Isidorus i historieblogg

Dick Harrison hade ett inlägg om Isidorus av Sevilla i sin blogg i Svenska Dagbladet 25 januari 2012. Isidorus är Harrisons favoritexempel på tidiga "encyklopedister".

Anm 2025-10-08: Josephine Quinn, professor i antikens historia vid Cambridge universitet, skriver om Isidorus i "How the world made the west", (Bloomsbury, 2024). Hon skiver att "the superstar Iberian bishop Isidore of Seville put togehter an encyclopaedia under Visigothic patronage that remained one of the most popular books in Europe rigth up to the sixteenth century, second only to the Bible". Hennes referens på denna popularitet är historikern Seb Falks "The light ages" från 2021.

Hon noterar också att Isidorus rekommenderade studieplan enligt "de sju fria konsterna", först trivium (latinsk grammatik, logik och retorik)  och sedan quadrivium (aritmetik, geometri, astronomi och musik). Först att rekommendera detta upplägg var Martianus Capella, som skrev en lärobok cirka 415 e.Kr. Han levde i Nordafrika, och relativt lite är känt om honom. 

Att Isidorus tänkande spreds berodde mycket på att Karl den store beslutade att kloster och katedralskolor skulle lära ut kunnande från antika latinska texter.

Norra Europa år 600

Här följer en lista med exempel på platser i Nordeuropa som fanns år 600 eller fick betydelse under 600-talet. Mycket är hämtat från den lättlästa "Från barbarer till änglar" av Peter S. Wells.

Peter Wells betonar att arkeologiska studier av romerska centralorter visar att typen av bebyggelse ändrades kraftigt när det direkta romerska organisatoriska inflytande avvecklades. Men flera av de romerska städerna fortsatte vara viktiga knutpunkter. Kontinuiteten är större i det arkeologiska materialet än i skriftliga källor, och bristen på skriftliga källor gör också att brottet med traditioner ser större ut än vad det var.

Exempel på detta finns längs de romerska gränsfloderna, städer som Köln och Mainz vid Rhen och Regensburg vid Donau. Den romerska provinshuvudstaden Trier (Tysklands äldsta stad), 20 mil söder om Köln, tappade dock starkt i betydelse, från att ha haft 80 000 invånare till cirka 5000 under merovingernas styre. De prioriterade Paris (40 mil väster om Trier) som växte till en betydande handelsplats under 500-talet.

Lundenwic, det romerska Londiniums efterföljare, var en av de mest betydande handelsplatserna både under romarriket och efter 410 då det romerska styret lämnat. Peter S Wells bok har Lundenwic som huvudexempel när han ska skildra processen från en romersk till en saxisk stad. "kontinuitet och förändring".

Canterbury tio mil sydöst om London blev kristen huvudort sedan kungen av Kent bjudit in Augustinus från Rom 597. Den första St. Paulskyrkan i London började byggas år 604 och en kyrka till anlades i området som nu är Westminster, men kristendomen tog ytterligare hundra år på sig att etablera sig i området. I Canterbury skrivs den första anglosaxiska lagen som finns bevarad kring år 598. Tidigare germanska lagar, som visigoternas lag från 471, skrevs på latin.

En viktig handelsplats var Ipswic (Gipesvic) i East Anglia, 12 mil nordöst om London, i det område där de berömda fynden från Sutton Hoo hittats. Ipswich är med och tävlar om att vara den äldsta staden i England. Ännu en bit norrut fanns flera byar som kom att bli Northwic, som senare växte till den nästa största staden i England på tusentalet.

York, 34 mil norr om London, hade varit en romersk huvudort men förfallit och började återuppbyggas under 600-talet som huvudstad i Northumbria. I kloster i Northumbria skulle under 700-talet lärdomsgiganter som Bede och Alcuin fostras. 24 mil norr om York låg ön Lindisfarne där ett kloster började byggas 635.

