I motsats till den kristna mappamundi-traditionen utvecklades inom den muslimska världen en kartografi som utgick från Ptolemaios idéer om hur en världskarta ska ritas.
Jag fortsätter att klicka mig fram på http://cartographic-images.net/ Nummer # hänvisar till den sidan.
Al-Istakhri (#211, - 957) och Ibn Hawqal (#213, - 977) var två geografer som arbetade med en atlas i flera delar. Kartboken bestod av en världsatlas, kartor över de tre haven (Medelhavet, Persiska havet (dvs indiska oceanen) och Kaspiska havet) och 19 kartor över olika områden, som "Maghreb" och "Khurasan". På dessa kartor är Aralsjön utmärkt och Khurasan beskrivs med karavan-lederna utmärkta. Dessa kartor ingick i en tradition som kallas Balkh-skolan. De olika kartorna gick inte att foga ihop till en hel bild.
I Egypten fanns duktiga geografer och deras arbete finns bevarat i ett märkligt dokument kallat "Boken om märkvärdiga ting". http://cosmos.bodley.ox.ac.uk/
Al-Idrisis (#219) kartor från 1150-talet byggde på en mera genomtänkt projektion. Ibn Khalduns beskrivning bygger på al-Idrisis karta och han refererar även till Ptolemaios. Beskrivningen i löpande text skrev han på det traditionella sättet med sju zoner som går efter latitud från söder till norr och tio sektioner efter longitud från väster till öster.
Detta gör att Ibn Khaldun återkommer tre gånger till området runt Khorasan. Jag ska nedan försöka återge hur detta sätt att skriva geografi fungerar.
Först nämns i tredje zonens sjunde sektion staden Surakh, och sedan beskrivs i åttonde sektionen städerna Herat och Balkh och hur Oxus rinner upp i Badakhshan som gränsar till Indien. Enligt Ibn Khadlun flyter sedan Oxus rakt norrut till Aralsjön i den femte zonen. Han noterar flera bifloder, den viktigaste är Wakhshab (Surkhob-floden) som kommer från Tibet.
Senare kommer texten fram till fjärde zonen. Tabaristanhavet (Kaspiska havet) sträcker sig från fjärde zonen och norrut upp till sjunde sektionen (dvs ut i den norra oceanen). Femte zonens sjunde sektion rymmer öknen mellan Fars och Khurasan. Sedan följer ungefär följande text: "På Astarabas-bergets östra sluttningar utbreder sig Nishapur-området som tillhör Khurasan. Söder om bergen och öster om ökenområdet ligger Nishapur, följt av Marw ash-Shahijan (Merv) vid slutet av sektionen. Norr om det och öster om Jurjan (Gorgan) har vi Mihrajan (dagens Esfarayen?), Khazarun och Tus vid sektionens östra ände. Alla dessa platser ligger norr om bergen. Långt norr om dem utbreder sig landet Nasa, som omges av ödsliga öknar i sektionens nordöstra hörn. Den fjärde zonens åttonde sektion rymmer i väster Oxus, som flyter från söder mot norr. På dess västra strand finns Zamm och Amul som tillhör Khurasan, liksom at-Tahhiriya och Gurganj som tillhör Khuwarizm. Sektionens sydvästra hörn omges av Astarabads berg, som redan nämnts i sjunde sektionen. ... I tredje zonen passerar bergen mellan Herat och al-Juzajan och förenar sig slutligen med Buttam-bergen. Öster om Oxus i den södra delen av denna sektion ligger Bukhara-regionen, följt av landet Sogd med Samarkand som sin huvudort. ... Det är i denna del av den nionde sektionen som Tasjkentfloden (SyrDarja) har sin källa.. och flyter slutligen ut i Oxus."
Kanske inte helt lätt att följa detta. Astrabads-berget är bergen sydöst om Kaspiska havet. Astrabad är ett annat namn för Gorgan i området Golestan som på äldre grekiska kartor hette Hyrcania. Bergskedjan heter idag Kopet Dag. Här märks skillnad mot kristna Europeiska kartor som länge hade grekernas Hyrcania som provinsen bortom Fars i Persien, medan de arabiska kartorna givetvis hade namn på områdena längs sidenvägarna.
När sedan texten i femte zonen åter når sjunde sektionen märks att allt blir vagare. Här talas om Volga, och öknar där Ghuzz-turkarna lever och Shiyah-bergen (persiska för Svarta bergen) som skiljer Sarir-folket (avarer?) från khazarer. Nordväst om Aralsjön uppger Ibn Khaldun att det ligger en ännu större sjö som han kallar Ghurghun-sjön. Det skulle möjligen kunna syfta på Balkash-sjön som ligger 100 mil österut, men den var inte större än Aralsjön på den tiden. Möjligen är den större nu eftersom Aralsjön håller på att försvinna.
Ibn Khaldun har klart för sig att Volga är en stor flod som rinner till Kaspiska havet. Han redogör för folk som petcheneger, bashkir- och bulgar-turkar, som lever i sjätte zonens sjunde sektion..
Den sjunde zonen är längst norrut. England omnämns som en ö vars södra del ligger i sjätte zonen och som innehåller ett stort antal städer och är ett magnifikt rike. Bortom England ligger Raslanda (Irland?, Island?) och österut hittar man Polen. I havet norr om Polen finns enligt Ibn Khaldun en stor rund ö, som förbinds med Polen med ett smalt näs. Norr därom ligger ön Barqagha (Skandinavien?). Den fjärde sektionens södra del rymmer i väster Faymazak-folkets land (Finland?). Öster därom Tavastland, följt av Raslindha som är täckt av evig snö och föga civiliserat. Det gränsar till Ryssland.
På kartan som finns inlagd i Ibn Khalduns bok (en version av Al-Idrisis karta) står inget norr om "Jarmaniya" (Germania). Khorasan, Khorezm, Tashkent och Sogdia är utsatt. Nyckeln till de geografiska namnen har referens till Franz Rosenthals översättning till Engelska från 1958. Ibland har arabiska geografiska namn anses kända och översatts medan andra lämnas oöversatta. I Rosenthals version står till exempel "Norway" där det i den svenska översättningen står Barqagha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar