Jag skrev ett inlägg 6 april 2015 om olika sätt att skriva världshistoria. Där byggde jag främst på artiklar av Janken Myrdal och Arne Jarreck. De ger en kort definition i Historisk tidskrift 130:4, 2010: "En enkel sammanfattning av vad globalhistoria är kan vara att den syftar till att avtäcka och förklara generella mönster i det mänskliga samhällets historia genom studium av hela det globala rummet över lång tid". Nu fortsätter jag på det temat inspirerad av tre böcker:
"Kritiska tankar om historia", Maria Sjöberg, Studentlitteratur, 2012.
"Globalhistoria, en introduktion." Sebastian Conrad, Studentlitteratur, 2015. Originalet på tyska från 2013.
"World History, the basics." Peter N. Stearns, Routledge, 2011.
Maria Sjöberg är professor i historia vid Göteborgs universitet. Hon är redaktören till ett nytt globalhistoriskt verk på över tusen sidor, "En samtidig världshistoria" som utkom 2014, men här vill jag lyfta fram en mycket tunnare bok från 2012. I "Kritiska tankar om historia" går hon igenom sju olika ämnesområden vilka formar sig till en kortfattad "fallbeskrivning" av världshistorien. Alla belyses utifrån tre teman som Maria Sjöberg menar är begränsningar i "normal" historieskrivning:
- eurocentrism (ett västeuropeiskt perspektiv)
- evolution (att man utgår från slutresultatet som om det var det givna målet för historien)
- könsblindhet (manliga normer betraktas som allmängiltiga).
En kritik av eurocentrism finns i all globalhistoria och i modern världshistoria, utom hos de författare som uttryckligen propagerar för västerlandets särart. Samtidigt finns nog en inbyggd eurocentrism hos de flesta västerländska författare som är svår att undvika. I ännu högre grad finns en utbredd könsblindhet som förstärks av att källmaterialet ofta utgörs av mansdominerat material. Det Sjöberg kallar evolution har jag svårare att förstå, jag tror att problemet består av flera delar. Dels finns det som brukar kallas en "teleologisk" beskrivning", dels finns en slags positiv övervärdering av ett historiskt förlopp för att det anses ha gett ett visst gott resultat. Linjär moderniseringsteori är en extrem variant av en sådan historiesyn. Jag skulle valt ett annat ord än "evolution" för detta, för jag associerar till den biologiska evolutionen, som absolut inte är teleologisk och som är full av anpassningar som inte kan värderas som positiva. Både arter och ekosystem har hamnat i återvändsgränder som lett till utrotning eller massdöd. Men sociologisk teori har ett annat klassiskt evolutionsbegrepp, där moderniteten växt fram genom att gå igenom ett antal definierade faser (jämför t.ex. Herbert Spencer). Maria Sjöberg avslutar med att ta upp begreppet "multipla moderniteter", myntat av Shmuel Eisenstadt, som ett exempel på ett försök att komma ifrån en linjär beskrivning av en "evolution" mot enbart en västerländsk modell för det moderna.
Det roliga med Maria Sjöbergs bok är att hon går direkt på olika problemställningar, och bjuder generöst på funderingar kring dem. Jag hoppas kunna återkomma till dem.
Sebastian Conrad är professor i modern historia i Berlin. Hans introduktion till gobalhistoria har fördelen att den är översatt till svenska. Kunskapshistorikern Johan Östling ger dessutom en kort introduktion till gobalhistorians ställning i Sverige i inledningen. Boken vänder sig till historiestudenter och formar sig i långa stycken till en beskrivande referenslista som blir lite frustrerande för mig som vet att jag inte har tid att läsa ens en bråkdel av detta. Men en poäng blir att han visar att det produceras mycket inom det globalhistoriska området, det är inte bara en teoretisk tanke utan ett viktig perspektiv inom historieforskningen. En tidskrift av betydelse är Journal of Global History.
Sebastian Conrad har många referenser från olika språkområden, något som verkar självklart inom ett globalt forskningsområde. Dipesh Chakrabarty är till exempel en indisk historiker som citeras ofta av Conrad, han representerar det som kallas subalterna studier. De utgör i sin tur en del av vad som kallas postkoloniala studier med palestiniern Edward Said som klassisk referens.
Conrads definition av globalhistoria innehåller inget krav på ett studium av hela det globala rummet, utan det räcker att det finns en medvetenhet om det globala sammanhanget. Det behöver alltså inte vara fråga om makrohistoria, utan även en studie av ett begränsat område kvalar in bara det globala perspektivet finns med. Interaktionens betydelse betonas, vilket gör att jämförande fallstudier måste göras med en medvetenhet om de kontakter som påverkat utfallet.
Det bästa med Conrads bok är att den avslutas med en utförligare presentation av några globalhistoriker och deras viktigaste verk. De som tas upp är Janet Abu-Lughod, C.A. Bayly, Hamashita Takeshi, Jared Diamond, Rebecca E. Karl, John F. Richards, Victor Lieberman, Erez Manela, John Darwin och Jürgen Osterhammel.
För Conrad är världshistoria ett äldre begrepp, i kontrast mot globalhistoria. Världshistorier har funnits sedan Herodotos, Polybios och Sima Qians tid. De skrev sin kända världs historia. Med mongolernas världsrike skapades kontakter som möjliggjorde en beskrivning av en större värld, som hos Rashid al-Din. Och ett steg mot en mer källkritisk världshistoria togs av Ibn Khaldun som jag skrivit flera inlägg om. Med grundandet av Manila 1571 sätts Mingdynastins Kina i direkt kontakt med Latinamerika och det går att tala om en global ekonomi. Men den historievetenskap som växer fram formas av nationella och koloniala projekt, och modern världshistoria och globalhistoria ska ses som en reaktion mot de nationellt avgränsade historiebeskrivningarna.
Den moderna "World history" som Peter Stearns skriver om kan sägas inledas med William McNeill på 60-talet, och den mest refererade världshistorian verkar vara far och son McNeills "The Human Web", från 2003. Peter N. Stearns är professor vid George Mason universitetet i Fairfax, Virginia, USA. Efter en inledning i "World History, the basics" bjuder han på en mycket kortfattad världshistoria på bara 30 sidor. Sedan följer källkritiska funderingar som Stearns kallar "habits of mind in World history" och ett mycket trevligt kapitel om periodiseringar. Jerry H. Bentley är en återkommande referens, han grundade Journal of World History. Ett annat namn som återkommer är Patrick Manning, professor vid Pittsburghs universitet.
Peter Stearns uppfattar jag använder "världshistoria" utan kontrast mot "globalhistoria". Men den akademiska striden som fördes i USA för att alls få undervisa i ett geografiskt bredare historieämne bedrevs under rubriken "World History". Det gör att det begreppet lätt kan få en koppling till "liberala anglosaxiska" beskrivningar som betonar nätverk och ekonomiskt utbyte. Men andra författare, som jag uppfattar som delvis med en annan historiesyn som mer betonar konflikt och maktfrågor, använder också begreppet "World History", till exempel Clive Pontings "World History, A New Perspective", 2001,
22 november 2015
1 november 2015
Myternas historia
Karen Armstrongs ”Myternas historia” (Bonniers 2005) är en
introduktion till ett utgivningsprojekt där olika författare fått i uppdrag att
återberätta myter (Canongate Myth Series). Denna inledning formar sig till en pärla, i en liten
volym ger hon oss en koncentrerad historia med myterna i fokus.
Myterna, skriver hon, är en konstform. Myterna och konsten
är det som hjälper oss från ett livsstadium eller ett sinnestillstånd till ett
annat. De livskraftigaste myterna handlar om ytterligheter, om extrema situationer som är giltiga för alla människor. Uppväxt, överlevnad, kärlek, sjukdom, död.
Hon betonar att myterna förlorar sin kraft om de återberättas utanför det
sammanhang av ritualer och kult där de ingår. För att de ska återfå sin kraft
krävs att de återberättas i ny form, och hon följer hur gamla myter återuppstått
i ny skepnad genom historien.
Mest utrymme får mesopotamiens myter. Här berättas om
gudinnan Inanna, som färdas i underjorden för att sedan återkomma. Det kan
förstås som en initiationscermoni, en upplevelse av döden som leder till nytt
liv. Inanna är en av de tidiga jordbrukarnas modergudinnor: Babylonierna
kallade henne Ishtar, i Syrien hette hon Astarte. Armstrong drar paralleller
till grekernas myter om sädesgudinnan Demeter och hennes dotter Persefone. I
Norden finns vaga spår av dessa fruktbarhetsgudinnor, som Nerthus (Njärd) i ortnamn, till exempel Närtuna.
Fotnot 20160407: Ola Wikander "I döda språks sällskap" berättar att världens första kända skönlitterära författare var Enheduanna, och att hennes mest hknda dikt är en hyllning till gudinnan Inanna. Den är skriven på en variant av sumeriska som enbart användes när kvinnliga huvudpersoner framträder i berättelserna.
Fotnot 20160407: Ola Wikander "I döda språks sällskap" berättar att världens första kända skönlitterära författare var Enheduanna, och att hennes mest hknda dikt är en hyllning till gudinnan Inanna. Den är skriven på en variant av sumeriska som enbart användes när kvinnliga huvudpersoner framträder i berättelserna.
I mesopotamien finner vi sedan de första städernas myter.
Babylon betyder ”gudsporten”, varje stad var ett centrum där gudarna kunde visa
sig för människorna i de riter som utövades i tempel och helgedomar. Men
stadskulturen gav upphov till myter där människornas egna val spelade en större
roll än i de gamla myterna. Gilgamesh är ett komplext epos om en kung som
terroriserar sitt folk, utsätts för prövningar, blir vän med sin fiende, möter
Ishtar men försmår henne, hon dödar hans vän (älskade?) och Gilgamesh inser att även han
ska dö. Han finner sig i sitt öde, återvänder till sitt rike, uppfinner
skrivkonsten och försonas med tillvaron.
En till fotnot 20160407: Ola Wikander redogör för att Gilgamesheposet i vissa delar var skrivet på sumeriska och i andra delar på klassisk akkadiska/gammalbabyloniska, dvs på språk som inte talades längre i det nyassyriska riket i vars bibliotek i Nineve man hittat kilskriftstavlorna. Han lyfter fram eposets budskap att man ska söka lyckan i det liv man lever, inte i strävan efter odödlighet - carpe diem.
