Östasiatiska museet i Stockholm visar nu en fin utställning i bergrummet. Den heter "Staden vid sidenvägen" och handlar om Luoyang under Tangdynastin. På ett fint vis har man utnyttjat bergrummets långa. mörka gång och skapat en väg in genom stadens tre portar, via en åskådlig bildvisning av den i ett rutmönster anlagda miljonstaden och förbi imponerande glaserade porslinsstatyer som vaktade de högättades gravar. Vidare skildras två personer i texter och föremål knytna till dem, poeten Bo Juyi (772-846) och kejsarinnan Wu Zeitan (regent 690-705). De representerar två teman i utställningen: att den kinesiska poesins guldålder inföll under Tangdynastin och kvinnans relativt sätt friare roll under perioden.
Luoyang är en av de klassiska kinesiska huvudstäderna, centralt belägen i Mittens rike. Staden namn anger dess plats, på yang-sidan (norra soliga sidan) av floden Luo. Luo rinner ut i Huang He 2,5 mil nedströms från sammanflödet mellan Huang He och floden Wei. Idag är Luoyang en stad med mer än 6 miljoner invånare men ändå inte huvudort i regionen Henan, det är grannstaden i öster, den ännu större staden Zhengzhou.
Under Suidynastin hade man byggt den stora kanalen från Hangzhou i söder till Xian/Changan, och Luoyang anslöt till den. Staden var alltså ett central knutpunkt i de interna transportlinjerna inom Kina och i den funktionen betydelsefull för sidenvägarna. Utställningen visar på en koppling ända till Birka, man har hittat kinesiskt siden där. Som Uppsalabo vill man ju ta detta ett steg vidare och mycket riktigt så har man även visat att tygrester från båtgravarna i Valsgärde bland annat består av rester av kinesiskt siden.
Sidenet nådde även till Norge. Jag länkar till en sida med fin kista, men den som vill läsa mer letar lämpligen fram Marianne Vedelers "Silk for the vikings", 2014. Jag har dock inte läst den boken så jag vet inte mer än vad titeln anger.
En viktig grupp som organiserade handeln i Centralasien var sogderna. De var ett folk som talade ett persiskt språk, sogdianska, och deras huvudorter låg runt Samarkand och det område i dagens Tadzjikistan som fortfarande heter Sughd. Jag har tidigare skrivit om dem som sogdierna men det ska vara sogderna lärde jag mig på utställningen (och sogder står det i Nationalencyklopedin). Jag ska rätta till det i tidigare inlägg när jag får tid.
Kineserna under Tangdynastin kallade sogdernas område för Kangju som kan betyda "det fredliga folkets land". Redan 150 f.Kr hade upptäcksresanden Zhang Qian nedtecknat uppgifter om Kangju under sin västerländska resa.
Tyvärr var en sogdättad man, An Lushan, (703-757), ledare för ett omfattande uppror mot Tang som misslyckades. Upproret var början till slutet på Tangs storhetstid och senare Tangkejsare kom att bli mycket misstänksamma mot sogder vilket gjorde att många valde att assimileras in i den kinesiska befolkningen. I övriga Centralasien kom sogderna under turkiskt och persiskt inflytande och språket finns inte kvar idag. Utställningen i Bergrummet innehåller flera föremål från en sogdisk grav, An Pu och hans frus grav. Kinas central-TV har gjort ett inslag om hur An Pus grav hittades och hans historia som arvtagare till sin far Xi Lis generalstitel.
Tillägg 2016-03-05. På P1 idag hade de ett program som siden och vikingar.
26 december 2015
Transhumans och icke-bofast odling
Först ett klarläggande. Ordet "transhumans" i rubriken har med system för djurhållning att göra. Det ska inte blandas ihop med "transhuman" som är ett nytt begrepp som beskriver olika kombinationer av människor och teknik, det som i gamla SF-romaner kallades för en "cyborg".
Transhumans är den svenska översättningen av franskans "transhumance". Ordet är skapat av latinets trans och humus, dvs tvärsöver/bortom jorden. Det syftar på djurhållning där man nyttjar olika marker vid olika tider på året, till exempel renskötsel, och ibland inkluderas även fäboddrift (säterdrift). Till skillnad från pastoral nomadism så återvänder man vid transhumans till samma betesmarker varje år. Fäboddrift och alpin transhumans skiljer sig från vanlig transhumans genom att man har djuren i stall under vintern och alltså måste samla in vinterfoder från markerna närmast gården. Den klassiska transhumansen i medelhavsområdet representeras av hur man flyttade får i Spanien (La mesta, se inlägg 6 januari 2015) och andra områden runt Medelhavet. I "En samtidig världshistoria" skriver man att transhumance eller fädriftsystem var en förutsättning för att kunna hålla stora mängder husdjur med friskt bete. Djuren betade på kustslätten under vintern och i bergstrakterna under vinterhalvåret. Kring detta utvecklades antikens herdekultur. Längs vallederna växte det fram rastplatser som blev marknader och i vissa fall helgedomar. Delfi i Grekland och Tivoli (nära Rom) nämns som exempel.
I nätverksbeskrivningar av världens historia blir transhumans och nomadism viktigt eftersom de skapar kontakter mellan olika regioner. Ett viktigt exempel: den rikedom som alstrades av ylletillverkning i Flandern hade sin bas i djurhållning med transhumans. Andra områden med betydande djurhållning med transhumans finns i bergiga trakter på alla kontinenter.
Transhumans är en produktionsform som är ett specialfall av djurhållning, lite vid sidan av den vanliga uppräkningen av jägare-samlare, (nomader eller semi-nomader), boskapsskötande nomader (pastoralnomader) och bofasta jordbrukare/djurhållare.
En annan produktionsform av betydelse är icke-bofast odling eller småskalig trädgårdsodling. Hela beskrivningen av hur samlare-jägare-fiskare började använda sig av olika odlingsmetoder innehåller en rad faser där icke-bofasta människor lär sig allt mer om hur de kan utnyttja växter. De återvänder till samma platser där de tidigare samlat in föda, och hittar metoder att gynna de växter de samlar. I den mån det handlar om enbart vilda växter kan man inte tala om jordbruk, men när väl en domesticering har skett av växterna eller i någon mening av ekosystemet kan man tala om odling. I tropiska miljöer har man funnit nomadiska eller semi-nomadiska former av trädgårdsodling, dvs agroforestry som bedrivits extensivt.Svedjebruk är en teknik som använts av icke-bofasta odlare och inom transhumans, och av bofasta bönder. En webbsida som spaltar upp begreppen för olika sätt att förse sig med livsmedel heter "Patterns of subsistence".
Vill man särskilt lära sig mer om jordbrukets historia i det område som nu kallas Sverige finns hela "Det svenska jordbrukets historia" på internet. Från sidan 177 i första delen finns en beskrivning av kulturlandskapets dynamik, som tar upp samspelet mellan jordbrukslandskapet och omgivande utmarker med skog. Fram till äldre bronsålder fanns ett mönster av kringflyttande gårdar inom ett större gårdsområde. Detta ändrades under bronsåldern mot att bebyggelsen låg kvar. Byggnaderna vid Hågahögen är ett exempel på fast bebyggelse omgivna av öppna gräsmarker inom slättbygd (sid 186). Tidig säterdrift finns belagd i Härjedalen med boskap som kom från Tröndelag.
Transhumans är den svenska översättningen av franskans "transhumance". Ordet är skapat av latinets trans och humus, dvs tvärsöver/bortom jorden. Det syftar på djurhållning där man nyttjar olika marker vid olika tider på året, till exempel renskötsel, och ibland inkluderas även fäboddrift (säterdrift). Till skillnad från pastoral nomadism så återvänder man vid transhumans till samma betesmarker varje år. Fäboddrift och alpin transhumans skiljer sig från vanlig transhumans genom att man har djuren i stall under vintern och alltså måste samla in vinterfoder från markerna närmast gården. Den klassiska transhumansen i medelhavsområdet representeras av hur man flyttade får i Spanien (La mesta, se inlägg 6 januari 2015) och andra områden runt Medelhavet. I "En samtidig världshistoria" skriver man att transhumance eller fädriftsystem var en förutsättning för att kunna hålla stora mängder husdjur med friskt bete. Djuren betade på kustslätten under vintern och i bergstrakterna under vinterhalvåret. Kring detta utvecklades antikens herdekultur. Längs vallederna växte det fram rastplatser som blev marknader och i vissa fall helgedomar. Delfi i Grekland och Tivoli (nära Rom) nämns som exempel.
I nätverksbeskrivningar av världens historia blir transhumans och nomadism viktigt eftersom de skapar kontakter mellan olika regioner. Ett viktigt exempel: den rikedom som alstrades av ylletillverkning i Flandern hade sin bas i djurhållning med transhumans. Andra områden med betydande djurhållning med transhumans finns i bergiga trakter på alla kontinenter.
Transhumans är en produktionsform som är ett specialfall av djurhållning, lite vid sidan av den vanliga uppräkningen av jägare-samlare, (nomader eller semi-nomader), boskapsskötande nomader (pastoralnomader) och bofasta jordbrukare/djurhållare.
En annan produktionsform av betydelse är icke-bofast odling eller småskalig trädgårdsodling. Hela beskrivningen av hur samlare-jägare-fiskare började använda sig av olika odlingsmetoder innehåller en rad faser där icke-bofasta människor lär sig allt mer om hur de kan utnyttja växter. De återvänder till samma platser där de tidigare samlat in föda, och hittar metoder att gynna de växter de samlar. I den mån det handlar om enbart vilda växter kan man inte tala om jordbruk, men när väl en domesticering har skett av växterna eller i någon mening av ekosystemet kan man tala om odling. I tropiska miljöer har man funnit nomadiska eller semi-nomadiska former av trädgårdsodling, dvs agroforestry som bedrivits extensivt.Svedjebruk är en teknik som använts av icke-bofasta odlare och inom transhumans, och av bofasta bönder. En webbsida som spaltar upp begreppen för olika sätt att förse sig med livsmedel heter "Patterns of subsistence".
Vill man särskilt lära sig mer om jordbrukets historia i det område som nu kallas Sverige finns hela "Det svenska jordbrukets historia" på internet. Från sidan 177 i första delen finns en beskrivning av kulturlandskapets dynamik, som tar upp samspelet mellan jordbrukslandskapet och omgivande utmarker med skog. Fram till äldre bronsålder fanns ett mönster av kringflyttande gårdar inom ett större gårdsområde. Detta ändrades under bronsåldern mot att bebyggelsen låg kvar. Byggnaderna vid Hågahögen är ett exempel på fast bebyggelse omgivna av öppna gräsmarker inom slättbygd (sid 186). Tidig säterdrift finns belagd i Härjedalen med boskap som kom från Tröndelag.
20 december 2015
Överblick 1000 f.Kr Eurasiens periferi och resten av världen. Samlare, jägare och fiskare och Amerikas första civilisationer
Hågahögen har jag på bild över denna blogg. Den restes ca 1000 f.Kr och därför ville jag göra en översikt över läget i resten av världen vid samma tid. Jag började den 2 september med Eurasien och de områden där som antingen var stater, hövdingadömen eller beboddes av boskapsskötande nomader. Nu tänkte jag fortsätta med resten av världen, där det främst fanns samlare-, jägare- och fiskare-folk men även ytterligare några hövdingadömen och pastoralnomader. Och kanske fanns en stat i Latinamerika, runt Kotosh nära Huánuco i dagens Peru, som förföll just kring år 1000 f.Kr.
En källa till insikter är Cambridge Encyclopedia of Hunters and Gatherers. "Jägare och samlare" är den vanliga beteckningen - att skriva samlare först gör jag för att lyfta fram att samlandet hade stor betydelse. Lasse Berg betonar att väskan/bärsäcken var en tidig och mycket viktig uppfinning för att kunna vandra omkring och samla in förnödenheter. Jag vill också gärna ta med fiskandet som betydelsefullt, men fiskande ingår i "jägare" i den vanliga beteckningen. Länken ovan till en sida där de skriver ut "fiskare" är till en sida om arkeologi för barn.
Samlandet underlättades om man gynnade de arter som man samlade, och övergången till trädgårdsodling är otydlig. Motsvarande gällde för djurhållningen. Som exempel kunde jägare av vildren så småningom utveckla aspekter av nomadiskt boskapsskötande, som till slut leder fram till bruket av tamren. Se vidare inlägg 26 december 2015 om transhumans.
Den sociala organisationen i dessa samhällen var främst familjegrupp respektive lokal grupp. Jared Diamond (i "The world until yesterday") använder sig av Elman Services (från 1962) indelning i fyra huvudtyper av social organisation: band, tribe, chiefdom and state. En nyare modell har tagits fram av bronsåldersexperterna Timothy Earle och Allen Johnson ("The evolution of human societies", 2000). Den refereras i "Makt och samhälle, politisk ekonomi under bronsåldern i Karpaterbäckenet" av Claes Uhnér (GU, 2010). I denna modell kallas de sociala organisationerna för familjegrupp, lokal grupp, hövdingadöme och stat. Claes Uhnér klargör att man inte får uppfatta dessa begrepp som en allmän evolutionär utveckling (jämför mitt inlägg 22 november 2015 där Maria Sjöbergs kritik mot evolutionär historieskrivning refereras). Varje samhälle ska studeras utifrån dess egna förutsättningar. Claes Uhnér skriver att kategorierna inte är några naturliga enheter, men att de har ett värde som begrepp i ett ramverk.
På kartor över år 1000 f.Kr (se inlägget 2/9 för referenser) är områden markerade efter främst språkligt baserad kategorier. Att ett språk sprids betyder inte att ett folk flyttar, men någon form av kulturell påverkan är det. Exakt var folk befann sig år 1000 f.Kr vet man inte, om de inte lämnat skrift efter sig, men språk är lättare att begripa än benämningar som enbart refererar till olika arkeologiska fyndorter, och vi får anta att kopplingarna är rimligt korrekta. En sida med bra översikter om språk är The Language Gulper. Jag gör en kort översikt som delvis refererar tillbaka till gamla inlägg.
I norra Europa och runt Ural fanns de olika uraliska folkgrupperna. Språkligt delas de in i två huvudgrupper, den finsk-ugriska dit samiska språk hör, och den samojediska.
I norra Eurasien och norra Amerika fanns ytterligare sex språkgrupper representerade: eskimå-aleutiska, tjuktji-kamtjatka, tungus-manchuriska, sino-kaukasiska och turkiska språk. Några språkgrupper fanns både i Nordamerika och Asien, till exempel yupik (ett av eskimå-språken, den andra gruppen är inuiternas språk inuktitut) och Dené–Yeniseian (som verkar passa in i flera språkgrupper).
Det går att grotta ner sig rejält i olika detaljer när det gäller språk. Språket tjuktji (chukchi) är idag det största språket inom tjuktji-kamtjatka gruppen med cirka 12000 som talar det språket. Språket är ett polysyntetiskt språk, dvs många separata ord (morfem) kan sättas ihop till långa ord. Ett ord kan t.ex. betyda "jag har en rejäl huvudvärk". (ungefär "temenelevtepesjterken"). Kan vara bra att kunna. Eskimåspråken och språket ainu som talades av ainu-folket i norra Japan är också polysyntetiska språk.
Det är dock svårt att dra så många slutsatser av detta. Jared Diamond skriver om de områden som har störst antal språk per ytenhet, dessa är numera ställen som Nya Guinea, Vanatu, Kaukasus och bland aboriginer i norra Australien. Variationen bland språk har utplånats historiskt av olika processer. Välkänt är spridningen av språk genom imperiebyggande, som sanskrit, latin, kinesiska, arabiska, quechua, spanska, ryska och engelska. Jared Diamond nämnder andra processer, som att jordbrukande bantutalare spreds i Afrika (kanske från 3000 f.Kr, säkert kring 1000 f.Kr) och austronesiska språk i den sydöstasiatiska övärlden och polynesien (kanske med början ca 4000 f.Kr). Även bland samlare-jägare-fiskare skedde sådant, till exempel expanderade inuit-talande folk för ca 1000 år sedan baserat på överlägsen jaktteknik med kajaker och hundslädar.
En bronsålderskultur (1500-700 f.Kr) i Centralasien som kallas Karasuk anses ha splittrats och delar av den vandrat norrut och uppgått i den grupp som talade yenisesiska språk, och levde som fiskare och jordbrukare/boskapsuppfödare längs floden Yenisei. Det verkar rimligt att denna typ av bronsålderskultur spreds norrut längs floddalarna.
Väster om dem ritas det in en kultur som kallas kimbrisk, eller cimmerian, som tillsammans med skyterna utgör de bronsåldersfolk som myter vävs av i antika grekiska historieböcker. Dessa iranska kulturer var hövdingadömen, och under vissa perioder upprättade de nomadiskt baserade imperier som var välorganiserade och delvis inkorporerade erövrade staters organisation.
Övriga Eurasien tog jag upp i inlägget 2/11 2015, vad som inte framgår där är att det fanns olika samlare-jägare-fiskare-folk som levde kvar i de områden som dominerades av jordbrukare och nomader. Exempelvis lever Veda-folket (Wanniyala-Aetto) på Sri Lanka kvar ännu, och år 1000 f.Kr var de den dominerande folkgruppen där, inflyttningen av singaleser kanske inte startade förrän 500 f.Kr.