Bristol, på västkusten, anläggs inte förrän på tusentalet, i detta område fanns ett romerskt samhälle som inte följdes av någon större anglo-saxisk bebyggelse. Efter London är Bristol, York och Norwich de största städerna i England på medeltiden.

Hamvic och Hamtun, vid dagens Southampton, var både hamnstad och betydande produktionsplats, åtminstonde från sent 600-tal. Handel med ull, timmer, kvarnstenar, slavar, vapen och diverse "övrig lyx".
Ändelsen -vic syftar på handelsplatsen medan Hamtun är det närbelägna samhället med stadsmur av trä runt.

Jämför med Lundenwic och Lundenburh. Lundenwic låg vid Fleets utlopp i Themsen, vid dagens Covent Garden och Aldwych. Här fanns hantverkare (garvare,vävare osv) och handelsmän (många fynd av mynt). Bland importen märks mest keramik (även vinflaskor) och kvarnstenar av basalt från Rhenlandet. Lundenburh var det anglo-saxiska namnet på den tidigare romerska stadsdelen och har ansetts inte ha större betydelse förrän från 886 då kung Alfred påbörjade det som idag är City of London. Enligt Peter S. Wells är bilden mer komplicerad, fynd visar att hela området längs Themsens norra strand var befolkad. Ett exempel, vid Trafalgar square låg en saxisk bondgård men man har även funnit "senromerska" gravar. Londons befolkningstal ligger kring 20 000 under romersk tid, minskar på 500-talet men kanske inte så mycket som man trott, når 80000 på 1200-talet för att sedan minska till 45000 på grund av digerdöden och når 75000 kring år 1500.

Klippudden Tintagel är kanske den märkligaste av handelsplatserna- På denna svårtillgängliga plats vid Cornwalls kust i västra England har man hittat mer medelhavskeramik än på alla andra platser i England tillsammans.

För en översikt över alla små brittiska kungariken, se till exempel: http://www.historyfiles.co.uk/FeaturesBritain/BritishMapAD450-700.htm

På Irland fanns ett centrum runt Cnoc na Teamrach, "Hill of Tara", norr om Dublin. Dublin börjar byggas på 800-talet.

På fastlandet kallades handelsplatser för "emporia", sådana som på engelska har ändelsen "vic". Dorestad var den mest betydande, åtminstonde från senare delen av 600-talet. Frisernas Dorestad låg vid Rhen, söder om dagens Utrecht, och fungerade som den tidens Rotterdam. Maastricht vid floden Meuse räknas som Nederländernas äldsta stad, grundlagt av romarna. Uppströms Meuse låg handelsplatsen Namur.

Quentovic, sex mil söder om dagens Calais, var frankernas viktigaste hamn. En karta över emporier finns på Archeology in Europes sidor.

(Anm 2018-12-30: I "Gamla Uppsala" av Kristina Ekero Eriksson nämns Hamwic, Dorestad och Quentovic på sid. 74 som interregionala mötesplatser.)

År 600 fanns ännu inte de mera kända skandinaviska handelsorterna, Hedeby, Kaupang och Birka. Gudme och Lundenborg på södra Fyn var ett centrum, Uppåkra i Skåne och Helgö i Mälaren var handelsplatser och hantverksorter. Andra platser av betydelse var Åhus och Köping på Öland. Den berömda buddhafiguren från 500-talet som hittats på Helgö är ett av de mer spektakulära exemplen på långväga transport av föremål.

Keramik hittas på de olika handelsplatserna, mycket är från Mayenområdet i Tyskland (10 mil söder om Köln), så kallad Eifelkeramik. Romarriket hade flitigt använt sig av nordafrikansk keramik men denna når inte norrut från 500-talet.

Peter S. Wells tar upp fler emporier som inte finns år 600, utan kommer senare, till exempel Ribe, Ralswiek, Grobin i Lettland och Staraja Ladoga.

Storhögar byggs i skandinavien, flera är från tiden kring 600. Gamla Uppsala, Anundshög nära Västerås, Skalundahögen på Kålland vid Vänern, Högom i Sundsvall. De är tecken på storgårdar och religiös och militär betydelse men inte nödvändigtvis början till stadsbildningar. Sigtuna och Lund anläggs inte förrän i slutet av 900-talet.

Anm 2025-01-15: Mats G. Larsson redogör i "Minnet av vikingatiden" för staden Jumne på ön Wollin vid floden Dziwna. Där ska en slavisk bosättning ha börjat växa vid 700-talet för att under 800-talet utvecklas till en handelsplats med borg och hamn. Det är denna plats som danerna sedan kommer att kalla Jomsborg.

Stolphål i Uppland

Mellan Uppsala och Tierp har det byggts motorväg. Innan vägen byggdes genomfördes den största arkeologiska utgrävningen som gjorts i Sverige. Maja Hagerman har skrivit boken som både skildrar utgrävningen och den värld som stiger fram när fynden kombineras med kartor över landhöjningen. "Försvunnen värld" heter boken och den är fantastisk läsning.

Kartorna finns som levande kartor: http://ww2.ink.su.se/living_maps/uppland/

Man fortsätter att gräva, bland annat alldeles vid Valsätra skola ute på Malma äng.

Tyvärr riskerar Uppsala kommun att bli ökänd för att inte ha en seriös hantering av alla betydelsefulla fornlämningar i och med genomförande av en "temapark" i Fullerö.

Språk och guld

Det finns över 2000 språk i Afrika idag. En indelning i bara fyra-fem språkgrupper, afro-asiatiska, nilo-sahariska, niger-kongo, koisan och språk på Madagaskar, det är sannolikt en förenkling. I andra beskrivningar räknar man upp 19 olika språkgrupper/språkfamiljer.

Detta kan delvis bero på vad man ska ha indelningen till. För den inomvetenskapliga lingvistiska diskussionen utgör gruppindelningen ett sätt att klargöra förekomsten av olika språkfenomen. Klickljud, tonande språk, prefix och suffix som skapar rika system av substantivklasser, singular-kollektiv-pluralbildningar osv.

Men i ett bredare sammanhang utgör språkens fördelning en karta till kulturhistorien. För tider och platser som saknar skriftliga källor blir det plats för mycket gissande när arkeologiska fynd kopplas till sentida förekomst av olika språk.

Namngivningen av några av språkgrupperna har tagit fasta på flodernas betydelse. Området runt Nilens övre lopp tycks vara en utgångspunkt för flera folk som sedan sökt sig västerut i Sahel eller söderut ner mot de stora sjöarna. Floderna Niger och Kongo har på liknande vis fått ge namn till en grupp som inrymmer många språk, de mest kända är bantuspråken som shona, zulu och swahili i centrala och södra Afrika. Bantuspråken hänförs till undergrupper som också fått namn efter floder, Volta i nuvarande Burkina Faso och Ghana och floden Benue som är ett tillflöde från Kameruns högland till Nigerfloden.

En radikal förenkling jag sett göras är att kalla Niger-Kongo-språkens folk för jordbruksfolk, de nilo-sahariska som boskapsskötare, och Koisan för jägare och samlare. En sådan förenkling är givetvis missvisande, med den ger en grov bild att utgå ifrån. Bantuspråkens expansion från Nigeria/Kamerun-området kan kopplas till arkeologiska fynd från jordbrukare och användning av järn. Det var en process som troligen började 1000 f. Kr. och som påverkade stora delar av södra Afrika men stannade upp vid klimatgränsen i syd.

Mandespråken kan utgöra en egen grupp. Mande var det språk som talades av soninke, som etablerade riket Wagadu kring Nigers norra krök och mot Senegalflodens övre lopp. Rikets ledare hade titeln Ghana, och riket kallas ofta för Ghanariket, (ca 700-1230 men med en förhistoria sannolikt från 300 f.Kr.). Riket låg alltså inte där dagens Ghana ligger, utan i dagens södra Mali, och sydöstra Mauretanien. Mandespråken har hänförts till Niger-Kongo-gruppen, men skiljer sig så mycket att det kan utgöra en egen grupp. Molefi Kete Asante beskriver i "The history of Africa" hur Ghanariket blev ett betydande rike genom sin kontroll över handeln med salt och guld. Redan romarriket hade handlat med Ghana sedan gruvorna i provinserna i Spanien och Rumänien sinat, och under senare århundraden blev Ghana den viktigaste leverantören av guld till medelhavsområdet. Tidiga fynd av bebyggelse i sten och textilproduktion kan också kopplas till området. Likt det senare imperiet Songhai kan alltså Ghanariket förknippas med en egen språkgrupp. Den organisation som upprätthölls under århundraden kan trots senare invasioner och kolonialism återfinnas som en särart i språk som tillhör Mandegruppen, till exempel mandinka, soninke och bambara.

Tillägg 20170924: I DN idag redogörs för ny forskning där det framkommit att jordbruksfolk/herdefolk från mellanöstern tycks ha migrerat söderut i Afrika innan bantuexpansionen. Referens är bland andra en svensk populationsgenetiker Pontus Skogslund, verksam vid Harvard. En till referens som borde nämnts i DN är Carina Schlebusch vid Uppsala universitet.

Nilo-sahariska språk

I min vanliga källa till språkhistoria, The Atlas of Languages, Comrie/Matthews/Polinsky, 2008, är stycket om de nilo-sahariska språken mycket kortfattat. De skriver att språken i gruppen är mycket olika varandra och många av dem har inte studerats så mycket. Atlasen delar in de nilo-sahariska språken i chari-nilenspråk, sahariska och songhai. Mer står inte, så följande är mest från wikipedia.

Vill man ha mer detaljerade uppgifter om olika språk och deras nuvarande situation kan man läsa här:
http://www.sorosoro.org/en/language-planisphere#map

Geografiskt återfinns språken idag i södra Sahara och från södra Sudan och ner mot Tanzania. Songhai talas i väster av ca tre miljoner människor som lever längs floden Nigers nordliga lopp. Songhai är influerat av mandespråk, och är så annorlunda övriga nilo-sahariska språk att songhai kan anses bilda en egen språkgrupp. Ordet songhai refererar egentligen till den muslimska ledande gruppen som etablerade songhaririket med huvudstaden Gao 1340- 1591. Rimligen hade språket en lång tidigare historia, så jag antar att det fanns föregångare år 600 som levde inom Ghanariket där mandespråk dominerade. Eller så kom de songhaitalande österifrån och förde med sig traditioner från Nilenområdet.

Kring tchadsjön fanns de som talar de sahariska (eller västsudanesiska) språken. Idag är det främst de 3 miljoner i Niger som talar spåket kanuri, med ytterligare en miljon som talar kanuri i Nigeria och Kamerun. Det språket har rötter i ett muslimskt kungarike, Kanem-Borno, som låg runt tchadsjön från 900 till 1900. Från år 600 finns bara arkeologiska belägg från området. De samlas under namnet Sao-civilisationen, som finns beskriven från 600 f.Kr fram till 1500-talet.

Chari-Nilenspråken, eller östsudanesiska språk, utgör den största gruppen av nilo-sahariska språk. Chari är floden som från söder förser Tchadsjön med vatten. Tyvärr inte tillräckligt med vatten, sjön som en gång varit världens sjätte största sjö, håller på att torka ut helt.

En grupp inom Chari-Nilenspråk är de språk som stammar från gammal nubiska (t.ex. kenzi-dongolawi-språken som talas i det nya landet södra Sudan). Den största gruppen är de nilotiska språken, som Dholuo med 5 miljoner talande idag i Kenya och Uganda, Dinka som talas av tre miljoner i södra Sudan, Teso med två miljoner i Uganda, och maa-språk som talas av 900000 massajer.

Viss skrift finns bevarad för gammal nubiska, men för de nilotiska språken är det svårt att säga något om hur de användes år 600. Eftersom det språkligt går att hitta kopplingar till det gamla Kush-riket finns det många försök att visa att olika folkgrupper har en bakgrund i den gamla egyptiska högkulturen, till exempel för Luo. Eftersom detta leder rakt in i de vanliga problemen med olika moderna behov av att visa på en lång historia, så är det svårt att veta vad som är relevant bland de träffar som google bjuder på.

Garamanterna

Garamanterna är det grekiskt/romerska namnet på ett folk som levde i sydvästra delen av dagens Libyen, i området som kallas Fezzan. Det finns olika uppgifter på vilken period deras samhälle var betydelsefullt, de ligger mellan 500-200 f.Kr och 500-700 e.Kr. Det var sannolikt amazigher (berberfolk) eller en blandad befolkning. De utnyttjade underjordiska vattenreservoarer till att bevattna öknen, de grävde tunnlar som här kallas foggara som liknar qanaterna i Iran. Därmed kunde de skapa flera större bosättningar i området, med huvudorten Ghadamés 15 mil väster om Murzuq. Odling, boskapsuppfödning, smide, textilframställning och handel genom Sahara med guld, salt och slavar säkrade en relativt god ekonomi. Garamanterna har uppmärksammats nyligen då satellitbilder visar nyupptäckta ruinerna i hundratal ca 5 mil söder om Murzuq. Se till exempel National Geographics artikel om detta. http://news.nationalgeographic.com/news/2011/11/111111-sahara-libya-lost-civilization-science-satellites/

Isidorus av Sevilla nämner garamanterna i Etymologin, bland annat i ett stycke som handlar om vatten som det viktigaste av de fyra elementen. Han skriver att garamanterna har en källa som har så kallt vatten på dagen att det inte går att dricka, medan det på natten är så varmt att det inte går att beröra. Isidorus skriverier om Afrika är fantasifulla men att han kopplar garamanterna till vatten är passande. Han kallar garamanterna för "söner till Apollon", ett positivt epitet.

Isidorus anger att Nord-Afrika, som han kallar Libyen, börjar i Egypten och i söder ligger Etiopien fram till Atlasbergen i väster. Den norra kusten längs Medelhavet  slutar vid Gades-sundet, och har från öster provinserna Libya Cyrenensis, Pentapolis, Tripolis, Byzaicum, Kartago, Numidia, Mauritania Stifensis, Mauritania och Tingitana och sedan kommer man i Isidorus cirkelformade värld till Etiopien igen.

Pentapolis är samma område som Cyrenensis. Namnet syftar på de fem grekiska städerna Cyrene med hamnen Apollonia, Ptolemais (på latin Tolmeta), Barqa (som senare blev arabernas namn på området), Balagrae och Berenize/Euesperides (dagens Benghazi). Flera jordbävningar drabbade städerna, den mest förödande var tsunamin år 365. Vandalerna skövlade Tolmeta och år 600 var städerna redan de ruiner som än idag utgör viktiga arkeologisk lämningar av vad som varit provinshuvudstäder.

Tripolitana var förstås tre städer; Oea, som låg där dagens Tripolis ligger, Leptis Magna 13 mil öster om Oea och Sabratha i väster. Oea är överbyggt medan Leptis Magna och Sabratha finns på Unescos lista över världsarv. Även Tripolitanas städer hade minskat i betydelse år 600, hela området led av en relativ tillbakagång.

Att garamanternas samhälle försvann berodde antagligen på att vattentillgångarna tog slut. Det i sin tur kan ha bidragit till att även kustens städer gick tillbaka. Trycket från aggresiva amazigher i kombination med minskat stöd från det relativt impopulära Bysans och minskade handelsmöjligheter både via Sahara och över Medelhavet utarmade de tidigare så blomstrande kuststäderna. Upprepade jordbävningar och en klimatförsämring under 500-talet gjorde inte situationen bättre.

Sedan araberna tagit Alexandria år 642 fortsatte de och mötte inte mycket motstånd förrän de kom till området runt Kartago, varken Pentapolis eller Tripolis hade någon egen styrka att försvara sig. Barqa blev den arabiska huvudorten i området. Och garamanterna försvinner ur historien.