Karen Armstrong periodiserar myternas historia. Först
”jägarnas mytologi” 20000 - 8000 f.v.t. (före vår tideräkning, dvs f.Kr som det
skrivs av Armstrong och andra som inte vill referera till Kristus fast de ändå
räknar tiden som ”vi” gör, dvs enligt den Gregorianska kalendern). Hon spekulerar
kring de animistiska myterna, vars främsta spår finns i grottmålningar och
hällristningar. Schamanernas uppstigandeberättelser lever kvar i de många
berättelserna om himmelsfärder som finns i religionerna. Armstrong menar att
jägarna var tvungna att ritualisera jakten för att förmå sig att döda de djur
som de såg som bärare av andar. Med den tolkningen får man känslan att
människan blev jordbrukare för att slippa den moraliska påfrestningen att jaga.
Jag är inte så övertygad, jaktriterna syftade nog mer till att stärka jägaren
inför en farlig uppgift. Jägarnas myter kan man lära sig av från folk som
fortsatt leva som jägare, fiskare, samlare i modern tid, men med reservationen
att inget hindrar att de utvecklat helt andra myter än de som fanns för tiotusen
år sedan.
Sedan följer jordbrukarnas mytologi (8000-4000 f.v.t) och de
äldsta civilisationerna (4000 -800 f.v.t), som exemplifieras av myterna om
Inanna och Gilgamesh. Eller Odysseus. För mig är detta urmyterna, det är de
gamla historierna som fanns före de mer konstruerade berättelserna som profeterna skapade.
Efter den kommer ”Axialåldern” (800 – 200 f.v.t). Det
begreppet är nytt för mig. Det stammar från filosofen Karl Jaspers som ansåg
att denna tid gav upphov till tankesystem som bildat en axel för senare tiders
tänkande att röra sig kring.
Här vidgas Armstrongs perspektiv så att det blir mer av en
världshistoria, när konfucianism, taoism, hinduism, buddhism, monoteism i
Mellanöstern och grekisk rationalism tas upp. Men redan i nästa period som hon
kallar ”den postaxiala eran” (200 f.v.t -1500 v.t) väljer hon att koncentrera
sig på Västerlandet. Jag tror inte det är eurocentrism, jag tror det låg i
uppdraget att skriva en introduktion. Själva tanken att uppdra åt författare
att återberätta myter låter som en västerländsk/modernistisk idé. Formatet
begränsar också, Armstrong har inte utrymme för Amerikas myter, eller de myter
som uppstår i Sydostasien eller Centralasien.
Armstrong vill istället koncentrera sig på konflikten mellan
myten och det hon kallar logos, dvs
den rationella tanken. Hon menar att det speciella med västerlandet är att
de tre monoteistiska religionerna åtminstone delvis gör anspråk på att vara
historiskt istället för mytiskt grundade. Monoteisterna försöker därför
periodvis visa att deras tro har en rationell grund. Detta leder till nästa
period; ”den stora västerländska omvandlingen” ( ca 1500-2000). Denna tid
innebär en brytning mellan logos och mythos, en brytning som är fullständig i
slutet av 1800-talet.
Men enligt Karen Armstrong åtföljdes logos av destruktiva moderna myter, som slutade i massakrer och
folkmord. Hon hoppas att romanförfattarna och andra konstnärer kan skapa nya
fungerande myter som räddar oss från nihilism och alienation. Problemet,
noterar Karen Armstrong, är att myten fungerar bara i en liturgisk inramning,
myten är inte profan. En roman kan man läsa i vilken miljö som helst, man sitta på bussen och läsa men då saknas den rätta inramningen. Hon hoppas ändå att
konstnärerna ska kunna axla prästernas roll att ingjuta de värden som skapar
ett hållbart samhälle. Hon lyfter fram T.S. Eliots "Det öde landet" från 1922 som en epokgörande dikt.
Jag tänker själv att de bästa romanerna är de som djupast
skildrar historien. De kan, likt Conrads ”Mörkrets hjärta”, visa på historiens
tragedi. Författarna kan skildra en modernitet där gud är död och dygderna består av entreprenörskap och konsumtionsförmåga. Framförallt kan de skildra mänskliga
konflikter i brytningen mellan olika tider. Jag ser inte hur de kan skapa de
värden som myterna återgav. Men jag tror inte heller att myterna skapade värden, utan
värdena fanns i föreställningar som myterna återgav. Nya föreställningar kommer
att krävas för att rädda världen, och författarna kan vara de första att få syn
på dem.
17 oktober 2015
1206 - ett nordisk kolonisationsprojekt över Östersjön
Nu blir det ännu ett inlägg om nordisk historia. Arkeologen och författaren Jonathan Lindström har skrivit en bok som heter "Biskopen och korståget, 1206 - Om krig, kolonisation och Guds man i Norden". Utgiven på Norstedts 2015.
Biskopen ifråga är ärkebiskop Andreas Sunesen Hvide (1160-1228), och boken är en detaljerad skildring av hans liv från barndom till bortgång. Parallellt är boken en delvis arkeologiskt baserad skildring av hur 40 bondefamiljer flyttades från norra Öland till Ormön utanför Hapsal i Estland. Det hela är ett projekt organiserat av ärkebiskop Andreas i Lund, genomfört för att skapa ett brohuvud för vidare kristen kolonisation.
Jonathan Lindström har personliga skäl att intressera sig för hur svenskbygderna uppkom på Ormsön. Hans farfar flydde med sin familj från Ormsön 1943, bland dem Lindströms då 16-årige far. Att det fanns en svensktalande befolkning där var en följd av att det bildats koncentration av svensktalande i området runt Hapsal och Ösel. Det Lindström vill visa i boken är att detta troligen inleddes i större skala med kolonisationen av Ormsön år 1206.
I sig är detta ett tydligt exempel på hur den danska makten kunde organisera mer än bara handel och räder i vikingastil. Den kombinerade kunga- och ärkebiskops-makten hade levererat korståg i österled under Andreas föregångare, den militante ärkebiskopen Absalon Hvide. Andreas ville gå mer systematiskt till väga och skapa en bofast befolkning av ölänningar i Estland.
Det är också ett exempel på hur sammanflätad den nordiska utvecklingen var. Hvide-ätten var nära lierad sedan länge med de danska kungarna Valdemar I ("den store", regent 1157-1182) och hans söner Knud VI (r 1182-1202) och Valdemar Sejr (regent 1202-1241). Hvide-ätten var också lierad med den Sverkerska ätten. Ärkebiskop Andreas var en av nordens mäktigaste män när Sverker den yngre satt vid makten (regeringstid 1196-1208). Andreas brorsdotter Benedikta Ebbesdotter Hvide var gift med Sverker den yngre och alltså svensk drottning, 1196-1200. Lunds domkyrka stod över de övriga nordiska kyrkorna och ärkebiskop Andreas ville styra även över den framväxande kyrkan i Estland.
Jonathan Lindström beskriver hur Andreas var född in i maktens centrum. Inte blev det sämre av att han under sina studier i Paris lärde känna och bli förtrogen med den blivande påven Innocentius III, känd som alla tiders mäktigaste påve.
Kyrkan stärkte sin ställning under denna tid, Sverker den yngre utfärdade privilegier som innebar att kyrkan befriades från kungliga skatter. En som bidrog till detta var Andreas kollega i Uppsala, ärkebiskop Olof Lambatunga (ärkebiskop 1198-1206).
Slaget vid Gestrilen 1210 blev dock ett avbräck för Sverkarna då Erikska ätten åter stärkte sin ställning. Koloniseringsprojektet i öster avtog för svensk del. Nya möjligheter erbjöds då Sverkers son Johan blev kung 1216. Han var då bara 15 år. Makten höll allt mer på att övergå till Bjälboätten, som sedan Birger Brosas tid som jarl (1174-1202) skapat sig en allt viktigare position. Efter Bendiktas död år 1200 så gifte sig kung Sverker med Birger Brosas dotter Ingegerd, mor till Johan. Den unge kung Johan styrdes av Linköpings biskop Karl Magnusson och jarl Karl döve, bägge av Bjälboätten. De beslöt att genomföra korståg i Estland år 1220 och fick stöd av ärkebiskop Andreas för detta. Det hela ledde fram till en militär katastrof. Jonathan Lindström skildrar detaljerat hur ester i slaget vid Leal 1220 lyckas tända eld på borgen som svenskarna befäst sig i och sedan övermanna dem när svenskarna tvingades ut från borgen. Biskop Karl och jarl Karl döve föll och med dem hela den starka trupp som de tagit med från Eketorpsborgen på Öland. Eketorpsborgen förföll efter detta, och alla svenska ambitioner i Estland låg nere i flera århundraden.
Istället var det danskar och tyskar som fortsätter att strida om vem som skulle kristna de olika baltiska folken. De danska korstågen hade pågått länge i området. Den mest mytologiska händelsen i ärkebiskop Andreas liv blev kopplat till detta, det är historien om hur den danska flaggan föll ner från himlen. Denna sägen skapades på 1500-talet och var då knuten till ett slag vid borgen Fellin år 1208. Senare flyttades händelsen till den mera kända danska segern vid Reval 1219. Reval är dagens Tallin, platsen hette först Lindanäs. Det viftades säkert med rödvita flaggor i Reval 1219 men säkra belägg för en rödvit flagga kopplad till Danmark finns först från mitten av 1300-talet.
Jonathan Lindström skriver om ärkebiskops Andreas historiesyn. Han menar att Andreas ansåg att historien har en riktning, att den följer en av Gud utstakad stor plan. Viktigast för ärkebiskopen var att försäkra sig om att så många människor som möjligt blev kristna och kunde få del av himmelriket i livet efter detta. Korstågsivrandet var en del i detta men även den vanliga kristna utbildningen. Andreas skrev en lärobok kring år 1200 med titeln Hexaëmeron, en titel som syftar på de sex skapelsedagarna. Den består av 8040 rader hexameter på latin, och ett enda exemplar finns kvar idag på Det Kongelige Bibliotek. En riktig "prästepina" citerar Lindström.
På sidan 101 redogör han för de fyra tolkningsnivåerna av bibeln som Andreas lärt sig i Paris. Det är först den bokstavliga, sedan den allegoriska, en tredje är tropologisk/moralisk och slutligen är det den fjärde nivån: anagogin/mystiken/andligheten. Den bibliska historien sammanfaller med världshistorien och Andreas samtid uppfattade domedagen som nära förestående. Påven Innocentius III kallade det för "denna världens aftonstund" och omvändelsearbetet var akut. Detta motiverade att hänsynslösa metoder användes i missionsarbetet.
Jonathan Lindströms bok tas upp i ett inslag i Vetenskapsradion historia. I radioinslaget betonas själva frågan om när estlandssvenskarna först kom till Estland. Arkeologen Anders Kaliff får avsluta med att berätta att det kan ha funnits en kontinuerlig bebyggelse av skandinaviskt ursprung från järnåldern, och han har stöd av utgrävningar på Ormöns grannö Nuckö.
Det kan för min del spela mindre roll. Mera intressant är att fundera över vad detta fall av organiserad kolonisering och den detaljerade redovisningen av ärkebiskop Andreas liv visar av organisationsgraden i Skandinavien vid denna tid.
Jag jämför gärna mellan 1200-talets Lund med ärkebiskop Andreas och 600-talets Sevilla, där ärkebiskop Isidorus huserade i visigoternas rike, som jag skrivit om förut. Skånelagen och västgötalagen tycks inte så mycket mera avancerade än den visigotiska lagen. Visigoterna hade draghjälp av romerska jurister, medan skandinavien kunde dra nytta av katolska kyrkans juridiska kunnande. På 600-talet var katolska kyrkan inte någon centralt organiserande makt, Isidorus hade inte mycket med påven Gregorius att göra. Istället gav det allmänna romerska arvet grunden till utbildningsgången och Isidorus utvecklade de katolska tankegångarna i konflikt med den arianska kristendomen som var stark bland visigoterna. Andreas däremot studerade i Paris och Bologna och tog direkta instruktioner från påven. Någon subtilare utveckling av religionen var det här inte frågan om som jag ser det, utan det handlade om strid mot hedningar, muslimer och judar.
Visigoternas samhälle var ett slavägarsamhälle, där visigoterna hade ersatt de gamla romerska patricierfamiljerna på den högsta samhällsnivån. Skandinavien hade börjat avskaffa träldomen vid kristendomens intåg, men korstågen i öst hade många bevekelsegrunder varav slavhandel ingicks som en del, och särskilt kvinnor var en viktig handelsvara.
Arkitektur kan man jämföra. Lunds domkyrka var mer imponerande än de kyrkor visigoterna åstadkom. Absiden i Lunds domkyrka räknas som ett romanskt mästerverk, en byggnadsstil som utvecklades på 900-talet. Men Sevilla, som på 600-talet kallades Hispalis, stod nog inte 1200-tals Lund efter som stad även om Sevillas storhetstid skulle komma när Andalusien införlivades i det umayyadiska riket.
Överlag fanns det fortfarande få städer i Skandinavien på 1200-talet. Köpenhamns ursprung räknas till exempel till ett borgbygge av Andreas föregångare ärkebiskop Absalon Hvide.
Visigoternas rike led av inbördes maktstrider inom de mäktiga familjerna och stred också regelbundet mot omkringliggande maktgrupperingar. De kungar som försökte etablera katolicismen som enda religion fick också bekämpa arianska uppror. I Skandinavien 600 år senare pågick liknande strider mellan de mäktiga familjerna, men utan någon ideologiskt färgad stridslinje som finns dokumenterad. Men korstågen var däremot starkt ideologiskt motiverade, även om de byggde på en tradition av vikingatåg i liknande stil.
Min känsla är att den senare kungamakten i Sverige, från Magnus Ladulås som blev kung 1275, var mer konsoliderad och välorganiserad än något visigoterna åstadkom. Visigoterna hade nog nått dit om inte de hade krossats totalt efter 711. Det var frankerna som skapade grundmodellen för det katolska kungadömet, och det är den typen av organisation som via tyska och engelska förebilder når Skandinavien.
Kanske man kan tala om en 600-årig process av diffusion av romerska och sedan katolsk organisation, som till slut når Skandinavien och sedan vidare österut tills den möter den motsvarande diffusionen av Östroms ortodoxa organisation.
Senare tillägg: Vetandets värld på SVT den 16 oktober 2017 hade ett fint inslag om koloniseringen av Ormön.
Biskopen ifråga är ärkebiskop Andreas Sunesen Hvide (1160-1228), och boken är en detaljerad skildring av hans liv från barndom till bortgång. Parallellt är boken en delvis arkeologiskt baserad skildring av hur 40 bondefamiljer flyttades från norra Öland till Ormön utanför Hapsal i Estland. Det hela är ett projekt organiserat av ärkebiskop Andreas i Lund, genomfört för att skapa ett brohuvud för vidare kristen kolonisation.
Jonathan Lindström har personliga skäl att intressera sig för hur svenskbygderna uppkom på Ormsön. Hans farfar flydde med sin familj från Ormsön 1943, bland dem Lindströms då 16-årige far. Att det fanns en svensktalande befolkning där var en följd av att det bildats koncentration av svensktalande i området runt Hapsal och Ösel. Det Lindström vill visa i boken är att detta troligen inleddes i större skala med kolonisationen av Ormsön år 1206.
I sig är detta ett tydligt exempel på hur den danska makten kunde organisera mer än bara handel och räder i vikingastil. Den kombinerade kunga- och ärkebiskops-makten hade levererat korståg i österled under Andreas föregångare, den militante ärkebiskopen Absalon Hvide. Andreas ville gå mer systematiskt till väga och skapa en bofast befolkning av ölänningar i Estland.
Det är också ett exempel på hur sammanflätad den nordiska utvecklingen var. Hvide-ätten var nära lierad sedan länge med de danska kungarna Valdemar I ("den store", regent 1157-1182) och hans söner Knud VI (r 1182-1202) och Valdemar Sejr (regent 1202-1241). Hvide-ätten var också lierad med den Sverkerska ätten. Ärkebiskop Andreas var en av nordens mäktigaste män när Sverker den yngre satt vid makten (regeringstid 1196-1208). Andreas brorsdotter Benedikta Ebbesdotter Hvide var gift med Sverker den yngre och alltså svensk drottning, 1196-1200. Lunds domkyrka stod över de övriga nordiska kyrkorna och ärkebiskop Andreas ville styra även över den framväxande kyrkan i Estland.
Jonathan Lindström beskriver hur Andreas var född in i maktens centrum. Inte blev det sämre av att han under sina studier i Paris lärde känna och bli förtrogen med den blivande påven Innocentius III, känd som alla tiders mäktigaste påve.
Kyrkan stärkte sin ställning under denna tid, Sverker den yngre utfärdade privilegier som innebar att kyrkan befriades från kungliga skatter. En som bidrog till detta var Andreas kollega i Uppsala, ärkebiskop Olof Lambatunga (ärkebiskop 1198-1206).
Slaget vid Gestrilen 1210 blev dock ett avbräck för Sverkarna då Erikska ätten åter stärkte sin ställning. Koloniseringsprojektet i öster avtog för svensk del. Nya möjligheter erbjöds då Sverkers son Johan blev kung 1216. Han var då bara 15 år. Makten höll allt mer på att övergå till Bjälboätten, som sedan Birger Brosas tid som jarl (1174-1202) skapat sig en allt viktigare position. Efter Bendiktas död år 1200 så gifte sig kung Sverker med Birger Brosas dotter Ingegerd, mor till Johan. Den unge kung Johan styrdes av Linköpings biskop Karl Magnusson och jarl Karl döve, bägge av Bjälboätten. De beslöt att genomföra korståg i Estland år 1220 och fick stöd av ärkebiskop Andreas för detta. Det hela ledde fram till en militär katastrof. Jonathan Lindström skildrar detaljerat hur ester i slaget vid Leal 1220 lyckas tända eld på borgen som svenskarna befäst sig i och sedan övermanna dem när svenskarna tvingades ut från borgen. Biskop Karl och jarl Karl döve föll och med dem hela den starka trupp som de tagit med från Eketorpsborgen på Öland. Eketorpsborgen förföll efter detta, och alla svenska ambitioner i Estland låg nere i flera århundraden.
Istället var det danskar och tyskar som fortsätter att strida om vem som skulle kristna de olika baltiska folken. De danska korstågen hade pågått länge i området. Den mest mytologiska händelsen i ärkebiskop Andreas liv blev kopplat till detta, det är historien om hur den danska flaggan föll ner från himlen. Denna sägen skapades på 1500-talet och var då knuten till ett slag vid borgen Fellin år 1208. Senare flyttades händelsen till den mera kända danska segern vid Reval 1219. Reval är dagens Tallin, platsen hette först Lindanäs. Det viftades säkert med rödvita flaggor i Reval 1219 men säkra belägg för en rödvit flagga kopplad till Danmark finns först från mitten av 1300-talet.
Jonathan Lindström skriver om ärkebiskops Andreas historiesyn. Han menar att Andreas ansåg att historien har en riktning, att den följer en av Gud utstakad stor plan. Viktigast för ärkebiskopen var att försäkra sig om att så många människor som möjligt blev kristna och kunde få del av himmelriket i livet efter detta. Korstågsivrandet var en del i detta men även den vanliga kristna utbildningen. Andreas skrev en lärobok kring år 1200 med titeln Hexaëmeron, en titel som syftar på de sex skapelsedagarna. Den består av 8040 rader hexameter på latin, och ett enda exemplar finns kvar idag på Det Kongelige Bibliotek. En riktig "prästepina" citerar Lindström.
På sidan 101 redogör han för de fyra tolkningsnivåerna av bibeln som Andreas lärt sig i Paris. Det är först den bokstavliga, sedan den allegoriska, en tredje är tropologisk/moralisk och slutligen är det den fjärde nivån: anagogin/mystiken/andligheten. Den bibliska historien sammanfaller med världshistorien och Andreas samtid uppfattade domedagen som nära förestående. Påven Innocentius III kallade det för "denna världens aftonstund" och omvändelsearbetet var akut. Detta motiverade att hänsynslösa metoder användes i missionsarbetet.
Jonathan Lindströms bok tas upp i ett inslag i Vetenskapsradion historia. I radioinslaget betonas själva frågan om när estlandssvenskarna först kom till Estland. Arkeologen Anders Kaliff får avsluta med att berätta att det kan ha funnits en kontinuerlig bebyggelse av skandinaviskt ursprung från järnåldern, och han har stöd av utgrävningar på Ormöns grannö Nuckö.
Det kan för min del spela mindre roll. Mera intressant är att fundera över vad detta fall av organiserad kolonisering och den detaljerade redovisningen av ärkebiskop Andreas liv visar av organisationsgraden i Skandinavien vid denna tid.
