Klotet om IPCCs rapport

 Jag skriver inte om klimatet heller fast jag borde det. Kanske mest för att det skulle bli för pessimistiskt. Vill man höra dem som tar sig an klimatfrågan med bättre humör kan man lyssna på Klotet på P1 den 6 april. Programmet heter "Efter FN:s klimatrapport - så kan skogen och koldioxidinfångning rädda oss ur klimatkrisen".  

Den klimatrapport som avses här är IPCC:s tredje delrapport AR6_WGIII. 

Radions vetenskapsredaktion sammanfattar den så här väldigt kort:

1. Bråttom, utsläppen ökar, halveras till 2030, noll 2050 för att nå 1,5 grad med 50% sannolikhet

2. Fasa ut fossila bränslen, behöver gå 3 ggr så fort som nu

3. Koldioxid måste tas bort ur atmosfären, bl.a. genom jord-, skogsbruks- och våtmarks- åtgärder

4. Livsstilsförändringar krävs, kan stå för kring hälften av minskningen

5. Kunskap och teknik finns för att klara detta. 

Babij Jar

 Jag brukar inte skriva om dagens händelser i bloggen. Jag kommer inte heller att skriva mer om Putins och den ryska statsledningens brutala aggression mot människorna i Ukraina och i förlängningen även mot människor i Ryssland och i hela världen. Jag väljer enbart att rekommendera en av de starkaste böcker som finns som skildrar krigets avskyvärda händelser och fördömer dem som orsakar allt detta våld. 

Det är den dokumentära romanen Babij Jar av Alexander Kuznetsov. Boken är en detaljerad och på dokument baserad skildring av hur Hitlers trupper massakrerade judar i Kiev (på ukrainska Kyjiv eller Kyiv) 1941. Och hur vissa i Sovjetunionen möjliggjorde detta och sedan försökte utplåna händelserna från historien. Samt det mänskliga lidandet i en stad som klämdes mellan Stalins och Hitlers terror-regimer.

Babij Jar (på ukrainska Babyn Jar) är en ravin där flera massavrättningar skedde under 2:a världskriget varav den mest omfattande på kort tid skedde 29-30 september 1941. Över 33700 judar avrättades under två dagar av tyska insats-trupper. Totalt kom över 100000 människor att dödas (judar och andra som nazisterna ansåg mindre värda) vid Babij Jar. Hela Kievs judiska befolkning utplånades.

Jag läste boken som tonåring och den grep mig oerhört. Alexander Kuznetsov vill tydliggöra Hitlers och Stalins brott men också få oss att minnas att alltid när vi läser namnen på tyranner, varav en del gått till historien som så kallade "stora", ska vi ställa oss frågan hur många människor de mördade och hur mycket lidande de orsakade på vägen till sin "storhet". Hans budskap är det desperata "Aldrig mera krig".

Observera att boken finns i två översättningar, en av Eva Thomson-Roos. (285 s. Sthlm W&W 1967). Och den fullständiga versionen översatt av Eric Jansson. (410 s. SthlmW&W 1970, W&W serien 252). Den senare versionen inkluderar de partier som Sovjetcensuren strukit samt författarens senare tillkomna kompletteringar.

Enligt rapportering ska en bomb ha slagit ner i det minnes-centrum som finns i Babij Jar och dödat fem människor. Människor dör och minnet av brotten utplånas av brottslingarna.

Ränseln som symbol

Lasse Berg låter väskan eller ränseln symbolisera samlande och samarbete under stenåldern. Det är samhälls-organisationen som är det intressanta - ränseln får fungera som en symbol för att gruppen för att överleva skulle dela någorlunda jämlikt på det insamlade som burits till en lägerplats. De som varit ute på insamlingsturen plockade upp allt det goda som de som stannat på lägerplatsen förväntansfullt fick ta del av.

Ränseln får då vara symbol för stenålderns samlar-jägar-fiskar-samhällen. Här måste några språkliga funderingar läggas in. Varken "väska" eller "ränsel" är ord som direkt beskriver de påsar eller enkla ryggsäckar som stenåldersmänniskorna använde sig av för att bära tillbaka till gruppen det ätbara man fann. Dessa var gjorde av växtfiber eller skinn och inga arkeologiska fynd kan finnas kvar, men det framstår som givet att människor mycket tidigt måste ha skapat något att bära saker i. Antagligen bar Homo erectus sina insamlade frukter eller jaktbyte med hjälp av någon slags läderpåse. Vid kusterna skulle diverse musslor samlas in, kanske i flätade korgar.  Näverkonten, bärhinken och svampkorgen är väl dagens motsvarigheter. Jag gillar ordet ränsel så jag väljer det.

Lasse Berg noterar också att ordet "samla" har två betydelser på svenska. På engelska skiljer man på "gather" and "collect". Att "plocka" eller "insamla" kanske bättre anger vad man gjorde i jägar- och samlar-kulturen. Moderna samlare vill åstadkomma en samling av föremål, men det är inte det som samlarkulturerna ägnar sig åt.

Samarbetet i de små grupperna av stenålderns jägare-samlare var tvunget att fungera väl för att de skulle överleva. Samarbete i grupp med hjälp av språk (och sång) är det som gjort tvåbenta Homo till en evolutionär framgång. En rad beteenden kopplat till den långa barnuppfostran och vår förmåga att även samarbete med människor vi inte är släkt med hänger ihop med detta. Våld förekom inom och mellan grupper av människor. Läser man Lasse Berg blir man övertygad om att de tidiga stenåldersgruppernas organisation byggde på samarbete och var relativt jämlika. Den som försökte bryta mot gruppens regler blev utfrusen, i sig ett straff som kan ses som ett våld, eftersom chansen att överleva utanför gruppen var liten. Ett våldsamt egalitärt samhälle. Nu vet vi väldigt lite om dessa människor och vi talar om många olika grupper med vitt skilda kulturer som förändrats under årtusendens gång. Men det är något tilltalande med att låta ränseln får symbolisera delandet av det insamlade i stenålderns samlar-jägar-fiskar-kulturer.

Risken med sådant symboltänkande är att det skapar en förenklad bild. Talar man om "grottfolk" så glömmer man lätt att grottornas roll kan ha varit begränsad, det är snarare så att det är i grottorna som fynden efter dem hittas. Grottfolk är ett begrepp som mönstrats ut. Stenålder är ett mera logiskt begrepp i den meningen att det är de bearbetade stenarna som arkeologerna hittar som definierar fynden. Och megaliterna. De stora sten-monumenten är kraftfulla symboler och var det på sin tid, liksom grott-konsten. Men ränseln leder tankarna till det mer vardagliga samlarlivet. Det är något bra med det. 

Kalahariprojektet

 Lasse Berg skrev 2005-2014 en serie på tre böcker om mänsklighetens ursprung i Afrika och vår fortsatta tillvaro på planeten, som jag fått anledning att återvända till nu när jag skrivit några inlägg om stenålder. Böckerna  heter "Gryning över Kalahari, Hur människan blev människa", "Skymningssång i Kalahari, Hur människan bytte tillvaro" och "Ut ur Kalahari, Drömmen om det goda livet", alla utgivna på Ordfront förlag. Serien formar sig till ett personligt budskap från Lasse Berg om hur man bör leva, utifrån hans erfarenheter från besök hos samlarfolk och genomsyrat av hans egen berättarglädje och sympatiska stil. Oaktat det så innehåller böckerna mängder av populärvetenskaplig information framställt på ett lätt-tillgängligt vis. Och man får små korta skildringar av Lasse Bergs intervjuer med olika forskare som Chris Henshilwood, Frans de Waal, Donald Johanson (som hittade Lucy), Berhane Asfaw och Tim White i Awashdalen, William H. McNeill, Romila Thapar osv. Böckerna tar sin utgångspunkt i fynden av de äldsta grottmålningarna i Blombos i Sydafrika  och ännu mer hos San-folket i Nyae Nyae, Kalahari, Namibia.

