Harald hårdråde ville att Norge skulle använda egna mynt. Ett av de mynt han lät prägla i Nidaros finns att se på Oslo historiska museum. På denna hemsida från numismatiska föreningen finns det också avbildat. På ena sidan finns en så kallade triquetra, en vackert flätad slinga som även finns på en av runstenarna som står utanför universitetshuset i Uppsala. Triquetran (trikvetran) är en treklöverknut, som använts mycket i keltisk konst. På detta mynt får den anses vara en kristen symbol för treenigheten då myntet på andra sidan har ett kors.
Vikingarnas betalningsmedel baserades på vikt, man vägde metall och betalade med. Därav alla fynd av blandade mynt, varav en del sönderklippta, och mängder med silverlänkar och silvertrådar. Ett präglat mynt ska garantera värdet utan att man ska behöva väga det. Olav Tryggvason präglade de första mynten i Norge kring 990, samtidigt som Olof Skötkonung försökte med det i Sigtuna. Ingen av dem lyckades etablera ett riktigt myntväsende. Först i Norden med egen myntprägling (enligt referensen ovan) var Harald Blåtand, som präglade mynt i Hedeby, från 970-talet. Hedeby hade då sedan länge använd så kallade hedebypenningar, mynt som liknade Karl den stores mynt. Flera andra källor anger att Sven Tveskägg (r. 985-1014) var först med eget mynt i Danmark.
Det var för övrigt Harald Hårdråde som förstörde Hedeby. Hårdrådes son Olav Kyrre var en mera fredlig typ som satsade på handel. Han var kung i Norge 1067-1093, och lät prägla en del mynt.
En fin sammanställning av vikingarnas mynthistoria är gjord av Fotevikens museum.Vill man verkligen gräva ner sig i norsk mynthistoria så finns en avhandling på över 250 sidor av Linn Eikje Ramberg, "Mynt är vad mynt gör", Stockholms universitet, 2017. Jag har inte läst den men hittade Fig 7.19 på sidan 186 som visar en karta över fynd av mynt med trikvetra som motiv.
Myntning i det som ska bli Sverige upphörde 1050 till 1190. I Norge präglar man mynt men många av dem är små och otydliga. Det är en period av inbördes konflikter 1103-1202. Håkon IV satt mer säkert på tronen (r. 1217-1263) och präglade mynt med en bild av en kung med krona. I Sverige har vi olika myntregioner fram till 1290. Kung Johan Sverkersson (r. 1216-1222) präglade mynt i Svealand medan till exempel Birger Jarls mynt cirkulerade i västra Götaland och Värmland. Gotländska mynt dominerade i Linköpings biskopsdöme och i sydvästra delen av nuvarande Finland. Först cirka år 1300, under Birger Magnussons första regeringstid, (med Torgils Knutsson som förmyndare, han som grundade Viborg) blir myntningen i Sverige mer enhetlig.
18 augusti 2019
9 juli 2019
Vattenlandet Åland och Kastelholm
Ett besök vid Kastelholm på Åland ger en stark känsla av hur betydelsefull sjövägen var under medeltiden. Kastelholms borgmurar reser sig fortfarande imponerande högt och när borgen var som starkast på 1500-talet fanns två plan med skyttegångar längs muren. Borgen var ett fäste för att säkra farleden samt centrum för slottslänet Kastelholms län. Det fanns ingen stad intill borgen, som vid de flesta andra stora borgbyggen. Andra sådana anläggningar var Borgholms slott på Öland och Raseborg i Nyland i södra Finland, som också är borgar vid farleder utan intilliggande stad.
Nuvarande slottets äldsta delar är från 1300-talets andra hälft men delar av borgen kan ha börjat byggas i slutet av 1200-talet. Man kan jämföra med kastalen i Borgholm som byggdes i slutet av 1100-talet. Dick Harrison skriver i "Jarlens sekel" (sid. 132) att idén att bygga försvarstorn vid kusten kom från Danmark och spred sig norrut. Ordet kastal kommer av castellum och betydde egentligen försvarsanläggning, och syftade alltså inte bara på ett torn.
Ser man på kartan linjen från Stockholm, via Kastelholm till Åbo, och sedan vidare förbi Raseborg (från 1370-tal) och Borgå bort till Viborg, får man en strategisk linje för det medeltida Sverige. Viborgs slott grundades 1293 och här växte en stad upp. Åbo och Viborg var under vissa perioder efter Stockholm rikets viktigaste städer.
Före 1200-tal har detta ännu inte hänt. Men sjötrafiken fanns givetvis. Och bebyggelse, man hittar spår av fornborgar och hustomter. I "Finlands historia" (Schildts 1993) står (sid. 214) att några av det bäst dokumentarade husen från yngre järnåldern låg vid Storhagen i Kulla och vid Kastelholms kungsgård i Sund, samt Kvarnbohallen i Saltvik. Ålands bebyggelsehistoria är dock svår att förstå sig på och rymmer möjligheter till spekulationer.
Lite kul är att läsa Matti Klinges "Östersjövälden" (Askelin & Hägglund, 1984) som beskriver två tänkta "kustsystem" i Östersjön. Det ena skulla ha varit från Uppland över Åland till landskapet Satakunda norr om Åbo, och kopplat till de handelsvägar i norr som kallats "kvänland". Det andra sjöväldet låg söder om Åland, på andra sidan en gräns i Skärgårdshavet som skulle gått längs fjärden Skiftet. Detta södra sjövälde skulle ha gått från Åbo och söderut via Livland hela vägen ner till Rügen. Klinges bok är full av roliga språkliga tolkningar som stöd för denna teori. Till exempel tänker han sig att ordet "satakunda" har med uppländska "hundaren" att göra. Matti Klinge för även resonemang om det han kallar Rolandsstatyer. På finska skulle de ha motsvarats av en stod som kallades Sampo, en staty som finns på bild från Nousis nära Åbo, en bild som symboliserar mötet mellan hedningarna och de inkräktande missionärerna kung Erik och biskop Henrik. "Sampo" är ett heligt föremål i Kalevala. Men i detta sammanhang skulle statyerna ha varit symboler för handelsavtal mellan Magdeburg och hedniska samfund. En gemensam Torskult skulle också ha funnits inom detta södra sjövälde. Sista kapitlet i historieprofessor Klinges bok är en kort exposé över sjöväldenas betydelse. Han gör en uppdelning mellan tröga landbaserade riken och de mera flexibla sjöväldena. Som sjövälden kan man lyfta fram Venedig och Hansan. Men Klinges två fornhistoriska sjövälden i Östersjön känns väldigt löst grundade. Idén belyser att handeln över havet alltid varit viktigt, men frågan är hur det relaterar till tanken om ett "välde".
