Den berömde historikern Ibn Khaldun (1332-1406) beskrev i Al-Muqaddima hur dynastierna hade ett cykliskt förlopp. Hans iakttagelse var att dynastierna har en livslängd, ofta bara tre generationer, ibland fyra eller fem. I grunden utgick han från en beskrivning av en nomadbefolkning som tar makten över en bofast befolkning. I en andra generation övergår de till bofast liv, varvid deras interna gruppdynamik bryts ner och ersätts med en stagnerande organisation som i tredje generationen leder till degeneration av maktapparaten och en senilitet som gör att den fjärde genererationen dukar under för nya grupperingar med maktanspråk. Ibn Khaldun anser att en generation är ungefär 40 år, han ger alltså en dynasti drygt 120 år. Exempel på de som suttit längre vid makten finns i boken, till exempel fatimidernas dynasti varade i 270 år.
Al-Muqaddima kallas på grekiska Prolegomena, dvs Introduktionen. Den är översatt till svenska av Ingvar Rydberg på ett vis som gör den mycket läsbar, utgiven av förlaget Alhambra 1989. Prolegomena utgör inledningen till en längre världshistoria men är i sig själv på 650 sidor. Nyckelbegreppet
asabiyah översätter Ingvar Rydberg med gruppsolidaritet. Det är kring detta begrepp som Ibn Khaldun resonerar i sin cykliska teori över dynastier.
Ibn Khaldun levde i Nordafrika och de flesta av hans exempel är därifrån. Men rent tidsmässigt kan hans cykliska teori tillämpas på Khorasan och angränsande områden. Från 651 fram till 1221 kan man räkna upp misnt sju dynastier som hade kontoll över Merv. Sju dynastier på 570 år, det blir bara 80 år i snittvärde, men då tar man inte hänsyn till att dynastierna fanns parallellt med varandra. En lista över några av dynastierna ser ut så här:
Ummayyaderna i Damaskus, från 660-750, 90 år.
Abbasiderna: 750-1228, men med minskad makt från 870. 120 år. (formellt kalifat i 478 år)
Tahiriderna, 821-873, 52 år.
Saffariderna, 867-1002, 135 år.
Samaniderna, 819-1005, 186 år. (stormakt 875-999, 124 år)
Ghaznaviderna, 962-1186, 224 år.
Seldjuker, 1037-1194, (1038-1256), 157 år.
Khwaresmiska dynastin, 1077-1231, 154 år.
I Andalusien kom en gren av ummayyaderna till makten 756 och satt kvar till 981, då visiren al-Mansur manövrerade ut kaliferna. Efter det följde inbördeskrig och kalifatet tappade formellt makten 1031. Men dynastins 250 år präglades av upp och nedgångar. De tre Abd Al-Rahman står för var sin styrkeperiod, 756-788, 822-852 och 912-961, med fortsatt stabilitet under kalif al-Hakam II och under al-Mansur innan inbördeskriget började 1008.
Sedan följde perioder med splitting i mindre enheter, "taifastater", innan nya dynastier etablerade sig med bas i Marrakesh:
Almoraviderna i Andalusien 1086-ca. 1142, 56 år. Men i Nordvästafrika 1040-1146, 101 år. Maktbas bland Lamtunaklanen av Senhaja.
Almohaderna i Andalusien ca. 1142-1228, 86 år. I Nordvästafrika, 1121-1269, 150 år. Almohadernas maktbas var Masmuda.
Ibn Khalduns regel stämmer tidsmässigt ganska bra alltså. Han kunde ju inte veta att Osmanska dynastin skulle vara från 1299 till 1922.
Mera givande än denna matematik är att fundera över den interna dynamiken i varje enskilt historiskt fall. Under dynastinamnet döljer sig olika samhällen med skilda styrkeförhållanden mellan grupper.
Taifastaternas ledare, "los reyes de taifa", ger en viss inblick i vilka som kunde ta makten när den dominerande dynastin inte kunde behålla kontrollen i Andalusien i början av 1000-talet.
Hugh Kennedy delar in dem under några olika rubriker i "Muslim Spain and Portugal":
1) Arabiska patricierfamiljer, till exempel Banu l-Hajjaj och Banu Khaldun i Sevilla och Banu Jahwari Cordoba. Cordoba styrdes under en tid av ett råd, där familjerna med arabiska släktrötter satt.
De arabiska släktena var konkurrenter mellan sig men bildade en klass av folk som haft roller som imamer, domare och handelsmän och därmed stor administrativ och religiös kontroll. Ibn Khaldun hävdar att Banu Khaldun kom från en arabisk jemenitisk släkt och vi får väl lita på den store historikern. Ingen taifastat kom att kontrolleras av muslimska familjer med lokalt ursprung i Spanien, så kallade
muwallads, men det kan ha berott på att dessa gärna skaffade sig en arabisk koppling. Inte heller lyckades någon ummayyad etablera en taifa-stat. När de väl förlorat makten vart de grundligt krossade.
2) Familjer med bakgrund i de berberfamiljer (
imazighen) som tidigt kom till Andalusien. I Toledo styrde till exempel klanen Dhul-Nunids som varit mäktiga från 880-talet.
3) I Valencia och Murcia kom släkter som stammade från slavar till makten, på spanska
Régulos eslavos. I Andalusien var dessa
saqaliba ofta av slaviskt ursprung, medan i Khorasan var det olika turkisktalande grupper som förslavades (kallades på arabiska
ghulam eller
mamluk). Flera fick höga militära poster och i öst blev de grunden för olika så kallade slavdynastier när de helt tog över makten, till exempel Ghaznaviderna. I Valencia var det sedan al-Mansurs barnbarn Abd Al-Aziz som vann makten. Taifa de Valencia kom att bli ett betydande taifa-rike (under perioden 1011-1238 självständigt i fyra omgångar).
4) I Granada var det till Andalusien sent komna
imazighen som tog makten, de som rekryterats av al-Mansur under hans satsning på en stående armé. Ziridernas dynasti var från berberfolket Senhaja och kontrollerade delar av nordafrika 973-1148 med dagens Tunisien som bas. Taifa Granada fanns 1013-1091. Även Ronda hade en kort tid en taifastat, grundad av imazighen från Zenata-folket. Zenatas mest betydande dynasti var Mariniderna 1244-1465 med huvudstaden Fez.
För att en dynasti ska hålla sig vid makten ska alltså sådan olika intressen jämkas samman. Många olika cykliska teorier finns för detta. Det ligger i sakens natur att om man vill hitta ett mönster för historien fungerar så vill man hitta förlopp som upprepar sig. Hög- och lågkonjunkturer, malthusianska cykler för befolkningsutveckling och jordbruksproduktion, den kinesiska historieskrivningen med dynastiska cykler osv. Gemensamt för teorierna är en systemsyn där inbyggda feed-back-mekanismer i ett samhälle leder till uppgång och fall.
De tidiga muslimska samhällena hade några inbyggda problem som kunde destabilisera samhället. Ett var att skattebasen var till viss del baserad på att kristna och judar betalade en högre skatt. Under expansiva faser bidrog det till ökade inkomster, men under perioder då inte nya områden lades under beskattning och andelen muslimer ökade genom att kristna och judar fann för gott att byta religion, så minskade skatteintäkterna.
Beskattning av muslimer var reglerad i koranen på ett vis som begränsade möjligheterna att ta ut skatt för att finansiera militären. Dynastier som valde att öka skatten utöver det tillåtna riskerade att utmanare kunde anklaga makthavarna för att inte följa islam, utan leva i en orättfärdig lyx. Vissa hov var också utmanande dyra i drift, och det stack i ögonen på fler än rättrogna muslimer.
Ett sätt att upprätthålla en militär styrka var att ha "deltids-soldater", i princip var den urspungliga arabiska armén en sådan. Medan hälften var ute och slogs var andra hälften hemma och skötte boskap och odling. De syriska araber som bildade
junds i Andalusien var organiserade på det viset.
Själva den administrativa apparaten för att ta upp skatterna och organisera mobilisering blev kostsam. Olika rivaliserande grupper inom byråkratin manövrerade för att skapa egna fördelar. I sagorna är de kända som de onda visirerna som skodde sig på godtrogna kalifers bekostnad.
De olika
iqta-systemen var försök att lösa problemen genom att inte betala militärerna direkt utan istället ge dem rättigheter i olika landtillgångar som de kunde utnyttja. Ghaznaviderna och Seldjukerna utvecklade systemet som började användas av abbasierna. Systemet var inte feodalt, då centralmakten behöll alla formella rättigheter och kunde avsätta en lokal jordägare när som helst. En iqta var en rätt att ta ut skatt och behålla en del av den, men den rätten kunde inte ärvas eller säljas och slavarna och bönderna ägdes/styrdes inte juridiskt av iqta-innehavaren utan av den centrala staten (kalifen). I praktiken kunde iqta-innehavarna bli rätt självständiga och det kunde leda till splittring. Tahiriderna är ett exempel på hur detta kunde leda till en separat dynasti.
En annan lösning var att etablera arméer av slavar, direkt underställda kalifen/sultanen. Detta kunde vara ekonomiskt fördelaktigt och militärt effektivt, men det innebar en risk. I många fall tog en ledare inom armén över makten och skapade en ny dynasti baserad på gruppsammanhållning inom armén. En militärkupp skulle man kunna kalla det. Saffariderna och Ghaznaviderna var sådana "slavdynastier", Mamluksultanatet i Dehli (1206-1290) och Mamluksultanatet i Egypten (1250-1517) är andra exempel.
Det finns många olika mekansimer som kan få en dynasti att falla. Den ledande gruppen måste klara av att balansera olika intressen. Interna likheter mellan Khorasan och Andalusien finns i den splittring och instabilitet som fanns trots att bägge områdena upplevde en "guldålder" ur ekonomisk och kulturell synvinkel. Det omgivande stora yttre hotet var olika. I Khorasan dök mongolerna upp oväntat och krossade allt motstånd under några få årtionden, i Andalusien var de kristna staterna i norr ett sakta växande hot.
För översikter över dynastier med tidslinjer, se till exempel:
http://www.metmuseum.org/toah/ht/?period=07®ion=nc
