Jag hittade en artikel i The Guardian från 2016 som ger en detaljerad beskrivning av den antika staden Merv som jag har med i rubriken till denna blogg. Artikeln nämner både biblioteken och den berömde geografen Yaqut-al-Hamawi. Bra läsning.
Artikeln var en del av en serie om förstörda städer, "lost cities". Artikelförfattaren Kanishk Tharoor har även varit med och gjort en serie för BBC som heter "Museum of lost objects".
Jag går vidare med läsningen av Krause & Trappes "A short history of humanity". Geologiskt är vi framme vid Holocen, ca 11700 år sedan. Klimatologiskt har vi passerat sista istidens slut. Det vart sakta varmare från ca 18000 år sedan och rejält varmare från 15000 år sedan men sen kom kallperioden Yngre dryas i Europa och Asien för 12900-11700 år sedan.
Senare fanns ett kortare bakslag, för 8200 år sedan, i samband med en störning av Golfströmmen.
Detta är tiden för den neolitiska revolutionen. Det är givetvis ett långt och komplicerat förlopp, men eftersom införande av jordbruk och boskapsskötsel är så betydelsefullt så får det heta revolution. Men det tar sån tid att själva övergången från senpaleolitikum till neolitikum fått ett eget namn, mesolitikum - mellantiden. Särskilt i norra Europa tar detta lång tid, i Sverige räknar vi denna tid fram till för 6000 år sedan. För bördiga halvmånens arkeologi har man lite andra begrepp, man talar om epipaleolitikum som följs av "pre-pottery neolithic", som slutar för ca. 8200 år sedan.
I den bördiga halvmånen fanns det jägare-samlare som blir allt mer organiserade. Mest känt är tempelbygget i Göbeklitepe nära Sanilurfa i östra Turkiet. Det äldsta lagren där är 12000 år gamla och de har visat sig vara omgivet av flera liknande fyndplatser, där Karahantepe är det som hittills utforskats mest. Det finns många kulturer i området, och några av dem blir allt mer bofasta och börjar odla det som blev emmervete, korn och linser. Får, gris och kor domesticeras för ca. 10000 år sedan. Domesticering är en process över tid, vilda varianter kan korsas eller avlas in allt eftersom.
Krause menar att befolkningen i den bördiga halvmånen var uppdelad i två genetiskt skilda grupper men som delade en allt mer jordbrukande kultur. Keramik utvecklades. En av de mest kända arkeologiska utgrävningarna är Catalhöyuk nära Konya i Turkiet.
Några grupper kom att flytta till Balkan och sedan spred de sig sakta över Europa och bildade olika kulturer som karakteriserar av sin keramik. Krause nämner på engelska the linear pottery culture, LBK, i centrala Europa och stora områden däromkring respektive cardial ware pottery, även kallat cardium pottery, i sydvästra Europa. Icke förvånande så splittras dessa vidare i ett stort antal kulturer benämnda efter sin keramik.
Äldsta vinet man hittat är i fynd från Georgien, ca 8000 år sedan. Spår av ölbryggning har man inte hittat så gammalt, de äldsta referenserna är kopplade till Godin Tepe i Iran och är ca 5500 år gamla men det hindar inte att öl bryggdes tidigare än så. Man får tänka att keramiken kom till användning på olika vis. Keramik-kärl lämpade för ostproduktion visar att ost tillverkades för minst 7000 år sedan, (påvisat genom spår av fettsyror i fynd från Pokrovnik i Kroatien), även om mjölk som dryck inte hade så stor användning innan gener för laktostolerans hade blivit vanliga.
Stenålderns bönder kom att leva sida vid sida med jägar-samlar-samhällen under lång tid, flera tusen år. Ännu längre i norra Europa och Skandinavien där jägar-samlar-samhället hade goda förutsättningar och deras DNA är mer representerat i Skandinavien idag än på kontinenten. Fynd från cirka 6200 år sedan (och framåt till ca 4800 år sedan) häruppe klassificeras som trattbägarkulturen (funnel beaker culture), som Krause anser är mer av en jägar-samlar-kultur som påverkas av bofastare grupper och tar upp jordbruk. Andra ser det mer som en inflyttning av bönder. Befolkningarna på verkar varandra hursomhelst. Känt fynd i Sverige är hallonflickan som hittades i Falbygden, daterat till för ca. 5000 år sedan. Man får tänka att hon fick sina hallon i en trattbägare innan hon avrättades.
I Flintbek i norra Tyskland har man hittat spår av en hjulförsedd vagn som är 5400 år gamla. Krause & Trappe skriver att man kunde dra en plog efter oxar och att det gjorde att man ville flytta på stora stenar, och så uppkom det en tradition att bygga megalitgravar. Det finns fler teorier om detta kan man notera.
Trattbägarkulturen expanderade söderut, i Litauen är idag deras DNA mer förekommande än DNA från utflyttningen av bönder från Anatolien. Men tydligen finns inte så många fynd att gå på i perioden kring 3000 år f.Kr. i Centrala Europa, troligen beroende på att man brände sina döda, något som inte trattbägarkulturen kännetecknades av.
Sardinien representerar en annan ytterlighet, där saknas helt DNA från jägare-samlare utan ön befolkades av grupper med ursprung i Anatolien som byggde båtar för 8000 år sedan och tog sig ut på ön. Den äldsta båten man hittat är från Bracciano-sjön nära Rom.
För 5000 år sedan sker sedan en större migration från öster som är den sista av större betydelse. Det är grupper från den pontiska stäppen som rör sig västerut. Från genetisk synvinkel är de uppdelade i två huvudgrupper som har ursprung från norra Asien respektive den bördiga halvmånen. Kulturen sammanfattas ofta under beteckningen Yamnaya, eller på svenska Jamna-kulturen. Keramik finns det också, viktig är den snörkeramiska (corded ware culture, CWC). Denna migration ger upphov till en mängd förändringar i Europa som det forskas och rapporteras mycket om, nu senast i vetenskapsradion i morse. Där berättade Jenny Larsson vid Stockholms universitet om ett forskningsprojekt som ska ta reda på mer om de indoeuropeiska språken med utnyttjande av DNA-forsknings resultat.
Hästar domesticeras på stäppen för cirka 5000 år sedan men deras roll i Jamna-kulturens spridning kanske inte var så betydelsefull som ofta antagits, enligt en studie publicerad i Nature. Jamna-kulturen hade också oxar som kan ha dragit deras vagnar. Men Krause&Trappe menar att jamna-kulturens hästkunnande var sådant att de också kan ha tämjt vilda hästar de fann i Europa. Dagens moderna hästar härstammar inte från samma grupp av hästar som Przewalski-hästarna. (I DN 2021-10-20 skrev Karin Bojs en artiklar om hästarnas historia, och hon har skrivit fler artiklar om bronsålder.)
Pesten kan ha haft betydelse för när och hur yamna-kulturen spreds västerut, både för människor och hästar, men det finns nog mycket kvar att forska på innan det är klarlagt hur det gick till.
Krause & Trappe beskriver hur man studerat DNA från olika platser. DNA från den så kallade "Mal'ta-pojken" som levde i ett område vid Bajkalsjön för 24000 år sedan utgör en länk mellan DNA i Europa och DNA från människor i Amerika, dvs det fanns en nordasiatisk grupp som spridit gener både åt öster och väster. Ötzi-mannen som levde för 5300 år sedan hade inte något DNA med ursprung från pontiska slätten alls. Senare prov från människor i centrala Europa från 5000 år sedan och framåt innehåller DNA från pontiska slätten, som blandats med tidigare DNA från jägare-samlare respektive anatoliska bönder i en process som inte är särskilt klarlagd ännu. Krause & Trappe menar att det finns goda skäl att datera bronsålderns början till denna tid för 4800 år sedan, i de delar av östra Europa som tidigast påverkades av jamna-kulturen. Oftast anges att bronsåldern i Europa börjar för cirka 4200 år sedan och för Skandinavien ännu senare, för cirka 3800 - 3700 år sedan.
Även detta en förändring över lång tid alltså, men lokalt kom ökad handel på grund av bronsframställningens behov att leda till stora förändringar i organisation. Jordbrukets införande var en större händelse men detta skede är väldigt viktigt, och ska tas med när man funderar över periodisering av historien,
Förra inlägget tog oss till Chauvetgrottan och Dolni Vestonice, för ca 30 000 år sedan. Sen följer en allt kallare period och boken jag läser tar ett kliv 15 000 år framåt. Men jag antecknar några rader även om denna period. En sak att ha i minnet är att landet inte låg som det ser ut nu på kartorna under istiden. Med så mycket vatten bundet i is var havsnivåerna som lägst 116 meter under nuvarande läge för 20000 år sedan. I en artikel av Evan Gowan et.al. (som t.ex. refereras här) visas att överenstämmelse kan erhållas mellan geologiska och klimatologiska data genom att ta hänsyn till en rad lokala geologiska förhållanden. Kartan i artikeln är spännande då den både visar isens utbredning och var landbryggor uppkom.
Detta är alltså sen stenålder (senpaleolitikum, ca 45-12000 år sedan) som indelas i en rad kulturer i Europa främst baserade på den teknik man använda för att framställa föremål av sten. Här är en kort sammanfattning av Paul Wallin vid Uppsala universitet, som även redogör för de mer nordliga tundrakulturerna jag inte tar upp alls, ett föredrag som heter "Paleolitikum och den moderna människan i Europa och Skandinavien." Se Studentportalen.
Förra inlägget handlade om aurignacienkulturen och gravettienkulturen, medan detta ska lyfta fram den mest kända perioden av stenåldern i Europa - magdalénienkulturen.
Magdaléniengrottan ligger i Vézèredalen i Frankrike, och där ligger många av de mest berömda grottorna som representerar denna period: Lascaux, Font de Gaume och Les Combarelles. Andra berömda grottor är Altamira i Spanien, Niaux och Cavernes du Volp (Volp Caves), de sista två nära Andorra, och 5-10 mil från Aurignac.
Även vissa av hällristningarna i Côa i Portugal anses vara från magdalénia-tiden.
Man tror att det bodde cirka 50 000 människor i det som är nuvarande Frankrike under Magdalénia-perioden. De var jägare-samlare-fiskare men kunde periodvis bygga halvpermanenta bosättningar i vissa dalar där det fanns gott om vilt och fisk. Det kunde då röra sig om grupper om 400 - 600 personer. De efterlämnade fint arbetade föremål, t.ex. nålar, spjutspetsar och harpuner. Grottkonsten visar upp deras djupa känsla för djuren de omgavs av. En hypotes är att allt eftersom det blev svårare att jaga de stora bytesdjuren så blev det viktigare att måla de fantastiska målningarna av dem.
Då Krauses bok inte tar upp denna period så mycket får jag länka till en annan referens till DNA-forskning om denna tid, från Science Direct. Berömt i sammanhanget tycks skelettet av en kvinna vara som går under namnet "The red lady of El Mirón", från en grotta i norra Spanien, 9 mil öster om Altamira. Gener från magdalenierna går att återfinna i DNA från nutida människor. Men mycket tycks återstå att reda i när det gäller vems DNA som hamnade var.
Dessa inlägg blir väldigt europa-inriktade men den som vill kan läsa om grottkonst över hela världen till exempel i Smithsonian magazine. Unesco har mycket information. Och bäst av allt, läs och läs om Lasse Bergs "Gryning över Kalahari, hur människan blev människa", från 2005.
Jag besökte en grotta i närheten av Ronda i Andalusien 2012, Cueva de la Pileta. Den innehåller målningar och tecken från många olika tider men räknas främst till en kultur jag inte skrivit om, som kallas Solutrean-kulturen.
För svenska förhållanden blir dessa jägar-samlarkulturer en senare historia eftersom istiden först måste ta slut. Jämför till exempel med Kvinnan från Österöd, daterad till cirka 9000 år sedan (Thorbjörn Ahlstöm et.al) med DNA både från sydliga och nordliga jägare. Och jägar-fiskar konsten vid Nämforsen.
Anm 2022-08-03: En grotta med målningar från flera olika tidsperioder med många bilder av fåglar är Cueva Tajo de las Figuras nära Cádiz i Spanien. Den tas upp i en understreckare i SvD 31 juli 2022. Där tar man upp möjligheten att bilderna fungerade som en slags fälthandbok, som förberedelse inför jakt.
SR P1 vetenskapsradion berättar om grottor i Atapuerca i Spanien i inslag 14 juni och 20 juni 2022. Här har man hittat mängder med ben från olika Homo sp. som daterats från 1,3 miljoner år sedan fram till medeltiden. Kan vara det tidigaste exemplet av en begravningskultur som man funnit.
Vintern 2016-2017 skrev jag flera inlägg om den tidiga människans utveckling inspirerad av frågan om när de första etikerna levde, samt av en julbok av Frans de Waal. Slutsatsen pös ut i att det är svårt att definiera etiskt medvetande och svårt att tala om en kognitiv revolution utan det rör sig troligen om en mängd olika små steg som samverkar i en utveckling över hundratusen år.
Årets julbok är mera konkret fokuserad på ett tema - vad kan ny DNA-forskning säga om människans utveckling i det tidiga Europa. Boken heter ""A short history of humanity" och är skriven av arkeo- och paleo-genetikern Johannes Krause och journalisten Thomas Trappe. (WH Allen 2021, från tyska "Die Reise unsere Gene" från 2019, den tyska titeln är bättre).
Johannes Krause var Svante Pääbos elev och sedan 2020 är även han direktör för Max Planck-institutet för evolutionär biologi i Leipzig. Krause var ansvarig för analyserna av DNA från denisova-flickan och boken tar sitt avstamp där.
Denisova-grottan ligger i Altaj-bergen i Centralasien, i den ryska regionen som betecknas Altai Krai. Huvudorten heter Barnaul och ligger vid floden Ob. Därifrån får man åka 35 mil söderut upp i bergen mot gränsen till Kazakstan för att komma till grottan. Närmaste kända större stad är Novosibirsk 23 mil norr om Barnaul.
2008 hittade ryska arkeologer ett fingerben som var cirka 70 000 år gammalt. När DNA analyserats (först från mitokondrierna, mtDNA, och senare från kärnan) fann man att detta DNA skilde sig från Homo sapiens sapiens men också från neandertalare. Denna nyupptäckta människotyp kallar man nu denisova-människa. När dess DNA jämfördes med DNA från mycket äldre ben från neandertalare som levt för 420 000 år sedan i vad som idag är norra Spanien, fann man att deras mtDNA mera liknade denisovamänniskors än senare tiders neandertalare i Europa. Slutsatsen är att en gemensam förmänniska till denisova och neandertal vandrade ut ur Afrika för ca 600 000 år sedan och sedan splittrades upp i denisova-grenen i öster och neandertalare i väster. Tidiga Homo sapiens sapiens fanns då parallellt i Afrika men vandrade ut ur Afrika senare och nådde Europa någon gång mellan 400 000 år sedan och 220 000 år sedan men utan att sprida sig särskilt mycket. Alla dessa tre människotyper kunde få barn med varandra och vi bär på en viss andel neandertal eller denisova-gener, olika mycket beroende på vilken bakgrund vi har. DNA från människor i södra Afrika kan vara utan sådana gener, medan t.ex. i Europa kan andelen neandertalgener var högre och i Papua Nya Guinea och Australien hittar man högre andel denisova-gener. (sid. 34).
Neandertal är namnet på en dal i Tyskland där man i ett kalkbrott hittade ben i några grottor. Redan 1857 bedömdes dessa ben vara förhistoriska människoben av naturhistorikern Johann Carl Fuhlrott (1803-1877). Först 1886, efter att Darwins teorier etablerats och hela skelett hittats, var det helt klart att detta var en tidig människotyp skild från moderna människor. Genom dalen rinner floden Düssel, fynden gjordes 25 km öster om Düsseldorf.
Då boken fokuserar på migration in i Europa så redogör den inte för den tidigare utvecklingen i Afrika och nämner bara kort hur Homo erectus framgångsrikt spred sig över hela världen innan senare Homo vandrade ut ur Afrika. Boken fortsätter med den moderna människans etablering i Europa. Fynd i en grotta i Rumänien som heter bengrottan på rumänska, Pestera cu Oase, var 40 000 år gamla ben från människor med ca 10 % neandertalgener. Grottan ligger nära staden Anina i sydvästra Rumänien nära gränsen till Serbien.
I boken nämns inte de grottor där man hittat grottmålning som gjorts av neandertalare, som Ardalesgrottan nordväst om Malaga, daterat till 65 000 år sedan, kanske pga att detta bekräftats så sent som 2021.
En annan grotta av betydelse för tiden när moderna människor ökade i antal och neandertalarna blandades upp med dem är Bacho Kiro-grottan i Bulgarien och fler lär tillkomma. DN hade som ett av 2021 års viktiga vetenskapliga framsteg att man kan utvinna DNA ur jord i grottor och visa att det kommer från neandertalare.
Med nuvarande kunskap anses neandertalarna som egen grupp ha försvunnit från Europa för ca 39 000 år sedan.
När grottorna innehåller grottkonst öppnas möjligheter till att diskutera olika kulturell utveckling på ett annat vis än vad enbart ben, DNA och bearbetade stenar ger möjlighet till. En tidig period har fått namn efter Aurignac-grottan i södra Frankrike, 8 mil söder om Toulose, som först utforskades på 1860-talet. DNA från ben förknippade med Aurignac-kulturen har bara analyserats från två platser, den så kallade Markina Gora-mannen från en plats i sydvästra Ryssland och ben från en plats i Belgien. Dessa DNA finns det spår av i moderna människors DNA.
Jag skrev om grottkonst i ett inlägg 12 december 2016. Flera av de tidigaste fynden från tiden 42000-32000 år sedan är förknippade med Aurignac-kulturen, viktigast kanske Hohle Fels i sydvästra Tyskland (9 mil sydöst om Stuttgart i Schwaben). Där har man bland annat hittat en venusfigur, en fallos, en flöjt och en lejonmänniska som liknar den berömda från Hohlenstein-Stadelgrottan (som ligger 6 mil från Hohle Fels).
Chauvetgrottan i Frankrike tycks ha använts både av människor som hörde till Aurignac-kulturen och till en annan tidig kultur - Gravettia-kulturen. Målningarna skapades mellan 37000 och 32000 år sedan under Aurignac-perioden medan Gravettia-kulturens människor bodde i grottan för ca 27-25 000 år sedan. Varför Gravettia-kulturen ersatte Aurginac kan man spekulera i, det kan ha varit ett kallare klimat som gynnade dem av någon anledning. Krause och Trappe skriver att de troligen kom från öster och etablerade sig i Europa under en 10000-ård period men sedan blev de helt utraderade av den tilltagande istiden (LGM, last glacial maximum). Inga genetiska spår av dem finns i senare material. En känd gravplats heter Dolni Vestonice, i sydöstra Tjeckiska republiken. Vissa referenser använder begreppet Pavlovia-kulturen för denna östra utbredning efter orten Pavlov. Gravettia-kulturen är döpt efter La Gravette 14 mil öster om Bordeaux. Det mest kända föremålet från denna kultur är den ikoniska Venus från Villendorf, men flera sådana kvinnofigurer har hittats på olika ställen.
Aurignac-kulturens människor överlevde istiden på den iberiska halvön. Deras DNA återfinns i fynd som är 18000 år gamla. Efter istiden kom deras DNA att blandas med ett DNA som hittats i fynd från Balkan, (sid. 53) från en grupp som Johannes Krause inte ger någon beteckning på. Resultatet blir den centraleuropeiska jägar-samlar-fiskar kultur som beskrivs som att de hade blå ögon (dvs. icke-pigmenterad ögonfärg) och mörk hud. Balkan-gruppens gener har hittats även i fynd från Anatolien men Krause menar att det härrör från en vandring från Balkan till Anatolien före den sista istiden. I SVTs "De första svenskarna", (del 1, cirka 4 minuter in i programmet) berättar genetikforskaren Mattias Jakobsson och arkeologen Jonathan Lindström om dessa människor när vissa grupper vandrade norrut till Skandinavien när isen drog sig tillbaka här för 11000 år sedan. Häruppe fortsätter berättelsen med en annan invandring av jägare-samlar-fiskare från norr, medan Krause fortsätter med det centraleuropeiska perspektivet. I senare inlägg ska jag följa upp detta.
Förut när jag läste om sådant här kallades tidiga moderna människor för Cro Magnon-människor. Numera heter det "Early European Modern Humans", EEMH. Cro Magnon är en plats, som ligger i Vézère-dalen i Frankrike där många av de mest berömda grottorna med grottmålningar ligger. Tydligen har man ansett att definitionen av "Cro Magnon"-människa blev för otydlig för att det begreppet ska kunna användas utan istället pratar man om anatomiskt moderna människor.
Som jag tidigare hänvisat till så är Bradshaw Foundations Rock Art Network-hemsida en mycket bra källa till information.
Vill man sitta i sin stol och ändå se hur det ser ut i och kring grottorna finns en rolig hemsida av Don Hitchcock som heter Dons Maps. Det ser seriöst ut och finns referenser och det är massor med bilder och kartor att ta del av. Till exempel kan man bespara sig en resa till La Gravette genom att kolla här, och Chauvettegrottan är inte öppen för besök men här finns massor med bilder därifrån.
Man kan även lära sig att den kvinnostaty som hittats i Dolni Vestonice är världens äldsta keramik, bränd för cirka 30000 år sedan.
Anm. SVT2 hade ett program om Denisova-människor 21/11 2022.
Anm 2024-07-10: Ny grotta med spår av Denisova.
Anm 2025-01-11: Karin Bojs skrev om kontakter mellan moderna människor och neanderthalare daterat till för 47 000 år sedan i artikel i DN 29 december 2024. Hon har även varit på radio med en programserie om vad de första jägarna och bönderna åt - Genvägar med Karin Bojs.
I DN den 26 november skriver Peter Wolodarski:
"Vad vi bevittnat är en närmast perfekt illustration av allmänningens tragedi. Alla säger sig gilla när trapphuset och gården i flerfamiljshuset är i fint skick. Men när det är dags för gemensam städning dyker nästan ingen upp. Man bryr sig bara om att den egna lägenheten ska skina."
Bostadsrättsföreningen är en intressant företeelse som jag tycker är bra. En Brf är en ekonomisk förening med syfte att upplåta lägenheter till medlemmarna som köpt en bostadsrätt. Medlemmarna själva förväntas sköta föreningen. Varje medlem har en röst och ett visst ansvar för föreningen. Bostadsrättslagen kom 1930 men först 1969 släpptes priskontrollen och andelen bostadsrätter ökade upp mot hälften av flerbostadshusen.
De flesta Brf jag sett är inte en illustration av allmänningens tragedi, tvärtom är Brf ofta exempel på att samarbete fungerar under reglerade former. Däremot är det nog lätt att visa att många Brf lider av "free rider-problemet", dvs några medlemmar får tillgång till gemensamma fördelar utan att ta del av alla kostnader som finns i form av gemensamt arbete och engagemang för föreningen. Hålls free-rider problemet på en acceptabel nivå för dem som faktiskt bidrar till gemenskapen är det hanterbart, men hamnar man i den situation som Wolodarski beskriver måste något göras.
En Brf köper normalt in ett antal tjänster, det är en mindre del som man kan sköta med frivilligt arbete. Det intressanta är att det ändå alltid krävs en rimligt välfungerande styrelse, vilket innebär att medlemmarna måste engageras för att välja en sådan. Om medlemmarna inte har koll på sin styrelse utan låter den komma undan med bedrägeri kan hela föreningen gå i konkurs. Det kan nog kallas en tragedi.
I ""Why Cooperate?" (Oxford UP, 2007) beskriver Scott Barett vad han kallar en "astonishing demonstration of free riding behavior." (sid 124, referensen är Fenner et.al. 1988). WHO tog 1959 fram ett program för att utradera smittkoppor som man uppskattade skulle kosta ca 98 miljoner dollar. Smittkoppor var en mycket dödlig virussjukdom, och de som överlevde fick svåra kvarstående skador som blindhet, dövhet och vanställt utseende. Under 1900-talet dog minst 300 miljoner människor av smittkoppor. När WHO tog fram sitt program fanns sjukdomen i minst 63 länder. Sverige hade eliminerat smittkoppor redan 1895 men 1963 kom en smittad sjöman att skapa ett antal återfall.
Fram till 1966 satsade åtta länder totalt 27345 dollar. Övriga hoppades att någon annan skulle betala. De var alla "free riders". Detta projekt hade kunnat sluta där. Men 1965 satsade USA på ett begränsat anti-smittkoppsprojekt i Afrika och WHO förnyade sin uppmaning att gå vidare för att nå fram till att utradera sjukdomen globalt. Fram till 1974 lyckades FN få olika frivilliga bidrag. Sverige kom att göra en extra stor insats då man valde att omdisponera bistånd som skulle gå till Indien till att särskilt gå till detta program. Men för att lyckas krävdes i princip en global uppslutning, om inte med finansiering så med organisering av själva vaccineringen och testning och spårning för att till slut eliminera smittspridningen . 1980 meddelade WHO att smittkoppor var utrotat.
Det gick alltså att åstadkomma internationellt samarbete fast starten var dålig. Smittkoppsexemplet är ett fall där även ett fåtal free-riders kan förstöra för hela gruppen. Scott Barret kallar denna typ av samarbetsfall för "weakest link". I andra fall räcker det att någon eller några löser problemet utan att övriga hindrar dem. Det kan vara så att värdet för att få problemet löst är så högt att det lönar sig för en enskild att hjälpa hela gruppen. Ett dramatiskt exempel som Scott Barret diskuterar i detalj är försvar mot en asteroid som är på väg att krocka mot jorden där eventuellt USA ensamt (med lite symbolisk hjälp av EU) skulle ta på sig uppgiften avleda den. Detta kallar Barret för "Single Best Effort". Många samarbetsproblem ligger däremellan, det kallar han "Aggregate Efforts". En Brf är en sådan kollektiv lösning men som lutar lite åt "single best"-hållet då organisationsformen stöder att medlemmar bidrar efter förmåga, bara tillräckligt många bidrar tillräckligt mycket. I sin taxonomi över internationella samarbetsformer har Scott Barret två typfall till: Mutual Restraint (att alla kommer överens om att inte göra något, t.ex. inte använda kärnvapen) och Coordination (t.ex. när man tar fram gemensamma standarder för att få något att fungera överallt).
Dessa exempel handlar i huvudsak om samarbetsproblem där målet är någorlunda gemensamt, det finns en anledning att samarbeta. I de fall det finns en grundläggande skillnad i synen på målet får vi mera renodlade konflikter. Scott Barret diskuterar inte det så mycket i sin bok. Han nämner i samband med arbetet med smittkoppor att det funnits grupper av människor som aktivt undvikit vaccinering. (sid. 15). Sådant menar han ska lösas med "institutioner som omstrukturerar relationerna mellan medlemmarna i samhället, genom att förändra reglerna för spelet som utgör deras interaktioner", och inte helt överraskande är då referensen D.C. North.
Lagar för bostadsrättsföreningar och stadgar utgör sådana regler, tillsammans med de föreställningar och normer om samarbete i en förening som medlemmarna bär på. Samarbetsproblemen är därför relativt lättlösta och samarbetsformerna stabila. Scott Barrets bok behandlar global public goods, där det finns färre regler att luta sig emot. Boken tar inte upp konflikter där aktörerna har mera oförenliga mål och motstridiga regler och normer. Man kan säga att den handlar om globala samarbetsproblem men inte om konfliktproblem där olika etiska värden står i konflikt. Bokens titel är inte riktigt bra, den borde nog heta "How cooperation works", inte "Why cooperate?".
Anm 2026-08-14. Jag har insett att min användning av ordet "upplysningen" i näst sista stycket inte är korrekt. Det var efter läsning av en artikel om Instrumentalism av Hernán Solari och Mario Natiello. De visar övertygande att "upplysningens vinningar" var något viktigare än bara det tekniska kunnande som bidrog till industrialiseringen. Upplysning lyfte fram förnuft och förståelse (Reason) på ett vis som inte begränsade sig till de praktiska resultaten som uppnåddes. Universiteten var i vissa fall en plats där forskning fick ske fritt från de krav som ställdes både av den gamla tidens makthavare och av de nya tillväxtinriktade maktkoalitionerna. "Open access" öppnade möjligheter för många olika rörelser, men över tid att har kravet på tillväxt minskat utrymmet för förnuftet och förståelsen.
Såg mandelblom på senaste hundpromenaden vid gula stigen i Valsätra. Våren kantas av blommor. Första tussilagon 14 mars (men fann en tussilago blommande även 1 maj), blåsippa 1 april, gullviva 25 april, och i mängder kring 20 maj. Kungsängsblomma. Och nu mandelblom och midsommarblomster. Häggen har blommat ut men syrenerna blommar som bäst.
Stefano Mancuso är professor i växternas neurologi vid universitetet i Florens. Jag läser med glädje hans bok "Växtrevolutionen", utgiven på svenska av Bazar förlag 2019, i ett fint utförande. Originalet är från 2017, med undertiteln "Le piante hanno già inventato il nostro futuro".
Det roligaste med boken är de fina porträtten av de märkliga aktörerna. Det är Mimosa pudica som lär sig att spara på krafterna och inte slå ihop sina blad i onödan när upprepade störningar visar sig vara ofarliga. Chimären Florens-Bizzarria som är en genetisk kombination av suckatcitron och pomerans, och på samma planta kan få tre olika frukter, beskriven redan 1674 och sedan försvunnen. Men återupptäckt i Toscana och kan idag beskådas i de historiska trädgårdarna i Florens. I själva verket är alla knoppar hos växter genetiska kombinationer även om de inte skiljer sig åt så tydligt. Ett träd är en koloni av upprepade likartade byggstenar och inte en individ på det vis som ett djur är.
Ännu roligare är lianen Boquila trifoliata, som härmar bladen på den växt den klättrar på. Samma växt kan till och med ha olika form på bladen om den klänger omkring på flera olika växter. Fenomenet är ett exempel på mimikry, att härmas som en kameleont. Många växter gör det, som vitplister som liknar brännässla (Bates mimikry) men få växter kan anpassa sina blad medan de växer. Mancuso spekulerar i att boquilan har ett slag synsinne, och kan använda det för att synas så lite som möjligt och rent statistiskt kommer då en växtätare att välja värdväxtens blad och inte kunna specialisera sig på ett äta boquila.
En annan form av mimikry är Vavilos mimikry. Vavilov var en framstående rysk botaniker (1887-1943) som beskrev hur växter som förekommer bland kulturväxter kan selekteras att likna dem för att bli odlade. Råg var tydligen ett ogräs från början, vars frön hamnade bland vete och korn och då sorterades bort. Bara de rågfrön som liknade vetekorn blev kvar. Först när bönderna flyttade norrut kom den härdigare rågen att ses som ett sädesslag i egen rätt.
Huvudpunkterna i boken är två. Den ena är lite batesonsk. Mancuso menar att det går att beskriva växters beteenden med begrepp som tydliggör hur deras typ av intelligens leder till anpassning, fast på ett decentraliserat vis utan en centralt placerad hjärna som styr. Han skriver t.ex. om växters minne. Jag tycker att han lyfter fram att alla självorganiserande system kan beskrivas som ett "mind" på det vis som Gregory Bateson gjorde.
Den andra punkten är att växter kan bidra med olika typer av lösningar på problem. Dels visar han hur man kan härma växters lösningar inom t.ex. robot-teknik, arkitektur och decentraliserat beslutsfattande. Han avslutar med att diskutera att salttåliga växter kan bidra med lösningar kring hur saltvatten kan användas, och så propagerar han för odling på havet i anläggningar som avsaltar vatten av sig själva. Mancuso är teknikoptimist men på ett väldigt trevligt vis.
Anmärkning 2021-08-13. Det finns en tidigare bok av Stefano Mancuso som är översatt till svenska, från en italiensk utgåva 2013: "Verde brilliante". Det är rätt mycket samma tankegods som boken ovan. Det som jag minns bäst av denna boken är beskrivningen av ett rotsystems förmåga att sprida ut sig som en svärmintelligens i stil med hur en stor flock starar kan styras av att varje individ följer några enkla instruktioner. I roten är det rotspetsarna som fungerar som fristående styrpunkter. Mancuso och medförfattaren Alessandra Viola gör även historiska utblickar där Darwin är föregångare. Charles Darwin var först med att beskriva rotspetsarnas sinnesorgan och formulerade det som nu kallas "the root-brain hypothesis", tillsammans med sin son botanikern Francis Darwin, i boken "The power of movements in plants" från 1880. Redan Linné skrev en liten avhandling 1755 om växternas sömn men var då för tidigt ute för att få gehör för tankar om växters beteende.
Mandelblomman (Saxifraga granulata L.) är väl inte smartare än någon annan växt. Jag förstår att Mancuso valt begreppet "växters intelligens" för det som är exempel på vad komplexa adaptiva system kan åstadkomma, det som Gregory Bateson kallar för "mind". Det blir mer säljande att tala om intelligens och särskilt intressant blir det när det rör sig om modulära interaktioner, likt det som sociala bin och myror har. För mig är "intelligens" ett kulturellt begrepp, kopplat till olika typer av mätningar som inte alls är relevanta för växter.
Just mandelblommans kulturella styrka ligger nog i dess poetiska namn. Men jag gillar blommor i släktet Saxifraga, det är vackra växter. Saxifraga betyder stenkrossare och kommer av att man ansåg att extrakt av dessa växter kunde bota njursten. Det var mest gammalt dåligt analogitänkande - den så kallade signaturläran - man tyckte bladen såg njurformade ut och att det skulle vara ett budskap om läkekraft. Stenbräcka för släktet och mer specifikt knölbräcka är dock kraftfulla namn för mandelblomman, som gärna växer så till att man tror den spräckt en berghäll.
Anm 2022-07-23: Radioprogrammet Besserwisser i P1 hade ett program 2022-07-14 om växternas sinnen. Det är väldigt populärt populärvetenskapligt men bra lyssning. Och på P1s sida finns flera länkar till referenser.
Anm 2025-01-13: SVTs vetenskapens värld sänder nu två program om smarta växter.