Ålands roll som farled framgår av ett danskt itinerarie, den äldsta skriftliga källan som beskiver segelleden från Blekinge till Reval (Revelsburg, borgen i Talinn fanns redan från 800-talet) i Estland. (sid. 219 i "Finlands historia"). På wikipedia kallas den "Kung Valdemars segelled".
Namnet Åland ska komma från ett fornordiskt ord "ahvaland" , där "ahva" på något vis ska vara besläktat med latinets "aqua". På finska heter Åland "Ahvenanmaa" vilket går att översätta till aborr-landet. Då varken åar eller aborrar är något Åland är känt för kanske betydelsen "vattenland" rimlig. Aborrar är vanligare än åar på Åland, men det är gädda som är landskapsfisken.
Språkforskaren Johan Schalin har en annan teori, att Åland skulle komma av ett ord "ål" som betyder undervattensrev, i detta fall rullstensåsar som ligger i havsbrynet. Sådana namn finns, till exempel Långålen.
Å i Åbo är mera oproblematiskt, det syftar på Aura å som flyter genom staden. Åbo är gammalt, Åbo anses finnas omnämnt i araben al-Idrisis geografiska arbete från 1154. Säkert är att påven beslöt att flytta biskopssätet i Finland från Nousis (2 mil norr om Åbo) till en plats lite uppströms Åbo år 1229. Biskop Thomas (född i England, d. 1248) var medlem av domkapitler i Uppsala och blev utsedd till biskop i Åbo. Innan honom figurerar Sankt Henrik (d. ca. 1156), som likt Sankt Erik (d. 1160) i Sverige bara är helgon i våra nordiska historierskrivningar, ingen påve har helgonförklarat dem. Säkert på goda grunder, och inte heller biskop Thomas verkar ha varit särskilt helgonlik. Men dessa herrar var viktiga maktspelare. En som faktiskt blev saligförklarad var biskop Hemming från Bälinge (född ca 1290, d. 1366, biskop i Åbo från 1338).
Ännu fler maktspelare agerade söder om finska viken under 1200-talets början, jag har skrivit om det här.
Kastelholms historia är främst 1400-tal och 1500-tal. 1634 överförs Åland till Åbo län, och Kastelhoms betydelse fösvinner. 1745 brann slottet och fick då förfalla till en ruin. Norra slottslängan användes som spannmålsmagasin.
Bland historierna från Kastelholm är belägringen 1521 rätt fantastisk. (sid 406 i Finlands historia). Danske kung Kristian hade en garnison placerad i slottet, ledd av den tyske legosoldaten Lyder van Offense. Gustav Eriksson låg utanför Stockholm, och beslöt skicka några av sina legoknektar till Åland. De leddes av Henning von Brockenhus. Enligt krönikan så kom man mitt under belägringen på att genomföra ett tornerspel mellan Lyder och Henning. Under ränningen, som Henning förlorade på grund av sämre hästar, och han fördes in i slottet. Sedan påstår krönikan att danskarna anföll från slottet. De slogs tillbaka. Man får nu gissa att de diskuterade igenom händelserna över en öl och så frigavs Henning och belägringen fortsatte som förut ett tag. Varpå Henning drog sig tillbaka. Två år senare gav Lyder van Offense upp utan strid och överlät Kastelholm till Gustav Eriksson Vasa.
Slottet bytte styre många gånger. Idag har man hängt upp avbildningar av alla vapensköldar i taket. Det måste har varit över 30 stycken, jag räknade dem inte.
Nuvarande slottets äldsta delar är från 1300-talets andra hälft men delar av borgen kan ha börjat byggas i slutet av 1200-talet. Man kan jämföra med kastalen i Borgholm som byggdes i slutet av 1100-talet. Dick Harrison skriver i "Jarlens sekel" (sid. 132) att idén att bygga försvarstorn vid kusten kom från Danmark och spred sig norrut. Ordet kastal kommer av castellum och betydde egentligen försvarsanläggning, och syftade alltså inte bara på ett torn.
Ser man på kartan linjen från Stockholm, via Kastelholm till Åbo, och sedan vidare förbi Raseborg (från 1370-tal) och Borgå bort till Viborg, får man en strategisk linje för det medeltida Sverige. Viborgs slott grundades 1293 och här växte en stad upp. Åbo och Viborg var under vissa perioder efter Stockholm rikets viktigaste städer.
Före 1200-tal har detta ännu inte hänt. Men sjötrafiken fanns givetvis. Och bebyggelse, man hittar spår av fornborgar och hustomter. I "Finlands historia" (Schildts 1993) står (sid. 214) att några av det bäst dokumentarade husen från yngre järnåldern låg vid Storhagen i Kulla och vid Kastelholms kungsgård i Sund, samt Kvarnbohallen i Saltvik. Ålands bebyggelsehistoria är dock svår att förstå sig på och rymmer möjligheter till spekulationer.
