Djup historia - energins och nätverkens historiska betydelse

Titeln på boken är "Deep History, The Architecture of Past and Present", (UCP, 2011). Sista kapitlet heter "Scale" och har som framgick i förra inlägget fyra författare. 

En av dem, Timothy Earle, har skrivit mycket om hövdingadömenas framväxt i t.ex. "Organizing Bronze Age Societies", 2010. En av de andra, Andrew Shryock, gissar jag har Ibn Khaldun som favoritintresse. Jag ska kort lyfta fram dessa två aspekter, i detta inlägg om en teori för hierarkiers uppkomst, i nästa om Ibn Khaldun och "Circle of Justice".

Timothy Earle skriver om en teori för hur hierarkier uppkommer som innehåller två huvudsakliga mekanismer. Att förstå hövdingadömens uppkomst är att förstå hur politisk ekonomi uppstod (sid. 259). Det handlar om att den härskande koalitionen måste ta kontroll över flaskhalsar i ekonomin ("bottlenecks"). Referensen här är Richard Blanton med kollegor som delat upp detta i två strategier, en markägandebaserad strategi ("corporate strategy")  och en handelsbaserad nätverksstrategi ("networking strategy"). Richard Blanton är en antropolog som skrivit om Monte Alban i Mexico, så till hans forskning kommer jag att återvända när jag är tillbaka i Amerika igen.

Modellen över hövdingadömens uppkomst är alltså delad i två mekanismer, en lokal där man tar kontroll över resurser i en viss region och en inter-regional, där man tar kontroll över resurser som transporteras mellan regioner. De klassiska civilisationerna i Mesopotamien, Persien, Indien och Kina var i huvudsak regionala och markbaserade. Fenicierna och grekerna var handelsbaserade, liksom senare Venedig.

I praktiken lär man kombinerat strategierna. Och rimligen fanns det fler strategier.

Enligt denna modell är denna typ av politiska ekonomier per definition dynamiska, maktkoalitionen måste återinvestera i åtgärder som ger mer makt. Både kontroll över jord (och de som brukade jorden) och över handel krävde att man kunde mobilisera väpnade styrkor. Detta låter rimligt men inte särskilt originellt.

På wikipedia presenteras Richard Blantons modell under namnet "A dual processual theory".  Beskrivning där har ett annat fokus än det författarna till "Deep History" har. Wikipedia tar mer upp den religiösa överbyggnaden respektive "kinshipping" som de två processerna. Här finns något att reda ut.

Jag får för mig att corporate strategy kan jämföras med det som jag förut skrev om som "infrapolitik i ett lantbrukssamhälle". Jag tänker mig vidare att ska man kunna skala upp detta till moderna förhållanden måste man inkludera mer än markägande i vad som ska kontrolleras. Man skulle kunna välja "energiproduktion". I ett jordbrukssamhälle skapas den mesta energin av jordbruket men i det moderna samhället tillkommer den fossila energin och andra nya energislag. Och kontrollen av detta är givetvis avgörande för den politiska ekonomin. På ett motsvarande vis är "nätverksstragi" ett mer generellt begrepp än att bara röra kontroll av handel, det rör kontroll av allt "nätverkande" som styr över viktig information i samhället. Far och son William och J.R. McNeills världshistoria fokuserar på denna nätverksaspekt. Och världshistorier som fokuserar på energi finns också, till exempel Jesper Hoffmeyers kortfattade "Samhällets naturhistoria".

En mycket tidigt formulerad modell för dessa processer som författarna till Deep History tar upp är den som kallas för "Circle of Justice" eller "Circle of Equity". Mer om det i nästa inlägg.

Den viktigaste J-kurvan? Skalan och de sociala relationerna

Sista kapitlet i "Deep History" är skrivet av Mary C. Stiner och Timothy Earle tillsammans med antologins huvudredaktörer Andrew Shryock och Daniel Lord Smail. Kapitlet heter "Scale". Deras huvudpoäng är att den "djupa historien" spelar roll även om historien tog en brant vändning på 1800-talet. Denna ändrade inriktning visas grafiskt av ett antal kurvor som de kallar J-kurvor (se anmärkning om J-kurvor i slutet av inlägget) och som ofta i klimatsammanhang kallas hockeyklubbskurvan. Sådana kurvor kan visas för inkomst, energi-användning, befolkning osv. Författarna noterar att många tänkare tycks mena att eftersom så många faktorer ändrades dramatiskt kan man koncentrera en historisk analys till de senaste 200 åren. Även de som studerar bakgrunden till modernitetens införande ("the historiography of the contemporary world system")  går oftast inte längre tillbaka än till 1500-talet. Och i all traditionell historieskrivning har man närmast definitonsmässigt inte gått längre tillbaka än vad skriftliga källor medger.

Författarna menar att om man förstår vikten av olika skalor så kommer det som ser ut som små variationer i den tidiga utvecklingen att vara viktiga för förståelsen av senare skeden. Exempelvis kan de mekanismer som hanterade uppkomsten av hierarkier i ett djupt förflutet i små grupper vara av stor betydelse för att förstå hur beteende i mycket stora grupper senare organiseras.
Den viktigaste J-kuran anser författarna vara uppskalningen av "den sociala hjärnan". Denna utökade förmåga till intelligent samarbete anser de ligga till grund för alla andra J-kurvor.

En bakgrund kan här vara på plats. Författarna är en professor i arkeologi med medelhavsområdets stenålder och neolitiska period som specialitet, en professor i antropologi och arkeologi (numera emeritus) med bronsålderns hövdingadömen som inriktning, en antropolog med arabisk historia i fokus och en professor i historia som skrivit en bok med titel "Deep history and the brain". De har alltså alla ett intresse att visa att deras forskning på det förflutna har relevans även för dagens värld. Omvänt tror jag det är få historiker som skulle hävda att denna tes är helt fel, det är bara så att är du expert på de senaste hundra åren är det svårt att ta in alla äldre perspektiv också.

"Den sociala hjärnan" syftar på den kapacitet som Homo sapiens utvecklade i det som jag tidigare skrivit om, det som Yuval Noah Harari med flera kallar den "kognitiva revolutionen" och som vissa anser var en mycket utdragen kognitiv evolution. Författarna menar att det grundläggande steget i utvecklingen var när man kunde abstrahera relationsbegrepp från den lilla gruppen till att omfatta många andra människor som uppfattades ha en liknande roll. De refererar till Dunbars nummer och noterar att mycket tidigt kunde människor hålla reda på många fler än 150 kontakter, i princip så snart språket kunde abstrahera släktskapsbegrepp. (development of language and kinship). Även andra begrepp som var öppnare än släktskapsbegreppen skapades tidigt: fiende, vän, främling och gäst. "Kinship systems" beskrivs ofta som den mest basala av organisationer men "det är omöjligt att diskutera nationsbildning, ekonomi, genetisk forskning, dynastiskt styre eller religiösa grundsatser utan att ständigt sätta det i relation till föreställningar om släktskapsrelationer" ("ideas of kinship" , se sidan 268).

Förutom kinship lyfter författarna fram två andra begrepp: gåvo-utbyte och kropp (gift exchange and body). Alla tre begreppen är relationsbegrepp. Gåvo-utbyte innefattar mutor och mycket av det som i det moderna samhället kallas korruption. Kropps-metaforen för samhället ser det som att samhället består av delar som alla har en fastställd roll, och att samhället kan genomgå cykler av födelse och död.

Den mekanism som författarna beskriver för etablering av en hierarki är att det finns en begränsad resurs, en flaskhals, som en maktgrupp kunde ta kontroll över. Dessa resurser kunde vara sådant som bevattningsbar eller bördig mark, eller vissa handelsleder.  En del i kontrollen var att vidga tidigare begrepp för relationer inom en släkt till ett större sammanhang för att ge legitmitet. Detta är vad som i annan teori (se John Joseph Wallis) kallas att gå från personliga relationer till anonyma relationer. I anonyma relationer känner man inte till en person på ett personligt plan men man vet vilken organisation personen tillhör och den roll personen spelar. Författarna använder ordet kinship för bägge dessa relationer. På svenska kan man till exempel tala om ett brödraskap, och då mena en ganska stor grupp av människor som inte alla har personliga relationer med varandra.

