En miljon arter är nära att utrotas. Det har rapporterats i alla medier de senaste dagarna sedan IPBES kom med sin rapport över läget för den biologiska mångfalden, fastställd på deras sjunde möte vars resultat publicerades 6 maj 2019. Slutsatserna är indelade i fyra huvudområden, A-D. Rubrik A rör att naturen pch ekosystemtjänsterna förröds (nature and its vital contributions to people ...are deteriorated). Slutsats A5 är att 25 % av arterna inom de bedömda djur och växtgrupperna är hotade. Slutsats A6 är att även den biologiska variationen bland domesticerade arter minskar kraftigt. Rubrik B anger att det finns fem viktiga orsaker till detta som alla ökat kraftigt de senaste 50 åren: användning av mark och hav, direkt överutnyttjande av arter, klimatförändringar, föroreningar (inklusive plast) och spridning av invasiva arter. Punkt B4 noterar att på 50 år har befolkningen fördubblats, den globala ekonomin fyrdubblats och handeln ökat tiofaldigt vilket ökat naturutnyttjandet inom alla områden. Rubrik C rör att mål uppsatta för naturbevarande inte kommer att uppnås med nuvarande utveckling. Rubrik D anger att målen skulle kunna nås med vissa åtgärder. Punkterna D1 - D 10 räknar upp vad som behöver göras. Punkt D 10 är att man måste uppnå en hållbar ekonomi genom fundamentala förändringar av det ekonomiska och finansiella systemen och minska fattigdom och ojämliket som en del av hållbarheten, och det kräver att man styr iväg från det nuvarande begränsade tillväxtparadigmet.
Budskapet är alltså rätt komplext, långt ifrån att enbart röra en beräkning av antal arter. Även budskapet rörande den planetära gränsen för biodiversitet har blivit mer komplext. Av alla de nio planetära gränsvärdena som Rockström et.al. satte upp 2009 är det biosfärens integritet som anses mest överskriden. 2015 döpte man om gränsvärdet till "biosphere integrity", 2009 hette det biodiversitet. Vad jag förstår undviker författarna bakom planetära gränsvärden att komma med mål som motsvarar IPBES rubrik D. Det hindrar inte att det finns en livlig diskussion om olika tolkningar av de planetära gränsvärdenas betydelse. Gränsvärdet är satt till 10 (10-100) arter per miljon arter, per år och ska inte förstås som en "tipping point". Utrotandet av en art kan lokalt orsaka en "tipping point" i ett ekosystem, men den samlade globala effekten av artutrotning blir synlig som summan av många olika lokala förändringar. Överskridet är gränsvärdet med råge.
Aktuella - ännu ohotade - arter är hägg och syrén, koltrast och grönsångare. Det är fint med vår.
17 april 2019
Osebergsskeppet från vikingaskeppstiden
Den mest ikoniska bilden av ett föremål från vikingatiden tycker jag nog är förstäven på Osebergsskeppet. Men då det var enklare att ta bild på den nästan lika fina akterstäven så var det den bilden jag lyckades ta vid ett besök på Vikingaskeppshuset i Oslo.
Hela skeppet finns filmat här på youtube. Och man kan ladda ner en audio guide som är väldigt bra att följa med i när man är på muséet. Detta skepp är ett konstverk, sniderierna är otroligt fina. Se här en modell av skeppet.
Efter förra inlägget om hur det fornnordiska arvet missbrukats får jag börja med några frågeställningar när jag ska skriva om vikingskipshuset på Bygdøy i Olso. Hur mycket omotiverad vikingaromantik visar de? Och ännu svårare, var detta museum en del i en nationalistisk propaganda med rasbiologiska undertoner när det byggdes?
På den senare frågan noterar jag att Maja Hagerman skrivit (i sin bok om Herman Lundborg) om en rasbiologisk nordisk konferens 1925: "I Norge finns det rasbiologer men ingen samlande kraft av Lundborgs kaliber, utan där är forskarna splittrade mellan en extrem och en mer sansad linje". Den extrema linjen representerades av Vinderen Biologiske Laboratorium, men det var ingen statlig institutuion som det svenska Rasbiologiska institutet. Jag vet dock nästan ingenting om detta. Mitt intryck är dock att den nationalism som sporrade norrmänen att lyfta fram sitt fornnordiska arv mer var inriktad på att visa fram en egen historia efter frigörelsen från Sverige. Och numera är turismen kring vikingarna byggd kring den romantiserade myten. Själva museihuset är byggt i jugendstil 1926-1932 (en flygel blev klar först 1957).
Vikingaromantik finns helt klart. Här bjuder man på en film som spelar på ett kraftfullt fornnordiskt förflutet. Man har dock fint utnyttjat animeringar av bilder från gamla bonader, likt de som finns på Skogsbonaden och Överhogsdalsbonaderna. Textilier var en viktig del av gravfyndet.
Vikingaskeppshusets hemsida berättar: "Vikingene var glad i å reise. De reiste hurtig, langt og sikkert i sine fantastisk gode skip. Nordboerne reiste på tokt til store deler av den nordlige halvkule. De plyndret, handlet og fant nytt land hvor de bosatte seg."
"Tokt" är norska för en expedition, en längre resa till sjöss. Har man krigiska avsikter skulle det på svenska bli att dra i härnad. "Vikingatiden" som periodisering utgår från detta, att det var en speciell period av migration baserad "tokt". Det går att diskutera varför man ska tala om en "vikingatid". Men om något definierar denna tid är det skeppen - vikingaskeppstiden.
Peter Heather skriver att vårens östliga vindar ("the easterlies") förde norrmän till Shetland och vidare och att sedan kunde de dominerande västliga vindarna på hösten föra dem hem igen. Han refererar Barbara Crawford (Scandinavian Scotland 1987) och menar att hade de huvudsakliga vindriktningarna varit tvärtom hade det varit skottar som invaderat skandinavien. Men det ska också till att man bygger bra skepp. Ur sjöduglighetssynpunkt är Gokstadsskeppet i samma museum ett bättre skepp. Bägge skeppen är exempel på imponerande skeppsbyggnadskonst från 800-talet. (Osebergsskeppets byggnadsår är daterad till ca 820, Gokstadsskeppet till ca 895). Oseberg ligger nära Tønsberg 11 mil från Oslo, i Vestfold. Graven hittades 1903. Gokstadskeppet fann man vid köpstaden Skiringssal (Kaupang) som ligger 4 mil söder om Tønsberg. Bägge gravarna öppnades redan under vikingatiden, för plundring eller av någon annan orsak. Det mest betydande området för gravhögar, Borre, ligger 15 km från Tønsberg, åt Oslohållet till. (Oslo fanns inte på 800-talet, staden grundades enligt Snorre av Harald hårdråde 1048). Om Oslo betyder Åsliden så är alltså Oseberg "Åsberg", vilket låter lite som tårta på tårta, men det finns ett Åsberget nära Bräcke så det är ett etablerat namnskick. Tolkningen att Os kommer av As, dvs asagud, anses mindre sannolik. Som förled verkar det som att betydelsen åmynning/strömdrag inte är aktuell.
Jag kan gott tycka att de kunde mera tydligt lyfta fram att det var två kvinnor som var begravda i Osebergsskeppet. Det står givetvis på skyltarna men det skulle krävas något mer dramatiskt för att budskapet ska gå hem att detta var en fylkesdrottnings grav. Med DNA-analys har Per Holck vid Oslo Universitet visat att en av kvinnorna tillhörde haplogroup U7, något som tyder på ursprung från Iran eller däromkring. Han menar vidare, baserat på strontiumanalys, att bägge kvinnorna var av hög börd, inte att den ena var en slavinna så som det står i de flesta beskrivningar.
Graven innehöll mycket mer än själva skeppet, fylkesdrottningen fick med sig mängder av föremål på sin resa till eftervärlden. Kanske var tanken att de skulle till Frejas hall Sessrumne i Folkvang. Graven är det rikaste arkeologiska fyndet från vikingatiden. Kvinnor i monumentala gravar är inte ovanligt, jämför till exempel graven i Aska i Östergötaland (från 900-talet). Maja Hagerman skriver i "Tusenårsresan" att ett av silverhängena som man fann i Askagraven, som avbildar ett stiliserat djur, kan ha tillkommit i samma konstnärskrets som en del av träsniderierna i den berömda drottninggraven i Oseberg.
Robert Ferguson inleder sin bok "The hammer and the cross" (Penguin, 2005) med ett helt kapitel om Osebergsskeppet och graven. Han räknar ganska noga upp fynden, den vackra vagnen, slädarna, en komplett sadel, djurhuvudsstolpar och mycket mera. Ett märkligt fynd är den så kallade buddha-hinken (Buddha-bøtten), vars buddhaliknande figurer på beslagen tolkats som keltiska offerfigurer. Han skildrar också hur man tror att begravningen gick till, från att man under våren började bygga in skeppet i högen fram till att man först på hösten genomförde omfattande djuroffer av hästar, hundar, oxar och höns. En skriven runrad på en åra fann man, det stod något som tolkats som "litilviss madr", dvs "lite visdom hos människan". (Ref. "Hva Oseberghaugen gjemte" av A. Ljono, 1967).
Peter Heather utvecklar sina tankar mer kring vikingamigrationen (utöver noteringen ovan om vindriktningens betydelse) i "Empires and Barbarians" (panmacmillan, 2009). Han menar att en viktig drivkraft var de blodiga interna konflikter som skapades av det inflöde av ny rikedom som kom till Skandinavien när handeln började växa under 700-talet längs kusten från norra franker-riket och upp till Östersjön. Återvändande stormän kunde tävla med gamla storhövdingar om att ge hirden de dyrbaraste gåvorna. Den interna konfliktnivån blev så hög att många valde att fly fältet, mot Island till exempel. De som valde att flytta mot England och Frankrike fick organisera sig mer för att kunna slå sig fram. Det blev perioden med av "Great Heathen Armies" (mycel hæþen here på gammal engelska) som omtalas i den anglo-saxiska krönikan 865, 878 och 892-896. Dessa arméer kunde bestå av 20-30 skepp med 35-40 män per skepp, typ Gokstadsskeppet.
Det ger en bild av blodiga inbördeskrig mellan lokala stormän i Skandinavien, som spiller över i en militant utflyttning, som blev extra dramatisk eftersom det inte var migration till fots utan per snabba fartyg.
Hela skeppet finns filmat här på youtube. Och man kan ladda ner en audio guide som är väldigt bra att följa med i när man är på muséet. Detta skepp är ett konstverk, sniderierna är otroligt fina. Se här en modell av skeppet.
Efter förra inlägget om hur det fornnordiska arvet missbrukats får jag börja med några frågeställningar när jag ska skriva om vikingskipshuset på Bygdøy i Olso. Hur mycket omotiverad vikingaromantik visar de? Och ännu svårare, var detta museum en del i en nationalistisk propaganda med rasbiologiska undertoner när det byggdes?
På den senare frågan noterar jag att Maja Hagerman skrivit (i sin bok om Herman Lundborg) om en rasbiologisk nordisk konferens 1925: "I Norge finns det rasbiologer men ingen samlande kraft av Lundborgs kaliber, utan där är forskarna splittrade mellan en extrem och en mer sansad linje". Den extrema linjen representerades av Vinderen Biologiske Laboratorium, men det var ingen statlig institutuion som det svenska Rasbiologiska institutet. Jag vet dock nästan ingenting om detta. Mitt intryck är dock att den nationalism som sporrade norrmänen att lyfta fram sitt fornnordiska arv mer var inriktad på att visa fram en egen historia efter frigörelsen från Sverige. Och numera är turismen kring vikingarna byggd kring den romantiserade myten. Själva museihuset är byggt i jugendstil 1926-1932 (en flygel blev klar först 1957).
Vikingaromantik finns helt klart. Här bjuder man på en film som spelar på ett kraftfullt fornnordiskt förflutet. Man har dock fint utnyttjat animeringar av bilder från gamla bonader, likt de som finns på Skogsbonaden och Överhogsdalsbonaderna. Textilier var en viktig del av gravfyndet.
Vikingaskeppshusets hemsida berättar: "Vikingene var glad i å reise. De reiste hurtig, langt og sikkert i sine fantastisk gode skip. Nordboerne reiste på tokt til store deler av den nordlige halvkule. De plyndret, handlet og fant nytt land hvor de bosatte seg."
"Tokt" är norska för en expedition, en längre resa till sjöss. Har man krigiska avsikter skulle det på svenska bli att dra i härnad. "Vikingatiden" som periodisering utgår från detta, att det var en speciell period av migration baserad "tokt". Det går att diskutera varför man ska tala om en "vikingatid". Men om något definierar denna tid är det skeppen - vikingaskeppstiden.
Peter Heather skriver att vårens östliga vindar ("the easterlies") förde norrmän till Shetland och vidare och att sedan kunde de dominerande västliga vindarna på hösten föra dem hem igen. Han refererar Barbara Crawford (Scandinavian Scotland 1987) och menar att hade de huvudsakliga vindriktningarna varit tvärtom hade det varit skottar som invaderat skandinavien. Men det ska också till att man bygger bra skepp. Ur sjöduglighetssynpunkt är Gokstadsskeppet i samma museum ett bättre skepp. Bägge skeppen är exempel på imponerande skeppsbyggnadskonst från 800-talet. (Osebergsskeppets byggnadsår är daterad till ca 820, Gokstadsskeppet till ca 895). Oseberg ligger nära Tønsberg 11 mil från Oslo, i Vestfold. Graven hittades 1903. Gokstadskeppet fann man vid köpstaden Skiringssal (Kaupang) som ligger 4 mil söder om Tønsberg. Bägge gravarna öppnades redan under vikingatiden, för plundring eller av någon annan orsak. Det mest betydande området för gravhögar, Borre, ligger 15 km från Tønsberg, åt Oslohållet till. (Oslo fanns inte på 800-talet, staden grundades enligt Snorre av Harald hårdråde 1048). Om Oslo betyder Åsliden så är alltså Oseberg "Åsberg", vilket låter lite som tårta på tårta, men det finns ett Åsberget nära Bräcke så det är ett etablerat namnskick. Tolkningen att Os kommer av As, dvs asagud, anses mindre sannolik. Som förled verkar det som att betydelsen åmynning/strömdrag inte är aktuell.
Jag kan gott tycka att de kunde mera tydligt lyfta fram att det var två kvinnor som var begravda i Osebergsskeppet. Det står givetvis på skyltarna men det skulle krävas något mer dramatiskt för att budskapet ska gå hem att detta var en fylkesdrottnings grav. Med DNA-analys har Per Holck vid Oslo Universitet visat att en av kvinnorna tillhörde haplogroup U7, något som tyder på ursprung från Iran eller däromkring. Han menar vidare, baserat på strontiumanalys, att bägge kvinnorna var av hög börd, inte att den ena var en slavinna så som det står i de flesta beskrivningar.
Graven innehöll mycket mer än själva skeppet, fylkesdrottningen fick med sig mängder av föremål på sin resa till eftervärlden. Kanske var tanken att de skulle till Frejas hall Sessrumne i Folkvang. Graven är det rikaste arkeologiska fyndet från vikingatiden. Kvinnor i monumentala gravar är inte ovanligt, jämför till exempel graven i Aska i Östergötaland (från 900-talet). Maja Hagerman skriver i "Tusenårsresan" att ett av silverhängena som man fann i Askagraven, som avbildar ett stiliserat djur, kan ha tillkommit i samma konstnärskrets som en del av träsniderierna i den berömda drottninggraven i Oseberg.
Robert Ferguson inleder sin bok "The hammer and the cross" (Penguin, 2005) med ett helt kapitel om Osebergsskeppet och graven. Han räknar ganska noga upp fynden, den vackra vagnen, slädarna, en komplett sadel, djurhuvudsstolpar och mycket mera. Ett märkligt fynd är den så kallade buddha-hinken (Buddha-bøtten), vars buddhaliknande figurer på beslagen tolkats som keltiska offerfigurer. Han skildrar också hur man tror att begravningen gick till, från att man under våren började bygga in skeppet i högen fram till att man först på hösten genomförde omfattande djuroffer av hästar, hundar, oxar och höns. En skriven runrad på en åra fann man, det stod något som tolkats som "litilviss madr", dvs "lite visdom hos människan". (Ref. "Hva Oseberghaugen gjemte" av A. Ljono, 1967).
Peter Heather utvecklar sina tankar mer kring vikingamigrationen (utöver noteringen ovan om vindriktningens betydelse) i "Empires and Barbarians" (panmacmillan, 2009). Han menar att en viktig drivkraft var de blodiga interna konflikter som skapades av det inflöde av ny rikedom som kom till Skandinavien när handeln började växa under 700-talet längs kusten från norra franker-riket och upp till Östersjön. Återvändande stormän kunde tävla med gamla storhövdingar om att ge hirden de dyrbaraste gåvorna. Den interna konfliktnivån blev så hög att många valde att fly fältet, mot Island till exempel. De som valde att flytta mot England och Frankrike fick organisera sig mer för att kunna slå sig fram. Det blev perioden med av "Great Heathen Armies" (mycel hæþen here på gammal engelska) som omtalas i den anglo-saxiska krönikan 865, 878 och 892-896. Dessa arméer kunde bestå av 20-30 skepp med 35-40 män per skepp, typ Gokstadsskeppet.
Det ger en bild av blodiga inbördeskrig mellan lokala stormän i Skandinavien, som spiller över i en militant utflyttning, som blev extra dramatisk eftersom det inte var migration till fots utan per snabba fartyg.
11 februari 2019
Maja Hagermans "Det rena landet"
"Det rena landet" har undertiteln "Om konsten att uppfinna sina förfäder". (Prisma, 2006). Maja Hagerman ger sig i denna boken på uppgiften att reda ut det rasbiologiska och rasistiska dragen i svensk historieskivning och arkeologi under 1800-talet och fram till andra världskriget. Det är hennes fantastiskt fina språkbehandling som gör boken läsbar. Långa stunder är man bara less på alla dessa forskare som mäter långskallar och kortskallar, i vissa fall i tron att det är en vetenskaplig uppgift och i vissa fall tydligt för att använda det för att belägga någon slags germansk överlägsenhet. Det är viktig läsning. Maja Hagerman visar hur flera av de mest seriösa forskarna som grundade Nationalmuseum och Historiska museet var inbäddade i ett sammanhang där de valde att befästa rastänkandet och själva bidrog till att förstärka det. Hon noterar kopplingar till senare tiders forskning, hon skriver: "Min troskyldiga önskan är bara att det snabbt växande forskningsområdet i gränslandet mellan DNA-teknik och arkeologi måtte beträdas med försiktighet... ".
Boken inleds med en bra genomgång av historien från 50-talet f.Kr fram till 1200-talet, från Tacitus till Snorre Sturlasson. Maja Hagerman är hemma i materialet, och hennes böcker "Spårens av kungens män", (1996), och "Försvunnen värld" (2011) hör till mina favoriter. Sedan följer det som är "Det rena landets" ämne, att redogöra för hur denna historia användes för att skapa myterna om germanerna och vikingarna. Kulmen i Sverige är bildandet av Statens institut för rasbiologi 1921. Chefen för institutet var samtidigt professor i rasbiologi vid Uppsala Universitet. Han hette Herman Lundborg (1868-1943), en nazistsympatisör som Maja Hagerman skrivit ytterligare en bok om som jag ännu inte läst. Någonstans sansar sig det politiska styret i Sverige under 30-talet och 1936 så tillsätts antinazisten Gunnar Dahlberg (1993-1956) som chef för institutet. Han visade att begreppet ras saknade vetenskaplig grund vad gäller människor.
Boken ställer många stora frågor och många får inte svar, vilket är rimligt, syftet är inte att göra en bred utredning utan mer specifikt beskriva ett skeende. Men efter läsningen undrar jag hur rasbiologerna kunde blanda vetenskap och tyckande så godtyckligt? Mer referens till vetenskapsteoretisk analys om detta hade varit intressant. Strindbergs kritik var rolig men inte så relevant då Strindberg själv var usel när han försökte leka vetenskapsman. Det måste väl ha funnits en mer underbyggd kritik långt innan Gunnar Dahlberg?
Och hur ska man skriva historia utan att falla för en önskan att uppfinna en historia som passar? Kanske att Maja Hagermans andra böcker är ett slag svar, rörande hur man ska skriva historia så att den blir intressant utan att falla tillbaka på gamla misskrediterade begrepp. Och visst är det viktigt att markera att man vet om att det funnits historiska myter som dyker upp i nya format. Men det är svårt att göra det, dels för att man inte alltid tydliggjort sådant för sig själv, dels för att det kan kännas tråkigt att dra upp varje historiskt elände för att göra rätt för sig. Bra då att Maja Hagerman gjort det, men jag hade önskat att hon resonerat mer kring hur man kunde ha gjort och hur man kan hantera de olika fallgroparna.
Kommentar 2019-03-06: I Ordfront Magasin nr 1/2019 så finns en artikel av Kristian Borg: "Kampen om de finska skallarna". Artikeln handlar om att en grupp sverigefinnar begärt att få tillbaka ett antal kranium som tagits från Finland 1873 av Gustaf Retzius (1842-1919) och som nu finns på Karolinska Institutet. Gustaf var son till Anders Retzius (1796-1860) som var skallmätandets främsta förespråkare. Han följde i sin faders fotspår och blev en av den fysiska antropologin och sedan rasbiologins förgrundsgestalter, så som också Maja Hagerman beskriver i sin bok. I Ordfronts kommentarsruta citeras Paulina de los Reyes som placerar in hela detta i ett kolonialt projekt, om dominans av människor vars värld man ska erövra. DN skrev om detta 2015 vilket ledde till att "Retziusmedaljen" inte delas ut längre.
Boken inleds med en bra genomgång av historien från 50-talet f.Kr fram till 1200-talet, från Tacitus till Snorre Sturlasson. Maja Hagerman är hemma i materialet, och hennes böcker "Spårens av kungens män", (1996), och "Försvunnen värld" (2011) hör till mina favoriter. Sedan följer det som är "Det rena landets" ämne, att redogöra för hur denna historia användes för att skapa myterna om germanerna och vikingarna. Kulmen i Sverige är bildandet av Statens institut för rasbiologi 1921. Chefen för institutet var samtidigt professor i rasbiologi vid Uppsala Universitet. Han hette Herman Lundborg (1868-1943), en nazistsympatisör som Maja Hagerman skrivit ytterligare en bok om som jag ännu inte läst. Någonstans sansar sig det politiska styret i Sverige under 30-talet och 1936 så tillsätts antinazisten Gunnar Dahlberg (1993-1956) som chef för institutet. Han visade att begreppet ras saknade vetenskaplig grund vad gäller människor.
Boken ställer många stora frågor och många får inte svar, vilket är rimligt, syftet är inte att göra en bred utredning utan mer specifikt beskriva ett skeende. Men efter läsningen undrar jag hur rasbiologerna kunde blanda vetenskap och tyckande så godtyckligt? Mer referens till vetenskapsteoretisk analys om detta hade varit intressant. Strindbergs kritik var rolig men inte så relevant då Strindberg själv var usel när han försökte leka vetenskapsman. Det måste väl ha funnits en mer underbyggd kritik långt innan Gunnar Dahlberg?
Och hur ska man skriva historia utan att falla för en önskan att uppfinna en historia som passar? Kanske att Maja Hagermans andra böcker är ett slag svar, rörande hur man ska skriva historia så att den blir intressant utan att falla tillbaka på gamla misskrediterade begrepp. Och visst är det viktigt att markera att man vet om att det funnits historiska myter som dyker upp i nya format. Men det är svårt att göra det, dels för att man inte alltid tydliggjort sådant för sig själv, dels för att det kan kännas tråkigt att dra upp varje historiskt elände för att göra rätt för sig. Bra då att Maja Hagerman gjort det, men jag hade önskat att hon resonerat mer kring hur man kunde ha gjort och hur man kan hantera de olika fallgroparna.
Kommentar 2019-03-06: I Ordfront Magasin nr 1/2019 så finns en artikel av Kristian Borg: "Kampen om de finska skallarna". Artikeln handlar om att en grupp sverigefinnar begärt att få tillbaka ett antal kranium som tagits från Finland 1873 av Gustaf Retzius (1842-1919) och som nu finns på Karolinska Institutet. Gustaf var son till Anders Retzius (1796-1860) som var skallmätandets främsta förespråkare. Han följde i sin faders fotspår och blev en av den fysiska antropologin och sedan rasbiologins förgrundsgestalter, så som också Maja Hagerman beskriver i sin bok. I Ordfronts kommentarsruta citeras Paulina de los Reyes som placerar in hela detta i ett kolonialt projekt, om dominans av människor vars värld man ska erövra. DN skrev om detta 2015 vilket ledde till att "Retziusmedaljen" inte delas ut längre.
2 januari 2019
Templet Sabarimala
Just när jag i min 1200-talsresa nått Kerala så har ett tempel där hamnat i nyheterna. Kvinnor i Kerala har bildat en 62 mil lång levande kedja för att markera att de fått laglig rätt att besöka templet Sabarimala. Två kvinnor under poliseskort har kunnat göra vandringen upp till templet och fått komma in via en bakdörr. Det är Högsta Domstolen som beslutat att patriarkarla traditioner inte kan stå över rätten att fritt praktisera sin religion för både män och kvinnor. Den regionala regeringen i Kerala leds av Left Democratic Front, som vann senaste valet 2016. De har organiserat kvinnornas aktivism och sett till att polisresurser fanns för att skydda de kvinnor som gjorde det symboliska besöket. Varken BJP eller Kongresspartiet stöder beslutet utan de anser att Högsta Domstolen inte ska besluta i frågor som rör religiösa traditioner.
"Översteprästen" (melshanthi) i templet fick genomföra diverse reningsritualer efter kvinnornas besök. I Sabarimala dyrkar man guden Ayyappan som enligt traditionen levde i celibat och därför inte ska behöva vara nära kvinnor i könsmogen ålder. Ayyappan är en gud för växtkraft, son till Shiva och till gudinnan Mohini som är den enda kvinnliga avataren av guden Vishnu. Miljontals besökare (män då, möjligen några äldre kvinnor) per år genomför en pilgrimsvandring uppför berget till templet för att gå de 18 heliga stegen till guden som avbildas sittande i yogaposition. Ayyappan är en inkarnation av lärandets gud Sastha och anses också vara en krigandets gud, eventuellt förknippad med tidiga dravidiska gudomar. Populariteten har ökat de senaste 100 åren, de omfattande pilgrimsvandringarna har inte så lång tradition.
Sabarimala ligger 12 mil nordöst om Kollam, i Västra Ghats, i Nationalparken Periyar, där en fauna med bland annat tigrar och elefanter skyddas. Pilgrimslederna kommer från flera håll, en led går österut uppför bergen i cirka 6 mil från en plats som heter Erumeli.
Det är givetvis både en stor religiös fråga och ett samhällerligt problem hur åsikter om kvinnlig "orenhet" påverkar människor. Jag hittar ett inlägg från en kvinnlig läkare Dr. Archana Patil som refererar till 700-talsfilosofens Shankaras åsikt att "allt är Brahman" som argument för jämlikhet och hon rekommenderar guden Ardhnarishwara framför Ayyappa. Denna gud är en halvt manlig, halvt kvinnlig inkarnation av Shiva. Men inte så många pilgrimmer går till hens tempel i Tiruchengode i Tamil Nadu. Jag tror inte Shankaras monism direkt kan leda fram till en radikal jämlikhetsteori men det visar att han är en referens i aktuell debatt. Och Shankara hade Ardhnarishwara bland sina favoritgudar, som en av Shivas inkarnationer.
Kanske skulle det vara bra om bhakti-rörelsen kunde sprida sitt dyrkande på fler tempel. Miljoner besökare till ett natur-reservat har gett upphov till påfrestningar på djurskyddet. Och den heliga floden Pamba är det tveksamt om man kan nedstiga i för ritual tvagning av hälsoskäl. För att delta i pilgrimsvandringen förväntas man avstå från alkohol och sex i 41 dagar. Kanske skulle man mer behöva följa upp ett antal regler för att skydda miljön runt templet, som ingår i den moderna instruktionen för pilgrimmer, det skulle nog vara mera befogat än att förbjuda kvinnor att besöka Sabarimala.
"Översteprästen" (melshanthi) i templet fick genomföra diverse reningsritualer efter kvinnornas besök. I Sabarimala dyrkar man guden Ayyappan som enligt traditionen levde i celibat och därför inte ska behöva vara nära kvinnor i könsmogen ålder. Ayyappan är en gud för växtkraft, son till Shiva och till gudinnan Mohini som är den enda kvinnliga avataren av guden Vishnu. Miljontals besökare (män då, möjligen några äldre kvinnor) per år genomför en pilgrimsvandring uppför berget till templet för att gå de 18 heliga stegen till guden som avbildas sittande i yogaposition. Ayyappan är en inkarnation av lärandets gud Sastha och anses också vara en krigandets gud, eventuellt förknippad med tidiga dravidiska gudomar. Populariteten har ökat de senaste 100 åren, de omfattande pilgrimsvandringarna har inte så lång tradition.
Sabarimala ligger 12 mil nordöst om Kollam, i Västra Ghats, i Nationalparken Periyar, där en fauna med bland annat tigrar och elefanter skyddas. Pilgrimslederna kommer från flera håll, en led går österut uppför bergen i cirka 6 mil från en plats som heter Erumeli.
Det är givetvis både en stor religiös fråga och ett samhällerligt problem hur åsikter om kvinnlig "orenhet" påverkar människor. Jag hittar ett inlägg från en kvinnlig läkare Dr. Archana Patil som refererar till 700-talsfilosofens Shankaras åsikt att "allt är Brahman" som argument för jämlikhet och hon rekommenderar guden Ardhnarishwara framför Ayyappa. Denna gud är en halvt manlig, halvt kvinnlig inkarnation av Shiva. Men inte så många pilgrimmer går till hens tempel i Tiruchengode i Tamil Nadu. Jag tror inte Shankaras monism direkt kan leda fram till en radikal jämlikhetsteori men det visar att han är en referens i aktuell debatt. Och Shankara hade Ardhnarishwara bland sina favoritgudar, som en av Shivas inkarnationer.
Kanske skulle det vara bra om bhakti-rörelsen kunde sprida sitt dyrkande på fler tempel. Miljoner besökare till ett natur-reservat har gett upphov till påfrestningar på djurskyddet. Och den heliga floden Pamba är det tveksamt om man kan nedstiga i för ritual tvagning av hälsoskäl. För att delta i pilgrimsvandringen förväntas man avstå från alkohol och sex i 41 dagar. Kanske skulle man mer behöva följa upp ett antal regler för att skydda miljön runt templet, som ingår i den moderna instruktionen för pilgrimmer, det skulle nog vara mera befogat än att förbjuda kvinnor att besöka Sabarimala.
20 december 2018
Procenträkning på liv
Som jag refererat till i tidigare inlägg så har WWF publicerat en rapport kallad Living planet 2018 som bland annat anger en "minskning av beståndet av vilda ryggradsdjur med 60 % sedan 1970." Ännu mer kritiskt anges minskningar på 89 % i Syd- och Mellan-Amerika.
För att förstå detta måste man begripa vad dom räknar procent på. Metoden de hänvisar till är publicerad av The Royal Society: The Living Planet Index från 2005. För att räkna procent behöver man lägga en baslinje. Om jag fattar rätt har man extrapolerat olika populationsserier till vissa baslinjeår. Vi får då uppskattade antal i en population av valda arter vid ett givet år som vi kan jämföra med ett annat år, i detta fall 1970 med 2014. Jag har sedan jag följde arbetet med riskvärdering av GMO undrat över "baslinjer" för naturpåverkan. Var 1970 ett särskilt representativt år? Hade inte naturen redan då påverkats av diverse artutrotningar som då inte kommer med i statistiken? Men så måste man göra, man får välja en baslinje, och från 1970 har man användbara data.
För att räkna procent är det givetvis betydelsefullt att veta vad det är man räknar. Jag fattar det som att det är populations-serier som slås ihop, men lite oklart hur varje population har mätts, det är troligen olika metoder eftersom man ska samla så mycket data.
En viktig mening i artikeln från 2005 om LPI är denna: "Hotade arter av däggdjur och fåglar är något överrepresenterade i urvalet, men skillnaden är liten. ... Se figur 9." I figur 9 ser man 302 arter som är hotade på olika nivåer, och en stapel på 690 arter som inte är hotade. I diskussionen tar man upp hur "bias" kan uppkomma pga att de dataserier man har tillgång till för olika typer av biom inte nödvändigtvis blir representativa. De har ändå goda argument för att den totala bilden blir ganska rättvisande. Givet att siffrorna är så dramatiska är de alarmerande, sannolikt kan felen dessutom slå åt bägge håll. Anta att en ekologisk rubbning leder till en massiv expansion av en art som råkar vara med i urvalet, det skulle leda till att en akut minskning av ett ekosystems funktion döljs av en lokal populationsökning om just den arten är med i urvalet. Eftersom jag inte begriper hur de väger av de olika arternas relativa betydelse när de summerar vågar jag inte ha någon uppfattning om hur det slår på totalen.
Min slutsats blir att LPI ger en indikation på läget i olika regioner samt en övergripande dyster bild av den massutrotning som pågår men att det är ett trubbigt instrument för att förstå vad som verkligen händer. Ungefär som BNP. Fast en minskning av BNP på 60 procent skulle ge större rubriker.
För att förstå detta måste man begripa vad dom räknar procent på. Metoden de hänvisar till är publicerad av The Royal Society: The Living Planet Index från 2005. För att räkna procent behöver man lägga en baslinje. Om jag fattar rätt har man extrapolerat olika populationsserier till vissa baslinjeår. Vi får då uppskattade antal i en population av valda arter vid ett givet år som vi kan jämföra med ett annat år, i detta fall 1970 med 2014. Jag har sedan jag följde arbetet med riskvärdering av GMO undrat över "baslinjer" för naturpåverkan. Var 1970 ett särskilt representativt år? Hade inte naturen redan då påverkats av diverse artutrotningar som då inte kommer med i statistiken? Men så måste man göra, man får välja en baslinje, och från 1970 har man användbara data.
För att räkna procent är det givetvis betydelsefullt att veta vad det är man räknar. Jag fattar det som att det är populations-serier som slås ihop, men lite oklart hur varje population har mätts, det är troligen olika metoder eftersom man ska samla så mycket data.
En viktig mening i artikeln från 2005 om LPI är denna: "Hotade arter av däggdjur och fåglar är något överrepresenterade i urvalet, men skillnaden är liten. ... Se figur 9." I figur 9 ser man 302 arter som är hotade på olika nivåer, och en stapel på 690 arter som inte är hotade. I diskussionen tar man upp hur "bias" kan uppkomma pga att de dataserier man har tillgång till för olika typer av biom inte nödvändigtvis blir representativa. De har ändå goda argument för att den totala bilden blir ganska rättvisande. Givet att siffrorna är så dramatiska är de alarmerande, sannolikt kan felen dessutom slå åt bägge håll. Anta att en ekologisk rubbning leder till en massiv expansion av en art som råkar vara med i urvalet, det skulle leda till att en akut minskning av ett ekosystems funktion döljs av en lokal populationsökning om just den arten är med i urvalet. Eftersom jag inte begriper hur de väger av de olika arternas relativa betydelse när de summerar vågar jag inte ha någon uppfattning om hur det slår på totalen.
Min slutsats blir att LPI ger en indikation på läget i olika regioner samt en övergripande dyster bild av den massutrotning som pågår men att det är ett trubbigt instrument för att förstå vad som verkligen händer. Ungefär som BNP. Fast en minskning av BNP på 60 procent skulle ge större rubriker.
16 december 2018
Shankara
En av hinduismens viktigaste filosofer kom från Malabarkusten. Adi
Shankara, (Ādi Śaṅkara) som troligen levde kring år 700-800 e.Kr, var född nära Kochi i Kerala, i
en by kallad Kaladi. Han var verksam runt om i Indien, det ingick i en hinduisk intellektuells roll att resa runt. Shankara ska enligt traditionen ha grundat tio ordnar varav minst fyra var knytna till en typ av lärdoms-säten i olika regioner, se Dashnam Sanyasins. Övriga ordnar tycks ha haft en bredare roll, de skulle vara "i bergen", "i staden" eller "i skogen".
I en tid när buddhism och jainism spreds allt mer i Indien kom Shankara att vara en av dem som återupplivade en hinduiskt tradition. Shankaras kombination av läsning av de klassiska skrifterna (vedanta, dvs läsning av upanishaderna osv), advaita (dvs monism, att världen enbart är brahman, världssjälen), och impulser från främst shivaism, men även vishnuism och yoga, blev en mycket framgångsrik syntes av den hinduiska traditionen.
New World Encyclopedia menar att han kan ha levt ca. 700-750. Wikipedia anger 788-820 vilket var den tidigare akademiska dateringen men som sedan ifrågasatts. I boken "Shankara and Indian Philosophy" av Natalia Isayeva skriver hon att han tidigast kan ha levt 650 och senast 840.
Platsens för hans död är också omdiskuterad. De som förestår "klostret/templet" (matha) i Kanchi (Tamil Nadu) menar att han dog där medan de som är aktiva i Sringeri (i Karnataka) uppger att han dog uppe i Himalaya på en plats nära templen i Badarinatha, som är ett av de fyra pilgrimsmålen Char Dham.
Det matha som ligger i Sringeri, Sringeri Sharada Peetham, är centrum för en tradition inom hinduismen som kallas Smarta och som räknar Adi Shankara som grundare. Det är en traditionen som förenar fem av de hinduiska gudarna och söker sätta kunskapens väg (jnana yoga) i relation till karma och bhakti yoga.
Det mest kända citatet från Shankara lyder ungefär:
"Brahman är ensam sant, och denna värld av mångfald är inte verklig (är mithya); Det enskilda jaget skiljer sig inte från Brahman."
Att det enskilda jaget (jiva-atman) är ett med världsanden (atman, brahman) är den grundläggande tesen i Shankaras filosofi, advaita vedanta. Två andra betydelsefulla filosofer inom vedanta har en annan syn, och deras skolor räknas då inte som advaita. Det är Ramanuja (1017 - 1137, från Tamil Nadu) och Madhvāchārya (1238-1317, från Karnataka).
I en tid när buddhism och jainism spreds allt mer i Indien kom Shankara att vara en av dem som återupplivade en hinduiskt tradition. Shankaras kombination av läsning av de klassiska skrifterna (vedanta, dvs läsning av upanishaderna osv), advaita (dvs monism, att världen enbart är brahman, världssjälen), och impulser från främst shivaism, men även vishnuism och yoga, blev en mycket framgångsrik syntes av den hinduiska traditionen.
New World Encyclopedia menar att han kan ha levt ca. 700-750. Wikipedia anger 788-820 vilket var den tidigare akademiska dateringen men som sedan ifrågasatts. I boken "Shankara and Indian Philosophy" av Natalia Isayeva skriver hon att han tidigast kan ha levt 650 och senast 840.
Platsens för hans död är också omdiskuterad. De som förestår "klostret/templet" (matha) i Kanchi (Tamil Nadu) menar att han dog där medan de som är aktiva i Sringeri (i Karnataka) uppger att han dog uppe i Himalaya på en plats nära templen i Badarinatha, som är ett av de fyra pilgrimsmålen Char Dham.
Det matha som ligger i Sringeri, Sringeri Sharada Peetham, är centrum för en tradition inom hinduismen som kallas Smarta och som räknar Adi Shankara som grundare. Det är en traditionen som förenar fem av de hinduiska gudarna och söker sätta kunskapens väg (jnana yoga) i relation till karma och bhakti yoga.
Det mest kända citatet från Shankara lyder ungefär:
"Brahman är ensam sant, och denna värld av mångfald är inte verklig (är mithya); Det enskilda jaget skiljer sig inte från Brahman."
Att det enskilda jaget (jiva-atman) är ett med världsanden (atman, brahman) är den grundläggande tesen i Shankaras filosofi, advaita vedanta. Två andra betydelsefulla filosofer inom vedanta har en annan syn, och deras skolor räknas då inte som advaita. Det är Ramanuja (1017 - 1137, från Tamil Nadu) och Madhvāchārya (1238-1317, från Karnataka).
25 november 2018
Klumpigt dödsbud
P1 har ett program som heter "veckans ord". Idag är "rödlistning" ordet, valt av Jenny Teleman. I Sverige har vi bland de starkt hotade rödlistade arterna en skalbaggeart, Blaps lethifera, en svartbagge.
Orsaken till massutrotningen av arter och den dramatiska totala nedgången av vilda djur som WWF rapporterat om är bland annat "förlust av livsmiljö". Jenny Teleman tycker det låter som en diktsamling av Kristina Lugn. Hon tycker att WWFs rapport fått fel namn, rapporten heter "Living planet 2018". Den kunde istället ha döpts efter svartbaggen. Lyssna när kulturradion tar upp ett av vår tids största misslyckanden.
https://sverigesradio.se/avsnitt/1188294
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)