Jag ska inte försöka sammanfatta böckerna, som innehåller många spännande tankegångar. Läs dem. Jag vill bara särskilt nämna tanken om väskan. Väskan, eller det som egentligen är en påse eller säck av skinn eller växtfibrer, är enligt Lasse Berg grunden för den nomadiserande samlargruppens välstånd. (se Skymningssång, sid 26). Den hemvändande samlaren kan ta med sig mer och dela med gruppen. Delandet kräver samarbete. Väskan, skriver Lasse Berg, är därmed det redskap som mer än något annat gett oss vår mänsklighet. I "Gryning" kallar han den även för ränseln. (sid. 116). San gör en ränsel av ett berett antilopskinn och bär det över axeln eller med en läderrem runt midjan. De samlar stora vätskerika rötter, nötter, en slags meloner, med mera, samt smådjur och ägg. Det bärs hem i ränseln och delas i gruppen som består av cirka 40 personer. En ung kvinna från södra Kalahari som man frågade ut i en studie kunde namn på trehundra växter. Hon visste vilka som gick att äta och vilka som var giftiga. Sen noterar Lasse Berg lite förvånat att män i samma ålder var nästan lika kunniga. De använder giftet från en larv till sina giftpilar som gör att de kan fälla stora byten även med en enkel pilbåge. 

Nyae Nyae ligger i norra Namibia nära gränsen till Botswana, 62 mil nordöst om Windhoek. Kalahari ligger som en gigantisk platå (dubbla Sveriges yta) på ca 1000 meter över havet, och består av sand och stäpp, samt flera stora saltträsk. Det är en halvöken, inte helt så torr som en öken, även om namnet betyder vattenlös plats. I norr rinner Okavangofloden ut i Kalahari och försvinner i det som kallas en endorheisk bassäng. I söder rinner Oranjefloden ut i Atlanten. Däremellan är det rätt torrt.

San är ett samlingsnamn på flera olika jägar-samlarkulturer som hör till de ursprungliga invånarna i södra Afrika. Som i andra liknande sammanhang så skulle det vara bättre att använda de namn som de själva använder, som !Kung, Tuu och Glui. De pratar olika typer av språk med klick-ljud som är svårtranskriberade. Khoi syfter på boskapshållande folk inom relaterade språkgrupper, med Nàmá som det största språket. Totalt rör det sig om ca 370 000 människor varav kanske 100 000 San.

Lasse Bergs Kalahari-serie sista del diskuterar mer den nuvarande situationen. Det är tankeväckande att fundera över hur San-folk lever och ställa det i kontrast mot dagens konsumtionssamhälle.

Håga igen

 Kort notis om utgrävningar vid Hågahögen har lagts ut av Upplandsmuseet. Läs även om utgrävningar i centrala Uppsala i Arkeologibloggen.

En mycket omfattande genomgång av Hågas historia finns i "Håga, Gravhögen och bygden från bronsålder till nutid", utgiven av Upplandsmuseet 2022. Redaktörer är Torun Zachrisson, Inga Ullén och Michael Olausson (1948-2019).

Merv igen

 Jag hittade en artikel i The Guardian från 2016 som ger en detaljerad beskrivning av den antika staden Merv som jag har med i rubriken till denna blogg. Artikeln nämner både biblioteken och den berömde geografen Yaqut-al-Hamawi. Bra läsning.

Artikeln var en del av en serie om förstörda städer, "lost cities". Artikelförfattaren Kanishk Tharoor har även varit med och gjort en serie för BBC som heter "Museum of lost objects".