Medeltida feodala riken och indiska kungadömen kan då beskrivas som uppskalade hövdingadömen som var organiserade med anonyma relationer men med roller som motsvarade släktskapssystem. Begreppen baron,  raja eller präst fungerar likt broder eller kusin, enbart vissa människor kan fylla rollen. Men många tusen människor kunde inordnas i de roller som ståndssamhället eller kasterna erbjöd. Författarna menar att fast antalet människor ökat dramatiskt så har man inte velat överge tidigare lösningar utan de har skalats upp på olika vis.

De noterar att det moderna samhället bygger på den abstrakta föreställningen om medborgaren (the citizen). Medborgaren är både en konkret människa och en abstraktion, en juridisk figur. Relationer kan här fungera helt opersonligt, enligt principer som att "alla är lika inför lagen". Om jag förstår författarna rätt så menar de att den utveckling av den sociala hjärnan som skedde för tiotusentals år sedan möjliggjorde detta intellektuella steg som är mycket främmande för alla sociocentriska samhällen där alla männsiskor är infogad i en specifik social roll. Något opersonligt medborgarskap existerar inte förrän tidigast i några få samhällen på 1800-talet. De utvecklar inte den frågan närmare, men det är enda sättet som jag kan begripa deras idé om att den viktigaste J-kurvan var den som avser den sociala hjärnans kapacitet.

Istället betonar de vikten av att inse att mycket av de mekanismer som det släktbaserade samhället byggde på finns kvar i det moderna samhället. Det skadar inte att påpeka det, särskilt i tider när även USAs president tycks agera som om han var en hövding eller medeltida baron. Det gäller att förstå vad det betyder att även "omodern" politik fungerar eftersom den bygger på djupt rotade föreställningar.

Men det är inte helt lätt att se framför sig hur den J-kurva ser ut som författarna tänker sig, de har tyvärr inte ritat ut något diagram. Möjligen kan man göra en skala där man kombinerar det expanderande nätverket av neuroner som uppstod i den sociala hjärnan med det växande nätverket av ett ökat antal sociala hjärnor som fått allt mer utökade kopplingsmöjligheter genom förbättrade kommunikationsmöjligheter.

Y-axelns skulle alltså vara ett kombinerat mått av sociala hjärnans kapacitet (a) * antalet människor (n) * kommunikationsförmågan mellan människor (i). Samt möjligen de sista åren någon slags AI-koefficient (q).

K= a*n*i*q  

Rita en kurva med t (tid) versus K. Kurvan tenderar dock att se ut som alla dom andra kurvorna med en spikrak ökning de sista hundra åren. Ska man visa språkets uppkomst som ett tydligt tidigt språng i kurvan måste man sätta värdet på ökad kommunikationsförmåga rejält högt för språkförmåga, för att kompensera för att det var så få människor som var med när det skedde. Skalan för de olika parametrarna är alltså viktig för att illustrera uppskalningen.

"Kinshipping" är ett ord som styr tankarna i en viss riktning. Begreppet betonar att det är just släktskapsbegrepp som skalas upp när de sociala relationerna ökar i antal i växande befolkningar. Måttet K ovan är ett mer generellt begrepp som kanske ska ha ett annat namn.

En av författarnas poänger är att man inte ska leta efter startpunkter. Kurvan håller på. Jag gillar att fundera på periodiseringar men det är givetvis en fara i det. "Språkets uppkomst"  är inte en tidpunkt utan en lång fas i en kurva.

Anmärkning: Begreppet J-kurva används olika. Inom nationalekonomi kan det vara en kurva över hur ett lands handelsbalans påverkas efter en devalvering (dvs först går det ner lite men sedan går det upp). Den referens som författarna till "Deep history" har till sin ekonomiska J-kurva är Gregory Clarks "A Farwell to Alms", 2007. Den kurvan kan kallas hockeyklubbskurva om man vill betona att det är en lång startsträcka innan det kommer en ökning. Inom biologi finns en uppochnedvänd J-kurva som beskriver hur en population som växer över miljöns bärförmåga kraschar.

Månen 28 mars 2020

På natthimlen ikväll 28 mars 2020 kl 22:30 i Uppsala så ser man månskäran snett under Venus som lyser starkt som aftonstjärna. På en hemsida gjord av André Franke som heter astroinfo kan man under rubriken "trevliga konjunktioner" se en bild av detta.

