Språk och guld

Det finns över 2000 språk i Afrika idag. En indelning i bara fyra-fem språkgrupper, afro-asiatiska, nilo-sahariska, niger-kongo, koisan och språk på Madagaskar, det är sannolikt en förenkling. I andra beskrivningar räknar man upp 19 olika språkgrupper/språkfamiljer.

Detta kan delvis bero på vad man ska ha indelningen till. För den inomvetenskapliga lingvistiska diskussionen utgör gruppindelningen ett sätt att klargöra förekomsten av olika språkfenomen. Klickljud, tonande språk, prefix och suffix som skapar rika system av substantivklasser, singular-kollektiv-pluralbildningar osv.

Men i ett bredare sammanhang utgör språkens fördelning en karta till kulturhistorien. För tider och platser som saknar skriftliga källor blir det plats för mycket gissande när arkeologiska fynd kopplas till sentida förekomst av olika språk.

Namngivningen av några av språkgrupperna har tagit fasta på flodernas betydelse. Området runt Nilens övre lopp tycks vara en utgångspunkt för flera folk som sedan sökt sig västerut i Sahel eller söderut ner mot de stora sjöarna. Floderna Niger och Kongo har på liknande vis fått ge namn till en grupp som inrymmer många språk, de mest kända är bantuspråken som shona, zulu och swahili i centrala och södra Afrika. Bantuspråken hänförs till undergrupper som också fått namn efter floder, Volta i nuvarande Burkina Faso och Ghana och floden Benue som är ett tillflöde från Kameruns högland till Nigerfloden.

En radikal förenkling jag sett göras är att kalla Niger-Kongo-språkens folk för jordbruksfolk, de nilo-sahariska som boskapsskötare, och Koisan för jägare och samlare. En sådan förenkling är givetvis missvisande, med den ger en grov bild att utgå ifrån. Bantuspråkens expansion från Nigeria/Kamerun-området kan kopplas till arkeologiska fynd från jordbrukare och användning av järn. Det var en process som troligen började 1000 f. Kr. och som påverkade stora delar av södra Afrika men stannade upp vid klimatgränsen i syd.

Mandespråken kan utgöra en egen grupp. Mande var det språk som talades av soninke, som etablerade riket Wagadu kring Nigers norra krök och mot Senegalflodens övre lopp. Rikets ledare hade titeln Ghana, och riket kallas ofta för Ghanariket, (ca 700-1230 men med en förhistoria sannolikt från 300 f.Kr.). Riket låg alltså inte där dagens Ghana ligger, utan i dagens södra Mali, och sydöstra Mauretanien. Mandespråken har hänförts till Niger-Kongo-gruppen, men skiljer sig så mycket att det kan utgöra en egen grupp. Molefi Kete Asante beskriver i "The history of Africa" hur Ghanariket blev ett betydande rike genom sin kontroll över handeln med salt och guld. Redan romarriket hade handlat med Ghana sedan gruvorna i provinserna i Spanien och Rumänien sinat, och under senare århundraden blev Ghana den viktigaste leverantören av guld till medelhavsområdet. Tidiga fynd av bebyggelse i sten och textilproduktion kan också kopplas till området. Likt det senare imperiet Songhai kan alltså Ghanariket förknippas med en egen språkgrupp. Den organisation som upprätthölls under århundraden kan trots senare invasioner och kolonialism återfinnas som en särart i språk som tillhör Mandegruppen, till exempel mandinka, soninke och bambara.

Tillägg 20170924: I DN idag redogörs för ny forskning där det framkommit att jordbruksfolk/herdefolk från mellanöstern tycks ha migrerat söderut i Afrika innan bantuexpansionen. Referens är bland andra en svensk populationsgenetiker Pontus Skogslund, verksam vid Harvard. En till referens som borde nämnts i DN är Carina Schlebusch vid Uppsala universitet.

Nilo-sahariska språk

I min vanliga källa till språkhistoria, The Atlas of Languages, Comrie/Matthews/Polinsky, 2008, är stycket om de nilo-sahariska språken mycket kortfattat. De skriver att språken i gruppen är mycket olika varandra och många av dem har inte studerats så mycket. Atlasen delar in de nilo-sahariska språken i chari-nilenspråk, sahariska och songhai. Mer står inte, så följande är mest från wikipedia.

Vill man ha mer detaljerade uppgifter om olika språk och deras nuvarande situation kan man läsa här:
http://www.sorosoro.org/en/language-planisphere#map

Geografiskt återfinns språken idag i södra Sahara och från södra Sudan och ner mot Tanzania. Songhai talas i väster av ca tre miljoner människor som lever längs floden Nigers nordliga lopp. Songhai är influerat av mandespråk, och är så annorlunda övriga nilo-sahariska språk att songhai kan anses bilda en egen språkgrupp. Ordet songhai refererar egentligen till den muslimska ledande gruppen som etablerade songhaririket med huvudstaden Gao 1340- 1591. Rimligen hade språket en lång tidigare historia, så jag antar att det fanns föregångare år 600 som levde inom Ghanariket där mandespråk dominerade. Eller så kom de songhaitalande österifrån och förde med sig traditioner från Nilenområdet.

Kring tchadsjön fanns de som talar de sahariska (eller västsudanesiska) språken. Idag är det främst de 3 miljoner i Niger som talar spåket kanuri, med ytterligare en miljon som talar kanuri i Nigeria och Kamerun. Det språket har rötter i ett muslimskt kungarike, Kanem-Borno, som låg runt tchadsjön från 900 till 1900. Från år 600 finns bara arkeologiska belägg från området. De samlas under namnet Sao-civilisationen, som finns beskriven från 600 f.Kr fram till 1500-talet.

Chari-Nilenspråken, eller östsudanesiska språk, utgör den största gruppen av nilo-sahariska språk. Chari är floden som från söder förser Tchadsjön med vatten. Tyvärr inte tillräckligt med vatten, sjön som en gång varit världens sjätte största sjö, håller på att torka ut helt.

En grupp inom Chari-Nilenspråk är de språk som stammar från gammal nubiska (t.ex. kenzi-dongolawi-språken som talas i det nya landet södra Sudan). Den största gruppen är de nilotiska språken, som Dholuo med 5 miljoner talande idag i Kenya och Uganda, Dinka som talas av tre miljoner i södra Sudan, Teso med två miljoner i Uganda, och maa-språk som talas av 900000 massajer.

Viss skrift finns bevarad för gammal nubiska, men för de nilotiska språken är det svårt att säga något om hur de användes år 600. Eftersom det språkligt går att hitta kopplingar till det gamla Kush-riket finns det många försök att visa att olika folkgrupper har en bakgrund i den gamla egyptiska högkulturen, till exempel för Luo. Eftersom detta leder rakt in i de vanliga problemen med olika moderna behov av att visa på en lång historia, så är det svårt att veta vad som är relevant bland de träffar som google bjuder på.

Garamanterna

Garamanterna är det grekiskt/romerska namnet på ett folk som levde i sydvästra delen av dagens Libyen, i området som kallas Fezzan. Det finns olika uppgifter på vilken period deras samhälle var betydelsefullt, de ligger mellan 500-200 f.Kr och 500-700 e.Kr. Det var sannolikt amazigher (berberfolk) eller en blandad befolkning. De utnyttjade underjordiska vattenreservoarer till att bevattna öknen, de grävde tunnlar som här kallas foggara som liknar qanaterna i Iran. Därmed kunde de skapa flera större bosättningar i området, med huvudorten Ghadamés 15 mil väster om Murzuq. Odling, boskapsuppfödning, smide, textilframställning och handel genom Sahara med guld, salt och slavar säkrade en relativt god ekonomi. Garamanterna har uppmärksammats nyligen då satellitbilder visar nyupptäckta ruinerna i hundratal ca 5 mil söder om Murzuq. Se till exempel National Geographics artikel om detta. http://news.nationalgeographic.com/news/2011/11/111111-sahara-libya-lost-civilization-science-satellites/

Isidorus av Sevilla nämner garamanterna i Etymologin, bland annat i ett stycke som handlar om vatten som det viktigaste av de fyra elementen. Han skriver att garamanterna har en källa som har så kallt vatten på dagen att det inte går att dricka, medan det på natten är så varmt att det inte går att beröra. Isidorus skriverier om Afrika är fantasifulla men att han kopplar garamanterna till vatten är passande. Han kallar garamanterna för "söner till Apollon", ett positivt epitet.

Isidorus anger att Nord-Afrika, som han kallar Libyen, börjar i Egypten och i söder ligger Etiopien fram till Atlasbergen i väster. Den norra kusten längs Medelhavet  slutar vid Gades-sundet, och har från öster provinserna Libya Cyrenensis, Pentapolis, Tripolis, Byzaicum, Kartago, Numidia, Mauritania Stifensis, Mauritania och Tingitana och sedan kommer man i Isidorus cirkelformade värld till Etiopien igen.

Pentapolis är samma område som Cyrenensis. Namnet syftar på de fem grekiska städerna Cyrene med hamnen Apollonia, Ptolemais (på latin Tolmeta), Barqa (som senare blev arabernas namn på området), Balagrae och Berenize/Euesperides (dagens Benghazi). Flera jordbävningar drabbade städerna, den mest förödande var tsunamin år 365. Vandalerna skövlade Tolmeta och år 600 var städerna redan de ruiner som än idag utgör viktiga arkeologisk lämningar av vad som varit provinshuvudstäder.

Tripolitana var förstås tre städer; Oea, som låg där dagens Tripolis ligger, Leptis Magna 13 mil öster om Oea och Sabratha i väster. Oea är överbyggt medan Leptis Magna och Sabratha finns på Unescos lista över världsarv. Även Tripolitanas städer hade minskat i betydelse år 600, hela området led av en relativ tillbakagång.

Att garamanternas samhälle försvann berodde antagligen på att vattentillgångarna tog slut. Det i sin tur kan ha bidragit till att även kustens städer gick tillbaka. Trycket från aggresiva amazigher i kombination med minskat stöd från det relativt impopulära Bysans och minskade handelsmöjligheter både via Sahara och över Medelhavet utarmade de tidigare så blomstrande kuststäderna. Upprepade jordbävningar och en klimatförsämring under 500-talet gjorde inte situationen bättre.

Sedan araberna tagit Alexandria år 642 fortsatte de och mötte inte mycket motstånd förrän de kom till området runt Kartago, varken Pentapolis eller Tripolis hade någon egen styrka att försvara sig. Barqa blev den arabiska huvudorten i området. Och garamanterna försvinner ur historien.

Afro-asiatiska språk i Afrika år 600

I Adulis, det kommersiella centrumet i riket Axum, talades geéz, latin, grekiska, arabiska, egyptiska, persiska, meroitiska och andra afrikanska språk. Molefi Kete Asante skriver i sin "The history of Africa" att det skrevs drama, på tragedier och komedier i Axum. Obelisker restes som ingraverades med texter som dokumenterade Axums historia.

Geéz, arabiska, egyptiska och meroitiska är afro-asiatiska språk. Den viktigaste undergruppen är de semitiska språken, som arabiska och geéz tillhör. Hebreiska är också ett semitiskt språk men judar i Axum talade geéz och det finns fortfarande en judisk grupp som gör det.

Totalt idag finns det ca 350 miljoner människor som talar afro-asiatiska språk, och då dominerar arabiskan med 310 miljoner. År 600 var det annorlunda, arabiskan var ännu inte ett världsspråk.

Geéz är en föregångare till språk i dagens Etiopien som amhariska och tigrinja. Skriften geéz används fortfarande men som talat språk förekomme geéz främst inom liturgin i vissa ortodoxa etiopiska kyrkor, som det språk som deras gamla Bibel är avfattad på.

Meroitiska är språket som talades i det antika rikets Kush efterföljare längs Nilens övre lopp, kring staden Meroe. Moderna kushitiska språk är oromo och somaliska. Oromo är det största språket i dagens Etiopien och talas även i Eritrea och av några hundratusen i Kenya. Bejanomadernas språk släktar också till de kushitiska språken. Beja kallades av romarna för "blemmyae". De var viktiga för transporterna kring Axum, när Axums kung Ezana I besegrade Beja ca 350 valde han att respektera Bejas roll och låta dem behålla en viss självständighet.

Meroitisk skrift var rent alfabetisk, en utveckling från den hieroglyfbaserade egyptiska skriften som gett upphov till en blandning av piktografisk och fonetisk skrift kallad demotisk skrift. Den grekiskt baserade varianten av demotisk egyptiska heter koptisk skrift.

Semitiska språk utmärks av att roten till orden består av konsonanterm medan vokalbyten skapar böjningsformerna. Ett exempel på svenska skulle vara ordet "skriva" vars rot då blir "skr-v". Detta gör det logiskt att det egyptiska skrivspråket hade en symbol för ljud med tre konsonanter. På arabiska har skriva roten "k-t-b". "Hon skriver" heter "ti-ktib", "hon skrev" blir "katab-it". Men arabiskan går längre i denna systematik, ordet för bok är "kitaab" och i plural "kutub".

Amazighspråken hör också till de afro-asiatiska språken. Ordet "berber" är latin, och betyder barbar, som romarna kallade alla folk de fann ocivilicerade. Bättre alltså att kalla berberfolk för deras eget ord amazigh, som betyder "fria män". Plural på amazigh är imazighen, enligt principen om vokalbyte. Men det blir svårt att följa på svenska så jag föredrar att skriva "amazigher". Tyvärr är ordet "tuareg" ett arabiskt ord som betyder "gudsförgäten", och tuaregerna själva kallar sig "tamasheq", men snart tappar man bort sig om man inte håller sig till gamla koloniala namn på folk.

Tchadspråken är även de afroasiatiska. Det mest betydande idag är hausa som skiljer sig från de andra språken genom att vara ett registertonspråk, en påverkan från omgivande Niger-Kongo-språk.

I ett annat inlägg ska jag skriva mer om Niger-Kongo-språken och de andra betydande språkgrupperna i Afrika, de Nilo-Sahariska språken (inklusive Songhai som kanske är en egen språkgrupp) och Khoi-San-språken. På Madagaskar finns ytterligare en språkgrupp, där talas malagassiska som tillhör den austronesiska malajo-polynesiska gruppen

Resplan Afrika år 600

Startpunkten är hamnstaden Adulis i riket Axum. Adulis låg vid Röda havet, 5 mil söder om dagens Massawa i Eritrea. Förutom att vara den viktigaste transithamnen för handeln mellan Indien och Medelhavet, så var Adulis en viktig utskeppningshamn för elfenben, guld och slavar som kom via huvudstaden Axum som låg åtta dagsetapper in i landet på 2000 m.ö.h.
Axum var en stormakt på 600-talet, ett mäktigt rike från ca år 100 som fick en kristet styre från ca 330. Rikets roll som  knutpunkt för handeln minskade i och med arabernas kontroll över Röda havet från 650 men Axum fanns kvar som en allt mer isolerad kristen utpost fram till 900-talet.

Målet för resan är Jenné-Jeno, en stad som hade över 20000 invånare söder om floden Niger. Här låg det antika Ghana, ett rike som finns beskrivet i skriftliga källor från 800-talet men som hade en lång tidigare historia, med arkeologiska fynd från 200. Riket fanns kvar till 1200-talet. Nigerfloden beskriver en båge upp mot Saharaöknen innan den vänder söderut mot havet, och längs dess lopp grundades flera viktiga bosättningar, till exempel de som blev Timbuktu och Gao.

Att tvära över Afrika från öster till väster är och var inget normalt vägval, men det ställer en del intressanta frågor kring framkomlighet och avstånd. Det finns belägg för ett antikt utbyte mellan kulturerna längs Nilen och de kring Niger men det måste ha varit av liten omfattning.

Från Adulis var en naturlig väg att via Axum ta sig vidare till Nilens övre lopp och staden Dongola i det nubiska riket Makurra. Längs Nilen låg "de tre kungarikena". I norr Nobatia med den berömda katedralen i Faras, där idag Assuandammen breder ut sig. I mitten Makurra, ett rike som från 650 skrev ett fredsavtal kallat Baqt med det muslimska kalifatet, ett avtal som höll i nästan 700 år. Söder om det Alodia eller Alwa, med huvudstaden Soba 2,5 mil söder om dagens Khartoum i Sudan.

Ett vägval var alltså att ta sig 100 mil från Adulis till Soba och därifrån resa västerut i kanten av Sahara via Tjadsjön. Från Soba till dagens Zinder i Niger är det 350 mil, från Zinder till Gao i Mali är det 130 mil. Och från Gao är det 100 mil till för att komma till Djenne. 680 mils resa, det är nästan lika långt som resan Stockholm - Mecka (som enligt googlemap är 710 mil). Och längre än Nilen, världens längsta flod, som är 665 mil.

Ändå är detta den raka vägen. Alternativen är långa omvägar. En resväg hade varit att följa med ett skepp söderut mot Zanzibar och stiga iland i någon hamn längs kusten av dagens Kenya eller Tanzania. Skäl för att resa denna väg kunde vara att följa bantufolkens expansionsväg från östkusten tillbaka till de bantu-talande folkens ursprungsområde i det som är dagens Nigeria och Kamerun. Ännu längre söderut skulle man ha kommit till proto-khoisan-talande folk. För den  resan rekommenderar jag Lasse Bergs "Gryning över Kalahari".

Den väg jag ska titta på mera är den norra omvägen, via Nordafrika och sedan genom Sahara på de gamla karavanlederna. För att ta sig norrut kunde man åka båt norrut från Adulis till hamnar i Röda havet och sedan landvägen till Nilen. Den gamla kanalen var inte i bruk, den skulle rustas upp först efter 641 då araberna behövde en transportväg för spannmål till Mecka.

Ett alternativ var att ta sig från Adulis till Makurras huvudstad Dongola och därifrån reda nedströms Nilen. Dongola låg ovanför den tredje katarakten, så det var inte en lugn flodfärd hela vägen ner till det gamla Memfis där Nildeltat tidigare börjat.

Ville man undvika första katarakten skulle man redan här kunnat vika av inåt Libyska öknen till den sydligaste av Egyptens fem stora oaser, Kharga, och därifrån tagit sig västerut mot Kufra och Murzuk, oaser i dagens Libyen.

År 600 hade Nilens förgrening flyttat längre norrut, Memfis var övergivet och den bysantinska garnisionen och biskopssätet låg i Babylon, några kilometer nedströms från Memfis (närmare det gamla On, eller på grekiska Heliopolis). Det romerska fortet Babylon byggdes under kejsar Trajanus ca 100. Araber, främst från Jemen, under ledning av Amr ibn al-As erövrade fortet år 641 (år 20 AH), och anlade sin huvudstad Misr al Fustat nära Babylon och det är här Kairos centrum ligger idag.

Härifrån kunde man sedan antingen ta landvägen västerut via oasen i Bahariya eller resa ner till Alexandria för att ta båten till Kartago, som även det år 600 var en del av bysantinska riket. Från Kartago var huvudvägen söderut via Ouargla (Wargla).

Förenklat kan man tala om tre-fyra viktiga karavanvägar genom Sahara. En genom dagens östra Libyen, genom Kufra, ner mot Tchadsjön, som då var en av världens största sjöar. En central karavanväg gick från Murzug i dagens västra Libyen rakt söderut till Bilma mitt i sandöken Grand Erg de Bilma i Niger och därifrån till Agadez och vidare till Zinder eller Gao. Förutom Bilma var det höglänta (1400 m.ö.h.) Tamanrasset en nyckelpunkt mitt i Sahara. Dit kunde man ta sig från Murzug via passen i Ghat (Garamanternas område) men även från Ouargla i dagens Algeriet. Från Ouargla till Agadez är det 230 mil. Det fanns även vägar från oaserna i dagens södra Marocko (Sijilmasa) till Tamanrasset. Från Marocko gick även västligare leder, den viktigaste via saltgruvorna i Taghaza i norra spetsen av dagens Mali. Lederna från Tamanrasset och från Taghaza möttes i Timbuktu.

230 mil på dromedar (av grekiskans ord för gående). En dromedar kan klara maximalt 40 mil genom öknen utan längre raststopp. En dagsetapp kan vara mellan 15 km och fyra mil. Att korsa hela öknen tog alltså mer än 100 dagar. En rundresa för att sälja salt från Bilma till köpare i Niger och sedan hem igen kunde ta ett halvår.

Från Timbuktu var det 40 mil till Ghanarikets förmodade huvudstad Kumbi Saleh och sedan ytterligare 40 mil till resmålet Jenné-Jevo.

Slaveriet

Varje historiskt nedslag riskerar att landa i ett fåtal namngivna manspersoner, ofta de som gett upphov till perioden som fått ge namn till den platsen vid den tiden, i brist på andra uppgifter om alla de människor som levde i området.

De 240 miljoner människor som levde år 600 (plus minus 60 miljoner eftersom osäkerheten i uppskattningen är stor) var förstås hälften kvinnor, och de flesta var unga. Folk livnärde sig främst som bönder och lantarbetare eller som boskapsuppfödande nomader.

Relativt många var jägare och fiskare, med lantbruk som en mindre del av sin försörjning. De är inte så synliga i den skriftliga historien och lämnade få arkeologiska lämningar men de fanns runt alla de samhällen jag passerat på min 600-hundratalsresa. "Fjärde världen" är ett begrepp som används idag om "ursprungsfolk", på många ställen år 600 var "ursprungsfolken" den dominerande gruppen. Det är svårt att säga vem som ska räknas som vad.

Slavarna är en annan stor grupp som fanns överallt men inte räknades. Hur många var dom?

Människor kan indelas på olika vis. En utgångspunkt är att alla är unika individer, och oavsett indelning kan ingen människa reduceras till någon statistisk kategori. Men för att beskriva ett samhälles anpassningsförmåga är det intressant att försöka göra en ekonomisk/juridisk indelning av folk. Hur försörjde man sig? Vilken typ av skatteplikt lydde man under? Vilka plikter hade man i händelse av konflikt? Vem ägde vem?

En första ansats skulle kunna vara att de så kallade "civilisationerna" hade en större andel av befolkningen som var relativt ofria bönder eller slavar. Romarnas villasystem byggde på en kombination av slavarbete (servi) och räntebetalande bönder som hörde till villan, så kallade "coloni". När befolkningen minskade från 300-talet blev coloni den allt vanligare formen och samtidigt inskränktes deras rättigheter till något som liknar livegenskap. Omvänt fick slavarna något större rättigheter. Latifundierna var vanliga även provinserna, som i det romerska Nordafrika och i Gallien, och de fanns kvar som viktiga institutioner långt efter att goterna tagit över styret. Slavar utförde en mängd olika uppgifter utom lantarbetet, de var hushållsslavar, hantverksslavar, polisväsendet kunde skötas av slavar, läkare, förvaltaren av villan var slav osv. Dick Harrison beskriver den komplexa bilden i "Slaveri- en världshistoria om ofrihet". De tyngsta formerna var plantageslaveriet, gruvslaveriet och annat grovarbete samt det slaveri som motsvarar dagens sexhandel. Däremot var galärslavar inte en vanlig antik företeelse, roddarna var fria män, det är först på 1500-talet galärslaveri blir ett straff av betydelse.
Justinianus lagsamling kodifierar slaveriet på 500-talet på ett vis som går det till en integrerad del av det bysantinska riket, först på 1000-talet minskade det i betydelse. I praktiken var antalet slavar korrelerat till resultaten i de krig som fördes, segrar innebar krigsfångar vilket resulterade i många slavar. Vare sig kristna eller muslimer hade några invändningar mot slaveri som princip på 600-talet. Harrison  noterar att påven Gregorius (590-604) inte ville att judar skulle ha kristna som slavar, men själv ägde han många slavar som arbetade på de påvliga  jordegendomarna. Muhammed skapade motsvarande regler, en muslim skulle inte ha andra muslimer som slavar. Detta skapade en möjlighet för en slav att blir fri genom att konvertera, eller åtminstone att barnen garanterades frihet. Detta är den religiösa teorin, i praktiken har både kristna och muslimer haft även sina trosfränder som slavar.
Andelen slavar i samhället är svårt att uppskatta. I skrivna källor förekommer många slavar men det är kanske för att dessa källor handlar om de rika familjer som ägde slavar. Krigsfångar räknades i hundratusentals men det blir ändå en mindre andel av en befolkning på 30 miljoner.
I Kina utgjorde krigsfångeslaveri och straffångeslaveri en betydande grupp, även här rör det sig om hundratusentals människor. Men den vanliga kategorin av bönder var "halvfria", eller "fria" men med arbetsplikt i kejsarens tjänst och ålagda att odla vissa grödor, en starkt kringskuren frihet.
I indisk historia är frågan om slaveri än mer komplicerad. Enligt Harrison finns ett parallellt slavbegrepp som inte är relaterat till kastsystemet. För khmerrikets del refererar han till historikern David Chandlers bedömning att hälften av khmerrikets befolkning skulle ha utgjorts av olika kategorier av ofria och förtryckta människor, det var inte ett slavsamhälle men arbetsplikten var omfattande.

Utanför "civilisationerna" var slaveriet annorlunda. Hushållsslaveri, trälar, fanns i många kulturer. Många grupper kunde göra sig inkomster på att i krigsföretag underkuva några grannar för att sedan sälja dem som slavar till de rika centrala stormakterna, medan de själva saknade organisation för att upprätthålla slavarbete i någon större skala. Slaverna, alltså den kulturgrupp som på latin kallades sclavus, hade enligt Peter Heather en förmåga att inkorporera olika folk utan att underkuva dem. Men själva blev de utsatta av en så omfattande handel att på tyska blev ordet slav liktydigt med säljbar krigsfånge. Sen fick det den mera allmänna betydelsen ofri och även i nordiska språk ersatte slav det forna ordet träl.

Krig och till det hörande slavhandel skapade djupgående konflikter mellan folk. Hugh Kennedy skriver att när perserna ockuperade bysantinska områden under perioden 540-570 förde de bort ett stort antal människor för att bygga städer i det sassanidiska riket. Han menade att skälet till att så många slavar togs berodde på den befolkningsminskning som skett. De bysantinska motattackerna var brutala och de två stora rikena bröt ner varandra. När muslimerna tog över makten, tog de också över slavhandeln. Särskilt i Nordafrika drabbas berber-befolkning av att bli tagna som slavar, på ett vis som gjorde att även efter att berberna (eller amazigh som är det korrekta ordet för berber) konverterat till islam, fanns en motsättning kvar mellan araber och berber, som resulterade i massuppror till exempel 741.

Slutsats: slavarna var inte en stor andel av befolkningen, men slaveriet var en integrerad del av samhället och påverkade det på ett djupgående vis.

Nollans väg

Positionssystemet baserat på tiotalet och siffran noll började användas på ett systematiskt vis av indiska matematiker, från 300 eller 400-talet. Att följa hur dessa idéer sedan spreds visar dels på kulturkontakter, dels på olika samhällens förmåga att ta till sig nya tankar.

I "Räknekonstens kulturhistoria" beskriver Georges Ifrah vad man vet om hur det gick till. Bablylonierna hade ett positionssystem baserat på talet 60 och den första "kilskriftsnollan" är belagd från 200 f.Kr. Detta kan ha förmedlats via den hellenistiska kulturen i Indo-grekiska kungadömen, till exempel i Taxila. Men Ifrah hittar inga belägg för det. Han anser att positionssystemet (på sanskrit sthāna) utvecklades i Indien. I en kalender (Lokavibhaga) som dateras till 458 e. Kr. finns den äldsta kända indiska texten som beskriver nollan (śūnya). Både hinduisk och buddhistisk idétradition utvecklade avancerade tankegångar kring begrepp som tomrum, intighet och icke-värde. Astronomen och matematikern Brahmagupta skrev "Det reviderade Brahmasystemet" år 628 i Ujjain. Den skriften kom med indiska resande till kalifen al-Mansur år 776 (160 A.H.)  i Bagdad och översattes av Ibrahim al-Fazzari.

Redan 662 skrev en syrisk biskop (en monofysiskt kristen vid klostret i Kenneserin, och sannolikt en man med goda kontakter med muslimerna) om hur bra den indiska kalendern fungerade. Men han nämner inte nollan, hans syfte var främst att visa att all kunskap inte kom från grekerna. Men någon vidare spridning av dessa tankar till kristna västerut skedde inte förrän 300 år senare.

Indiska buddhister reste till Kina, och kinesiska buddhister gjorde långa studieresor i Indien, så här var utbytet mera rättframt. Indiern som på kinesiska hette Qutan Xida skrev astronomiska och astrologiska skrifter i Changán under perioden 708-729 och han införde nollan i Kina.

Även i Sydostasien spreds indisk räknekonst, inom indiskt influerade kulturer. De äldsta daterade malajiska och khmer-skrifterna med positionssystemet är från 683, den äldsta cham-inskriften från 813. Chamskrift hade en nolla i form av en punkt.

I Europa dröjde det till 1000-talet innan intresset för arabiska skrifter ledde till några matematiska framsteg. Isidorus av Sevilla höll sig till romerska siffror, abakusen och konsten att räkna på fingrarna. Först munken Gerbert från Akvitanien reste till Spanien åren 967-970 och läste där al-Khwarizmis (Muhammed ibn Musa från Khiva, 780-850) och de andra arabiska matematikernas skrifter. Gerbert lärde ut de nio siffrorna men han tog inte med sig nollan. Gerbert blev påve (Sylvester II) och valde att inte sprida fler muslimska påfund.

Först med de täta kontakterna med arabvärlden under korstågstiden och de allt vanligare studieresorna till Spanien under 1100-talet kom al-Khwarizmis "algorismer" att bli mer allmänt kända vid universiteten. Viktigast var arbeten av Leonardo från Pisa (Fibonacci) som 1202 skrev "Liber Abaci", som beskriver räkning med papper och penna, just i strid med de som höll fast vid abakusen. Räknemästarnas skrå erbjöd dock hårt motstånd, de ville behålla monopol på sitt kunnande. Först på 1400-talet blir räknemetoder med "arabiska siffror" vanligare, och 1478 publiceras en handbok i praktisk aritmetik i Italien.

Det tar alltså tusen år för nollan att spridas från Indien till Italien. Det är inte fråga om brister på kontakter mellan folk, utan ett aktivt motstånd mot att ta till sig idén. Räknekonsten skulle omges med sådana svårigheter att de astrologer, handelsmän och skattmasar som bemästrade den kunde tjäna på det utan alltför mycket oberoende kontroll. Även de indiska räknemästarna utvecklade en praxis utan att skriva ner vad som sparades i minne och stryka över, som gjorde det svårt att följa uträkningarna. Jämför med de problem man som vuxen har att hänga med när en ungdom gör en kort division på det vis som lärs ut i skolorna nuförtiden.

Rent prakiskt var också kulramar och fingerräkning mer praktiskt än positionsräkning som krävde ett underlag att skriva siffror på. Griffeltavla och papper var viktiga framsteg som gjorde att uträkningarna inte behövde utföras i sanden. Papper uppfanns i Kina på 100-talet, araberna hade papper år 750 och år 1200 började man tillverka papper i Bologna.

Codex gigas äldsta sidnumrering är gjord med arabiska och romerska siffror, troligen inskrivet på 1400-talet. http://www.kb.se/codex-gigas/Svensk-Codex-Gigas/long/fysiska/#Foliering