Jag jämför gärna mellan 1200-talets Lund med ärkebiskop Andreas och 600-talets Sevilla, där ärkebiskop Isidorus huserade i visigoternas rike, som jag skrivit om förut. Skånelagen och västgötalagen tycks inte så mycket mera avancerade än den visigotiska lagen. Visigoterna hade draghjälp av romerska jurister, medan skandinavien kunde dra nytta av katolska kyrkans juridiska kunnande. På 600-talet var katolska kyrkan inte någon centralt organiserande makt, Isidorus hade inte mycket med påven Gregorius att göra. Istället gav det allmänna romerska arvet grunden till utbildningsgången och Isidorus utvecklade de katolska tankegångarna i konflikt med den arianska kristendomen som var stark bland visigoterna. Andreas däremot studerade i Paris och Bologna och tog direkta instruktioner från påven. Någon subtilare utveckling av religionen var det här inte frågan om som jag ser det, utan det handlade om strid mot hedningar, muslimer och judar.
Visigoternas samhälle var ett slavägarsamhälle, där visigoterna hade ersatt de gamla romerska patricierfamiljerna på den högsta samhällsnivån. Skandinavien hade börjat avskaffa träldomen vid kristendomens intåg, men korstågen i öst hade många bevekelsegrunder varav slavhandel ingicks som en del, och särskilt kvinnor var en viktig handelsvara.
Arkitektur kan man jämföra. Lunds domkyrka var mer imponerande än de kyrkor visigoterna åstadkom. Absiden i Lunds domkyrka räknas som ett romanskt mästerverk, en byggnadsstil som utvecklades på 900-talet. Men Sevilla, som på 600-talet kallades Hispalis, stod nog inte 1200-tals Lund efter som stad även om Sevillas storhetstid skulle komma när Andalusien införlivades i det umayyadiska riket.
Överlag fanns det fortfarande få städer i Skandinavien på 1200-talet. Köpenhamns ursprung räknas till exempel till ett borgbygge av Andreas föregångare ärkebiskop Absalon Hvide.
Visigoternas rike led av inbördes maktstrider inom de mäktiga familjerna och stred också regelbundet mot omkringliggande maktgrupperingar. De kungar som försökte etablera katolicismen som enda religion fick också bekämpa arianska uppror. I Skandinavien 600 år senare pågick liknande strider mellan de mäktiga familjerna, men utan någon ideologiskt färgad stridslinje som finns dokumenterad. Men korstågen var däremot starkt ideologiskt motiverade, även om de byggde på en tradition av vikingatåg i liknande stil.
Min känsla är att den senare kungamakten i Sverige, från Magnus Ladulås som blev kung 1275, var mer konsoliderad och välorganiserad än något visigoterna åstadkom. Visigoterna hade nog nått dit om inte de hade krossats totalt efter 711. Det var frankerna som skapade grundmodellen för det katolska kungadömet, och det är den typen av organisation som via tyska och engelska förebilder når Skandinavien.
Kanske man kan tala om en 600-årig process av diffusion av romerska och sedan katolsk organisation, som till slut når Skandinavien och sedan vidare österut tills den möter den motsvarande diffusionen av Östroms ortodoxa organisation.
Senare tillägg: Vetandets värld på SVT den 16 oktober 2017 hade ett fint inslag om koloniseringen av Ormön.
20 september 2015
Den långa medeltiden
Jag har läst en bok av Fredrik Charpentier Ljungqvist (FCL) som heter "Den långa medeltiden", Dialogos, 2015. Den bjuder på en utmärkt introduktion till Nordens historia mellan 500-talet till 1500-talet. Redan undertiteln "De nordiska ländernas historia från folkvandringstid till reformation" klargör två poänger som FCL har med boken. En är att skapa en mental bild av en medeltid i Norden som motsvarar den som finns för övriga Europa. Vendeltid och vikingatiden integreras i denna beskrivning i den långa medeltiden. Det liknar det som Peter Heather (och säkert många andra) gör i sina böcker, vikingarna blir en av många exempel på processer kopplade till olika former av migration. FCL gör detta för första gången på svenska på ett lättläst och bra vis. Hans andra huvudpoäng är att det är en nordisk medeltidshistoria. Parallella handlingar i Norden knyts samman. Han skriver om periodiska inbördeskrig i Danmark och Norge från 1130 till 1170 respektive 1240 och närmast konstant inbördeskrig i det blivande Sverige från 1000-talet fram till början av 1300-talet. Birger jarl nämns jämte Valdemar I och Sverre Sigurdsson. Särskilt dramatiskt är en kort skildring av hur Danmark upplöses helt 1332-1340 när hertigar från södra Jylland tar makten. Landet var satt i pant till tyska grevar av Holstein. Valdemar IV Atterdag lyckas återerövra landet. I en vanlig svensk historia dyker han upp först när Skåne och Gotland anfalls 1360-1361 men hans roll i Nordisk historia är långt mer betydelsefull.
Det är en kort historik med tyngdpunkt på allmänna förhållanden så personliga öden får litet utrymme. Jag saknar författaren Snorre Sturlasson. Men jag hittar en kort men bra beskrivning av litteratur som skrivits på folkspråk och på latin. Här nämns Konungs skuggsiá, den norska konungaspegeln från 1250-talet och den hundra år senare svenska Konungsstyrelsen. FCL anser den retoriskt mest framstående politiska skriften är den norska Ett tal mot biskoparna från ca 1200.
Förutom medeltidshistoriker är Fredrik Charpentier Ljungqvist också klimathistoriker. Jag har tidigare tagit upp hans arbete, bland annat i inlägg 6 november 2012. Klimatets roll, och andra naturförutsättningar för samhällets utveckling, får en tydlig del av den historiska beskrivningen. Att Grönland får ta upp utrymme i boken beror nog på att skeendet där är så tydligt klimatstyrt. Den lilla istiden inleds i mitten av 1300-talet, med kallaste sommaren 1453. Analyser av tandemalj från begravda nordbor i den grönländska Österbygden visar att årsmedeltemperaturen sjönk med 5 grader från den första till den sista generationen på platsen.
Tidigare kallår i Norden var 530-575 och 1120-1130. 500-talet och 1300-talet spreds också pest, det var dåliga år.
Aktuella arkeologiska rön är med. Spännande är till exempel Salmefynden, en forntida roddbåt med resterna av sju nordbor från tidigt 700-tal. Ytterligare fynd belade att skepp från östra Sverige begav sig till Estland på krigståg före det som kallas vikingatiden.
Ett gammalt fynd som lyfts fram är Mästermyrkistan, en verktygslåda från ca år 1000 som hittades på Gotland 1936. Verktyg, lås med mera finns på Historiska museet.
FCL avslutar med en notering om hur länge medeltiden satte sin prägel på Norden. Medeltida lagar med vissa justeringar fanns kvar fram till 1680-talet i Norge och Danmark, och Magnus Erikssons landslag från 1350 var i kraft fram till 1734 års svenska lag.
I epilogen går FCL igenom vissa av de skillnader som växte fram inom Norden. Att en större andel bönder kom att äga egen jord i Sverige gjorde att de var representerade som ett eget stånd i riksdagen, något de inte var i det dansk-norska riket. Kristnandet kom först till Danmark och Norge och det samt närhet till kust, jämfört med Sveriges mer splittrade geografi, kom att leda till starkare central kungamakt där. Norge och Islands kontakter med England gynnade att man började skriva på folkspråk.
FCL betonar sex omvälvningar under den långa medeltiden: krisen vid mitten av 500-talet, segelfartygens utveckling vid vikingatidens början, kristnandet och europeiseringen av kulturen, slaveriets avskaffande och ståndssamhällets framväxt, digerdöden och senmedeltida agrarkrisen och reformationen.
11 september 2015
Climate Action Tracker
Pär Holmgren höll föredrag i Uppsala, tillsammans med Staffan Lindberg, på en så kallad miljö-öl. Pär berättade bland annat om en intressant sida som redovisar vad olika länder lovat göra vad gäller klimatpåverkande utsläpp, och vad de verkligen gör. Den heter Climate Action Tracker.
Infrias löftena landar prognosen på + 3 grader, medan nuvarande trend slutar på + 4 grader Celsius, jämfört med förindustriell temperatur. Notera detta, att här alltså inte jämförs med den meteorologiska "standardnormaltemperatur" som beräknas utifrån de 30 åren mellan 1960 och 1990. Nästa standardperiod kommer att vara 1991-2020, dvs vad som anses normalt kommer att stiga.
Någon motsvarande "tracker" för utrotade arter har jag inte hittat, men en holländare som heter Peter Maas har en sida där han sammanställt mängder av uppgifter.
Infrias löftena landar prognosen på + 3 grader, medan nuvarande trend slutar på + 4 grader Celsius, jämfört med förindustriell temperatur. Notera detta, att här alltså inte jämförs med den meteorologiska "standardnormaltemperatur" som beräknas utifrån de 30 åren mellan 1960 och 1990. Nästa standardperiod kommer att vara 1991-2020, dvs vad som anses normalt kommer att stiga.
Någon motsvarande "tracker" för utrotade arter har jag inte hittat, men en holländare som heter Peter Maas har en sida där han sammanställt mängder av uppgifter.
2 september 2015
Återblick 1000 f.Kr. Eurasien
Hågahögen anlades ca.1000 f.Kr, under höjdpunkten av den uppländska bronsåldern. Låt oss göra en kort överblick över resten av världen vid den tiden. Jag börjar med Eurasien och får återkomma med övriga världsdelar.
Hela Europa befolkades av olika hövdingadömen och några jägare-, samlare- och fiskare-folk. Baserat på språk kan en uppdelning göras i samer, proto-germaner, finsk-ugriska folk, kelter, iberier, basker, etrusker, sardinska nuragh-byggare, proto-slaver och balter (eller balto-slaver?). I sydöstra Europa talar man om illyrier och thrakier. Listan är inte komplett, flera "proto-folk" går att hitta och hela övningen innehåller en massa oklarheter.
För Europas del är bronstillverkning tidigast belagd i de illyriska områden (Anatolien) ca 2500 f.Kr. Från 1800 f.Kr var tenngruvorna i Cornwall betydelsefulla för bronstillverkningen. Tenngruvor fanns även i norra Portugal. Järnhantering inleddes i Europa ca 1000 f.Kr. De äldsta fyndplatserna med järnslagg under bronsålder finns i Ukraina, på Balkan, i Centraleuropa och i Skandinavien. (Stig Welinder, Sveriges Historia). Runt Mälaren finns fynd från omkring 1200 f.Kr. Men först kring 800 f.Kr blev järnföremål vanliga i Skandinavien.
Eupedia innehåller flera kartor (och en massa annat material av varierande seriositet):
http://www.eupedia.com/europe/neolithic_europe_map.shtml
De arkeologiska begreppen på de europeiska kartorna illustrerar att vi inte har några historiska källor. Höggravskulturen ersätts av kremering under urnefältskulturen, med typfyndorter som det keltiska Hallstatt och senare under järnåldern La Tène. I öster (ungefär dagens Polen) hittar man Lusatian-kulturen.
Men längre söderut finns det civilisationer som kan bjuda på skriftliga källor; assyrier, greker, judar, egyptier, fenicier med flera.
Vi kan börja med bibelns kung David, vars regeringstid i Israel dateras till cirka 1010-970 f.Kr. Klassiskt upplägg med dynasti som grundläggs av en krigarkung som intar en huvudstad - Jerusalem ca 990 - och som följs upp av den gode byråkraten Salomo (regent cirka 965-928).
Samtidigt, ca år 1000 f.Kr, i feniciernas Gebal, av grekerna kallat Byblos, 4 mil norr om dagens Beirut, låter kung Ithobaal göra en inskription över sin far Ahiram. Denna inskription är den första kända texten skriven med den feniciska abjadern, dvs det alfabete med enbart konsonanter som sedan inspirerade till de arameiska och hebreiska abjaderna och det grekiska alfabetet. Ortnamnet Byblos har gett upphov till ordet bibeln. Papyrus var en av hamnstadens storsäljare och grekerna döpte materialet efter staden.
Hela Europa befolkades av olika hövdingadömen och några jägare-, samlare- och fiskare-folk. Baserat på språk kan en uppdelning göras i samer, proto-germaner, finsk-ugriska folk, kelter, iberier, basker, etrusker, sardinska nuragh-byggare, proto-slaver och balter (eller balto-slaver?). I sydöstra Europa talar man om illyrier och thrakier. Listan är inte komplett, flera "proto-folk" går att hitta och hela övningen innehåller en massa oklarheter.
För Europas del är bronstillverkning tidigast belagd i de illyriska områden (Anatolien) ca 2500 f.Kr. Från 1800 f.Kr var tenngruvorna i Cornwall betydelsefulla för bronstillverkningen. Tenngruvor fanns även i norra Portugal. Järnhantering inleddes i Europa ca 1000 f.Kr. De äldsta fyndplatserna med järnslagg under bronsålder finns i Ukraina, på Balkan, i Centraleuropa och i Skandinavien. (Stig Welinder, Sveriges Historia). Runt Mälaren finns fynd från omkring 1200 f.Kr. Men först kring 800 f.Kr blev järnföremål vanliga i Skandinavien.
Eupedia innehåller flera kartor (och en massa annat material av varierande seriositet):
http://www.eupedia.com/europe/neolithic_europe_map.shtml
De arkeologiska begreppen på de europeiska kartorna illustrerar att vi inte har några historiska källor. Höggravskulturen ersätts av kremering under urnefältskulturen, med typfyndorter som det keltiska Hallstatt och senare under järnåldern La Tène. I öster (ungefär dagens Polen) hittar man Lusatian-kulturen.
Men längre söderut finns det civilisationer som kan bjuda på skriftliga källor; assyrier, greker, judar, egyptier, fenicier med flera.
Vi kan börja med bibelns kung David, vars regeringstid i Israel dateras till cirka 1010-970 f.Kr. Klassiskt upplägg med dynasti som grundläggs av en krigarkung som intar en huvudstad - Jerusalem ca 990 - och som följs upp av den gode byråkraten Salomo (regent cirka 965-928).
Samtidigt, ca år 1000 f.Kr, i feniciernas Gebal, av grekerna kallat Byblos, 4 mil norr om dagens Beirut, låter kung Ithobaal göra en inskription över sin far Ahiram. Denna inskription är den första kända texten skriven med den feniciska abjadern, dvs det alfabete med enbart konsonanter som sedan inspirerade till de arameiska och hebreiska abjaderna och det grekiska alfabetet. Ortnamnet Byblos har gett upphov till ordet bibeln. Papyrus var en av hamnstadens storsäljare och grekerna döpte materialet efter staden.
Den viktigaste feniciska hamnstaden var Tyros (se Unescos världsarv Tyre). Bland handelsfartygen fanns de stora Tarsis-skeppen som fått sitt namn efter hamnen Tarsis (Tarshish, Tartessos) som sannolikt låg bortom Gibraltar sund, mellan Cadiz (Gadir) och Huelva.
I Egypten går det utför efter 20 dynastier av faraoner. Det nya riket (1550 - 1070) var en storhetstid med flera kända Ramses som faraoner. Efter interna strider tog den 21:a dynastin över i det som egyptologerna kallar "den tredje mellanperioden". År 1000 f.Kr. hette faraon Amenemope (regent 1001-992). Hans grav i Tanis var ovanligt liten för en farao men den bräcker ju onekligen Hågahögen.
Söder om Egypten låg riket Kush med huvudorten Napata som ligger i nuvarande Nubien. Kush hade utvecklat en civilisation i samspel med Egypten, med en rikedom bland annat baserad på guldfyndigheter. Under perioder hade Egypten kontrollerat Kush. Runt år 1000 verkar det vara höga Amon-präster som tagit över styret där. Senare kom nubiska Kushkungar att erövra Egypten under en kort period, den 25:te dynastin (760-656 f.Kr) kom från Kush.
På andra sidan Röda havet (eller på bägge sidor enligt vissa) låg riket Saba. (Se inlägg kring 22/8 2011 för fler inlägg rörande detta område).
Den grekiska övärlden upplevde en nedgång efter att den mykeniska kulturen upplösts före år 1100. Skälet till detta verkar det inte finnas någon enighet om. Ökad dorisk dominans i området, medan mykenarna tycks sammansmälta med jonisktalande folkgrupper på det som idag är Turkiets västkust.
Lågkonjunktern för storcivilisationerna runt år 1000 f.Kr tycks gälla även Assyrien, Babylon och Elam. Elam låg i sydvästra Iran med huvudorten Susa och var centralt placerat för handeln med Indusdalen och med tenn och ädelstenar från Afganistan. Elamitiskan var inte vare sig semitisk eller indo-europeisk, det är oklart
I Assyrien hette kungen Aššur-rabi II (regent 1012-972) med huvudstaden Assur (Aššur). Hans tillnamn betyder "den store", men ingen vet vad han gjorde som skulle ha förtjänat honom det namnet mer än att han regerade väldigt länge. Möjligen klarade sig assyrien relativt bra under en svår period och sedan gjorde man en neo-assyrisk återexpansion från 911 f.Kr då man till och med erövrade Egypten. Araméerna vandrade in i Syrien från 1200 f.Kr med Damaskus som huvudort och deras och flera andra folks expansion kan delvis förklara Assyriens relativa nedgång.
I Egypten går det utför efter 20 dynastier av faraoner. Det nya riket (1550 - 1070) var en storhetstid med flera kända Ramses som faraoner. Efter interna strider tog den 21:a dynastin över i det som egyptologerna kallar "den tredje mellanperioden". År 1000 f.Kr. hette faraon Amenemope (regent 1001-992). Hans grav i Tanis var ovanligt liten för en farao men den bräcker ju onekligen Hågahögen.
Söder om Egypten låg riket Kush med huvudorten Napata som ligger i nuvarande Nubien. Kush hade utvecklat en civilisation i samspel med Egypten, med en rikedom bland annat baserad på guldfyndigheter. Under perioder hade Egypten kontrollerat Kush. Runt år 1000 verkar det vara höga Amon-präster som tagit över styret där. Senare kom nubiska Kushkungar att erövra Egypten under en kort period, den 25:te dynastin (760-656 f.Kr) kom från Kush.
På andra sidan Röda havet (eller på bägge sidor enligt vissa) låg riket Saba. (Se inlägg kring 22/8 2011 för fler inlägg rörande detta område).
Den grekiska övärlden upplevde en nedgång efter att den mykeniska kulturen upplösts före år 1100. Skälet till detta verkar det inte finnas någon enighet om. Ökad dorisk dominans i området, medan mykenarna tycks sammansmälta med jonisktalande folkgrupper på det som idag är Turkiets västkust.
Lågkonjunktern för storcivilisationerna runt år 1000 f.Kr tycks gälla även Assyrien, Babylon och Elam. Elam låg i sydvästra Iran med huvudorten Susa och var centralt placerat för handeln med Indusdalen och med tenn och ädelstenar från Afganistan. Elamitiskan var inte vare sig semitisk eller indo-europeisk, det är oklart
I Assyrien hette kungen Aššur-rabi II (regent 1012-972) med huvudstaden Assur (Aššur). Hans tillnamn betyder "den store", men ingen vet vad han gjorde som skulle ha förtjänat honom det namnet mer än att han regerade väldigt länge. Möjligen klarade sig assyrien relativt bra under en svår period och sedan gjorde man en neo-assyrisk återexpansion från 911 f.Kr då man till och med erövrade Egypten. Araméerna vandrade in i Syrien från 1200 f.Kr med Damaskus som huvudort och deras och flera andra folks expansion kan delvis förklara Assyriens relativa nedgång.
Assyrien återkommer som det nyassyriska imperiet 911-609 f.Kr och man måste nämna biblioteket i Ninive, Assurbanipals bibliotek, se
https://www.britishmuseum.org/research/projects/what-was-ashurbanipals-library.
I Babylon var det också turbulent. Där övertogs styret av den sjätte dynastin ca år 1004 f.Kr och deras förste regent bar namnet Eulmash-shakin-shumi. Läget var så pressat att under hans regering flyttades huvudstaden från Babylon till Kar-Marduk, där han begravdes. Babylon kommer inte igen som stormakt förrän ca 615 f.Kr.
Den persiska viken hade en viktig regional makt i Dilmun med centrum på den ö som nu är Bahrain.
Hettiterna kommer igen något efter sin upplösning redan ca 1180 f.Kr. Kring år 1000 upprättas de så kallade nyhettitiska furstendömena, i sydöstra Anatolien och norra Syrien. Frygiska folk kallas de som bor i de tidigare hettitiska områdena. Öster om dem hittar vi Urartu som kommer att ge upphov till det som i bibeln kallas Kungadömet Ararat.
Kring denna samling av tidiga civilisationer fanns det många olika folk. I söder Arabiska och sahariska pastoralnomader, och i nordafrika boskapsskötande imazighen (berber). Söder om Sahara fanns boskapskötande folk, bland dem främst bantu, och ännu längre söderut olika khoisanfolk.
Norr om svarta och kaspiska havet levde kimbriska och skytiska pastoralnomader, och flera folk som talade indoiranska språk. Andra folk finns i texterna, för vissa vet man inte vilka språk de talade.
Öster om Urartia låg Minni (Mannea) där man talade hurri. Det finns en hurro-urartisk språkgrupp, som varken är indo-europeisk eller semitisk. Eller man kanske ska skriva att den fanns, det är en utdöd språkgrupp.
Inför fortsatt läsning av detta inlägg kan lämpligen Talessmans utmärkta karta för 1000 f.Kr. konsulteras. Jag jämför den med John Haywoods "Historisk världsatlas", Könemann, svensk utgåva från år 2000.
I området som är dagens Iran och Turkmenistan anger Haywoods karta iranska hövdingadömen, Talessman kallar dem "Iranian pastoral peoples". Här hittar vi bland annat föregångarna till sogdierna.
Sen kommer vi till nästa civilisation, den vediska i norra Indien. Den gamla Induscivilisationen föll samman kring år 2000 f.Kr. Någon gång ca 1500 f.Kr. flyttar boskapsskötande indo-européer från Centralasien ner till norra Indien och från 1200 f.Kr dominerar de gangesslätten. Här sker en kulturblandning mellan boskapsskötare och jordbrukare. Dravidiska språk förskjuts söderut. Sanskrit är språket i de heliga Vedaskrifterna (Mahabharata och Ramayana) som traderas muntligt och inte nedtecknades förrän ca 500 f.Kr. Järnhantering etableras och kring år 1000 f. Kr är risodling huvudförsörjningen. Hinduismen utvecklas till den viktigaste trosföreställningen.
Använder man Mahabharata som källa kan man för år 1000 tala om kungadömet Kuru efter den mytologiske kungen Kuru. Här krävs nog mycket lyckosam arkeologi för att få mera konkreta uppgifter att få på. Den arkeologiska beteckningen på perioden är Painted Grey Ware culture (PGW).
I södra Indien talar man om en megalitisk järnålder med fyndorter som Hallur i Karnataka och Adichanallur i Tamil Nadu.
Hela frågan om hur indo-europeiska språk spreds i Indien är mycket omdebatterad, kopplat till det laddade begreppet "arier". Jag kan kort bara nämna att Clive Ponting i "World History", (Pimlico 2000) refererar till arkeologen Colin Renfrew som menar att det kan ha funnit ett proto-indo-europeiskt språk i Anatolien som talades av de första jordbrukarna runt samhällen som Catal Hüyük. Ponting skriver att inget utesluter att de språket påverkat de språk som talades i Induskulturens Harappa och Mohenjo Daro, och då krävs ingen invandring från norr för att förklara sanskrits utbredning.
Fortsatt österut hamnar vi i sydostasien, med proto-burmeser, mon-khemer, proto-thai och proto-tibetaner på kartan. Norr om dem proto-turk-mongoler (proto-altaik om man godkänner altaic som en språkgrupp). I det som är södra Kina Yue folk (yue som i senare kring 200 f.Kr riket Nanyue). Men väl framme vid Huang He hittar vi Kinas tidigaste civilisationer.
De första bronsföremålen i Kina redan kring 1900 f.Kr under den mytiska Xia-perioden. Shangdynastin ca 1555-1045 är däremot belagd då man funnit de berömda orakelbenen. Västra Zhoudynastin tog över med huvudstaden Fenghao i Shaanxi (nära dagens Xian, dvs den klassiska huvudstaden Changan). Nu finns det historiska detaljer som att slaget vid Muye 1045 (Haywood anger 1122) skulle ha beseglat Shangdynastins öde. Makten togs över av Kung Wu av Zhou. Hans sonson kung Kang av Zhou satt vid makten ca 1020 - 996 f.Kr. Enligt hans historiker blomstrade riket under hans regeringstid (vågar jag tro, så borde hans historiker ha skrivit).
Någon sporadisk kontakt kan ha funnits mellan Kina och Indien vid denna tid. Indien hade sedan länge haft mera kontakter via Elam och Dilmun till tvåflodslandet. Man kan alltså säga att den Eurasiatiska kontinenten hade sina allra första mycket tunna transkontinentala kontakter kring år 1000. Zhou var en långlivad dynasti, den förlorar himmelens mandat först 256 f.Kr. I praktiken var dock dynastin mycket instabil från ca 770 f.Kr då den drevs österut från Shaanxi av nomader och rebeller. Den senare tiden kallas "östra Zhou", och indelas i Vår och Höst-perioden (770-464)och sedan "De stridande staterna" . Den kinesiska skriften etableras under Zhou och nu skapades Kinas klassiska poesi (Shijing, The book of Odes). Oroligheterna under östra Zhou bidrog till behovet av teorier om ordning och det tänkande som med tiden förfinas till konfucianismen.
I Korea 1000 f.Kr. kallas den arkeologiska perioden Mumun. Sparsamt används bronsföremål men det verkar inte finnas några Hågahögar, snarare byggde de megaliter.
I södra Japan betecknas den arkeologiska tiden som Jomon-perioden. De hade världens tidigaste belagda krukmakeri, krukor med mönster gjorda med rep från ca 8000 f.Kr. Dessa jägare och samlare började bli bofasta vid ca 5000 f.Kr (Japans historia av I. Ottosson och T. Ekholm). Man tycks ha flyttat säsongsvis, med bostäder i bergen på sommaren och vid kusten på sommaren, vilket låter trivsamt. Senast omkring år 1000 f.Kr började ris odlas. Ris hade odlats i Kina och Korea minst sedan 5000 f.Kr. så det tog tid för den kunskapen att ta sig ut till Japan.
I ett inlägg 23 mars 2013 funderar jag över periodisering av historien. Då tyckte jag inte år 1000 f.Kr var någon bra brytpunkt. Jag föreslog en period från 9000 f.Kr -320 f.Kr som perioden för jordbruket och civilisationernas framväxt.
Civilisationerna är framväxten av städer, skriftspråk och byråkrati. Den förbättrade organisationen gjorde att man kunde bygga kanaler och organisera arméer som kunde kontrollera upproriska bönder och trygga områden från angrepp från militanta boskapsskötande folk. I Eurasien fanns det flera civilisationer i områdena som vattnas av Nilen, Eufrat och Tigris och Indusdalen. McNeills kallar hela det området för Nilen-Indus-korridoren, för att betona de tidiga kontakterna. Helt separat utvecklades den kinesiska civilisationen kring Huang He.
Kan år 1000 f.Kr räknas som en viktig brytpunkt i historien? Nilen-Indus-korridoren upplevde en lågkonjunktur från 1200 f.Kr till 1000 f.Kr, men sådana oroliga perioden fanns både förr och senare. I Kina skedde övergången från Zhang till Zhou men den känns inte lika viktig som Handynastins etablerande kring 206 f.Kr. Lite vagt kan man sätta övergången från brons till järn till åren 1100-900 f.Kr och det är en arkeologiskt tydlig förändring men det är inte enkelt att koppla det till särskilt betydelsefulla samhälleligt organisatoriska förändringar.
I Babylon var det också turbulent. Där övertogs styret av den sjätte dynastin ca år 1004 f.Kr och deras förste regent bar namnet Eulmash-shakin-shumi. Läget var så pressat att under hans regering flyttades huvudstaden från Babylon till Kar-Marduk, där han begravdes. Babylon kommer inte igen som stormakt förrän ca 615 f.Kr.
Den persiska viken hade en viktig regional makt i Dilmun med centrum på den ö som nu är Bahrain.
Hettiterna kommer igen något efter sin upplösning redan ca 1180 f.Kr. Kring år 1000 upprättas de så kallade nyhettitiska furstendömena, i sydöstra Anatolien och norra Syrien. Frygiska folk kallas de som bor i de tidigare hettitiska områdena. Öster om dem hittar vi Urartu som kommer att ge upphov till det som i bibeln kallas Kungadömet Ararat.
Kring denna samling av tidiga civilisationer fanns det många olika folk. I söder Arabiska och sahariska pastoralnomader, och i nordafrika boskapsskötande imazighen (berber). Söder om Sahara fanns boskapskötande folk, bland dem främst bantu, och ännu längre söderut olika khoisanfolk.
Norr om svarta och kaspiska havet levde kimbriska och skytiska pastoralnomader, och flera folk som talade indoiranska språk. Andra folk finns i texterna, för vissa vet man inte vilka språk de talade.
Öster om Urartia låg Minni (Mannea) där man talade hurri. Det finns en hurro-urartisk språkgrupp, som varken är indo-europeisk eller semitisk. Eller man kanske ska skriva att den fanns, det är en utdöd språkgrupp.
Inför fortsatt läsning av detta inlägg kan lämpligen Talessmans utmärkta karta för 1000 f.Kr. konsulteras. Jag jämför den med John Haywoods "Historisk världsatlas", Könemann, svensk utgåva från år 2000.
I området som är dagens Iran och Turkmenistan anger Haywoods karta iranska hövdingadömen, Talessman kallar dem "Iranian pastoral peoples". Här hittar vi bland annat föregångarna till sogdierna.
Sen kommer vi till nästa civilisation, den vediska i norra Indien. Den gamla Induscivilisationen föll samman kring år 2000 f.Kr. Någon gång ca 1500 f.Kr. flyttar boskapsskötande indo-européer från Centralasien ner till norra Indien och från 1200 f.Kr dominerar de gangesslätten. Här sker en kulturblandning mellan boskapsskötare och jordbrukare. Dravidiska språk förskjuts söderut. Sanskrit är språket i de heliga Vedaskrifterna (Mahabharata och Ramayana) som traderas muntligt och inte nedtecknades förrän ca 500 f.Kr. Järnhantering etableras och kring år 1000 f. Kr är risodling huvudförsörjningen. Hinduismen utvecklas till den viktigaste trosföreställningen.
Använder man Mahabharata som källa kan man för år 1000 tala om kungadömet Kuru efter den mytologiske kungen Kuru. Här krävs nog mycket lyckosam arkeologi för att få mera konkreta uppgifter att få på. Den arkeologiska beteckningen på perioden är Painted Grey Ware culture (PGW).
I södra Indien talar man om en megalitisk järnålder med fyndorter som Hallur i Karnataka och Adichanallur i Tamil Nadu.