På bilden ser man också att månen och Venus ligger något under Plejaderna. Man kan alltså anse att månen och Plejaderna är någorlunda nära en konjunktion. Månen är växande, cirka 17 procent. Lite för tunn för att vara den måne som visas på Nebras månskiva. Och den är till vänster om plejaderna, inte till höger som på månskivan. Imorgon natt är månskäran lite tjockare men då är den inte lika nära Plejaderna. Jag vet dock inte hur nära den ska vara för att man ska anse att detta är vad Nebraskivan visar. Och skivan var gjord i Tyskland, jag är en bit norrut. Kanske är detta ett år då skivan visar att skottmånad ska läggas till. (Anm 20200514: Se inlägget 31 december 2019 där jag tagit in en alternativ förklaring till Nebraskivans betydelse, nämligen att den skulle visat på vinterblotet, som var första fullmånen efter första nymånen efter vintersolståndet).

Den hebreiska (judiska) kalendern hade sin första dag (Nissan 1) den 26 mars 2020. Vad jag förstår var det  skottmånad Adar Sheni (eller Adar II) 2019 och kommer att vara om två år, 2022.

Den islamiska hijri-kalendern hade dagen Shaban 1, (år 1441 efter Hijra) den 25 mars 2020. Shaban är den åttonde månaden i denna månkalender. Den första månaden heter Muharram, och första dagen i år 1442 e.H. är den 20 augusti 2020.

Enligt den traditionella kinesiska kalender (Yin kalendern eller Xia-kalendern) är 2020 året Geng Zi. Den kinesiska lunisolära kalendern har 13 månader under det gregorianska år 2020. Året Geng Zi började 25 januari och slutar 11 februari 2021. Det är råttans år.

Den persiska solkalendern har sitt nyår vid vårdagjämningen. Den första dagen, 1:a farvardin, var den 20 mars. Den astronomiska tidpunkten för vårdagjämningen var 20 mars klockan 04:50.

Och i natt är det omställning till sommartid.

För detaljer, se här.

Ramanuja

Jag har tidigare skrivit om två hinduiska filosofer, Adi Shankara och min egen favorit Nimbarka. Här kommer ett inlägg om ännu en av de mest kända tänkarna, Ramanuja. Sri Bhagavad Ramanujacharya (1017–1137) var en av de viktigaste teoretiska företrädarna för vaishnavism och för den spirituella rörelse som kallas bhakti. Han verkade under Choladynastin. Han levde i Kanchipuram där han studerade under en guru som han sedan bröt med och han börjde leva ett liv som fritt verkande munk. Han genomgick den viktiga riten pancha samskara under överinseende av en guru utvald av Alavandar, och detta skedde under ett vakula träd (Mimusops elengi). Jag nämner det särskilt då det spelar stor roll vilken guru som lämnar sitt uppdrag till nästa och vad jag förstår är det också viktigt vilket träd som är ens symboliska träd. Jämför Buddhas bodhi-träd (Ficus religiosa). Ramanuja blev senare präst i templet Varadharaja Perumal i Kanchipuram.

Jag ska inte här försöka reda ut Ramanujas variant av vedanta. Om Adi Shankara var konsekvent monist (och shivaist till skillnad från de övriga vishnuister jag nämner här) och Madhva från Karnataka (1238-1317) renodlad dualist (dvaita) så befann sig Nimbarka och Ramanuja i några slags skilda mellanpositioner. Ramanujas filosofi presenteras av IEP här. Ett begrepp som används om denna typ av verklighetsbeskrivning är panenteism.

Bhakti-rörelsen hade en lång tradition i Tamil Nadu med poet-helgon kallade alvars (azhwars) som verkat sedan 500-talet, och som använt även tamil och inte bara sanskrit som heligt språk. Denna rörelse bröt delvis mot regler inom kastväsendet och Ramanujas stöd till detta gjorde honom mindre populär i vissa läger. Ramanuja var också öppen kring läror som av hävd ansågs skulle hållas hemliga för icke invigda, han menade att även om han själv skulle dömmas för att sprida dessa läror så var det viktigare att flera fick lära och kunna uppnå högre insikter.

