Kolligation

Jag har lärt mig ett nytt ord - kolligation. En kolligation är ett begrepp som sammanför en rad företeelser under en rubrik, gärna på ett tydliggörande vis. Ordet används av docenten i journalistik Torsten Thurén, i boken "Slavar, kungar och byråkrater - så tänker historiker". (Liber, 2012).

Några exempel på kolligation (sid. 266) är förintelsen, 1945 års män, den förlorade generationen, renässensen och den svenska modellen. Begreppet förintelsen började användas på 1960-talet, innan dess hade man talat om nazisternas folkmord på olika vis på svenska men förintelsen har blivit det sammanfattande ordet. Motsvarande begrepp på engelska, "holocaust", betyder brännoffer och på hebreiska använder man begreppet "sho'ah" som betyder katastrofen.

Torsten Thuréns metod är att sammanfattande redovisa några historiker i viktiga frågeställningar han valt ut och jämföra deras slutsatser. Han ägnar flera kapitel åt nazismen i Tyskland. En fråga är om det fanns några särskilda betingelser i Tyskland som ledde fram till förintelsen eller om detta kan ske i andra samhällen också. Frågan är alltså om Tyskland gick en "egen väg", en "sonderweg". En historiker som för fram skäl för det är Hans-Ulrich Wehler. Wehlers huvudförklaring är att Tyskland industrialiserades men att medelklassen blev för svag, den gamla aristokratin behöll makten. Mot detta anför Torsten Thurén att Wehler inte lyckas visa att Tyskland efter första världkriget var mer auktoritärt, t.ex. en mer brutal kolonialmakt, än Storbritannien och Frankrike. Han anför idéhistorikerna Svante Nordin som i "Filosofernas krig" jämför tänkare i alla tre länderna som kom att påverkas av nazisterna. Och i ett kapitel "Bödelns perspektiv - Förintelsens orsaker" tar Thurén upp de kända experimenten där man visat hur vanliga studenter kan bli bödlar eller grymma fångvaktare när de beordras till det under vissa former. Thurén menar att även detta talar emot sonderweg-teorin.

På liknande vis går han igenom flera andra frågeställningar. Det blir givetvis kortfattat och det är lite oklart varför han har valt just de historiker och vetenskapsjournalister som han valt. Men det är oavbrutet intressant. Ämnena är sådana som:
- Var den äldre medeltiden mörk eller ljus?
- Den svenska nationalstatens framväxt
- Att hantera globala miljöproblem
- Slaveriet
- Den industriella revolutionen i Storbritannien
- Den svenska moderniteten, "1945 års män"
- Aspekter på Olof Palme.

Jag gillar särskilt kapitlet "Nationalstatens utveckling - svensk medeltid" där han låter Dick Harrison och Maja Hagerman kommat till tals. De skildrar bägge en process som tar mycket lång tid. Thurén skriver att Harrison betonar att utvecklingen mot det moderna Sverige inte var oundviklig, det kunde lika väl blivit ett stort nordiskt rike eller flera små riken. Men trenden var gemensamt för Europa, det hade blivit moderna stater.

En kolligation som Maja Hagerman inte gillar är "vikingatiden". Hennes kritik utgår från att begreppet missbrukats i nationalistiska syften. Torsten Thurén noterar att läser man "Spåren av kungens män" och "Det rena landet" kan det verka som att hon polemiserar mot sig själv. I första boken betonar hon den katolska kyrkans inflytande som en extern påverkande kraft, men i den senare boken lyfter hon fram en tidigare påverkan, då nordiska krigare som tjänstgjort i romarriket återvände med nya insikter i militär organisation. Oavsett vad hon betonar har poängen varit att det inte funnits någon isolerad unik "vikinga-population" som motiverar att man skapat ett unikt begrepp för en periodisering av nordisk historia. Och i senare böcker har Maja Hagerman undersökt hur dessa nationalistiska idéer bidrog till framväxande rasism.

Att kritisera ett så etablerat begrepp som "vikingatiden" är i sig ett berättargrepp som en historiker kan välja. Det kan leda till ett nyttigt omprövande av begreppets innehåll utan att man byter ut begreppet. (Att försöka byta begrepp är i detta fall sannolikt misslyckat, se t.ex. mitt inlägg om "vikingaskeppstiden"). Thurén nämner att Michael Nordberg i "Den dynamiska medeltiden" försöker bli av med begrepp som "medeltiden" och "renässansen", också det utan större genomslag men ändå tankeväckande.

För en historiker blir berättargreppen viktiga. Utöver den rena forskning om vad som egentligen hände så ligger i uppgiften att skriva en begriplig berättelse. Maja Hagerman är en språklig mästare, och även Dick Harrison skriver utmärkt, något som  skapar en bra berättelse. Torsten Thurén vill lyfta fram det skeptiska perspektivet, de kunskaper som historievetenskapen ger är mycket osäkra anser han. Jag tycker att modern populärhistorias styrka är att just redovisa detta, att ta upp de olika tolkningarna men på ett intresseväckande vis.

En kolligation ska vara intresseväckande. En rad abstrakta ord sammanför olika företeelser till ett ord utan att för det vara en kolligation. Ta till exempel orden "stat" och "feodalism". Enligt Torsten Thurén (sid. 273) är en stat detsamma som en modern stat. Under feodalismen (när ordet feodalism används som en "idealtyp") fanns ingen stat, skriver han. Feodalismen är en samhällsordning utan statsmakt. Skillnaden mot den moderna staten är en artskillnad, skillnaden är kvalitativ, inte kvantitativ.

Här saknar jag ett klargörande att det finns olika sätt att använda ordet "stat". Jag använder ordet stat om alla samhällsordningar där det finns koalitioner av mäktiga intressen som samordnat sig under någon form av regelverk. Det kan vara svaga stater men jag tycker ändå ordet stat kan användas. För den moderna staten behöver jag då lägga till något i begreppet, till exempel kan man tala om "nationalstat". Nationalstat är ordet som finns i rubriken till kapitlet och kanske avser Torsten Turén "nationalstat" varje gång han skriver stat. Problemet med det ordet är att "nationen" är något som aktivt skapas mycket senare, efter franska revolutionen. Från 1600-talet fanns ett fungerade statskontor i riket Sverige och man kan säga att nationalstaten formades i tiden kring den Westfaliska freden 1648, om man då inte tar med nationalismen som en komponent i det som krävs för en nationalstat. Harrison kallar det tidigare samhälls-systemet (före år 1000) för bygdemakt.

Jag tror att Torsten Thurén kämpar med detta för i slutet av stycket om feodalism skriver han "Däremot fanns det i de verkliga medeltida samhällena drag av både feodalism och statsmakt".

Jag tänker att ordet "stat" inte är en kolligation, medan ordet "feodalism" nog skapades som en sådan men numera kanske bättre ska ses som en abstrakt klassificering på samma vis som ordet "stat".

Äldre grottmålning i Indonesien

En datering av grottmålningar i Sulawesi har publicerats i Nature 11 december 2019. De beskriver en avancerad grottkonst i kalkstensgrottan Leang Bulu´Sipong som visar djurmänniskor som jagar vildsvin och andra djur, och dateringen är satt till 43900 år sedan. Detta skulle då vara den äldsta figurativa grottmålnings som man hittills har daterat. Bland bilderna finns flera som föreställer en anoa, dvs ett litet oxdjur som är endemiskt för Sulawesi.

Den mest kända djurmänniskan som tidigare hittats som grottmålning är den i Trois Frères i Frankrike som daterats till att vara 15000 år gammal. Lejonmannen från Hohlenstein-Stadel i Tyskland, en liten elfenbensskulptur, hittades i lager som daterats till 35-40000 år sedan.

Det tekniska ordet för djurmänniskor är therianthropy som syftar på förmågan att byta från människa till djurskepnad.

Se vidare tidigare inlägg om grottmålningar från december 2016.

Infrapolitik i jordbrukets tidsålder

"Lantbrukets infrapolitiska betydelse". Kan man säga så? Jag provar mig fram i hur ordet infrapolitik kan användas. För alla beskrivningar av medeltiden är lantbruket (jordbruk inklusive boskapskötsel i kombination med utnyttjande av skog på olika vis) grundläggande för förståelsen av hur världen fungerade. Från den neolitiska revolutionen växte ett lantbruks-samhälle fram som kom att genomsyra varje aspekt av livet för det flesta människor. Fortfarande är jordbruket givetvis grunden för vår livsmedelsförsörjning och finns kvar som en grundparameter för att förstå ett samhälle, även om den starka urbaniseringen har skapat samhällen där många inte direkt lever eller ens ser landsbygdens produktion till vardags.
Men vad skulle vara lantbrukets infrapolitiska betydelse? I själva urkunden för ordet infrapolitik, ett kapitel i "Antropocen" (Weyler, 2017), så definierar Sverker Sörlin infrapolitik i samband med att han förklarar begreppet antropocen. Sörlin utgår från ett av västerlandets grundläggande tankemönster, en idé om historiska framsteg kopplat till ett gudomligt löfte, och då blir ordet antropocen ett nytt och viktigt begrepp i denna världsbild där stadier hela tiden avlöser varandra. Sörlin menar att inom en sådan världsbild så "fogas antropocen in i förståelsen" (sid. 63) på ett vis som påverkar infrapolitiken. Citat: "Antropocen är ett begrepp som vänder sig till denna infrapolitik som ligger gömd i oss och som nu plötsligt brister ut i en kaskad av politisk-filosofiska debatter och bekännelser".
Sverker Sörlin refererar till sociologen Johan Asplunds begrepp "tankefigur", det återstår för mig att kolla upp. Om jag förstår rätt så tar sedan Sverker Sörlin upp begreppet "mänskliga rättigheter" (på sidan 208) som ett sådant begrepp, ett djupgående begrepp som påverkar all politik på en infrapolitisk nivå. Sverker Sörlin avslutar med ett kredo där han hoppas att begreppet antropocen ska markera en gränslinje, en övergång till ett samhälle där vi kan bedriva en "jordens politik", där vi tar ansvar för jorden och människorna. Det är tänkvärt men mitt ärende här är mera att försöka ringa in hur ordet infrapolitik kan fungera.
Lantbruk är en produktionsform. Det blir inte så bra att tala om "produktionsformernas infrapolitiska betydelse". Självklart påverkar det sätt man producerar i ett samhälle de värderingar man har men det är inte jordbruket i sig som skapar betydelsen "som ligger gömda i oss". Det kanske blir tydligare om man skriver "bondelivets infrapolitiska betydelse"?  I tidigare inlägg skrev jag om "släktpolitik" och menade då inte nepotism utan den djupgående betydelse som släktskap hade i ett medeltida jordbruks-samhälle. Jorden som går i arv i släktled. Jordbrukarlivets infrapolitik. Släktskap behöver inte vara den organiserande principen, men klansamhällen i olika former är en dominerande organisationsform. Inbyggt i detta samhälle är också att det inte behövar vara den som brukar jorden själv som tjänar på brukandet. Jordägaren kan kontrollera de många jordbrukarna. Jordägarlivets infrapolitik. Kontrollen över resursen. Här finns en motsättning. Det medeltida jordbrukets grund var en god förvaltning, ett minimerande av risker, och i grunden en cyklisk tidsuppfattning. Men de medeltida baronerna kunde ägna sig åt olika expansiva projekt som ofta ledde till omfattande konflikter om makten över jord.

Sverker Sörlin använder ett annat ovanligt ord, resursnationalism, (sid. 205). Olja, kol och gas är fossilsamhällets viktigaste resurser och nationerna klamrar sig fast vid dessa resurser. Men också mineraler, skog och jordbruk är viktiga resurser, som spelat en roll under mycket längre tid.

Den medeltida motsvarigheten till detta var de mäktiga släkternas resurs-ackumulering. Det är en fråga om skala, de normer som fungerade som organiserande principer i byn blev till orimligt ansamlande av rikedomar när de skalades upp.

Nytt ljus på Håga

Tidningen "Populär arkeologi" har två artiklar som tar upp Hågahögen i de senaste numren. I nr 5/2019 skriver Kristina Ekero Eriksson under rubriken "Nytt ljus på Håga". Hon vill lyfta fram att Anders Kaliff och Terje Østigård presenterat Hågahögen på engelska. Bronze Age Håga and the Viking King Björn:A History of Interpretation and Documenatation from AD 818 to 2018.  https://bit.ly/2kbruH4

Enligt Anders Kaliff är Håga en del av en sjökultur i Östersjön. Ekkistebegravningen i Håga är den nordligaste i Skandinavien, men parallellerna i Danmark är antingen mycket äldre (ex. kvinnogravarna i Egtved och Skrydstrup, högen i Borum Eshøj (två män och en kvinna) och mansgraven i Muldbjerg) eller i ett fall, Lusehøj på Fyn, som är yngre (900-700 f.Kr). Hågahögen dateras till omkring år 1000 f.Kr. Fornborgen Predikstolens betydelse för bebyggelsen i Håga har jag skrivit om förut.

