Nu blir det ännu ett inlägg om nordisk historia. Arkeologen och författaren Jonathan Lindström har skrivit en bok som heter "Biskopen och korståget, 1206 - Om krig, kolonisation och Guds man i Norden". Utgiven på Norstedts 2015.
Biskopen ifråga är ärkebiskop Andreas Sunesen Hvide (1160-1228), och boken är en detaljerad skildring av hans liv från barndom till bortgång. Parallellt är boken en delvis arkeologiskt baserad skildring av hur 40 bondefamiljer flyttades från norra Öland till Ormön utanför Hapsal i Estland. Det hela är ett projekt organiserat av ärkebiskop Andreas i Lund, genomfört för att skapa ett brohuvud för vidare kristen kolonisation.
Jonathan Lindström har personliga skäl att intressera sig för hur svenskbygderna uppkom på Ormsön. Hans farfar flydde med sin familj från Ormsön 1943, bland dem Lindströms då 16-årige far. Att det fanns en svensktalande befolkning där var en följd av att det bildats koncentration av svensktalande i området runt Hapsal och Ösel. Det Lindström vill visa i boken är att detta troligen inleddes i större skala med kolonisationen av Ormsön år 1206.
I sig är detta ett tydligt exempel på hur den danska makten kunde organisera mer än bara handel och räder i vikingastil. Den kombinerade kunga- och ärkebiskops-makten hade levererat korståg i österled under Andreas föregångare, den militante ärkebiskopen Absalon Hvide. Andreas ville gå mer systematiskt till väga och skapa en bofast befolkning av ölänningar i Estland.
Det är också ett exempel på hur sammanflätad den nordiska utvecklingen var. Hvide-ätten var nära lierad sedan länge med de danska kungarna Valdemar I ("den store", regent 1157-1182) och hans söner Knud VI (r 1182-1202) och Valdemar Sejr (regent 1202-1241). Hvide-ätten var också lierad med den Sverkerska ätten. Ärkebiskop Andreas var en av nordens mäktigaste män när Sverker den yngre satt vid makten (regeringstid 1196-1208). Andreas brorsdotter Benedikta Ebbesdotter Hvide var gift med Sverker den yngre och alltså svensk drottning, 1196-1200. Lunds domkyrka stod över de övriga nordiska kyrkorna och ärkebiskop Andreas ville styra även över den framväxande kyrkan i Estland.
Jonathan Lindström beskriver hur Andreas var född in i maktens centrum. Inte blev det sämre av att han under sina studier i Paris lärde känna och bli förtrogen med den blivande påven Innocentius III, känd som alla tiders mäktigaste påve.
Kyrkan stärkte sin ställning under denna tid, Sverker den yngre utfärdade privilegier som innebar att kyrkan befriades från kungliga skatter. En som bidrog till detta var Andreas kollega i Uppsala, ärkebiskop Olof Lambatunga (ärkebiskop 1198-1206).
Slaget vid Gestrilen 1210 blev dock ett avbräck för Sverkarna då Erikska ätten åter stärkte sin ställning. Koloniseringsprojektet i öster avtog för svensk del. Nya möjligheter erbjöds då Sverkers son Johan blev kung 1216. Han var då bara 15 år. Makten höll allt mer på att övergå till Bjälboätten, som sedan Birger Brosas tid som jarl (1174-1202) skapat sig en allt viktigare position. Efter Bendiktas död år 1200 så gifte sig kung Sverker med Birger Brosas dotter Ingegerd, mor till Johan. Den unge kung Johan styrdes av Linköpings biskop Karl Magnusson och jarl Karl döve, bägge av Bjälboätten. De beslöt att genomföra korståg i Estland år 1220 och fick stöd av ärkebiskop Andreas för detta. Det hela ledde fram till en militär katastrof. Jonathan Lindström skildrar detaljerat hur ester i slaget vid Leal 1220 lyckas tända eld på borgen som svenskarna befäst sig i och sedan övermanna dem när svenskarna tvingades ut från borgen. Biskop Karl och jarl Karl döve föll och med dem hela den starka trupp som de tagit med från Eketorpsborgen på Öland. Eketorpsborgen förföll efter detta, och alla svenska ambitioner i Estland låg nere i flera århundraden.
Istället var det danskar och tyskar som fortsätter att strida om vem som skulle kristna de olika baltiska folken. De danska korstågen hade pågått länge i området. Den mest mytologiska händelsen i ärkebiskop Andreas liv blev kopplat till detta, det är historien om hur den danska flaggan föll ner från himlen. Denna sägen skapades på 1500-talet och var då knuten till ett slag vid borgen Fellin år 1208. Senare flyttades händelsen till den mera kända danska segern vid Reval 1219. Reval är dagens Tallin, platsen hette först Lindanäs. Det viftades säkert med rödvita flaggor i Reval 1219 men säkra belägg för en rödvit flagga kopplad till Danmark finns först från mitten av 1300-talet.
Jonathan Lindström skriver om ärkebiskops Andreas historiesyn. Han menar att Andreas ansåg att historien har en riktning, att den följer en av Gud utstakad stor plan. Viktigast för ärkebiskopen var att försäkra sig om att så många människor som möjligt blev kristna och kunde få del av himmelriket i livet efter detta. Korstågsivrandet var en del i detta men även den vanliga kristna utbildningen. Andreas skrev en lärobok kring år 1200 med titeln Hexaëmeron, en titel som syftar på de sex skapelsedagarna. Den består av 8040 rader hexameter på latin, och ett enda exemplar finns kvar idag på Det Kongelige Bibliotek. En riktig "prästepina" citerar Lindström.
På sidan 101 redogör han för de fyra tolkningsnivåerna av bibeln som Andreas lärt sig i Paris. Det är först den bokstavliga, sedan den allegoriska, en tredje är tropologisk/moralisk och slutligen är det den fjärde nivån: anagogin/mystiken/andligheten. Den bibliska historien sammanfaller med världshistorien och Andreas samtid uppfattade domedagen som nära förestående. Påven Innocentius III kallade det för "denna världens aftonstund" och omvändelsearbetet var akut. Detta motiverade att hänsynslösa metoder användes i missionsarbetet.
Jonathan Lindströms bok tas upp i ett inslag i Vetenskapsradion historia. I radioinslaget betonas själva frågan om när estlandssvenskarna först kom till Estland. Arkeologen Anders Kaliff får avsluta med att berätta att det kan ha funnits en kontinuerlig bebyggelse av skandinaviskt ursprung från järnåldern, och han har stöd av utgrävningar på Ormöns grannö Nuckö.
Det kan för min del spela mindre roll. Mera intressant är att fundera över vad detta fall av organiserad kolonisering och den detaljerade redovisningen av ärkebiskop Andreas liv visar av organisationsgraden i Skandinavien vid denna tid.
Jag jämför gärna mellan 1200-talets Lund med ärkebiskop Andreas och 600-talets Sevilla, där ärkebiskop Isidorus huserade i visigoternas rike, som jag skrivit om förut. Skånelagen och västgötalagen tycks inte så mycket mera avancerade än den visigotiska lagen. Visigoterna hade draghjälp av romerska jurister, medan skandinavien kunde dra nytta av katolska kyrkans juridiska kunnande. På 600-talet var katolska kyrkan inte någon centralt organiserande makt, Isidorus hade inte mycket med påven Gregorius att göra. Istället gav det allmänna romerska arvet grunden till utbildningsgången och Isidorus utvecklade de katolska tankegångarna i konflikt med den arianska kristendomen som var stark bland visigoterna. Andreas däremot studerade i Paris och Bologna och tog direkta instruktioner från påven. Någon subtilare utveckling av religionen var det här inte frågan om som jag ser det, utan det handlade om strid mot hedningar, muslimer och judar.
Visigoternas samhälle var ett slavägarsamhälle, där visigoterna hade ersatt de gamla romerska patricierfamiljerna på den högsta samhällsnivån. Skandinavien hade börjat avskaffa träldomen vid kristendomens intåg, men korstågen i öst hade många bevekelsegrunder varav slavhandel ingicks som en del, och särskilt kvinnor var en viktig handelsvara.
Arkitektur kan man jämföra. Lunds domkyrka var mer imponerande än de kyrkor visigoterna åstadkom. Absiden i Lunds domkyrka räknas som ett romanskt mästerverk, en byggnadsstil som utvecklades på 900-talet. Men Sevilla, som på 600-talet kallades Hispalis, stod nog inte 1200-tals Lund efter som stad även om Sevillas storhetstid skulle komma när Andalusien införlivades i det umayyadiska riket.
Överlag fanns det fortfarande få städer i Skandinavien på 1200-talet. Köpenhamns ursprung räknas till exempel till ett borgbygge av Andreas föregångare ärkebiskop Absalon Hvide.
Visigoternas rike led av inbördes maktstrider inom de mäktiga familjerna och stred också regelbundet mot omkringliggande maktgrupperingar. De kungar som försökte etablera katolicismen som enda religion fick också bekämpa arianska uppror. I Skandinavien 600 år senare pågick liknande strider mellan de mäktiga familjerna, men utan någon ideologiskt färgad stridslinje som finns dokumenterad. Men korstågen var däremot starkt ideologiskt motiverade, även om de byggde på en tradition av vikingatåg i liknande stil.
Min känsla är att den senare kungamakten i Sverige, från Magnus Ladulås som blev kung 1275, var mer konsoliderad och välorganiserad än något visigoterna åstadkom. Visigoterna hade nog nått dit om inte de hade krossats totalt efter 711. Det var frankerna som skapade grundmodellen för det katolska kungadömet, och det är den typen av organisation som via tyska och engelska förebilder når Skandinavien.
Kanske man kan tala om en 600-årig process av diffusion av romerska och sedan katolsk organisation, som till slut når Skandinavien och sedan vidare österut tills den möter den motsvarande diffusionen av Östroms ortodoxa organisation.
Senare tillägg: Vetandets värld på SVT den 16 oktober 2017 hade ett fint inslag om koloniseringen av Ormön.
20 september 2015
Den långa medeltiden
Jag har läst en bok av Fredrik Charpentier Ljungqvist (FCL) som heter "Den långa medeltiden", Dialogos, 2015. Den bjuder på en utmärkt introduktion till Nordens historia mellan 500-talet till 1500-talet. Redan undertiteln "De nordiska ländernas historia från folkvandringstid till reformation" klargör två poänger som FCL har med boken. En är att skapa en mental bild av en medeltid i Norden som motsvarar den som finns för övriga Europa. Vendeltid och vikingatiden integreras i denna beskrivning i den långa medeltiden. Det liknar det som Peter Heather (och säkert många andra) gör i sina böcker, vikingarna blir en av många exempel på processer kopplade till olika former av migration. FCL gör detta för första gången på svenska på ett lättläst och bra vis. Hans andra huvudpoäng är att det är en nordisk medeltidshistoria. Parallella handlingar i Norden knyts samman. Han skriver om periodiska inbördeskrig i Danmark och Norge från 1130 till 1170 respektive 1240 och närmast konstant inbördeskrig i det blivande Sverige från 1000-talet fram till början av 1300-talet. Birger jarl nämns jämte Valdemar I och Sverre Sigurdsson. Särskilt dramatiskt är en kort skildring av hur Danmark upplöses helt 1332-1340 när hertigar från södra Jylland tar makten. Landet var satt i pant till tyska grevar av Holstein. Valdemar IV Atterdag lyckas återerövra landet. I en vanlig svensk historia dyker han upp först när Skåne och Gotland anfalls 1360-1361 men hans roll i Nordisk historia är långt mer betydelsefull.