Hela frågan om hur indo-europeiska språk spreds i Indien är mycket omdebatterad, kopplat till det laddade begreppet "arier". Jag kan kort bara nämna att Clive Ponting i "World History", (Pimlico 2000) refererar till arkeologen Colin Renfrew som menar att det kan ha funnit ett proto-indo-europeiskt språk i Anatolien som talades av de första jordbrukarna runt samhällen som Catal Hüyük. Ponting skriver att inget utesluter att de språket påverkat de språk som talades i Induskulturens Harappa och Mohenjo Daro, och då krävs ingen invandring från norr för att förklara sanskrits utbredning.
Fortsatt österut hamnar vi i sydostasien, med proto-burmeser, mon-khemer, proto-thai och proto-tibetaner på kartan. Norr om dem proto-turk-mongoler (proto-altaik om man godkänner altaic som en språkgrupp). I det som är södra Kina Yue folk (yue som i senare kring 200 f.Kr riket Nanyue). Men väl framme vid Huang He hittar vi Kinas tidigaste civilisationer.
De första bronsföremålen i Kina redan kring 1900 f.Kr under den mytiska Xia-perioden. Shangdynastin ca 1555-1045 är däremot belagd då man funnit de berömda orakelbenen. Västra Zhoudynastin tog över med huvudstaden Fenghao i Shaanxi (nära dagens Xian, dvs den klassiska huvudstaden Changan). Nu finns det historiska detaljer som att slaget vid Muye 1045 (Haywood anger 1122) skulle ha beseglat Shangdynastins öde. Makten togs över av Kung Wu av Zhou. Hans sonson kung Kang av Zhou satt vid makten ca 1020 - 996 f.Kr. Enligt hans historiker blomstrade riket under hans regeringstid (vågar jag tro, så borde hans historiker ha skrivit).
Någon sporadisk kontakt kan ha funnits mellan Kina och Indien vid denna tid. Indien hade sedan länge haft mera kontakter via Elam och Dilmun till tvåflodslandet. Man kan alltså säga att den Eurasiatiska kontinenten hade sina allra första mycket tunna transkontinentala kontakter kring år 1000. Zhou var en långlivad dynasti, den förlorar himmelens mandat först 256 f.Kr. I praktiken var dock dynastin mycket instabil från ca 770 f.Kr då den drevs österut från Shaanxi av nomader och rebeller. Den senare tiden kallas "östra Zhou", och indelas i Vår och Höst-perioden (770-464)och sedan "De stridande staterna" . Den kinesiska skriften etableras under Zhou och nu skapades Kinas klassiska poesi (Shijing, The book of Odes). Oroligheterna under östra Zhou bidrog till behovet av teorier om ordning och det tänkande som med tiden förfinas till konfucianismen.
I Korea 1000 f.Kr. kallas den arkeologiska perioden Mumun. Sparsamt används bronsföremål men det verkar inte finnas några Hågahögar, snarare byggde de megaliter.
I södra Japan betecknas den arkeologiska tiden som Jomon-perioden. De hade världens tidigaste belagda krukmakeri, krukor med mönster gjorda med rep från ca 8000 f.Kr. Dessa jägare och samlare började bli bofasta vid ca 5000 f.Kr (Japans historia av I. Ottosson och T. Ekholm). Man tycks ha flyttat säsongsvis, med bostäder i bergen på sommaren och vid kusten på sommaren, vilket låter trivsamt. Senast omkring år 1000 f.Kr började ris odlas. Ris hade odlats i Kina och Korea minst sedan 5000 f.Kr. så det tog tid för den kunskapen att ta sig ut till Japan.
I ett inlägg 23 mars 2013 funderar jag över periodisering av historien. Då tyckte jag inte år 1000 f.Kr var någon bra brytpunkt. Jag föreslog en period från 9000 f.Kr -320 f.Kr som perioden för jordbruket och civilisationernas framväxt.
Civilisationerna är framväxten av städer, skriftspråk och byråkrati. Den förbättrade organisationen gjorde att man kunde bygga kanaler och organisera arméer som kunde kontrollera upproriska bönder och trygga områden från angrepp från militanta boskapsskötande folk. I Eurasien fanns det flera civilisationer i områdena som vattnas av Nilen, Eufrat och Tigris och Indusdalen. McNeills kallar hela det området för Nilen-Indus-korridoren, för att betona de tidiga kontakterna. Helt separat utvecklades den kinesiska civilisationen kring Huang He.
Kan år 1000 f.Kr räknas som en viktig brytpunkt i historien? Nilen-Indus-korridoren upplevde en lågkonjunktur från 1200 f.Kr till 1000 f.Kr, men sådana oroliga perioden fanns både förr och senare. I Kina skedde övergången från Zhang till Zhou men den känns inte lika viktig som Handynastins etablerande kring 206 f.Kr. Lite vagt kan man sätta övergången från brons till järn till åren 1100-900 f.Kr och det är en arkeologiskt tydlig förändring men det är inte enkelt att koppla det till särskilt betydelsefulla samhälleligt organisatoriska förändringar.
12 augusti 2015
Hågahögen
Hågahögen söder om Uppsala har jag återvänt till många gånger. Högen ligger i norra delen av en smal dalgång som stäcker sig ner till den del av Mälaren som heter Ekoln. Högen är från bronsåldern och har alltså inget med högarna i Gamla Uppsala att göra. Inte direkt i alla fall, men högen i Håga har ju funnits där i alla tider. Säkert stod Vendeltidens människor på Hågahögen och funderade på gamla tider. Även om jag inte skriver särskilt mycket om bronsålder i denna blogg så får Hågahögen vara min utsiktspunkt. (Anm: Mer finns i det jag bloggat om fornborgen Predikstolen.)
Vid högen har man hittat lämningar av stenar från två så kallade kulthus. Ett mindre som ligger några hundra meter från högen byggdes ca år 1300 f.Kr. Ett större kulthus byggdes nära högen någon gång 1200-1100 f.Kr. Lämningarna av detta hus är lätta se, och finns beskrivet i äldre texter. Det mindre kulthuset upptäcktes vad jag förstår vid utgrävningar år 2000.
Stig Welinder förklarar (i första delen av Norstedts Sveriges historia från 2009) att det som kallas kulthus var stenramar utan tak och utan dörr, som användes för ritualer kopplade till eld. I väggarna hittade man krukskärvor, bränd lera, knackstenar, mortelstenar och brända ben. I det lilla huset fanns en klangsten, dvs en sten som gav en klang ifrån sig när man slog på den.
Samtidigt som det stora kulthuset byggdes raserades det lilla och klangstenen vältes omkull. Det kan tolkas som att nya makthavare tagit över området, skändat de gamla kulthuset och byggt ett nytt. Kanske var det denna nya maktgruppering som sedan byggde högen. Hågahögen byggdes kring 1000 f.Kr. Vid denna tid var tillgången på brons och guld som bäst i Uppland. Welinder skriver att denna tid var det "redistributiva hövdingadömets" mest karakteristiska tid.
I graven i högen fann arkeologerna 52 gulddekorerade föremål. Det är det rikaste fyndet av guld som hittats i Skandinavien. Man fann ett bronssvärd med guldbeläggning på svärdsfästet och ett guldbelagt dräktspänne av brons. Ett kvinnligt mantelspänne, det kan ha legat ett par i graven, skriver Maja Hagerman. Men två rakknivar och två pincetter talar för två män, tycker Stig Welinder. I graven fanns också guldspiraler, två hängen, bronsknappar mm. Kistan hade inte bränts utan askan från kremeringen hade lagts i kistan med föremålen. Man har återfunnit en bit av en trästock som togs till vara vid utgrävningen.
Tre kilometer söder om Hågahögen ligger en fornborg, kallad Predikstolen efter ett karakteristiskt stup i landskapet. Stig Welinder beskriver två inhägnader, en som byggdes 1300-1100 f.Kr och en som byggdes senare 900-800 f.Kr. Huvudborgen var ca. 400 meter gånger 250 meter, ett stort bygge med tjocka murar. Welinder kallar fornborgarna för "vallanläggningar" eller "hägnade platser", och anser att de inte i första hand varit befästningar. Lämningarna inom vallarna liknar de man fann i kulthusen, dvs rester från eldande, matoffer och begravningar. Maja Hagerman beskriver fornborgen mer i termer av försvarsanläggning, och ser man dess läge i landskapet är det svårt att inte tänka att den inte haft en sådan funktion också. Michael Olausson utreder detta om de olika tolkningarna av de fornminnen som kallats för fornborgar i sin avhandling från 1995. Läs mer om fornborgar här.
Stenvallen syns i skogen, särskilt om man går inåt skogen från själva Predikstolen, snarare än längs branten ner mot dalen. Tillsammans visar fornborgen och Hågahögen och övriga fynd i området att detta var en central bygd under bronsåldern.
Sättet som Hågahögen byggdes och fynden i den vittnar om kontakter med områden som idag är Danmark och Nordtyskland. Maja Hagerman skriver om detta i "Försvunnen värld". Liknande högar finns i Lusehøj på sydvästra Fyn och i Seddin i Nordtyskland (i landskapet Prignitz som ligger ungefär mitt emellan Hamburg och Berlin).
Jämförbara fornminnen i Sverige är högen vid Sagaholm utanför Jönköping med hällristningar på kantställda sandstenar och den sannolikt ännu äldre Kiviksgraven.
Håga betyder nog helt enkelt "Högen".
Att bygga högar hade varit vanligt i Nordeuropa från 2000 f.Kr men börjat bli omodernt framåt år 1200 f.Kr då kremering blev det vanliga vid begravning. Stig Welinder skriver att högen var "anakronistisk" som gravkonstruktion även om innehållet i graven var "toppmodernt".
I Upplands fornminnesförening och hembygdsförbunds årsbok "Uppland 1993" (med den lite märkliga titeln "Kärnhuset i Riksäpplet") finns en uppsats av Barbro Johnsen och Stig Welinder som heter "Hågahögen". I den betonas att de slumpvis förekommande praktgravarna under bronsåldern tyder på en ritualiserad instabil stabilitet. Självständiga hövdingadömen balanserade varandra och endast undantagsvis kunde någon bli så mäktig att det resulterade i en praktgrav. Här finns en längre katalog av praktgravar i Skandinavien som förutom de ovan nämnda tar upp Skallerup på Själland (med en fin kittel på hjul), Mjeltehaugen i Møre, Norge, Blåtickerör på Gotland (menas Digarojr eller Uggarde rojr? Det är Gotlands två största bronsåldersrösen. Snarare avses Blå rör på Öland för där fann man ett svärd), Lydshøj (Store Ludshøi) på Själland och Korshøj på Fyn.