Afro-asiatiska språk i Afrika år 600

I Adulis, det kommersiella centrumet i riket Axum, talades geéz, latin, grekiska, arabiska, egyptiska, persiska, meroitiska och andra afrikanska språk. Molefi Kete Asante skriver i sin "The history of Africa" att det skrevs drama, på tragedier och komedier i Axum. Obelisker restes som ingraverades med texter som dokumenterade Axums historia.

Geéz, arabiska, egyptiska och meroitiska är afro-asiatiska språk. Den viktigaste undergruppen är de semitiska språken, som arabiska och geéz tillhör. Hebreiska är också ett semitiskt språk men judar i Axum talade geéz och det finns fortfarande en judisk grupp som gör det.

Totalt idag finns det ca 350 miljoner människor som talar afro-asiatiska språk, och då dominerar arabiskan med 310 miljoner. År 600 var det annorlunda, arabiskan var ännu inte ett världsspråk.

Geéz är en föregångare till språk i dagens Etiopien som amhariska och tigrinja. Skriften geéz används fortfarande men som talat språk förekomme geéz främst inom liturgin i vissa ortodoxa etiopiska kyrkor, som det språk som deras gamla Bibel är avfattad på.

Meroitiska är språket som talades i det antika rikets Kush efterföljare längs Nilens övre lopp, kring staden Meroe. Moderna kushitiska språk är oromo och somaliska. Oromo är det största språket i dagens Etiopien och talas även i Eritrea och av några hundratusen i Kenya. Bejanomadernas språk släktar också till de kushitiska språken. Beja kallades av romarna för "blemmyae". De var viktiga för transporterna kring Axum, när Axums kung Ezana I besegrade Beja ca 350 valde han att respektera Bejas roll och låta dem behålla en viss självständighet.

Meroitisk skrift var rent alfabetisk, en utveckling från den hieroglyfbaserade egyptiska skriften som gett upphov till en blandning av piktografisk och fonetisk skrift kallad demotisk skrift. Den grekiskt baserade varianten av demotisk egyptiska heter koptisk skrift.

Semitiska språk utmärks av att roten till orden består av konsonanterm medan vokalbyten skapar böjningsformerna. Ett exempel på svenska skulle vara ordet "skriva" vars rot då blir "skr-v". Detta gör det logiskt att det egyptiska skrivspråket hade en symbol för ljud med tre konsonanter. På arabiska har skriva roten "k-t-b". "Hon skriver" heter "ti-ktib", "hon skrev" blir "katab-it". Men arabiskan går längre i denna systematik, ordet för bok är "kitaab" och i plural "kutub".

Amazighspråken hör också till de afro-asiatiska språken. Ordet "berber" är latin, och betyder barbar, som romarna kallade alla folk de fann ocivilicerade. Bättre alltså att kalla berberfolk för deras eget ord amazigh, som betyder "fria män". Plural på amazigh är imazighen, enligt principen om vokalbyte. Men det blir svårt att följa på svenska så jag föredrar att skriva "amazigher". Tyvärr är ordet "tuareg" ett arabiskt ord som betyder "gudsförgäten", och tuaregerna själva kallar sig "tamasheq", men snart tappar man bort sig om man inte håller sig till gamla koloniala namn på folk.

Tchadspråken är även de afroasiatiska. Det mest betydande idag är hausa som skiljer sig från de andra språken genom att vara ett registertonspråk, en påverkan från omgivande Niger-Kongo-språk.

I ett annat inlägg ska jag skriva mer om Niger-Kongo-språken och de andra betydande språkgrupperna i Afrika, de Nilo-Sahariska språken (inklusive Songhai som kanske är en egen språkgrupp) och Khoi-San-språken. På Madagaskar finns ytterligare en språkgrupp, där talas malagassiska som tillhör den austronesiska malajo-polynesiska gruppen