Lite kul är att läsa Matti Klinges "Östersjövälden" (Askelin & Hägglund, 1984) som beskriver två tänkta "kustsystem" i Östersjön. Det ena skulla ha varit från Uppland över Åland till landskapet Satakunda norr om Åbo, och kopplat till de handelsvägar i norr som kallats "kvänland". Det andra sjöväldet låg söder om Åland, på andra sidan en gräns i Skärgårdshavet som skulle gått längs fjärden Skiftet. Detta södra sjövälde skulle ha gått från Åbo och söderut via Livland hela vägen ner till Rügen. Klinges bok är full av roliga språkliga tolkningar som stöd för denna teori. Till exempel tänker han sig att ordet "satakunda" har med uppländska "hundaren" att göra. Matti Klinge för även resonemang om det han kallar Rolandsstatyer. På finska skulle de ha motsvarats av en stod som kallades Sampo, en staty som finns på bild från Nousis nära Åbo, en bild som symboliserar mötet mellan hedningarna och de inkräktande missionärerna kung Erik och biskop Henrik. "Sampo" är ett heligt föremål i Kalevala. Men i detta sammanhang skulle statyerna ha varit symboler för handelsavtal mellan Magdeburg och hedniska samfund. En gemensam Torskult skulle också ha funnits inom detta södra sjövälde. Sista kapitlet i historieprofessor Klinges bok är en kort exposé över sjöväldenas betydelse. Han gör en uppdelning mellan tröga landbaserade riken och de mera flexibla sjöväldena. Som sjövälden kan man lyfta fram Venedig och Hansan. Men Klinges två fornhistoriska sjövälden i Östersjön känns väldigt löst grundade. Idén belyser att handeln över havet alltid varit viktigt, men frågan är hur det relaterar till tanken om ett "välde".
Ålands roll som farled framgår av ett danskt itinerarie, den äldsta skriftliga källan som beskiver segelleden från Blekinge till Reval (Revelsburg, borgen i Talinn fanns redan från 800-talet) i Estland. (sid. 219 i "Finlands historia"). På wikipedia kallas den "Kung Valdemars segelled".
Namnet Åland ska komma från ett fornordiskt ord "ahvaland" , där "ahva" på något vis ska vara besläktat med latinets "aqua". På finska heter Åland "Ahvenanmaa" vilket går att översätta till aborr-landet. Då varken åar eller aborrar är något Åland är känt för kanske betydelsen "vattenland" rimlig. Aborrar är vanligare än åar på Åland, men det är gädda som är landskapsfisken.
Språkforskaren Johan Schalin har en annan teori, att Åland skulle komma av ett ord "ål" som betyder undervattensrev, i detta fall rullstensåsar som ligger i havsbrynet. Sådana namn finns, till exempel Långålen.
Å i Åbo är mera oproblematiskt, det syftar på Aura å som flyter genom staden. Åbo är gammalt, Åbo anses finnas omnämnt i araben al-Idrisis geografiska arbete från 1154. Säkert är att påven beslöt att flytta biskopssätet i Finland från Nousis (2 mil norr om Åbo) till en plats lite uppströms Åbo år 1229. Biskop Thomas (född i England, d. 1248) var medlem av domkapitler i Uppsala och blev utsedd till biskop i Åbo. Innan honom figurerar Sankt Henrik (d. ca. 1156), som likt Sankt Erik (d. 1160) i Sverige bara är helgon i våra nordiska historierskrivningar, ingen påve har helgonförklarat dem. Säkert på goda grunder, och inte heller biskop Thomas verkar ha varit särskilt helgonlik. Men dessa herrar var viktiga maktspelare. En som faktiskt blev saligförklarad var biskop Hemming från Bälinge (född ca 1290, d. 1366, biskop i Åbo från 1338).
Ännu fler maktspelare agerade söder om finska viken under 1200-talets början, jag har skrivit om det här.
Kastelholms historia är främst 1400-tal och 1500-tal. 1634 överförs Åland till Åbo län, och Kastelhoms betydelse fösvinner. 1745 brann slottet och fick då förfalla till en ruin. Norra slottslängan användes som spannmålsmagasin.
Bland historierna från Kastelholm är belägringen 1521 rätt fantastisk. (sid 406 i Finlands historia). Danske kung Kristian hade en garnison placerad i slottet, ledd av den tyske legosoldaten Lyder van Offense. Gustav Eriksson låg utanför Stockholm, och beslöt skicka några av sina legoknektar till Åland. De leddes av Henning von Brockenhus. Enligt krönikan så kom man mitt under belägringen på att genomföra ett tornerspel mellan Lyder och Henning. Under ränningen, som Henning förlorade på grund av sämre hästar, och han fördes in i slottet. Sedan påstår krönikan att danskarna anföll från slottet. De slogs tillbaka. Man får nu gissa att de diskuterade igenom händelserna över en öl och så frigavs Henning och belägringen fortsatte som förut ett tag. Varpå Henning drog sig tillbaka. Två år senare gav Lyder van Offense upp utan strid och överlät Kastelholm till Gustav Eriksson Vasa.
Slottet bytte styre många gånger. Idag har man hängt upp avbildningar av alla vapensköldar i taket. Det måste har varit över 30 stycken, jag räknade dem inte.
Anm: SVT har i del 2 av säsong 5 av "Det sitter i väggarna" visat upp biskop Hemmings Pålsbo.
4 juli 2019
Artexplosioner
Motsatsen till massutdöende skulle kunna vara "artexplosion". "Snabbt ökad biodiversitet" är kanske ett korrektare uttryck. "Adaptiv radiering" är säkert mest korrekt men jättesvårt att stava tíll. Detta sista uttryck ska i alla fall ge en bild av hur anpassning leder till att det evolutionära trädet grenar ut sig så kraftigt att det liksom strålar ut grenar åt alla håll. Givetvis finns då även "icke-adaptiv radiering", fundera på det medan jag går vidare med att försöka göra en lista över artexplosioner.
Den kambriska artexplosionen för 540 miljoner år sedan är startpunktern för mångfald av komplext flercelligt liv. Den står i många referenser som den "kambriska explosionen" vilket visar hur etablerad explosionsmetaforen är. Ökad syrehalt i haven har ansetts vara en möjlig förklaring till detta förlopp, men det har ifrågasatts, se här en artikel i Nature från 2016. Frågan diskuterades idag i på Vetenskapsradion i Sverigs Radio P1 med geobiologen Emma Hammarlund. Hennes tes är att artbildningen delvis berodde på mekanismer för att hantera den ökade syrehalten.