För mer om folk och språk i Afrika, se inlägg den 17 december 2011, och andra inlägg kring det datumet. Västafrika (Niger-Kongo) befolkades av jordbrukare (durra, Sorghum bicolor, jams, Dioscorea sp. mm). De bantutalande folkens expansion hade år 1000 f.Kr nått de stora sjöarna. Framstår nog som en av de mest betydelsefulla processerna som pågick i världen vid tiden för Hågahögens uppförande. Den fortsatte och påverkade stora delar av södra Afrika men stannade upp vid klimatgränsen i syd. Undanträngda blev khoisantalande folk.
Vissa områden var i obebodda år 1000 f.Kr, som Island, och allra nordligaste Sibirien. Även Madagaskar var obebott, ön anses ha befolkats först 350 f.Kr och då av folk från Borneo. Att det var så följer av att malagassiskan är en austronesiskt språk.
Genom att följa de olika austronesiska språken har man spårat en ursprunglig spridning av folk från Taiwan ut över stora områden i Stilla havet och Indiska oceanen. Dessa människor bemästrade långväga resor över hav.
Lapita-kulturen i Melanesien (Bismark-öarna, Vanuatu m.fl) var en sådan austronesisk grupp som sedan spreds vidare ut i Polynesien. Tonga, Samoa osv befolkades från ca 1500 f.Kr. Tahiti ca 200 f.Kr. Senare nådde man till Marquesasöarna långt ut i Stilla havet och Hawaii nådde man därifrån (dvs österifrån) först cirka 600 e.Kr.
Nya Zeeland var obebott år 1000 f.Kr. Man tror att maorierna kom dit först 1300 e.Kr och då skedde även det österifrån, från Tahiti.
Australien däremot befolkades tidigt, kanske för 50 000 år sedan. Aboriginer är latin för ursprungsbefolkning. En större språklig huvudgrupp kallas pama-nyungan, medan det i norra och nordöstra Australien funnits en mängd olika språkgrupper (kanske 22 olika). Flera separata språk talades även på Tasmanien men i samband med koloniseringen så utrotades de folken nästan helt.
Amerikas historia tog jag upp i inlägg från 12 februari 2012. I Centralamerika fanns de så kallade olmekernas hövdingadömen.
I Anderna och längs kusten av nuvarande Peru fanns hövdingadömen/stater som byggde platser som Caral, Kotosh, Aspero och El Paraiso. Dessa platser visar på en tidig civilisation med monumentalbyggnader och städer - denna kultur (ca 2000-1200 f.Kr) betecknas "Kotosh religiösa tradition" (la tradicion Mito Kotosh). Efter en nedgång kring år 1000 f.Kr följdes denna av Chavinkulturen från 900 f.Kr.
En källa till insikter är Cambridge Encyclopedia of Hunters and Gatherers. "Jägare och samlare" är den vanliga beteckningen - att skriva samlare först gör jag för att lyfta fram att samlandet hade stor betydelse. Lasse Berg betonar att väskan/bärsäcken var en tidig och mycket viktig uppfinning för att kunna vandra omkring och samla in förnödenheter. Jag vill också gärna ta med fiskandet som betydelsefullt, men fiskande ingår i "jägare" i den vanliga beteckningen. Länken ovan till en sida där de skriver ut "fiskare" är till en sida om arkeologi för barn.
Samlandet underlättades om man gynnade de arter som man samlade, och övergången till trädgårdsodling är otydlig. Motsvarande gällde för djurhållningen. Som exempel kunde jägare av vildren så småningom utveckla aspekter av nomadiskt boskapsskötande, som till slut leder fram till bruket av tamren. Se vidare inlägg 26 december 2015 om transhumans.
Den sociala organisationen i dessa samhällen var främst familjegrupp respektive lokal grupp. Jared Diamond (i "The world until yesterday") använder sig av Elman Services (från 1962) indelning i fyra huvudtyper av social organisation: band, tribe, chiefdom and state. En nyare modell har tagits fram av bronsåldersexperterna Timothy Earle och Allen Johnson ("The evolution of human societies", 2000). Den refereras i "Makt och samhälle, politisk ekonomi under bronsåldern i Karpaterbäckenet" av Claes Uhnér (GU, 2010). I denna modell kallas de sociala organisationerna för familjegrupp, lokal grupp, hövdingadöme och stat. Claes Uhnér klargör att man inte får uppfatta dessa begrepp som en allmän evolutionär utveckling (jämför mitt inlägg 22 november 2015 där Maria Sjöbergs kritik mot evolutionär historieskrivning refereras). Varje samhälle ska studeras utifrån dess egna förutsättningar. Claes Uhnér skriver att kategorierna inte är några naturliga enheter, men att de har ett värde som begrepp i ett ramverk.
På kartor över år 1000 f.Kr (se inlägget 2/9 för referenser) är områden markerade efter främst språkligt baserad kategorier. Att ett språk sprids betyder inte att ett folk flyttar, men någon form av kulturell påverkan är det. Exakt var folk befann sig år 1000 f.Kr vet man inte, om de inte lämnat skrift efter sig, men språk är lättare att begripa än benämningar som enbart refererar till olika arkeologiska fyndorter, och vi får anta att kopplingarna är rimligt korrekta. En sida med bra översikter om språk är The Language Gulper. Jag gör en kort översikt som delvis refererar tillbaka till gamla inlägg.
I norra Europa och runt Ural fanns de olika uraliska folkgrupperna. Språkligt delas de in i två huvudgrupper, den finsk-ugriska dit samiska språk hör, och den samojediska.
I norra Eurasien och norra Amerika fanns ytterligare sex språkgrupper representerade: eskimå-aleutiska, tjuktji-kamtjatka, tungus-manchuriska, sino-kaukasiska och turkiska språk. Några språkgrupper fanns både i Nordamerika och Asien, till exempel yupik (ett av eskimå-språken, den andra gruppen är inuiternas språk inuktitut) och Dené–Yeniseian (som verkar passa in i flera språkgrupper).
Det går att grotta ner sig rejält i olika detaljer när det gäller språk. Språket tjuktji (chukchi) är idag det största språket inom tjuktji-kamtjatka gruppen med cirka 12000 som talar det språket. Språket är ett polysyntetiskt språk, dvs många separata ord (morfem) kan sättas ihop till långa ord. Ett ord kan t.ex. betyda "jag har en rejäl huvudvärk". (ungefär "temenelevtepesjterken"). Kan vara bra att kunna. Eskimåspråken och språket ainu som talades av ainu-folket i norra Japan är också polysyntetiska språk.
Det är dock svårt att dra så många slutsatser av detta. Jared Diamond skriver om de områden som har störst antal språk per ytenhet, dessa är numera ställen som Nya Guinea, Vanatu, Kaukasus och bland aboriginer i norra Australien. Variationen bland språk har utplånats historiskt av olika processer. Välkänt är spridningen av språk genom imperiebyggande, som sanskrit, latin, kinesiska, arabiska, quechua, spanska, ryska och engelska. Jared Diamond nämnder andra processer, som att jordbrukande bantutalare spreds i Afrika (kanske från 3000 f.Kr, säkert kring 1000 f.Kr) och austronesiska språk i den sydöstasiatiska övärlden och polynesien (kanske med början ca 4000 f.Kr). Även bland samlare-jägare-fiskare skedde sådant, till exempel expanderade inuit-talande folk för ca 1000 år sedan baserat på överlägsen jaktteknik med kajaker och hundslädar.
En bronsålderskultur (1500-700 f.Kr) i Centralasien som kallas Karasuk anses ha splittrats och delar av den vandrat norrut och uppgått i den grupp som talade yenisesiska språk, och levde som fiskare och jordbrukare/boskapsuppfödare längs floden Yenisei. Det verkar rimligt att denna typ av bronsålderskultur spreds norrut längs floddalarna.
Väster om dem ritas det in en kultur som kallas kimbrisk, eller cimmerian, som tillsammans med skyterna utgör de bronsåldersfolk som myter vävs av i antika grekiska historieböcker. Dessa iranska kulturer var hövdingadömen, och under vissa perioder upprättade de nomadiskt baserade imperier som var välorganiserade och delvis inkorporerade erövrade staters organisation.
Övriga Eurasien tog jag upp i inlägget 2/11 2015, vad som inte framgår där är att det fanns olika samlare-jägare-fiskare-folk som levde kvar i de områden som dominerades av jordbrukare och nomader. Exempelvis lever Veda-folket (Wanniyala-Aetto) på Sri Lanka kvar ännu, och år 1000 f.Kr var de den dominerande folkgruppen där, inflyttningen av singaleser kanske inte startade förrän 500 f.Kr.
För mer om folk och språk i Afrika, se inlägg den 17 december 2011, och andra inlägg kring det datumet. Västafrika (Niger-Kongo) befolkades av jordbrukare (durra, Sorghum bicolor, jams, Dioscorea sp. mm). De bantutalande folkens expansion hade år 1000 f.Kr nått de stora sjöarna. Framstår nog som en av de mest betydelsefulla processerna som pågick i världen vid tiden för Hågahögens uppförande. Den fortsatte och påverkade stora delar av södra Afrika men stannade upp vid klimatgränsen i syd. Undanträngda blev khoisantalande folk.
Vissa områden var i obebodda år 1000 f.Kr, som Island, och allra nordligaste Sibirien. Även Madagaskar var obebott, ön anses ha befolkats först 350 f.Kr och då av folk från Borneo. Att det var så följer av att malagassiskan är en austronesiskt språk.
Genom att följa de olika austronesiska språken har man spårat en ursprunglig spridning av folk från Taiwan ut över stora områden i Stilla havet och Indiska oceanen. Dessa människor bemästrade långväga resor över hav.
Lapita-kulturen i Melanesien (Bismark-öarna, Vanuatu m.fl) var en sådan austronesisk grupp som sedan spreds vidare ut i Polynesien. Tonga, Samoa osv befolkades från ca 1500 f.Kr. Tahiti ca 200 f.Kr. Senare nådde man till Marquesasöarna långt ut i Stilla havet och Hawaii nådde man därifrån (dvs österifrån) först cirka 600 e.Kr.
Nya Zeeland var obebott år 1000 f.Kr. Man tror att maorierna kom dit först 1300 e.Kr och då skedde även det österifrån, från Tahiti.
Australien däremot befolkades tidigt, kanske för 50 000 år sedan. Aboriginer är latin för ursprungsbefolkning. En större språklig huvudgrupp kallas pama-nyungan, medan det i norra och nordöstra Australien funnits en mängd olika språkgrupper (kanske 22 olika). Flera separata språk talades även på Tasmanien men i samband med koloniseringen så utrotades de folken nästan helt.
Amerikas historia tog jag upp i inlägg från 12 februari 2012. I Centralamerika fanns de så kallade olmekernas hövdingadömen.
I Anderna och längs kusten av nuvarande Peru fanns hövdingadömen/stater som byggde platser som Caral, Kotosh, Aspero och El Paraiso. Dessa platser visar på en tidig civilisation med monumentalbyggnader och städer - denna kultur (ca 2000-1200 f.Kr) betecknas "Kotosh religiösa tradition" (la tradicion Mito Kotosh). Efter en nedgång kring år 1000 f.Kr följdes denna av Chavinkulturen från 900 f.Kr.
6 december 2015
En samtidig världshistoria
Nu blir det en puff för en bok vars inledning gör det jag efterlyst i tidigare inlägg, nämligen en tydlig deklaration av hur de tänkte när de skrev sin version av världshistorien. "En samtidig världshistoria", utgiven av Studentlitteratur 2014, med Maria Sjöberg som huvudredaktör.
Mycket bra. Haven som nav för berättelsen, helt i motsats till de sidenvägsbaserade inlandshistorier jag läst på sista tiden. Jag har inte hunnit läsa mer än ínledningen av boken, Läs mer om boken på Göteborgs universitets sidor. En recension finns här.
Mycket bra. Haven som nav för berättelsen, helt i motsats till de sidenvägsbaserade inlandshistorier jag läst på sista tiden. Jag har inte hunnit läsa mer än ínledningen av boken, Läs mer om boken på Göteborgs universitets sidor. En recension finns här.
22 november 2015
Globalhistoria, världshistoria, tankar och referenser
Jag skrev ett inlägg 6 april 2015 om olika sätt att skriva världshistoria. Där byggde jag främst på artiklar av Janken Myrdal och Arne Jarreck. De ger en kort definition i Historisk tidskrift 130:4, 2010: "En enkel sammanfattning av vad globalhistoria är kan vara att den syftar till att avtäcka och förklara generella mönster i det mänskliga samhällets historia genom studium av hela det globala rummet över lång tid". Nu fortsätter jag på det temat inspirerad av tre böcker:
"Kritiska tankar om historia", Maria Sjöberg, Studentlitteratur, 2012.
"Globalhistoria, en introduktion." Sebastian Conrad, Studentlitteratur, 2015. Originalet på tyska från 2013.
"World History, the basics." Peter N. Stearns, Routledge, 2011.
Maria Sjöberg är professor i historia vid Göteborgs universitet. Hon är redaktören till ett nytt globalhistoriskt verk på över tusen sidor, "En samtidig världshistoria" som utkom 2014, men här vill jag lyfta fram en mycket tunnare bok från 2012. I "Kritiska tankar om historia" går hon igenom sju olika ämnesområden vilka formar sig till en kortfattad "fallbeskrivning" av världshistorien. Alla belyses utifrån tre teman som Maria Sjöberg menar är begränsningar i "normal" historieskrivning:
- eurocentrism (ett västeuropeiskt perspektiv)
- evolution (att man utgår från slutresultatet som om det var det givna målet för historien)
- könsblindhet (manliga normer betraktas som allmängiltiga).
En kritik av eurocentrism finns i all globalhistoria och i modern världshistoria, utom hos de författare som uttryckligen propagerar för västerlandets särart. Samtidigt finns nog en inbyggd eurocentrism hos de flesta västerländska författare som är svår att undvika. I ännu högre grad finns en utbredd könsblindhet som förstärks av att källmaterialet ofta utgörs av mansdominerat material. Det Sjöberg kallar evolution har jag svårare att förstå, jag tror att problemet består av flera delar. Dels finns det som brukar kallas en "teleologisk" beskrivning", dels finns en slags positiv övervärdering av ett historiskt förlopp för att det anses ha gett ett visst gott resultat. Linjär moderniseringsteori är en extrem variant av en sådan historiesyn. Jag skulle valt ett annat ord än "evolution" för detta, för jag associerar till den biologiska evolutionen, som absolut inte är teleologisk och som är full av anpassningar som inte kan värderas som positiva. Både arter och ekosystem har hamnat i återvändsgränder som lett till utrotning eller massdöd. Men sociologisk teori har ett annat klassiskt evolutionsbegrepp, där moderniteten växt fram genom att gå igenom ett antal definierade faser (jämför t.ex. Herbert Spencer). Maria Sjöberg avslutar med att ta upp begreppet "multipla moderniteter", myntat av Shmuel Eisenstadt, som ett exempel på ett försök att komma ifrån en linjär beskrivning av en "evolution" mot enbart en västerländsk modell för det moderna.
Det roliga med Maria Sjöbergs bok är att hon går direkt på olika problemställningar, och bjuder generöst på funderingar kring dem. Jag hoppas kunna återkomma till dem.
Sebastian Conrad är professor i modern historia i Berlin. Hans introduktion till gobalhistoria har fördelen att den är översatt till svenska. Kunskapshistorikern Johan Östling ger dessutom en kort introduktion till gobalhistorians ställning i Sverige i inledningen. Boken vänder sig till historiestudenter och formar sig i långa stycken till en beskrivande referenslista som blir lite frustrerande för mig som vet att jag inte har tid att läsa ens en bråkdel av detta. Men en poäng blir att han visar att det produceras mycket inom det globalhistoriska området, det är inte bara en teoretisk tanke utan ett viktig perspektiv inom historieforskningen. En tidskrift av betydelse är Journal of Global History.
Sebastian Conrad har många referenser från olika språkområden, något som verkar självklart inom ett globalt forskningsområde. Dipesh Chakrabarty är till exempel en indisk historiker som citeras ofta av Conrad, han representerar det som kallas subalterna studier. De utgör i sin tur en del av vad som kallas postkoloniala studier med palestiniern Edward Said som klassisk referens.
Conrads definition av globalhistoria innehåller inget krav på ett studium av hela det globala rummet, utan det räcker att det finns en medvetenhet om det globala sammanhanget. Det behöver alltså inte vara fråga om makrohistoria, utan även en studie av ett begränsat område kvalar in bara det globala perspektivet finns med. Interaktionens betydelse betonas, vilket gör att jämförande fallstudier måste göras med en medvetenhet om de kontakter som påverkat utfallet.
Det bästa med Conrads bok är att den avslutas med en utförligare presentation av några globalhistoriker och deras viktigaste verk. De som tas upp är Janet Abu-Lughod, C.A. Bayly, Hamashita Takeshi, Jared Diamond, Rebecca E. Karl, John F. Richards, Victor Lieberman, Erez Manela, John Darwin och Jürgen Osterhammel.
För Conrad är världshistoria ett äldre begrepp, i kontrast mot globalhistoria. Världshistorier har funnits sedan Herodotos, Polybios och Sima Qians tid. De skrev sin kända världs historia. Med mongolernas världsrike skapades kontakter som möjliggjorde en beskrivning av en större värld, som hos Rashid al-Din. Och ett steg mot en mer källkritisk världshistoria togs av Ibn Khaldun som jag skrivit flera inlägg om. Med grundandet av Manila 1571 sätts Mingdynastins Kina i direkt kontakt med Latinamerika och det går att tala om en global ekonomi. Men den historievetenskap som växer fram formas av nationella och koloniala projekt, och modern världshistoria och globalhistoria ska ses som en reaktion mot de nationellt avgränsade historiebeskrivningarna.
Den moderna "World history" som Peter Stearns skriver om kan sägas inledas med William McNeill på 60-talet, och den mest refererade världshistorian verkar vara far och son McNeills "The Human Web", från 2003. Peter N. Stearns är professor vid George Mason universitetet i Fairfax, Virginia, USA. Efter en inledning i "World History, the basics" bjuder han på en mycket kortfattad världshistoria på bara 30 sidor. Sedan följer källkritiska funderingar som Stearns kallar "habits of mind in World history" och ett mycket trevligt kapitel om periodiseringar. Jerry H. Bentley är en återkommande referens, han grundade Journal of World History. Ett annat namn som återkommer är Patrick Manning, professor vid Pittsburghs universitet.
Peter Stearns uppfattar jag använder "världshistoria" utan kontrast mot "globalhistoria". Men den akademiska striden som fördes i USA för att alls få undervisa i ett geografiskt bredare historieämne bedrevs under rubriken "World History". Det gör att det begreppet lätt kan få en koppling till "liberala anglosaxiska" beskrivningar som betonar nätverk och ekonomiskt utbyte. Men andra författare, som jag uppfattar som delvis med en annan historiesyn som mer betonar konflikt och maktfrågor, använder också begreppet "World History", till exempel Clive Pontings "World History, A New Perspective", 2001,
"Kritiska tankar om historia", Maria Sjöberg, Studentlitteratur, 2012.
"Globalhistoria, en introduktion." Sebastian Conrad, Studentlitteratur, 2015. Originalet på tyska från 2013.
"World History, the basics." Peter N. Stearns, Routledge, 2011.
Maria Sjöberg är professor i historia vid Göteborgs universitet. Hon är redaktören till ett nytt globalhistoriskt verk på över tusen sidor, "En samtidig världshistoria" som utkom 2014, men här vill jag lyfta fram en mycket tunnare bok från 2012. I "Kritiska tankar om historia" går hon igenom sju olika ämnesområden vilka formar sig till en kortfattad "fallbeskrivning" av världshistorien. Alla belyses utifrån tre teman som Maria Sjöberg menar är begränsningar i "normal" historieskrivning:
- eurocentrism (ett västeuropeiskt perspektiv)
- evolution (att man utgår från slutresultatet som om det var det givna målet för historien)
- könsblindhet (manliga normer betraktas som allmängiltiga).
En kritik av eurocentrism finns i all globalhistoria och i modern världshistoria, utom hos de författare som uttryckligen propagerar för västerlandets särart. Samtidigt finns nog en inbyggd eurocentrism hos de flesta västerländska författare som är svår att undvika. I ännu högre grad finns en utbredd könsblindhet som förstärks av att källmaterialet ofta utgörs av mansdominerat material. Det Sjöberg kallar evolution har jag svårare att förstå, jag tror att problemet består av flera delar. Dels finns det som brukar kallas en "teleologisk" beskrivning", dels finns en slags positiv övervärdering av ett historiskt förlopp för att det anses ha gett ett visst gott resultat. Linjär moderniseringsteori är en extrem variant av en sådan historiesyn. Jag skulle valt ett annat ord än "evolution" för detta, för jag associerar till den biologiska evolutionen, som absolut inte är teleologisk och som är full av anpassningar som inte kan värderas som positiva. Både arter och ekosystem har hamnat i återvändsgränder som lett till utrotning eller massdöd. Men sociologisk teori har ett annat klassiskt evolutionsbegrepp, där moderniteten växt fram genom att gå igenom ett antal definierade faser (jämför t.ex. Herbert Spencer). Maria Sjöberg avslutar med att ta upp begreppet "multipla moderniteter", myntat av Shmuel Eisenstadt, som ett exempel på ett försök att komma ifrån en linjär beskrivning av en "evolution" mot enbart en västerländsk modell för det moderna.
Det roliga med Maria Sjöbergs bok är att hon går direkt på olika problemställningar, och bjuder generöst på funderingar kring dem. Jag hoppas kunna återkomma till dem.
Sebastian Conrad är professor i modern historia i Berlin. Hans introduktion till gobalhistoria har fördelen att den är översatt till svenska. Kunskapshistorikern Johan Östling ger dessutom en kort introduktion till gobalhistorians ställning i Sverige i inledningen. Boken vänder sig till historiestudenter och formar sig i långa stycken till en beskrivande referenslista som blir lite frustrerande för mig som vet att jag inte har tid att läsa ens en bråkdel av detta. Men en poäng blir att han visar att det produceras mycket inom det globalhistoriska området, det är inte bara en teoretisk tanke utan ett viktig perspektiv inom historieforskningen. En tidskrift av betydelse är Journal of Global History.
Sebastian Conrad har många referenser från olika språkområden, något som verkar självklart inom ett globalt forskningsområde. Dipesh Chakrabarty är till exempel en indisk historiker som citeras ofta av Conrad, han representerar det som kallas subalterna studier. De utgör i sin tur en del av vad som kallas postkoloniala studier med palestiniern Edward Said som klassisk referens.
Conrads definition av globalhistoria innehåller inget krav på ett studium av hela det globala rummet, utan det räcker att det finns en medvetenhet om det globala sammanhanget. Det behöver alltså inte vara fråga om makrohistoria, utan även en studie av ett begränsat område kvalar in bara det globala perspektivet finns med. Interaktionens betydelse betonas, vilket gör att jämförande fallstudier måste göras med en medvetenhet om de kontakter som påverkat utfallet.
Det bästa med Conrads bok är att den avslutas med en utförligare presentation av några globalhistoriker och deras viktigaste verk. De som tas upp är Janet Abu-Lughod, C.A. Bayly, Hamashita Takeshi, Jared Diamond, Rebecca E. Karl, John F. Richards, Victor Lieberman, Erez Manela, John Darwin och Jürgen Osterhammel.
För Conrad är världshistoria ett äldre begrepp, i kontrast mot globalhistoria. Världshistorier har funnits sedan Herodotos, Polybios och Sima Qians tid. De skrev sin kända världs historia. Med mongolernas världsrike skapades kontakter som möjliggjorde en beskrivning av en större värld, som hos Rashid al-Din. Och ett steg mot en mer källkritisk världshistoria togs av Ibn Khaldun som jag skrivit flera inlägg om. Med grundandet av Manila 1571 sätts Mingdynastins Kina i direkt kontakt med Latinamerika och det går att tala om en global ekonomi. Men den historievetenskap som växer fram formas av nationella och koloniala projekt, och modern världshistoria och globalhistoria ska ses som en reaktion mot de nationellt avgränsade historiebeskrivningarna.
Den moderna "World history" som Peter Stearns skriver om kan sägas inledas med William McNeill på 60-talet, och den mest refererade världshistorian verkar vara far och son McNeills "The Human Web", från 2003. Peter N. Stearns är professor vid George Mason universitetet i Fairfax, Virginia, USA. Efter en inledning i "World History, the basics" bjuder han på en mycket kortfattad världshistoria på bara 30 sidor. Sedan följer källkritiska funderingar som Stearns kallar "habits of mind in World history" och ett mycket trevligt kapitel om periodiseringar. Jerry H. Bentley är en återkommande referens, han grundade Journal of World History. Ett annat namn som återkommer är Patrick Manning, professor vid Pittsburghs universitet.
Peter Stearns uppfattar jag använder "världshistoria" utan kontrast mot "globalhistoria". Men den akademiska striden som fördes i USA för att alls få undervisa i ett geografiskt bredare historieämne bedrevs under rubriken "World History". Det gör att det begreppet lätt kan få en koppling till "liberala anglosaxiska" beskrivningar som betonar nätverk och ekonomiskt utbyte. Men andra författare, som jag uppfattar som delvis med en annan historiesyn som mer betonar konflikt och maktfrågor, använder också begreppet "World History", till exempel Clive Pontings "World History, A New Perspective", 2001,
1 november 2015
Myternas historia
Karen Armstrongs ”Myternas historia” (Bonniers 2005) är en
introduktion till ett utgivningsprojekt där olika författare fått i uppdrag att
återberätta myter (Canongate Myth Series). Denna inledning formar sig till en pärla, i en liten
volym ger hon oss en koncentrerad historia med myterna i fokus.
Myterna, skriver hon, är en konstform. Myterna och konsten
är det som hjälper oss från ett livsstadium eller ett sinnestillstånd till ett
annat. De livskraftigaste myterna handlar om ytterligheter, om extrema situationer som är giltiga för alla människor. Uppväxt, överlevnad, kärlek, sjukdom, död.
Hon betonar att myterna förlorar sin kraft om de återberättas utanför det
sammanhang av ritualer och kult där de ingår. För att de ska återfå sin kraft
krävs att de återberättas i ny form, och hon följer hur gamla myter återuppstått
i ny skepnad genom historien.
Mest utrymme får mesopotamiens myter. Här berättas om
gudinnan Inanna, som färdas i underjorden för att sedan återkomma. Det kan
förstås som en initiationscermoni, en upplevelse av döden som leder till nytt
liv. Inanna är en av de tidiga jordbrukarnas modergudinnor: Babylonierna
kallade henne Ishtar, i Syrien hette hon Astarte. Armstrong drar paralleller
till grekernas myter om sädesgudinnan Demeter och hennes dotter Persefone. I
Norden finns vaga spår av dessa fruktbarhetsgudinnor, som Nerthus (Njärd) i ortnamn, till exempel Närtuna.
Fotnot 20160407: Ola Wikander "I döda språks sällskap" berättar att världens första kända skönlitterära författare var Enheduanna, och att hennes mest hknda dikt är en hyllning till gudinnan Inanna. Den är skriven på en variant av sumeriska som enbart användes när kvinnliga huvudpersoner framträder i berättelserna.
Fotnot 20160407: Ola Wikander "I döda språks sällskap" berättar att världens första kända skönlitterära författare var Enheduanna, och att hennes mest hknda dikt är en hyllning till gudinnan Inanna. Den är skriven på en variant av sumeriska som enbart användes när kvinnliga huvudpersoner framträder i berättelserna.
I mesopotamien finner vi sedan de första städernas myter.
Babylon betyder ”gudsporten”, varje stad var ett centrum där gudarna kunde visa
sig för människorna i de riter som utövades i tempel och helgedomar. Men
stadskulturen gav upphov till myter där människornas egna val spelade en större
roll än i de gamla myterna. Gilgamesh är ett komplext epos om en kung som
terroriserar sitt folk, utsätts för prövningar, blir vän med sin fiende, möter
Ishtar men försmår henne, hon dödar hans vän (älskade?) och Gilgamesh inser att även han
ska dö. Han finner sig i sitt öde, återvänder till sitt rike, uppfinner
skrivkonsten och försonas med tillvaron.
En till fotnot 20160407: Ola Wikander redogör för att Gilgamesheposet i vissa delar var skrivet på sumeriska och i andra delar på klassisk akkadiska/gammalbabyloniska, dvs på språk som inte talades längre i det nyassyriska riket i vars bibliotek i Nineve man hittat kilskriftstavlorna. Han lyfter fram eposets budskap att man ska söka lyckan i det liv man lever, inte i strävan efter odödlighet - carpe diem.
Karen Armstrong periodiserar myternas historia. Först
”jägarnas mytologi” 20000 - 8000 f.v.t. (före vår tideräkning, dvs f.Kr som det
skrivs av Armstrong och andra som inte vill referera till Kristus fast de ändå
räknar tiden som ”vi” gör, dvs enligt den Gregorianska kalendern). Hon spekulerar
kring de animistiska myterna, vars främsta spår finns i grottmålningar och
hällristningar. Schamanernas uppstigandeberättelser lever kvar i de många
berättelserna om himmelsfärder som finns i religionerna. Armstrong menar att
jägarna var tvungna att ritualisera jakten för att förmå sig att döda de djur
som de såg som bärare av andar. Med den tolkningen får man känslan att
människan blev jordbrukare för att slippa den moraliska påfrestningen att jaga.
Jag är inte så övertygad, jaktriterna syftade nog mer till att stärka jägaren
inför en farlig uppgift. Jägarnas myter kan man lära sig av från folk som
fortsatt leva som jägare, fiskare, samlare i modern tid, men med reservationen
att inget hindrar att de utvecklat helt andra myter än de som fanns för tiotusen
år sedan.
Sedan följer jordbrukarnas mytologi (8000-4000 f.v.t) och de
äldsta civilisationerna (4000 -800 f.v.t), som exemplifieras av myterna om
Inanna och Gilgamesh. Eller Odysseus. För mig är detta urmyterna, det är de
gamla historierna som fanns före de mer konstruerade berättelserna som profeterna skapade.
Efter den kommer ”Axialåldern” (800 – 200 f.v.t). Det
begreppet är nytt för mig. Det stammar från filosofen Karl Jaspers som ansåg
att denna tid gav upphov till tankesystem som bildat en axel för senare tiders
tänkande att röra sig kring.
Här vidgas Armstrongs perspektiv så att det blir mer av en
världshistoria, när konfucianism, taoism, hinduism, buddhism, monoteism i
Mellanöstern och grekisk rationalism tas upp. Men redan i nästa period som hon
kallar ”den postaxiala eran” (200 f.v.t -1500 v.t) väljer hon att koncentrera
sig på Västerlandet. Jag tror inte det är eurocentrism, jag tror det låg i
uppdraget att skriva en introduktion. Själva tanken att uppdra åt författare
att återberätta myter låter som en västerländsk/modernistisk idé. Formatet
begränsar också, Armstrong har inte utrymme för Amerikas myter, eller de myter
som uppstår i Sydostasien eller Centralasien.
Armstrong vill istället koncentrera sig på konflikten mellan
myten och det hon kallar logos, dvs
den rationella tanken. Hon menar att det speciella med västerlandet är att
de tre monoteistiska religionerna åtminstone delvis gör anspråk på att vara
historiskt istället för mytiskt grundade. Monoteisterna försöker därför
periodvis visa att deras tro har en rationell grund. Detta leder till nästa
period; ”den stora västerländska omvandlingen” ( ca 1500-2000). Denna tid
innebär en brytning mellan logos och mythos, en brytning som är fullständig i
slutet av 1800-talet.
Men enligt Karen Armstrong åtföljdes logos av destruktiva moderna myter, som slutade i massakrer och
folkmord. Hon hoppas att romanförfattarna och andra konstnärer kan skapa nya
fungerande myter som räddar oss från nihilism och alienation. Problemet,
noterar Karen Armstrong, är att myten fungerar bara i en liturgisk inramning,
myten är inte profan. En roman kan man läsa i vilken miljö som helst, man sitta på bussen och läsa men då saknas den rätta inramningen. Hon hoppas ändå att
konstnärerna ska kunna axla prästernas roll att ingjuta de värden som skapar
ett hållbart samhälle. Hon lyfter fram T.S. Eliots "Det öde landet" från 1922 som en epokgörande dikt.
Jag tänker själv att de bästa romanerna är de som djupast
skildrar historien. De kan, likt Conrads ”Mörkrets hjärta”, visa på historiens
tragedi. Författarna kan skildra en modernitet där gud är död och dygderna består av entreprenörskap och konsumtionsförmåga. Framförallt kan de skildra mänskliga
konflikter i brytningen mellan olika tider. Jag ser inte hur de kan skapa de
värden som myterna återgav. Men jag tror inte heller att myterna skapade värden, utan
värdena fanns i föreställningar som myterna återgav. Nya föreställningar kommer
att krävas för att rädda världen, och författarna kan vara de första att få syn
på dem.
17 oktober 2015
1206 - ett nordisk kolonisationsprojekt över Östersjön
Nu blir det ännu ett inlägg om nordisk historia. Arkeologen och författaren Jonathan Lindström har skrivit en bok som heter "Biskopen och korståget, 1206 - Om krig, kolonisation och Guds man i Norden". Utgiven på Norstedts 2015.
Biskopen ifråga är ärkebiskop Andreas Sunesen Hvide (1160-1228), och boken är en detaljerad skildring av hans liv från barndom till bortgång. Parallellt är boken en delvis arkeologiskt baserad skildring av hur 40 bondefamiljer flyttades från norra Öland till Ormön utanför Hapsal i Estland. Det hela är ett projekt organiserat av ärkebiskop Andreas i Lund, genomfört för att skapa ett brohuvud för vidare kristen kolonisation.
Jonathan Lindström har personliga skäl att intressera sig för hur svenskbygderna uppkom på Ormsön. Hans farfar flydde med sin familj från Ormsön 1943, bland dem Lindströms då 16-årige far. Att det fanns en svensktalande befolkning där var en följd av att det bildats koncentration av svensktalande i området runt Hapsal och Ösel. Det Lindström vill visa i boken är att detta troligen inleddes i större skala med kolonisationen av Ormsön år 1206.
I sig är detta ett tydligt exempel på hur den danska makten kunde organisera mer än bara handel och räder i vikingastil. Den kombinerade kunga- och ärkebiskops-makten hade levererat korståg i österled under Andreas föregångare, den militante ärkebiskopen Absalon Hvide. Andreas ville gå mer systematiskt till väga och skapa en bofast befolkning av ölänningar i Estland.
Det är också ett exempel på hur sammanflätad den nordiska utvecklingen var. Hvide-ätten var nära lierad sedan länge med de danska kungarna Valdemar I ("den store", regent 1157-1182) och hans söner Knud VI (r 1182-1202) och Valdemar Sejr (regent 1202-1241). Hvide-ätten var också lierad med den Sverkerska ätten. Ärkebiskop Andreas var en av nordens mäktigaste män när Sverker den yngre satt vid makten (regeringstid 1196-1208). Andreas brorsdotter Benedikta Ebbesdotter Hvide var gift med Sverker den yngre och alltså svensk drottning, 1196-1200. Lunds domkyrka stod över de övriga nordiska kyrkorna och ärkebiskop Andreas ville styra även över den framväxande kyrkan i Estland.
Jonathan Lindström beskriver hur Andreas var född in i maktens centrum. Inte blev det sämre av att han under sina studier i Paris lärde känna och bli förtrogen med den blivande påven Innocentius III, känd som alla tiders mäktigaste påve.
Kyrkan stärkte sin ställning under denna tid, Sverker den yngre utfärdade privilegier som innebar att kyrkan befriades från kungliga skatter. En som bidrog till detta var Andreas kollega i Uppsala, ärkebiskop Olof Lambatunga (ärkebiskop 1198-1206).
Slaget vid Gestrilen 1210 blev dock ett avbräck för Sverkarna då Erikska ätten åter stärkte sin ställning. Koloniseringsprojektet i öster avtog för svensk del. Nya möjligheter erbjöds då Sverkers son Johan blev kung 1216. Han var då bara 15 år. Makten höll allt mer på att övergå till Bjälboätten, som sedan Birger Brosas tid som jarl (1174-1202) skapat sig en allt viktigare position. Efter Bendiktas död år 1200 så gifte sig kung Sverker med Birger Brosas dotter Ingegerd, mor till Johan. Den unge kung Johan styrdes av Linköpings biskop Karl Magnusson och jarl Karl döve, bägge av Bjälboätten. De beslöt att genomföra korståg i Estland år 1220 och fick stöd av ärkebiskop Andreas för detta. Det hela ledde fram till en militär katastrof. Jonathan Lindström skildrar detaljerat hur ester i slaget vid Leal 1220 lyckas tända eld på borgen som svenskarna befäst sig i och sedan övermanna dem när svenskarna tvingades ut från borgen. Biskop Karl och jarl Karl döve föll och med dem hela den starka trupp som de tagit med från Eketorpsborgen på Öland. Eketorpsborgen förföll efter detta, och alla svenska ambitioner i Estland låg nere i flera århundraden.
Istället var det danskar och tyskar som fortsätter att strida om vem som skulle kristna de olika baltiska folken. De danska korstågen hade pågått länge i området. Den mest mytologiska händelsen i ärkebiskop Andreas liv blev kopplat till detta, det är historien om hur den danska flaggan föll ner från himlen. Denna sägen skapades på 1500-talet och var då knuten till ett slag vid borgen Fellin år 1208. Senare flyttades händelsen till den mera kända danska segern vid Reval 1219. Reval är dagens Tallin, platsen hette först Lindanäs. Det viftades säkert med rödvita flaggor i Reval 1219 men säkra belägg för en rödvit flagga kopplad till Danmark finns först från mitten av 1300-talet.
Jonathan Lindström skriver om ärkebiskops Andreas historiesyn. Han menar att Andreas ansåg att historien har en riktning, att den följer en av Gud utstakad stor plan. Viktigast för ärkebiskopen var att försäkra sig om att så många människor som möjligt blev kristna och kunde få del av himmelriket i livet efter detta. Korstågsivrandet var en del i detta men även den vanliga kristna utbildningen. Andreas skrev en lärobok kring år 1200 med titeln Hexaëmeron, en titel som syftar på de sex skapelsedagarna. Den består av 8040 rader hexameter på latin, och ett enda exemplar finns kvar idag på Det Kongelige Bibliotek. En riktig "prästepina" citerar Lindström.
På sidan 101 redogör han för de fyra tolkningsnivåerna av bibeln som Andreas lärt sig i Paris. Det är först den bokstavliga, sedan den allegoriska, en tredje är tropologisk/moralisk och slutligen är det den fjärde nivån: anagogin/mystiken/andligheten. Den bibliska historien sammanfaller med världshistorien och Andreas samtid uppfattade domedagen som nära förestående. Påven Innocentius III kallade det för "denna världens aftonstund" och omvändelsearbetet var akut. Detta motiverade att hänsynslösa metoder användes i missionsarbetet.
Jonathan Lindströms bok tas upp i ett inslag i Vetenskapsradion historia. I radioinslaget betonas själva frågan om när estlandssvenskarna först kom till Estland. Arkeologen Anders Kaliff får avsluta med att berätta att det kan ha funnits en kontinuerlig bebyggelse av skandinaviskt ursprung från järnåldern, och han har stöd av utgrävningar på Ormöns grannö Nuckö.
Det kan för min del spela mindre roll. Mera intressant är att fundera över vad detta fall av organiserad kolonisering och den detaljerade redovisningen av ärkebiskop Andreas liv visar av organisationsgraden i Skandinavien vid denna tid.
Jag jämför gärna mellan 1200-talets Lund med ärkebiskop Andreas och 600-talets Sevilla, där ärkebiskop Isidorus huserade i visigoternas rike, som jag skrivit om förut. Skånelagen och västgötalagen tycks inte så mycket mera avancerade än den visigotiska lagen. Visigoterna hade draghjälp av romerska jurister, medan skandinavien kunde dra nytta av katolska kyrkans juridiska kunnande. På 600-talet var katolska kyrkan inte någon centralt organiserande makt, Isidorus hade inte mycket med påven Gregorius att göra. Istället gav det allmänna romerska arvet grunden till utbildningsgången och Isidorus utvecklade de katolska tankegångarna i konflikt med den arianska kristendomen som var stark bland visigoterna. Andreas däremot studerade i Paris och Bologna och tog direkta instruktioner från påven. Någon subtilare utveckling av religionen var det här inte frågan om som jag ser det, utan det handlade om strid mot hedningar, muslimer och judar.
Visigoternas samhälle var ett slavägarsamhälle, där visigoterna hade ersatt de gamla romerska patricierfamiljerna på den högsta samhällsnivån. Skandinavien hade börjat avskaffa träldomen vid kristendomens intåg, men korstågen i öst hade många bevekelsegrunder varav slavhandel ingicks som en del, och särskilt kvinnor var en viktig handelsvara.
Arkitektur kan man jämföra. Lunds domkyrka var mer imponerande än de kyrkor visigoterna åstadkom. Absiden i Lunds domkyrka räknas som ett romanskt mästerverk, en byggnadsstil som utvecklades på 900-talet. Men Sevilla, som på 600-talet kallades Hispalis, stod nog inte 1200-tals Lund efter som stad även om Sevillas storhetstid skulle komma när Andalusien införlivades i det umayyadiska riket.
Överlag fanns det fortfarande få städer i Skandinavien på 1200-talet. Köpenhamns ursprung räknas till exempel till ett borgbygge av Andreas föregångare ärkebiskop Absalon Hvide.
Visigoternas rike led av inbördes maktstrider inom de mäktiga familjerna och stred också regelbundet mot omkringliggande maktgrupperingar. De kungar som försökte etablera katolicismen som enda religion fick också bekämpa arianska uppror. I Skandinavien 600 år senare pågick liknande strider mellan de mäktiga familjerna, men utan någon ideologiskt färgad stridslinje som finns dokumenterad. Men korstågen var däremot starkt ideologiskt motiverade, även om de byggde på en tradition av vikingatåg i liknande stil.
Min känsla är att den senare kungamakten i Sverige, från Magnus Ladulås som blev kung 1275, var mer konsoliderad och välorganiserad än något visigoterna åstadkom. Visigoterna hade nog nått dit om inte de hade krossats totalt efter 711. Det var frankerna som skapade grundmodellen för det katolska kungadömet, och det är den typen av organisation som via tyska och engelska förebilder når Skandinavien.
Kanske man kan tala om en 600-årig process av diffusion av romerska och sedan katolsk organisation, som till slut når Skandinavien och sedan vidare österut tills den möter den motsvarande diffusionen av Östroms ortodoxa organisation.
Senare tillägg: Vetandets värld på SVT den 16 oktober 2017 hade ett fint inslag om koloniseringen av Ormön.
Biskopen ifråga är ärkebiskop Andreas Sunesen Hvide (1160-1228), och boken är en detaljerad skildring av hans liv från barndom till bortgång. Parallellt är boken en delvis arkeologiskt baserad skildring av hur 40 bondefamiljer flyttades från norra Öland till Ormön utanför Hapsal i Estland. Det hela är ett projekt organiserat av ärkebiskop Andreas i Lund, genomfört för att skapa ett brohuvud för vidare kristen kolonisation.
Jonathan Lindström har personliga skäl att intressera sig för hur svenskbygderna uppkom på Ormsön. Hans farfar flydde med sin familj från Ormsön 1943, bland dem Lindströms då 16-årige far. Att det fanns en svensktalande befolkning där var en följd av att det bildats koncentration av svensktalande i området runt Hapsal och Ösel. Det Lindström vill visa i boken är att detta troligen inleddes i större skala med kolonisationen av Ormsön år 1206.
I sig är detta ett tydligt exempel på hur den danska makten kunde organisera mer än bara handel och räder i vikingastil. Den kombinerade kunga- och ärkebiskops-makten hade levererat korståg i österled under Andreas föregångare, den militante ärkebiskopen Absalon Hvide. Andreas ville gå mer systematiskt till väga och skapa en bofast befolkning av ölänningar i Estland.
Det är också ett exempel på hur sammanflätad den nordiska utvecklingen var. Hvide-ätten var nära lierad sedan länge med de danska kungarna Valdemar I ("den store", regent 1157-1182) och hans söner Knud VI (r 1182-1202) och Valdemar Sejr (regent 1202-1241). Hvide-ätten var också lierad med den Sverkerska ätten. Ärkebiskop Andreas var en av nordens mäktigaste män när Sverker den yngre satt vid makten (regeringstid 1196-1208). Andreas brorsdotter Benedikta Ebbesdotter Hvide var gift med Sverker den yngre och alltså svensk drottning, 1196-1200. Lunds domkyrka stod över de övriga nordiska kyrkorna och ärkebiskop Andreas ville styra även över den framväxande kyrkan i Estland.
Jonathan Lindström beskriver hur Andreas var född in i maktens centrum. Inte blev det sämre av att han under sina studier i Paris lärde känna och bli förtrogen med den blivande påven Innocentius III, känd som alla tiders mäktigaste påve.
Kyrkan stärkte sin ställning under denna tid, Sverker den yngre utfärdade privilegier som innebar att kyrkan befriades från kungliga skatter. En som bidrog till detta var Andreas kollega i Uppsala, ärkebiskop Olof Lambatunga (ärkebiskop 1198-1206).
Slaget vid Gestrilen 1210 blev dock ett avbräck för Sverkarna då Erikska ätten åter stärkte sin ställning. Koloniseringsprojektet i öster avtog för svensk del. Nya möjligheter erbjöds då Sverkers son Johan blev kung 1216. Han var då bara 15 år. Makten höll allt mer på att övergå till Bjälboätten, som sedan Birger Brosas tid som jarl (1174-1202) skapat sig en allt viktigare position. Efter Bendiktas död år 1200 så gifte sig kung Sverker med Birger Brosas dotter Ingegerd, mor till Johan. Den unge kung Johan styrdes av Linköpings biskop Karl Magnusson och jarl Karl döve, bägge av Bjälboätten. De beslöt att genomföra korståg i Estland år 1220 och fick stöd av ärkebiskop Andreas för detta. Det hela ledde fram till en militär katastrof. Jonathan Lindström skildrar detaljerat hur ester i slaget vid Leal 1220 lyckas tända eld på borgen som svenskarna befäst sig i och sedan övermanna dem när svenskarna tvingades ut från borgen. Biskop Karl och jarl Karl döve föll och med dem hela den starka trupp som de tagit med från Eketorpsborgen på Öland. Eketorpsborgen förföll efter detta, och alla svenska ambitioner i Estland låg nere i flera århundraden.
Istället var det danskar och tyskar som fortsätter att strida om vem som skulle kristna de olika baltiska folken. De danska korstågen hade pågått länge i området. Den mest mytologiska händelsen i ärkebiskop Andreas liv blev kopplat till detta, det är historien om hur den danska flaggan föll ner från himlen. Denna sägen skapades på 1500-talet och var då knuten till ett slag vid borgen Fellin år 1208. Senare flyttades händelsen till den mera kända danska segern vid Reval 1219. Reval är dagens Tallin, platsen hette först Lindanäs. Det viftades säkert med rödvita flaggor i Reval 1219 men säkra belägg för en rödvit flagga kopplad till Danmark finns först från mitten av 1300-talet.
Jonathan Lindström skriver om ärkebiskops Andreas historiesyn. Han menar att Andreas ansåg att historien har en riktning, att den följer en av Gud utstakad stor plan. Viktigast för ärkebiskopen var att försäkra sig om att så många människor som möjligt blev kristna och kunde få del av himmelriket i livet efter detta. Korstågsivrandet var en del i detta men även den vanliga kristna utbildningen. Andreas skrev en lärobok kring år 1200 med titeln Hexaëmeron, en titel som syftar på de sex skapelsedagarna. Den består av 8040 rader hexameter på latin, och ett enda exemplar finns kvar idag på Det Kongelige Bibliotek. En riktig "prästepina" citerar Lindström.
På sidan 101 redogör han för de fyra tolkningsnivåerna av bibeln som Andreas lärt sig i Paris. Det är först den bokstavliga, sedan den allegoriska, en tredje är tropologisk/moralisk och slutligen är det den fjärde nivån: anagogin/mystiken/andligheten. Den bibliska historien sammanfaller med världshistorien och Andreas samtid uppfattade domedagen som nära förestående. Påven Innocentius III kallade det för "denna världens aftonstund" och omvändelsearbetet var akut. Detta motiverade att hänsynslösa metoder användes i missionsarbetet.
Jonathan Lindströms bok tas upp i ett inslag i Vetenskapsradion historia. I radioinslaget betonas själva frågan om när estlandssvenskarna först kom till Estland. Arkeologen Anders Kaliff får avsluta med att berätta att det kan ha funnits en kontinuerlig bebyggelse av skandinaviskt ursprung från järnåldern, och han har stöd av utgrävningar på Ormöns grannö Nuckö.
Det kan för min del spela mindre roll. Mera intressant är att fundera över vad detta fall av organiserad kolonisering och den detaljerade redovisningen av ärkebiskop Andreas liv visar av organisationsgraden i Skandinavien vid denna tid.
Jag jämför gärna mellan 1200-talets Lund med ärkebiskop Andreas och 600-talets Sevilla, där ärkebiskop Isidorus huserade i visigoternas rike, som jag skrivit om förut. Skånelagen och västgötalagen tycks inte så mycket mera avancerade än den visigotiska lagen. Visigoterna hade draghjälp av romerska jurister, medan skandinavien kunde dra nytta av katolska kyrkans juridiska kunnande. På 600-talet var katolska kyrkan inte någon centralt organiserande makt, Isidorus hade inte mycket med påven Gregorius att göra. Istället gav det allmänna romerska arvet grunden till utbildningsgången och Isidorus utvecklade de katolska tankegångarna i konflikt med den arianska kristendomen som var stark bland visigoterna. Andreas däremot studerade i Paris och Bologna och tog direkta instruktioner från påven. Någon subtilare utveckling av religionen var det här inte frågan om som jag ser det, utan det handlade om strid mot hedningar, muslimer och judar.
Visigoternas samhälle var ett slavägarsamhälle, där visigoterna hade ersatt de gamla romerska patricierfamiljerna på den högsta samhällsnivån. Skandinavien hade börjat avskaffa träldomen vid kristendomens intåg, men korstågen i öst hade många bevekelsegrunder varav slavhandel ingicks som en del, och särskilt kvinnor var en viktig handelsvara.
Arkitektur kan man jämföra. Lunds domkyrka var mer imponerande än de kyrkor visigoterna åstadkom. Absiden i Lunds domkyrka räknas som ett romanskt mästerverk, en byggnadsstil som utvecklades på 900-talet. Men Sevilla, som på 600-talet kallades Hispalis, stod nog inte 1200-tals Lund efter som stad även om Sevillas storhetstid skulle komma när Andalusien införlivades i det umayyadiska riket.
Överlag fanns det fortfarande få städer i Skandinavien på 1200-talet. Köpenhamns ursprung räknas till exempel till ett borgbygge av Andreas föregångare ärkebiskop Absalon Hvide.
Visigoternas rike led av inbördes maktstrider inom de mäktiga familjerna och stred också regelbundet mot omkringliggande maktgrupperingar. De kungar som försökte etablera katolicismen som enda religion fick också bekämpa arianska uppror. I Skandinavien 600 år senare pågick liknande strider mellan de mäktiga familjerna, men utan någon ideologiskt färgad stridslinje som finns dokumenterad. Men korstågen var däremot starkt ideologiskt motiverade, även om de byggde på en tradition av vikingatåg i liknande stil.
Min känsla är att den senare kungamakten i Sverige, från Magnus Ladulås som blev kung 1275, var mer konsoliderad och välorganiserad än något visigoterna åstadkom. Visigoterna hade nog nått dit om inte de hade krossats totalt efter 711. Det var frankerna som skapade grundmodellen för det katolska kungadömet, och det är den typen av organisation som via tyska och engelska förebilder når Skandinavien.
Kanske man kan tala om en 600-årig process av diffusion av romerska och sedan katolsk organisation, som till slut når Skandinavien och sedan vidare österut tills den möter den motsvarande diffusionen av Östroms ortodoxa organisation.
Senare tillägg: Vetandets värld på SVT den 16 oktober 2017 hade ett fint inslag om koloniseringen av Ormön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)