Mer om Predikstolen läser man bäst i Michael Olaussons avhandling från 1995, "Det inneslutna rummet - om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f.Kr. till Kristi födelse".
Mer om att hitta bronsålderssvärd kan man läsa om i en text från Kalmar museum.
Slutligen måste jag citera lite ur den arkeologiska monografin från utgrävningen 1902-1903, som går att låna på Uppsala stadsbibliotek: Oscar Almgrens "Kung Björns Hög och andra fornlämningar vid Håga". Almgren sammanfattade: "Under bronsålderns fjärde period - hvilken enligt Montelius på ingående jämförelser med sydeuropeiska förhållanden grundade kronologi ungefärligen motsvarar de båda århundradena närmast före och efter år 1000 f.Kr - har på åsen vid det nuvarande Håga en likbegängelse ägt rum, så storartad och under deltagande av så många arbetskrafter, att den ej kan ha gällt annat än en mäktig höfding öfver en folkrik stam".
Redan Almgren noterade att det var speciellt att man inte lagt askan i en urna utan i en kista som under äldre bronsåldern, och att de talrika fynden också tydde på att gamla seder levde kvar.
Almgren skriver också om den "kung Björn vid Håga" som omtalas i isländska skrifter, främst Hervarasagan. Särskilt kul tycker jag det är att det i Egil Skallagrims saga står att Egil vart uppmanad att dikta "Huvudlösen" av en dotterdotterson till Brage med orden "Så gjorde min frände Brage, när han råkade ut för Björn Sveakonungs vrede". Men Almgren citerar sin professorskollega
H. Hjärne som skriver: De isländska uppgifterna om våra hednakungar anser jag vara mycket tvifvelaktiga. Deras Björn at Haugi torde blott innebära att sagoskrifvarne haft någon aning om att Haugr i Sverige betydde kungsgård, och att Björn hos oss var ett gammalt konunganamn."
Tillägg 2019-08-11: I boken "Tempel och kulthus i det forna Skandinavien" av Anders Kaliff och Julia Mattes (Carlssons bokförlag, 2017) finns ett helt kapitel om Hågahögen. Och ett till kapitel som handlar om klangstenar. De kallar den typ av hus som det lilla kulthuset utgör för ett "Brobyhus", efter en fyndplats i Broby i Börje socken. Kullen där lilla kulthuset låg kallar de för Hågahagen. Det är en fin ekhage och en enligt pollenanalyser hade den ungefär samma växtlighet på bronsåldern. Det står också att klangstenen från Håaghagen ger olika toner ifrån sig när man knackar på olika ställen, vilket styrker tanken att den användes i samband med olika riter. En teckning av klangstenen med skålgropar och slagytor finns på sidan 122 i boken.
Vid högen har man hittat lämningar av stenar från två så kallade kulthus. Ett mindre som ligger några hundra meter från högen byggdes ca år 1300 f.Kr. Ett större kulthus byggdes nära högen någon gång 1200-1100 f.Kr. Lämningarna av detta hus är lätta se, och finns beskrivet i äldre texter. Det mindre kulthuset upptäcktes vad jag förstår vid utgrävningar år 2000.
Stig Welinder förklarar (i första delen av Norstedts Sveriges historia från 2009) att det som kallas kulthus var stenramar utan tak och utan dörr, som användes för ritualer kopplade till eld. I väggarna hittade man krukskärvor, bränd lera, knackstenar, mortelstenar och brända ben. I det lilla huset fanns en klangsten, dvs en sten som gav en klang ifrån sig när man slog på den.
Samtidigt som det stora kulthuset byggdes raserades det lilla och klangstenen vältes omkull. Det kan tolkas som att nya makthavare tagit över området, skändat de gamla kulthuset och byggt ett nytt. Kanske var det denna nya maktgruppering som sedan byggde högen. Hågahögen byggdes kring 1000 f.Kr. Vid denna tid var tillgången på brons och guld som bäst i Uppland. Welinder skriver att denna tid var det "redistributiva hövdingadömets" mest karakteristiska tid.
I graven i högen fann arkeologerna 52 gulddekorerade föremål. Det är det rikaste fyndet av guld som hittats i Skandinavien. Man fann ett bronssvärd med guldbeläggning på svärdsfästet och ett guldbelagt dräktspänne av brons. Ett kvinnligt mantelspänne, det kan ha legat ett par i graven, skriver Maja Hagerman. Men två rakknivar och två pincetter talar för två män, tycker Stig Welinder. I graven fanns också guldspiraler, två hängen, bronsknappar mm. Kistan hade inte bränts utan askan från kremeringen hade lagts i kistan med föremålen. Man har återfunnit en bit av en trästock som togs till vara vid utgrävningen.
Tre kilometer söder om Hågahögen ligger en fornborg, kallad Predikstolen efter ett karakteristiskt stup i landskapet. Stig Welinder beskriver två inhägnader, en som byggdes 1300-1100 f.Kr och en som byggdes senare 900-800 f.Kr. Huvudborgen var ca. 400 meter gånger 250 meter, ett stort bygge med tjocka murar. Welinder kallar fornborgarna för "vallanläggningar" eller "hägnade platser", och anser att de inte i första hand varit befästningar. Lämningarna inom vallarna liknar de man fann i kulthusen, dvs rester från eldande, matoffer och begravningar. Maja Hagerman beskriver fornborgen mer i termer av försvarsanläggning, och ser man dess läge i landskapet är det svårt att inte tänka att den inte haft en sådan funktion också. Michael Olausson utreder detta om de olika tolkningarna av de fornminnen som kallats för fornborgar i sin avhandling från 1995. Läs mer om fornborgar här.
Stenvallen syns i skogen, särskilt om man går inåt skogen från själva Predikstolen, snarare än längs branten ner mot dalen. Tillsammans visar fornborgen och Hågahögen och övriga fynd i området att detta var en central bygd under bronsåldern.
Sättet som Hågahögen byggdes och fynden i den vittnar om kontakter med områden som idag är Danmark och Nordtyskland. Maja Hagerman skriver om detta i "Försvunnen värld". Liknande högar finns i Lusehøj på sydvästra Fyn och i Seddin i Nordtyskland (i landskapet Prignitz som ligger ungefär mitt emellan Hamburg och Berlin).
Jämförbara fornminnen i Sverige är högen vid Sagaholm utanför Jönköping med hällristningar på kantställda sandstenar och den sannolikt ännu äldre Kiviksgraven.
Håga betyder nog helt enkelt "Högen".
Att bygga högar hade varit vanligt i Nordeuropa från 2000 f.Kr men börjat bli omodernt framåt år 1200 f.Kr då kremering blev det vanliga vid begravning. Stig Welinder skriver att högen var "anakronistisk" som gravkonstruktion även om innehållet i graven var "toppmodernt".
I Upplands fornminnesförening och hembygdsförbunds årsbok "Uppland 1993" (med den lite märkliga titeln "Kärnhuset i Riksäpplet") finns en uppsats av Barbro Johnsen och Stig Welinder som heter "Hågahögen". I den betonas att de slumpvis förekommande praktgravarna under bronsåldern tyder på en ritualiserad instabil stabilitet. Självständiga hövdingadömen balanserade varandra och endast undantagsvis kunde någon bli så mäktig att det resulterade i en praktgrav. Här finns en längre katalog av praktgravar i Skandinavien som förutom de ovan nämnda tar upp Skallerup på Själland (med en fin kittel på hjul), Mjeltehaugen i Møre, Norge, Blåtickerör på Gotland (menas Digarojr eller Uggarde rojr? Det är Gotlands två största bronsåldersrösen. Snarare avses Blå rör på Öland för där fann man ett svärd), Lydshøj (Store Ludshøi) på Själland och Korshøj på Fyn.
Mer om Predikstolen läser man bäst i Michael Olaussons avhandling från 1995, "Det inneslutna rummet - om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f.Kr. till Kristi födelse".
Mer om att hitta bronsålderssvärd kan man läsa om i en text från Kalmar museum.
Slutligen måste jag citera lite ur den arkeologiska monografin från utgrävningen 1902-1903, som går att låna på Uppsala stadsbibliotek: Oscar Almgrens "Kung Björns Hög och andra fornlämningar vid Håga". Almgren sammanfattade: "Under bronsålderns fjärde period - hvilken enligt Montelius på ingående jämförelser med sydeuropeiska förhållanden grundade kronologi ungefärligen motsvarar de båda århundradena närmast före och efter år 1000 f.Kr - har på åsen vid det nuvarande Håga en likbegängelse ägt rum, så storartad och under deltagande av så många arbetskrafter, att den ej kan ha gällt annat än en mäktig höfding öfver en folkrik stam".
Redan Almgren noterade att det var speciellt att man inte lagt askan i en urna utan i en kista som under äldre bronsåldern, och att de talrika fynden också tydde på att gamla seder levde kvar.
Almgren skriver också om den "kung Björn vid Håga" som omtalas i isländska skrifter, främst Hervarasagan. Särskilt kul tycker jag det är att det i Egil Skallagrims saga står att Egil vart uppmanad att dikta "Huvudlösen" av en dotterdotterson till Brage med orden "Så gjorde min frände Brage, när han råkade ut för Björn Sveakonungs vrede". Men Almgren citerar sin professorskollega
H. Hjärne som skriver: De isländska uppgifterna om våra hednakungar anser jag vara mycket tvifvelaktiga. Deras Björn at Haugi torde blott innebära att sagoskrifvarne haft någon aning om att Haugr i Sverige betydde kungsgård, och att Björn hos oss var ett gammalt konunganamn."
Tillägg 2019-08-11: I boken "Tempel och kulthus i det forna Skandinavien" av Anders Kaliff och Julia Mattes (Carlssons bokförlag, 2017) finns ett helt kapitel om Hågahögen. Och ett till kapitel som handlar om klangstenar. De kallar den typ av hus som det lilla kulthuset utgör för ett "Brobyhus", efter en fyndplats i Broby i Börje socken. Kullen där lilla kulthuset låg kallar de för Hågahagen. Det är en fin ekhage och en enligt pollenanalyser hade den ungefär samma växtlighet på bronsåldern. Det står också att klangstenen från Håaghagen ger olika toner ifrån sig när man knackar på olika ställen, vilket styrker tanken att den användes i samband med olika riter. En teckning av klangstenen med skålgropar och slagytor finns på sidan 122 i boken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)