Den "stora ordoviciska biodiversiteteshändelsen" (GOBE) är en till kandidat för en artexplosion. Cirka 460 miljoner år sedan.
Ammoniter är en slags bläckfiskar som utvecklades under devon för drygt 400 miljoner år sedan. Man har hittar över 5000 olika arter av ammoniter. Lite får man notera att kvaliten på fossilerna avgör vad som går att forska på, uppenbarligen är "arta ammoniter" en fungerande syssla.
Den ömsesidiga artutvecklandet mellan insekter och blommande växter började under Krita för 120 miljoner år sedan.
Men egentligen är det kanske fel att sätta artexplosioner som motsats till massutdöende. Över tid utvecklas nya arter och tittar man på de artrikaste miljöerna idag så är det ekosystem som fått vara stabila över lång tid, som regnskogar och korallrev. Det vill säga att motsatsen till massutdöende är långsamt ökande biodiveristet som får sådana villkor att den har den tid som behövs på sig.
Den kambriska artexplosionen för 540 miljoner år sedan är startpunktern för mångfald av komplext flercelligt liv. Den står i många referenser som den "kambriska explosionen" vilket visar hur etablerad explosionsmetaforen är. Ökad syrehalt i haven har ansetts vara en möjlig förklaring till detta förlopp, men det har ifrågasatts, se här en artikel i Nature från 2016. Frågan diskuterades idag i på Vetenskapsradion i Sverigs Radio P1 med geobiologen Emma Hammarlund. Hennes tes är att artbildningen delvis berodde på mekanismer för att hantera den ökade syrehalten.
Den "stora ordoviciska biodiversiteteshändelsen" (GOBE) är en till kandidat för en artexplosion. Cirka 460 miljoner år sedan.
Ammoniter är en slags bläckfiskar som utvecklades under devon för drygt 400 miljoner år sedan. Man har hittar över 5000 olika arter av ammoniter. Lite får man notera att kvaliten på fossilerna avgör vad som går att forska på, uppenbarligen är "arta ammoniter" en fungerande syssla.
Den ömsesidiga artutvecklandet mellan insekter och blommande växter började under Krita för 120 miljoner år sedan.
Men egentligen är det kanske fel att sätta artexplosioner som motsats till massutdöende. Över tid utvecklas nya arter och tittar man på de artrikaste miljöerna idag så är det ekosystem som fått vara stabila över lång tid, som regnskogar och korallrev. Det vill säga att motsatsen till massutdöende är långsamt ökande biodiveristet som får sådana villkor att den har den tid som behövs på sig.
29 juni 2019
Global syrebrist i hav - anoxi - massutdöenden
Perm-trias utdöendet. 252,3 miljoner år sedan. Inte bara en övergång från en geologisk period till en annan utan övergången från jordens forntida era (paleozoikum) till dess medeltid (mesozoikum). Så här såg jorden ut då. Enligt Paleomap. 95 % av alla havslevande arter dog ut. Största massutdöendet någonsin. Huvudorsak vulkanutbrott. En följdeffekt var anoxi.
Krita - Paleogengränsen (eller som vi som följer gamla skolan skulle säga, Krita-Tertiär). 65,5 miljoner år sedan. K-P-gränsen, jordens övergång från medeltid till nutid (eran kenozoikum). Det mest kända massutdöendet, för det var i detta utdöende som dinosaurerna strök med, utom fåglarna. Huvudorsak sannolikt ett asteroid eller kometnedslag. En följdeffekt var anoxi.
183 miljoner år sedan. Ett extremt fall av syrebrist i haven, under 1 miljon år. Under Jura (208-146 miljoner år sedan). Kallas "Toarcian turnover". Anoxi.Orsak sannolikt vulkanutbrott.
"Mid-aptian extinction", 116 miljoner år sedan, under Krita. Anoxi.(OAE1). Ett komplext förlopp som omfattar det som kallas Faraoni och Selli-händelserna.
94 miljoner år sedan, under senare Krita. "Cenomanian-Turonian anoxic event" (OAE 2)
55 miljoner ås sedan, under kenozoikum, i övergång från paleozen till eozen. Värsta växthuseffekten. Anoxi. Huvudorsak att metanhydratet frigjordes, eventuellt startat av vulkanutbrott.
Krita - Paleogengränsen (eller som vi som följer gamla skolan skulle säga, Krita-Tertiär). 65,5 miljoner år sedan. K-P-gränsen, jordens övergång från medeltid till nutid (eran kenozoikum). Det mest kända massutdöendet, för det var i detta utdöende som dinosaurerna strök med, utom fåglarna. Huvudorsak sannolikt ett asteroid eller kometnedslag. En följdeffekt var anoxi.
183 miljoner år sedan. Ett extremt fall av syrebrist i haven, under 1 miljon år. Under Jura (208-146 miljoner år sedan). Kallas "Toarcian turnover". Anoxi.Orsak sannolikt vulkanutbrott.
"Mid-aptian extinction", 116 miljoner år sedan, under Krita. Anoxi.(OAE1). Ett komplext förlopp som omfattar det som kallas Faraoni och Selli-händelserna.
94 miljoner år sedan, under senare Krita. "Cenomanian-Turonian anoxic event" (OAE 2)
55 miljoner ås sedan, under kenozoikum, i övergång från paleozen till eozen. Värsta växthuseffekten. Anoxi. Huvudorsak att metanhydratet frigjordes, eventuellt startat av vulkanutbrott.
33 miljoner år sedan, övergången från Eocen till Oligocen, kallas EOT eller Grande Coupure. Antarktis blir isbelagt då temperaturen sjunker när koldioxidhalten i atmosfären minskar. Oklart vad som orsakade det. Inte anoxi.
Wikipedia har givetivs en lista över massutdöenden.
De fem mest omfattande är:
440 miljoner år sedan ordovicium/silur
360 miljoner år sedan devon
252 miljoner år sedan, perm-trias.
200 miljoner år sedan, Pangaea delade sig.
65 miljoner års sedan. K-P-gränsen.
Otäck lista, och vi riskerar komma med på den med klimatförändring och anoxi ifall vi inte håller oss inom de planetära gränsvärdena. Begreppet "turnover" som används ibland istället för "extinction" är lite mer positivt laddat, eftersom det visar på att det kommit nya arter när dom gamla dött ut. Paleomap (www.scotese.com) har en karta över idag och även kartor över framtiden (t.ex. plus 150 miljoner år).
Läs mer om anoxi på Unescos sida, för Global Oxygen Oceanic Network.
https://en.unesco.org/go2ne
Wikipedia har givetivs en lista över massutdöenden.
De fem mest omfattande är:
440 miljoner år sedan ordovicium/silur
360 miljoner år sedan devon
252 miljoner år sedan, perm-trias.
200 miljoner år sedan, Pangaea delade sig.
65 miljoner års sedan. K-P-gränsen.
Otäck lista, och vi riskerar komma med på den med klimatförändring och anoxi ifall vi inte håller oss inom de planetära gränsvärdena. Begreppet "turnover" som används ibland istället för "extinction" är lite mer positivt laddat, eftersom det visar på att det kommit nya arter när dom gamla dött ut. Paleomap (www.scotese.com) har en karta över idag och även kartor över framtiden (t.ex. plus 150 miljoner år).
Läs mer om anoxi på Unescos sida, för Global Oxygen Oceanic Network.
https://en.unesco.org/go2ne
15 juni 2019
För hög kväve och fosforbelastning
Syrebrist i hav. På en gång ett mycket välbekant fenomen - algblomning i Östersjön - och samtidigt som globalt miljöproblem helt i skuggan av klimatfrågan och artutrotningen. Men titta på diagrammet över de planetära gränsvärdena, där framstår överbelastning med kväve och fosfor som den mest kritiska sektorn.
Principen är att övergödning med näringsämnen som kväve och fosfor leder till ökad biologisk produktion som förbrukar syre. I vissa fall kan det leda till att mer fosfor frigörs i den syrefria miljön och så får man en positiv feedback som driver processen vidare.
I Östersjön är normalt inte syrebristen total, det kallas hypoxi. Mexikanska golfen är ett annat hav som lider av detta problem.
Fullständig syrebrist kallas anoxi. Sker det i global skala får vi ett geologisk skikt avsatt i havsbottnarna. På engelska kallas det "Oceanic anoxic event", OAE. Sådana OAEs har skett flera gånger i jordens historia, till exempel i övergången från Perm till Trias.
Gränsvärdet för kväve har Rockström och Steffen et.al. satt till att den tillförda mängden fixerat kväve från industri och jordbruk ska begränsas till 35 Mt per år. Om jag förstår rätt ligger det nuvarande värdet på 210 Mt per år.
Det finns andra effekter också av ökad tillförsel av kväve och fosfor som sammanfattas som "minskad resiliens" i miljön. Osäkerhetsfaktorerna kring förståelsen anses vara stora.
Det jobbiga med denna typ av miljöproblem är att det inte är en förorening som orsakar problemet, en förorening som man kan minska, utan det är just de ämnen som ett ökat industriellt jordbruk drivs av som orsakar problemet. Rätt utformade kretsloppsbaserade lösningar är vad som krävs.
Principen är att övergödning med näringsämnen som kväve och fosfor leder till ökad biologisk produktion som förbrukar syre. I vissa fall kan det leda till att mer fosfor frigörs i den syrefria miljön och så får man en positiv feedback som driver processen vidare.
I Östersjön är normalt inte syrebristen total, det kallas hypoxi. Mexikanska golfen är ett annat hav som lider av detta problem.
Fullständig syrebrist kallas anoxi. Sker det i global skala får vi ett geologisk skikt avsatt i havsbottnarna. På engelska kallas det "Oceanic anoxic event", OAE. Sådana OAEs har skett flera gånger i jordens historia, till exempel i övergången från Perm till Trias.
Gränsvärdet för kväve har Rockström och Steffen et.al. satt till att den tillförda mängden fixerat kväve från industri och jordbruk ska begränsas till 35 Mt per år. Om jag förstår rätt ligger det nuvarande värdet på 210 Mt per år.
Det finns andra effekter också av ökad tillförsel av kväve och fosfor som sammanfattas som "minskad resiliens" i miljön. Osäkerhetsfaktorerna kring förståelsen anses vara stora.
Det jobbiga med denna typ av miljöproblem är att det inte är en förorening som orsakar problemet, en förorening som man kan minska, utan det är just de ämnen som ett ökat industriellt jordbruk drivs av som orsakar problemet. Rätt utformade kretsloppsbaserade lösningar är vad som krävs.
12 maj 2019
Antal arter som planetärt gränsvärde
En miljon arter är nära att utrotas. Det har rapporterats i alla medier de senaste dagarna sedan IPBES kom med sin rapport över läget för den biologiska mångfalden, fastställd på deras sjunde möte vars resultat publicerades 6 maj 2019. Slutsatserna är indelade i fyra huvudområden, A-D. Rubrik A rör att naturen pch ekosystemtjänsterna förröds (nature and its vital contributions to people ...are deteriorated). Slutsats A5 är att 25 % av arterna inom de bedömda djur och växtgrupperna är hotade. Slutsats A6 är att även den biologiska variationen bland domesticerade arter minskar kraftigt. Rubrik B anger att det finns fem viktiga orsaker till detta som alla ökat kraftigt de senaste 50 åren: användning av mark och hav, direkt överutnyttjande av arter, klimatförändringar, föroreningar (inklusive plast) och spridning av invasiva arter. Punkt B4 noterar att på 50 år har befolkningen fördubblats, den globala ekonomin fyrdubblats och handeln ökat tiofaldigt vilket ökat naturutnyttjandet inom alla områden. Rubrik C rör att mål uppsatta för naturbevarande inte kommer att uppnås med nuvarande utveckling. Rubrik D anger att målen skulle kunna nås med vissa åtgärder. Punkterna D1 - D 10 räknar upp vad som behöver göras. Punkt D 10 är att man måste uppnå en hållbar ekonomi genom fundamentala förändringar av det ekonomiska och finansiella systemen och minska fattigdom och ojämliket som en del av hållbarheten, och det kräver att man styr iväg från det nuvarande begränsade tillväxtparadigmet.
Budskapet är alltså rätt komplext, långt ifrån att enbart röra en beräkning av antal arter. Även budskapet rörande den planetära gränsen för biodiversitet har blivit mer komplext. Av alla de nio planetära gränsvärdena som Rockström et.al. satte upp 2009 är det biosfärens integritet som anses mest överskriden. 2015 döpte man om gränsvärdet till "biosphere integrity", 2009 hette det biodiversitet. Vad jag förstår undviker författarna bakom planetära gränsvärden att komma med mål som motsvarar IPBES rubrik D. Det hindrar inte att det finns en livlig diskussion om olika tolkningar av de planetära gränsvärdenas betydelse. Gränsvärdet är satt till 10 (10-100) arter per miljon arter, per år och ska inte förstås som en "tipping point". Utrotandet av en art kan lokalt orsaka en "tipping point" i ett ekosystem, men den samlade globala effekten av artutrotning blir synlig som summan av många olika lokala förändringar. Överskridet är gränsvärdet med råge.
Aktuella - ännu ohotade - arter är hägg och syrén, koltrast och grönsångare. Det är fint med vår.
Budskapet är alltså rätt komplext, långt ifrån att enbart röra en beräkning av antal arter. Även budskapet rörande den planetära gränsen för biodiversitet har blivit mer komplext. Av alla de nio planetära gränsvärdena som Rockström et.al. satte upp 2009 är det biosfärens integritet som anses mest överskriden. 2015 döpte man om gränsvärdet till "biosphere integrity", 2009 hette det biodiversitet. Vad jag förstår undviker författarna bakom planetära gränsvärden att komma med mål som motsvarar IPBES rubrik D. Det hindrar inte att det finns en livlig diskussion om olika tolkningar av de planetära gränsvärdenas betydelse. Gränsvärdet är satt till 10 (10-100) arter per miljon arter, per år och ska inte förstås som en "tipping point". Utrotandet av en art kan lokalt orsaka en "tipping point" i ett ekosystem, men den samlade globala effekten av artutrotning blir synlig som summan av många olika lokala förändringar. Överskridet är gränsvärdet med råge.
Aktuella - ännu ohotade - arter är hägg och syrén, koltrast och grönsångare. Det är fint med vår.
17 april 2019
Osebergsskeppet från vikingaskeppstiden
Den mest ikoniska bilden av ett föremål från vikingatiden tycker jag nog är förstäven på Osebergsskeppet. Men då det var enklare att ta bild på den nästan lika fina akterstäven så var det den bilden jag lyckades ta vid ett besök på Vikingaskeppshuset i Oslo.
Hela skeppet finns filmat här på youtube. Och man kan ladda ner en audio guide som är väldigt bra att följa med i när man är på muséet. Detta skepp är ett konstverk, sniderierna är otroligt fina. Se här en modell av skeppet.
Efter förra inlägget om hur det fornnordiska arvet missbrukats får jag börja med några frågeställningar när jag ska skriva om vikingskipshuset på Bygdøy i Olso. Hur mycket omotiverad vikingaromantik visar de? Och ännu svårare, var detta museum en del i en nationalistisk propaganda med rasbiologiska undertoner när det byggdes?
På den senare frågan noterar jag att Maja Hagerman skrivit (i sin bok om Herman Lundborg) om en rasbiologisk nordisk konferens 1925: "I Norge finns det rasbiologer men ingen samlande kraft av Lundborgs kaliber, utan där är forskarna splittrade mellan en extrem och en mer sansad linje". Den extrema linjen representerades av Vinderen Biologiske Laboratorium, men det var ingen statlig institutuion som det svenska Rasbiologiska institutet. Jag vet dock nästan ingenting om detta. Mitt intryck är dock att den nationalism som sporrade norrmänen att lyfta fram sitt fornnordiska arv mer var inriktad på att visa fram en egen historia efter frigörelsen från Sverige. Och numera är turismen kring vikingarna byggd kring den romantiserade myten. Själva museihuset är byggt i jugendstil 1926-1932 (en flygel blev klar först 1957).
Vikingaromantik finns helt klart. Här bjuder man på en film som spelar på ett kraftfullt fornnordiskt förflutet. Man har dock fint utnyttjat animeringar av bilder från gamla bonader, likt de som finns på Skogsbonaden och Överhogsdalsbonaderna. Textilier var en viktig del av gravfyndet.
Vikingaskeppshusets hemsida berättar: "Vikingene var glad i å reise. De reiste hurtig, langt og sikkert i sine fantastisk gode skip. Nordboerne reiste på tokt til store deler av den nordlige halvkule. De plyndret, handlet og fant nytt land hvor de bosatte seg."
"Tokt" är norska för en expedition, en längre resa till sjöss. Har man krigiska avsikter skulle det på svenska bli att dra i härnad. "Vikingatiden" som periodisering utgår från detta, att det var en speciell period av migration baserad "tokt". Det går att diskutera varför man ska tala om en "vikingatid". Men om något definierar denna tid är det skeppen - vikingaskeppstiden.
Peter Heather skriver att vårens östliga vindar ("the easterlies") förde norrmän till Shetland och vidare och att sedan kunde de dominerande västliga vindarna på hösten föra dem hem igen. Han refererar Barbara Crawford (Scandinavian Scotland 1987) och menar att hade de huvudsakliga vindriktningarna varit tvärtom hade det varit skottar som invaderat skandinavien. Men det ska också till att man bygger bra skepp. Ur sjöduglighetssynpunkt är Gokstadsskeppet i samma museum ett bättre skepp. Bägge skeppen är exempel på imponerande skeppsbyggnadskonst från 800-talet. (Osebergsskeppets byggnadsår är daterad till ca 820, Gokstadsskeppet till ca 895). Oseberg ligger nära Tønsberg 11 mil från Oslo, i Vestfold. Graven hittades 1903. Gokstadskeppet fann man vid köpstaden Skiringssal (Kaupang) som ligger 4 mil söder om Tønsberg. Bägge gravarna öppnades redan under vikingatiden, för plundring eller av någon annan orsak. Det mest betydande området för gravhögar, Borre, ligger 15 km från Tønsberg, åt Oslohållet till. (Oslo fanns inte på 800-talet, staden grundades enligt Snorre av Harald hårdråde 1048). Om Oslo betyder Åsliden så är alltså Oseberg "Åsberg", vilket låter lite som tårta på tårta, men det finns ett Åsberget nära Bräcke så det är ett etablerat namnskick. Tolkningen att Os kommer av As, dvs asagud, anses mindre sannolik. Som förled verkar det som att betydelsen åmynning/strömdrag inte är aktuell.
Jag kan gott tycka att de kunde mera tydligt lyfta fram att det var två kvinnor som var begravda i Osebergsskeppet. Det står givetvis på skyltarna men det skulle krävas något mer dramatiskt för att budskapet ska gå hem att detta var en fylkesdrottnings grav. Med DNA-analys har Per Holck vid Oslo Universitet visat att en av kvinnorna tillhörde haplogroup U7, något som tyder på ursprung från Iran eller däromkring. Han menar vidare, baserat på strontiumanalys, att bägge kvinnorna var av hög börd, inte att den ena var en slavinna så som det står i de flesta beskrivningar.
Graven innehöll mycket mer än själva skeppet, fylkesdrottningen fick med sig mängder av föremål på sin resa till eftervärlden. Kanske var tanken att de skulle till Frejas hall Sessrumne i Folkvang. Graven är det rikaste arkeologiska fyndet från vikingatiden. Kvinnor i monumentala gravar är inte ovanligt, jämför till exempel graven i Aska i Östergötaland (från 900-talet). Maja Hagerman skriver i "Tusenårsresan" att ett av silverhängena som man fann i Askagraven, som avbildar ett stiliserat djur, kan ha tillkommit i samma konstnärskrets som en del av träsniderierna i den berömda drottninggraven i Oseberg.
Robert Ferguson inleder sin bok "The hammer and the cross" (Penguin, 2005) med ett helt kapitel om Osebergsskeppet och graven. Han räknar ganska noga upp fynden, den vackra vagnen, slädarna, en komplett sadel, djurhuvudsstolpar och mycket mera. Ett märkligt fynd är den så kallade buddha-hinken (Buddha-bøtten), vars buddhaliknande figurer på beslagen tolkats som keltiska offerfigurer. Han skildrar också hur man tror att begravningen gick till, från att man under våren började bygga in skeppet i högen fram till att man först på hösten genomförde omfattande djuroffer av hästar, hundar, oxar och höns. En skriven runrad på en åra fann man, det stod något som tolkats som "litilviss madr", dvs "lite visdom hos människan". (Ref. "Hva Oseberghaugen gjemte" av A. Ljono, 1967).
Peter Heather utvecklar sina tankar mer kring vikingamigrationen (utöver noteringen ovan om vindriktningens betydelse) i "Empires and Barbarians" (panmacmillan, 2009). Han menar att en viktig drivkraft var de blodiga interna konflikter som skapades av det inflöde av ny rikedom som kom till Skandinavien när handeln började växa under 700-talet längs kusten från norra franker-riket och upp till Östersjön. Återvändande stormän kunde tävla med gamla storhövdingar om att ge hirden de dyrbaraste gåvorna. Den interna konfliktnivån blev så hög att många valde att fly fältet, mot Island till exempel. De som valde att flytta mot England och Frankrike fick organisera sig mer för att kunna slå sig fram. Det blev perioden med av "Great Heathen Armies" (mycel hæþen here på gammal engelska) som omtalas i den anglo-saxiska krönikan 865, 878 och 892-896. Dessa arméer kunde bestå av 20-30 skepp med 35-40 män per skepp, typ Gokstadsskeppet.
Det ger en bild av blodiga inbördeskrig mellan lokala stormän i Skandinavien, som spiller över i en militant utflyttning, som blev extra dramatisk eftersom det inte var migration till fots utan per snabba fartyg.
Hela skeppet finns filmat här på youtube. Och man kan ladda ner en audio guide som är väldigt bra att följa med i när man är på muséet. Detta skepp är ett konstverk, sniderierna är otroligt fina. Se här en modell av skeppet.
Efter förra inlägget om hur det fornnordiska arvet missbrukats får jag börja med några frågeställningar när jag ska skriva om vikingskipshuset på Bygdøy i Olso. Hur mycket omotiverad vikingaromantik visar de? Och ännu svårare, var detta museum en del i en nationalistisk propaganda med rasbiologiska undertoner när det byggdes?
På den senare frågan noterar jag att Maja Hagerman skrivit (i sin bok om Herman Lundborg) om en rasbiologisk nordisk konferens 1925: "I Norge finns det rasbiologer men ingen samlande kraft av Lundborgs kaliber, utan där är forskarna splittrade mellan en extrem och en mer sansad linje". Den extrema linjen representerades av Vinderen Biologiske Laboratorium, men det var ingen statlig institutuion som det svenska Rasbiologiska institutet. Jag vet dock nästan ingenting om detta. Mitt intryck är dock att den nationalism som sporrade norrmänen att lyfta fram sitt fornnordiska arv mer var inriktad på att visa fram en egen historia efter frigörelsen från Sverige. Och numera är turismen kring vikingarna byggd kring den romantiserade myten. Själva museihuset är byggt i jugendstil 1926-1932 (en flygel blev klar först 1957).
Vikingaromantik finns helt klart. Här bjuder man på en film som spelar på ett kraftfullt fornnordiskt förflutet. Man har dock fint utnyttjat animeringar av bilder från gamla bonader, likt de som finns på Skogsbonaden och Överhogsdalsbonaderna. Textilier var en viktig del av gravfyndet.
Vikingaskeppshusets hemsida berättar: "Vikingene var glad i å reise. De reiste hurtig, langt og sikkert i sine fantastisk gode skip. Nordboerne reiste på tokt til store deler av den nordlige halvkule. De plyndret, handlet og fant nytt land hvor de bosatte seg."
"Tokt" är norska för en expedition, en längre resa till sjöss. Har man krigiska avsikter skulle det på svenska bli att dra i härnad. "Vikingatiden" som periodisering utgår från detta, att det var en speciell period av migration baserad "tokt". Det går att diskutera varför man ska tala om en "vikingatid". Men om något definierar denna tid är det skeppen - vikingaskeppstiden.
Peter Heather skriver att vårens östliga vindar ("the easterlies") förde norrmän till Shetland och vidare och att sedan kunde de dominerande västliga vindarna på hösten föra dem hem igen. Han refererar Barbara Crawford (Scandinavian Scotland 1987) och menar att hade de huvudsakliga vindriktningarna varit tvärtom hade det varit skottar som invaderat skandinavien. Men det ska också till att man bygger bra skepp. Ur sjöduglighetssynpunkt är Gokstadsskeppet i samma museum ett bättre skepp. Bägge skeppen är exempel på imponerande skeppsbyggnadskonst från 800-talet. (Osebergsskeppets byggnadsår är daterad till ca 820, Gokstadsskeppet till ca 895). Oseberg ligger nära Tønsberg 11 mil från Oslo, i Vestfold. Graven hittades 1903. Gokstadskeppet fann man vid köpstaden Skiringssal (Kaupang) som ligger 4 mil söder om Tønsberg. Bägge gravarna öppnades redan under vikingatiden, för plundring eller av någon annan orsak. Det mest betydande området för gravhögar, Borre, ligger 15 km från Tønsberg, åt Oslohållet till. (Oslo fanns inte på 800-talet, staden grundades enligt Snorre av Harald hårdråde 1048). Om Oslo betyder Åsliden så är alltså Oseberg "Åsberg", vilket låter lite som tårta på tårta, men det finns ett Åsberget nära Bräcke så det är ett etablerat namnskick. Tolkningen att Os kommer av As, dvs asagud, anses mindre sannolik. Som förled verkar det som att betydelsen åmynning/strömdrag inte är aktuell.
Jag kan gott tycka att de kunde mera tydligt lyfta fram att det var två kvinnor som var begravda i Osebergsskeppet. Det står givetvis på skyltarna men det skulle krävas något mer dramatiskt för att budskapet ska gå hem att detta var en fylkesdrottnings grav. Med DNA-analys har Per Holck vid Oslo Universitet visat att en av kvinnorna tillhörde haplogroup U7, något som tyder på ursprung från Iran eller däromkring. Han menar vidare, baserat på strontiumanalys, att bägge kvinnorna var av hög börd, inte att den ena var en slavinna så som det står i de flesta beskrivningar.
Graven innehöll mycket mer än själva skeppet, fylkesdrottningen fick med sig mängder av föremål på sin resa till eftervärlden. Kanske var tanken att de skulle till Frejas hall Sessrumne i Folkvang. Graven är det rikaste arkeologiska fyndet från vikingatiden. Kvinnor i monumentala gravar är inte ovanligt, jämför till exempel graven i Aska i Östergötaland (från 900-talet). Maja Hagerman skriver i "Tusenårsresan" att ett av silverhängena som man fann i Askagraven, som avbildar ett stiliserat djur, kan ha tillkommit i samma konstnärskrets som en del av träsniderierna i den berömda drottninggraven i Oseberg.
Robert Ferguson inleder sin bok "The hammer and the cross" (Penguin, 2005) med ett helt kapitel om Osebergsskeppet och graven. Han räknar ganska noga upp fynden, den vackra vagnen, slädarna, en komplett sadel, djurhuvudsstolpar och mycket mera. Ett märkligt fynd är den så kallade buddha-hinken (Buddha-bøtten), vars buddhaliknande figurer på beslagen tolkats som keltiska offerfigurer. Han skildrar också hur man tror att begravningen gick till, från att man under våren började bygga in skeppet i högen fram till att man först på hösten genomförde omfattande djuroffer av hästar, hundar, oxar och höns. En skriven runrad på en åra fann man, det stod något som tolkats som "litilviss madr", dvs "lite visdom hos människan". (Ref. "Hva Oseberghaugen gjemte" av A. Ljono, 1967).
Peter Heather utvecklar sina tankar mer kring vikingamigrationen (utöver noteringen ovan om vindriktningens betydelse) i "Empires and Barbarians" (panmacmillan, 2009). Han menar att en viktig drivkraft var de blodiga interna konflikter som skapades av det inflöde av ny rikedom som kom till Skandinavien när handeln började växa under 700-talet längs kusten från norra franker-riket och upp till Östersjön. Återvändande stormän kunde tävla med gamla storhövdingar om att ge hirden de dyrbaraste gåvorna. Den interna konfliktnivån blev så hög att många valde att fly fältet, mot Island till exempel. De som valde att flytta mot England och Frankrike fick organisera sig mer för att kunna slå sig fram. Det blev perioden med av "Great Heathen Armies" (mycel hæþen here på gammal engelska) som omtalas i den anglo-saxiska krönikan 865, 878 och 892-896. Dessa arméer kunde bestå av 20-30 skepp med 35-40 män per skepp, typ Gokstadsskeppet.
Det ger en bild av blodiga inbördeskrig mellan lokala stormän i Skandinavien, som spiller över i en militant utflyttning, som blev extra dramatisk eftersom det inte var migration till fots utan per snabba fartyg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)