Bärnstensvägen

Bärnstensvägen är ett namn för gamla handelsvägar mellan Östersjön och Svarta havet/Medelhavet. Bärnsten var högt värderat redan på bronsåldern. Romarna använde bärnsten i smycken och amuletter med läkande kraft. På samma vis som med begreppet "sidenvägen" så var inte bärnstensvägen en väg och handeln bestod inte bara av bärnsten. "Bärnstensvägen" står för ett långvarigt mönster av handel som pågick tvärs över kontinenten, romarna köpte bärnsten, slavar, järn, läder och skinn och sålde keramik, glas och färdiga järnprodukter.
Idag är bärnstensvägen ett turistbegrepp: Bernsteinstrasse, Baltic amber road, osv. Arkeologiparken Carnuntum i Österrike ligger längs en handelsväg från dagens Polen ner till Aquileia vid Adriatiska havet.

Peter Heather lyfter fram vägen längs floden Vistula (Wisla) ner mot dagens Ukraina och vidare längs floden Dnestr (Dnister) till Svarta havet. Detta är gammal kulturmark och handel måste ha pågått i alla tider längs floderna. Handeln innefattade en militär komponent, att alls forsla värdefulla varor innebar att man måste bygga upp en organisation för att behålla dom. Likt sogdierna längs sidenvägen, chamfolket på sydkinesiska havet eller Putún maya, måste de som handlade här haft kapacitet att skapa de allianser som krävdes för att resa säkert och få betala rimliga tullar. Bäst affärer gjorde sannolikt de som kontrollerade gränslandet till Romarriket, som ibland även kunde inkassera romerska subsidier för att hålla kontroll på området. Men samtidigt var det ett högriskområde. Peter Heather beskriver i "Empires and barbarians" hur romerska armén under sin krafts dagar med regelbundenhet såg till att ingen makt utanför limes kunder växa sig stark. Mord, splittring och krig ingick i romarnas normala verktygslåda för att säkra gränsen. Ursprungligen hade imperiet erövrat områden fram till de gränser som det lönade sig att försvara, utanför dem var det så fattigt att det kostade mer än det inbringade att fortsätta expandera riket. Men under 100-300 e.Kr. så ökade jordbruksproduktionen även utanför romarrikets gränser, sannolikt på grund av att rent svedjebruk kompletterades med kunskaper kring hur stallgödsel kunde användas för ökad bördighet. Och i detta senare läge har även den militära oganisationen utanför romarriket ökat och kejsarna förmådde inte längre mobilisera för expansion. Peter Heather betonar att den drivande kraften bakom den komplicerade utveckling som följer under "folkvandringstiden" är den ekonomiska skillnaden mellan Romarriket och de olika grupper som finns utanför. De olika gotisktalande gruppernas förflyttningen från områden runt Vistula till Svarta havet utgör främst en ekonomiskt betingad migration. I detta skede lyckas vissa stormän med sina följen (på engelska retinues, på latin comitatus, på svenska hird) ta kontroll över grupper av människor och skapa allianser i försök att skapa en lokalt ekonomiskt och militärt säkerställd situation. Dessa grupperingar var inte "folk", Peter Heather skriver att de var "komplexa politiska associationer" eller "coherent mass of population". På samma vis som att begreppet "bärnstensvägen" inte betecknar en väg så är inte begreppet "visigoter" en beteckning på ett folk. Ingen karavan gick längs hela sidenvägen utan handeln var främst en regional handel mellan olika grupper i centralasien, som i sin tur handlade med de omgivande imperierna. Och inget "folk" vandrade längs bärnstensvägen under folkvandringstiden.

Moche, Lima, Nazca och Tiwanaku

Sydamerika år 600 faller lite utanför mina skriverier då det inte finns några skriftliga källor alls utan all kunskap baseras på arkeologi och hjälpvetenskaper. Men eftersom en viktig inspiration till mitt historieintresse var några dagar i Peru så måste jag göra några anteckningar. Då upptäckte jag den fantastiska porträttkeramiken från Moche-kulturen och de märkliga ruinerna i Chan-chan, 5 km väster om dagens Trujillo, och själva känslan av överraskning över att detta fanns är det jag minns bäst. Lite av den känslan av överraskning kan jag återuppleva när jag sitter och läser, det är så mycket som förvånar mig.

Moche tar sitt namn efter Rio Moche, döpt efter språket Muchic (eller Mochica, ett i praktiken utdött språk från en språkgrupp som var en av de betydande i Peru och Ecuador före katastrofen på 1500-talet).

Genom att organisera bevattningen av de nederbördsfattiga dalgångarna i Moche och den större floden Chicama norr om Moche, och genom ett framgångsrikt fiske, byggdes en betydande kultur under perioden 100-800 e.Kr. Efter nedgången på 700-talet ersattes Moche av Chimú som byggde den stora adobe-staden Chan-chan från 850 och behöll kontroll över området fram till att de erövrades av Inka 1470.

Moches mest berömda ruiner är Huaca del Sol och Huaca de la Luna vid Cerro Blanco. 130 miljoner lerstenar gjorde Huaca del Sol till den största lerstensbyggnaden i Amerika. Ordet "huaca" är quichua och betyder helig plats.

Michael E. Moseley skriver i "The Incas and their ancestors" att ett mega-niño-fenomen drabbade huvudstaden strax före år 600. Översvämningar och en storskalig erosion förstörde både staden och bevattningskanalerna och ett omfattande återuppbyggnadsarbete påbörjades. Men sedan kom sanddyner att begrava staden som övergavs och ersattes med Pampa Grande, 5 mil från havet. Michael Moseley jämför lite dramatiskt med flytten av det romerska imperiets huvudstad från Rom till Konstantinopel. Det var inte bara en flytt av en överklass, det var en samhällsomställning som fick betydande följder för samhällets organisation. Men han får bygga sådana slutsatser på sådant som fördelningen av tillverkningsmärken på lerstenarna och hur gudabilderna ändrades då havsrelaterade gudar fick en mycket större betydelse.

Det är keramiken som gör Moche till något helt speciellt. Ett av de viktigaste muséerna är Museo Arceológico Rafael Larco Herrera:


Men vill man se bra bilder på internet har Metropolitan museum mer att erbjuda:
http://www.metmuseum.org/toah/hd/moch/hd_moch.htm

Söderut längs kusten ligger Lima, namngett efter floden Rimac. Keramik från perioden 100-650 hänförs till
Lima-kulturen vars lämningar nu finns under staden. Några ruiner finns kvar, till exempel Huaca Pucllana som byggdes ca 500. Det var Lima som grundande Pachacamac, även om templet byggdes ut under de senare Huari (eller på engelska Wari). Fynd från Huaris har hittats så lång norrut som vid Cerro Pátapo nära Chiclayo, som började byggas på 600-talet, betydande fynd från 700-talet, och Huarikulturen fanns kvar till 1100-talet.

Ännu längre söderut fanns Nazca-kulturen. Nazca (stavas även Nasca) är mest känt för de storskaliga "teckningar" i öknen som arkeologerna kallar geoglyfer. De skapades främst 200 f.Kr - 500 e.Kr. Anm 20250804: Nazca-folket byggde även stor en rituell tempelstat i öknen - Cahuachi. På SVT visar de aktuell forskning om Nazca.

Uppe i Anderna fanns flera olika kulturer, till exempel Recay som levde uppe vid Rio Santas källflöden sydöst om Moche. De handlade med Moche, deras typiska keramik återfinns även nere vid kusten.

Den mest betydande kulturen uppe på altiplanon var Tiwanaku (eller Tiahuanacu), 7 mil väster om La Paz 400-950 vid Titicaasjön. Tiwanaku konsoliderades år 400 e.Kr och utvecklade ett framgångsrikt form av upphöjd odling kallad suka kollus. Ser man detta uppifrån ser det lite ut som geoglyfer.

En längre torka kring år 562 ledde till en centralisering av samhället. Handelsvägar organiserades med karavaner av lamadjur. Gravar av resande från Tiwanaku har hittats i San Pedro i Atakamaöknen, där salt var en handelsvara, och i Azapadalen i norra Chile.

Det är oklart vilket språk som talades, det kan ha varit aymara men kan även ha varit de utdöda språket pukina. Enligt Michael Moseley är det även oklart varför Tiwanaku förföll från ca 950 men jordbävningar, klimatförändringar och intern revolt finns med bland förklaringsförslagen.

Anm 20250906: Tiwanaku är relaterat till Huari-kulturen, se till exempel Världskulturmuseérnas databas.

Las Pirámides del Sol y de la Luna

Pyramiderna utanför Mexico City var det monumentala centrumet i Mesoamerikas största stadsbildning år 600. Solpyramiden är 75 meter hög, och kan i storlek bara jämföras med La Danta i El Mirador och pyramiden (templet) i Cholula utanför staden Puebla. Men som helhet, med pyramiderna, den stora centrala gatan (De dödas gata) och den omgivande bebyggelsen, var detta det överlägset största centrumet i Mesoamerika.

Här levde kanske 200 000 människor. Mer än 2000 byggnader har dokumenterats, allt från palats till små verkstäder, i området  som totalt täcker ca 4*6 km. Man vet inte vilket folk som byggde detta eller vilket språk de talade. Platsen började bebyggas 600 f.Kr och var som störst mellan 300-600 e.Kr, sen började en nedgång och 750 hade staden kollapsat.

I staden bodde grupper från andra ställern, zapoteker från Oaxaka, maya, och man har även hittat runda hus typiska för Veracruzområdet. Staden var ett centrum för bearbetning och handel med obsidian, en glasliknande sten som var ytterst användbar för att tillverka skärande verktyg, pilspetsar mm men även prydnadsföremål.

Namnet Teotihuacán är namnet på nahuatl och betyder Gudarnas plats. Nahuatl talades av de folk som kallades aztekerna av spanjorenra nära tusen år senare. Aztek är ett samlingsnamn för flera folk, bland andra mexica. Deras stora stad, Tenochtitlan, låg där Ciudad de México ligger idag, 45 km sydväst om pyramiderna. Idag talas nahuatl av 1,5 miljoner människor som kallas nahua. Men vilket språk som talades i pyramidernas stad vet man inte, det finns ingen skrift bevarad, eller åtminstone har man inte kunnat koppla inristningarna i templen till ett språk på ett säkert sätt.

Nahuatl hör till gruppen Aztek-Tanoan-språk som är spritt från västra Nordamerika (till exempel Utefolket som gett namn till Utah) ner till Nicaragua. Nahuatl spreds kraftigt under den aztekiska storhetstiden och trängde undan andra språk. I Nicaragua fanns till exempel grupper som talade chorotega, ett nu utdött språk tillhörande språkgruppen Oto-Mangue-språk, dvs släkt med zapotek. En språk likt chorotega talades i Cholula i Mexico och grupper kan ha flyttat söderut därifrån. Typiska choroteganska ortnamn är Mateare, Mombotombo och Diriamba.

Det språk som flertalet människor som bodde i Teotihuacán talade var troligen ett språk inom gruppen Oto-Mangue, en tidig form otomi-mazahua, enligt David Wright Carr. Mer kan läsas på spanska här:
http://www.arts-history.mx/sitios/index.php?id_sitio=52021

Obsidian, salt, kakaobönor och bomull hörde till de viktigaste handelsvarorna. Vissa grupper av mayaindianer kan ha haft kontroll över handelsvägarna i södra delen av mesoamerika.
http://www.mexconnect.com/articles/1574-the-ancient-maya-a-commercial-empire

Putun maya tycks ha spelat en sådan roll från 900-talet, men vilka som var handelsspecialister år 600 är inte klarlagt. Klart är att de stora städerna Tikal, Kalakmul och Teothihuacan utgjorde de viktigaste handelsplatserna i konkurrerande handelsnät som sträckte sig över hela mesoamerika.

Monte Albán, Palenque, Tikal och Lamanai år 600

Monte Albán var zapotekernas huvudstad, mäktigt beläget på ett berg som reser sig 400 meter över Oaxacadalen. Utsikten från berget är storslagen, med Sierra Madre som fond. Den naturligt lätt försvarade platsen bidrog till att Monte Albán kunde vara en huvudort från grundandet 500 f.Kr och fram till 750 e.Kr. Zapotekerna hade goda relationer med stormakten Teotihuacán i norr. Monte Albáns nedgång som centralort sammanföll med Teotihuacáns. Men år 600 såg staden ut ungefär som man kan föreställa sig från ruinerna, med det stora torget omgivet av plattformarna med byggnader på och den viktiga bollplanen. 30000 människor bodde här och i sluttningarna runt staden.
http://whc.unesco.org/en/list/415/gallery/

Mayastäderna Palenque och Tikal nere i låglandet var däremot år 600 inte alls färdigbyggda, de berömda ruinerna är från tempel som byggdes senare, under perioden 640-800. Tikal efterträdde El Mirador som den största mayastaden från 300 e.Kr. Här bodde som mest ca 10 000 människor med ytterligare ca 50 000 inom 25 km radie. År 600 fanns gravtemplen som kallas "Norra akropolis", åtta tempel av kalksten samlade på en plattform med flera stelar uppställda på torget framför. En stele är en upprest sten med bilder och text som redogör för någon viktig händelse.


David Drew skriver att maya såg hela komplexet som en symbolisk bild av en sjö över underjorden, med stelar som stensträd och templen som berg som förband jorden med himlen. Templen byggdes ovanpå gamla tempel, vilket syns tydligt i utgrävningarna i Copan. Där har man byggt upp en modell av ett av de mindre överbygda templen med färgerna de var målade med - rosalila.
http://chichcalan.com/vrml/copan.html

Mayafolken var uppdelade i många olika städer med omgivande odlingsbygd. Exakt hur maktfördelningen var mellan de olika centralorterna försöker man tolka utifrån de texter som finns inristade i tempel och på stela. Tikal hade tidigt tagit över kontrollen över intilliggande Uaxactún och skapat allianser med bland annat Palenque och Copán. Tikal förlorade i en konflikt mot den andra betydande maktalliansen Calakmul /Caracol 562. År 600 begravdes den kung som idag kallas Animal Skull efter hur hans mayatecken ser ut. David Drew gissar att han kan ha varit en slags quisling, en lokal person som styrde åt kungen i Caracol som hette Yahaw-te (regerade 553-599), vars tecken kallas Lord Water.

I Palenque regerade en kvinna vilket var ovanligt. Hon hette Lady Ol Ik´nal. (Det blir engelska titlar eftersom jag följer David Drews text i The lost Chronicles of the Maya Kings). Hon styrde i 20 år, från 583-604. Hennes son blev kung men han fick inte heller någon sons varför den patriliniära tronföljden bröts igen och brorsdottern "Resplendent Quetzal" blev regent 612-615.
Hennes son var den berömda kungen i Palenque, Pakal I, regent 615-683. Hans behov av att återupprätta Palenques storhet och hans egen rätt till kungapostitionen trots att arvsföljden brutits gjorde att han byggde de storartade och vackra byggnaderna i Palenque. Hans gravlock är den berömda bilden av kungen och livsträdet. 

Tikal tog stryk även på 600-talet, först på 680-talet med Hashaw Chan K´awil I (682-734?) besegrades Calakmul och Tikal återvände till första maktpositionen i området.

David Drew jämför stridigheterna mellan mayarikena med de interna konflikterna mellan små riken i England under samma tid (the heptarchy). Få försvarsanläggningar finns bevarade, runt Tikal finns spår av vallar men de kan lika gärna vara delar av bevattningskanaler. Den enda säkert belagda försvarsanläggningen ligger i Becán, i centrum av Yuacatanhalvön, 15 mil norr om stridslinjerna runt Tikal.

En plats som måste nämnas är Lamanai, vars ruiner ligger i dagens Belize. Redan 100 f.Kr fanns här en hamn för stora kanoter, och handel bedrevs med bomull och kakaobönor. En bevarad stele restes i Lamanai 625 e.Kr på språket Yukatek Maya och fortfararande på 1100-talet var Lamanai en betydande ort, när alla andra mayastäder avfolkats i regionen.

Mayafolkets sjöfart är fortfarande ett dåligt utforskat område: http://www.mayadiscovery.com/ing/history/navigators.htm

Anm 2025-02-16: Nya städer upptäcks i Mexico, se till exempel nyhet om Valeriana.

Mesoamerika för 3000 år sedan

Meso betyder "mellan", men mesoamerika är inte detsamma som Mellanamerika. Mesoamerika syftar på ett kulturellt enhetligt historiskt område, där flera folk med olika språk påverkade varandra, och vissa gemensamma drag återfanns inom hela området. Grunden var ett jordbruk med majs, bönor, squash och chili (arter av spanskpeppar (Capsicum) t.ex. jalapeño). De naturliga förutsättningarna inom området skiljer sig mellan Mexicos högland och de tropiska regnskogsområdena, och mellan kuster, sumpmarker och torrare områden. Vid domesticeringen av grödorna bildades sorter anpassade till de olika miljöerna, vilket skapade en stor variation. Även lokala förekomster av bergarter, som obsidian, gjorde att förutsättningarna skilde sig åt på olika platser.
Handel mellan grupper skapade ändå en gemensam resursbas, som syns i fynd från ca 1500 f.Kr.  "Mesoamerika" karakteriserades av bofasta byar och senare städer, med en härskarklass som utvecklar en elitkultur, där eliten hos olika grupper har mera gemensamt med varandra än med den övriga bondebefolkningen. En rituell kalender med 260 dagar, kombinerad med en solkalender med 365 dagar, användes för att noga notera viktiga datum i de härskande familjernas liv. Även många religiösa föreställningar liknade varandra mellan de olika områdena. I ritualerna ingick bollspel och blodsoffer. Mesoamerika är alltså ett tidsbestämt begrepp som avser området från dagens El Salvador upp till norra Mexico från den begynnande urbaniseringen, ca 1500 f.Kr, till undergången 1520-1600 då befolkningen i Mexico minskade från 25 miljoner till 1 miljon.

Erövringen av Amerika måste vara den mest genomgripande katastrof som någon befolkning drabbats av. Det gör också att all tidigare historia är mycket svårare att redogöra för, så mycket minne försvann och förstördes.

Från ca 3000 f.Kr. finns fynd av domesticerade former av majs och squash i Tehuacandalen i norra Oaxaka. Keramik, tyg vävt av bomull, handstenar för att mala majs. Bofast byliv blir allt vanligare även om det kombineras med jakt och fiske, skriver David Drew i "The lost Chronicles of the maya kings".

Några valda uppgifter från Maja Hagermans "Försvunnen värld" som tidsmässiga referenspunkter.
I Uppland vid samma tid lever fortfarande säljägarbefolkning men kanske även tidiga bönder på de platser som stiger ur havet.  Keramik hittas från trattbägarkulturen längs Enköpingsåsen, en sydlig influens. Andra fynd härrör från stenyxekulturen, med östlig anknytning. De äldsta sädeskornen som hittats vid utgrävningarna längs E4 är från 2300 f:Kr. Större enkla långhus beläggs i fynd vid Kyrsta från 2000 f.Kr. En guldtråd från ca 1700 f.Kr är det äldsta guldfyndet och bronsföremål hittas från denna tid, som bronssvärden från Bragby och Sommaränge. Fornborgen vid Predikstolen är från 1100 f.Kr, Hågahögen, Skandinaviens guldrikaste grav från bronsålder, är från ca 1000 f.Kr. Hällristningar är svårdaterade men utgör bilder som talar till oss från stenålder och bronsålder.

I Mesoamerika under den perioden, 3000-1000 f:Kr, sker en stark utveckling mot urbanisering och arbetsdelning. Låglandsjordbruket, med upphöjda odlingar (tidiga former av chinampas), var produktivt, men arbetsintensivt och krävde gemensam planering. Terassodlingar i högläntare terräng ledde till motsvarande krav på samarbete. De grupper som lyckades att organisera sitt arbete kunde skapa ett överskott. Vissa familjer lyckas bättre än andra med att ena folk bakom fungerande lösningar, både vad gäller produktion och hur makten ska fördelas och kontrolleras. Framgångsrika hövdingadömen skapas varav några går att se i de arkeologiska lämningarna, det är de elitgrupper som väljer att bygga monument som syns i historien.

De tidigaste tempelhögarna har hittats i Chiapas (Paso de la Amada). Men det är på östkusten, i det låglänta Veracruz kring floden Coatzacoalcos, som byarna från ca 1100 f.Kr börjar växa ut till städer.
 David Drew kallar det för "The Olmec Impact", olmekernas kultur har sitt centrum i Veracruz men spår av dem hittas i Chiapas och norrut till Tlatilco i Mexicodalen och söderut till Chalcuapa i dagens El Salvador. Coatzacoalcosfloden är inte Nilen eller Indus, snarare som Themsen, 32 mil lång, men med ett medelvattenflöde som är större än Themsens, mera som Ångermanälvens. Den och dess biflöden rinner vid  det smalast stället mellan Mexikanska golfen och Stilla havet, näset som heter Tehuantepec (jaguarens kulle). Namnet på floden betyder "där ormen är gömd" på nahuatl, aztekernas språk, men ursprunget till namnet är säkert olmekiskt. Den befjädrade ormen (aztekernas Quetzalcoatl) hör till mesoamerikas ursprungsmyter men jaguaren var det viktigaste mytiska djuret i olmekisk bildkonst. San Lorenzo kallas platsen för det största olmekiska befolkningscentrat, berömt för statyer som består av stora stenhuvuden. Här bodde kanske 5000 människor, hantverkare, handelsmän, bönder med bostad i staden och eliten av präster/administratörer/militärer. I de närmast omgivningar bodde ytterligare 10000 personer.

Motsvarande utveckling sker nere i Petén, där mayakulturen har sitt centrum. Den första större staden är Nakbé, 13 km söder om det senare och mera betydande El Mirador. 1000 f:Kr var Nakbé en större by men från 700 till 400 f.Kr växer Nakbé till en stad med tusentals innevånare.

Även i Mexicodalen är det ca 600 f.Kr som urbaniseringen tar fart, medan Zapotekerna i Oaxaka har en tidigare stadsbildningshistoria. San José Mogote är en föregångare till Monte Alban, men fynd från perioden 1300-850 f.Kr. Det är här det första skriftspråket finns dokumenterat från ca 600 f.Kr.

Det är kanske det tydligaste kvittot på att organisationsgraden i samhället ökat, det krävdes skrift. Maya var de som utvecklar skriften längst, till ett komplett skriftsystem av ordtecken och stavelsetecken. Den började användas 100 e.Kr och användes fram till spanjorerna kuvade de sista fria mayaindianderna i slutet av 1600-talet.

De långväga kontakterna var begränsade i Amerika. Jared Diamond redogör i "Guns, Germs and Steel" för att flera växter domesticerades oberoende av varann i Mesoamerika och Sydamerika. Studier av mutationer visar att flera ursprung finns för arter som limabönor (Phasoleus lunatus), vanliga bönor (P. vulgaris) och chilipeppar (Capsicum  annuum/chinense). Squash och texasmålla (amerikansk gåsfot) tycks ha domesticerats separat i mesoamerika och östra nordamerika. Förklaringen är att nord-sydlig spridning inte är så sannolik då klimatzonerna ändras-

Motsvarande gällde för skriftspråkets användning i mesoamerika, det spreds inte vare sig norrut eller söderut. Jared Diamond menar att det är kopplat till svårigheterna med spridning av odlingssystemen, och det utgör ett av hans argument för att den gamla världens öst-västliga utbredning var en rent geografisk fördel för utveckling av jordbruksbaserade skriftkunniga kulturer.

Nordamerika fram till år 600

Nordamerikas historia före 1492 är inte särskilt väl beskriven i de två historiska atlaser jag kollat i. Bland de första sidorna finns några världskartor, som visar hur människan spridit sig över jorden och när man börjar med jordbruk i olika områden. Sen kommer några sidor som täcker sydamerika och mesoamerika upp till Rio Grande, men allt norr därom finns inte på karta förrän koloniseringen påbörjas.

Själva namnet Amerika är förstås ett 1500-talsbegrepp. Amerigo (en italiensk variant på Henrik) Vespucci skrev reseberättelser om sina färder och en tysk kartograf , Martin Waldseemüller, valde America som namn på en del av det nya landet i väster som han ritade in på en karta 1507. Den första kartan där Nordamerika syns är från 1511: http://www.sil.si.edu/Exhibitions/Voyages/1-1-Ptolemy.jpg

För ca 15000 år sedan passerade människor landtungan vid Berings sund, enligt John Haywoods atlas från 1999. Bonniers Atlas över mänsklighetens historia anger som "sannolikt ankomstdatum" 23000 f.Kr. Skillnaderna beror på hur man bedömer olika möjligheter att ta sig via öppningar i istäcket mellan Sibirien och Amerika och hur man tolkar fynd från till exempel Cactus Hill,Virginia.

Till Chile kom människor för 14800 år sedan enligt tidsbestämda fynd från Monte Verde i norra Patagonien.

Fem olika haplogrupper har identifierats i mitokondrie-DNA hos ursprungsbefolkningar i Amerika, enligt National Geographics Atlas of the Human Journey. DNA-studierna stöder en inflyttning mellan 20000-12000 år sedan. Eftersom landvägen stängdes när Berings sund öppnades vid istiden slut kommer inte fler folk in i någon större skala förrän på 1500-talet. Inuiter rör sig över hela det arktiska området men de går inte söderut. Jämför med skandinaviens historia där de första människorna flyttade in i Skåne för 14000 år sedan men sedan har följts av ständiga in-och utflyttningar.

Odlingskartorna i atlasen över Amerika visar på kalebasser och solrosor i Nordamerika. Kalebassen, Lagenaria vulgaris, är ursprungligen från Afrika och den kan alltså ha förts över till Amerika av människan. Andra tidigt odlade arter var Texasmålla (Chenopodium berlanderi), "liten havre" (Hordeum pusillum) och squash.
Majs börjar odlas i Mexico ca 2700 f.Kr. Förenklat kan man säga att odlingarnas nordgräns vid Rio Grande blir en antropologisk gräns för det som kallas mesoamerika, då de mexikanska majsodlande kulturerna skiljer sig från de huvudsakligen jägar-, fiskar- och samlar-samhällena norrut. Gamla fynd från jägarsamhällen finns till exempel i Poverty Point Louisiana (ca 1700- 700 f.Kr.).

Majs sprids inte norrut förrän härdiga sorter utvecklats, i liten skala från 200 e.Kr och mera framgångsrikt av Mississippikulturen från 900 e.Kr.

Språkatlasen ger inte heller många insikter i Nordamerikas tidiga historia. Sju större språkfamiljer har identifierats och jag räknar upp dem med det namn på folk som jag känner igen bäst, men det är folk som fanns under koloniseringen, deras tidigare historia är i de flesta fall okänd.

1. Eskimo-Aleut/ Inuit–Unangan.
2. Algic, ex Cheyenne, Blackfoot, Cree, samt en liten grupp söder om Rio Grande; Kickapoo.
3. Mosan, nordliga västkustfolk, ex Bella Coola (Nuxalk)
4. Na-Dene, en spridd grupp, ex Chipewyan (Hudson Bay), Hupa (västkust), Navajo och Apache (i sydväst)
5. Hokan-Siouan, ex Irokesiska språk som Mohawk och Sioux-språk som Lakhota, Hokan
6. Penutian, sydliga västkustfolk, ex. Miwok,
7. Aztec-Tanoan, ex. i söder Hopi, Nahuatl, i väster Shoshone,  i Oklahoma Kiowa och Comanche.

Utan kartböckernas stöd hämtar jag lite spridda uppgifter från wikipedia:
Majsodling (med bönor, squash mm) spred sig norrut kring 1000 f.Kr (tidigaste fynden av majs i Arizona är från 2000 f.Kr) och utgjorde en bas för kulturell utveckling kring Coloradofloden och dess biflöden, i dagens New Mexico och Arizona. Dessa kulturer indelas i fyra grupper, två av dem är Hohokam och Ancient Pueblo Peoples. År 600 e.Kr var de etablerade med byar av lerhus och keramiktillverkning. Från 750 finns lämningar av de större samhällen som gett upphov till namnet "pueblo people" och klimatförändringar gjorde att de började bygga bevattningskanaler och vattenreservoarer. Exempel på detta finns i Mesa Verde National Park.

De stora floderna Mississippi och Missouri utgjorde en naturlig bas för samhällsbyggande. Cahokia, Illinois, är en betydande arkeologisk lämning från 800-1000 e.Kr 13 km sydöst om St.Louis.
Mississippikulturen storhetstid var senare, se till exempel denna teckning baserad på fynden från Etowah-högen nära Atlanta, Georgia.

Den "gamla kopparkulturen" vid de stora sjöarna, främst i Michigan, lämnade efter sig en rad kopparföremål, som anses vara tillverkade av så ren kopparmalm som kunde bearbetas utan att smältas om. Man talar inte om någon bronsålder i Amerikas historia, utan använder andra indelningar beroende på vilken kultur man studerar. "Late Woodland period" är sökordet för perioden 500-1000 e.Kr., främst kopplat till Hopewell-kulturen i Ohio och dess kopplingar till andra fynd i östra USA. Högarna i Newark är kanske det mest spännande, med möjligheter till olika astronomiska tolkningar.

Anm 2023-10-05: tidiga fotspår visas här: https://edition.cnn.com/2023/10/05/americas/ancient-footprints-first-americans-scn/index.html. ca 22000 år sedan i Tularosa Basin, New Mexico, USA.

Bibliotek år 600

De flesta "texter" år 600 bevarades nog i minnenas bibliotek. Den indiska traditionen betonade reciterandet ur minnet av de klassiska texterna, och även sådant som matematiska bevis skrevs på vers för att underlätta för minnet att upprepa dem.

Alberto Manguel skriver i sin fina essäsamling "Nattens bibliotek" att större delen av den arabiska litteraturen "länge var anförtrodd sina läsares minnen". Så var det nog också med de flesta folks poesi och historieberättande.

Tidiga berömda bibliotek är förstås de grekiska, biblioteken i Alexandria och Pergamon. Inget av dem fanns kvar år 600. Av biblioteket i Alexandria finns inget kvar, inte ens någon bild som visar hur det såg ut. Pergamon-templet står uppställt på nya museumet i Berlin. Det romerska biblioteket Celsus i Efesos förstördes i en jordbävning 262, men ruinerna finns kvar.

Under kejsar Konstantius II (337-361) etablerades ett bibliotek i Konstantinopel där flera av de grekiska klassikerna bevarades.

I Kina skrevs böckerna inte på papyrus eller pergament utan på bambustickor eller på siden. Under Sui på 590-talet införde ministern Niu Hung en belöning för alla som "offrade" böcker till det kejserliga biblioteket i Daxing/Changán.

Sassaniderna hade betydande biblitotek i Ktesifon och från 490 i Gondeshapur. Mycket av detta förstördes vid det arabiska maktövertagandet 638, men Gondeshapur behöll en roll som centrum för medicinskt kunnande.

I Rom fanns resterna kvar av de många bibliotek som funnits. Kanske var Trajans bibliotek Ulpia värt ett besök år 600. En rekonstruktion av hur det såg ut innan förfallet imponerar: http://penelope.uchicago.edu/~grout/encyclopaedia_romana/imperialfora/trajan/bibliotheca.html

I södra Italien grundade Cassiodorus sitt Vivarium ca 560. Han skrev regler för munkar, Institutiones, mellan 530 och 550, medan han fortfarande levde i Konstantinopel. Klostret Vivarium fanns fortfarande 630.

Biskop Isidorus i Sevilla hade tillgång böcker av Cassiodorus och av minst 15 andra författare, viktigast kanske kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus men även till exempel Plinius den äldres Naturalis historia från 77 e.Kr. Isidorus citerar fler klassiker, ofta utan referens, men många gånger är det citat i andra eller tredje hand.

Alberto Manguel återger en tidlös berättelse från dagens Colombia. Där låter man åsnor transportera böcker till bergsbyarna, "biblioburros". I en by behöll man Homeros Illiaden. På fråga varför de inte lämnade igen den svarade de att de kände igen sig. "Den handlade om ett krigshärjat land där galna gudar nyckfullt bestämde ödet för människor som aldrig visste vad kriget gällde eller när de skulle mista livet".