Tidningen "Populär arkeologi" har två artiklar som tar upp Hågahögen i de senaste numren. I nr 5/2019 skriver Kristina Ekero Eriksson under rubriken "Nytt ljus på Håga". Hon vill lyfta fram att Anders Kaliff och Terje Østigård presenterat Hågahögen på engelska. Bronze Age Håga and the Viking King Björn:A History of Interpretation and Documenatation from AD 818 to 2018. https://bit.ly/2kbruH4
Enligt Anders Kaliff är Håga en del av en sjökultur i Östersjön. Ekkistebegravningen i Håga är den nordligaste i Skandinavien, men parallellerna i Danmark är antingen mycket äldre (ex. kvinnogravarna i Egtved och Skrydstrup, högen i Borum Eshøj (två män och en kvinna) och mansgraven i Muldbjerg) eller i ett fall, Lusehøj på Fyn, som är yngre (900-700 f.Kr). Hågahögen dateras till omkring år 1000 f.Kr. Fornborgen Predikstolens betydelse för bebyggelsen i Håga har jag skrivit om förut.
I nummer 6/2019 finns en översiktsartikel av Jonathan Lindström. Han startar 2300 f.Kr då det bara bodde 2000 invånare längs det som då var upplandskusten. Under de kommande 500 åren inleddes övergången till en bondekultur och man bedömer att de fanns cirka 10 bygder med ett tiotal gårdar i varje i norra Mälardalen, totalt cirka 15000 invånare. Möjligen är det nu, cirka 2000 f.Kr. som dessa människor börjar kalla sig svear, spekulerar Jonathan Lindström. Man anser att dessa bönder talar ett indoeuropeiskt språk, med viss baltisk slagsida. Fiske och säljakt fortsatte parallellt i skärgården och människor med olika ursprung möttes. Under äldre bronsålder (1500 - 1200 f.Kr.) blev området runt dagens Enköping det viktigaste området med mängder av hällristningar som vittnar om det. Lindström lyfter fram Hemsta i Boglösa.
Jonathan Lindström postulerar sedan att "Enköpingskungen" skulle ha slagits ut av en uppkomling som grundade det som han kallar "Hågaväldet" ca (1200- 800 f.Kr.). Vissa fynd kan knyta ihop Håga med Medelpad vilket gör att man kan tala om en norrlandhandel. I sin tur handlade Håga över Östersjön till Gotland och mot Baltikum. Håga förstördes ca 800 f.Kr. och några fynd av långväga lyxprodukter gör man ínte från utgrävningar av lager från de kommmande århundranden. Först århundradet före vår tideräknings början finns sådana fynd, som då kommer från kontakter med det expanderande Romarriket. För första gången finns nu "svearna" omnämnda i skrift, av Tacitus år 98.
Lite problematiskt tycker jag det är att se en koppling från dessa "svear" tillbaka till de som levde under "Hågaväldet". Men i denna översikt tas flera roliga teorier med, även den om att Beowulfkvädet skulle skildra mytiska sveakungar som Egil och Ottar som kring år 500 angriper Gotland. Sedan följer olika turer kring hur Sveariket byggs upp efter jordbävningsåret 536 och fram till Erik Segersäll (r. 970-995). Jonathan Lindström skriver att Sveariket var en tummelplats för disparata maktambitioner och först år 1164 får det en "fast och tydlig form" då Stefan av Alvastra (en engelsk cisterciensermunk) blev utsedd av påven till ärkebiskop i Uppsala. (ärkebiskop 1164-1185).
Där slutar artikeln men som vi vet så fortsätter man att med disparata maktambitioner försöka upprätta olika typer av "välden" där Uppland har en viss om än allt mer perifer roll. Kalmarunionen är ett exempel. Kungariket Sverige stabiliseras med Vasa-dynastin (kungliga ätten Vasa 1523-1654) maktövertagande från 1523. Än idag är Uppsala ärkestift i svenska kyrkan.
Jag gillar begreppet "Hågaväldet". Men jag har svårt att tycka att det finns en koppling till framväxten av det senare "sveaväldet" annat än den geografiska, att läget var gynnsamt som maktbas. Det är ett väldigt långt glapp i tid mellan år 800 f.Kr. och 98 e.Kr. Visst skulle det vara kul om handeln mellan Hågaväldet och Medelpad skulle kunna ses som en tidig form av handeln mellan Uppsala och Högom och övriga Norrland, Men om den handeln var minimal under flera århundraden så faller lite idén om svearna som en kontinuerligt existerande grupp av begåvade handelsmän. Hågaväldet presenteras som en föregångare till det sjövälde som Matti Klinge skriver om. Kontakterna med Baltikum gick rimligen vägen via Åland. Men tyvärr var det inte lätt att förstå hur Åland befolkats under bronsålder och tidig järnålder, när jag läste lite om det.
Utan fler viktiga fynd för perioden 700 f:Kr. till 100 f.Kr. blir det mera människor som råkar bo på en viss plats och så måste det ju alltid vara. Man kan tänka på dem när man står på toppen av Hågahögen och ser domkyrkans torn.
30 november 2019
19 november 2019
Infrapolitik på medeltiden
Helena Granström, i Expressen 2017-04-30, skriver att Sverker Sörlin myntat termen "infrapolitik" som hon sammanfattar som "det skikt av kulturella värderingar som vägleder och bär upp dagspolitiken". Jag vill gärna försöka använda ordet, och prövar det på medeltida förhållanden. Hur såg infrapolitiken ut i Norden och södra Indien 1200-1500? Jag tänker mig att jag i några inlägg ska försöka jämföra hur de styrande organisationerna i södra Indien såg ut jämfört med de i Norden inför Kalmarunionen. Infrapolitiken ska jag försöka beskriva som en syntes av de olika "släktpolitiska", "handelspolitiska"och "religionskulturella" värderingar som var styrande.
I förra inlägget nämnde jag hur Kung Olofs död som ung var en politisk händelse av betydelse för den maktposition som blev Drottning Margaretas i Kalmarunionen. Vem som var släkt med vem - det hade stor betydelse. Uppräkningen av namn blir viktig, men bara om man förstår vad de namnen för med sig för betydelse, både ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Makt över den viktigaste produktionsfaktorn, jord, följde med olika släkters kontroll över mark. Hur jord ärvdes och hur olika vasaller knöts till de ledande jordägarna var en infrapolitisk grundparameter. Varje bok om olika former av feodala system under medeltiden skildrar detta. Jag kallar det "släktpolitik".
Men hela spelet kring Kalmarunionen rörde också relationen till den mäktiga handelsorganisationen Hansan. Sedan bronsålder hade handel spelat en viktig roll. Vikingatiden innebar en dramatisk förändring av förhållande i Norden baserad på handel och röveri.
Till det kommer de kulturella värderingar som skapats i samspel med produktion och handel men som också hade andra källor. I en av religion genomsyrad världsuppfattning, där den religiösa eliten också bar upp mycket av det som varr bildning och organisationsförmåga, kommer maktutövning att påverkas av hur den legitimeras av den religiösa sfären. Den nordiska medeltidens infrapolitik är de mäktiga koalitionernas interna och externa konflikter och samarbeten, inbäddad i ett främst katolskt kontext. En stor skillnad mot "släktpolitiken" var att den katolska kyrkan uttryckligen försökte bygga organisationer som inte byggde på släkt.
Makten under medeltiden byggde på en kombination av släkt, kontroll över handel och kyrkans makt. Den arketypiska figuren för detta är Karl den store, som satte mönstret för hur en kung skulle legitimera sin makt. I Norden fanns även ett arv från den förkristna tiden. Kanske främt vad gäller vilka släkter som var mäktiga, men även de juridiska formerna kring ting och landskapslagar. Och blodsfejder när konflikten krävde det. Handelsmönstret hade ändrats kraftigt, från vikingarnas dominans till en mer reglerad form med organiserade gillen. Och kyrkan växte i betydelse med biskopar och kloster.
Vagt tycker jag att jag förstår dessa sammanhang när jag hör Dick Harrisons beskrivning av Kalmarunionen läsas upp (ljudbok utgiven 2019-09-24).
Men när jag sedan läser om södra Indiens historia, då har jag ännu inga referenser och ingen förståelse. Hur såg infrapolitiken ut under Choladynastin? I samarbete och konflikt med de två andra mäktiga; Pandya-dynastin och Chera-dynastin. På vilket sätt kunde Vijayanagar (1336-1646) växa fram? Hur såg släktpolitiken, handelspolitiken och religionskulturen ut? Mycket finns att klura på. Lite kul är det att förska jämföra två så olika platser i tiden som Norden och södra Indien.
Den underliggande värderingarna, infrapolitiken, var givetvis olika mellan Norden och Indien. Kul att fundera på det också.
Jag återupprepar referensen från tidigare inlägg 27 augusti 2017: Ordet är "infrapolitik". Det definineras av Sverker Sörlin (på sidan 62 i boken Antropocen) som "politiska grundmönster som ligger under den dagliga politiken". "Infrapolitik ligger även under ideologierna. Infrapolitik är de helt grundläggande föreställningarna om vad som är rätt att göra i den jordiska tillvaron, vad som ger mening och riktning".
Jag kommer troligen att misshandla begreppet "infrapolitik" jämfört med vad Sverker Sörlin vill säga med ordet. Men det kan i sig vara något bra. Delvis förstår jag det som nyttan med ordet, att "infra" ska syfta på det som är svårt att formulera, som är "ohörbart" i en dagspolitisk beskrivning, men som ändå handlar om politiken. Under begreppet infrapolitik finns som jag förstår det ännu mer grundläggande begrepp, som "världsbild" och "etik". Nyttan skulle vara att försöka beskriva saker på denna mellan-nivå för att fånga något intressant. Kanske är "infrapolitik" ett ord som motsvarar det som ibland kallas "tidsanda", fast begränsat till den tidsanda som påverkar dagspolitiken på lång sikt, inte tillfälliga trender..
I förra inlägget nämnde jag hur Kung Olofs död som ung var en politisk händelse av betydelse för den maktposition som blev Drottning Margaretas i Kalmarunionen. Vem som var släkt med vem - det hade stor betydelse. Uppräkningen av namn blir viktig, men bara om man förstår vad de namnen för med sig för betydelse, både ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Makt över den viktigaste produktionsfaktorn, jord, följde med olika släkters kontroll över mark. Hur jord ärvdes och hur olika vasaller knöts till de ledande jordägarna var en infrapolitisk grundparameter. Varje bok om olika former av feodala system under medeltiden skildrar detta. Jag kallar det "släktpolitik".
Men hela spelet kring Kalmarunionen rörde också relationen till den mäktiga handelsorganisationen Hansan. Sedan bronsålder hade handel spelat en viktig roll. Vikingatiden innebar en dramatisk förändring av förhållande i Norden baserad på handel och röveri.
Till det kommer de kulturella värderingar som skapats i samspel med produktion och handel men som också hade andra källor. I en av religion genomsyrad världsuppfattning, där den religiösa eliten också bar upp mycket av det som varr bildning och organisationsförmåga, kommer maktutövning att påverkas av hur den legitimeras av den religiösa sfären. Den nordiska medeltidens infrapolitik är de mäktiga koalitionernas interna och externa konflikter och samarbeten, inbäddad i ett främst katolskt kontext. En stor skillnad mot "släktpolitiken" var att den katolska kyrkan uttryckligen försökte bygga organisationer som inte byggde på släkt.
Makten under medeltiden byggde på en kombination av släkt, kontroll över handel och kyrkans makt. Den arketypiska figuren för detta är Karl den store, som satte mönstret för hur en kung skulle legitimera sin makt. I Norden fanns även ett arv från den förkristna tiden. Kanske främt vad gäller vilka släkter som var mäktiga, men även de juridiska formerna kring ting och landskapslagar. Och blodsfejder när konflikten krävde det. Handelsmönstret hade ändrats kraftigt, från vikingarnas dominans till en mer reglerad form med organiserade gillen. Och kyrkan växte i betydelse med biskopar och kloster.
Vagt tycker jag att jag förstår dessa sammanhang när jag hör Dick Harrisons beskrivning av Kalmarunionen läsas upp (ljudbok utgiven 2019-09-24).
Men när jag sedan läser om södra Indiens historia, då har jag ännu inga referenser och ingen förståelse. Hur såg infrapolitiken ut under Choladynastin? I samarbete och konflikt med de två andra mäktiga; Pandya-dynastin och Chera-dynastin. På vilket sätt kunde Vijayanagar (1336-1646) växa fram? Hur såg släktpolitiken, handelspolitiken och religionskulturen ut? Mycket finns att klura på. Lite kul är det att förska jämföra två så olika platser i tiden som Norden och södra Indien.
Den underliggande värderingarna, infrapolitiken, var givetvis olika mellan Norden och Indien. Kul att fundera på det också.
Jag återupprepar referensen från tidigare inlägg 27 augusti 2017: Ordet är "infrapolitik". Det definineras av Sverker Sörlin (på sidan 62 i boken Antropocen) som "politiska grundmönster som ligger under den dagliga politiken". "Infrapolitik ligger även under ideologierna. Infrapolitik är de helt grundläggande föreställningarna om vad som är rätt att göra i den jordiska tillvaron, vad som ger mening och riktning".
Jag kommer troligen att misshandla begreppet "infrapolitik" jämfört med vad Sverker Sörlin vill säga med ordet. Men det kan i sig vara något bra. Delvis förstår jag det som nyttan med ordet, att "infra" ska syfta på det som är svårt att formulera, som är "ohörbart" i en dagspolitisk beskrivning, men som ändå handlar om politiken. Under begreppet infrapolitik finns som jag förstår det ännu mer grundläggande begrepp, som "världsbild" och "etik". Nyttan skulle vara att försöka beskriva saker på denna mellan-nivå för att fånga något intressant. Kanske är "infrapolitik" ett ord som motsvarar det som ibland kallas "tidsanda", fast begränsat till den tidsanda som påverkar dagspolitiken på lång sikt, inte tillfälliga trender..
19 oktober 2019
Kung Olof av Norge och Danmark och Drottning Margareta
Detta inlägg är tyvärr helt nördigt. Jag kunde skriva om betydelsen av historieundervisning, eller något annat väsentligt. Men andra skriver så bra. Bästa inlägget jag läst med kritik av förslaget att stryka all tidig historia gjordes av Stefan Amirell i DN 2019-10-03. Han tydliggör att det inte bara handlar om antika Grekland utan en hel tidig värld med många olika kulturer och att vi måste känna till dem alla. Världshistoria.
Men istället snöar jag in på värsta sortens kungalängds-petigheter i nordisk historia. Precis det som man inte ska lära ut i skolan.
Kung Olof av Norge och Danmark (Olav Håkansson) är den som har mest berömd släkt av alla någonsin i Norden. Han levde bara till sjutton års ålder, (1370-1387). Han var kung av Danmark från 1376 (dvs från 6 års ålder) och i Norge från 1380. Hans mor Margareta (1353 - 1412) blev unionsdrottning, (hennes formella titel var "fru och husbonde och fullmäktige förmyndare") och därmed den mäktigaste kvinnan i Nordens historia. Hon var dotter till Valdemar Atterdag och alltså ättling till alla danska kungar från Gorm den gamle och också släkt med Vladimir den I av Kiev. Olofs far var Håkon Magnusson, (1340-1380), kung av Norge 1355-1380 och kung av Sverige 1362-1364 ihop med sin far Magnus. Olof blev den siste kungligheten i Bjälboätten. Magnus drottning Blanka av Namur kunde räkna släkt från Karl den store. Håkon Magnusson var också ättling till flera norska kungar inklusive Harald Hårdråde.
Olofs mest historiska gärning var att genom att dö ung skapa förutsättningarna för att hans mor Margareta kunde skapa Kalmarunionen. Om man nu kan säga att en person kan skapa något på det viset. Eftersom unionen var en personalunion kan man kanske ändå notera att en person med rätt släkt och rätt kapacitet kunde ha mycket stor betydelse, och Margareta var en sådan person.
Men istället snöar jag in på värsta sortens kungalängds-petigheter i nordisk historia. Precis det som man inte ska lära ut i skolan.
Kung Olof av Norge och Danmark (Olav Håkansson) är den som har mest berömd släkt av alla någonsin i Norden. Han levde bara till sjutton års ålder, (1370-1387). Han var kung av Danmark från 1376 (dvs från 6 års ålder) och i Norge från 1380. Hans mor Margareta (1353 - 1412) blev unionsdrottning, (hennes formella titel var "fru och husbonde och fullmäktige förmyndare") och därmed den mäktigaste kvinnan i Nordens historia. Hon var dotter till Valdemar Atterdag och alltså ättling till alla danska kungar från Gorm den gamle och också släkt med Vladimir den I av Kiev. Olofs far var Håkon Magnusson, (1340-1380), kung av Norge 1355-1380 och kung av Sverige 1362-1364 ihop med sin far Magnus. Olof blev den siste kungligheten i Bjälboätten. Magnus drottning Blanka av Namur kunde räkna släkt från Karl den store. Håkon Magnusson var också ättling till flera norska kungar inklusive Harald Hårdråde.
Olofs mest historiska gärning var att genom att dö ung skapa förutsättningarna för att hans mor Margareta kunde skapa Kalmarunionen. Om man nu kan säga att en person kan skapa något på det viset. Eftersom unionen var en personalunion kan man kanske ändå notera att en person med rätt släkt och rätt kapacitet kunde ha mycket stor betydelse, och Margareta var en sådan person.
Anm 2022-02-13: Vill man läsa mer om Kalmarunionen finns nu den lättlästa "Kalmarunionen - en nordisk stormakt föds" av Dick Harrison, utgiven 2020 av Historiska Media. Den börjar med att Magnus Eriksson blir kung 1319. Kung Magnus köpte Skåne och gifte bort sin syster med Albrekt d.ä. av Mecklenburg. Hans landslag var den första riksomfattande lagsamlingen. En kallelse till riksrådsmöte 1359 nämns som en föregångare till ståndsriksdagen men Dick Harrison tar inte upp detta så kanske har historikerna funnit det mindre viktigt. En ambition att bygga landet med lag fanns i alla fall. Men sedan rasar allt och det är främst digerdöden som är orsaken till kollapsen för Magnus dynastiska bygge, skriver Dick Harrison (I Norge slår digerdöden ännu hårdare, och där drabbas en större andel stormän, vilket leder till ökat danskt inflytande över lång tid).
Sedan följer då Mecklenburgarna (Albrekt av Mecklenburg och Schwerin 1318-1379 och hans son som blev kung Albrekt ca 1338 -1412) och ett kapitel om Bo Jonsson Grip som från 1371 är härskare över Finland och sedan drots vid Nyköpingshus och rikets rikaste man fram till sin död 1386. Slotten var viktiga, Bo Jonsson bygger Gripsholm. Andra borgar var Axevalla hus, Ringstadaholm, Öresten, Borgholm, Älvsborg, Borganäs och Faxeholm utöver stadsborgarna i Stockholm, Nyköping, Åbo, Örebro och Kalmar. Mycket av Bo Jonssons tillgångar kommer efter hans död under kung Albrekt d.y. styre. Stora delar av högfrälset i det som senare blir Sverige vände sig mot Albrekt och stöttade istället drottning Margareta. Dick Harrison skriver att det decennium som följer på slaget vid Åsle (1389, nära Falköping, Margaretas styrkor vinner, Albrekt blir tillfångatagen) kom att bli ett av de oroligaste och farligaste i Östersjövärldens historia. Diverse typer uppträdde som pirater som kallas för vitalianer, ett ord som kommer från ett lågtyskt ord vitalie som betyder proviant.
Stormännen valde att stödja Margareta som den mest stabiliserande lösningen. Den etablerade hon som en personalunion som kom att kallas Kalmarunionen i och med Eriks kröning 1397 i Kalmar. Först 1405 var dock vitalianerna kuvade och Gotland återköpt från Tyska orden. Margareta lyckades balansera olika nordiska intressen på ett framgångsrikt vis. Efter Margaretas död 1412 kom kung Erik och drottning Filippa att styra och de ville prioritera danska stormäns intressen gentemot Hansan. Det var mindre populärt i Bergslagen och Engelbrektupproret 1434-1436 följde. Kung Erik störtades, 1439 hade han endast kontroll över Gotland och efter 10 år där flyttade han tillbaka till Rügenwalde (dagens Darlowo) i Pommern. Nya stormän styrde i Sverige, främst Karl Knutsson Bonde (1408-1470). Dick Harrison menar att de mera folkliga upproret under Engelbrekt inte var fientligt till själva Kalmarunionen. De ville bara ha sänkta skatter och fogdar som uppförde sig rimligt och fred. Men de herremän som trodde sig vinna på konflikter drev på dessa och unionstanken förföll. Det Kalmar som blomstrade under unionen kom till slut att helt försvinna, den staden sjönk under 1600-talet ner under marken och ett nytt Kalmar byggdes bredvid.
Personalunion är ett begrepp som myntades på 1700-talet, ett moderna begrepp på engelska är composite monarchy.
Borgarna som räknas upp ovan är antingen ruinhögar eller helt ombyggda. Den äldsta borg som visar hur det såg ut på medeltiden är Glimmingehus.
15 september 2019
Kort om Hågahögen
Hågahögen några kilometer sydväst om Uppsala skrev jag om i inlägg augusti 2015. Och den är på bilden ovan. Nu har jag hittat flera texter som beskriver arkeologiska undersökningar i Håga som jag vill nämna.
Två kapitel av betydelse finns i Anders Kaliffs och Julia Mattes, "Tempel och kulthus i det forna skandinavien", Carlssons förlag, 2017.
Under rubriken "Heliga hus och hägn från bronsåldern" beskriver de hur de två kulthusen passar in i mönstret av övriga rön som tillkommit om så kallade "Brobyhus". Broby är en plats mellan Börje och Ulva kvarn, där man grävde ut en husgrund som var byggd på ett särskilt vis. Referens till det är B Schönbeck 1951 "Bronsålderhus i Uppland". Många sådana platser har hittats, till exempel invid Kiviksgraven fann man flera sådana hus. Mycket mer om kulthus och om Hågahögen kan man läsa i Helena Victor, 2002, "Med graven som granne". Jag vill även nämna en kandidatuppsats av Anna Rössle, 2016, som diskuterar hur arkeologer tänkt kring kön på de som ligger i de gravar de gräver ut.
I ett annat kapitel i Kaliffs och Mattes bok skriver de om klangstenar. Sådana hittades vid lilla kulthuset i Håga. Detta är något så ovanligt som arkeologi som kan återge de ljud som hördes för tretusen år sedan.
En referens här är "Hågastenen och andra klangstenar", Sandberg 2001.
Anm. 20191130: se vidare inlägg om "Nytt ljus på Håga".
Nedan Länsstyrelsens skylt vid Broby:
Anm 2019-12-08: Mer om Håga i inlägg 30 november 2019. Hågahögen och fornborgen vid Predikstolen är med i andra delen av SVTs "De första svenskarna".
Två kapitel av betydelse finns i Anders Kaliffs och Julia Mattes, "Tempel och kulthus i det forna skandinavien", Carlssons förlag, 2017.
Under rubriken "Heliga hus och hägn från bronsåldern" beskriver de hur de två kulthusen passar in i mönstret av övriga rön som tillkommit om så kallade "Brobyhus". Broby är en plats mellan Börje och Ulva kvarn, där man grävde ut en husgrund som var byggd på ett särskilt vis. Referens till det är B Schönbeck 1951 "Bronsålderhus i Uppland". Många sådana platser har hittats, till exempel invid Kiviksgraven fann man flera sådana hus. Mycket mer om kulthus och om Hågahögen kan man läsa i Helena Victor, 2002, "Med graven som granne". Jag vill även nämna en kandidatuppsats av Anna Rössle, 2016, som diskuterar hur arkeologer tänkt kring kön på de som ligger i de gravar de gräver ut.
I ett annat kapitel i Kaliffs och Mattes bok skriver de om klangstenar. Sådana hittades vid lilla kulthuset i Håga. Detta är något så ovanligt som arkeologi som kan återge de ljud som hördes för tretusen år sedan.
En referens här är "Hågastenen och andra klangstenar", Sandberg 2001.
Anm. 20191130: se vidare inlägg om "Nytt ljus på Håga".
Nedan Länsstyrelsens skylt vid Broby:
Anm 2019-12-08: Mer om Håga i inlägg 30 november 2019. Hågahögen och fornborgen vid Predikstolen är med i andra delen av SVTs "De första svenskarna".
18 augusti 2019
Harald hårdrådes mynt med triquetra
Harald hårdråde ville att Norge skulle använda egna mynt. Ett av de mynt han lät prägla i Nidaros finns att se på Oslo historiska museum. På denna hemsida från numismatiska föreningen finns det också avbildat. På ena sidan finns en så kallade triquetra, en vackert flätad slinga som även finns på en av runstenarna som står utanför universitetshuset i Uppsala. Triquetran (trikvetran) är en treklöverknut, som använts mycket i keltisk konst. På detta mynt får den anses vara en kristen symbol för treenigheten då myntet på andra sidan har ett kors.
Vikingarnas betalningsmedel baserades på vikt, man vägde metall och betalade med. Därav alla fynd av blandade mynt, varav en del sönderklippta, och mängder med silverlänkar och silvertrådar. Ett präglat mynt ska garantera värdet utan att man ska behöva väga det. Olav Tryggvason präglade de första mynten i Norge kring 990, samtidigt som Olof Skötkonung försökte med det i Sigtuna. Ingen av dem lyckades etablera ett riktigt myntväsende. Först i Norden med egen myntprägling (enligt referensen ovan) var Harald Blåtand, som präglade mynt i Hedeby, från 970-talet. Hedeby hade då sedan länge använd så kallade hedebypenningar, mynt som liknade Karl den stores mynt. Flera andra källor anger att Sven Tveskägg (r. 985-1014) var först med eget mynt i Danmark.
Det var för övrigt Harald Hårdråde som förstörde Hedeby. Hårdrådes son Olav Kyrre var en mera fredlig typ som satsade på handel. Han var kung i Norge 1067-1093, och lät prägla en del mynt.
En fin sammanställning av vikingarnas mynthistoria är gjord av Fotevikens museum.Vill man verkligen gräva ner sig i norsk mynthistoria så finns en avhandling på över 250 sidor av Linn Eikje Ramberg, "Mynt är vad mynt gör", Stockholms universitet, 2017. Jag har inte läst den men hittade Fig 7.19 på sidan 186 som visar en karta över fynd av mynt med trikvetra som motiv.
Myntning i det som ska bli Sverige upphörde 1050 till 1190. I Norge präglar man mynt men många av dem är små och otydliga. Det är en period av inbördes konflikter 1103-1202. Håkon IV satt mer säkert på tronen (r. 1217-1263) och präglade mynt med en bild av en kung med krona. I Sverige har vi olika myntregioner fram till 1290. Kung Johan Sverkersson (r. 1216-1222) präglade mynt i Svealand medan till exempel Birger Jarls mynt cirkulerade i västra Götaland och Värmland. Gotländska mynt dominerade i Linköpings biskopsdöme och i sydvästra delen av nuvarande Finland. Först cirka år 1300, under Birger Magnussons första regeringstid, (med Torgils Knutsson som förmyndare, han som grundade Viborg) blir myntningen i Sverige mer enhetlig.
Vikingarnas betalningsmedel baserades på vikt, man vägde metall och betalade med. Därav alla fynd av blandade mynt, varav en del sönderklippta, och mängder med silverlänkar och silvertrådar. Ett präglat mynt ska garantera värdet utan att man ska behöva väga det. Olav Tryggvason präglade de första mynten i Norge kring 990, samtidigt som Olof Skötkonung försökte med det i Sigtuna. Ingen av dem lyckades etablera ett riktigt myntväsende. Först i Norden med egen myntprägling (enligt referensen ovan) var Harald Blåtand, som präglade mynt i Hedeby, från 970-talet. Hedeby hade då sedan länge använd så kallade hedebypenningar, mynt som liknade Karl den stores mynt. Flera andra källor anger att Sven Tveskägg (r. 985-1014) var först med eget mynt i Danmark.
Det var för övrigt Harald Hårdråde som förstörde Hedeby. Hårdrådes son Olav Kyrre var en mera fredlig typ som satsade på handel. Han var kung i Norge 1067-1093, och lät prägla en del mynt.
En fin sammanställning av vikingarnas mynthistoria är gjord av Fotevikens museum.Vill man verkligen gräva ner sig i norsk mynthistoria så finns en avhandling på över 250 sidor av Linn Eikje Ramberg, "Mynt är vad mynt gör", Stockholms universitet, 2017. Jag har inte läst den men hittade Fig 7.19 på sidan 186 som visar en karta över fynd av mynt med trikvetra som motiv.
Myntning i det som ska bli Sverige upphörde 1050 till 1190. I Norge präglar man mynt men många av dem är små och otydliga. Det är en period av inbördes konflikter 1103-1202. Håkon IV satt mer säkert på tronen (r. 1217-1263) och präglade mynt med en bild av en kung med krona. I Sverige har vi olika myntregioner fram till 1290. Kung Johan Sverkersson (r. 1216-1222) präglade mynt i Svealand medan till exempel Birger Jarls mynt cirkulerade i västra Götaland och Värmland. Gotländska mynt dominerade i Linköpings biskopsdöme och i sydvästra delen av nuvarande Finland. Först cirka år 1300, under Birger Magnussons första regeringstid, (med Torgils Knutsson som förmyndare, han som grundade Viborg) blir myntningen i Sverige mer enhetlig.
9 juli 2019
Vattenlandet Åland och Kastelholm
Ett besök vid Kastelholm på Åland ger en stark känsla av hur betydelsefull sjövägen var under medeltiden. Kastelholms borgmurar reser sig fortfarande imponerande högt och när borgen var som starkast på 1500-talet fanns två plan med skyttegångar längs muren. Borgen var ett fäste för att säkra farleden samt centrum för slottslänet Kastelholms län. Det fanns ingen stad intill borgen, som vid de flesta andra stora borgbyggen. Andra sådana anläggningar var Borgholms slott på Öland och Raseborg i Nyland i södra Finland, som också är borgar vid farleder utan intilliggande stad.
Nuvarande slottets äldsta delar är från 1300-talets andra hälft men delar av borgen kan ha börjat byggas i slutet av 1200-talet. Man kan jämföra med kastalen i Borgholm som byggdes i slutet av 1100-talet. Dick Harrison skriver i "Jarlens sekel" (sid. 132) att idén att bygga försvarstorn vid kusten kom från Danmark och spred sig norrut. Ordet kastal kommer av castellum och betydde egentligen försvarsanläggning, och syftade alltså inte bara på ett torn.
Ser man på kartan linjen från Stockholm, via Kastelholm till Åbo, och sedan vidare förbi Raseborg (från 1370-tal) och Borgå bort till Viborg, får man en strategisk linje för det medeltida Sverige. Viborgs slott grundades 1293 och här växte en stad upp. Åbo och Viborg var under vissa perioder efter Stockholm rikets viktigaste städer.
Före 1200-tal har detta ännu inte hänt. Men sjötrafiken fanns givetvis. Och bebyggelse, man hittar spår av fornborgar och hustomter. I "Finlands historia" (Schildts 1993) står (sid. 214) att några av det bäst dokumentarade husen från yngre järnåldern låg vid Storhagen i Kulla och vid Kastelholms kungsgård i Sund, samt Kvarnbohallen i Saltvik. Ålands bebyggelsehistoria är dock svår att förstå sig på och rymmer möjligheter till spekulationer.
Lite kul är att läsa Matti Klinges "Östersjövälden" (Askelin & Hägglund, 1984) som beskriver två tänkta "kustsystem" i Östersjön. Det ena skulla ha varit från Uppland över Åland till landskapet Satakunda norr om Åbo, och kopplat till de handelsvägar i norr som kallats "kvänland". Det andra sjöväldet låg söder om Åland, på andra sidan en gräns i Skärgårdshavet som skulle gått längs fjärden Skiftet. Detta södra sjövälde skulle ha gått från Åbo och söderut via Livland hela vägen ner till Rügen. Klinges bok är full av roliga språkliga tolkningar som stöd för denna teori. Till exempel tänker han sig att ordet "satakunda" har med uppländska "hundaren" att göra. Matti Klinge för även resonemang om det han kallar Rolandsstatyer. På finska skulle de ha motsvarats av en stod som kallades Sampo, en staty som finns på bild från Nousis nära Åbo, en bild som symboliserar mötet mellan hedningarna och de inkräktande missionärerna kung Erik och biskop Henrik. "Sampo" är ett heligt föremål i Kalevala. Men i detta sammanhang skulle statyerna ha varit symboler för handelsavtal mellan Magdeburg och hedniska samfund. En gemensam Torskult skulle också ha funnits inom detta södra sjövälde. Sista kapitlet i historieprofessor Klinges bok är en kort exposé över sjöväldenas betydelse. Han gör en uppdelning mellan tröga landbaserade riken och de mera flexibla sjöväldena. Som sjövälden kan man lyfta fram Venedig och Hansan. Men Klinges två fornhistoriska sjövälden i Östersjön känns väldigt löst grundade. Idén belyser att handeln över havet alltid varit viktigt, men frågan är hur det relaterar till tanken om ett "välde".
Ålands roll som farled framgår av ett danskt itinerarie, den äldsta skriftliga källan som beskiver segelleden från Blekinge till Reval (Revelsburg, borgen i Talinn fanns redan från 800-talet) i Estland. (sid. 219 i "Finlands historia"). På wikipedia kallas den "Kung Valdemars segelled".
Namnet Åland ska komma från ett fornordiskt ord "ahvaland" , där "ahva" på något vis ska vara besläktat med latinets "aqua". På finska heter Åland "Ahvenanmaa" vilket går att översätta till aborr-landet. Då varken åar eller aborrar är något Åland är känt för kanske betydelsen "vattenland" rimlig. Aborrar är vanligare än åar på Åland, men det är gädda som är landskapsfisken.
Språkforskaren Johan Schalin har en annan teori, att Åland skulle komma av ett ord "ål" som betyder undervattensrev, i detta fall rullstensåsar som ligger i havsbrynet. Sådana namn finns, till exempel Långålen.
Å i Åbo är mera oproblematiskt, det syftar på Aura å som flyter genom staden. Åbo är gammalt, Åbo anses finnas omnämnt i araben al-Idrisis geografiska arbete från 1154. Säkert är att påven beslöt att flytta biskopssätet i Finland från Nousis (2 mil norr om Åbo) till en plats lite uppströms Åbo år 1229. Biskop Thomas (född i England, d. 1248) var medlem av domkapitler i Uppsala och blev utsedd till biskop i Åbo. Innan honom figurerar Sankt Henrik (d. ca. 1156), som likt Sankt Erik (d. 1160) i Sverige bara är helgon i våra nordiska historierskrivningar, ingen påve har helgonförklarat dem. Säkert på goda grunder, och inte heller biskop Thomas verkar ha varit särskilt helgonlik. Men dessa herrar var viktiga maktspelare. En som faktiskt blev saligförklarad var biskop Hemming från Bälinge (född ca 1290, d. 1366, biskop i Åbo från 1338).
Ännu fler maktspelare agerade söder om finska viken under 1200-talets början, jag har skrivit om det här.
Kastelholms historia är främst 1400-tal och 1500-tal. 1634 överförs Åland till Åbo län, och Kastelhoms betydelse fösvinner. 1745 brann slottet och fick då förfalla till en ruin. Norra slottslängan användes som spannmålsmagasin.
Bland historierna från Kastelholm är belägringen 1521 rätt fantastisk. (sid 406 i Finlands historia). Danske kung Kristian hade en garnison placerad i slottet, ledd av den tyske legosoldaten Lyder van Offense. Gustav Eriksson låg utanför Stockholm, och beslöt skicka några av sina legoknektar till Åland. De leddes av Henning von Brockenhus. Enligt krönikan så kom man mitt under belägringen på att genomföra ett tornerspel mellan Lyder och Henning. Under ränningen, som Henning förlorade på grund av sämre hästar, och han fördes in i slottet. Sedan påstår krönikan att danskarna anföll från slottet. De slogs tillbaka. Man får nu gissa att de diskuterade igenom händelserna över en öl och så frigavs Henning och belägringen fortsatte som förut ett tag. Varpå Henning drog sig tillbaka. Två år senare gav Lyder van Offense upp utan strid och överlät Kastelholm till Gustav Eriksson Vasa.
Slottet bytte styre många gånger. Idag har man hängt upp avbildningar av alla vapensköldar i taket. Det måste har varit över 30 stycken, jag räknade dem inte.
Nuvarande slottets äldsta delar är från 1300-talets andra hälft men delar av borgen kan ha börjat byggas i slutet av 1200-talet. Man kan jämföra med kastalen i Borgholm som byggdes i slutet av 1100-talet. Dick Harrison skriver i "Jarlens sekel" (sid. 132) att idén att bygga försvarstorn vid kusten kom från Danmark och spred sig norrut. Ordet kastal kommer av castellum och betydde egentligen försvarsanläggning, och syftade alltså inte bara på ett torn.
Ser man på kartan linjen från Stockholm, via Kastelholm till Åbo, och sedan vidare förbi Raseborg (från 1370-tal) och Borgå bort till Viborg, får man en strategisk linje för det medeltida Sverige. Viborgs slott grundades 1293 och här växte en stad upp. Åbo och Viborg var under vissa perioder efter Stockholm rikets viktigaste städer.
Före 1200-tal har detta ännu inte hänt. Men sjötrafiken fanns givetvis. Och bebyggelse, man hittar spår av fornborgar och hustomter. I "Finlands historia" (Schildts 1993) står (sid. 214) att några av det bäst dokumentarade husen från yngre järnåldern låg vid Storhagen i Kulla och vid Kastelholms kungsgård i Sund, samt Kvarnbohallen i Saltvik. Ålands bebyggelsehistoria är dock svår att förstå sig på och rymmer möjligheter till spekulationer.
Lite kul är att läsa Matti Klinges "Östersjövälden" (Askelin & Hägglund, 1984) som beskriver två tänkta "kustsystem" i Östersjön. Det ena skulla ha varit från Uppland över Åland till landskapet Satakunda norr om Åbo, och kopplat till de handelsvägar i norr som kallats "kvänland". Det andra sjöväldet låg söder om Åland, på andra sidan en gräns i Skärgårdshavet som skulle gått längs fjärden Skiftet. Detta södra sjövälde skulle ha gått från Åbo och söderut via Livland hela vägen ner till Rügen. Klinges bok är full av roliga språkliga tolkningar som stöd för denna teori. Till exempel tänker han sig att ordet "satakunda" har med uppländska "hundaren" att göra. Matti Klinge för även resonemang om det han kallar Rolandsstatyer. På finska skulle de ha motsvarats av en stod som kallades Sampo, en staty som finns på bild från Nousis nära Åbo, en bild som symboliserar mötet mellan hedningarna och de inkräktande missionärerna kung Erik och biskop Henrik. "Sampo" är ett heligt föremål i Kalevala. Men i detta sammanhang skulle statyerna ha varit symboler för handelsavtal mellan Magdeburg och hedniska samfund. En gemensam Torskult skulle också ha funnits inom detta södra sjövälde. Sista kapitlet i historieprofessor Klinges bok är en kort exposé över sjöväldenas betydelse. Han gör en uppdelning mellan tröga landbaserade riken och de mera flexibla sjöväldena. Som sjövälden kan man lyfta fram Venedig och Hansan. Men Klinges två fornhistoriska sjövälden i Östersjön känns väldigt löst grundade. Idén belyser att handeln över havet alltid varit viktigt, men frågan är hur det relaterar till tanken om ett "välde".
Ålands roll som farled framgår av ett danskt itinerarie, den äldsta skriftliga källan som beskiver segelleden från Blekinge till Reval (Revelsburg, borgen i Talinn fanns redan från 800-talet) i Estland. (sid. 219 i "Finlands historia"). På wikipedia kallas den "Kung Valdemars segelled".
Namnet Åland ska komma från ett fornordiskt ord "ahvaland" , där "ahva" på något vis ska vara besläktat med latinets "aqua". På finska heter Åland "Ahvenanmaa" vilket går att översätta till aborr-landet. Då varken åar eller aborrar är något Åland är känt för kanske betydelsen "vattenland" rimlig. Aborrar är vanligare än åar på Åland, men det är gädda som är landskapsfisken.
Språkforskaren Johan Schalin har en annan teori, att Åland skulle komma av ett ord "ål" som betyder undervattensrev, i detta fall rullstensåsar som ligger i havsbrynet. Sådana namn finns, till exempel Långålen.
Å i Åbo är mera oproblematiskt, det syftar på Aura å som flyter genom staden. Åbo är gammalt, Åbo anses finnas omnämnt i araben al-Idrisis geografiska arbete från 1154. Säkert är att påven beslöt att flytta biskopssätet i Finland från Nousis (2 mil norr om Åbo) till en plats lite uppströms Åbo år 1229. Biskop Thomas (född i England, d. 1248) var medlem av domkapitler i Uppsala och blev utsedd till biskop i Åbo. Innan honom figurerar Sankt Henrik (d. ca. 1156), som likt Sankt Erik (d. 1160) i Sverige bara är helgon i våra nordiska historierskrivningar, ingen påve har helgonförklarat dem. Säkert på goda grunder, och inte heller biskop Thomas verkar ha varit särskilt helgonlik. Men dessa herrar var viktiga maktspelare. En som faktiskt blev saligförklarad var biskop Hemming från Bälinge (född ca 1290, d. 1366, biskop i Åbo från 1338).
Ännu fler maktspelare agerade söder om finska viken under 1200-talets början, jag har skrivit om det här.
Kastelholms historia är främst 1400-tal och 1500-tal. 1634 överförs Åland till Åbo län, och Kastelhoms betydelse fösvinner. 1745 brann slottet och fick då förfalla till en ruin. Norra slottslängan användes som spannmålsmagasin.
Bland historierna från Kastelholm är belägringen 1521 rätt fantastisk. (sid 406 i Finlands historia). Danske kung Kristian hade en garnison placerad i slottet, ledd av den tyske legosoldaten Lyder van Offense. Gustav Eriksson låg utanför Stockholm, och beslöt skicka några av sina legoknektar till Åland. De leddes av Henning von Brockenhus. Enligt krönikan så kom man mitt under belägringen på att genomföra ett tornerspel mellan Lyder och Henning. Under ränningen, som Henning förlorade på grund av sämre hästar, och han fördes in i slottet. Sedan påstår krönikan att danskarna anföll från slottet. De slogs tillbaka. Man får nu gissa att de diskuterade igenom händelserna över en öl och så frigavs Henning och belägringen fortsatte som förut ett tag. Varpå Henning drog sig tillbaka. Två år senare gav Lyder van Offense upp utan strid och överlät Kastelholm till Gustav Eriksson Vasa.
Slottet bytte styre många gånger. Idag har man hängt upp avbildningar av alla vapensköldar i taket. Det måste har varit över 30 stycken, jag räknade dem inte.
Anm: SVT har i del 2 av säsong 5 av "Det sitter i väggarna" visat upp biskop Hemmings Pålsbo.
4 juli 2019
Artexplosioner
Motsatsen till massutdöende skulle kunna vara "artexplosion". "Snabbt ökad biodiversitet" är kanske ett korrektare uttryck. "Adaptiv radiering" är säkert mest korrekt men jättesvårt att stava tíll. Detta sista uttryck ska i alla fall ge en bild av hur anpassning leder till att det evolutionära trädet grenar ut sig så kraftigt att det liksom strålar ut grenar åt alla håll. Givetvis finns då även "icke-adaptiv radiering", fundera på det medan jag går vidare med att försöka göra en lista över artexplosioner.
Den kambriska artexplosionen för 540 miljoner år sedan är startpunktern för mångfald av komplext flercelligt liv. Den står i många referenser som den "kambriska explosionen" vilket visar hur etablerad explosionsmetaforen är. Ökad syrehalt i haven har ansetts vara en möjlig förklaring till detta förlopp, men det har ifrågasatts, se här en artikel i Nature från 2016. Frågan diskuterades idag i på Vetenskapsradion i Sverigs Radio P1 med geobiologen Emma Hammarlund. Hennes tes är att artbildningen delvis berodde på mekanismer för att hantera den ökade syrehalten.
Den "stora ordoviciska biodiversiteteshändelsen" (GOBE) är en till kandidat för en artexplosion. Cirka 460 miljoner år sedan.
Ammoniter är en slags bläckfiskar som utvecklades under devon för drygt 400 miljoner år sedan. Man har hittar över 5000 olika arter av ammoniter. Lite får man notera att kvaliten på fossilerna avgör vad som går att forska på, uppenbarligen är "arta ammoniter" en fungerande syssla.
Den ömsesidiga artutvecklandet mellan insekter och blommande växter började under Krita för 120 miljoner år sedan.
Men egentligen är det kanske fel att sätta artexplosioner som motsats till massutdöende. Över tid utvecklas nya arter och tittar man på de artrikaste miljöerna idag så är det ekosystem som fått vara stabila över lång tid, som regnskogar och korallrev. Det vill säga att motsatsen till massutdöende är långsamt ökande biodiveristet som får sådana villkor att den har den tid som behövs på sig.
Den kambriska artexplosionen för 540 miljoner år sedan är startpunktern för mångfald av komplext flercelligt liv. Den står i många referenser som den "kambriska explosionen" vilket visar hur etablerad explosionsmetaforen är. Ökad syrehalt i haven har ansetts vara en möjlig förklaring till detta förlopp, men det har ifrågasatts, se här en artikel i Nature från 2016. Frågan diskuterades idag i på Vetenskapsradion i Sverigs Radio P1 med geobiologen Emma Hammarlund. Hennes tes är att artbildningen delvis berodde på mekanismer för att hantera den ökade syrehalten.
Den "stora ordoviciska biodiversiteteshändelsen" (GOBE) är en till kandidat för en artexplosion. Cirka 460 miljoner år sedan.
Ammoniter är en slags bläckfiskar som utvecklades under devon för drygt 400 miljoner år sedan. Man har hittar över 5000 olika arter av ammoniter. Lite får man notera att kvaliten på fossilerna avgör vad som går att forska på, uppenbarligen är "arta ammoniter" en fungerande syssla.
Den ömsesidiga artutvecklandet mellan insekter och blommande växter började under Krita för 120 miljoner år sedan.
Men egentligen är det kanske fel att sätta artexplosioner som motsats till massutdöende. Över tid utvecklas nya arter och tittar man på de artrikaste miljöerna idag så är det ekosystem som fått vara stabila över lång tid, som regnskogar och korallrev. Det vill säga att motsatsen till massutdöende är långsamt ökande biodiveristet som får sådana villkor att den har den tid som behövs på sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)