Nu blir det krukor och DNA

 Jag går vidare med läsningen av Krause & Trappes "A short history of humanity". Geologiskt är vi framme vid Holocen, ca 11700 år sedan. Klimatologiskt har vi passerat sista istidens slut. Det vart sakta varmare från ca 18000 år sedan och rejält varmare från 15000 år sedan men sen kom kallperioden Yngre dryas i Europa och Asien för 12900-11700 år sedan. 

Senare fanns ett kortare bakslag, för 8200 år sedan, i samband med en störning av Golfströmmen.

Detta är tiden för den neolitiska revolutionen. Det är givetvis ett långt och komplicerat förlopp, men eftersom införande av jordbruk och boskapsskötsel är så betydelsefullt så får det heta revolution. Men det tar sån tid att själva övergången från senpaleolitikum till neolitikum fått ett eget namn, mesolitikum - mellantiden. Särskilt i norra Europa tar detta lång tid, i Sverige räknar vi denna tid fram till för 6000 år sedan. För bördiga halvmånens arkeologi har man lite andra begrepp, man talar om epipaleolitikum som följs av "pre-pottery neolithic", som slutar för ca. 8200 år sedan.

I den bördiga halvmånen fanns det jägare-samlare som blir allt mer organiserade. Mest känt är tempelbygget i Göbeklitepe nära Sanilurfa i östra Turkiet. Det äldsta lagren där är 12000 år gamla och de har visat sig vara omgivet av flera liknande fyndplatser, där Karahantepe är det som hittills utforskats mest. Det finns många kulturer i området, och några av dem blir allt mer bofasta och börjar odla det som blev emmervete, korn och linser. Får, gris och kor domesticeras  för ca. 10000 år sedan. Domesticering är en process över tid, vilda varianter kan korsas eller avlas in allt eftersom. 

Krause menar att befolkningen i den bördiga halvmånen var uppdelad i två genetiskt skilda grupper men som delade en allt mer jordbrukande kultur. Keramik utvecklades. En av de mest kända arkeologiska utgrävningarna är Catalhöyuk nära Konya i Turkiet.

Några grupper kom att flytta till Balkan och sedan spred de sig sakta över Europa och bildade olika kulturer som karakteriserar av sin keramik. Krause nämner på engelska the linear pottery culture, LBK, i centrala Europa och stora områden däromkring respektive cardial ware pottery, även kallat cardium pottery, i sydvästra Europa. Icke förvånande så splittras dessa vidare i ett stort antal kulturer benämnda efter sin keramik.

Äldsta vinet man hittat är i fynd från Georgien, ca 8000 år sedan. Spår av ölbryggning har man inte hittat så gammalt, de äldsta referenserna är kopplade till Godin Tepe i Iran och är ca 5500 år gamla men det hindar inte att öl bryggdes tidigare än så. Man får tänka att keramiken kom till användning på olika vis. Keramik-kärl lämpade för ostproduktion visar att ost tillverkades för minst 7000 år sedan, (påvisat genom spår av fettsyror i fynd från Pokrovnik i Kroatien), även om mjölk som dryck inte hade så stor användning innan gener för laktostolerans hade blivit vanliga. 

Stenålderns bönder kom att leva sida vid sida med jägar-samlar-samhällen under lång tid, flera tusen år. Ännu längre i norra Europa och Skandinavien där jägar-samlar-samhället hade goda förutsättningar och deras DNA är mer representerat i Skandinavien idag än på kontinenten. Fynd från cirka 6200 år sedan (och framåt till ca 4800 år sedan) häruppe klassificeras som trattbägarkulturen (funnel beaker culture), som Krause anser är mer av en jägar-samlar-kultur som påverkas av bofastare grupper och tar upp jordbruk. Andra ser det mer som en inflyttning av bönder. Befolkningarna på verkar varandra hursomhelst. Känt fynd i Sverige är hallonflickan som hittades i Falbygden, daterat till för ca. 5000 år sedan. Man får tänka att hon fick sina hallon i en trattbägare innan hon avrättades.

I Flintbek i norra Tyskland har man hittat spår av en hjulförsedd vagn som är 5400 år gamla. Krause & Trappe skriver att man kunde dra en plog efter oxar och att det gjorde att man ville flytta på stora stenar, och så uppkom det en tradition att bygga megalitgravar. Det finns fler teorier om detta kan man notera.

Trattbägarkulturen expanderade söderut, i Litauen är idag deras DNA mer förekommande än DNA från utflyttningen av bönder från Anatolien. Men tydligen finns inte så många fynd att gå på i perioden kring 3000 år f.Kr. i Centrala Europa, troligen beroende på att man brände sina döda, något som inte trattbägarkulturen kännetecknades av.

Sardinien representerar en annan ytterlighet, där saknas helt DNA från jägare-samlare utan ön befolkades av grupper med ursprung i Anatolien som byggde båtar för 8000 år sedan och tog sig ut på ön. Den äldsta båten man hittat är från Bracciano-sjön nära Rom.

För 5000 år sedan sker sedan en större migration från öster som är den sista av större betydelse. Det är grupper från den pontiska stäppen som rör sig västerut. Från genetisk synvinkel är de uppdelade i två huvudgrupper som har ursprung från norra Asien respektive den bördiga halvmånen. Kulturen sammanfattas ofta under beteckningen Yamnaya, eller på svenska Jamna-kulturen. Keramik finns det också, viktig är den snörkeramiska (corded ware culture, CWC). Denna migration ger upphov till en mängd förändringar i Europa som det forskas och rapporteras mycket om, nu senast i vetenskapsradion i morse. Där berättade Jenny Larsson vid Stockholms universitet om ett forskningsprojekt som ska ta reda på mer om de indoeuropeiska språken med utnyttjande av DNA-forsknings resultat.

Hästar domesticeras på stäppen för cirka 5000 år sedan men deras roll i Jamna-kulturens spridning kanske inte var så betydelsefull som ofta antagits, enligt en studie publicerad i Nature. Jamna-kulturen hade också oxar som kan ha dragit deras vagnar. Men Krause&Trappe menar att jamna-kulturens hästkunnande var sådant att de också kan ha tämjt vilda hästar de fann i Europa. Dagens moderna hästar härstammar inte från samma grupp av hästar som Przewalski-hästarna. (I DN 2021-10-20 skrev Karin Bojs en artiklar om hästarnas historia, och hon har skrivit fler artiklar om bronsålder.)

Pesten kan ha haft betydelse för när och hur yamna-kulturen spreds västerut, både för människor och hästar, men det finns nog mycket kvar att forska på innan det är klarlagt hur det gick till.

Krause & Trappe beskriver hur man studerat DNA från olika platser. DNA från den så kallade "Mal'ta-pojken" som levde i ett område vid Bajkalsjön för 24000 år sedan utgör en länk mellan DNA i Europa och DNA från människor i Amerika, dvs det fanns en nordasiatisk grupp som spridit gener både åt öster och väster. Ötzi-mannen som levde för 5300 år sedan hade inte något DNA med ursprung från pontiska slätten alls. Senare prov från människor i centrala Europa från 5000 år sedan och framåt innehåller DNA från pontiska slätten, som blandats med tidigare DNA från jägare-samlare respektive anatoliska bönder i en process som inte är särskilt klarlagd ännu. Krause & Trappe menar att det finns goda skäl att datera bronsålderns början till denna tid för 4800 år sedan, i de delar av östra Europa som tidigast påverkades av jamna-kulturen. Oftast anges att bronsåldern i Europa börjar för cirka 4200 år sedan och för Skandinavien ännu senare, för cirka 3800 - 3700 år sedan.

Även detta en förändring över lång tid alltså, men lokalt kom ökad handel på grund av bronsframställningens behov att leda till stora förändringar i organisation. Jordbrukets införande var en större händelse men detta skede är väldigt viktigt, och ska tas med när man funderar över periodisering av historien,