Det är en kort historik med tyngdpunkt på allmänna förhållanden så personliga öden får litet utrymme. Jag saknar författaren Snorre Sturlasson. Men jag hittar en kort men bra beskrivning av litteratur som skrivits på folkspråk och på latin. Här nämns Konungs skuggsiá, den norska konungaspegeln från 1250-talet och den hundra år senare svenska Konungsstyrelsen. FCL anser den retoriskt mest framstående politiska skriften är den norska Ett tal mot biskoparna från ca 1200.
Förutom medeltidshistoriker är Fredrik Charpentier Ljungqvist också klimathistoriker. Jag har tidigare tagit upp hans arbete, bland annat i inlägg 6 november 2012. Klimatets roll, och andra naturförutsättningar för samhällets utveckling, får en tydlig del av den historiska beskrivningen. Att Grönland får ta upp utrymme i boken beror nog på att skeendet där är så tydligt klimatstyrt. Den lilla istiden inleds i mitten av 1300-talet, med kallaste sommaren 1453. Analyser av tandemalj från begravda nordbor i den grönländska Österbygden visar att årsmedeltemperaturen sjönk med 5 grader från den första till den sista generationen på platsen.
Tidigare kallår i Norden var 530-575 och 1120-1130. 500-talet och 1300-talet spreds också pest, det var dåliga år.
Aktuella arkeologiska rön är med. Spännande är till exempel Salmefynden, en forntida roddbåt med resterna av sju nordbor från tidigt 700-tal. Ytterligare fynd belade att skepp från östra Sverige begav sig till Estland på krigståg före det som kallas vikingatiden.
Ett gammalt fynd som lyfts fram är Mästermyrkistan, en verktygslåda från ca år 1000 som hittades på Gotland 1936. Verktyg, lås med mera finns på Historiska museet.
FCL avslutar med en notering om hur länge medeltiden satte sin prägel på Norden. Medeltida lagar med vissa justeringar fanns kvar fram till 1680-talet i Norge och Danmark, och Magnus Erikssons landslag från 1350 var i kraft fram till 1734 års svenska lag.
I epilogen går FCL igenom vissa av de skillnader som växte fram inom Norden. Att en större andel bönder kom att äga egen jord i Sverige gjorde att de var representerade som ett eget stånd i riksdagen, något de inte var i det dansk-norska riket. Kristnandet kom först till Danmark och Norge och det samt närhet till kust, jämfört med Sveriges mer splittrade geografi, kom att leda till starkare central kungamakt där. Norge och Islands kontakter med England gynnade att man började skriva på folkspråk.
FCL betonar sex omvälvningar under den långa medeltiden: krisen vid mitten av 500-talet, segelfartygens utveckling vid vikingatidens början, kristnandet och europeiseringen av kulturen, slaveriets avskaffande och ståndssamhällets framväxt, digerdöden och senmedeltida agrarkrisen och reformationen.
11 september 2015
Climate Action Tracker
Pär Holmgren höll föredrag i Uppsala, tillsammans med Staffan Lindberg, på en så kallad miljö-öl. Pär berättade bland annat om en intressant sida som redovisar vad olika länder lovat göra vad gäller klimatpåverkande utsläpp, och vad de verkligen gör. Den heter Climate Action Tracker.
Infrias löftena landar prognosen på + 3 grader, medan nuvarande trend slutar på + 4 grader Celsius, jämfört med förindustriell temperatur. Notera detta, att här alltså inte jämförs med den meteorologiska "standardnormaltemperatur" som beräknas utifrån de 30 åren mellan 1960 och 1990. Nästa standardperiod kommer att vara 1991-2020, dvs vad som anses normalt kommer att stiga.
Någon motsvarande "tracker" för utrotade arter har jag inte hittat, men en holländare som heter Peter Maas har en sida där han sammanställt mängder av uppgifter.
Infrias löftena landar prognosen på + 3 grader, medan nuvarande trend slutar på + 4 grader Celsius, jämfört med förindustriell temperatur. Notera detta, att här alltså inte jämförs med den meteorologiska "standardnormaltemperatur" som beräknas utifrån de 30 åren mellan 1960 och 1990. Nästa standardperiod kommer att vara 1991-2020, dvs vad som anses normalt kommer att stiga.
Någon motsvarande "tracker" för utrotade arter har jag inte hittat, men en holländare som heter Peter Maas har en sida där han sammanställt mängder av uppgifter.
2 september 2015
Återblick 1000 f.Kr. Eurasien
Hågahögen anlades ca.1000 f.Kr, under höjdpunkten av den uppländska bronsåldern. Låt oss göra en kort överblick över resten av världen vid den tiden. Jag börjar med Eurasien och får återkomma med övriga världsdelar.
Hela Europa befolkades av olika hövdingadömen och några jägare-, samlare- och fiskare-folk. Baserat på språk kan en uppdelning göras i samer, proto-germaner, finsk-ugriska folk, kelter, iberier, basker, etrusker, sardinska nuragh-byggare, proto-slaver och balter (eller balto-slaver?). I sydöstra Europa talar man om illyrier och thrakier. Listan är inte komplett, flera "proto-folk" går att hitta och hela övningen innehåller en massa oklarheter.
För Europas del är bronstillverkning tidigast belagd i de illyriska områden (Anatolien) ca 2500 f.Kr. Från 1800 f.Kr var tenngruvorna i Cornwall betydelsefulla för bronstillverkningen. Tenngruvor fanns även i norra Portugal. Järnhantering inleddes i Europa ca 1000 f.Kr. De äldsta fyndplatserna med järnslagg under bronsålder finns i Ukraina, på Balkan, i Centraleuropa och i Skandinavien. (Stig Welinder, Sveriges Historia). Runt Mälaren finns fynd från omkring 1200 f.Kr. Men först kring 800 f.Kr blev järnföremål vanliga i Skandinavien.
Eupedia innehåller flera kartor (och en massa annat material av varierande seriositet):
http://www.eupedia.com/europe/neolithic_europe_map.shtml
De arkeologiska begreppen på de europeiska kartorna illustrerar att vi inte har några historiska källor. Höggravskulturen ersätts av kremering under urnefältskulturen, med typfyndorter som det keltiska Hallstatt och senare under järnåldern La Tène. I öster (ungefär dagens Polen) hittar man Lusatian-kulturen.
Men längre söderut finns det civilisationer som kan bjuda på skriftliga källor; assyrier, greker, judar, egyptier, fenicier med flera.
Vi kan börja med bibelns kung David, vars regeringstid i Israel dateras till cirka 1010-970 f.Kr. Klassiskt upplägg med dynasti som grundläggs av en krigarkung som intar en huvudstad - Jerusalem ca 990 - och som följs upp av den gode byråkraten Salomo (regent cirka 965-928).
Samtidigt, ca år 1000 f.Kr, i feniciernas Gebal, av grekerna kallat Byblos, 4 mil norr om dagens Beirut, låter kung Ithobaal göra en inskription över sin far Ahiram. Denna inskription är den första kända texten skriven med den feniciska abjadern, dvs det alfabete med enbart konsonanter som sedan inspirerade till de arameiska och hebreiska abjaderna och det grekiska alfabetet. Ortnamnet Byblos har gett upphov till ordet bibeln. Papyrus var en av hamnstadens storsäljare och grekerna döpte materialet efter staden.
Hela Europa befolkades av olika hövdingadömen och några jägare-, samlare- och fiskare-folk. Baserat på språk kan en uppdelning göras i samer, proto-germaner, finsk-ugriska folk, kelter, iberier, basker, etrusker, sardinska nuragh-byggare, proto-slaver och balter (eller balto-slaver?). I sydöstra Europa talar man om illyrier och thrakier. Listan är inte komplett, flera "proto-folk" går att hitta och hela övningen innehåller en massa oklarheter.
För Europas del är bronstillverkning tidigast belagd i de illyriska områden (Anatolien) ca 2500 f.Kr. Från 1800 f.Kr var tenngruvorna i Cornwall betydelsefulla för bronstillverkningen. Tenngruvor fanns även i norra Portugal. Järnhantering inleddes i Europa ca 1000 f.Kr. De äldsta fyndplatserna med järnslagg under bronsålder finns i Ukraina, på Balkan, i Centraleuropa och i Skandinavien. (Stig Welinder, Sveriges Historia). Runt Mälaren finns fynd från omkring 1200 f.Kr. Men först kring 800 f.Kr blev järnföremål vanliga i Skandinavien.
Eupedia innehåller flera kartor (och en massa annat material av varierande seriositet):
http://www.eupedia.com/europe/neolithic_europe_map.shtml
De arkeologiska begreppen på de europeiska kartorna illustrerar att vi inte har några historiska källor. Höggravskulturen ersätts av kremering under urnefältskulturen, med typfyndorter som det keltiska Hallstatt och senare under järnåldern La Tène. I öster (ungefär dagens Polen) hittar man Lusatian-kulturen.
Men längre söderut finns det civilisationer som kan bjuda på skriftliga källor; assyrier, greker, judar, egyptier, fenicier med flera.
Vi kan börja med bibelns kung David, vars regeringstid i Israel dateras till cirka 1010-970 f.Kr. Klassiskt upplägg med dynasti som grundläggs av en krigarkung som intar en huvudstad - Jerusalem ca 990 - och som följs upp av den gode byråkraten Salomo (regent cirka 965-928).
Samtidigt, ca år 1000 f.Kr, i feniciernas Gebal, av grekerna kallat Byblos, 4 mil norr om dagens Beirut, låter kung Ithobaal göra en inskription över sin far Ahiram. Denna inskription är den första kända texten skriven med den feniciska abjadern, dvs det alfabete med enbart konsonanter som sedan inspirerade till de arameiska och hebreiska abjaderna och det grekiska alfabetet. Ortnamnet Byblos har gett upphov till ordet bibeln. Papyrus var en av hamnstadens storsäljare och grekerna döpte materialet efter staden.
Den viktigaste feniciska hamnstaden var Tyros (se Unescos världsarv Tyre). Bland handelsfartygen fanns de stora Tarsis-skeppen som fått sitt namn efter hamnen Tarsis (Tarshish, Tartessos) som sannolikt låg bortom Gibraltar sund, mellan Cadiz (Gadir) och Huelva.
I Egypten går det utför efter 20 dynastier av faraoner. Det nya riket (1550 - 1070) var en storhetstid med flera kända Ramses som faraoner. Efter interna strider tog den 21:a dynastin över i det som egyptologerna kallar "den tredje mellanperioden". År 1000 f.Kr. hette faraon Amenemope (regent 1001-992). Hans grav i Tanis var ovanligt liten för en farao men den bräcker ju onekligen Hågahögen.
Söder om Egypten låg riket Kush med huvudorten Napata som ligger i nuvarande Nubien. Kush hade utvecklat en civilisation i samspel med Egypten, med en rikedom bland annat baserad på guldfyndigheter. Under perioder hade Egypten kontrollerat Kush. Runt år 1000 verkar det vara höga Amon-präster som tagit över styret där. Senare kom nubiska Kushkungar att erövra Egypten under en kort period, den 25:te dynastin (760-656 f.Kr) kom från Kush.
På andra sidan Röda havet (eller på bägge sidor enligt vissa) låg riket Saba. (Se inlägg kring 22/8 2011 för fler inlägg rörande detta område).
Den grekiska övärlden upplevde en nedgång efter att den mykeniska kulturen upplösts före år 1100. Skälet till detta verkar det inte finnas någon enighet om. Ökad dorisk dominans i området, medan mykenarna tycks sammansmälta med jonisktalande folkgrupper på det som idag är Turkiets västkust.
Lågkonjunktern för storcivilisationerna runt år 1000 f.Kr tycks gälla även Assyrien, Babylon och Elam. Elam låg i sydvästra Iran med huvudorten Susa och var centralt placerat för handeln med Indusdalen och med tenn och ädelstenar från Afganistan. Elamitiskan var inte vare sig semitisk eller indo-europeisk, det är oklart
I Assyrien hette kungen Aššur-rabi II (regent 1012-972) med huvudstaden Assur (Aššur). Hans tillnamn betyder "den store", men ingen vet vad han gjorde som skulle ha förtjänat honom det namnet mer än att han regerade väldigt länge. Möjligen klarade sig assyrien relativt bra under en svår period och sedan gjorde man en neo-assyrisk återexpansion från 911 f.Kr då man till och med erövrade Egypten. Araméerna vandrade in i Syrien från 1200 f.Kr med Damaskus som huvudort och deras och flera andra folks expansion kan delvis förklara Assyriens relativa nedgång.
I Egypten går det utför efter 20 dynastier av faraoner. Det nya riket (1550 - 1070) var en storhetstid med flera kända Ramses som faraoner. Efter interna strider tog den 21:a dynastin över i det som egyptologerna kallar "den tredje mellanperioden". År 1000 f.Kr. hette faraon Amenemope (regent 1001-992). Hans grav i Tanis var ovanligt liten för en farao men den bräcker ju onekligen Hågahögen.
Söder om Egypten låg riket Kush med huvudorten Napata som ligger i nuvarande Nubien. Kush hade utvecklat en civilisation i samspel med Egypten, med en rikedom bland annat baserad på guldfyndigheter. Under perioder hade Egypten kontrollerat Kush. Runt år 1000 verkar det vara höga Amon-präster som tagit över styret där. Senare kom nubiska Kushkungar att erövra Egypten under en kort period, den 25:te dynastin (760-656 f.Kr) kom från Kush.
På andra sidan Röda havet (eller på bägge sidor enligt vissa) låg riket Saba. (Se inlägg kring 22/8 2011 för fler inlägg rörande detta område).
Den grekiska övärlden upplevde en nedgång efter att den mykeniska kulturen upplösts före år 1100. Skälet till detta verkar det inte finnas någon enighet om. Ökad dorisk dominans i området, medan mykenarna tycks sammansmälta med jonisktalande folkgrupper på det som idag är Turkiets västkust.
Lågkonjunktern för storcivilisationerna runt år 1000 f.Kr tycks gälla även Assyrien, Babylon och Elam. Elam låg i sydvästra Iran med huvudorten Susa och var centralt placerat för handeln med Indusdalen och med tenn och ädelstenar från Afganistan. Elamitiskan var inte vare sig semitisk eller indo-europeisk, det är oklart
I Assyrien hette kungen Aššur-rabi II (regent 1012-972) med huvudstaden Assur (Aššur). Hans tillnamn betyder "den store", men ingen vet vad han gjorde som skulle ha förtjänat honom det namnet mer än att han regerade väldigt länge. Möjligen klarade sig assyrien relativt bra under en svår period och sedan gjorde man en neo-assyrisk återexpansion från 911 f.Kr då man till och med erövrade Egypten. Araméerna vandrade in i Syrien från 1200 f.Kr med Damaskus som huvudort och deras och flera andra folks expansion kan delvis förklara Assyriens relativa nedgång.
Assyrien återkommer som det nyassyriska imperiet 911-609 f.Kr och man måste nämna biblioteket i Ninive, Assurbanipals bibliotek, se
https://www.britishmuseum.org/research/projects/what-was-ashurbanipals-library.
I Babylon var det också turbulent. Där övertogs styret av den sjätte dynastin ca år 1004 f.Kr och deras förste regent bar namnet Eulmash-shakin-shumi. Läget var så pressat att under hans regering flyttades huvudstaden från Babylon till Kar-Marduk, där han begravdes. Babylon kommer inte igen som stormakt förrän ca 615 f.Kr.
Den persiska viken hade en viktig regional makt i Dilmun med centrum på den ö som nu är Bahrain.
Hettiterna kommer igen något efter sin upplösning redan ca 1180 f.Kr. Kring år 1000 upprättas de så kallade nyhettitiska furstendömena, i sydöstra Anatolien och norra Syrien. Frygiska folk kallas de som bor i de tidigare hettitiska områdena. Öster om dem hittar vi Urartu som kommer att ge upphov till det som i bibeln kallas Kungadömet Ararat.
Kring denna samling av tidiga civilisationer fanns det många olika folk. I söder Arabiska och sahariska pastoralnomader, och i nordafrika boskapsskötande imazighen (berber). Söder om Sahara fanns boskapskötande folk, bland dem främst bantu, och ännu längre söderut olika khoisanfolk.
Norr om svarta och kaspiska havet levde kimbriska och skytiska pastoralnomader, och flera folk som talade indoiranska språk. Andra folk finns i texterna, för vissa vet man inte vilka språk de talade.
Öster om Urartia låg Minni (Mannea) där man talade hurri. Det finns en hurro-urartisk språkgrupp, som varken är indo-europeisk eller semitisk. Eller man kanske ska skriva att den fanns, det är en utdöd språkgrupp.
Inför fortsatt läsning av detta inlägg kan lämpligen Talessmans utmärkta karta för 1000 f.Kr. konsulteras. Jag jämför den med John Haywoods "Historisk världsatlas", Könemann, svensk utgåva från år 2000.
I området som är dagens Iran och Turkmenistan anger Haywoods karta iranska hövdingadömen, Talessman kallar dem "Iranian pastoral peoples". Här hittar vi bland annat föregångarna till sogdierna.
Sen kommer vi till nästa civilisation, den vediska i norra Indien. Den gamla Induscivilisationen föll samman kring år 2000 f.Kr. Någon gång ca 1500 f.Kr. flyttar boskapsskötande indo-européer från Centralasien ner till norra Indien och från 1200 f.Kr dominerar de gangesslätten. Här sker en kulturblandning mellan boskapsskötare och jordbrukare. Dravidiska språk förskjuts söderut. Sanskrit är språket i de heliga Vedaskrifterna (Mahabharata och Ramayana) som traderas muntligt och inte nedtecknades förrän ca 500 f.Kr. Järnhantering etableras och kring år 1000 f. Kr är risodling huvudförsörjningen. Hinduismen utvecklas till den viktigaste trosföreställningen.
Använder man Mahabharata som källa kan man för år 1000 tala om kungadömet Kuru efter den mytologiske kungen Kuru. Här krävs nog mycket lyckosam arkeologi för att få mera konkreta uppgifter att få på. Den arkeologiska beteckningen på perioden är Painted Grey Ware culture (PGW).
I södra Indien talar man om en megalitisk järnålder med fyndorter som Hallur i Karnataka och Adichanallur i Tamil Nadu.
Hela frågan om hur indo-europeiska språk spreds i Indien är mycket omdebatterad, kopplat till det laddade begreppet "arier". Jag kan kort bara nämna att Clive Ponting i "World History", (Pimlico 2000) refererar till arkeologen Colin Renfrew som menar att det kan ha funnit ett proto-indo-europeiskt språk i Anatolien som talades av de första jordbrukarna runt samhällen som Catal Hüyük. Ponting skriver att inget utesluter att de språket påverkat de språk som talades i Induskulturens Harappa och Mohenjo Daro, och då krävs ingen invandring från norr för att förklara sanskrits utbredning.
Fortsatt österut hamnar vi i sydostasien, med proto-burmeser, mon-khemer, proto-thai och proto-tibetaner på kartan. Norr om dem proto-turk-mongoler (proto-altaik om man godkänner altaic som en språkgrupp). I det som är södra Kina Yue folk (yue som i senare kring 200 f.Kr riket Nanyue). Men väl framme vid Huang He hittar vi Kinas tidigaste civilisationer.
De första bronsföremålen i Kina redan kring 1900 f.Kr under den mytiska Xia-perioden. Shangdynastin ca 1555-1045 är däremot belagd då man funnit de berömda orakelbenen. Västra Zhoudynastin tog över med huvudstaden Fenghao i Shaanxi (nära dagens Xian, dvs den klassiska huvudstaden Changan). Nu finns det historiska detaljer som att slaget vid Muye 1045 (Haywood anger 1122) skulle ha beseglat Shangdynastins öde. Makten togs över av Kung Wu av Zhou. Hans sonson kung Kang av Zhou satt vid makten ca 1020 - 996 f.Kr. Enligt hans historiker blomstrade riket under hans regeringstid (vågar jag tro, så borde hans historiker ha skrivit).
Någon sporadisk kontakt kan ha funnits mellan Kina och Indien vid denna tid. Indien hade sedan länge haft mera kontakter via Elam och Dilmun till tvåflodslandet. Man kan alltså säga att den Eurasiatiska kontinenten hade sina allra första mycket tunna transkontinentala kontakter kring år 1000. Zhou var en långlivad dynasti, den förlorar himmelens mandat först 256 f.Kr. I praktiken var dock dynastin mycket instabil från ca 770 f.Kr då den drevs österut från Shaanxi av nomader och rebeller. Den senare tiden kallas "östra Zhou", och indelas i Vår och Höst-perioden (770-464)och sedan "De stridande staterna" . Den kinesiska skriften etableras under Zhou och nu skapades Kinas klassiska poesi (Shijing, The book of Odes). Oroligheterna under östra Zhou bidrog till behovet av teorier om ordning och det tänkande som med tiden förfinas till konfucianismen.
I Korea 1000 f.Kr. kallas den arkeologiska perioden Mumun. Sparsamt används bronsföremål men det verkar inte finnas några Hågahögar, snarare byggde de megaliter.
I södra Japan betecknas den arkeologiska tiden som Jomon-perioden. De hade världens tidigaste belagda krukmakeri, krukor med mönster gjorda med rep från ca 8000 f.Kr. Dessa jägare och samlare började bli bofasta vid ca 5000 f.Kr (Japans historia av I. Ottosson och T. Ekholm). Man tycks ha flyttat säsongsvis, med bostäder i bergen på sommaren och vid kusten på sommaren, vilket låter trivsamt. Senast omkring år 1000 f.Kr började ris odlas. Ris hade odlats i Kina och Korea minst sedan 5000 f.Kr. så det tog tid för den kunskapen att ta sig ut till Japan.
I ett inlägg 23 mars 2013 funderar jag över periodisering av historien. Då tyckte jag inte år 1000 f.Kr var någon bra brytpunkt. Jag föreslog en period från 9000 f.Kr -320 f.Kr som perioden för jordbruket och civilisationernas framväxt.
Civilisationerna är framväxten av städer, skriftspråk och byråkrati. Den förbättrade organisationen gjorde att man kunde bygga kanaler och organisera arméer som kunde kontrollera upproriska bönder och trygga områden från angrepp från militanta boskapsskötande folk. I Eurasien fanns det flera civilisationer i områdena som vattnas av Nilen, Eufrat och Tigris och Indusdalen. McNeills kallar hela det området för Nilen-Indus-korridoren, för att betona de tidiga kontakterna. Helt separat utvecklades den kinesiska civilisationen kring Huang He.
Kan år 1000 f.Kr räknas som en viktig brytpunkt i historien? Nilen-Indus-korridoren upplevde en lågkonjunktur från 1200 f.Kr till 1000 f.Kr, men sådana oroliga perioden fanns både förr och senare. I Kina skedde övergången från Zhang till Zhou men den känns inte lika viktig som Handynastins etablerande kring 206 f.Kr. Lite vagt kan man sätta övergången från brons till järn till åren 1100-900 f.Kr och det är en arkeologiskt tydlig förändring men det är inte enkelt att koppla det till särskilt betydelsefulla samhälleligt organisatoriska förändringar.
I Babylon var det också turbulent. Där övertogs styret av den sjätte dynastin ca år 1004 f.Kr och deras förste regent bar namnet Eulmash-shakin-shumi. Läget var så pressat att under hans regering flyttades huvudstaden från Babylon till Kar-Marduk, där han begravdes. Babylon kommer inte igen som stormakt förrän ca 615 f.Kr.
Den persiska viken hade en viktig regional makt i Dilmun med centrum på den ö som nu är Bahrain.
Hettiterna kommer igen något efter sin upplösning redan ca 1180 f.Kr. Kring år 1000 upprättas de så kallade nyhettitiska furstendömena, i sydöstra Anatolien och norra Syrien. Frygiska folk kallas de som bor i de tidigare hettitiska områdena. Öster om dem hittar vi Urartu som kommer att ge upphov till det som i bibeln kallas Kungadömet Ararat.
Kring denna samling av tidiga civilisationer fanns det många olika folk. I söder Arabiska och sahariska pastoralnomader, och i nordafrika boskapsskötande imazighen (berber). Söder om Sahara fanns boskapskötande folk, bland dem främst bantu, och ännu längre söderut olika khoisanfolk.
Norr om svarta och kaspiska havet levde kimbriska och skytiska pastoralnomader, och flera folk som talade indoiranska språk. Andra folk finns i texterna, för vissa vet man inte vilka språk de talade.
Öster om Urartia låg Minni (Mannea) där man talade hurri. Det finns en hurro-urartisk språkgrupp, som varken är indo-europeisk eller semitisk. Eller man kanske ska skriva att den fanns, det är en utdöd språkgrupp.
Inför fortsatt läsning av detta inlägg kan lämpligen Talessmans utmärkta karta för 1000 f.Kr. konsulteras. Jag jämför den med John Haywoods "Historisk världsatlas", Könemann, svensk utgåva från år 2000.
I området som är dagens Iran och Turkmenistan anger Haywoods karta iranska hövdingadömen, Talessman kallar dem "Iranian pastoral peoples". Här hittar vi bland annat föregångarna till sogdierna.
Sen kommer vi till nästa civilisation, den vediska i norra Indien. Den gamla Induscivilisationen föll samman kring år 2000 f.Kr. Någon gång ca 1500 f.Kr. flyttar boskapsskötande indo-européer från Centralasien ner till norra Indien och från 1200 f.Kr dominerar de gangesslätten. Här sker en kulturblandning mellan boskapsskötare och jordbrukare. Dravidiska språk förskjuts söderut. Sanskrit är språket i de heliga Vedaskrifterna (Mahabharata och Ramayana) som traderas muntligt och inte nedtecknades förrän ca 500 f.Kr. Järnhantering etableras och kring år 1000 f. Kr är risodling huvudförsörjningen. Hinduismen utvecklas till den viktigaste trosföreställningen.
Använder man Mahabharata som källa kan man för år 1000 tala om kungadömet Kuru efter den mytologiske kungen Kuru. Här krävs nog mycket lyckosam arkeologi för att få mera konkreta uppgifter att få på. Den arkeologiska beteckningen på perioden är Painted Grey Ware culture (PGW).
I södra Indien talar man om en megalitisk järnålder med fyndorter som Hallur i Karnataka och Adichanallur i Tamil Nadu.
Hela frågan om hur indo-europeiska språk spreds i Indien är mycket omdebatterad, kopplat till det laddade begreppet "arier". Jag kan kort bara nämna att Clive Ponting i "World History", (Pimlico 2000) refererar till arkeologen Colin Renfrew som menar att det kan ha funnit ett proto-indo-europeiskt språk i Anatolien som talades av de första jordbrukarna runt samhällen som Catal Hüyük. Ponting skriver att inget utesluter att de språket påverkat de språk som talades i Induskulturens Harappa och Mohenjo Daro, och då krävs ingen invandring från norr för att förklara sanskrits utbredning.
Fortsatt österut hamnar vi i sydostasien, med proto-burmeser, mon-khemer, proto-thai och proto-tibetaner på kartan. Norr om dem proto-turk-mongoler (proto-altaik om man godkänner altaic som en språkgrupp). I det som är södra Kina Yue folk (yue som i senare kring 200 f.Kr riket Nanyue). Men väl framme vid Huang He hittar vi Kinas tidigaste civilisationer.
De första bronsföremålen i Kina redan kring 1900 f.Kr under den mytiska Xia-perioden. Shangdynastin ca 1555-1045 är däremot belagd då man funnit de berömda orakelbenen. Västra Zhoudynastin tog över med huvudstaden Fenghao i Shaanxi (nära dagens Xian, dvs den klassiska huvudstaden Changan). Nu finns det historiska detaljer som att slaget vid Muye 1045 (Haywood anger 1122) skulle ha beseglat Shangdynastins öde. Makten togs över av Kung Wu av Zhou. Hans sonson kung Kang av Zhou satt vid makten ca 1020 - 996 f.Kr. Enligt hans historiker blomstrade riket under hans regeringstid (vågar jag tro, så borde hans historiker ha skrivit).
Någon sporadisk kontakt kan ha funnits mellan Kina och Indien vid denna tid. Indien hade sedan länge haft mera kontakter via Elam och Dilmun till tvåflodslandet. Man kan alltså säga att den Eurasiatiska kontinenten hade sina allra första mycket tunna transkontinentala kontakter kring år 1000. Zhou var en långlivad dynasti, den förlorar himmelens mandat först 256 f.Kr. I praktiken var dock dynastin mycket instabil från ca 770 f.Kr då den drevs österut från Shaanxi av nomader och rebeller. Den senare tiden kallas "östra Zhou", och indelas i Vår och Höst-perioden (770-464)och sedan "De stridande staterna" . Den kinesiska skriften etableras under Zhou och nu skapades Kinas klassiska poesi (Shijing, The book of Odes). Oroligheterna under östra Zhou bidrog till behovet av teorier om ordning och det tänkande som med tiden förfinas till konfucianismen.
I Korea 1000 f.Kr. kallas den arkeologiska perioden Mumun. Sparsamt används bronsföremål men det verkar inte finnas några Hågahögar, snarare byggde de megaliter.
I södra Japan betecknas den arkeologiska tiden som Jomon-perioden. De hade världens tidigaste belagda krukmakeri, krukor med mönster gjorda med rep från ca 8000 f.Kr. Dessa jägare och samlare började bli bofasta vid ca 5000 f.Kr (Japans historia av I. Ottosson och T. Ekholm). Man tycks ha flyttat säsongsvis, med bostäder i bergen på sommaren och vid kusten på sommaren, vilket låter trivsamt. Senast omkring år 1000 f.Kr började ris odlas. Ris hade odlats i Kina och Korea minst sedan 5000 f.Kr. så det tog tid för den kunskapen att ta sig ut till Japan.
I ett inlägg 23 mars 2013 funderar jag över periodisering av historien. Då tyckte jag inte år 1000 f.Kr var någon bra brytpunkt. Jag föreslog en period från 9000 f.Kr -320 f.Kr som perioden för jordbruket och civilisationernas framväxt.
Civilisationerna är framväxten av städer, skriftspråk och byråkrati. Den förbättrade organisationen gjorde att man kunde bygga kanaler och organisera arméer som kunde kontrollera upproriska bönder och trygga områden från angrepp från militanta boskapsskötande folk. I Eurasien fanns det flera civilisationer i områdena som vattnas av Nilen, Eufrat och Tigris och Indusdalen. McNeills kallar hela det området för Nilen-Indus-korridoren, för att betona de tidiga kontakterna. Helt separat utvecklades den kinesiska civilisationen kring Huang He.
Kan år 1000 f.Kr räknas som en viktig brytpunkt i historien? Nilen-Indus-korridoren upplevde en lågkonjunktur från 1200 f.Kr till 1000 f.Kr, men sådana oroliga perioden fanns både förr och senare. I Kina skedde övergången från Zhang till Zhou men den känns inte lika viktig som Handynastins etablerande kring 206 f.Kr. Lite vagt kan man sätta övergången från brons till järn till åren 1100-900 f.Kr och det är en arkeologiskt tydlig förändring men det är inte enkelt att koppla det till särskilt betydelsefulla samhälleligt organisatoriska förändringar.
12 augusti 2015
Hågahögen
Hågahögen söder om Uppsala har jag återvänt till många gånger. Högen ligger i norra delen av en smal dalgång som stäcker sig ner till den del av Mälaren som heter Ekoln. Högen är från bronsåldern och har alltså inget med högarna i Gamla Uppsala att göra. Inte direkt i alla fall, men högen i Håga har ju funnits där i alla tider. Säkert stod Vendeltidens människor på Hågahögen och funderade på gamla tider. Även om jag inte skriver särskilt mycket om bronsålder i denna blogg så får Hågahögen vara min utsiktspunkt. (Anm: Mer finns i det jag bloggat om fornborgen Predikstolen.)
Vid högen har man hittat lämningar av stenar från två så kallade kulthus. Ett mindre som ligger några hundra meter från högen byggdes ca år 1300 f.Kr. Ett större kulthus byggdes nära högen någon gång 1200-1100 f.Kr. Lämningarna av detta hus är lätta se, och finns beskrivet i äldre texter. Det mindre kulthuset upptäcktes vad jag förstår vid utgrävningar år 2000.
Stig Welinder förklarar (i första delen av Norstedts Sveriges historia från 2009) att det som kallas kulthus var stenramar utan tak och utan dörr, som användes för ritualer kopplade till eld. I väggarna hittade man krukskärvor, bränd lera, knackstenar, mortelstenar och brända ben. I det lilla huset fanns en klangsten, dvs en sten som gav en klang ifrån sig när man slog på den.
Samtidigt som det stora kulthuset byggdes raserades det lilla och klangstenen vältes omkull. Det kan tolkas som att nya makthavare tagit över området, skändat de gamla kulthuset och byggt ett nytt. Kanske var det denna nya maktgruppering som sedan byggde högen. Hågahögen byggdes kring 1000 f.Kr. Vid denna tid var tillgången på brons och guld som bäst i Uppland. Welinder skriver att denna tid var det "redistributiva hövdingadömets" mest karakteristiska tid.
I graven i högen fann arkeologerna 52 gulddekorerade föremål. Det är det rikaste fyndet av guld som hittats i Skandinavien. Man fann ett bronssvärd med guldbeläggning på svärdsfästet och ett guldbelagt dräktspänne av brons. Ett kvinnligt mantelspänne, det kan ha legat ett par i graven, skriver Maja Hagerman. Men två rakknivar och två pincetter talar för två män, tycker Stig Welinder. I graven fanns också guldspiraler, två hängen, bronsknappar mm. Kistan hade inte bränts utan askan från kremeringen hade lagts i kistan med föremålen. Man har återfunnit en bit av en trästock som togs till vara vid utgrävningen.
Tre kilometer söder om Hågahögen ligger en fornborg, kallad Predikstolen efter ett karakteristiskt stup i landskapet. Stig Welinder beskriver två inhägnader, en som byggdes 1300-1100 f.Kr och en som byggdes senare 900-800 f.Kr. Huvudborgen var ca. 400 meter gånger 250 meter, ett stort bygge med tjocka murar. Welinder kallar fornborgarna för "vallanläggningar" eller "hägnade platser", och anser att de inte i första hand varit befästningar. Lämningarna inom vallarna liknar de man fann i kulthusen, dvs rester från eldande, matoffer och begravningar. Maja Hagerman beskriver fornborgen mer i termer av försvarsanläggning, och ser man dess läge i landskapet är det svårt att inte tänka att den inte haft en sådan funktion också. Michael Olausson utreder detta om de olika tolkningarna av de fornminnen som kallats för fornborgar i sin avhandling från 1995. Läs mer om fornborgar här.
Stenvallen syns i skogen, särskilt om man går inåt skogen från själva Predikstolen, snarare än längs branten ner mot dalen. Tillsammans visar fornborgen och Hågahögen och övriga fynd i området att detta var en central bygd under bronsåldern.
Sättet som Hågahögen byggdes och fynden i den vittnar om kontakter med områden som idag är Danmark och Nordtyskland. Maja Hagerman skriver om detta i "Försvunnen värld". Liknande högar finns i Lusehøj på sydvästra Fyn och i Seddin i Nordtyskland (i landskapet Prignitz som ligger ungefär mitt emellan Hamburg och Berlin).
Jämförbara fornminnen i Sverige är högen vid Sagaholm utanför Jönköping med hällristningar på kantställda sandstenar och den sannolikt ännu äldre Kiviksgraven.
Håga betyder nog helt enkelt "Högen".
Att bygga högar hade varit vanligt i Nordeuropa från 2000 f.Kr men börjat bli omodernt framåt år 1200 f.Kr då kremering blev det vanliga vid begravning. Stig Welinder skriver att högen var "anakronistisk" som gravkonstruktion även om innehållet i graven var "toppmodernt".
I Upplands fornminnesförening och hembygdsförbunds årsbok "Uppland 1993" (med den lite märkliga titeln "Kärnhuset i Riksäpplet") finns en uppsats av Barbro Johnsen och Stig Welinder som heter "Hågahögen". I den betonas att de slumpvis förekommande praktgravarna under bronsåldern tyder på en ritualiserad instabil stabilitet. Självständiga hövdingadömen balanserade varandra och endast undantagsvis kunde någon bli så mäktig att det resulterade i en praktgrav. Här finns en längre katalog av praktgravar i Skandinavien som förutom de ovan nämnda tar upp Skallerup på Själland (med en fin kittel på hjul), Mjeltehaugen i Møre, Norge, Blåtickerör på Gotland (menas Digarojr eller Uggarde rojr? Det är Gotlands två största bronsåldersrösen. Snarare avses Blå rör på Öland för där fann man ett svärd), Lydshøj (Store Ludshøi) på Själland och Korshøj på Fyn.
Mer om Predikstolen läser man bäst i Michael Olaussons avhandling från 1995, "Det inneslutna rummet - om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f.Kr. till Kristi födelse".
Mer om att hitta bronsålderssvärd kan man läsa om i en text från Kalmar museum.
Slutligen måste jag citera lite ur den arkeologiska monografin från utgrävningen 1902-1903, som går att låna på Uppsala stadsbibliotek: Oscar Almgrens "Kung Björns Hög och andra fornlämningar vid Håga". Almgren sammanfattade: "Under bronsålderns fjärde period - hvilken enligt Montelius på ingående jämförelser med sydeuropeiska förhållanden grundade kronologi ungefärligen motsvarar de båda århundradena närmast före och efter år 1000 f.Kr - har på åsen vid det nuvarande Håga en likbegängelse ägt rum, så storartad och under deltagande av så många arbetskrafter, att den ej kan ha gällt annat än en mäktig höfding öfver en folkrik stam".
Redan Almgren noterade att det var speciellt att man inte lagt askan i en urna utan i en kista som under äldre bronsåldern, och att de talrika fynden också tydde på att gamla seder levde kvar.
Almgren skriver också om den "kung Björn vid Håga" som omtalas i isländska skrifter, främst Hervarasagan. Särskilt kul tycker jag det är att det i Egil Skallagrims saga står att Egil vart uppmanad att dikta "Huvudlösen" av en dotterdotterson till Brage med orden "Så gjorde min frände Brage, när han råkade ut för Björn Sveakonungs vrede". Men Almgren citerar sin professorskollega
H. Hjärne som skriver: De isländska uppgifterna om våra hednakungar anser jag vara mycket tvifvelaktiga. Deras Björn at Haugi torde blott innebära att sagoskrifvarne haft någon aning om att Haugr i Sverige betydde kungsgård, och att Björn hos oss var ett gammalt konunganamn."
Tillägg 2019-08-11: I boken "Tempel och kulthus i det forna Skandinavien" av Anders Kaliff och Julia Mattes (Carlssons bokförlag, 2017) finns ett helt kapitel om Hågahögen. Och ett till kapitel som handlar om klangstenar. De kallar den typ av hus som det lilla kulthuset utgör för ett "Brobyhus", efter en fyndplats i Broby i Börje socken. Kullen där lilla kulthuset låg kallar de för Hågahagen. Det är en fin ekhage och en enligt pollenanalyser hade den ungefär samma växtlighet på bronsåldern. Det står också att klangstenen från Håaghagen ger olika toner ifrån sig när man knackar på olika ställen, vilket styrker tanken att den användes i samband med olika riter. En teckning av klangstenen med skålgropar och slagytor finns på sidan 122 i boken.
Vid högen har man hittat lämningar av stenar från två så kallade kulthus. Ett mindre som ligger några hundra meter från högen byggdes ca år 1300 f.Kr. Ett större kulthus byggdes nära högen någon gång 1200-1100 f.Kr. Lämningarna av detta hus är lätta se, och finns beskrivet i äldre texter. Det mindre kulthuset upptäcktes vad jag förstår vid utgrävningar år 2000.
Stig Welinder förklarar (i första delen av Norstedts Sveriges historia från 2009) att det som kallas kulthus var stenramar utan tak och utan dörr, som användes för ritualer kopplade till eld. I väggarna hittade man krukskärvor, bränd lera, knackstenar, mortelstenar och brända ben. I det lilla huset fanns en klangsten, dvs en sten som gav en klang ifrån sig när man slog på den.
Samtidigt som det stora kulthuset byggdes raserades det lilla och klangstenen vältes omkull. Det kan tolkas som att nya makthavare tagit över området, skändat de gamla kulthuset och byggt ett nytt. Kanske var det denna nya maktgruppering som sedan byggde högen. Hågahögen byggdes kring 1000 f.Kr. Vid denna tid var tillgången på brons och guld som bäst i Uppland. Welinder skriver att denna tid var det "redistributiva hövdingadömets" mest karakteristiska tid.
I graven i högen fann arkeologerna 52 gulddekorerade föremål. Det är det rikaste fyndet av guld som hittats i Skandinavien. Man fann ett bronssvärd med guldbeläggning på svärdsfästet och ett guldbelagt dräktspänne av brons. Ett kvinnligt mantelspänne, det kan ha legat ett par i graven, skriver Maja Hagerman. Men två rakknivar och två pincetter talar för två män, tycker Stig Welinder. I graven fanns också guldspiraler, två hängen, bronsknappar mm. Kistan hade inte bränts utan askan från kremeringen hade lagts i kistan med föremålen. Man har återfunnit en bit av en trästock som togs till vara vid utgrävningen.
Tre kilometer söder om Hågahögen ligger en fornborg, kallad Predikstolen efter ett karakteristiskt stup i landskapet. Stig Welinder beskriver två inhägnader, en som byggdes 1300-1100 f.Kr och en som byggdes senare 900-800 f.Kr. Huvudborgen var ca. 400 meter gånger 250 meter, ett stort bygge med tjocka murar. Welinder kallar fornborgarna för "vallanläggningar" eller "hägnade platser", och anser att de inte i första hand varit befästningar. Lämningarna inom vallarna liknar de man fann i kulthusen, dvs rester från eldande, matoffer och begravningar. Maja Hagerman beskriver fornborgen mer i termer av försvarsanläggning, och ser man dess läge i landskapet är det svårt att inte tänka att den inte haft en sådan funktion också. Michael Olausson utreder detta om de olika tolkningarna av de fornminnen som kallats för fornborgar i sin avhandling från 1995. Läs mer om fornborgar här.
Stenvallen syns i skogen, särskilt om man går inåt skogen från själva Predikstolen, snarare än längs branten ner mot dalen. Tillsammans visar fornborgen och Hågahögen och övriga fynd i området att detta var en central bygd under bronsåldern.
Sättet som Hågahögen byggdes och fynden i den vittnar om kontakter med områden som idag är Danmark och Nordtyskland. Maja Hagerman skriver om detta i "Försvunnen värld". Liknande högar finns i Lusehøj på sydvästra Fyn och i Seddin i Nordtyskland (i landskapet Prignitz som ligger ungefär mitt emellan Hamburg och Berlin).
Jämförbara fornminnen i Sverige är högen vid Sagaholm utanför Jönköping med hällristningar på kantställda sandstenar och den sannolikt ännu äldre Kiviksgraven.
Håga betyder nog helt enkelt "Högen".
Att bygga högar hade varit vanligt i Nordeuropa från 2000 f.Kr men börjat bli omodernt framåt år 1200 f.Kr då kremering blev det vanliga vid begravning. Stig Welinder skriver att högen var "anakronistisk" som gravkonstruktion även om innehållet i graven var "toppmodernt".
I Upplands fornminnesförening och hembygdsförbunds årsbok "Uppland 1993" (med den lite märkliga titeln "Kärnhuset i Riksäpplet") finns en uppsats av Barbro Johnsen och Stig Welinder som heter "Hågahögen". I den betonas att de slumpvis förekommande praktgravarna under bronsåldern tyder på en ritualiserad instabil stabilitet. Självständiga hövdingadömen balanserade varandra och endast undantagsvis kunde någon bli så mäktig att det resulterade i en praktgrav. Här finns en längre katalog av praktgravar i Skandinavien som förutom de ovan nämnda tar upp Skallerup på Själland (med en fin kittel på hjul), Mjeltehaugen i Møre, Norge, Blåtickerör på Gotland (menas Digarojr eller Uggarde rojr? Det är Gotlands två största bronsåldersrösen. Snarare avses Blå rör på Öland för där fann man ett svärd), Lydshøj (Store Ludshøi) på Själland och Korshøj på Fyn.
Mer om Predikstolen läser man bäst i Michael Olaussons avhandling från 1995, "Det inneslutna rummet - om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f.Kr. till Kristi födelse".
Mer om att hitta bronsålderssvärd kan man läsa om i en text från Kalmar museum.
Slutligen måste jag citera lite ur den arkeologiska monografin från utgrävningen 1902-1903, som går att låna på Uppsala stadsbibliotek: Oscar Almgrens "Kung Björns Hög och andra fornlämningar vid Håga". Almgren sammanfattade: "Under bronsålderns fjärde period - hvilken enligt Montelius på ingående jämförelser med sydeuropeiska förhållanden grundade kronologi ungefärligen motsvarar de båda århundradena närmast före och efter år 1000 f.Kr - har på åsen vid det nuvarande Håga en likbegängelse ägt rum, så storartad och under deltagande av så många arbetskrafter, att den ej kan ha gällt annat än en mäktig höfding öfver en folkrik stam".
Redan Almgren noterade att det var speciellt att man inte lagt askan i en urna utan i en kista som under äldre bronsåldern, och att de talrika fynden också tydde på att gamla seder levde kvar.
Almgren skriver också om den "kung Björn vid Håga" som omtalas i isländska skrifter, främst Hervarasagan. Särskilt kul tycker jag det är att det i Egil Skallagrims saga står att Egil vart uppmanad att dikta "Huvudlösen" av en dotterdotterson till Brage med orden "Så gjorde min frände Brage, när han råkade ut för Björn Sveakonungs vrede". Men Almgren citerar sin professorskollega
H. Hjärne som skriver: De isländska uppgifterna om våra hednakungar anser jag vara mycket tvifvelaktiga. Deras Björn at Haugi torde blott innebära att sagoskrifvarne haft någon aning om att Haugr i Sverige betydde kungsgård, och att Björn hos oss var ett gammalt konunganamn."
Tillägg 2019-08-11: I boken "Tempel och kulthus i det forna Skandinavien" av Anders Kaliff och Julia Mattes (Carlssons bokförlag, 2017) finns ett helt kapitel om Hågahögen. Och ett till kapitel som handlar om klangstenar. De kallar den typ av hus som det lilla kulthuset utgör för ett "Brobyhus", efter en fyndplats i Broby i Börje socken. Kullen där lilla kulthuset låg kallar de för Hågahagen. Det är en fin ekhage och en enligt pollenanalyser hade den ungefär samma växtlighet på bronsåldern. Det står också att klangstenen från Håaghagen ger olika toner ifrån sig när man knackar på olika ställen, vilket styrker tanken att den användes i samband med olika riter. En teckning av klangstenen med skålgropar och slagytor finns på sidan 122 i boken.
9 augusti 2015
Systemteori enligt Meadows, del 2, samt något om koppling till ekonomisk teori
Jag fortsätter referera Donella Meadows "Thinking in systems". Se del 1 den 7 augusti 2015 för första delen av introduktionen. Meadows fortsätter med att ta upp olika problem som kan uppkomma i system och har sedan en lista på vad hon kalla "leverage points", hävstångspunkter, som går från de som påverkar systemen minst till de som hon anser betydelsefullast. Men hon kommer fram till att för komplexa system misslyckas man ofta med att häva dem i rätt riktning eller värre, man styr dem ihärdigt i fel riktning. Slutligen sammanfattar hon hur hon tycker man ska gripa sig an en analys av ett system man inte känner till.
En komplex respons i ett system är olika typer av fusk eller andra åtgärder för att undvika en avsedd styrning. Ett visst delsystem kan uppfatta att det överordnade systemets styrning inte ska följas. Detta i sig är en feedback, som det överordnade systemet måste ta hänsyn till. Exempelvis kan höjda skatter leda till olika oönskade beteenden för att undvika skatt. De stränga alkohollagarna under förbudstiden i USA avskaffades för att minska maffians inflytande, det kan ses som ett fall där minskad styrning var en respons på en negativ feedback.
Typfallet är att man sätter fel mål, till exempel ett "antal insatser-mål" istället för ett resultatmål. Ett exempel på det är när polisen satte mål att göra ett visst antal alko-test, som då gjordes vid tidpunkter då det var lätt att göra tester, inte då folk körde onyktert. Termostaten måste styras av önskad rumstemperatur och inte av ett mål för hur mycket ved som ska eldas i pannan.
BNP är ett sådant felaktigt mängdmål noterar Meadows. Men vad jag vet har inte systemteoretikerna lyckats ta fram ett allmänt accepterat resultatmål för samhällelig nytta, även om många försök har gjorts. Index of Sustainable Economic Welfare (ISEW) och Human Development Index (HDI) är de reslutatmått som kanske nått längst. Alternativ till index är att använda separata indikatorer: SDI
Meadows fortsätter med att ange att komplexa system har punkter där en mindre ändring kan ge stor utdelning, hon kallar det hävstångspunkter (leverage point). Sådana är svåra att finns, ofta nog är kunskap om detta baserat på beprövad erfarenhet. Hon räknar upp flera exempel på sådana hävstångspunkter, men det är inte lätt för mig att förstå. I princip verkar alla faktorer i ett system vara hävstångspunkter, som kan justeras med vanliga grepp som att ta bort flaskhalsar, räkna med korrekta ledtider, sätta rätt priser osv. Meadows fortsätter i ett exempel med att räkna upp en lång rad regleringar som kan användas för att styra marknader (anti-monopol-lagar, marknadsföringslagstiftning, utsläppsavgifter osv) och alla dessa är hävstångspunkter. Därför måste det finnas feed back-loopar som kontinuerligt balanserar alla dessa värden mot önskvärda resultat. Ytterst är det demokratiska beslutsregler som ska kunna åstadkomma detta. Meadows påpekar också att det är bra om det finns feed back-mekanismer så att de som fattar beslut också får uppleva resultatet av de beslut som fattas.
Meadows betonar flera gånger att oreglerade förstärkande loopar på sikt alltid är skadliga för systemet. Befolkningstillväxt och konventionell ekonomisk tillväxt är exempel på det. Hon kallar även själva tillväxten för en leverage point. Jag begriper det bara om jag uppfattar det som att det går att styra själva tillväxtmålet, vilket väl inte är så enkelt.
Enligt Meadows kan enskilda personer ha stor betydelse för hur övergripande mål för samhälleliga system sätts. Hon menar att Ronald Reagan personligen lyckades ändra synen på regeringens roll genom att konsekvent upprepa sin slogan get government off our backs. Även detta har jag lite svårt att begripa. Reagan lyftes fram av en omfattande nyliberal rörelse, även om han var en skicklig kommunikatör och kunde hantera motsägelserna mellan minskade resurser för regeringen och samtidigt en stor satsning på militär styrka och nationell säkerhet. Meadows tanke är att vissa ledargestalter verkligen kan ändra på systemet, en klassisk fråga om individens betydelse för historien.
Meadows menar att man kan ändra hela paradigm i samhället genom att visa fram nya paradigm och ihärdigt visa hur de är fungerar bättre. (Hennes referens här är Thomas Kuhn). Ett sätt är att göra modeller av systemet och visa att de fungerar bättre. Meadows lista över hävstångspunkter slutar i ett crescendo där hon lyfter sig över alla paradigm och frigör sig från alla begränsningar i systemen.
Men sedan kommer hon ner på systemnivå igen och konstaterar att ofta nog misslyckas man med att häva systemen i rätt riktning.
Viktigt att tänka på när man funderar över ett system är först dess historik, en korrekt beskrivning av förändringar över tid, och sedan att man gör en modell av systemet som är så tydlig att den går att förklara och visa upp för kritik. Modellen är inte verkligheten, den måste justeras. Det språk man använder för att beskriva systemet måste vara ärligt menat och öppet för feedback.
Meadows betonar att man måste studera system över lång tid. Hon menar att diskontering som leder till att framtida effekter nedvärderas är fel. Vissa feedback-loopar aktiveras inte med mindre än att vissa parametrar i ett system långsamt ändrats utanför ett känt tillstånd. Neo-klassiska ekonomiska modeller som både diskonterar och som anser att olika faktorer är monetärt utbytbara är därmed helt oförenliga med systemteoretiska modeller, ifall de inte bygger in externa faktorer som hanterar detta.
Meadows avslutar med uppmaningen "Don’t erode the Goal of Goodness". Hon konstaterar att systemteori inte kan säga något om vad vi ska göra, bara förklara vilka effekter som olika handlingar har. Själva valet beror på våra värderingar.
Hennes text avslutas med en checkliste-sammanfattning av hennes punkter samt av matematiska beskrivningar av de enkla modellsystem hon tagit upp.
Min slutsats av att läsa Meadows introduktion är att systemteorin leder till ett tänkande kring att "man borde ändra mål" (som BNP) eller "diversifiering" mm som lösning på "vinnaren tar allt-problemet". Systemteorin leder in tankarna på "systemjusterings"-lösningar. Som grund för ekologisk ekonomi är det bättre än neoklassisk ekonomisk teori som i princip inte kan hantera frågor utanför den matematiska modellen som "homo economicus" lever i.
Men Meadows slutsatser blir väldigt idealistiska. Justeringen av systemet ska främst ske genom att vi gemensamt sätter upp rätt mål för systemet. Hon verkar dessutom ha åsikten att centrala mål för samhället kan sättas rätt genom att viktiga ledargestalter kliver fram och ihärdigt uppmanar till att detta sker. Detta liknar "management" och det är i hyllan för sådan litteratur som hennes bok sorteras i bokhandeln.
Men många mänskliga organisatoriska problem är svåra att justera. Det är ingen tillfällighet att det inte gått att överge BNP som målbild för en tillväxtekonomi. Meadows skriver också tydligt om det i kapitlet "Living in a World of Systems" där hon skildrar olika tillkortakommanden inom expertgruppen för systemteori på MIT.
Spelteorin ger en annan bild av problemen och lösningarna, mer av att systemet måste fås att "tippa över" i ett annat spelteoretiskt läge, något som inte kan planeras fram utan snarare uppkommer som ett (ibland mindre sannolikt) utfall av en viss spelsituation. Min (kanske felaktiga) bild av detta är att spelteori som stödvetenskap mer har haft betydelse för ny institutionell ekonomisk teori och att dessa teorier bättre kan beskriva konfliktsituationer och hur organisationer uppkommer och förändras.
Jag har sett att Peter Söderbaum i "Bortom BNP, nationalekonomi och företagsekonomi för hållbar utveckling" (Studentlitteratur, 2011) för ett långt resonemang om det inomvetenskapliga läget för ekonomisk vetenskap. Som svensk portalfigur för ekologisk ekonomi har han i många sammanhang framfört vikten av pluralism inom nationalekonomin. I denna bok lyfter Söderbaum fram Douglass North och Stefan Hedlund som två ekonomer inom ny institutionell ekonomi som kritiserar neoklassisk teori, men han efterlyser att de ska kritisera målet om tillväxt i BNP-termer på det vis som ekologiska ekonomer gör. Peter Söderbaum kallar sig själv institutionell ekonom, i Gunnar Myrdals tradition om jag förstår honom rätt.
En bild jag får av allt detta (som jag inte har någon referens till) är att systemteorin och den ekologiska ekonomin beskriver verkligheten analogt (flöden, kretslopp, feedback mm) medan spelteorin och den nya institutionella ekonomin är mer digital (hökar/duvor, dilemman, kontrakt/konflikt mm). Överlappande beskrivningar av samma verklighet. Analog och digital är nog fel begrepp, eftersom kontinuerliga respektive diskreta variabler studeras inom alla disciplinerna.
Föregångaren som Peter Söderbaum nämner när det gäller att kombinera ekologisk ekonomi och institutionell ekonomi är Karl William Kapp (1910-1976).
Se vidare inlägg kirng 2020-09-20 om "tillväxtfällan".
En komplex respons i ett system är olika typer av fusk eller andra åtgärder för att undvika en avsedd styrning. Ett visst delsystem kan uppfatta att det överordnade systemets styrning inte ska följas. Detta i sig är en feedback, som det överordnade systemet måste ta hänsyn till. Exempelvis kan höjda skatter leda till olika oönskade beteenden för att undvika skatt. De stränga alkohollagarna under förbudstiden i USA avskaffades för att minska maffians inflytande, det kan ses som ett fall där minskad styrning var en respons på en negativ feedback.
Typfallet är att man sätter fel mål, till exempel ett "antal insatser-mål" istället för ett resultatmål. Ett exempel på det är när polisen satte mål att göra ett visst antal alko-test, som då gjordes vid tidpunkter då det var lätt att göra tester, inte då folk körde onyktert. Termostaten måste styras av önskad rumstemperatur och inte av ett mål för hur mycket ved som ska eldas i pannan.
BNP är ett sådant felaktigt mängdmål noterar Meadows. Men vad jag vet har inte systemteoretikerna lyckats ta fram ett allmänt accepterat resultatmål för samhällelig nytta, även om många försök har gjorts. Index of Sustainable Economic Welfare (ISEW) och Human Development Index (HDI) är de reslutatmått som kanske nått längst. Alternativ till index är att använda separata indikatorer: SDI
Meadows fortsätter med att ange att komplexa system har punkter där en mindre ändring kan ge stor utdelning, hon kallar det hävstångspunkter (leverage point). Sådana är svåra att finns, ofta nog är kunskap om detta baserat på beprövad erfarenhet. Hon räknar upp flera exempel på sådana hävstångspunkter, men det är inte lätt för mig att förstå. I princip verkar alla faktorer i ett system vara hävstångspunkter, som kan justeras med vanliga grepp som att ta bort flaskhalsar, räkna med korrekta ledtider, sätta rätt priser osv. Meadows fortsätter i ett exempel med att räkna upp en lång rad regleringar som kan användas för att styra marknader (anti-monopol-lagar, marknadsföringslagstiftning, utsläppsavgifter osv) och alla dessa är hävstångspunkter. Därför måste det finnas feed back-loopar som kontinuerligt balanserar alla dessa värden mot önskvärda resultat. Ytterst är det demokratiska beslutsregler som ska kunna åstadkomma detta. Meadows påpekar också att det är bra om det finns feed back-mekanismer så att de som fattar beslut också får uppleva resultatet av de beslut som fattas.
Meadows betonar flera gånger att oreglerade förstärkande loopar på sikt alltid är skadliga för systemet. Befolkningstillväxt och konventionell ekonomisk tillväxt är exempel på det. Hon kallar även själva tillväxten för en leverage point. Jag begriper det bara om jag uppfattar det som att det går att styra själva tillväxtmålet, vilket väl inte är så enkelt.
Enligt Meadows kan enskilda personer ha stor betydelse för hur övergripande mål för samhälleliga system sätts. Hon menar att Ronald Reagan personligen lyckades ändra synen på regeringens roll genom att konsekvent upprepa sin slogan get government off our backs. Även detta har jag lite svårt att begripa. Reagan lyftes fram av en omfattande nyliberal rörelse, även om han var en skicklig kommunikatör och kunde hantera motsägelserna mellan minskade resurser för regeringen och samtidigt en stor satsning på militär styrka och nationell säkerhet. Meadows tanke är att vissa ledargestalter verkligen kan ändra på systemet, en klassisk fråga om individens betydelse för historien.
Meadows menar att man kan ändra hela paradigm i samhället genom att visa fram nya paradigm och ihärdigt visa hur de är fungerar bättre. (Hennes referens här är Thomas Kuhn). Ett sätt är att göra modeller av systemet och visa att de fungerar bättre. Meadows lista över hävstångspunkter slutar i ett crescendo där hon lyfter sig över alla paradigm och frigör sig från alla begränsningar i systemen.
Men sedan kommer hon ner på systemnivå igen och konstaterar att ofta nog misslyckas man med att häva systemen i rätt riktning.
Viktigt att tänka på när man funderar över ett system är först dess historik, en korrekt beskrivning av förändringar över tid, och sedan att man gör en modell av systemet som är så tydlig att den går att förklara och visa upp för kritik. Modellen är inte verkligheten, den måste justeras. Det språk man använder för att beskriva systemet måste vara ärligt menat och öppet för feedback.
Meadows betonar att man måste studera system över lång tid. Hon menar att diskontering som leder till att framtida effekter nedvärderas är fel. Vissa feedback-loopar aktiveras inte med mindre än att vissa parametrar i ett system långsamt ändrats utanför ett känt tillstånd. Neo-klassiska ekonomiska modeller som både diskonterar och som anser att olika faktorer är monetärt utbytbara är därmed helt oförenliga med systemteoretiska modeller, ifall de inte bygger in externa faktorer som hanterar detta.
Meadows avslutar med uppmaningen "Don’t erode the Goal of Goodness". Hon konstaterar att systemteori inte kan säga något om vad vi ska göra, bara förklara vilka effekter som olika handlingar har. Själva valet beror på våra värderingar.
Hennes text avslutas med en checkliste-sammanfattning av hennes punkter samt av matematiska beskrivningar av de enkla modellsystem hon tagit upp.
Min slutsats av att läsa Meadows introduktion är att systemteorin leder till ett tänkande kring att "man borde ändra mål" (som BNP) eller "diversifiering" mm som lösning på "vinnaren tar allt-problemet". Systemteorin leder in tankarna på "systemjusterings"-lösningar. Som grund för ekologisk ekonomi är det bättre än neoklassisk ekonomisk teori som i princip inte kan hantera frågor utanför den matematiska modellen som "homo economicus" lever i.
Men Meadows slutsatser blir väldigt idealistiska. Justeringen av systemet ska främst ske genom att vi gemensamt sätter upp rätt mål för systemet. Hon verkar dessutom ha åsikten att centrala mål för samhället kan sättas rätt genom att viktiga ledargestalter kliver fram och ihärdigt uppmanar till att detta sker. Detta liknar "management" och det är i hyllan för sådan litteratur som hennes bok sorteras i bokhandeln.
Men många mänskliga organisatoriska problem är svåra att justera. Det är ingen tillfällighet att det inte gått att överge BNP som målbild för en tillväxtekonomi. Meadows skriver också tydligt om det i kapitlet "Living in a World of Systems" där hon skildrar olika tillkortakommanden inom expertgruppen för systemteori på MIT.
Spelteorin ger en annan bild av problemen och lösningarna, mer av att systemet måste fås att "tippa över" i ett annat spelteoretiskt läge, något som inte kan planeras fram utan snarare uppkommer som ett (ibland mindre sannolikt) utfall av en viss spelsituation. Min (kanske felaktiga) bild av detta är att spelteori som stödvetenskap mer har haft betydelse för ny institutionell ekonomisk teori och att dessa teorier bättre kan beskriva konfliktsituationer och hur organisationer uppkommer och förändras.
Jag har sett att Peter Söderbaum i "Bortom BNP, nationalekonomi och företagsekonomi för hållbar utveckling" (Studentlitteratur, 2011) för ett långt resonemang om det inomvetenskapliga läget för ekonomisk vetenskap. Som svensk portalfigur för ekologisk ekonomi har han i många sammanhang framfört vikten av pluralism inom nationalekonomin. I denna bok lyfter Söderbaum fram Douglass North och Stefan Hedlund som två ekonomer inom ny institutionell ekonomi som kritiserar neoklassisk teori, men han efterlyser att de ska kritisera målet om tillväxt i BNP-termer på det vis som ekologiska ekonomer gör. Peter Söderbaum kallar sig själv institutionell ekonom, i Gunnar Myrdals tradition om jag förstår honom rätt.
En bild jag får av allt detta (som jag inte har någon referens till) är att systemteorin och den ekologiska ekonomin beskriver verkligheten analogt (flöden, kretslopp, feedback mm) medan spelteorin och den nya institutionella ekonomin är mer digital (hökar/duvor, dilemman, kontrakt/konflikt mm). Överlappande beskrivningar av samma verklighet. Analog och digital är nog fel begrepp, eftersom kontinuerliga respektive diskreta variabler studeras inom alla disciplinerna.
Föregångaren som Peter Söderbaum nämner när det gäller att kombinera ekologisk ekonomi och institutionell ekonomi är Karl William Kapp (1910-1976).
Se vidare inlägg kirng 2020-09-20 om "tillväxtfällan".
7 augusti 2015
Systemteori enligt Meadows, del 1
I inlägget om spelteori 30 juli 2015 noterade jag att Wallis skrev om "organisationer av organisationer". Att använda spelteori för att analysera uppkomsten av komplexa organisationer är att starta från de enskilda spelarna och försöka räkna ut hur hela bygget sitter ihop. En annan ingång till analysen är att använda systemteori.
Många introduktioner till systemteori börjar med en beskrivning av en modell för hur en termostat fungerar. Så gör till exempel Donella Meadows i Thinking in systems, Earthscan, 2009. (2001). Nedan är ett referat av första hälften av denna text.
En termostat är en anordning i en byggnad som genom en balanserande feedback-loop ser till att temperaturen går mot ett viss inställt värde även om yttertemperaturen ändras. Givet att det finns en källa som tillför värme eller kyla, något som kräver energi, kan systemet styra sig självt mot det inställda värdet med en viss tidsfördröjning. Värdet, i detta fall temperaturen i rummet, kallar Meadow för systemets lager (på engelska"stock"). Systemet styrs av skillnader i olika värden, i detta fall rummets temperatur och det inställda önskade värdet på termostaten. En andra loop påverkas av vädret, dvs skillnaden mellan rummets temperatur och ute-temperaturen. De diagram som Meadows använder sig av för att visa detta kallar hon "stock and flow-diagrams".
Termostatmodellen innehåller alltså två balanserande feedback-loopar, en från värmekällan till rummet och en mellan rummet och uterummet.
En annan modell är "populationsmodellen" som innehåller en förstärkande loop, ju fler som föds desto fler finns som kan föda, och en balanserande mortalitetsåterkoppling. Meadows har en "kapital-modell" som är uppbyggd som populationsmodellen, där investering av kapital utgör den förstärkande loopen och kapitalförslitning utgör den balanserande loopen.
Systemteori beskriver olika sådana feedback-mekanismer för alla typer av öppna system, till exempel IT-system, olika levande organismer, hela ekosystem eller organisationer av människor.
En god historia från systemteorins tidiga år beskriver hur Alan Turing 1946 skrev till Ross Ashby, som höll på att konstruera en mekanisk maskin som skulle uppnå homeostas. Turing förklarade att detta kunde Ashby studera i Turings "automatiska räknemaskin" istället. William Ross Ashby (1903-1972) var psykiatriker med intresse för cybernetik. Alan Turing (1912-1954) var matematiker och kryptolog, berömd för sitt arbete med att lösa tyskarnas Enigma-schiffer och för att ha lagt grunden för hur datorer ska programmeras.
Tidiga systemteoretiker var biologen Ludwig von Bertalanffy (1901-1972, känd för matematisk modell för tillväxt) och ekologen Howard Thomas Odum (1924–2002, en av grundarna av systemekologin). Matematikern John Von Neumann måste nämnas även i detta sammanhang, även om han är mer känd för sina bidrag till spelteorin.
En viktig egenskap hos system är fördröjning, dvs att information tar tid att ge upphov till feedback, något som kan ge upphov till oscillationer, till exempel konjunktursvängningar. Donella Meadows beskriver två system där kapitalsystemet kopplats ihop med en resursutvinningsloop. I det ena fallet är resursen ändlig, i det andra är det en förnyelsebar råvara. Hon analyserar hur olika förlopp leder till svängningar till nya jämviktslägen eller till ett allt snabbare överutnyttjande av resursen. Detta är hennes eget område, hon är mest känd som en av delförfattarna av Romklubbens "The limits to growth" från 1972.
Hon går vidare med att notera att en av tre egenskaper normalt finns hos väl fungerande system: resiliens, själv-organisation eller hierarki. Resiliens uppkommer när det finns många balanserande loopar. Statisk stabilitet är inte resiliens. Meta-resiliens uppstår i system som innehåller loopar som kan laga sig själva. Själv-organisation är en ännu högre form av meta-resiliens, då kan systemet lära sig av utfall och skapa nya balanserande loopar. Ett sådant system utvecklas. Själv-organisation är ett systems förmåga att göra sig självt allt mer komplext. Kristallisation är den enklaste formen av själv-organisation. DNA-kodens förmåga att i rätt miljö kopiera sig självt visar på möjligheterna i sådana processer! Självorganisation kan uppstå utifrån enkla grundpremisser men det utesluter inte att komplexa system bygger på komplexa orsaker.
Hierarkier innebär strukturer där enklare system kan byggas ihop till mer komplexa system. Som exempel så består flercelliga organismer av celler som bygger olika typer av organ som bygger hela organismen. Varje delsystem har ett tätare nätverk av balanserande loopar men mellan nivåerna i systemen finns också viktiga informationsflöden. Om ett delsystem hamnar i en förstärkande loop som inte gynnar hela systemet, till exempel en cancer, kallas det för en suboptimering. Om systemet översta hierarki skapar loopar som inte tillåter de olika delsystemen att utföra de funktioner som krävs för helhetens bästa (till exempel en hormonstörning) innebär det också risker för hela systemet.
Denna uppdelning i delsystem gör det möjligt att specialisera sig på ett område, bara man kommer ihåg att titta på delsystemets interaktion med andra delsystem. Denna fråga om var gränserna går mellan olika system och de särskilt krångliga loopar som kan uppkomma i gränsområden utgör ett skäl till komplexitet i systembeskrivningar.
Ett annat problem är att korrekt beskriva system där människors beslut ingår, som inom ekonomin, och där dessa beslut baseras på felaktig information. Meadows refererar till ekonomen Herbert A. Simon (1916-2001) som kallat detta bounded rationality (begränsad rationalitet).
Allmänningens tragedi är ett exempel på begränsad rationalitet. I en systemteoretisk analys är det ett exempel på ett system som saknar en balanserande feedback som hindrar den enskilda från att överutnyttja en allmän resurs.
Meadows betecknar vissa typer av system som perversa, de är arketyperna för problematiskt beteende. Tre exempel är beroende (addiction), system som söker lägsta möjliga nivå (drift to low performance), och eskalering. En variant på eskalering är "vinnaren tar allt", vilket förklarar varför det normalt endast finns en art inom varje ekologisk nisch på en viss plats. Monopoltendenser i en marknadsekonomi är ett annat exempel på det. Diversifiering är en lösning på "vinnaren tar allt"-problemet, en annan lösning är att "jämna ut spelplanen" genom omstart av systemet eller regleringar eller att de "många förlorarna" kan enas om en strategi mot vinnaren.
Många introduktioner till systemteori börjar med en beskrivning av en modell för hur en termostat fungerar. Så gör till exempel Donella Meadows i Thinking in systems, Earthscan, 2009. (2001). Nedan är ett referat av första hälften av denna text.
En termostat är en anordning i en byggnad som genom en balanserande feedback-loop ser till att temperaturen går mot ett viss inställt värde även om yttertemperaturen ändras. Givet att det finns en källa som tillför värme eller kyla, något som kräver energi, kan systemet styra sig självt mot det inställda värdet med en viss tidsfördröjning. Värdet, i detta fall temperaturen i rummet, kallar Meadow för systemets lager (på engelska"stock"). Systemet styrs av skillnader i olika värden, i detta fall rummets temperatur och det inställda önskade värdet på termostaten. En andra loop påverkas av vädret, dvs skillnaden mellan rummets temperatur och ute-temperaturen. De diagram som Meadows använder sig av för att visa detta kallar hon "stock and flow-diagrams".
Termostatmodellen innehåller alltså två balanserande feedback-loopar, en från värmekällan till rummet och en mellan rummet och uterummet.
En annan modell är "populationsmodellen" som innehåller en förstärkande loop, ju fler som föds desto fler finns som kan föda, och en balanserande mortalitetsåterkoppling. Meadows har en "kapital-modell" som är uppbyggd som populationsmodellen, där investering av kapital utgör den förstärkande loopen och kapitalförslitning utgör den balanserande loopen.
Systemteori beskriver olika sådana feedback-mekanismer för alla typer av öppna system, till exempel IT-system, olika levande organismer, hela ekosystem eller organisationer av människor.
En god historia från systemteorins tidiga år beskriver hur Alan Turing 1946 skrev till Ross Ashby, som höll på att konstruera en mekanisk maskin som skulle uppnå homeostas. Turing förklarade att detta kunde Ashby studera i Turings "automatiska räknemaskin" istället. William Ross Ashby (1903-1972) var psykiatriker med intresse för cybernetik. Alan Turing (1912-1954) var matematiker och kryptolog, berömd för sitt arbete med att lösa tyskarnas Enigma-schiffer och för att ha lagt grunden för hur datorer ska programmeras.
Tidiga systemteoretiker var biologen Ludwig von Bertalanffy (1901-1972, känd för matematisk modell för tillväxt) och ekologen Howard Thomas Odum (1924–2002, en av grundarna av systemekologin). Matematikern John Von Neumann måste nämnas även i detta sammanhang, även om han är mer känd för sina bidrag till spelteorin.
En viktig egenskap hos system är fördröjning, dvs att information tar tid att ge upphov till feedback, något som kan ge upphov till oscillationer, till exempel konjunktursvängningar. Donella Meadows beskriver två system där kapitalsystemet kopplats ihop med en resursutvinningsloop. I det ena fallet är resursen ändlig, i det andra är det en förnyelsebar råvara. Hon analyserar hur olika förlopp leder till svängningar till nya jämviktslägen eller till ett allt snabbare överutnyttjande av resursen. Detta är hennes eget område, hon är mest känd som en av delförfattarna av Romklubbens "The limits to growth" från 1972.
Hon går vidare med att notera att en av tre egenskaper normalt finns hos väl fungerande system: resiliens, själv-organisation eller hierarki. Resiliens uppkommer när det finns många balanserande loopar. Statisk stabilitet är inte resiliens. Meta-resiliens uppstår i system som innehåller loopar som kan laga sig själva. Själv-organisation är en ännu högre form av meta-resiliens, då kan systemet lära sig av utfall och skapa nya balanserande loopar. Ett sådant system utvecklas. Själv-organisation är ett systems förmåga att göra sig självt allt mer komplext. Kristallisation är den enklaste formen av själv-organisation. DNA-kodens förmåga att i rätt miljö kopiera sig självt visar på möjligheterna i sådana processer! Självorganisation kan uppstå utifrån enkla grundpremisser men det utesluter inte att komplexa system bygger på komplexa orsaker.
Hierarkier innebär strukturer där enklare system kan byggas ihop till mer komplexa system. Som exempel så består flercelliga organismer av celler som bygger olika typer av organ som bygger hela organismen. Varje delsystem har ett tätare nätverk av balanserande loopar men mellan nivåerna i systemen finns också viktiga informationsflöden. Om ett delsystem hamnar i en förstärkande loop som inte gynnar hela systemet, till exempel en cancer, kallas det för en suboptimering. Om systemet översta hierarki skapar loopar som inte tillåter de olika delsystemen att utföra de funktioner som krävs för helhetens bästa (till exempel en hormonstörning) innebär det också risker för hela systemet.
Denna uppdelning i delsystem gör det möjligt att specialisera sig på ett område, bara man kommer ihåg att titta på delsystemets interaktion med andra delsystem. Denna fråga om var gränserna går mellan olika system och de särskilt krångliga loopar som kan uppkomma i gränsområden utgör ett skäl till komplexitet i systembeskrivningar.
Ett annat problem är att korrekt beskriva system där människors beslut ingår, som inom ekonomin, och där dessa beslut baseras på felaktig information. Meadows refererar till ekonomen Herbert A. Simon (1916-2001) som kallat detta bounded rationality (begränsad rationalitet).
Allmänningens tragedi är ett exempel på begränsad rationalitet. I en systemteoretisk analys är det ett exempel på ett system som saknar en balanserande feedback som hindrar den enskilda från att överutnyttja en allmän resurs.
Meadows betecknar vissa typer av system som perversa, de är arketyperna för problematiskt beteende. Tre exempel är beroende (addiction), system som söker lägsta möjliga nivå (drift to low performance), och eskalering. En variant på eskalering är "vinnaren tar allt", vilket förklarar varför det normalt endast finns en art inom varje ekologisk nisch på en viss plats. Monopoltendenser i en marknadsekonomi är ett annat exempel på det. Diversifiering är en lösning på "vinnaren tar allt"-problemet, en annan lösning är att "jämna ut spelplanen" genom omstart av systemet eller regleringar eller att de "många förlorarna" kan enas om en strategi mot vinnaren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)