I nummer 6/2019 finns en översiktsartikel av Jonathan Lindström. Han startar 2300 f.Kr då det bara bodde 2000 invånare längs det som då var upplandskusten. Under de kommande 500 åren inleddes övergången till en bondekultur och man bedömer att de fanns cirka 10 bygder med ett tiotal gårdar i varje i norra Mälardalen, totalt cirka 15000 invånare. Möjligen är det nu, cirka 2000 f.Kr. som dessa människor börjar kalla sig svear, spekulerar Jonathan Lindström. Man anser att dessa bönder talar ett indoeuropeiskt språk, med viss baltisk slagsida. Fiske och säljakt fortsatte parallellt i skärgården och människor med olika ursprung möttes. Under äldre bronsålder (1500 - 1200 f.Kr.) blev området runt dagens Enköping det viktigaste området med mängder av hällristningar som vittnar om det. Lindström lyfter fram Hemsta i Boglösa.

Jonathan Lindström postulerar sedan att "Enköpingskungen" skulle ha slagits ut av en uppkomling som grundade det som han kallar "Hågaväldet" ca (1200- 800 f.Kr.). Vissa fynd kan knyta ihop Håga med Medelpad vilket gör att man kan tala om en norrlandhandel. I sin tur handlade Håga över Östersjön till Gotland och mot Baltikum. Håga förstördes ca 800 f.Kr. och några fynd av långväga lyxprodukter gör man ínte från utgrävningar av lager från de kommmande århundranden. Först århundradet före vår tideräknings början finns sådana fynd, som då kommer från kontakter med det expanderande Romarriket. För första gången finns nu "svearna" omnämnda i skrift, av Tacitus år 98.

Lite problematiskt tycker jag det är att se en koppling från dessa "svear" tillbaka till de som levde under "Hågaväldet". Men i denna översikt tas flera roliga teorier med, även den om att Beowulfkvädet skulle skildra mytiska sveakungar som Egil och Ottar som kring år 500 angriper Gotland. Sedan följer olika turer kring hur Sveariket byggs upp efter jordbävningsåret 536 och fram till Erik Segersäll (r. 970-995). Jonathan Lindström skriver att Sveariket var en tummelplats för disparata maktambitioner och först år 1164 får det en "fast och tydlig form" då Stefan av Alvastra (en engelsk cisterciensermunk) blev utsedd av påven till ärkebiskop i Uppsala. (ärkebiskop 1164-1185).

Där slutar artikeln men som vi vet så fortsätter man att med disparata maktambitioner försöka upprätta olika typer av "välden" där Uppland har en viss om än allt mer perifer roll. Kalmarunionen är ett exempel. Kungariket Sverige stabiliseras med Vasa-dynastin (kungliga ätten Vasa 1523-1654) maktövertagande från 1523. Än idag är Uppsala ärkestift i svenska kyrkan.

Jag gillar begreppet "Hågaväldet". Men jag har svårt att tycka att det finns en koppling till framväxten av det senare "sveaväldet" annat än den geografiska, att läget var gynnsamt som maktbas. Det är ett väldigt långt glapp i tid mellan år 800 f.Kr. och 98 e.Kr. Visst skulle det vara kul om handeln mellan Hågaväldet och Medelpad skulle kunna ses som en tidig form av handeln mellan Uppsala och Högom och övriga Norrland, Men om den handeln var minimal under flera århundraden så faller lite idén om svearna som en kontinuerligt existerande grupp av begåvade handelsmän. Hågaväldet presenteras som en föregångare till det sjövälde som Matti Klinge skriver om. Kontakterna med Baltikum gick rimligen vägen via Åland. Men tyvärr var det inte lätt att förstå hur Åland befolkats under bronsålder och tidig järnålder, när jag läste lite om det.

Utan fler viktiga fynd för perioden 700 f:Kr. till 100 f.Kr. blir det mera människor som råkar bo på en viss plats och så måste det ju alltid vara. Man kan tänka på dem när man står på toppen av Hågahögen och ser domkyrkans torn.

Infrapolitik på medeltiden

Helena Granström, i Expressen 2017-04-30, skriver att Sverker Sörlin myntat termen "infrapolitik" som hon sammanfattar som "det skikt av kulturella värderingar som vägleder och bär upp dagspolitiken". Jag vill gärna försöka använda ordet, och prövar det på medeltida förhållanden. Hur såg infrapolitiken ut i Norden och södra Indien 1200-1500? Jag tänker mig att jag i några inlägg ska försöka jämföra hur de styrande organisationerna i södra Indien såg ut jämfört med de i Norden inför Kalmarunionen. Infrapolitiken ska jag försöka beskriva som en syntes av de olika "släktpolitiska", "handelspolitiska"och "religionskulturella" värderingar som var styrande.

I förra inlägget nämnde jag hur Kung Olofs död som ung var en politisk händelse av betydelse för den maktposition som blev Drottning Margaretas i Kalmarunionen. Vem som var släkt med vem - det hade stor betydelse. Uppräkningen av namn blir viktig, men bara om man förstår vad de namnen för med sig för betydelse, både ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Makt över den viktigaste produktionsfaktorn, jord, följde med olika släkters kontroll över mark. Hur jord ärvdes och hur olika vasaller knöts till de ledande jordägarna var en infrapolitisk grundparameter. Varje bok om olika former av feodala system under medeltiden skildrar detta. Jag kallar det "släktpolitik".

Men hela spelet kring Kalmarunionen rörde också relationen till den mäktiga handelsorganisationen Hansan. Sedan bronsålder hade handel spelat en viktig roll. Vikingatiden innebar en dramatisk förändring av förhållande i Norden baserad på handel och röveri.

Till det kommer de kulturella värderingar som skapats i samspel med produktion och handel men som också hade andra källor. I en av religion genomsyrad världsuppfattning, där den religiösa eliten också bar upp mycket av det som varr bildning och organisationsförmåga, kommer maktutövning att påverkas av hur den legitimeras av den religiösa sfären. Den nordiska medeltidens infrapolitik är de mäktiga koalitionernas interna och externa konflikter och samarbeten, inbäddad i ett främst katolskt kontext. En stor skillnad mot "släktpolitiken" var att den katolska kyrkan uttryckligen försökte bygga organisationer som inte byggde på släkt.

Makten under medeltiden byggde på en kombination av släkt, kontroll över handel och kyrkans makt. Den arketypiska figuren för detta är Karl den store, som satte mönstret för hur en kung skulle legitimera sin makt. I Norden fanns även ett arv från den förkristna tiden. Kanske främt vad gäller vilka släkter som var mäktiga, men även de juridiska formerna kring ting och landskapslagar. Och blodsfejder när konflikten krävde det. Handelsmönstret hade ändrats kraftigt, från vikingarnas dominans till en mer reglerad form med organiserade gillen. Och kyrkan växte i betydelse med biskopar och kloster.

Vagt tycker jag att jag förstår dessa sammanhang när jag hör Dick Harrisons beskrivning av Kalmarunionen läsas upp (ljudbok utgiven 2019-09-24).

Men när jag sedan läser om södra Indiens historia, då har jag ännu inga referenser och ingen förståelse.  Hur såg infrapolitiken ut under Choladynastin? I samarbete och konflikt med de två andra mäktiga; Pandya-dynastin och Chera-dynastin. På vilket sätt kunde Vijayanagar (1336-1646) växa fram? Hur såg släktpolitiken, handelspolitiken och religionskulturen ut? Mycket finns att klura på. Lite kul är det att förska jämföra två så olika platser i tiden som Norden och södra Indien.

Den underliggande värderingarna, infrapolitiken, var givetvis olika mellan Norden och Indien. Kul att fundera på det också.

Jag återupprepar referensen från tidigare inlägg 27 augusti 2017: Ordet är "infrapolitik". Det definineras av Sverker Sörlin (på sidan 62 i boken Antropocen) som "politiska grundmönster som ligger under den dagliga politiken". "Infrapolitik ligger även under ideologierna. Infrapolitik är de helt grundläggande föreställningarna om vad som är rätt att göra i den jordiska tillvaron, vad som ger mening och riktning".

Jag kommer troligen att misshandla begreppet "infrapolitik" jämfört med vad Sverker Sörlin vill säga med ordet. Men det kan i sig vara något bra. Delvis förstår jag det som nyttan med ordet, att "infra" ska syfta på det som är svårt att formulera, som är "ohörbart" i en dagspolitisk beskrivning, men som ändå handlar om politiken. Under begreppet infrapolitik finns som jag förstår det ännu mer grundläggande begrepp, som "världsbild" och "etik". Nyttan skulle vara att försöka beskriva saker på denna mellan-nivå för att fånga något intressant. Kanske är "infrapolitik" ett ord som motsvarar det som ibland kallas "tidsanda", fast begränsat till den tidsanda som påverkar dagspolitiken på lång sikt, inte tillfälliga trender..

Kung Olof av Norge och Danmark och Drottning Margareta

Detta inlägg är tyvärr helt nördigt. Jag kunde skriva om betydelsen av historieundervisning, eller något annat väsentligt. Men andra skriver så bra. Bästa inlägget jag läst med kritik av förslaget att stryka all tidig historia gjordes av Stefan Amirell i DN 2019-10-03. Han tydliggör att det inte bara handlar om antika Grekland utan en hel tidig värld med många olika kulturer och att vi måste känna till dem alla. Världshistoria.

Men istället snöar jag in på värsta sortens kungalängds-petigheter i nordisk historia. Precis det som man inte ska lära ut i skolan.

Kung Olof av Norge och Danmark (Olav Håkansson) är den som har mest berömd släkt av alla någonsin i Norden. Han levde bara till sjutton års ålder, (1370-1387). Han var kung av Danmark från 1376 (dvs från 6 års ålder) och i Norge från 1380. Hans mor Margareta (1353 - 1412) blev unionsdrottning, (hennes formella titel var "fru och husbonde och fullmäktige förmyndare") och därmed den mäktigaste kvinnan i Nordens historia. Hon var dotter till Valdemar Atterdag och alltså ättling till alla danska kungar från Gorm den gamle och också släkt med Vladimir den I av Kiev. Olofs far var Håkon Magnusson, (1340-1380), kung av Norge 1355-1380 och kung av Sverige 1362-1364 ihop med sin far Magnus. Olof blev den siste kungligheten i Bjälboätten. Magnus drottning Blanka av Namur kunde räkna släkt från Karl den store. Håkon Magnusson var också ättling till flera norska kungar inklusive Harald Hårdråde.

Olofs mest historiska gärning var att genom att dö ung skapa förutsättningarna för att hans mor Margareta kunde skapa Kalmarunionen. Om man nu kan säga att en person kan skapa något på det viset. Eftersom unionen var en personalunion kan man kanske ändå notera att en person med rätt släkt och rätt kapacitet kunde ha mycket stor betydelse, och Margareta var en sådan person.

Anm 2022-02-13: Vill man läsa mer om Kalmarunionen finns nu den lättlästa "Kalmarunionen - en nordisk stormakt föds" av Dick Harrison, utgiven 2020 av Historiska Media. Den börjar  med att Magnus Eriksson blir kung 1319. Kung Magnus köpte Skåne och gifte bort sin syster med Albrekt d.ä. av Mecklenburg.  Hans landslag var den första riksomfattande lagsamlingen. En kallelse till riksrådsmöte 1359 nämns som en föregångare till ståndsriksdagen men Dick Harrison tar inte upp detta så kanske har historikerna funnit det mindre viktigt. En ambition att bygga landet med lag fanns i alla fall. Men sedan rasar allt och det är främst digerdöden som är orsaken till kollapsen för Magnus dynastiska bygge, skriver Dick Harrison (I Norge slår digerdöden ännu hårdare, och där drabbas en större andel stormän, vilket leder till ökat danskt inflytande över lång tid). 

Sedan följer då Mecklenburgarna (Albrekt av Mecklenburg och Schwerin 1318-1379 och hans son som blev kung Albrekt ca 1338 -1412) och ett kapitel om Bo Jonsson Grip som från 1371 är härskare över Finland och sedan drots vid Nyköpingshus och rikets rikaste man fram till sin död 1386. Slotten var viktiga, Bo Jonsson bygger Gripsholm. Andra borgar var Axevalla hus, Ringstadaholm, Öresten, Borgholm, Älvsborg, Borganäs och Faxeholm utöver stadsborgarna i Stockholm, Nyköping, Åbo, Örebro och Kalmar. Mycket av Bo Jonssons tillgångar kommer efter hans död under kung Albrekt d.y. styre. Stora delar av högfrälset i det som senare blir Sverige vände sig mot Albrekt och stöttade istället drottning Margareta. Dick Harrison skriver att det decennium som följer på slaget vid Åsle (1389, nära Falköping, Margaretas styrkor vinner, Albrekt blir tillfångatagen) kom att bli ett av de oroligaste och farligaste i Östersjövärldens historia. Diverse typer uppträdde som pirater som kallas för vitalianer, ett ord som kommer från ett lågtyskt ord vitalie som betyder proviant.

Stormännen valde att stödja Margareta som den mest stabiliserande lösningen. Den etablerade hon som en personalunion som kom att kallas Kalmarunionen i och med Eriks kröning 1397 i Kalmar. Först 1405 var dock vitalianerna kuvade och Gotland återköpt från Tyska orden. Margareta lyckades balansera olika nordiska intressen på ett framgångsrikt vis. Efter Margaretas död 1412 kom kung Erik och drottning Filippa att styra och de ville prioritera danska stormäns intressen gentemot Hansan. Det var mindre populärt i Bergslagen och Engelbrektupproret 1434-1436 följde. Kung Erik störtades, 1439 hade han endast kontroll över Gotland och efter 10 år där flyttade han tillbaka till Rügenwalde (dagens Darlowo) i Pommern. Nya stormän styrde i Sverige, främst Karl Knutsson Bonde (1408-1470). Dick Harrison menar att de mera folkliga upproret under Engelbrekt inte var fientligt till själva Kalmarunionen. De ville bara ha sänkta skatter och fogdar som uppförde sig rimligt och fred. Men de herremän som trodde sig vinna på konflikter drev på dessa och unionstanken förföll. Det Kalmar som blomstrade under unionen kom till slut att helt försvinna, den staden sjönk under 1600-talet ner under marken och ett nytt Kalmar byggdes bredvid.

Personalunion är ett begrepp som myntades på 1700-talet, ett moderna begrepp på engelska är composite monarchy.

Borgarna som räknas upp ovan är antingen ruinhögar eller helt ombyggda. Den äldsta borg som visar hur det såg ut på medeltiden är Glimmingehus.

Kort om Hågahögen

Hågahögen några kilometer sydväst om Uppsala skrev jag om i inlägg augusti 2015. Och den är på bilden ovan. Nu har jag hittat flera texter som beskriver arkeologiska undersökningar i Håga som jag vill nämna.

Två kapitel av betydelse finns i Anders Kaliffs och Julia Mattes, "Tempel och kulthus i det forna skandinavien", Carlssons förlag, 2017.

Under rubriken "Heliga hus och hägn från bronsåldern" beskriver de hur de två kulthusen passar in i mönstret av övriga rön som tillkommit om så kallade "Brobyhus". Broby är en plats mellan Börje och Ulva kvarn, där man grävde ut en husgrund som var byggd på ett särskilt vis. Referens till det är B Schönbeck 1951 "Bronsålderhus i Uppland". Många sådana platser har hittats, till exempel invid Kiviksgraven fann man flera sådana hus. Mycket mer om kulthus och om Hågahögen kan man läsa i Helena Victor, 2002, "Med graven som granne". Jag vill även nämna en kandidatuppsats av Anna Rössle, 2016, som diskuterar hur arkeologer tänkt kring kön på de som ligger i de gravar de gräver ut.

I ett annat kapitel i Kaliffs och Mattes bok skriver de om klangstenar. Sådana hittades vid lilla kulthuset i Håga. Detta är något så ovanligt som arkeologi som kan återge de ljud som hördes för tretusen år sedan.
En referens här är  "Hågastenen och andra klangstenar", Sandberg 2001.
Anm. 20191130: se vidare inlägg om "Nytt ljus på Håga".

Nedan Länsstyrelsens skylt vid Broby:

Anm 2019-12-08: Mer om Håga i inlägg 30 november 2019.  Hågahögen och fornborgen vid Predikstolen är med i andra delen av  SVTs "De första svenskarna".