Enligt en historisk tradition ville Choladynastins kung att Ramanuja skulle fastställa att Shiva var den enda eller högsta guden. Två av Ramanujas lärjungar mötte rajans hejdukar och den ene, Kuresa, utgav sig för att vara Ramanuja. När Kuresa vägrade erkänna Shivas överhöghet beordrade kungen att hans ögon skulle stickas ut och hans följeslagare avrättades. Kuresa ska då ha sagt att han inte behövde de ögon som sett en sådan usel kung. Må vara hur som helst med det historiskt korrekta i sådana berättelser, de visar på en anti-auktoritär ådra och en uppskattning av personlig uppoffring.

Ramanuja flyttade till Hoysala för att undvika Cholakungen och kom där att omvända den jainistiske kungen till vaishnavism. Kanske tog Ramanuja även intryck av jainismen, alla olika religiösa riktningar påverkade varann. Senare fick Ramanuja återkomma till Chola-riket och hans lärjungar fick betydande positioner i många tempel, bland annat det viktiga Ranganathanswamitemplet i Srirangam. Ramanujas version av bhakti var inte helt omstörtande utan kvinnor fick behålla sin underordnade roll och sanskrit som var brahminernas språk kvarstod som det heliga språket.

Ett intryck är att bhakti-rörelsen har en liknade roll som sufismen haft inom islam. Över tid kom bhakti-rörelsen och sufismen att påverka varandra i Indien. En skillnad kan vara att sufismen behållit sina läror inom slutna kretsar i högre grad än vad bhakti-rörelsen gjort. Över lag har toleransen för olika läror varit stor i södra Indien. Jag bör notera här att det fanns en shiva-bhakti-rörelse också, detta var inte bara något som skedde inom vaishnavismen. Även buddhismen fick ett tillfälligt uppblomstrande under Chola, kanske genom att kontakterna med nuvarande Sri Lanka ökade. Men efter 1400-talet avtog buddhismen markant.

Ramanuja skapade en teoretisk plattform för att göra bhakti-rörelsen mer etablerad. Han sammanfattade det i sitt kommenterande verk Sri Bhasya som han skrev med hjälp av sin minnesgode vän Kuresa. Ramanuja framstår som en engagerad väckelsepredikant som ville öppna upp templen mer för alla kaster, och även ge harijans (daliterna) vissa rättigheter, typ tillgång till templen tre dagar per år. Bilden jag ser är alltså att det tidiga Cholakungarna (Rajaraja I, regent 985-1014, med flera) odlade en stark shivakult med militanta drag, men att när Choladynastins makt stabiliserades så kom man att gynnas mer av att hålla templen öppna för många tankeriktningar.

Ramanuja framstår som både betydande filosof och ett helgon bland människor. Jag skulle säga att han verkar vara en kombination av Thomas av Aquino (1225-1274) och Franciskus av Assisi (1181-1226). I Global history of philosophy (John C. Plott, 1984)  jämförs han med Al-Ghazali, Al-Suhrawardi, Anselm av Canterbury, Pierre Abélard och Bernhard av Clairvaux.

Den roll som den innerliga religionen spelar för ett sociocentriskt samhälle är enorm. Den omsorgsetik som omfattas av äkta  inlevelse i tro har en sammanhållande kraft som gör att människor i alla nivåer av dessa mycket hierarkiska samhällen får mening i sina liv och sänker konfliktnivån betydligt. För den styrande koalitionen av mäktiga är detta viktigt, kan man tillåta en lagom nivå av äkta religiöst liv, minskar behovet av att kontrollera folk med andra medel. Men samtidigt är det en balansgång eftersom den äkta religionen inte nödvändigtvis låter sig styras av makthavarna och ofta ställer krav på ett måttfullt liv som de ledande inte tänker begränsa sig till.

Den monoteistiska tolkningens fördel ligger, när man ser det ur "kungens" eller "påvens" synpunkt, främst i att den underlättar argumentationen för endast en stark ledare inom den mäktiga koalitionen. Däremot är det ingen självklar fördel utifrån uppgiften att alla i en befolkning ska vara nöjda. Jag har tidigare noterat att den katolska kyrkan är den organisation som överlevt längst över tid. Men som tradition hos en befolkning måste nog "hinduismen" i dess brokiga mångfald anses vara den äldsta som fortfarande har stor betydelse. Idag med över 1,1 miljard anhängare.

Upheavel - hur nationer klarar en kris

I dessa dagar är lästipset Jared Diamonds "Upheavel - how nations cope with crises and change", Penguin 2019. Eller lyssna på boken som uppläst heter "Upheavel - turning points for nations in crisis", Recorded Books. Jag har bara börjat på boken och även om jag tycker det är lovande så noterar jag att en del kritik har den fått, jag får återkomma med synpunkter när jag läst/lyssnat klart.

För den som vill gå mer rakt på vad Jared Diamond skrivit om smitta finns t.ex. en uppsats om smittspridning, skriven 2007 av Nathan B. Wolfe, Claire P. Dunavan och Jared Diamond. Världshistoriker har tagit upp smittspridningens betydelse genom historiens gång. DNs Karin Bojs skrev om det 11 februari, en artikel som visar att då var det fortfarande inte så tydligt att vi var på väg in i en pandemi. Officiellt deklarerades pandemin den 11 mars, innan dess (från 30/1) var coronaviruset klassat som "internationellt hot mot människors hälsa".

Upheavel betyder ungefär omvälvning eller omstörtande händelse.

Fyra tankelinjer att försöka följa

Förra inlägget innehåller några tanketrådar som man kan följa vidare:
1) De lokala dravidiska släktskapsreglernas utformning och relation till andra släktskapsregler och språk.
2) Denna sorts reglers betydelse för hur ett samhälle organiseras i större skala.
3) Vad betyder de många gudarna inom hinduismen för att få stöd för centralstyrning?
4) Handelsvägarnas betydelse, sjövägen vidare mot Srivijaya.

Jag har bläddrat i "Deep History" av Andrew Shryock och Daniel Lord Smail (University of California Press 2011) och hittat diverse saker att fundera vidare på.

1) Släktreglerna i Tamil Nadu innehåller regler om "selektivt släktskap". Dessa släktregler kallas ibland för "dravidian kinship", men man kan även hitta artiklar som hävdar att det begreppet är feltänkt. Eller kanske man ska säga, felbenämnt, dvs det går att ange olika typer av breda klassificeringar av släktregler men de borde lämpligen benämnas efter funktion och inte efter någon särskild befolkningsgrupp eftersom det kan leda till onödiga missförstånd. Släktregler är en antropologisk paradgren, som även haft stor betydelse för sociologin. "Deep kinship" diskuteras i kapitel 7 i "Deep History" med hela perspektivet från primaterna fram till modern släktforskning på internet. En tanke är att språksystem och släktsystem är väldigt konservativa system som går att följa över lång tid. Här skulle då mötet mellan en sydindisk kultur  och en nordindisk (vedisk) kultur kunna visa på intressanta jämförelser. Men allt detta är händelser för så länge sedan, i verklig mening djupt liggande historia, så det blir väldigt svårt att dra slutsatser. Jag läste "Källan på botten av tidens brunn" av Anders Kaliff (2018). Han har höga ambitioner att visa på djupt liggande gemensamma indo-europeiska särdrag. Mycket är bra men jag blev besviken när jag insåg hur svårt det är att förstå vad som kan begripas av bronsålderns olika indoeuropeiska utlöpare. Det finns gemensamma idéer om t.ex. eldens betydelse och hästens betydelse. Kaliff som är arkeolog skriver mycket om begravningsrituler, men det verkar vara en stor spridning mellan traditionerna.  I hinduiska tempel idag reciteras gamla texter ur Rigveda men betydelsen är man inte enig om, och det är själva det korrekta reciterandet som är viktigt, inte den exakta betydelsen. Det kan vara så att kastväsendet har sin rot i den vediska traditionen men de verserna är omtvistade. Och det finns en skapelsemyt där en kosmisk jätte styckas, i en första offer-rit som utformas av Manu (människan). Jämför Ymer som diar urkon, och sedan offras av sina egna barn (Woden, Vile och Ve, eller Oden, Höner och Lodur) för att världen ska skapas. Lite speciellt är det att den fornnordiska text som delar in människorna i trälar, fria män och jarlar heter Rigstula, men någon enkel språklig koppling finns tydligen inte. Rig i Rigstula är Heimdals alias (avatar?) och betyder rik eller rike. "Rig" i rigveda betyder hymner eller riter.
I ett sociocentriskt samhälle är det rimligt att seder fortlever mycket länge eftersom de är så invävda i hela samhällets funktion. Inbyggt i det sociocentriska samhället är att vem man gifter sig med i hög grad bestäms av den sociala gruppn, och främst då ens föräldrar. Men kanske många förändringar sker ändå, mera som en samhällerlig markering av förändring snarare än individers behov att hitta nya seder. Språk ändras på det viset hela tiden, men det intressanta med språk är att där kan man sätta upp regler för hur förändring sker. Försök har gjorts att hitta liknande regler för hur släktskapsregler ändras. (Bernhard Chapais, Nick J. Allen, Claude Lévi-Strauss). Intressant men bra om man tar invändningen ovan på allvar att de olika släktreglernas benämningar inte növändigvis stämmer med någon enkel historisk bakgrund. Jag lämnar dock denna tråden för nu, den är svår att reda i och mycket ligger i ett odokumenterat förflutet.

2) En given tanke är att de tidiga sammhällenas organisation var baserade på att släktskapsregler fördes över på större sammanhang. I "Deep History" resonerar de kring att de tidiga samhällena som var byggda kring cirka 150 sociala realationer (Dunbars antal) kunde skalas upp genom att kategorier bildades, så att tusentals människor kunde sammanfattas i en gemensam roll som de enskilda människan kunde hantera. Detta är en tråd jag tycker är mycket spännande och den återkommer jag till i kommande inlägg.

3) En motivering till monoteismens framgång anses vara att den hegemoni som en ensam kejsare vill etablera kan stödjas mer effektivt av att det bara finns en gud. Konstantin I och kristendomen. Fram till Ludvig XIV. Men hur hanterade då en indisk raja att det fanns så många gudomligheter? Jag hoppas att mera läsning om filosofen Ramanuja som hamnade i opposition till de ledande Cholas ska bringa lite reda i denna tanketråden.

4) Sen vill jag vidare på min tänkta resa. Chola skapade ett handelsimperium som sträckte sig bort mot dagens Java. Där fanns en mäktig malaysisk talassokrati som hette Srivijaya. Och Khmererna med Angkor Vat, och bortom dem Champafolket och den mäktiga Songdynastin.

Cholas organisering

Området runt floden Kaveri utgjorde Cholas (den sena Choladynastin år 885 till 1279) hjärtland. Risodlingarna i det bördiga området där flodens många utlopp mynnar i Indiska oceanen, var en bas för deras rikedom. De många indiska byarna var och är relativt självständiga enheter. Indien bestod av byar. I flera böcker om Indien som jag läst så skriver man om den indiska byn som en slags historisk enhet i sig, som fortlever alltmedan världen omkring förändras. Ett skäl kan vara att den religiösa tron kan utformas rätt unik för varje plats, med särskilda ritualer och lokala gudar och andra andeväsen att tro på. Vissa lokala gudar får en regionalt viktig betydelse. Aiyannar och Karuppu är populära gudomligheter i Tamil Nadu, typiska för dravidisk hinduism. I byn fanns en lokal lärd (pandit) eller präst som kunde recitera de gamla texterna, spå och organisera familjecermonier. Storfamiljer med upp mot 50-100 medlemmar i fyra generationer var vanligt. Överhuvudet var brödernas far eller den äldste brodern. Särskilda regler för hur man fick gifta sig fanns som i antropologisk litteratur benämns "dravidian kinship". Familjen tillhörde en större grupp, kasten. Kastväsendet var detaljerat, det fanns tusentals olika jati som bildade olika typer av sociala grupperingar i samhällena. Vilken jati (oftast yrkesrelaterad indelning) och gotra (släktbaserat) man tillhörde och om man var man eller kvinna bestämde väldigt mycket av den roll en individ kunde ha i gruppen. Det hela är komplext och begrepp har olika betydelse på olika platser. Jag nöjer mig med att konstatera att detta var ett sociocentriskt samhälle, i den mening som används av psykologen Jonathan Haidt.

Tempelstäder i Indien, som de jag nämnde i förra inlägget, hade stor betydelse för hur samhällena var organiserade. Där formades inte bara det religiösa livet utan även handel, rättsväsende och utbildning var delar av templens verksamhet. De gåvor som templen fick kunde återinvesteras i samhälleliga projekt som bevattning, eller som stöd vid naturkatastrofer. Stora dammar byggdes för att reglera Kaveri. Vägar anlades.

Genom brahmanernas roll högst i det indiska kastsystemet kom de att få inflytande över alla delar av samhällets organisering. Olika brahmaner hyste olika varianter av tro, beroende på vilken tradition som de förvaltade. För att bli en dominerande dynasti var man nog tvungen att tillmötesgå olika inriktningar. Även om Cholas i huvudsak var shaiviter fick de även ge stöd till tempel med annan huvudinriktning. Som jag skrev i förra inlägget satsade Chola en hel del på det stora vishnuitiska templet i Srirangam. Till exempel gav Chola-kungen Kulothunga Chola III (regerade 1178-1218) stöd till reparationer. Samtidigt förekom en del förföljelse av oliktänkande, som jag ska titta närmare på när jag ska beskriva filosofen Ramanujas öde.

Runt kungen fanns en liten grupp av administratörer, ett rudiment till en statsapparat. Successionsordningen tycks ha varit någorlunda etablerad. En stabil naturlig stat enligt de begrepp jag använt tidigare. Michael Wood jämför dem med japanska dynastier eller aztekerna, ett styre som kombinerade kulturell blomstring med grym våldsanvändning.

Chola-dynastiernas ledare var främst militära överbefälhavare. Ytterst var den dynasti som skulle ha anspråk på makt tvungen att få omkringliggade ledande släkter att lyda med militära medel, även om en rad andra band knöt olika styrande grupperingar samma. Regionerna kallas mandalam som i sin tur var indelade i mindre områden kallade nadu som bestod av cirka tio byar och ett större samhälle. När Chola var som mest utbredd bestod det av nio mandalam. Systemet med rajamandalam beskrevs av Kautiyla i Arthashastra. Kulothunga Chola III var en av de sista rajorna som hade stort inflytande över hela detta område. Det var enorma arméer som skulle uppbådas för strider på många fronter, det rörde sig om hundratusentals man.

Armén hade egna tempel. Vad jag förstår byggde man inte särskilt avancerade separata borgar utan försvarsanläggningarna var sammanbundna med tempelstäderna. Arthashastra beskriver olika typer av försvarsanläggningar av vilka den viktigast var "nri-durga", ett försvar byggt på antalet beväpnade män mer än på murar och torn. Ett exempel på en borg är Gingee Fort i Viluppuram.

Det var de rika jordbruksområdena som lade den materiella grunden i detta extraktiva samhälle. Men södra Indiens ekonomiska bas var mera varierad. Fiske och handel över havet hade en relativt större betydelse. Samhället framstår också som aningens mera diversifierat än i norr. Detta måste ha skapat incitament att kunna etablera sig militärt även på haven, något som sedan stimulerades av kontakterna i Sysostasien. Choladynastin var de första som organiserade en flotta i Sydindien.

De stora imperiena i norr kontrollerade periodvis områden i söder. Till exempel hade Gupta-riket kring år 375 e. Kr. kontroll över Pallavas i Kanchipuram. Dehlisultanatet under Tuglaq-dynastin hade under en period kring 1350 vasaller så långt söderut som Madurai.

Men i huvudsak tävlade ett antal tamilska dynastier om makten i syd. Keras, Pandyas, Pallavas och Cholas. Dessa dynastier stred med varandra om makten medan de alla gynnade framväxten av handelsgillen som kunde dra nytta av sjöfarten åt öst och väst.

Choladynastin hade en lång historia. Redan 300 f.Kr. var de en maktfaktor i södra Indien, som avtar vid 300 e:kr. En senare storhetstiden kommer med Rajaraja den I och hans son Rajendra (1012-1044) som erövrar Vengi och Kalinga i nordöst (upp mot floden Godavari) och Pandya och delar av dagens Sri Lanka i syd. En ny huvudstad anlandes, Gangaikondacholapuram, 7 mil nordöst om Tanjavur, nedströms floden Killidam (Cooleron på engelska), som är Kaveris norra utflöde.

Som vi tidigare sett var Västra Chalukyas  (Kalyani chalukyas) och Hoysala makter i norr, som jämte Pandyas i syd kom att överta kontroll från Chola. Och efter dem växte det fram en ny supermakt, vars huvudstad blev en av världens största städer för sin tid, Vijayanagar (1336-1646). Choladynastin blev aldrig mer en ledande dynasti.