sig fram. Joakim Radkau skriver, i kapitel 2 i boken jag citerar i detta inlägg, att det kan ha funnits starka intressen för människor att inte låta sig styras av de olika centralmakterna. Han refererar till James C. Scott som skrivit en bok med namnet "The Art of Not Being Governed: An Anarchist History of Upland Southeast Asia", 2009. Scott inledde med denna boken en större diskussion om samhällen som mer eller mindre organiserat sig för att undvika att bli styrda av en centralmakt. Scott är mest känd för boken "Against the Grain" från 2017.
Scott använder det geografiska begreppet "Zomia" för de områden som bebotts av dessa folk. Det finns ett annat begrepp "Southeast Asian Massif" som har en överlappande betydelse av "höglänta områden", dvs områden mer än 300 meter över havsytan. Zomia är ett begrepp skapat från "zomi" som är ett ord i tibeto-burmanska språk för det som på engelska ofta kallas "hill people".
Söker man på bilder av kartor över Zomia får man se flera olika tolkningar av vad som ingår i området, men klart är att det sträcker sig ganska långt in mot östra Indien och Nepal också. Svårigheterna med att sammanfatta dessa olika folks historia är stora. Varje plats har sin egen "mikrohistoria".
Jag hittar ännu mer dramatiska rubriker när jag söker på detta tema, typ "Dödar högländerna staterna?"!
Arnason har skrivit böcker ihop med Björn Wittrock, en professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, numera emeritus. En titel är "Axial Civilizations and World History". Wittrock har skrivit kapitel 8 i Cambridge World History volym 5. Likt Arnason fokuserar han på imperier, men använder sig även av begreppet "ecumenes" som jag uppfattar beskriver det kulturella arvet från civilisationerna, religiöst och språkligt. Det gamla grekiska ordet "ekumen" syftade på de den beboeliga jorden och har sedan fått olika betydelser. Med Wittrocks språkbruk blir då det expanderande hinduiska och buddhistiska inflytandet i Sydostasien, kopplat till språket sankskrit, ett ekumen. Men utan ett politiskt centrum eller försök till central styrning som till exempel de ekumen som Kina eller den kristna och islamiska världen gav prov på. Han noterar att alla dessa ekumen (var sig de var imperier eller inte) påverkades kraftigt av de olika lokala miljöerna där de befann sig och kom att under perioden 900-1300 e.K. omorienteras kraftigt. Wittrock använder ett roligt ord för detta kopplat till att det dominerande språket förlorade i betydelse gentemot lokala språk, han kallar det vernakularisering.
Men med det noterat, här följer en lista på några av de riken som ritas ut på kartorna.
Khmer-riket, 802-1431, huvudstad Angkor, som mäktigast kring1220. Därefter ny centralort Phnom Penh.
Cham-riket, ca 400 - 1471, därefter vassalstat som upphör 1832. Som mäktigast kring 1180.
Dai Viet, 968-1804, utom 1400-1427 då Mingdynastin hade kontroll över området. Åtta dynastier varav Ly (1009-1226) och Tran 1225-1400. Tran besegrar mongolerna 1288.
Auythayua-riket 1351-1767 (Siam), som mäktigast ca 1450. Vasallstat från 1569 men åter regional stormakt från 1593. 1782 grundas Bangkok officiellt.
Pagan-riket till 1297, sedan mongolisk invasion och ny stabilare stat med Toungoo-dynastin, 1510-1752, som mäktigast kring 1565.
Lan Xang (1353-1707), senare Luang Prabang, som blir Laos. Mäktigast kring 1500-1550.
Hiran-riket (638-1292) som följdes av Lan Na-riket, eller Lanna-riket (1292-1775), med under perioder Chiang Mai som huvudstad, norra Tai.
Haripunjaya (629-1292), ett rike styrt av Mon-folk. Med huvudstaden Lamphun. Blev erövrade av Lanna-riket 1292.
Sukhotai-riket, ett tai-rike (1238-1438), som mest stabilt kring 1280.
Det finns mera namn, t.ex. Hanthawaddy med Pegu som huvudstad (mon-folk) och Ava-riket i norr och Arakan i väster i det som idag är Burma/Myanmar.
Ref: https://www.worldhistorymaps.info/medieval/1300-ad/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar