Området runt floden Kaveri utgjorde Cholas (den sena Choladynastin år 885 till 1279) hjärtland. Risodlingarna i det bördiga området där flodens många utlopp mynnar i Indiska oceanen, var en bas för deras rikedom. De många indiska byarna var och är relativt självständiga enheter. Indien bestod av byar. I flera böcker om Indien som jag läst så skriver man om den indiska byn som en slags historisk enhet i sig, som fortlever alltmedan världen omkring förändras. Ett skäl kan vara att den religiösa tron kan utformas rätt unik för varje plats, med särskilda ritualer och lokala gudar och andra andeväsen att tro på. Vissa lokala gudar får en regionalt viktig betydelse. Aiyannar och Karuppu är populära gudomligheter i Tamil Nadu, typiska för dravidisk hinduism. I byn fanns en lokal lärd (pandit) eller präst som kunde recitera de gamla texterna, spå och organisera familjecermonier. Storfamiljer med upp mot 50-100 medlemmar i fyra generationer var vanligt. Överhuvudet var brödernas far eller den äldste brodern. Särskilda regler för hur man fick gifta sig fanns som i antropologisk litteratur benämns "dravidian kinship". Familjen tillhörde en större grupp, kasten. Kastväsendet var detaljerat, det fanns tusentals olika jati som bildade olika typer av sociala grupperingar i samhällena. Vilken jati (oftast yrkesrelaterad indelning) och gotra (släktbaserat) man tillhörde och om man var man eller kvinna bestämde väldigt mycket av den roll en individ kunde ha i gruppen. Det hela är komplext och begrepp har olika betydelse på olika platser. Jag nöjer mig med att konstatera att detta var ett sociocentriskt samhälle, i den mening som används av psykologen Jonathan Haidt.
Tempelstäder i Indien, som de jag nämnde i förra inlägget, hade stor betydelse för hur samhällena var organiserade. Där formades inte bara det religiösa livet utan även handel, rättsväsende och utbildning var delar av templens verksamhet. De gåvor som templen fick kunde återinvesteras i samhälleliga projekt som bevattning, eller som stöd vid naturkatastrofer. Stora dammar byggdes för att reglera Kaveri. Vägar anlades.
Genom brahmanernas roll högst i det indiska kastsystemet kom de att få inflytande över alla delar av samhällets organisering. Olika brahmaner hyste olika varianter av tro, beroende på vilken tradition som de förvaltade. För att bli en dominerande dynasti var man nog tvungen att tillmötesgå olika inriktningar. Även om Cholas i huvudsak var shaiviter fick de även ge stöd till tempel med annan huvudinriktning. Som jag skrev i förra inlägget satsade Chola en hel del på det stora vishnuitiska templet i Srirangam. Till exempel gav Chola-kungen Kulothunga Chola III (regerade 1178-1218) stöd till reparationer. Samtidigt förekom en del förföljelse av oliktänkande, som jag ska titta närmare på när jag ska beskriva filosofen Ramanujas öde.
Runt kungen fanns en liten grupp av administratörer, ett rudiment till en statsapparat. Successionsordningen tycks ha varit någorlunda etablerad. En stabil naturlig stat enligt de begrepp jag använt tidigare. Michael Wood jämför dem med japanska dynastier eller aztekerna, ett styre som kombinerade kulturell blomstring med grym våldsanvändning.
Chola-dynastiernas ledare var främst militära överbefälhavare. Ytterst var den dynasti som skulle ha anspråk på makt tvungen att få omkringliggade ledande släkter att lyda med militära medel, även om en rad andra band knöt olika styrande grupperingar samma. Regionerna kallas mandalam som i sin tur var indelade i mindre områden kallade nadu som bestod av cirka tio byar och ett större samhälle. När Chola var som mest utbredd bestod det av nio mandalam. Systemet med rajamandalam beskrevs av Kautiyla i Arthashastra. Kulothunga Chola III var en av de sista rajorna som hade stort inflytande över hela detta område. Det var enorma arméer som skulle uppbådas för strider på många fronter, det rörde sig om hundratusentals man.
Armén hade egna tempel. Vad jag förstår byggde man inte särskilt avancerade separata borgar utan försvarsanläggningarna var sammanbundna med tempelstäderna. Arthashastra beskriver olika typer av försvarsanläggningar av vilka den viktigast var "nri-durga", ett försvar byggt på antalet beväpnade män mer än på murar och torn. Ett exempel på en borg är Gingee Fort i Viluppuram.
Det var de rika jordbruksområdena som lade den materiella grunden i detta extraktiva samhälle. Men södra Indiens ekonomiska bas var mera varierad. Fiske och handel över havet hade en relativt större betydelse. Samhället framstår också som aningens mera diversifierat än i norr. Detta måste ha skapat incitament att kunna etablera sig militärt även på haven, något som sedan stimulerades av kontakterna i Sysostasien. Choladynastin var de första som organiserade en flotta i Sydindien.
De stora imperiena i norr kontrollerade periodvis områden i söder. Till exempel hade Gupta-riket kring år 375 e. Kr. kontroll över Pallavas i Kanchipuram. Dehlisultanatet under Tuglaq-dynastin hade under en period kring 1350 vasaller så långt söderut som Madurai.
Men i huvudsak tävlade ett antal tamilska dynastier om makten i syd. Keras, Pandyas, Pallavas och Cholas. Dessa dynastier stred med varandra om makten medan de alla gynnade framväxten av handelsgillen som kunde dra nytta av sjöfarten åt öst och väst.
Choladynastin hade en lång historia. Redan 300 f.Kr. var de en maktfaktor i södra Indien, som avtar vid 300 e:kr. En senare storhetstiden kommer med Rajaraja den I och hans son Rajendra (1012-1044) som erövrar Vengi och Kalinga i nordöst (upp mot floden Godavari) och Pandya och delar av dagens Sri Lanka i syd. En ny huvudstad anlandes, Gangaikondacholapuram, 7 mil nordöst om Tanjavur, nedströms floden Killidam (Cooleron på engelska), som är Kaveris norra utflöde.
Som vi tidigare sett var Västra Chalukyas (Kalyani chalukyas) och Hoysala makter i norr, som jämte Pandyas i syd kom att överta kontroll från Chola. Och efter dem växte det fram en ny supermakt, vars huvudstad blev en av världens största städer för sin tid, Vijayanagar (1336-1646). Choladynastin blev aldrig mer en ledande dynasti.
29 februari 2020
9 februari 2020
Fem heliga platser i södra Indien
Mahabalipuram. Srirangam. Rameswaram. Tirupati, Thanjavur. Jag antar att för en hindu är det som att nämna platser som Jerusalem, Mecca eller Santiago de Compostela. Eller Nidaros för att ta ett nordiskt exempel. Det mest kända hinduiska pilgrimsmålet är Varanasi vid Ganges men nu rör jag mig i södra Indien. Det finns flera hemsidor som listar pilgrimsmål, till exempel "holydham.com/where".
Mahabalipuram.
De skulpterade bergskammarna vid Mahabalipuram är samtida med de berömda Kailasatemplet vid Ellora, cirka 600-700 e.Kr. som är skapade direkt som utsnidade ur bergen. De är i en stil som utformades under Pallava-dynastin som jag skrivit några inlägg om, en av de viktiga dynastierna i tamilernas område. Stilen kallas dravidisk, samma som språkgruppen i södra Indien. Antonio Monroy skriver i "Indien" (Förlagshuset Fyris 1987) att den dravidiska stilen kännetecknas av att templen har en central, pyramidformad struktur över gudomens helgedom, en så kallad vimana (gudarnas vagn). Templen har också en pelargång (en mandapa) där pilgrimerna kan söka skydd och ingången flankeras av höga torn kallade gopuram. Templen byggs enligt en plan, en symbolisk avbildande av kosmos som kallas vastu-mandala. Namnet Kailasa på ett tempel betyder att formen ska symbolisera Shivas trädgård eller Shivas paradis. Ett tidigt Kailasa-tempel byggdes i Pallavas huvudstad Kanchi. Templen i både Kanchi och Mahabalipuram är tirtha, det vill säga heliga pilgrimsmål.
Mahabalipuram är ett av 108 Vishnutempel, i den uppräkning som kallas Vaishanava Divya Desam. 108 är ett heligt tal, tolv gånger nio. (Det finns flera listor på 108 tempel, och talet 108 återkommer på många andra vis inom hinudismen). 85 av templen på denna lista ligger i Tamil Nadu och det största av dem alla är Sri Ranganathaswamytemplet i tempelstaden Srirangam.
Srirangam ligger på en stor ö i floden Kaveri i Tamil Nadu, ca 14 mil nordväst om Madurai. Tempelkomplexet är enormt, (63 ha), den största aktiva religiösa anläggningen i världen. Sök på nätet efter bilder. Det är rader av jättelika tempel, lite i formen som mayatempel, och alla är översållade av detaljrikt utformade statyer i olika färger.
Templen i Srirangam fick stora bidrag från många av Choladynastins kungar, en tidig som nämns är Parantaka I (907-955). Under hans regeringstid erövrades Pandyariket som hade sin huvudstad i Madurai. Chola var mäktiga under 300 år men sedan kom Pandya tillbaka med stöd av Hoysala, återigen ett exempel på hur de olika parterna tycks balansera varandra via olika allianser genom århundradena. Kanske ska detta ses som ett gemensamt "dynasti-system" snarare än konkurrerande parter.
Efter Chola kom även Pandyadynastin att bidra stort till byggandet i Srirangam under 1200-talet. Men mellan 1311 och 1371 härjades templen av muslimska attacker. Restaurering skedde under Vijayanagars styre (1336- 1646). En senare stor bidragsgivare var kung Vijaranga Chokkanatha (1706–1739), den siste av dynastin Nayaka som hade sin huvudstad i Madurai (1529 - 1736). Möjligen gav denne regent bort för mycket av sina rikedomar då hans dynastis ekonomi föll samman.
Filosofen Ramanuja (ca 1017- 1137) är den mest berömda personen som bott i tempelområdet. Han är jämte Shankara en av de mest betydande tänkarna inom hinduismen och jag får skriva ett särskilt inlägg om honom.
En viktig högtid är Vaikunta Ekadasi. Under 20 dagar pågår ritualer och fasta i Srirangam till Vishnus ära.
Rameswaram ligger på en ö sydost om Indiens sydspets, och nära Sri Lanka. Templet Ramanathaswamy är helgat till Shiva och ett av de fyra Char Dham som ligger ett i varje väderstreck. De andra tre är Dwarka i väst, Puri i öst och Badrinath i norr.
Tirupati. Venkateswara-templet i Tirumala nära Tirupati var särskilt viktigt för Ramanuja och han återupprättade kulten av Vishnu där, vilket gjorde det till det mest betydelsefulla av alla tempel dedikerade till Vishnu. Tirupati ligger 11 mil norr om Kanchipuram.
Thanjavur var Cholas huvudstad (De senare Cholas 1070-1279) och ligger i den bördiga dalen som omger Tamil Nadus största flod, Kaveri, några mil nedanför Srirangam. Läget är utmärkt, Marco Polo som besökte staden ansåg det vara en mycket rik provins. 19 mil nordöst om Madurai och 30 mil söder om Kanchipuram. Under det brittiska styret kallades staden Tanjore.
Templet Brihadisvara byggdes under Rajaraja I regeringstid (r. 985-1014 e. Kr) och har inslag som är en hyllning till denna kungarnas kung, normalt är hinduiska tempel inte gravar över särskilda människor. Templets vimana är 65 meter högt. Längs väggarna i tempelgångarna finns en rad fina muralmålningar. Templet är helgat till Shiva och har en linga som kallas "Lord of Rajaraja".
Rajaraja I expanderade och konsoliderade Choladynastin rejält, den hade sitt ursprung från 800-talet. Under hans regeringstid utvidgades kontrollen från Sri Lanka i söder upp till Kalinga i norr (mot dagens Odisha). Man angrep till och med in i Gangesdalen, och senare Cholakungar expanderade vidare långt österut (1025 mot Srivijaya på Sumatra) för att kontrollera handelsvägar, och man fick kontroll över Java.
Michael Wood i "The Story of India" (BBC Books) skriver att Cholas tid var en kulturell blomstringstid men han beskriver också hur deras krigståg skildras med en stor brutalitet. Fiender massakreras med förödmjukande metoder och kvinnor våldtas och stympas. Shivas förgörande dans.
Dick Harrison stavar dynastins namn Cola. Det kanske är korrektare på svenska (jämför att Cheradynastin region heter Kerala) men söker man på intranätet får man inte så bra träffar på Cola. Ordet ska enligt wikipedia betyda "nya dynastin" eller "nya riket", och Pandya skulle då betyda "gamla riket".
Mahabalipuram.
De skulpterade bergskammarna vid Mahabalipuram är samtida med de berömda Kailasatemplet vid Ellora, cirka 600-700 e.Kr. som är skapade direkt som utsnidade ur bergen. De är i en stil som utformades under Pallava-dynastin som jag skrivit några inlägg om, en av de viktiga dynastierna i tamilernas område. Stilen kallas dravidisk, samma som språkgruppen i södra Indien. Antonio Monroy skriver i "Indien" (Förlagshuset Fyris 1987) att den dravidiska stilen kännetecknas av att templen har en central, pyramidformad struktur över gudomens helgedom, en så kallad vimana (gudarnas vagn). Templen har också en pelargång (en mandapa) där pilgrimerna kan söka skydd och ingången flankeras av höga torn kallade gopuram. Templen byggs enligt en plan, en symbolisk avbildande av kosmos som kallas vastu-mandala. Namnet Kailasa på ett tempel betyder att formen ska symbolisera Shivas trädgård eller Shivas paradis. Ett tidigt Kailasa-tempel byggdes i Pallavas huvudstad Kanchi. Templen i både Kanchi och Mahabalipuram är tirtha, det vill säga heliga pilgrimsmål.
Mahabalipuram är ett av 108 Vishnutempel, i den uppräkning som kallas Vaishanava Divya Desam. 108 är ett heligt tal, tolv gånger nio. (Det finns flera listor på 108 tempel, och talet 108 återkommer på många andra vis inom hinudismen). 85 av templen på denna lista ligger i Tamil Nadu och det största av dem alla är Sri Ranganathaswamytemplet i tempelstaden Srirangam.
Srirangam ligger på en stor ö i floden Kaveri i Tamil Nadu, ca 14 mil nordväst om Madurai. Tempelkomplexet är enormt, (63 ha), den största aktiva religiösa anläggningen i världen. Sök på nätet efter bilder. Det är rader av jättelika tempel, lite i formen som mayatempel, och alla är översållade av detaljrikt utformade statyer i olika färger.
Templen i Srirangam fick stora bidrag från många av Choladynastins kungar, en tidig som nämns är Parantaka I (907-955). Under hans regeringstid erövrades Pandyariket som hade sin huvudstad i Madurai. Chola var mäktiga under 300 år men sedan kom Pandya tillbaka med stöd av Hoysala, återigen ett exempel på hur de olika parterna tycks balansera varandra via olika allianser genom århundradena. Kanske ska detta ses som ett gemensamt "dynasti-system" snarare än konkurrerande parter.
Efter Chola kom även Pandyadynastin att bidra stort till byggandet i Srirangam under 1200-talet. Men mellan 1311 och 1371 härjades templen av muslimska attacker. Restaurering skedde under Vijayanagars styre (1336- 1646). En senare stor bidragsgivare var kung Vijaranga Chokkanatha (1706–1739), den siste av dynastin Nayaka som hade sin huvudstad i Madurai (1529 - 1736). Möjligen gav denne regent bort för mycket av sina rikedomar då hans dynastis ekonomi föll samman.
Filosofen Ramanuja (ca 1017- 1137) är den mest berömda personen som bott i tempelområdet. Han är jämte Shankara en av de mest betydande tänkarna inom hinduismen och jag får skriva ett särskilt inlägg om honom.
En viktig högtid är Vaikunta Ekadasi. Under 20 dagar pågår ritualer och fasta i Srirangam till Vishnus ära.
Rameswaram ligger på en ö sydost om Indiens sydspets, och nära Sri Lanka. Templet Ramanathaswamy är helgat till Shiva och ett av de fyra Char Dham som ligger ett i varje väderstreck. De andra tre är Dwarka i väst, Puri i öst och Badrinath i norr.
Tirupati. Venkateswara-templet i Tirumala nära Tirupati var särskilt viktigt för Ramanuja och han återupprättade kulten av Vishnu där, vilket gjorde det till det mest betydelsefulla av alla tempel dedikerade till Vishnu. Tirupati ligger 11 mil norr om Kanchipuram.
Thanjavur var Cholas huvudstad (De senare Cholas 1070-1279) och ligger i den bördiga dalen som omger Tamil Nadus största flod, Kaveri, några mil nedanför Srirangam. Läget är utmärkt, Marco Polo som besökte staden ansåg det vara en mycket rik provins. 19 mil nordöst om Madurai och 30 mil söder om Kanchipuram. Under det brittiska styret kallades staden Tanjore.
Templet Brihadisvara byggdes under Rajaraja I regeringstid (r. 985-1014 e. Kr) och har inslag som är en hyllning till denna kungarnas kung, normalt är hinduiska tempel inte gravar över särskilda människor. Templets vimana är 65 meter högt. Längs väggarna i tempelgångarna finns en rad fina muralmålningar. Templet är helgat till Shiva och har en linga som kallas "Lord of Rajaraja".
Rajaraja I expanderade och konsoliderade Choladynastin rejält, den hade sitt ursprung från 800-talet. Under hans regeringstid utvidgades kontrollen från Sri Lanka i söder upp till Kalinga i norr (mot dagens Odisha). Man angrep till och med in i Gangesdalen, och senare Cholakungar expanderade vidare långt österut (1025 mot Srivijaya på Sumatra) för att kontrollera handelsvägar, och man fick kontroll över Java.
Michael Wood i "The Story of India" (BBC Books) skriver att Cholas tid var en kulturell blomstringstid men han beskriver också hur deras krigståg skildras med en stor brutalitet. Fiender massakreras med förödmjukande metoder och kvinnor våldtas och stympas. Shivas förgörande dans.
Dick Harrison stavar dynastins namn Cola. Det kanske är korrektare på svenska (jämför att Cheradynastin region heter Kerala) men söker man på intranätet får man inte så bra träffar på Cola. Ordet ska enligt wikipedia betyda "nya dynastin" eller "nya riket", och Pandya skulle då betyda "gamla riket".
8 januari 2020
Högsta högen
Hågahögen är ungefär 7 meter hög och 45 meter i diameter. En bronsålderhög med en grav som var i "äldre" stil, dvs jämförbar med många äldre högar i Danmark, som Borum Eshøj på Jylland (7 meter hög och 37 meter i diameter). Danmark har över 20000 bronsåldershögar som är högre än 2 meter. Varav flera heter Lusehøi. Det finns en Store Ludshøi på norra Själland i Gribskovs kommun. Den högen var 9 meter hög och 30 meter i diameter. Och så finns den mer berömda Lushøi i Assens kommun på Fyn, som är yngre, från 900-700 f.Kr. (ref. Voldtofe-dynastin). Intill den finns Store Buskehøj som är 9 meter hög och 90 meter i diameter.
Innan man byggde på höjden så byggde man på längden, så kallade långhögar.
Langdos (långdösen) på Jylland är 140 meter lång och dateras till någon gång cirka 3000-4000 f.Kr.
I södra Tyskland fanns Bornhöck, nära det Nebra där man hittade himmelsskivan, var 20 meter hög och 80 meter i diameter. Men den högen grävdes bort redan på 1840-talet, prima svartjord. Senare tiders utgrävningar har fastställt en ursprunglig höjd på kanske 13 meter och diameter på 65 meter. Bornhöck är ett exempel från den höggravskultur som på tyska heter Hügelgräberkultur, från bronsåldern ca 1800-1300 f.Kr.
En intressantast "hög" är Maeshowe på Orkney. Kunskapskanalen har visat några program om de avancerade byggen som hittats på Orkney, med huvudplatsen Ness of Brodgar. Maeshowe är stor som Hågahögen (7 meter hög och 35 meter i diameter). Men den är från cirka 3000-3500 f.Kr, och inuti den finns en stor gravkammare, som ett helt rum. Högen är därmed en "chamber tomb". Tidigare än så byggdes stora gånggrifter , "passaged tombs", till exempel de i Newgrange och Knowth på Irland (ca 3200 f.Kr). Vid Knowth hittade man en sten med månens faser inristade. Jämför även med Kiviksgraven som är från 1400 f. Kr, som kan ha varit betydligt högre än den är idag,
I öster kallas gravhögar för kurgan. En känd grav är Majkop-kurganen (3700-3100 f.Kr.) Som ligger vid Majkop i norra Kaukasus, i ryska regionen Adygea. Sök på Maikopskaya culture, och titta på den fina guldoxen.
Anm: Cheopspyramiden var sannolikt 147 meter hög. Numera är den 138 meter hög. Dess bas är 230,4 meter (precis på några tiotals mm enligt wikipedia). Den byggdes som gravmonument för farao Khufu (Cheops är grekiska) cirka 2600 f.Kr.
Innan man byggde på höjden så byggde man på längden, så kallade långhögar.
Langdos (långdösen) på Jylland är 140 meter lång och dateras till någon gång cirka 3000-4000 f.Kr.
I södra Tyskland fanns Bornhöck, nära det Nebra där man hittade himmelsskivan, var 20 meter hög och 80 meter i diameter. Men den högen grävdes bort redan på 1840-talet, prima svartjord. Senare tiders utgrävningar har fastställt en ursprunglig höjd på kanske 13 meter och diameter på 65 meter. Bornhöck är ett exempel från den höggravskultur som på tyska heter Hügelgräberkultur, från bronsåldern ca 1800-1300 f.Kr.
En intressantast "hög" är Maeshowe på Orkney. Kunskapskanalen har visat några program om de avancerade byggen som hittats på Orkney, med huvudplatsen Ness of Brodgar. Maeshowe är stor som Hågahögen (7 meter hög och 35 meter i diameter). Men den är från cirka 3000-3500 f.Kr, och inuti den finns en stor gravkammare, som ett helt rum. Högen är därmed en "chamber tomb". Tidigare än så byggdes stora gånggrifter , "passaged tombs", till exempel de i Newgrange och Knowth på Irland (ca 3200 f.Kr). Vid Knowth hittade man en sten med månens faser inristade. Jämför även med Kiviksgraven som är från 1400 f. Kr, som kan ha varit betydligt högre än den är idag,
I öster kallas gravhögar för kurgan. En känd grav är Majkop-kurganen (3700-3100 f.Kr.) Som ligger vid Majkop i norra Kaukasus, i ryska regionen Adygea. Sök på Maikopskaya culture, och titta på den fina guldoxen.
Anm: Cheopspyramiden var sannolikt 147 meter hög. Numera är den 138 meter hög. Dess bas är 230,4 meter (precis på några tiotals mm enligt wikipedia). Den byggdes som gravmonument för farao Khufu (Cheops är grekiska) cirka 2600 f.Kr.
Anm 2022-01-08: En riktigt gammal och hög hög är Silbury Hill 3,5 mil norr om Stonehenge. 39 meter hög och byggdes ca. 2750 f.Kr. Det finns en till mindre hög i närheten kallad Marlborough Mound som är hälften så hög. En rad högar i England har undersökts men de flesta har varit försvarsanläggningar byggda efter 1066, så kallade motteborgar ("motte and baily castle"). Skipsea castle har visat sig vara en motteborg som byggdes på en gammal hög från 400 f.Kr.
Anm 2025-12-26: En mycket låg hög som jag helst skulle förbise helt men av namnmässigt skäl måste omnämna är "Kung Kåres hög" i Dalsland.
Uppsala högar är sentida konstruktioner, från 550-625 e.Kr. och numera 7-11 meter höga.
31 december 2019
Månen och Plejaderna
Sista dagen på år 2019 syntes månen på himlen över Habborskullarna vid tvåtiden på dagen, i sydöst. Det var inte en tunn nymåne utan snart halvägs mot en halvmåne. Enligt tabeller var det nymåne 26 december (dvs månen helt mörk) och halvmåne (första kvarteret) ska det bli 3 januari.
Klockan sex på kvällen hade månen hunnit förbi söder, den var ungeför i 210 grader. I öster höll just Orion på att komma upp över horisonten och Plejaderna syntes alltså ganska högt på himlen. Sen vart det molnigare och hela observationsarbetet förföll.
Men fortsatta iakttagelser skulle kunna avslöja ett viktigt mönster, rörande hur månen och Plejaderna kan användas för att fastställa viktiga datum under våren. Detta beskrivs i boken "Himmelsskivan från Nebra" av Harald Meller och Kai Michel (Daidalos, 2018). Himmelsskivan hittades i Tyskland på ett ställe 65 km väster om Leipzig, och den är daterad till 1800-1750 år f.Kr, dvs till bronsåldern.
Jag ska inte i detta inlägg berätta mer om bakgrunden utan går direkt på en aspekt av himmelsskivans astronomiska betydelsen. På skivan syns bland annat en månskära och sju prickar som föreställer stjärnhopen Plejaderna. Astronomen Rahlf Hansen kom med en förklaring till vad skivan kunde visa med detta (sid. 116). Månskärans tjocklek på himmelsskivan motsvarar en måne som är 4,5 dagar efter nymånen. Det motsvarar ungefär den måne som syntes idag, 22 procent syntes enligt denna månkalender . Men idag låg alltså plejaderna i ett annat väderstreck. Längre fram på våren kommer plejaderna att synas nära den tilltagande månen. (Det som kallas att de är i konjunktion).
Enligt min tolkning av en stjärnkarta (en planisfär ur en Stjärnguide av Robin Kerrod) kommer Plejaderna att närma sig månen kring 20 mars. 2020 års nymåne vid den tiden är den 24 mars och 5 dagar efter det blir då den 29 mars. Motsvarande tilltagande nymåne år 2019 inföll 11-12 mars och den därefter 10 april.
I ett inlägg 28 februari 2013 gjorde jag en översikt om olika kalendrar. Enligt den babyloniska lunisolära kalendern innehöll ett år 12 måncykler, och sedan infördes med vissa mellanrum en skottmånad för att justera månaderna gentemot årstiderna. Rahlph Hansens tes är att himmelsskivan visar ett sätt att se när skottmånaden ska införas. Den första månaden i den babyloniska kalendern startade vid den första månskäran i det vi kallar mars. Babylonierna kallade månaden för Nisañu, eller "nisannu". Judarna tog över denna kalender under fångenskapen och den hebreiska kalendern kallar sin första dag Nisan 1, som infaller den 26 mars i år. Förra året (2019 enligt gregoriansk kalender) var Nisan 1 den 6 april.
12 måncykler tar totalt ungefär 354 dygn. Det fattas alltså 11 dygn för att få ett solår om 365 dagar, Lägger men till en extra måncykel vart tredje år så kompenserar man nästan för detta fel, man får ett fel på cirka 3,5 dag. Rahlf Hansen hittade, som det beskrivs i boken, en beskrivning av detta i babylonisk kilskrift från 600-200 f.Kr. Texten skulle lyda ungefär: Om månen och Plejaderna står i konjunktion den 1 nisannu är allt i ordning det året. Om månen skulle visa sig vid Plejaderna först den 3 nisannu var detta år ett år då en skottmånad ska infogas.
Under bilden som ska illustrera detta i boken står att månskäran drar förbi Plejaderna. Som jag fattar detta så menas att om man en vår tror att nyårsdagen ska infalla cirka det vi med vår kalender kallar 10 mars så ser man att månskäran som passerar Plejaderna är tjock, lika tjock som på himmelsskivan, och då lägger man till en skottmånad och väntar till nästa nymåne. Jag får återkomma i mars med observationerna.
Det bör noteras att eftersom detta leder till ett fel på flera dagar så krävs ett mer komplicerat upplägg för att få en lunisolär kalender att fungera över lång tid. De synodiska måncyklerna går jämt upp med solåret över en period på 19 år. Detta upptäcktes i Mesopotamien och grekerna lärde sig det och en sådan cykel kallas numera en Metonisk cykel efter atenaren Meton som levde kring 430 f. Kr. I en sådan kalender ska man ha sju skottperioder över en nittonårsperiod.
Men himmelsskivan är alltså minst 1000 år tidigare. Och den hittades långt från Mesopotamien.
Anm: Med den gregorianska kalenderns för långa månader så blir det alltså så att i vissa månader infaller två fullmånar. Nästa gång en sådan fullmåne syns är 31 oktober 2020. En sådan måne kallas på engelska av någon anledning för "blue moon".
Anmärkning 20200514: En alternativ enklare förklaring till Nebraskivans betydelse är att den skulle visat på vinterblotet, som var första fullmånen efter första nymånen efter vintersolståndet. Det menar arkeologen Jonathan Lindström, i en artikel i Populär arkeologi nummer 1/2020. Stämmer det skulle skivan syftat på 10 januari år 2020. Han menar också att skivan kan ha varit en kosmisk bild utan kalenderinslag. Jag får medge att mina försök att följa upp bokens teori i mars påvisade ett problem, nämligen att det ofta är molnigt i Europa. Ett stort beroende av himmelsobservationer som kräver att man kan mäta månskärans bredd vid vissa tillfällen kan inte ha varit så smart.
Klockan sex på kvällen hade månen hunnit förbi söder, den var ungeför i 210 grader. I öster höll just Orion på att komma upp över horisonten och Plejaderna syntes alltså ganska högt på himlen. Sen vart det molnigare och hela observationsarbetet förföll.
Men fortsatta iakttagelser skulle kunna avslöja ett viktigt mönster, rörande hur månen och Plejaderna kan användas för att fastställa viktiga datum under våren. Detta beskrivs i boken "Himmelsskivan från Nebra" av Harald Meller och Kai Michel (Daidalos, 2018). Himmelsskivan hittades i Tyskland på ett ställe 65 km väster om Leipzig, och den är daterad till 1800-1750 år f.Kr, dvs till bronsåldern.
Jag ska inte i detta inlägg berätta mer om bakgrunden utan går direkt på en aspekt av himmelsskivans astronomiska betydelsen. På skivan syns bland annat en månskära och sju prickar som föreställer stjärnhopen Plejaderna. Astronomen Rahlf Hansen kom med en förklaring till vad skivan kunde visa med detta (sid. 116). Månskärans tjocklek på himmelsskivan motsvarar en måne som är 4,5 dagar efter nymånen. Det motsvarar ungefär den måne som syntes idag, 22 procent syntes enligt denna månkalender . Men idag låg alltså plejaderna i ett annat väderstreck. Längre fram på våren kommer plejaderna att synas nära den tilltagande månen. (Det som kallas att de är i konjunktion).
Enligt min tolkning av en stjärnkarta (en planisfär ur en Stjärnguide av Robin Kerrod) kommer Plejaderna att närma sig månen kring 20 mars. 2020 års nymåne vid den tiden är den 24 mars och 5 dagar efter det blir då den 29 mars. Motsvarande tilltagande nymåne år 2019 inföll 11-12 mars och den därefter 10 april.
I ett inlägg 28 februari 2013 gjorde jag en översikt om olika kalendrar. Enligt den babyloniska lunisolära kalendern innehöll ett år 12 måncykler, och sedan infördes med vissa mellanrum en skottmånad för att justera månaderna gentemot årstiderna. Rahlph Hansens tes är att himmelsskivan visar ett sätt att se när skottmånaden ska införas. Den första månaden i den babyloniska kalendern startade vid den första månskäran i det vi kallar mars. Babylonierna kallade månaden för Nisañu, eller "nisannu". Judarna tog över denna kalender under fångenskapen och den hebreiska kalendern kallar sin första dag Nisan 1, som infaller den 26 mars i år. Förra året (2019 enligt gregoriansk kalender) var Nisan 1 den 6 april.
12 måncykler tar totalt ungefär 354 dygn. Det fattas alltså 11 dygn för att få ett solår om 365 dagar, Lägger men till en extra måncykel vart tredje år så kompenserar man nästan för detta fel, man får ett fel på cirka 3,5 dag. Rahlf Hansen hittade, som det beskrivs i boken, en beskrivning av detta i babylonisk kilskrift från 600-200 f.Kr. Texten skulle lyda ungefär: Om månen och Plejaderna står i konjunktion den 1 nisannu är allt i ordning det året. Om månen skulle visa sig vid Plejaderna först den 3 nisannu var detta år ett år då en skottmånad ska infogas.
Under bilden som ska illustrera detta i boken står att månskäran drar förbi Plejaderna. Som jag fattar detta så menas att om man en vår tror att nyårsdagen ska infalla cirka det vi med vår kalender kallar 10 mars så ser man att månskäran som passerar Plejaderna är tjock, lika tjock som på himmelsskivan, och då lägger man till en skottmånad och väntar till nästa nymåne. Jag får återkomma i mars med observationerna.
Det bör noteras att eftersom detta leder till ett fel på flera dagar så krävs ett mer komplicerat upplägg för att få en lunisolär kalender att fungera över lång tid. De synodiska måncyklerna går jämt upp med solåret över en period på 19 år. Detta upptäcktes i Mesopotamien och grekerna lärde sig det och en sådan cykel kallas numera en Metonisk cykel efter atenaren Meton som levde kring 430 f. Kr. I en sådan kalender ska man ha sju skottperioder över en nittonårsperiod.
Men himmelsskivan är alltså minst 1000 år tidigare. Och den hittades långt från Mesopotamien.
Anm: Med den gregorianska kalenderns för långa månader så blir det alltså så att i vissa månader infaller två fullmånar. Nästa gång en sådan fullmåne syns är 31 oktober 2020. En sådan måne kallas på engelska av någon anledning för "blue moon".
Anmärkning 20200514: En alternativ enklare förklaring till Nebraskivans betydelse är att den skulle visat på vinterblotet, som var första fullmånen efter första nymånen efter vintersolståndet. Det menar arkeologen Jonathan Lindström, i en artikel i Populär arkeologi nummer 1/2020. Stämmer det skulle skivan syftat på 10 januari år 2020. Han menar också att skivan kan ha varit en kosmisk bild utan kalenderinslag. Jag får medge att mina försök att följa upp bokens teori i mars påvisade ett problem, nämligen att det ofta är molnigt i Europa. Ett stort beroende av himmelsobservationer som kräver att man kan mäta månskärans bredd vid vissa tillfällen kan inte ha varit så smart.
30 december 2019
Kolligation
Jag har lärt mig ett nytt ord - kolligation. En kolligation är ett begrepp som sammanför en rad företeelser under en rubrik, gärna på ett tydliggörande vis. Ordet används av docenten i journalistik Torsten Thurén, i boken "Slavar, kungar och byråkrater - så tänker historiker". (Liber, 2012).
Några exempel på kolligation (sid. 266) är förintelsen, 1945 års män, den förlorade generationen, renässensen och den svenska modellen. Begreppet förintelsen började användas på 1960-talet, innan dess hade man talat om nazisternas folkmord på olika vis på svenska men förintelsen har blivit det sammanfattande ordet. Motsvarande begrepp på engelska, "holocaust", betyder brännoffer och på hebreiska använder man begreppet "sho'ah" som betyder katastrofen.
Torsten Thuréns metod är att sammanfattande redovisa några historiker i viktiga frågeställningar han valt ut och jämföra deras slutsatser. Han ägnar flera kapitel åt nazismen i Tyskland. En fråga är om det fanns några särskilda betingelser i Tyskland som ledde fram till förintelsen eller om detta kan ske i andra samhällen också. Frågan är alltså om Tyskland gick en "egen väg", en "sonderweg". En historiker som för fram skäl för det är Hans-Ulrich Wehler. Wehlers huvudförklaring är att Tyskland industrialiserades men att medelklassen blev för svag, den gamla aristokratin behöll makten. Mot detta anför Torsten Thurén att Wehler inte lyckas visa att Tyskland efter första världkriget var mer auktoritärt, t.ex. en mer brutal kolonialmakt, än Storbritannien och Frankrike. Han anför idéhistorikerna Svante Nordin som i "Filosofernas krig" jämför tänkare i alla tre länderna som kom att påverkas av nazisterna. Och i ett kapitel "Bödelns perspektiv - Förintelsens orsaker" tar Thurén upp de kända experimenten där man visat hur vanliga studenter kan bli bödlar eller grymma fångvaktare när de beordras till det under vissa former. Thurén menar att även detta talar emot sonderweg-teorin.
På liknande vis går han igenom flera andra frågeställningar. Det blir givetvis kortfattat och det är lite oklart varför han har valt just de historiker och vetenskapsjournalister som han valt. Men det är oavbrutet intressant. Ämnena är sådana som:
- Var den äldre medeltiden mörk eller ljus?
- Den svenska nationalstatens framväxt
- Att hantera globala miljöproblem
- Slaveriet
- Den industriella revolutionen i Storbritannien
- Den svenska moderniteten, "1945 års män"
- Aspekter på Olof Palme.
Jag gillar särskilt kapitlet "Nationalstatens utveckling - svensk medeltid" där han låter Dick Harrison och Maja Hagerman kommat till tals. De skildrar bägge en process som tar mycket lång tid. Thurén skriver att Harrison betonar att utvecklingen mot det moderna Sverige inte var oundviklig, det kunde lika väl blivit ett stort nordiskt rike eller flera små riken. Men trenden var gemensamt för Europa, det hade blivit moderna stater.
En kolligation som Maja Hagerman inte gillar är "vikingatiden". Hennes kritik utgår från att begreppet missbrukats i nationalistiska syften. Torsten Thurén noterar att läser man "Spåren av kungens män" och "Det rena landet" kan det verka som att hon polemiserar mot sig själv. I första boken betonar hon den katolska kyrkans inflytande som en extern påverkande kraft, men i den senare boken lyfter hon fram en tidigare påverkan, då nordiska krigare som tjänstgjort i romarriket återvände med nya insikter i militär organisation. Oavsett vad hon betonar har poängen varit att det inte funnits någon isolerad unik "vikinga-population" som motiverar att man skapat ett unikt begrepp för en periodisering av nordisk historia. Och i senare böcker har Maja Hagerman undersökt hur dessa nationalistiska idéer bidrog till framväxande rasism.
Att kritisera ett så etablerat begrepp som "vikingatiden" är i sig ett berättargrepp som en historiker kan välja. Det kan leda till ett nyttigt omprövande av begreppets innehåll utan att man byter ut begreppet. (Att försöka byta begrepp är i detta fall sannolikt misslyckat, se t.ex. mitt inlägg om "vikingaskeppstiden"). Thurén nämner att Michael Nordberg i "Den dynamiska medeltiden" försöker bli av med begrepp som "medeltiden" och "renässansen", också det utan större genomslag men ändå tankeväckande.
För en historiker blir berättargreppen viktiga. Utöver den rena forskning om vad som egentligen hände så ligger i uppgiften att skriva en begriplig berättelse. Maja Hagerman är en språklig mästare, och även Dick Harrison skriver utmärkt, något som skapar en bra berättelse. Torsten Thurén vill lyfta fram det skeptiska perspektivet, de kunskaper som historievetenskapen ger är mycket osäkra anser han. Jag tycker att modern populärhistorias styrka är att just redovisa detta, att ta upp de olika tolkningarna men på ett intresseväckande vis.
En kolligation ska vara intresseväckande. En rad abstrakta ord sammanför olika företeelser till ett ord utan att för det vara en kolligation. Ta till exempel orden "stat" och "feodalism". Enligt Torsten Thurén (sid. 273) är en stat detsamma som en modern stat. Under feodalismen (när ordet feodalism används som en "idealtyp") fanns ingen stat, skriver han. Feodalismen är en samhällsordning utan statsmakt. Skillnaden mot den moderna staten är en artskillnad, skillnaden är kvalitativ, inte kvantitativ.
Här saknar jag ett klargörande att det finns olika sätt att använda ordet "stat". Jag använder ordet stat om alla samhällsordningar där det finns koalitioner av mäktiga intressen som samordnat sig under någon form av regelverk. Det kan vara svaga stater men jag tycker ändå ordet stat kan användas. För den moderna staten behöver jag då lägga till något i begreppet, till exempel kan man tala om "nationalstat". Nationalstat är ordet som finns i rubriken till kapitlet och kanske avser Torsten Turén "nationalstat" varje gång han skriver stat. Problemet med det ordet är att "nationen" är något som aktivt skapas mycket senare, efter franska revolutionen. Från 1600-talet fanns ett fungerade statskontor i riket Sverige och man kan säga att nationalstaten formades i tiden kring den Westfaliska freden 1648, om man då inte tar med nationalismen som en komponent i det som krävs för en nationalstat. Harrison kallar det tidigare samhälls-systemet (före år 1000) för bygdemakt.
Jag tror att Torsten Thurén kämpar med detta för i slutet av stycket om feodalism skriver han "Däremot fanns det i de verkliga medeltida samhällena drag av både feodalism och statsmakt".
Jag tänker att ordet "stat" inte är en kolligation, medan ordet "feodalism" nog skapades som en sådan men numera kanske bättre ska ses som en abstrakt klassificering på samma vis som ordet "stat".
Några exempel på kolligation (sid. 266) är förintelsen, 1945 års män, den förlorade generationen, renässensen och den svenska modellen. Begreppet förintelsen började användas på 1960-talet, innan dess hade man talat om nazisternas folkmord på olika vis på svenska men förintelsen har blivit det sammanfattande ordet. Motsvarande begrepp på engelska, "holocaust", betyder brännoffer och på hebreiska använder man begreppet "sho'ah" som betyder katastrofen.
Torsten Thuréns metod är att sammanfattande redovisa några historiker i viktiga frågeställningar han valt ut och jämföra deras slutsatser. Han ägnar flera kapitel åt nazismen i Tyskland. En fråga är om det fanns några särskilda betingelser i Tyskland som ledde fram till förintelsen eller om detta kan ske i andra samhällen också. Frågan är alltså om Tyskland gick en "egen väg", en "sonderweg". En historiker som för fram skäl för det är Hans-Ulrich Wehler. Wehlers huvudförklaring är att Tyskland industrialiserades men att medelklassen blev för svag, den gamla aristokratin behöll makten. Mot detta anför Torsten Thurén att Wehler inte lyckas visa att Tyskland efter första världkriget var mer auktoritärt, t.ex. en mer brutal kolonialmakt, än Storbritannien och Frankrike. Han anför idéhistorikerna Svante Nordin som i "Filosofernas krig" jämför tänkare i alla tre länderna som kom att påverkas av nazisterna. Och i ett kapitel "Bödelns perspektiv - Förintelsens orsaker" tar Thurén upp de kända experimenten där man visat hur vanliga studenter kan bli bödlar eller grymma fångvaktare när de beordras till det under vissa former. Thurén menar att även detta talar emot sonderweg-teorin.
På liknande vis går han igenom flera andra frågeställningar. Det blir givetvis kortfattat och det är lite oklart varför han har valt just de historiker och vetenskapsjournalister som han valt. Men det är oavbrutet intressant. Ämnena är sådana som:
- Var den äldre medeltiden mörk eller ljus?
- Den svenska nationalstatens framväxt
- Att hantera globala miljöproblem
- Slaveriet
- Den industriella revolutionen i Storbritannien
- Den svenska moderniteten, "1945 års män"
- Aspekter på Olof Palme.
Jag gillar särskilt kapitlet "Nationalstatens utveckling - svensk medeltid" där han låter Dick Harrison och Maja Hagerman kommat till tals. De skildrar bägge en process som tar mycket lång tid. Thurén skriver att Harrison betonar att utvecklingen mot det moderna Sverige inte var oundviklig, det kunde lika väl blivit ett stort nordiskt rike eller flera små riken. Men trenden var gemensamt för Europa, det hade blivit moderna stater.
En kolligation som Maja Hagerman inte gillar är "vikingatiden". Hennes kritik utgår från att begreppet missbrukats i nationalistiska syften. Torsten Thurén noterar att läser man "Spåren av kungens män" och "Det rena landet" kan det verka som att hon polemiserar mot sig själv. I första boken betonar hon den katolska kyrkans inflytande som en extern påverkande kraft, men i den senare boken lyfter hon fram en tidigare påverkan, då nordiska krigare som tjänstgjort i romarriket återvände med nya insikter i militär organisation. Oavsett vad hon betonar har poängen varit att det inte funnits någon isolerad unik "vikinga-population" som motiverar att man skapat ett unikt begrepp för en periodisering av nordisk historia. Och i senare böcker har Maja Hagerman undersökt hur dessa nationalistiska idéer bidrog till framväxande rasism.
Att kritisera ett så etablerat begrepp som "vikingatiden" är i sig ett berättargrepp som en historiker kan välja. Det kan leda till ett nyttigt omprövande av begreppets innehåll utan att man byter ut begreppet. (Att försöka byta begrepp är i detta fall sannolikt misslyckat, se t.ex. mitt inlägg om "vikingaskeppstiden"). Thurén nämner att Michael Nordberg i "Den dynamiska medeltiden" försöker bli av med begrepp som "medeltiden" och "renässansen", också det utan större genomslag men ändå tankeväckande.
För en historiker blir berättargreppen viktiga. Utöver den rena forskning om vad som egentligen hände så ligger i uppgiften att skriva en begriplig berättelse. Maja Hagerman är en språklig mästare, och även Dick Harrison skriver utmärkt, något som skapar en bra berättelse. Torsten Thurén vill lyfta fram det skeptiska perspektivet, de kunskaper som historievetenskapen ger är mycket osäkra anser han. Jag tycker att modern populärhistorias styrka är att just redovisa detta, att ta upp de olika tolkningarna men på ett intresseväckande vis.
En kolligation ska vara intresseväckande. En rad abstrakta ord sammanför olika företeelser till ett ord utan att för det vara en kolligation. Ta till exempel orden "stat" och "feodalism". Enligt Torsten Thurén (sid. 273) är en stat detsamma som en modern stat. Under feodalismen (när ordet feodalism används som en "idealtyp") fanns ingen stat, skriver han. Feodalismen är en samhällsordning utan statsmakt. Skillnaden mot den moderna staten är en artskillnad, skillnaden är kvalitativ, inte kvantitativ.
Här saknar jag ett klargörande att det finns olika sätt att använda ordet "stat". Jag använder ordet stat om alla samhällsordningar där det finns koalitioner av mäktiga intressen som samordnat sig under någon form av regelverk. Det kan vara svaga stater men jag tycker ändå ordet stat kan användas. För den moderna staten behöver jag då lägga till något i begreppet, till exempel kan man tala om "nationalstat". Nationalstat är ordet som finns i rubriken till kapitlet och kanske avser Torsten Turén "nationalstat" varje gång han skriver stat. Problemet med det ordet är att "nationen" är något som aktivt skapas mycket senare, efter franska revolutionen. Från 1600-talet fanns ett fungerade statskontor i riket Sverige och man kan säga att nationalstaten formades i tiden kring den Westfaliska freden 1648, om man då inte tar med nationalismen som en komponent i det som krävs för en nationalstat. Harrison kallar det tidigare samhälls-systemet (före år 1000) för bygdemakt.
Jag tror att Torsten Thurén kämpar med detta för i slutet av stycket om feodalism skriver han "Däremot fanns det i de verkliga medeltida samhällena drag av både feodalism och statsmakt".
Jag tänker att ordet "stat" inte är en kolligation, medan ordet "feodalism" nog skapades som en sådan men numera kanske bättre ska ses som en abstrakt klassificering på samma vis som ordet "stat".
14 december 2019
Äldre grottmålning i Indonesien
En datering av grottmålningar i Sulawesi har publicerats i Nature 11 december 2019. De beskriver en avancerad grottkonst i kalkstensgrottan Leang Bulu´Sipong som visar djurmänniskor som jagar vildsvin och andra djur, och dateringen är satt till 43900 år sedan. Detta skulle då vara den äldsta figurativa grottmålnings som man hittills har daterat. Bland bilderna finns flera som föreställer en anoa, dvs ett litet oxdjur som är endemiskt för Sulawesi.
Den mest kända djurmänniskan som tidigare hittats som grottmålning är den i Trois Frères i Frankrike som daterats till att vara 15000 år gammal. Lejonmannen från Hohlenstein-Stadel i Tyskland, en liten elfenbensskulptur, hittades i lager som daterats till 35-40000 år sedan.
Det tekniska ordet för djurmänniskor är therianthropy som syftar på förmågan att byta från människa till djurskepnad.
Se vidare tidigare inlägg om grottmålningar från december 2016.
Den mest kända djurmänniskan som tidigare hittats som grottmålning är den i Trois Frères i Frankrike som daterats till att vara 15000 år gammal. Lejonmannen från Hohlenstein-Stadel i Tyskland, en liten elfenbensskulptur, hittades i lager som daterats till 35-40000 år sedan.
Det tekniska ordet för djurmänniskor är therianthropy som syftar på förmågan att byta från människa till djurskepnad.
Se vidare tidigare inlägg om grottmålningar från december 2016.
7 december 2019
Infrapolitik i jordbrukets tidsålder
"Lantbrukets infrapolitiska betydelse". Kan man säga så? Jag provar mig fram i hur ordet infrapolitik kan användas. För alla beskrivningar av medeltiden är lantbruket (jordbruk inklusive boskapskötsel i kombination med utnyttjande av skog på olika vis) grundläggande för förståelsen av hur världen fungerade. Från den neolitiska revolutionen växte ett lantbruks-samhälle fram som kom att genomsyra varje aspekt av livet för det flesta människor. Fortfarande är jordbruket givetvis grunden för vår livsmedelsförsörjning och finns kvar som en grundparameter för att förstå ett samhälle, även om den starka urbaniseringen har skapat samhällen där många inte direkt lever eller ens ser landsbygdens produktion till vardags.
Men vad skulle vara lantbrukets infrapolitiska betydelse? I själva urkunden för ordet infrapolitik, ett kapitel i "Antropocen" (Weyler, 2017), så definierar Sverker Sörlin infrapolitik i samband med att han förklarar begreppet antropocen. Sörlin utgår från ett av västerlandets grundläggande tankemönster, en idé om historiska framsteg kopplat till ett gudomligt löfte, och då blir ordet antropocen ett nytt och viktigt begrepp i denna världsbild där stadier hela tiden avlöser varandra. Sörlin menar att inom en sådan världsbild så "fogas antropocen in i förståelsen" (sid. 63) på ett vis som påverkar infrapolitiken. Citat: "Antropocen är ett begrepp som vänder sig till denna infrapolitik som ligger gömd i oss och som nu plötsligt brister ut i en kaskad av politisk-filosofiska debatter och bekännelser".
Sverker Sörlin refererar till sociologen Johan Asplunds begrepp "tankefigur", det återstår för mig att kolla upp. Om jag förstår rätt så tar sedan Sverker Sörlin upp begreppet "mänskliga rättigheter" (på sidan 208) som ett sådant begrepp, ett djupgående begrepp som påverkar all politik på en infrapolitisk nivå. Sverker Sörlin avslutar med ett kredo där han hoppas att begreppet antropocen ska markera en gränslinje, en övergång till ett samhälle där vi kan bedriva en "jordens politik", där vi tar ansvar för jorden och människorna. Det är tänkvärt men mitt ärende här är mera att försöka ringa in hur ordet infrapolitik kan fungera.
Lantbruk är en produktionsform. Det blir inte så bra att tala om "produktionsformernas infrapolitiska betydelse". Självklart påverkar det sätt man producerar i ett samhälle de värderingar man har men det är inte jordbruket i sig som skapar betydelsen "som ligger gömda i oss". Det kanske blir tydligare om man skriver "bondelivets infrapolitiska betydelse"? I tidigare inlägg skrev jag om "släktpolitik" och menade då inte nepotism utan den djupgående betydelse som släktskap hade i ett medeltida jordbruks-samhälle. Jorden som går i arv i släktled. Jordbrukarlivets infrapolitik. Släktskap behöver inte vara den organiserande principen, men klansamhällen i olika former är en dominerande organisationsform. Inbyggt i detta samhälle är också att det inte behövar vara den som brukar jorden själv som tjänar på brukandet. Jordägaren kan kontrollera de många jordbrukarna. Jordägarlivets infrapolitik. Kontrollen över resursen. Här finns en motsättning. Det medeltida jordbrukets grund var en god förvaltning, ett minimerande av risker, och i grunden en cyklisk tidsuppfattning. Men de medeltida baronerna kunde ägna sig åt olika expansiva projekt som ofta ledde till omfattande konflikter om makten över jord.
Sverker Sörlin använder ett annat ovanligt ord, resursnationalism, (sid. 205). Olja, kol och gas är fossilsamhällets viktigaste resurser och nationerna klamrar sig fast vid dessa resurser. Men också mineraler, skog och jordbruk är viktiga resurser, som spelat en roll under mycket längre tid.
Den medeltida motsvarigheten till detta var de mäktiga släkternas resurs-ackumulering. Det är en fråga om skala, de normer som fungerade som organiserande principer i byn blev till orimligt ansamlande av rikedomar när de skalades upp.
Men vad skulle vara lantbrukets infrapolitiska betydelse? I själva urkunden för ordet infrapolitik, ett kapitel i "Antropocen" (Weyler, 2017), så definierar Sverker Sörlin infrapolitik i samband med att han förklarar begreppet antropocen. Sörlin utgår från ett av västerlandets grundläggande tankemönster, en idé om historiska framsteg kopplat till ett gudomligt löfte, och då blir ordet antropocen ett nytt och viktigt begrepp i denna världsbild där stadier hela tiden avlöser varandra. Sörlin menar att inom en sådan världsbild så "fogas antropocen in i förståelsen" (sid. 63) på ett vis som påverkar infrapolitiken. Citat: "Antropocen är ett begrepp som vänder sig till denna infrapolitik som ligger gömd i oss och som nu plötsligt brister ut i en kaskad av politisk-filosofiska debatter och bekännelser".
Sverker Sörlin refererar till sociologen Johan Asplunds begrepp "tankefigur", det återstår för mig att kolla upp. Om jag förstår rätt så tar sedan Sverker Sörlin upp begreppet "mänskliga rättigheter" (på sidan 208) som ett sådant begrepp, ett djupgående begrepp som påverkar all politik på en infrapolitisk nivå. Sverker Sörlin avslutar med ett kredo där han hoppas att begreppet antropocen ska markera en gränslinje, en övergång till ett samhälle där vi kan bedriva en "jordens politik", där vi tar ansvar för jorden och människorna. Det är tänkvärt men mitt ärende här är mera att försöka ringa in hur ordet infrapolitik kan fungera.
Lantbruk är en produktionsform. Det blir inte så bra att tala om "produktionsformernas infrapolitiska betydelse". Självklart påverkar det sätt man producerar i ett samhälle de värderingar man har men det är inte jordbruket i sig som skapar betydelsen "som ligger gömda i oss". Det kanske blir tydligare om man skriver "bondelivets infrapolitiska betydelse"? I tidigare inlägg skrev jag om "släktpolitik" och menade då inte nepotism utan den djupgående betydelse som släktskap hade i ett medeltida jordbruks-samhälle. Jorden som går i arv i släktled. Jordbrukarlivets infrapolitik. Släktskap behöver inte vara den organiserande principen, men klansamhällen i olika former är en dominerande organisationsform. Inbyggt i detta samhälle är också att det inte behövar vara den som brukar jorden själv som tjänar på brukandet. Jordägaren kan kontrollera de många jordbrukarna. Jordägarlivets infrapolitik. Kontrollen över resursen. Här finns en motsättning. Det medeltida jordbrukets grund var en god förvaltning, ett minimerande av risker, och i grunden en cyklisk tidsuppfattning. Men de medeltida baronerna kunde ägna sig åt olika expansiva projekt som ofta ledde till omfattande konflikter om makten över jord.
Sverker Sörlin använder ett annat ovanligt ord, resursnationalism, (sid. 205). Olja, kol och gas är fossilsamhällets viktigaste resurser och nationerna klamrar sig fast vid dessa resurser. Men också mineraler, skog och jordbruk är viktiga resurser, som spelat en roll under mycket längre tid.
Den medeltida motsvarigheten till detta var de mäktiga släkternas resurs-ackumulering. Det är en fråga om skala, de normer som fungerade som organiserande principer i byn blev till orimligt ansamlande av rikedomar när de skalades upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)