Korstågen till det Heliga landet illustrerar otäckt väl hur något kan planeras och genomföras med en avsikt men resultatet blir något annat. Erövringen av Jerusalem 1099 slutade med en massaker, det fjärde korståget nådde inte Palestina utan ledde till förstörelsen av Konstantinopel 1204. Flera andra korståg hade erövringen av Egypten som mål, vilket misslyckades, men bidrog till att mamlukerna kunde upprätta sitt militärledda styre. Flera kristet styrda riken bildades visserligen i och runt Jerusalem men de blev inte stabila. År 1303 var enbart Cypern kvar som korsfararstat. De italienska handelsstäderna, främst Venedig, som skeppade över korsfarare och pilgrimer, var de som tjänade mest på korstågen.
Korståg var ett uppdrag som påven gav, påven kunde ge syndernas förlåtelse för handlingarna i ett heligt krig. Tre påvar framstår som de ivrigaste förespråkarna. Den förste påven var den som startade det som kallas det första korståget. Urban II (påve 1088-1099) predikade att "Gud vill det" i Clermont 1095. Den andre påven, Innocentius III (påve 1198-1216) beslutade om det fjärde och femte korstågen. Dick Harrison skriver att han allmänt anses vara historiens mäktigaste påve någonsin. Innocentius införde en kyrkoskatt avsedd för krig och lyckades motivera fjärde korstågets skövling av Konstantinopel i kristna termer. Vid det stora kyrkomötet 1215 beslöts om en allt mer fundamentalistisk jakt på muslimer, judar, kättare (dvs kristna icke-katoliker som greker och katarer) och hedningar. Korstågen gick inte bara till östra medelhavet. En offensiv pågick i Spanien, med slaget vid Las Navas de Tolosa 1212 som symbol för reconquistans framgångar. Och i Baltikum var tyskar, danskar och svenskar ute med korset.
Den tredje påven var Gregorius IX (1227-1241), som bannlyste tysk-romerske kejsaren Fredrik II år 1227 för att han inte var stridbar nog i kyrkans tjänst. Gregorius grundlade den katolska inkvisitionen och lade därmed juridisk grund för fortsatta förföljeser av oliktänkande.
Bland araber i Egypten och Syrien framstod dessa påvar som avlägsna. Mer konkret var att olika "franjer", som europeerna kallades, anföll och skapade lokala korsfararriken i Levanten. Detta var "elit replacement" om jag ska använda ett begrepp som jag tog upp i inlägg 6 maj 2012. Denna eliten hade en kristen ideologi som de inte gav upp och inte heller lyckades förmedla till lokalbefolkningen. Rikena kom att göra en bas för pilgrimsresor och för handel under de tider då relativ fred rådde.
Amin Maalouf har skrivit bra om detta i "Korstågen enligt araberna", utgiven av Alhambra, 1994. I ett lokalt perspektiv var franjer ibland främst brickor i spelet mellan olika muslimska makthavare. Seldjuken Imad ad-Din Zengi massakrerade kristna i Edessa 1144 och skapade en maktbas. De shiamuslimska fatimiderna förlorade greppet helt om Egypten när deras sultan i försvaret mot angrepp från det kristna kungariket i Jerusalem bildade allians med Zengis son Nur ed-Din 1166. I de fortsatta striderna om Egypten var den mest konsekvente generalen en viss kurdisk napoleontyp vid namn Shirkuh (död 1169). Hans armés framgångar, och hans motståndares misslyckanden, ledde sedan fram till att kurdernas och sunni-islams mest kände ledare kom till makten, den Yusuf ibn Ayyub som i västerlandet kallas Saladin. Jerusalem återtogs 1187, utan blodbad. Om de motståndare han sedan fick skriver Colin McEvedy att " mångbesjungna stordåd utfördes av Rikard Lejonhjärta, riddaren av det tredje korståget, men historien minns Filip Augustus, som målmedvetet gjorde Frankrike till Europas främsta stat." Det Philippe II (1165-1223) gjorde var att överge korståget för att säkra framgångar i det fransk-engelska kriget. Det Rikard gjorde var att säkra Akkon (Acre) som sedan var korsfararnas brofäste fram till 1291.
1215 institutionaliseras den katolska fundamentalismen vid det stora kyrkomötet i Rom, det fjärde laterankonciliet. Det är på detta möte nattvarden definieras som att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, vilket inte direkt har med korståg att göra, men visar på en tankevärld som inte är lätt för mig att förstå. Reliker spelar en oerhört viktig roll, och bitar av Kristus kors likaså. Fynden från Konstantinopel återfinns i kyrkor i hela Frankrike. Se till exempel Saint Chapelle i Paris.
De så kallade femte och sjätte korstågen åren 1218-1239 bjuder på ett märkligt mellanspel. Korsfararna började med att angripa Egypten och belägrade Damietta. Den ayyubidiske sultanen Malik al-Kamil ville förhandla och erbjöd Jerusalem mot fred, men det blev inget avtal. Malik al-Kamil är sultanen på Giottos tavla "Franciskus av Assisi möter sultanen". Franciskus tros ha försökt mäkla fred 1219, sannolikt genom att försöka omvända sultanen, vilket inte lyckades. När de övermodiga korsfararna satte in sitt anfall mot Kairo 1221 så missbedömde de helt läget. Egyptierna öppnade dammluckor och själva Nilen bidrog till att spola bort angriparna i lera och dy.
al-Kamil utnyttjade sedan de kvarvarande franjerna i en konflikt med sin bror Muazzam som styrde i Damaskus och Jerusalem. Detta ledde till slut till ett fredsavtal 1229 med den motvillige korsfararen kejsar Fredrik II. I utbyte mot tio års fred avstod al-Kamil från Jerusalem, men muslimerna fick tillträde till Tempelberget. Stridbara religiösa krafter såg ingen nytta med en ogudaktig fred, al-Kamil och Fredrik II fick många fiender i egna led. Bägge prioriterade utbildning: Universitetet i Neapel grundades av Fredrik II och al-Kamil byggde skolor. Ruinerna av Madrasa al-Kamil Ayyub finns kvar i Kairo. al-Kamil gynnade sunni-islam av Shafií-skolan. Mausoleumet i Kairo över Imam al-Shafii pryddes år 1211 genom byggandet av en enorm kupol. .
Freden tog slut 1239. Ayyubiderna återtog Jerusalem och fortsatte med sina inbördeskrig.
Och så kom mongolerna från öst. Seldjukerna förlorade i Köse Dağ 1243 och blev vasaller.
Jerusalem slogs sönder år 1244 av kwaresmiska soldater ute på skövlingståg efter att ha flytt från mongolerna.
Bagdad erövrades av mongolerna 1258. De enda som klarade att stå emot är
de militärt specialiserade slavsoldaterna, mamlukerna. Deras
maktövertagande i Egypten 1260 har jag skrivit om i inlägg 27/10 2012
och 13/4 2013.
I de händelserna spelade den franske kungen Saint Louis en stor roll. På svenska kallas han Ludvig IX den helige (kung 1226-1270). Hans korståg mot Egypten misslyckades likt det femte korståget. Men när jag skrev att avsikten med korstågen inte uppfylldes kan jag ha haft fel. Avsikten var kanske främst var att få syndernas förlåtelse. Och Saint Louis blev ett helgon.
Hur många deltog i korstågen? I det första korståget anses totalt 60-100000 människor ha deltagit men många var inte militärer. Bara Peter Eremitens följeslagare var uppåt 20000.
I fjärde korståget skulle 33000 soldater ha kommit till Venedig för utskeppning men enbart 12000 inställde sig, ett avtalsbrott som gav de venetianska intressena en möjlighet att ställa krav på kompensation . Vilket ledde till att man på vägen ut krossade Venedigs konkurrent, staden Zara, som låg i dagens Kroatien, då under Ungerskt styre, pikant nog styrt av en annan korsfarare, kung Imre.
I sjunde korståget mönstrade Saint Louis 2500 riddare, 20000 övriga soldater och 8000 hästar, enligt Jonathan Phillips "Holy Warriors". Saint Louis hade bättre koll på finansieringen än vid fjärde korståget, han såg till att egna bönder och kyrkoskatt fick betala, och behövde därför inte plundra kristna städer för inkomst skull.
15 juni 2013
Från Merv till Uppsala 922 och 1220
Merv låg i en korsväg. Huvudleden för karavaner gick mellan Samarkand och Buchara över Merv till Nishapur. Från Herat och Balkh kom leder från Indien. Men en väg gick också åt nordväst, via Khwarezm upp mot Volga. Och varför inte följa floden och sedan hela vägen till Uppsala.
På googlemap är vägen från Merv till Rostov ungefär 360 mil. Rostov till Uppsala är 160 mil. Rostov var en viktig handelsplats vid Volga. Men med de omvägar som krävs var totala sträckan från Merv i Turkmenistan till Uppsala kanske totalt närmare 580 mil. Reste man med 3 mil om dagen så var det alltså mer än ett halvårs göra att ta sig fram hela vägen, och i praktiken mer än ett år.
En klassisk skildring av en del av den vägen skrevs av Ibn Fadlan, Han reste från Bagdad via Merv till volgabulgarernas ledare Almish läger vid Volga. Han kom fram dit i maj 922. Almish hade meddelat att han var beredd att bilda allians och övergå till sunni-islam ifall han fick medel att bygga en försvarsanläggning. Almish var vassal under khazarerna (imperie 618-1048, som periodvis från ca 750 hade judendom som viktigaste religion, möjligen som ett neutralt val mellan muslimer på ena sidan och kristna på den andra). Almish ville sondera vilka möjligheter som fanns att bli mer obereoende. Ibn Fadlan var kalifens utsände och skrev en reserapport när han var åter i Bagdad. Där gav han bland mycket annat en inte alltför smickrande beskrivning av de nordbor han såg.
På googlemap är vägen från Merv till Rostov ungefär 360 mil. Rostov till Uppsala är 160 mil. Rostov var en viktig handelsplats vid Volga. Men med de omvägar som krävs var totala sträckan från Merv i Turkmenistan till Uppsala kanske totalt närmare 580 mil. Reste man med 3 mil om dagen så var det alltså mer än ett halvårs göra att ta sig fram hela vägen, och i praktiken mer än ett år.
En klassisk skildring av en del av den vägen skrevs av Ibn Fadlan, Han reste från Bagdad via Merv till volgabulgarernas ledare Almish läger vid Volga. Han kom fram dit i maj 922. Almish hade meddelat att han var beredd att bilda allians och övergå till sunni-islam ifall han fick medel att bygga en försvarsanläggning. Almish var vassal under khazarerna (imperie 618-1048, som periodvis från ca 750 hade judendom som viktigaste religion, möjligen som ett neutralt val mellan muslimer på ena sidan och kristna på den andra). Almish ville sondera vilka möjligheter som fanns att bli mer obereoende. Ibn Fadlan var kalifens utsände och skrev en reserapport när han var åter i Bagdad. Där gav han bland mycket annat en inte alltför smickrande beskrivning av de nordbor han såg.
(Anm 2025-09-25: Denna beskrivning finns refererad till i väldigt många skildringar av nordbor som jag läst sedan jag skrev detta 2013. Jonathan Lindström skriver att gravfynden i högen Skopintull nära Adelsö kyrka liknar det som finns i Ibn Fadlans beskrivning).
En tänkbar arkeologisk plats där Ibn Fadlan såg en vikingagravsättning är Balymer-komplexet, i dagens Tatarstan. Han kallar varjagerna för rūsiyyah, ruser, och
det är inte omöjligt att någon av dem hade en bakgrund i roslagen. Det
kan få vara inspiration till att redogöra för en tänkt resväg mellan
Merv och Uppsala.
Ibn Fadlan reste via Merv till Khwarezm. (Referens: Stewart Gordon, "When Asia was the world", 2008). Där styrde en från kalifen i Bagdad rätt oberoende shah (Afrighiderna, 305-995), men Khwarezm var integrerat i ett muslimskt administrativt system. Därifrån följde Ibn Fadlan med en karavan om 1000 man och 3000 djur upp längs floden Amu Darja och sedan mellan Aralsjön och Kaspiska havet. Där fick de köpslå om passage med Oghuz-turkar (Ghuzz kallar Ibn Fadlan dom) för att ta sig säkra genom petjeneger-turkarnas område, och över Uralfloden, upp till Almish läger vid Volga. Ibn Fadlan beskrev även Basjkir-turkar, ett folk vars namn är bekant på grund av de fina basjkirhästarna.
Det går att spekulera i att vikingar rest denna väg åt andra hållet eller i alla fall kommit över Kaspiska havet under Ingvarståget och gått söderut därifrån.. På en runsten i Stora Rytterne står att Slagve avled i "karusm". Karusm kan vara Khwaresm men tyvärr lika gärna ett felstavat "Karthum", Gårdarike, dvs Novgorod.
http://www.svenskarunstenar.net/vastmanland/vs1rytterne.html
Mängder av silvermynt i vikingaskatter kommer från samanidernas rike (875-999), de erövrade Khwarezm ca 996, men handel med området kan ha skett utan att vikingar varit där, så mynten visar bara på en omfattande koppling mellan vikingar och islamiska områden.
Almish läger låg, enligt kartan i Stewart Gordons bok, en bra bit nedströms Bolgar, det samhälle som räknas som volgabulgarernas huvudort, och som låg 13 mil från dagens Kazan. Norr om Kazan levde volgafinnar som Mari och Udmurt, och lite mer västerut Mordvinier, namn som syns på kartan idag i form av ryska republiker.
Slaver hade etablerat sig sedan 700-talet i det som är dagens Ukraina och norrut men längs floderna fanns handelsplatser som kontrollerades av varjager, dvs nordiska väringar. Rostov var en tidig nyckelort (från 862). Den största skatten av arabiska mynt som hittas kommer från den arkeologiska platsen Timerevo, 7 km från Jaroslavl. Från Rostov gick Volgaleden antingen via Beloje ozero (Vita sjön) och Onega till Ladoga, eller förbi Tver till Gnezdovo vid dagens Smolesnk och sedan längs floden Dvina (Daugava) genom balters (semgaller och andra grupper) område till Östersjön. I Gnezdovo bodde slaver av en grupp som kallas krivichs, balter och en mindre del varjager (1/20 av gravarna). Gnezdovo var större än Birka.
Efter Ingvarståget 1040 minskade Volgaleden i betydelse, då mängden arabiskt silver avtog, medan leden från Gnezdovo och söderut längs Dnjeper till Svarta havet och Konstantinopel ökade i betydelse.
Samma resväg år 1220: I Khwarezm blev sultan Muhammad II störtad av Djingis Khan. Staden Urgench (Gurganj) utplånades 1221. Khwarezm-sultanatet hade bedrivit erövringskrig från 1212-1217 och flyttat huvudstaden från Urgench till Samarkand. Området var inte särskilt resvänligt på grund av konflikterna. Norr därom låg det vidsträckta område som styrdes Kuman-Kiptjak-turkar, efterföljare till petjenegerna. Kiptjak-turkar känner vi som de som förde inbördes strider vilket bidrog till en ständig ström av slavsoldater till seldjukernas och senare mamlukernas arméer. De blev slagna av mongolerna, ledda av Jebe och Subutai, i slaget vid Kalkafloden 1223.
Norr därom kring Bolgar fanns volgabulgarerna kvar, vid det här laget med 300 år som en islamiskt turkiskt samhälle med goda handelsförbindelser åt norr och söder. De höll stånd mot mongolerna 1223 men förlorade 1226.
I väster hade de olika ryska furstendömena utvecklats och de två viktigaste var Vladimir-Suzdal (1168–1389) och Novgorod. Vladimir låg 18 mil sydöstr om Rostov, Suzdal ligger 4 mil norr därom. Rostov var den ortodoxa kyrkans huvudort fram till 1125, då Suzdal fick den rollen. År 1220 styrde Juri II av Vladimir, sedan han vunnit över sin bror Konstantin som fick den mindre viktiga rollen som prins av Rostov. I det området låg även en av de äldsta städerna, Murom, som nämns redan från 862. mellan 1010 och 1393 var det ett eget prinsdöme. Från Murom kom Ilya Muromets, en legendarisk riddare av rysk typ, en så kallad bogatyr. Denne Ilya dyker upp i historier från 1000-talet fram till 1400-talet, och givetvis finns därför berättelser där han kämpade mot Batu Khan under mongolernas anfall 1238.
Handelsvägarna var nu annorlunda jämför med under vikingatiden. Hansan hade etablerat sig i Novgorod som blev en viktig handelsplats och leden mot Östersjön blev allt betydelsefullare. Längs nedre loppet av volga etablerade sig Gyllene Horden under Batu Khan, och de kom att handla söderut, till exempel slavhandel med mamlukerna i Egypten förmedlad av venetianare.
Bland mindre betydelsefulla orter år 1220 kan nämnas Tver, Moskva och Nizhny Novgorod (nya Novgorod). Nizhny Novgorod anses ha grundats just 1220 där floden Oka rinner in i Volga. Idag är det Rysslands femte största stad. Tver är känt från 1135, och blev prinsdöme från 1246, då den berömde Alexander Nevskis bror Yaroslav fick titeln.
1220 var "republiken" Novgorod av största betydelse. Men någon enkel resa därifrån till Uppsala var det inte. Söderut i baltikum var svenskar, danskar och tyskar ute på korståg. Bäst var nog att ta sig via Gotland som hade handelsavtal med Novgorod.
För nordisk historia vid denna tid får det här räcka med några hållpunkter. Danske kung Valdemar II Sejr ledde korståg mot 1219 i samarbete med biskop Albert av Riga och biskop Theoderich. (Läs mer om detta i "Gud vill det!" av Dick Harrison, 2005). Svensk kung var Johan Sverkersson, av Bjälboätten, som led nederlag 1220 vid Leal, en seger för Öselborna. Dick Harrison skriver att det var "en händelse av största vikt i 1200-talshistorien" (sid 345 i Gud vill det!).
Så några längre resor österut från Uppsala var inte längre aktuella på 1200-talet.
Ibn Fadlan reste via Merv till Khwarezm. (Referens: Stewart Gordon, "When Asia was the world", 2008). Där styrde en från kalifen i Bagdad rätt oberoende shah (Afrighiderna, 305-995), men Khwarezm var integrerat i ett muslimskt administrativt system. Därifrån följde Ibn Fadlan med en karavan om 1000 man och 3000 djur upp längs floden Amu Darja och sedan mellan Aralsjön och Kaspiska havet. Där fick de köpslå om passage med Oghuz-turkar (Ghuzz kallar Ibn Fadlan dom) för att ta sig säkra genom petjeneger-turkarnas område, och över Uralfloden, upp till Almish läger vid Volga. Ibn Fadlan beskrev även Basjkir-turkar, ett folk vars namn är bekant på grund av de fina basjkirhästarna.
Det går att spekulera i att vikingar rest denna väg åt andra hållet eller i alla fall kommit över Kaspiska havet under Ingvarståget och gått söderut därifrån.. På en runsten i Stora Rytterne står att Slagve avled i "karusm". Karusm kan vara Khwaresm men tyvärr lika gärna ett felstavat "Karthum", Gårdarike, dvs Novgorod.
http://www.svenskarunstenar.net/vastmanland/vs1rytterne.html
Mängder av silvermynt i vikingaskatter kommer från samanidernas rike (875-999), de erövrade Khwarezm ca 996, men handel med området kan ha skett utan att vikingar varit där, så mynten visar bara på en omfattande koppling mellan vikingar och islamiska områden.
Almish läger låg, enligt kartan i Stewart Gordons bok, en bra bit nedströms Bolgar, det samhälle som räknas som volgabulgarernas huvudort, och som låg 13 mil från dagens Kazan. Norr om Kazan levde volgafinnar som Mari och Udmurt, och lite mer västerut Mordvinier, namn som syns på kartan idag i form av ryska republiker.
Slaver hade etablerat sig sedan 700-talet i det som är dagens Ukraina och norrut men längs floderna fanns handelsplatser som kontrollerades av varjager, dvs nordiska väringar. Rostov var en tidig nyckelort (från 862). Den största skatten av arabiska mynt som hittas kommer från den arkeologiska platsen Timerevo, 7 km från Jaroslavl. Från Rostov gick Volgaleden antingen via Beloje ozero (Vita sjön) och Onega till Ladoga, eller förbi Tver till Gnezdovo vid dagens Smolesnk och sedan längs floden Dvina (Daugava) genom balters (semgaller och andra grupper) område till Östersjön. I Gnezdovo bodde slaver av en grupp som kallas krivichs, balter och en mindre del varjager (1/20 av gravarna). Gnezdovo var större än Birka.
Efter Ingvarståget 1040 minskade Volgaleden i betydelse, då mängden arabiskt silver avtog, medan leden från Gnezdovo och söderut längs Dnjeper till Svarta havet och Konstantinopel ökade i betydelse.
Samma resväg år 1220: I Khwarezm blev sultan Muhammad II störtad av Djingis Khan. Staden Urgench (Gurganj) utplånades 1221. Khwarezm-sultanatet hade bedrivit erövringskrig från 1212-1217 och flyttat huvudstaden från Urgench till Samarkand. Området var inte särskilt resvänligt på grund av konflikterna. Norr därom låg det vidsträckta område som styrdes Kuman-Kiptjak-turkar, efterföljare till petjenegerna. Kiptjak-turkar känner vi som de som förde inbördes strider vilket bidrog till en ständig ström av slavsoldater till seldjukernas och senare mamlukernas arméer. De blev slagna av mongolerna, ledda av Jebe och Subutai, i slaget vid Kalkafloden 1223.
Norr därom kring Bolgar fanns volgabulgarerna kvar, vid det här laget med 300 år som en islamiskt turkiskt samhälle med goda handelsförbindelser åt norr och söder. De höll stånd mot mongolerna 1223 men förlorade 1226.
I väster hade de olika ryska furstendömena utvecklats och de två viktigaste var Vladimir-Suzdal (1168–1389) och Novgorod. Vladimir låg 18 mil sydöstr om Rostov, Suzdal ligger 4 mil norr därom. Rostov var den ortodoxa kyrkans huvudort fram till 1125, då Suzdal fick den rollen. År 1220 styrde Juri II av Vladimir, sedan han vunnit över sin bror Konstantin som fick den mindre viktiga rollen som prins av Rostov. I det området låg även en av de äldsta städerna, Murom, som nämns redan från 862. mellan 1010 och 1393 var det ett eget prinsdöme. Från Murom kom Ilya Muromets, en legendarisk riddare av rysk typ, en så kallad bogatyr. Denne Ilya dyker upp i historier från 1000-talet fram till 1400-talet, och givetvis finns därför berättelser där han kämpade mot Batu Khan under mongolernas anfall 1238.
Handelsvägarna var nu annorlunda jämför med under vikingatiden. Hansan hade etablerat sig i Novgorod som blev en viktig handelsplats och leden mot Östersjön blev allt betydelsefullare. Längs nedre loppet av volga etablerade sig Gyllene Horden under Batu Khan, och de kom att handla söderut, till exempel slavhandel med mamlukerna i Egypten förmedlad av venetianare.
Bland mindre betydelsefulla orter år 1220 kan nämnas Tver, Moskva och Nizhny Novgorod (nya Novgorod). Nizhny Novgorod anses ha grundats just 1220 där floden Oka rinner in i Volga. Idag är det Rysslands femte största stad. Tver är känt från 1135, och blev prinsdöme från 1246, då den berömde Alexander Nevskis bror Yaroslav fick titeln.
1220 var "republiken" Novgorod av största betydelse. Men någon enkel resa därifrån till Uppsala var det inte. Söderut i baltikum var svenskar, danskar och tyskar ute på korståg. Bäst var nog att ta sig via Gotland som hade handelsavtal med Novgorod.
För nordisk historia vid denna tid får det här räcka med några hållpunkter. Danske kung Valdemar II Sejr ledde korståg mot 1219 i samarbete med biskop Albert av Riga och biskop Theoderich. (Läs mer om detta i "Gud vill det!" av Dick Harrison, 2005). Svensk kung var Johan Sverkersson, av Bjälboätten, som led nederlag 1220 vid Leal, en seger för Öselborna. Dick Harrison skriver att det var "en händelse av största vikt i 1200-talshistorien" (sid 345 i Gud vill det!).
Så några längre resor österut från Uppsala var inte längre aktuella på 1200-talet.
4 maj 2013
Biblioteken i Merv
Mervs undergång beskrevs av den självlärde geografen och bokhandlaren Yaqut al-Hamawi al-Rumi. Han citeras av Svat Soucek i "Inner Asia", här i min översättning:
"Jag stannade tre år i Merv. Hade det inte varit för den förstörelse som drabbade landet när mongolerna invaderade, så hade jag inte lämnat Merv utan stannat livet ut. Här fann jag gott stöd, ett bra klimat, goda vänner och mängder av utmärkta och lärda böcker.När jag lämnade Merv fanns där tio finansierade bibliotek vars like jag inte sett någonstans i fråga om storlek och kvalitet."
Sen följer en uppräkning av biblioteken som jag gör om till en lista:
- Aziziya, ett av biblioteken i moskén, döpt efter Azaz al-Din som arbetat för Sultan Sanjar, innan dess sålde han frukt och parfym innan han blev den som blandande sultanens drycker. Detta bibliotek innehöll ca 12000 volymer.
- Kamaliya, det andra biblioteket i moskén.
- Biblioteket i madrasan som donerats av Sharif, en laglärd av Hanafiskolan, som dog 1101. Sharif hade arbetat för Ghaznavidernas sultan Mahmud (död 1030) och senare dennes son. Sharif måste ha blivit rätt gammal.
- Biblioteket i nizamiya-madrasan, grundad av Nizam al-Mulk
- Samanifamiljens två bibliotek
- Amidiya-madrasans bibliotek
- Visiren Majd al-Mulks bibliotek
- Drottningens bibliotek i hennes madrasa
- Damiria-biblitoket i sufiernas mötesplats/värdshus (khangah)
"Lånevillkoren var så bra i dessa bibliotek att jag kunde låna hem 200 böcker i taget utan att jag ens behövde deponera pengar för deras värde. Jag slukade dessa böcker på ett vis som gjorde att jag glömde min familj och mitt eget folk. Kvaliteten i denna bok och de böcker jag kommer att sammanställa härrör från dessa samlingar som jag har beskrivit. När jag lämnade Merv, så vände jag mig ofta om och tittade tillbaka mot staden, och jag började sjunga på en sång som beduinerna sjunger "Nätterna tillsammans i Merv al-shahijan".
Det är en melankolisk bild som Yaqut ger oss. Han är den frigivne slaven som älskade böcker och som nu övergav Merv och återvände till Aleppo. Där skrev han sedan Mu’jam al-Buldan som kom att få stor betydelse för framtida upptäckare, handelsmän och historiker.
På 1200-talet förstördes många viktiga bibliotek. I och kring Khorasan, mellan Iran och Samarkand, fanns många bibliotek som skövlades vid mongolernas angrepp 1220-1222. Mongoliska soldater erövrade Bagdad 1258, som varit centrum för arabiska lärda sedan århundraden. Turkiska muslimska soldater förstörde universitetet i Nalanda i Indien, troligen 1193. Katolska soldater förstörde Konstantinopel 1204, ("det fjärde korståget"), kanske den största enskilda förstörelsen av antikt kulturarv någonsin. Vilka förluster som gjordes av arabisk, persisk, indisk och grekisk litteratur vet vi inte. Ett kulturarv förstörs inte av en enstaka katastrof, men mycket arbete gick förlorat under denna period.
Självklart finns en lista på wikipedia, se "List of destroyed libraries". Listan är inte fullständig, Merv är till exempel inte med.
Ibn Sina beskriver ett bibliotek i Buchara år 998 (citat ur Svat Souceks bok): "en byggnad med många rum, som varje innehöll lådor med högar av böcker. Ett rum hade böcker om det arabiska språket och poesi, ett annat rum innehöll lagböcker osv. Varje rum var reserverat för en kategori av böcker."
Just biblioteken i Merv fascinerar mig särskilt. Merv var en av världens största städer under seldjukstyret 1150, med ca 200 000 invånare. Den betydelsefulla grannstaden Nishapur förstördes redan 1154 av oghuzturkar så Merv blev ännu viktigare för regionen fram till undergången 1221. I Merv fanns många bibliotek, och som central punkt för vägar från Indien, Tibet, Kina, Iran, och de turkiska rikena i norr, så var det många olika sorters böcker som kunde hamna här.
Befälet som utförde ordern att förstöra Nishapurs och Merv 1221 var Djingis Khans yngste som Tolui. Han dog av alkoholism 1229, men i mongoliskt tradition var han den som offrade sitt liv för att bota sin äldre broder storkhanen Ögedei. Toluis fru var den berömda nestorianskt kristna Sorghaghtani Beki, och deras söner blev alla storkhaner (de tre betydelsefulla var Mönge, Kublai och Hulagu). Mongolerna hade vid flera tillfällen valt att spara användbara lärda personer och deras böcker och kartor. Men i Nishapur och Merv ville Djingis khan statuera exempel, och förstörelsen blev grundlig. Senare var det Hulagu som ledde angreppet mot Bagdad. En del av böckerna där flyttades till Maragheg-observatoriet och till den nya huvudstaden Tabriz.
Jag har hittat en referens rörande vilka böcker som kan ha funnits i Merv. Det är skrivet av Dr. Almaz Yazberdiyev, Director of the Library of the Academy of Sciences of Turkmenistan, Ashgabat. Han är lokalpatriot men givet att vi inte kan veta vilka böcker som fanns så är hans beskrivning i alla fall spännande, och jag associerar lite fritt från den.
Han börjar med att tänka sig att den siste sassanidiske shahn Yazdigerd III skulle ha haft med sig manuskript på persiska. Det kanske inte är så troligt med tanke på att han flydde för sitt liv undan araberna och mördades utanför Merv 651. Men kanske fanns det en skatt av gammal zoroastrisk litteratur i Merv, på avesta och pahlavi. Se en kopia den del av Avestan som heter Videvdad och som idag finns på Brittish Library: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/videvdad.html. Eller sogdianska texter som den zoroastriska bönen Ashem Vohu som hittats i Dunhuang i Sinkiang/Kina: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/ashem.html.
Manikeism och nestoriansk kristendom var tidigt viktiga religioner i Merv, och deras heliga böcker fanns där. Mani skrev sina sex heliga böcker på arameiska men de översattes till bl.a. persiska, sogidanska, uighuriska och kinesiska. Knappast något av dessa böcker verkar finnas kvar. I al-Nadims Fihrist finns ett utdrag. För mer om det, se http://www.iranicaonline.org/articles/fehrest
P-O Skjaervö anger i "An introduction to Manicheism" att manikeismen ersattes av buddhism på de flesta ställer österut, att den dog ut i och med mongolernas dominans men att den fanns kvar bland perser som bodde i Turfan till 1600-talet. Samlingarna finns främst i Berlin: http://www.iranicaonline.org/articles/manichean-art.
Nestoriansk kristendom var så viktig i Merv på 400-talet att där fanns ett biskopssäte. Likt Mani skrev de på syriska/arameiska och deras skriftspråk fick stor betydelse i delar av centralasien. Enligt Svat Soucek "A history of Inner Asia" använde sogdierna det, och sedan turkarna innan de övergick till arabiska. Mongolerna ska ha använt arameisk skrift fram till 1940.
Buddhismen hade sin västligaste utlöpare i Merv, men på 1200-talet torde deras närvaro varit liten. I Balkh var buddhismen mer betydelsefull men även Balkh led av mongolernas invasion 1220.
Sufier påverkades säkert av hinduisk och buddhistisk litteratur, men vad som fanns i Merv är oklart. De buddhistiska Khara-khitai hade mongolerna erövrat under expansion västerut 1216-1218. Mongolerna var inte negativa till buddhism, men lokalbefolkning som känt sig underkuvade av de främmande khara-khitai från Kina, övergav buddhismen.
Vad som säkert fanns i Merv var olika sufiska klassiker, från al-Bistami (804-875) och framåt, se inlägg 23/2 2013.
Merv blev provinshuvudstad i det arabiska imperiet, och utpost under de första hundra årens fortsatta expansion norrut. Merv var en betydlesefull bas för det uppror som skulle föra abbasiderna till makten och en arabisk storhetsperiod för staden var när kalifen al-Mamun levde i Merv åren 813-817. Då al-Mamun är känd för att ha gynnat byggandet av "Visdomens hus" i Bagdad vet vi att han var intresserad av att samla på böcker och omge sig med lärda. De berömda bröderna Banu Musas far träffade kalifen al-Mamun i Merv under dennes tid där. Vad detta kan avsatt för spår i boksamlingar 400 år senare vet jag inte. En idé om vilka böcker som fanns i persiska och arabiska bibliotek får man om man läser Fihrist av al-Nadim (se inlägg 18 juli 2012).
Bland lagböckerna kan nämnas Sahih av al-Bukhari (810-869 ). Bukhari var en persisk lärd under samanidernas styre som skrev den kanske viktigast samlingen av hadith för sunnimuslimer, utöver den heliga Koranen.
I vetenskaps- och filsofi-lådorna bör ha funnits böcker av alla regionens berömda tänkare: al-Khwarismi, al-Biruni, Ibn Sina, al-Ghazzali, Omar Khayyam (se inlägg 26/2 2013) m.fl.
(Med flera inkluderar astronomen al-Farghani, filosofen al-Farabi, filosofen al-Kindi, grammatikern Sibawayh, medicinaren al-Razi, alkemisten Jabir från Tus (och skrifter som tillskivits honom), fysikern al-Hasan från Kairo, osv. Se listor på wikipedia av typen List of Persien scientists and scholars och List of Arab scientists).
I poesirummet fanns böcker av perser som Rudaki, Daqiqi och Firdawsi (som skrev storverket Shahnama, som grundlade det moderna persiska språket), Nezami. Araberna Abu Nuwas (757-815, som bl.a. inspirerade Omar Khayyam), al-Mutanabbi (915-965, kungaprisaren, som även skildrat furstarnas grymhet, se Adonis "Boken, platsens gårdag nu", Alhambra 2005), den rationella vegetarianen al-Ma'arri (973-1058) som skrev om en resa i himmel och helvete osv
Prosa: Tusen och en natt, al-Hariris äventyrliga Makāmāt. Flera adab (dvs korta vackra texter) av al-Jahiz (776-868), författaren som också var biolog. Hans "Djurbok" i sju volymer får mycket beröm i Robert Irwins "Night and Horses and the Desert", Penguin antology of classical arabic, 1999. Irwins tar upp många författare, varav de flesta är poeter. Irwins boktitel är en berömd rad ur ett poem av al-Mutanabbi.
I biblioteken fanns även översättningar av litteratur, till exempel de grekiska klassikerna. Populära var de indiska fablerna Kalila wa Dimna, översatta först till persiska och sedan till arabiska av Ibn al-Muqaffa (död ca 757). al-Muqaffa var även betydande som författare.
Historia och geografi. Då jag har Ibn Khaldun som favorithistoriker nämns hans referenser i inlägg 16 och 27 september 2012. Ibn Khaldun var verksam i Nordafrika på 1300-talet men en hel del av de arabiska författarna var kända i hela det område som utgjort det abbasidiska imperiet, från Spanien till Khorasan. Ibn Khalduns källor kan alltså även ha funnits i Merv. En historiker kan nämnas som räknas som en av de bättre författarna, al-Isfahani, han skrev hyllningar till den kurdiske erövraren Saladin.
Bland kartritarna kan man gissa att Balkhi-skolan hade störst betydelse i Merv. Men det fanns även turkiska geografer som den uighuriska språkmannen al-Kashgari. Yaqut själv är givetvis det stora namnet, som geograf verksam i Merv, men hans viktigaste böcker skrev han efter att han flytt från staden.
I boklådan för "statskonst" fanns Siyasat-nameh av Nizam al-Mulk (se inlägg 13/4 2013) samt böcker av al-Mawardi och Hilal al-Sabi. Kanske även Qabus nameh av Keikavus, prinsen av Gurgan.
Kutadgu Bilig, ("Wisdom of royal glory") av uighuren Yusuf Khass Hajib, kanske också gick att finna i Merv. Den skrevs för karakhanidernas khagan i Kashgar på det turkiska språket Uyghur-Karluk. Till skillnad från "furstespeglarna" på arabiska innehåller denna bok goda råd till alla medborgare, inte bara till fursten. Enligt wikipedia avslutas den med vackra beskrivningar av hemlandet och naturens uppvaknande på våren, livsglädjen hos alla levande ting och åsynen av en karavan på sin väg från Kina.
"Jag stannade tre år i Merv. Hade det inte varit för den förstörelse som drabbade landet när mongolerna invaderade, så hade jag inte lämnat Merv utan stannat livet ut. Här fann jag gott stöd, ett bra klimat, goda vänner och mängder av utmärkta och lärda böcker.När jag lämnade Merv fanns där tio finansierade bibliotek vars like jag inte sett någonstans i fråga om storlek och kvalitet."
Sen följer en uppräkning av biblioteken som jag gör om till en lista:
- Aziziya, ett av biblioteken i moskén, döpt efter Azaz al-Din som arbetat för Sultan Sanjar, innan dess sålde han frukt och parfym innan han blev den som blandande sultanens drycker. Detta bibliotek innehöll ca 12000 volymer.
- Kamaliya, det andra biblioteket i moskén.
- Biblioteket i madrasan som donerats av Sharif, en laglärd av Hanafiskolan, som dog 1101. Sharif hade arbetat för Ghaznavidernas sultan Mahmud (död 1030) och senare dennes son. Sharif måste ha blivit rätt gammal.
- Biblioteket i nizamiya-madrasan, grundad av Nizam al-Mulk
- Samanifamiljens två bibliotek
- Amidiya-madrasans bibliotek
- Visiren Majd al-Mulks bibliotek
- Drottningens bibliotek i hennes madrasa
- Damiria-biblitoket i sufiernas mötesplats/värdshus (khangah)
"Lånevillkoren var så bra i dessa bibliotek att jag kunde låna hem 200 böcker i taget utan att jag ens behövde deponera pengar för deras värde. Jag slukade dessa böcker på ett vis som gjorde att jag glömde min familj och mitt eget folk. Kvaliteten i denna bok och de böcker jag kommer att sammanställa härrör från dessa samlingar som jag har beskrivit. När jag lämnade Merv, så vände jag mig ofta om och tittade tillbaka mot staden, och jag började sjunga på en sång som beduinerna sjunger "Nätterna tillsammans i Merv al-shahijan".
Det är en melankolisk bild som Yaqut ger oss. Han är den frigivne slaven som älskade böcker och som nu övergav Merv och återvände till Aleppo. Där skrev han sedan Mu’jam al-Buldan som kom att få stor betydelse för framtida upptäckare, handelsmän och historiker.
På 1200-talet förstördes många viktiga bibliotek. I och kring Khorasan, mellan Iran och Samarkand, fanns många bibliotek som skövlades vid mongolernas angrepp 1220-1222. Mongoliska soldater erövrade Bagdad 1258, som varit centrum för arabiska lärda sedan århundraden. Turkiska muslimska soldater förstörde universitetet i Nalanda i Indien, troligen 1193. Katolska soldater förstörde Konstantinopel 1204, ("det fjärde korståget"), kanske den största enskilda förstörelsen av antikt kulturarv någonsin. Vilka förluster som gjordes av arabisk, persisk, indisk och grekisk litteratur vet vi inte. Ett kulturarv förstörs inte av en enstaka katastrof, men mycket arbete gick förlorat under denna period.
Självklart finns en lista på wikipedia, se "List of destroyed libraries". Listan är inte fullständig, Merv är till exempel inte med.
Ibn Sina beskriver ett bibliotek i Buchara år 998 (citat ur Svat Souceks bok): "en byggnad med många rum, som varje innehöll lådor med högar av böcker. Ett rum hade böcker om det arabiska språket och poesi, ett annat rum innehöll lagböcker osv. Varje rum var reserverat för en kategori av böcker."
Just biblioteken i Merv fascinerar mig särskilt. Merv var en av världens största städer under seldjukstyret 1150, med ca 200 000 invånare. Den betydelsefulla grannstaden Nishapur förstördes redan 1154 av oghuzturkar så Merv blev ännu viktigare för regionen fram till undergången 1221. I Merv fanns många bibliotek, och som central punkt för vägar från Indien, Tibet, Kina, Iran, och de turkiska rikena i norr, så var det många olika sorters böcker som kunde hamna här.
Befälet som utförde ordern att förstöra Nishapurs och Merv 1221 var Djingis Khans yngste som Tolui. Han dog av alkoholism 1229, men i mongoliskt tradition var han den som offrade sitt liv för att bota sin äldre broder storkhanen Ögedei. Toluis fru var den berömda nestorianskt kristna Sorghaghtani Beki, och deras söner blev alla storkhaner (de tre betydelsefulla var Mönge, Kublai och Hulagu). Mongolerna hade vid flera tillfällen valt att spara användbara lärda personer och deras böcker och kartor. Men i Nishapur och Merv ville Djingis khan statuera exempel, och förstörelsen blev grundlig. Senare var det Hulagu som ledde angreppet mot Bagdad. En del av böckerna där flyttades till Maragheg-observatoriet och till den nya huvudstaden Tabriz.
Jag har hittat en referens rörande vilka böcker som kan ha funnits i Merv. Det är skrivet av Dr. Almaz Yazberdiyev, Director of the Library of the Academy of Sciences of Turkmenistan, Ashgabat. Han är lokalpatriot men givet att vi inte kan veta vilka böcker som fanns så är hans beskrivning i alla fall spännande, och jag associerar lite fritt från den.
Han börjar med att tänka sig att den siste sassanidiske shahn Yazdigerd III skulle ha haft med sig manuskript på persiska. Det kanske inte är så troligt med tanke på att han flydde för sitt liv undan araberna och mördades utanför Merv 651. Men kanske fanns det en skatt av gammal zoroastrisk litteratur i Merv, på avesta och pahlavi. Se en kopia den del av Avestan som heter Videvdad och som idag finns på Brittish Library: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/videvdad.html. Eller sogdianska texter som den zoroastriska bönen Ashem Vohu som hittats i Dunhuang i Sinkiang/Kina: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/ashem.html.
Manikeism och nestoriansk kristendom var tidigt viktiga religioner i Merv, och deras heliga böcker fanns där. Mani skrev sina sex heliga böcker på arameiska men de översattes till bl.a. persiska, sogidanska, uighuriska och kinesiska. Knappast något av dessa böcker verkar finnas kvar. I al-Nadims Fihrist finns ett utdrag. För mer om det, se http://www.iranicaonline.org/articles/fehrest
P-O Skjaervö anger i "An introduction to Manicheism" att manikeismen ersattes av buddhism på de flesta ställer österut, att den dog ut i och med mongolernas dominans men att den fanns kvar bland perser som bodde i Turfan till 1600-talet. Samlingarna finns främst i Berlin: http://www.iranicaonline.org/articles/manichean-art.
Nestoriansk kristendom var så viktig i Merv på 400-talet att där fanns ett biskopssäte. Likt Mani skrev de på syriska/arameiska och deras skriftspråk fick stor betydelse i delar av centralasien. Enligt Svat Soucek "A history of Inner Asia" använde sogdierna det, och sedan turkarna innan de övergick till arabiska. Mongolerna ska ha använt arameisk skrift fram till 1940.
Buddhismen hade sin västligaste utlöpare i Merv, men på 1200-talet torde deras närvaro varit liten. I Balkh var buddhismen mer betydelsefull men även Balkh led av mongolernas invasion 1220.
Sufier påverkades säkert av hinduisk och buddhistisk litteratur, men vad som fanns i Merv är oklart. De buddhistiska Khara-khitai hade mongolerna erövrat under expansion västerut 1216-1218. Mongolerna var inte negativa till buddhism, men lokalbefolkning som känt sig underkuvade av de främmande khara-khitai från Kina, övergav buddhismen.
Vad som säkert fanns i Merv var olika sufiska klassiker, från al-Bistami (804-875) och framåt, se inlägg 23/2 2013.
Merv blev provinshuvudstad i det arabiska imperiet, och utpost under de första hundra årens fortsatta expansion norrut. Merv var en betydlesefull bas för det uppror som skulle föra abbasiderna till makten och en arabisk storhetsperiod för staden var när kalifen al-Mamun levde i Merv åren 813-817. Då al-Mamun är känd för att ha gynnat byggandet av "Visdomens hus" i Bagdad vet vi att han var intresserad av att samla på böcker och omge sig med lärda. De berömda bröderna Banu Musas far träffade kalifen al-Mamun i Merv under dennes tid där. Vad detta kan avsatt för spår i boksamlingar 400 år senare vet jag inte. En idé om vilka böcker som fanns i persiska och arabiska bibliotek får man om man läser Fihrist av al-Nadim (se inlägg 18 juli 2012).
Bland lagböckerna kan nämnas Sahih av al-Bukhari (810-869 ). Bukhari var en persisk lärd under samanidernas styre som skrev den kanske viktigast samlingen av hadith för sunnimuslimer, utöver den heliga Koranen.
I vetenskaps- och filsofi-lådorna bör ha funnits böcker av alla regionens berömda tänkare: al-Khwarismi, al-Biruni, Ibn Sina, al-Ghazzali, Omar Khayyam (se inlägg 26/2 2013) m.fl.
(Med flera inkluderar astronomen al-Farghani, filosofen al-Farabi, filosofen al-Kindi, grammatikern Sibawayh, medicinaren al-Razi, alkemisten Jabir från Tus (och skrifter som tillskivits honom), fysikern al-Hasan från Kairo, osv. Se listor på wikipedia av typen List of Persien scientists and scholars och List of Arab scientists).
I poesirummet fanns böcker av perser som Rudaki, Daqiqi och Firdawsi (som skrev storverket Shahnama, som grundlade det moderna persiska språket), Nezami. Araberna Abu Nuwas (757-815, som bl.a. inspirerade Omar Khayyam), al-Mutanabbi (915-965, kungaprisaren, som även skildrat furstarnas grymhet, se Adonis "Boken, platsens gårdag nu", Alhambra 2005), den rationella vegetarianen al-Ma'arri (973-1058) som skrev om en resa i himmel och helvete osv
Prosa: Tusen och en natt, al-Hariris äventyrliga Makāmāt. Flera adab (dvs korta vackra texter) av al-Jahiz (776-868), författaren som också var biolog. Hans "Djurbok" i sju volymer får mycket beröm i Robert Irwins "Night and Horses and the Desert", Penguin antology of classical arabic, 1999. Irwins tar upp många författare, varav de flesta är poeter. Irwins boktitel är en berömd rad ur ett poem av al-Mutanabbi.
I biblioteken fanns även översättningar av litteratur, till exempel de grekiska klassikerna. Populära var de indiska fablerna Kalila wa Dimna, översatta först till persiska och sedan till arabiska av Ibn al-Muqaffa (död ca 757). al-Muqaffa var även betydande som författare.
Historia och geografi. Då jag har Ibn Khaldun som favorithistoriker nämns hans referenser i inlägg 16 och 27 september 2012. Ibn Khaldun var verksam i Nordafrika på 1300-talet men en hel del av de arabiska författarna var kända i hela det område som utgjort det abbasidiska imperiet, från Spanien till Khorasan. Ibn Khalduns källor kan alltså även ha funnits i Merv. En historiker kan nämnas som räknas som en av de bättre författarna, al-Isfahani, han skrev hyllningar till den kurdiske erövraren Saladin.
Bland kartritarna kan man gissa att Balkhi-skolan hade störst betydelse i Merv. Men det fanns även turkiska geografer som den uighuriska språkmannen al-Kashgari. Yaqut själv är givetvis det stora namnet, som geograf verksam i Merv, men hans viktigaste böcker skrev han efter att han flytt från staden.
I boklådan för "statskonst" fanns Siyasat-nameh av Nizam al-Mulk (se inlägg 13/4 2013) samt böcker av al-Mawardi och Hilal al-Sabi. Kanske även Qabus nameh av Keikavus, prinsen av Gurgan.
Kutadgu Bilig, ("Wisdom of royal glory") av uighuren Yusuf Khass Hajib, kanske också gick att finna i Merv. Den skrevs för karakhanidernas khagan i Kashgar på det turkiska språket Uyghur-Karluk. Till skillnad från "furstespeglarna" på arabiska innehåller denna bok goda råd till alla medborgare, inte bara till fursten. Enligt wikipedia avslutas den med vackra beskrivningar av hemlandet och naturens uppvaknande på våren, livsglädjen hos alla levande ting och åsynen av en karavan på sin väg från Kina.
13 april 2013
Seldjuker och mamluker
Ibn Khaldun, historikern som skrev Muqaddimah (Prolegomena) 1377, beskrev en dynastis cykel som ett utmätt öde från blomstring till senilitet över tre till fem generationer. Militära grupperingar från nomadfolk kunde ta makten i en större region, men blev snart bekväma, förlorade sin "asabiya", och gick under som maktfaktor. (Se mer om detta i inlägg 2 september 2012).
Vilka institutioner skapades för att bryta denna cykel? Seldjukturkarna satsade på "Iqta"-systemet för att finansiera sina militära åtagande och som ett sätt att fördela ut maktpositioner till de som var gynnade av dynastin. Den yttre pressen var hård, från öster anföll mongolerna och från väster kom korståg. Undan för undan lät seldjukerna och senare den ayyubidiska dynastin sina slavsoldater (mamluker) få en ökad militär betydelse. Till slut tog mamlukerna över makten. De valde den militärt starkaste som ledare och undvek att skapa en ärftlig dynasti. Kunde de bryta sig ur Ibn Khalduns ödesbestämda cykel?
Först en kort repetition av dynastierna och deras tidsperioder. Från 1040 bygger seldjukturkarna sitt stora imperium, besegrade ghaznaviderna (en dynasti av turkiska slavsoldater som tagit makten över de persiska samaniderna) och tog kontrollen i Bagdad. Khwarazmisk armé erövrade Khorasan redan 1154 och i Hamadan 1194, men seldjukerna behöll makten i Turkiet (Rüm-sultanatet) tills mongolerna gjorde dem till vasaller efter slaget vid Köse Dağ 1243.
Mamluksultanatet i Egypten existerade från 1250-1517, med början i Bahridynastin 1250-1382. De besegrade mongolerna vid Ain Jalut norr om Jerusalem 1260. Ayyubidiska dynastin, som styrt i Egypten 1171-1250, fanns sedan kvar som vasaller till mamlukerna i Syrien (t.ex. sultan Abu al-Fida, historiker och geograf) och oberoende i ett litet område i östra Turkiet till 1341. Mamluksultanatets norra gräns gick vid Eufrat.
Dehlisultanatet i Indien (1206-1526) bestod av flera dynastier varav den första under perioden 1206-1290 var mamlukstyrd (mamluk kallades här även ghulam). De undvek angrepp från mongolerna, men bilden av mamlukernas styrka är mindre tydlig då mamlukerna i Indien inte direkt besegrade mongolerna. Den mest kände besegraren av mongolerna var Sultan Ala-ud-din Khilji i den efterföljande dynastin (regent 1296-1316) som inte var mamlukstyrd.
Hur var då seldjukerna organiserade? Hur hade ett nomadfolk med en armé av ryttare kunnat assimilera den organisatoriska arvet från persiska dynastier som ghaznaviderna och samaniderna? (Referens: Stefan Heidemann, Arab nomads and the seldjuk military, 2005).
En idealbild av hur de borde organisera sig skrevs av visiren Nizam al-Mulk. Hans bok heter Siyasatnama, persiska för "Regler för kungar". Den skrev han 1086-1091. Namnet "Nizam al-Mulk" är ett hedersnamn som han tog, det betyder "God ordning i kungariket". Han hette Abu Ali al-Hasan al-Tusi (1018–1092) och var från Tus i Khorasan. Under sultan Malik Shahs regeringstid 1072-1092 var Nizam al-Mulk rikets mäktigaste man. Han mördades 1092 och det stora seldjukimperiet delades upp i mindre delar.
Hans egen makt grundades delvis på att han själv styrde över en stor armé av mamluker (hans hird skulle vikingen säga, men här var det alltså slavsoldater). Han förespråkade att sultanen ska hålla sig med mamluker eftersom de inte äger någon mark och inte kan bygga någon lokal egen maktbas. Men den huvudsakliga finanseringen av militären ansåg Nizam al-Mulk skulle basera sig på "Iqta-systemet".
I Iqta-systemet får lokala befälhavare förfoganderätt över ett markområde vars bönder de kan beskatta, men det ges på begränsad tid och centrala sultanmakten kunde även besluta om skattesatsen. Systemet kräver inte en central byråkrati för skatteindrivning, en sådan hade troligen inte seldjukerna kunnat åstadkomma av praktiska skäl. Men en nackdelen var att det var svårt att skapa ett bra "investeringsklimat", den lokala iqta-innehavaren har inga klara spelregler utan kunde alltid förlora sina investeringar, och dessutom fanns det fördelar med att undanhålla skatter från den centrala makten. I praktiken kunde de lokala Iqta-innehavarna vara relativt självständiga.
Vill man läsa på om Iqta-systemet finns en bra referens som är japan, Tsugitaka Satō. 1996 publicerade han "State and Rural Society in Medieval Islam".
Den religiösa lagen ställde upp begränsningar för sultanens makt, bland annat när det gäller beskattning. Ibn Khaldun skriver att "när skatteuttagen är låga är undersåtarna energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteinkomsterna". (Prolegomena, svenska översättningen sid 271). Men när dynastins enkla beduinkaraktär avtog ökade pålagorna. "Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner". Dynastin börjar då leta ytterligare pengar för truppernas sold. Sultanen driver in skatter från handeln. Affärerna avtar. "Skatter lades till och med på pilgrimerna som begav sig till Mecka. Salah al-Din satte stopp för detta, liksom den almoradiviska emiren." Ibn Khalduns budskap är att det finns en rimlig nivå av skattesats, och att muslimskt rättrådiga härskare borde klara att finansiera sin maktapparat med den nivån av beskattning. Men på grund av deras avtagande "gruppkänsla" och ökande dekadans så klarar de inte det.
Ibn Khaldun förklarar sin cykel utifrån en bristande moral. Det går iställlet att göra en ekonomisk tolkning, en slags nomadernas konjunkturcykel.
I Nizam al-Mulks idealbild ingick att den som hade makt över skatteuppbörden inte skulle ha den politiska makten, men i praktiken gick inte det att upprätthålla. Detta ledde till att sultanen stärkte mamlukstyrkorna istället. Dessa finansierades med skatt på handel, vilket gav ett intresse för att säkra upp handelslederna.
En annan nackdel med Iqta-systemet var rent militär. Iqta-systemet innebar att flera män med militär utbildning blev upptagna med jordbruk under vissa perioder på året. Enligt Stefan Heidemann var det detta som ledde till att Salah al-Din och hans dynasti allt mer förlitade sig på mamluker. Sådana trupper vann över korsfarare i slag 1249/50.
Den gamla arabiska adeln ansågs militärt svag och uteslöts från Iqta. Senare kom Saladins bror att skapa ett sätt att integrera vissa nomadiska beduiner genom ett internt "emirat al-arab", där nomaderna mot att de lät sig beskattas fick en formell status under Ayyubiderna.
Lagen var viktig, det var ortodox islamisk lag så som den etablerades under Harun al-Rashids tid som kalif för abbasidernas stora imperium, 786-809 (referens Benjamin Jokisch, Islamic Imperial Law). Nizam al-Mulk propagerade för den mest ortodoxa av lagskolorna, Shafií.
En annan viktig institution var waqf (donationer) där egendomar kunde skyddas från expropriering då de kom att ägas av stiftelser som drev olika inrättningar, samt milk som var ett privat ägande utan skyldighet att ställa upp med militär. Milk kunde dock sultanen ta över om han fann lämpligt.
Nizam al-Mulk grundade en utvecklad typ av madrasas - nizamiyyah, skolor med syfte att utbilda i sunni-islam och därmed gynna de sunnitrogna delarna av de muslimska lärda, på bekostnad av shia ismailitiska läror. En viktig del av Siyasatnama bestog av kritik av ismailism (det fatimidiska kalifatets doktrin).
Utbildningen var förbehållen de rika familjernas män. Det var inte fråga om någon folkbildning, och vanligt folks möjlighet att organisera sig begränsades kraftigt av att de saknade utbildning. Det gjorde att den religiösa ledningen och grupptillhörighet till släkten ofta var det som avgjorde hur flertalet kunde agera i samhället. Migration var en av de få möjligheterna att ändra sin livssituation som de fattiga hade. Men i Iqta-systemet var även fria bönders rättigheter att flytta begränsade och slavarbete var vanligt. Sufism kunde utgöra en religiös utväg från alltför svårt förtryck.
Grupptillhörighet var även styrande i de rika familjerna. Seldjukerna var en dynasti vars medlemmar fick företräde till viktiga positioner, oavsett meriter. Denna princip gav förutsägbarhet och lojalitet, men till priset av att kompetens utan rätt släktbakgrund inte utnyttjades. Ibn Khaldun kallar detta "asabiya", även om han kan ha haft en mer utvidgad släktkänsla i tankarna. Men asabiya avser inte den religiösa sammanhållning som islam skapade, utan det såg Ibn Khaldun som en separat viktig social kraft.
En svaghet i seldjukimperiet var dess oförmåga att organisera regler för ordnad övergång vid sultanens död. Malik Shah fick makten genom att vinna ett inbördeskrig gentemot styrkor ledda av hans farbror, och efter 1092 bryter inbördeskrig ut igen. Den grundläggande principen för maktdelning hade hämtats från turkiska nomadfolks sätt att dela makt, genom förläning till alla manliga släktingar. Det liknar vad som hände inom mongolriket efter Djingis Khan, alla söner får sitt eget lydland.
Malik Shah hade en bror och fyra söner. Jag ska inte redogöra här för hur maktdelningen skedde, men det stora seldjukiska imperiet delades. Mest framgångsrik var sonen Ahmad Sanjar (r. 1118-1153) som vi känner igen som sultanen i Merv. Separat från dem hade en av Malik Shahs generaler erövrat delar av Turkiet och skapat en egen maktbas där, och det är där som seldjukstyret överlever längst. I Mosul tar Zengid-dynastin över, och sedan Ayyubiderna.
Sammantaget får vi bilden av en skör stat, som under yttre militärt hot från korsfarare och mongoler, skapar en yrkesarmé av mamluker. Den interna koalitionen av styrande grupper kunde periodvis hitta framgångsrecept, som under Nizam al-Mulk, Ahmad Sanjar eller Salah al-Din, men någon stabil lösning som klarade generationsksiften uppnåddes inte. Slutligen tog armén helt över makten, det liknar en tidig form av militärkupp.
Mamlukerna valde uttalat att avstå från varje princip om ärftligt sultanat. De dominerande emirerna bildade ett råd och valde den starkaste som sultan. Även senare, då sultanatet till synes blir mer dynastiskt, finns rådet i bakgrunden och utöver den reella makten. (referens Amalia Levanoni (1994), The mamluk conception of the sultanate). Fördelen med denna maktmodell var att den person som garanterade mamluk-gruppens fortsatta militära framgång bäst blev vald. Detta liknar ett slags valkungadöme, där endast generalerna fick vara med och välja och förre kungens söner hade inget företräde alls. Att styret försvagades berodde på att de olika fraktionerna inom mamlukerna blev lika starka och antingen kom att strida blodigt om makten (mord var ingen ovanlig metod) och/eller välja en kompromisskandidat som sultan. Denne kunde vara en son till en tidigare sultan vilket gav intryck av en återgång till ett mer släktbaserat system. Men militärstyret fanns kvar i bakgrunden.
Mamlukerna forsattte med Iqta-systemet men kunde inkorporera helt andra grupper. Till exempel fick vissa mongoler som blivit muslimer innehav av Iqta. En Iqta i ett område som ofta anfölls av korsfarare var ett militärt svårt uppdrag, och kanske inte så populärt att erhålla. Dessa mongoler kom från Gyllene hordens område, det som även kallades Kiptjak-khanatet. Deras khan Berke bildade en allians med mamlukerna mot Ihlkhanatet som leddes av khan Hulagu. Denna allians var också viktig för slavhandeln, som byggde på att handelsvägar kunde hållas öppna från Gyllene Horden till Egypten.
Alliansen försvagade Ihlkhanatet som upplöses 1335. Efter det följer splittring i det området som enas först under Timur Lenk 1380.
Språkligt var den turkiska mamluk-eliten skild från den övriga befolkningen i Egypten. Den första dynastin dominerades av Kiptjakturkar (kumaner), som talade en turkiska som liknade dagens kazakiska. Den senare cirkassika dynastin talade ett kaukasiskt språk.
I teorin kunde detta ha gett upphov till ett mera oberoende civilt arabiskt-talande samhälle, men så blev det inte. Mamlukerna hade inget intresse av att låta några oberoende starka organisationer uppstå och det civila oberoendet kunde endast manifesteras som en försiktig olydnad. Och ingen yttre kontroll kunde hindra mamlukerna från dynastisk "senilitet".
Mamlukerna drabbades därför av Ibn Khalduns ödescykel. I Egypten överlevde den första dynastin i 132 år, den andra (Cirkassiska) i 135 år. De tidiga cirkassiska mamlukerna satsade stora resurser på imponerande arkitektur, till exempel madrasa, mausoleumet och den sufiska mötesplatsen (khanqah) som byggdes för sultan Faraj ibn Barquq. Det är denne sultan Faraj som 15 år gammal flyr från Timur Lenk i Damaskus 1401 och det är då Ibn Khaldun förhandlar med Timur Lenk.
Från 1450-talet försämrade det ekonomiska läget mycket. Beskattningen av bönderna ökade samtidigt som Iqta-systemet förföll, bevattning sköttes inte och pest och naturkatastrofer bidrog till att jordbrukets produktivitet minskade. Även handel och industri missköttes och mamlukdynastin föll. Egypten inkorporerades i det osmanska imperiet 1517. Osmanerna lyckades skapa den mest framgångsrika organisationen, som kunde rekrytera de effektivaste militärerna (bland annat genom janitscharsystemet där kristna slavar togs och omskolades, en ny variant på mamluker). Iqta-systemet ändrades något till det som kallas timar och osmanerna hade en relativt reglerat system (nog så dramatiskt) för hur tronarvingar skulle utses.
Det finns även en senare mamlukperiod, i Irak 1704-1831. Även då var cirkassiska militärer betydelsefulla. Cirkassien eller Tjerkessien är en region i nordvästra Kaukasien, norr om Georgien, med kust mot Svarta Havet. Sotji räknas som en historisk huvudort.
Tillägg 2013-12-25. En alldeles utmärkt bok på svenska om det jag försökt beskriva ovan och mycket annat som rör "stat, samhälle och kultur i Islam under tusen år", är "Profetens folk" av Michael Nordberg, Tidens förlag 1988.
.
Vilka institutioner skapades för att bryta denna cykel? Seldjukturkarna satsade på "Iqta"-systemet för att finansiera sina militära åtagande och som ett sätt att fördela ut maktpositioner till de som var gynnade av dynastin. Den yttre pressen var hård, från öster anföll mongolerna och från väster kom korståg. Undan för undan lät seldjukerna och senare den ayyubidiska dynastin sina slavsoldater (mamluker) få en ökad militär betydelse. Till slut tog mamlukerna över makten. De valde den militärt starkaste som ledare och undvek att skapa en ärftlig dynasti. Kunde de bryta sig ur Ibn Khalduns ödesbestämda cykel?
Först en kort repetition av dynastierna och deras tidsperioder. Från 1040 bygger seldjukturkarna sitt stora imperium, besegrade ghaznaviderna (en dynasti av turkiska slavsoldater som tagit makten över de persiska samaniderna) och tog kontrollen i Bagdad. Khwarazmisk armé erövrade Khorasan redan 1154 och i Hamadan 1194, men seldjukerna behöll makten i Turkiet (Rüm-sultanatet) tills mongolerna gjorde dem till vasaller efter slaget vid Köse Dağ 1243.
Mamluksultanatet i Egypten existerade från 1250-1517, med början i Bahridynastin 1250-1382. De besegrade mongolerna vid Ain Jalut norr om Jerusalem 1260. Ayyubidiska dynastin, som styrt i Egypten 1171-1250, fanns sedan kvar som vasaller till mamlukerna i Syrien (t.ex. sultan Abu al-Fida, historiker och geograf) och oberoende i ett litet område i östra Turkiet till 1341. Mamluksultanatets norra gräns gick vid Eufrat.
Dehlisultanatet i Indien (1206-1526) bestod av flera dynastier varav den första under perioden 1206-1290 var mamlukstyrd (mamluk kallades här även ghulam). De undvek angrepp från mongolerna, men bilden av mamlukernas styrka är mindre tydlig då mamlukerna i Indien inte direkt besegrade mongolerna. Den mest kände besegraren av mongolerna var Sultan Ala-ud-din Khilji i den efterföljande dynastin (regent 1296-1316) som inte var mamlukstyrd.
Hur var då seldjukerna organiserade? Hur hade ett nomadfolk med en armé av ryttare kunnat assimilera den organisatoriska arvet från persiska dynastier som ghaznaviderna och samaniderna? (Referens: Stefan Heidemann, Arab nomads and the seldjuk military, 2005).
En idealbild av hur de borde organisera sig skrevs av visiren Nizam al-Mulk. Hans bok heter Siyasatnama, persiska för "Regler för kungar". Den skrev han 1086-1091. Namnet "Nizam al-Mulk" är ett hedersnamn som han tog, det betyder "God ordning i kungariket". Han hette Abu Ali al-Hasan al-Tusi (1018–1092) och var från Tus i Khorasan. Under sultan Malik Shahs regeringstid 1072-1092 var Nizam al-Mulk rikets mäktigaste man. Han mördades 1092 och det stora seldjukimperiet delades upp i mindre delar.
Hans egen makt grundades delvis på att han själv styrde över en stor armé av mamluker (hans hird skulle vikingen säga, men här var det alltså slavsoldater). Han förespråkade att sultanen ska hålla sig med mamluker eftersom de inte äger någon mark och inte kan bygga någon lokal egen maktbas. Men den huvudsakliga finanseringen av militären ansåg Nizam al-Mulk skulle basera sig på "Iqta-systemet".
I Iqta-systemet får lokala befälhavare förfoganderätt över ett markområde vars bönder de kan beskatta, men det ges på begränsad tid och centrala sultanmakten kunde även besluta om skattesatsen. Systemet kräver inte en central byråkrati för skatteindrivning, en sådan hade troligen inte seldjukerna kunnat åstadkomma av praktiska skäl. Men en nackdelen var att det var svårt att skapa ett bra "investeringsklimat", den lokala iqta-innehavaren har inga klara spelregler utan kunde alltid förlora sina investeringar, och dessutom fanns det fördelar med att undanhålla skatter från den centrala makten. I praktiken kunde de lokala Iqta-innehavarna vara relativt självständiga.
Vill man läsa på om Iqta-systemet finns en bra referens som är japan, Tsugitaka Satō. 1996 publicerade han "State and Rural Society in Medieval Islam".
Den religiösa lagen ställde upp begränsningar för sultanens makt, bland annat när det gäller beskattning. Ibn Khaldun skriver att "när skatteuttagen är låga är undersåtarna energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteinkomsterna". (Prolegomena, svenska översättningen sid 271). Men när dynastins enkla beduinkaraktär avtog ökade pålagorna. "Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner". Dynastin börjar då leta ytterligare pengar för truppernas sold. Sultanen driver in skatter från handeln. Affärerna avtar. "Skatter lades till och med på pilgrimerna som begav sig till Mecka. Salah al-Din satte stopp för detta, liksom den almoradiviska emiren." Ibn Khalduns budskap är att det finns en rimlig nivå av skattesats, och att muslimskt rättrådiga härskare borde klara att finansiera sin maktapparat med den nivån av beskattning. Men på grund av deras avtagande "gruppkänsla" och ökande dekadans så klarar de inte det.
Ibn Khaldun förklarar sin cykel utifrån en bristande moral. Det går iställlet att göra en ekonomisk tolkning, en slags nomadernas konjunkturcykel.
I Nizam al-Mulks idealbild ingick att den som hade makt över skatteuppbörden inte skulle ha den politiska makten, men i praktiken gick inte det att upprätthålla. Detta ledde till att sultanen stärkte mamlukstyrkorna istället. Dessa finansierades med skatt på handel, vilket gav ett intresse för att säkra upp handelslederna.
En annan nackdel med Iqta-systemet var rent militär. Iqta-systemet innebar att flera män med militär utbildning blev upptagna med jordbruk under vissa perioder på året. Enligt Stefan Heidemann var det detta som ledde till att Salah al-Din och hans dynasti allt mer förlitade sig på mamluker. Sådana trupper vann över korsfarare i slag 1249/50.
Den gamla arabiska adeln ansågs militärt svag och uteslöts från Iqta. Senare kom Saladins bror att skapa ett sätt att integrera vissa nomadiska beduiner genom ett internt "emirat al-arab", där nomaderna mot att de lät sig beskattas fick en formell status under Ayyubiderna.
Lagen var viktig, det var ortodox islamisk lag så som den etablerades under Harun al-Rashids tid som kalif för abbasidernas stora imperium, 786-809 (referens Benjamin Jokisch, Islamic Imperial Law). Nizam al-Mulk propagerade för den mest ortodoxa av lagskolorna, Shafií.
En annan viktig institution var waqf (donationer) där egendomar kunde skyddas från expropriering då de kom att ägas av stiftelser som drev olika inrättningar, samt milk som var ett privat ägande utan skyldighet att ställa upp med militär. Milk kunde dock sultanen ta över om han fann lämpligt.
Nizam al-Mulk grundade en utvecklad typ av madrasas - nizamiyyah, skolor med syfte att utbilda i sunni-islam och därmed gynna de sunnitrogna delarna av de muslimska lärda, på bekostnad av shia ismailitiska läror. En viktig del av Siyasatnama bestog av kritik av ismailism (det fatimidiska kalifatets doktrin).
Utbildningen var förbehållen de rika familjernas män. Det var inte fråga om någon folkbildning, och vanligt folks möjlighet att organisera sig begränsades kraftigt av att de saknade utbildning. Det gjorde att den religiösa ledningen och grupptillhörighet till släkten ofta var det som avgjorde hur flertalet kunde agera i samhället. Migration var en av de få möjligheterna att ändra sin livssituation som de fattiga hade. Men i Iqta-systemet var även fria bönders rättigheter att flytta begränsade och slavarbete var vanligt. Sufism kunde utgöra en religiös utväg från alltför svårt förtryck.
Grupptillhörighet var även styrande i de rika familjerna. Seldjukerna var en dynasti vars medlemmar fick företräde till viktiga positioner, oavsett meriter. Denna princip gav förutsägbarhet och lojalitet, men till priset av att kompetens utan rätt släktbakgrund inte utnyttjades. Ibn Khaldun kallar detta "asabiya", även om han kan ha haft en mer utvidgad släktkänsla i tankarna. Men asabiya avser inte den religiösa sammanhållning som islam skapade, utan det såg Ibn Khaldun som en separat viktig social kraft.
En svaghet i seldjukimperiet var dess oförmåga att organisera regler för ordnad övergång vid sultanens död. Malik Shah fick makten genom att vinna ett inbördeskrig gentemot styrkor ledda av hans farbror, och efter 1092 bryter inbördeskrig ut igen. Den grundläggande principen för maktdelning hade hämtats från turkiska nomadfolks sätt att dela makt, genom förläning till alla manliga släktingar. Det liknar vad som hände inom mongolriket efter Djingis Khan, alla söner får sitt eget lydland.
Malik Shah hade en bror och fyra söner. Jag ska inte redogöra här för hur maktdelningen skedde, men det stora seldjukiska imperiet delades. Mest framgångsrik var sonen Ahmad Sanjar (r. 1118-1153) som vi känner igen som sultanen i Merv. Separat från dem hade en av Malik Shahs generaler erövrat delar av Turkiet och skapat en egen maktbas där, och det är där som seldjukstyret överlever längst. I Mosul tar Zengid-dynastin över, och sedan Ayyubiderna.
Sammantaget får vi bilden av en skör stat, som under yttre militärt hot från korsfarare och mongoler, skapar en yrkesarmé av mamluker. Den interna koalitionen av styrande grupper kunde periodvis hitta framgångsrecept, som under Nizam al-Mulk, Ahmad Sanjar eller Salah al-Din, men någon stabil lösning som klarade generationsksiften uppnåddes inte. Slutligen tog armén helt över makten, det liknar en tidig form av militärkupp.
Mamlukerna valde uttalat att avstå från varje princip om ärftligt sultanat. De dominerande emirerna bildade ett råd och valde den starkaste som sultan. Även senare, då sultanatet till synes blir mer dynastiskt, finns rådet i bakgrunden och utöver den reella makten. (referens Amalia Levanoni (1994), The mamluk conception of the sultanate). Fördelen med denna maktmodell var att den person som garanterade mamluk-gruppens fortsatta militära framgång bäst blev vald. Detta liknar ett slags valkungadöme, där endast generalerna fick vara med och välja och förre kungens söner hade inget företräde alls. Att styret försvagades berodde på att de olika fraktionerna inom mamlukerna blev lika starka och antingen kom att strida blodigt om makten (mord var ingen ovanlig metod) och/eller välja en kompromisskandidat som sultan. Denne kunde vara en son till en tidigare sultan vilket gav intryck av en återgång till ett mer släktbaserat system. Men militärstyret fanns kvar i bakgrunden.
Mamlukerna forsattte med Iqta-systemet men kunde inkorporera helt andra grupper. Till exempel fick vissa mongoler som blivit muslimer innehav av Iqta. En Iqta i ett område som ofta anfölls av korsfarare var ett militärt svårt uppdrag, och kanske inte så populärt att erhålla. Dessa mongoler kom från Gyllene hordens område, det som även kallades Kiptjak-khanatet. Deras khan Berke bildade en allians med mamlukerna mot Ihlkhanatet som leddes av khan Hulagu. Denna allians var också viktig för slavhandeln, som byggde på att handelsvägar kunde hållas öppna från Gyllene Horden till Egypten.
Alliansen försvagade Ihlkhanatet som upplöses 1335. Efter det följer splittring i det området som enas först under Timur Lenk 1380.
Språkligt var den turkiska mamluk-eliten skild från den övriga befolkningen i Egypten. Den första dynastin dominerades av Kiptjakturkar (kumaner), som talade en turkiska som liknade dagens kazakiska. Den senare cirkassika dynastin talade ett kaukasiskt språk.
I teorin kunde detta ha gett upphov till ett mera oberoende civilt arabiskt-talande samhälle, men så blev det inte. Mamlukerna hade inget intresse av att låta några oberoende starka organisationer uppstå och det civila oberoendet kunde endast manifesteras som en försiktig olydnad. Och ingen yttre kontroll kunde hindra mamlukerna från dynastisk "senilitet".
Mamlukerna drabbades därför av Ibn Khalduns ödescykel. I Egypten överlevde den första dynastin i 132 år, den andra (Cirkassiska) i 135 år. De tidiga cirkassiska mamlukerna satsade stora resurser på imponerande arkitektur, till exempel madrasa, mausoleumet och den sufiska mötesplatsen (khanqah) som byggdes för sultan Faraj ibn Barquq. Det är denne sultan Faraj som 15 år gammal flyr från Timur Lenk i Damaskus 1401 och det är då Ibn Khaldun förhandlar med Timur Lenk.
Från 1450-talet försämrade det ekonomiska läget mycket. Beskattningen av bönderna ökade samtidigt som Iqta-systemet förföll, bevattning sköttes inte och pest och naturkatastrofer bidrog till att jordbrukets produktivitet minskade. Även handel och industri missköttes och mamlukdynastin föll. Egypten inkorporerades i det osmanska imperiet 1517. Osmanerna lyckades skapa den mest framgångsrika organisationen, som kunde rekrytera de effektivaste militärerna (bland annat genom janitscharsystemet där kristna slavar togs och omskolades, en ny variant på mamluker). Iqta-systemet ändrades något till det som kallas timar och osmanerna hade en relativt reglerat system (nog så dramatiskt) för hur tronarvingar skulle utses.
Det finns även en senare mamlukperiod, i Irak 1704-1831. Även då var cirkassiska militärer betydelsefulla. Cirkassien eller Tjerkessien är en region i nordvästra Kaukasien, norr om Georgien, med kust mot Svarta Havet. Sotji räknas som en historisk huvudort.
Tillägg 2013-12-25. En alldeles utmärkt bok på svenska om det jag försökt beskriva ovan och mycket annat som rör "stat, samhälle och kultur i Islam under tusen år", är "Profetens folk" av Michael Nordberg, Tidens förlag 1988.
.
9 april 2013
Länsstyrelsen upphäver detaljplanen för sydöstra Fullerö
UNT meddelar idag att Länsstyrelsen upphäver detaljplanen för sydöstra Fullerö. Därmed blir det omtag i frågan, vilket kanske kan leda till sans och måtta. Planerna på en vikinganöjespark skrinläggs förhoppningsvis. Känslan har varit att Uppsala kommun varit på väg att upprepa fiaskot med Medeltidens värld i Götene. Eller något ännu värre.
Att grannkommunerna inte tillfrågats om ett nytt köpcenter i jätteformat motiverar Länsstyrelsens beslut. I sig tråkigt att Uppsala kommun inte har respekt för sina grannar. Men det betyder att Uppsalas kommunstyre inte har tänkt om i frågan. Ännu. Men jag hoppas att de nu tar chansen att dra sig ur detta med stil.
Komplettering: Mark och miljööverdomstolen beslutade att inte godkänna planerna på vikingapark i april 2015.
Att grannkommunerna inte tillfrågats om ett nytt köpcenter i jätteformat motiverar Länsstyrelsens beslut. I sig tråkigt att Uppsala kommun inte har respekt för sina grannar. Men det betyder att Uppsalas kommunstyre inte har tänkt om i frågan. Ännu. Men jag hoppas att de nu tar chansen att dra sig ur detta med stil.
Komplettering: Mark och miljööverdomstolen beslutade att inte godkänna planerna på vikingapark i april 2015.
23 mars 2013
Etymologiae, Merv och periodisering av historien
Att jag lät "Etymologiae" av Isidorus av Sevilla få representera år 600 och biblioteket i Merv fick stå för år 1220 var på tillfällig inspiration. Isidorus nämndes i en guide till Andalusien som en tidig encyklopedist och Merv var ett oväntat namn i listan på världens största städer genom historien. Men tidpunkterna i sig, 600 och 1220, hade jag en känsla av att de var viktiga brytpunkter i historien. Går det att hitta periodiseringar av historien som styrker den känslan?
I traditionell europeisk historieskrivning, som etablerades på 1500-talet, delade man in historien i tre (fyra) perioder: (före antiken), antiken, medeltiden och den moderna tiden. Antiken kan få olika startpunkter, allt från mesopotamiska högkulturernas begynnelse 3400 f.Kr eller den grekiska högkulturens start ca 800 f.Kr. Antikens slut sätts ofta till västroms fall år 476, men olika år från 395 (romarrikets delning) till 602 (kejsar Maurikios död) kan tänkas. År 600 är ett avrundat årtal för periodbyte i antikens slutfas. Men Peter Brown med flera har arbetat med begreppet "Den sena antiken" för tiden 250-800, som de även kallar "den postklassiska världen". En periodisering gör man för att lyfta fram vissa aspekter av historien, men förändring pågår hela tiden, och valet av period och de rubriker man sätter på perioden kan både leda och missleda.
I kinesisk historieskrivning använder man dynastierna. Han-dynastin (från 206 f:Kr) utgör en första stabil statsbildningen, med det för Kina karakteristiska avancerade byråkratiska styret. Sui- och Tangdynastin utgör nästa stora samlande dynastiska period, från år 581 till 907. Utan att referera till dynastier så har vi på ett liknande vis i svensk historia en "vikingatid" och en "stormaktstid".
Någon allmän eller global signifikans har inte sådana lokala indelningar i tidsperioder. För att få en mer generell grund för periodisering har historiker valt att utgå från mera grundläggande livsvillkor. Det kan vara den basala produktionsformen (för livsmedel, eller mer generellt för energi), den ekonomiskt/politiska organisationsformen, interaktion mellan grupper i form av handel mm eller någon mer abstrakt interaktion som religion och kultur.
Enklast görs denna periodisering i tre perioder: 1) jägar- fiskar- och samlar-fasen, som följs av 2) jordbrukssamhället, och sedan 3) industrisamhället. Om man kallar övergångarna revolutioner får man två sådana, den neolitiska och den industriella.
Den neolitiska revolutionen inföll vid olika tidpunkter på olika platser och vissa grupper är fortfarande jägare- fiskare- och samlare, till exempel inuiter och san-folk. Jordbruk uppkom och spreds ca 9000-6000 f.Kr separat på flera platser i gamla världen och boskapsskötsel i större skala från 4000 f.Kr. Jordbruk uppkom ca 3000 f.Kr i Amerika men spreds inte så långt norr och söderut. På grund av klimatskillnaderna spreds jordbruket över mindre områden här än på den euroasiatiska kontinenten.
Den första industriella revolutionen kan förläggas mellan 1750 och 1850. Men industrialisering globalt är en pågående process. Kina och Indien genomgår just nu en industrialisering som är mycket snabbare än den som Storbritannien gick igenom.
En huvudindelning i tre perioder får man också om man utgår från ekonomisk/politisk organisation som samspelat med produktionsmetodernas förändring. Douglass North och andra nya institutionella ekonomer kallar de organisationer som bildar jordbrukssamhället (och även många av dagens stater) för "limited access orders" eller "den naturliga staten". Begreppet "limited access" anger att endast koalitionen av mäktiga grupper hade tillgång till politisk och ekonomisk makt. I en tidig fas är den mäktiga gruppen en hird runt en hövding, i senare faser är det ett mer utbyggt patron-klient-förhållande. Som ekonomer betonar de utbytesrelationerna, i en tidig fas sker handel baserat på personligt förtroende och hedersbegrepp, senare uppkommer mer anonyma institutioner som skråväsendet.
Daron Acemoglu och James Robinson kallar det i boken "Why Nations Fail" för "extractive institutions", en beteckning som betonar hur patron-klient-förhållandet gynnade patronerna. De moderna demokratierna uppstår i "open access orders" med "inclusive institutions". Utbyte sker baserat på opersonliga relationer, som garanteras av väl fungerande institutioner. Den övergången har skett i några länder, men det är inte säkert att det kommer att bli ett globalt fenomen. Dessa samhällens påverkan har dock varit global.
Tre perioder ger en väldigt lång period från ca 9000 f.Kr. till 1800 e.Kr. vilket är bra om man vill göra tydligt att inte mycket hände i jordbrukssamhället. Det är en radikal förenkling av historien.
Men man kan vara ännu mer radikal och ha en indelning i bara två perioder, ett före och efter. Då måste man ha en mycket viktig brytpunkt som man vill lyfta fram.
För trosinriktningar som kristna och muslimer är det tydligt att det finns en första förkunnare som utgör en startpunkt. För en naturvetare skulle den moderna vetenskapens uppkomst kunna vara historiens viktigaste vattendelare. Någon gång mellan 1660 och 1840 kan man lägga denna nollpunkt, jag får återkomma till olika argument för en mer exakt tidpunkt.
John R. McNeill har ett förslag till brytpunkt i sista kapitlet i "Mänskliga nätverk" (SNS Förlag 2006). Han menar att det i den tidiga historien fanns en trend mot kulturell differentiering (ökad heterogenitet) orsakad av mänsklighetens spridning. Ökade resurser med tillhörande hierarkier i grupper (stammar, stadsstater, imperier) som utvecklas var för sig leder till skilda samhälleliga former, något som återspeglas i mångfalden av olika språk. Men vid någon tidpunkt leder ökad interaktion i olika nätverk till att trenden bryts. Det blir färre språk, färre statsbildningar, färre religioner, i takt med att nätverket växer. Han förlägger denna brytpunkt till någon gång mellan år 1000 f:Kr och 1 f.Kr. (eller som han skriver 1000 f.v.t, dvs före vår tideräkning). I någon mening blir det den allra första tidpunkten för globaliseringen.
Det går givetvis att tänka sig att utvecklingen ändrar sig och går mot ökad heterogenitet igen. Det skulle till exempel kunna bli följden av att vi passerar brytpunkten "peak oil" kombinerat med ett trendbrott i klimatet, som skulle leda till minskade möjligheter till globala kontakter. Det är väl inte helt osannolikt att framtida historiker kommer att indela hela världshistorien i före och efter uppvärmningen under tidigt 2000-tal. Biologerna kommer att göra det, den största artutrotningen någonsin, den som pågår just nu, kommer att synas i fossilavlagringarna.
Men åter till frågan om en mer detaljerad periodisering av den långa jordbruksperioden. Teknik, politisk organisation och globala interaktioner är tre möjliga utgångspunkter.
Teknik och konsthantverk ger en grund för periodisering, något som arkeologer gärna använder då deras fynd kan klassificeras utifrån det. Järnålder är ett tydligt begrepp, eftersom järnet gav sådana fördelar för de samhällen som utnyttjade det. Men i tidig amerikansk historia finns en järnålder utan järn, ur social och politisk synpunkt genomfördes liknande förändringar, fast med obsidian som spjutspets.
Den teknik för energiproduktion man använder kan utgöra grund för en indelning: muskelkraft, dragdjur, vatten och vindkraft (vattenhjul och segel sedan antiken, väderkvarnar i Persien 600 e.Kr), och sedan kol och olja. Men vindkraft och vattenkraft fick vad jag förstår inte så stor betydelse att det ger avtryck i tydliga perioder.
Metoder för kommunikation kan vara en grund för periodisering, skrivkonsten från 3400 f:Kr, (papper 100 e.Kr i Kina, 750 Samarkand, 1000 i Spanien), boktryckarkonsten i Kina från 500-talet, Gutenbergs bibel 1454, telegrafen 1850, internet 1990. Transport-teknik är näraliggande, liksom olika tekniska lösningar för ekonomi och handel (mynt, skuldbrev, aktiebolag osv). Ibland finns en teknik tillgänglig utan att tas i bruk, det är den sociala organisationen för att använda tekniken som är avgörande när den börjar användas.
Sammantaget utgör därför inte teknik någon enkel grund för periodisering, men när tekniska förändringar sammanfaller och interagerar med sociala förändringar så förstärker det bilden av att en ny period startat.
Inte heller politiskt/social organisation ger ett tydligt schema för periodisering. North har en indelning av Limited Access Orders i tre stadier: sköra stater, stabila stater (basic states) och mogna stater. Förenklat kan det sägas vara 1) stater som inte säkrat en ordnad succession av makten, 2) stater som har ordning men är mycket centraliserade och 3) stater som mognat till att både ha en fungerande konstitutionell ordning och ett regelverk som medger att det finns organisationer som inte lyder direkt under staten. (Se inlägg 12/6 och 7/7 2011 för mer om detta)
Men eftersom ingenting hindrar att stater som är stabila eller mogna kan bli sköra stater igen, så blir det svårt att använda detta schema för en global periodisering. För en enskild stat kan det fungera, men det blir otydligt för större regioner.
Detta leder till att det är interaktionen mellan människor och organisationer som ska utgöra grunden för en global periodisering. Handel, migration, imperiespridning, religioners spridning, sådant har världshistoriker använt för periodisering.
Far och son McNeills "Mänskliga nätverk" håller sig med följande kapitelrubriker:
1. Människans lärotid. 220000- 11000 år sedan
2. Övergång till livsmedelsproduktion för 11000-3000 år sedan.
3. Den gamla världen 3500 f.v.t - 200 v.t.
4. Tillväxt av nätverk i gamla världen och Amerika 200-1000.
5. Nätverkens förtätning 1000-1500.
6. Världsomspännande nätverk 1450-1800.
7. Det nya nätverket 1750-1914.
8. Påfrestningar på nätverket 1890-
McNeill och McNeill låter tidsperioderna överlappa varandra. Som synes ligger tidpunkten JR McNeill tagit upp som omsvängningen från ökad till minskad heterogenitet i slutet av det de kallar "den gamla världens" tidsperiod.
Mitt eget upplägg är att välja ut några årtal före eller kring viktiga brytpunkter. Hittills har jag sysslat med år 600 och år 1220, men andra årtal jag skulle vilja fundera över är 320 f.Kr, 1510, 1750 och 1920.
320 f.Kr. Min gissning på årtal för JR McNeills brytpunkt. I Indien bildas det första stabila imperiet, och Kautilya skriver om statskonst. Ökad interaktion i efterdyningarna av Alexanders härtåg. Alexandria passerar Babylon som världens största stad. Alfabet standardiseras, liksom skrivtecken i Kina, som en följd av ett ökat handelsutbyte och stärkta statsmakter.
600 e.Kr. Antikens definitiva slut, persernas och romarnas sista strid innan islams segertåg. Slavernas och de turkiska folkens första migration. Sui- och Tangdynastin i Kina och Japans första etablerade dynasti. Justinianska pesten främst 541, men återkommande till 750. Katolskt och buddhistisk munkväsende. Feodalismens framväxt i västeuropa. Indiska matematiker utvecklar decimala talsystemet. Sidenvägarnas växande betydelse. Maya-kulturens klassiska period 250-900. Ghanariket från 600/750-1235.
1220. Mongolerna förändrar interaktionen i Eurasien, det är tiden före den stora pesten 1340. De få stora städerna i imperiernas centrum har ersatts av många mindre städer. Hangzhou är störst med ca 300000 invånare. Magna Charta (1215) i England. Katolska korsfarare erövrar Konstantinopel (1204). Turkiska slavsoldater tar makten i allt större delar av den islamiska världen. Mest betydelsefullt blev det Osmanska riket från 1299, som erövrade Konstantinopel 1453. Mali-imperiet 1230-1600. Kungariket i Cusco grundas, expanderar till Inkaimperiet från 1430.
1510. Spansk historieskrivnings klassiska årtal 1492, som symboliserar att sjöfarten över Atlanten upprättas, används av många som period-delare. Det är givetvis en dramatisk brytpunkt för Amerikas historia, symbol för den största befolkningsutplåning som skett. Men även ett symbolår för förföljelse av muslimer och judar i Spanien. Kanske bättre välja ett annat år? Som 1500 jämnt, eller 1510. Beijing var världens största stad, Vijayanagar i Sydindien näst störst.
1750 - 1800. Den vetenskapliga och industriella revolutionen. Encyklopedierna (den franska 1751-1772, Britannikan från 1768-1771).
Tiden 1789-1914 kallas för "det långa 1800-talet" av historikern Eric Hobsbawm medan världshistorikern Peter N. Stearns låter det vara ännu längre, från 1750-1914. (Referens: "World History, the Basics, P. N. Stearns, 2011). Då uppkom de första moderna staterna, med "Open access orders". Det innebar rättsstat, opersonliga roller i handelsutbyte och maktstrukturer, politisk kontroll över militären och en rad andra faktorer som bildade en ny typ av återkoppling i samhället. London blir världens största stad 1825.
1920. Världskrig 1914-1918. Allmän rösträtt i USA 1920, i Sverige 1921. Världskrig igen 1939.
2001. Wikipedia. Global miljöförstöring. Från år 2008 lever hälften av alla människor i städer.
Perioderna blir alltså:
9000 f.Kr-320 f.Kr, övergång från jägar- fiskar- och samlarsamhällen till jordbruk, första svaga staterna
320 f.Kr - 600 e.Kr, några få stabila (periodvis mogna) stater/imperier, sidenvägarna uppstår
600 - 1220, uppkomst av ett stort antal svaga stater, stabila staters omorganisering
1220 - 1510, regional interaktion i stor skala, ex. mongolernas imperier
1510 - 1750, global interaktion, sjöfart, ex. triangelhandeln
1750 - 1920, industrialism, moderna stater, fortsatt kolonialism
1920 - 20XX, globalisering, urbanisering, miljöförstöring
20XX- ??
.
I traditionell europeisk historieskrivning, som etablerades på 1500-talet, delade man in historien i tre (fyra) perioder: (före antiken), antiken, medeltiden och den moderna tiden. Antiken kan få olika startpunkter, allt från mesopotamiska högkulturernas begynnelse 3400 f.Kr eller den grekiska högkulturens start ca 800 f.Kr. Antikens slut sätts ofta till västroms fall år 476, men olika år från 395 (romarrikets delning) till 602 (kejsar Maurikios död) kan tänkas. År 600 är ett avrundat årtal för periodbyte i antikens slutfas. Men Peter Brown med flera har arbetat med begreppet "Den sena antiken" för tiden 250-800, som de även kallar "den postklassiska världen". En periodisering gör man för att lyfta fram vissa aspekter av historien, men förändring pågår hela tiden, och valet av period och de rubriker man sätter på perioden kan både leda och missleda.
I kinesisk historieskrivning använder man dynastierna. Han-dynastin (från 206 f:Kr) utgör en första stabil statsbildningen, med det för Kina karakteristiska avancerade byråkratiska styret. Sui- och Tangdynastin utgör nästa stora samlande dynastiska period, från år 581 till 907. Utan att referera till dynastier så har vi på ett liknande vis i svensk historia en "vikingatid" och en "stormaktstid".
Någon allmän eller global signifikans har inte sådana lokala indelningar i tidsperioder. För att få en mer generell grund för periodisering har historiker valt att utgå från mera grundläggande livsvillkor. Det kan vara den basala produktionsformen (för livsmedel, eller mer generellt för energi), den ekonomiskt/politiska organisationsformen, interaktion mellan grupper i form av handel mm eller någon mer abstrakt interaktion som religion och kultur.
Enklast görs denna periodisering i tre perioder: 1) jägar- fiskar- och samlar-fasen, som följs av 2) jordbrukssamhället, och sedan 3) industrisamhället. Om man kallar övergångarna revolutioner får man två sådana, den neolitiska och den industriella.
Den neolitiska revolutionen inföll vid olika tidpunkter på olika platser och vissa grupper är fortfarande jägare- fiskare- och samlare, till exempel inuiter och san-folk. Jordbruk uppkom och spreds ca 9000-6000 f.Kr separat på flera platser i gamla världen och boskapsskötsel i större skala från 4000 f.Kr. Jordbruk uppkom ca 3000 f.Kr i Amerika men spreds inte så långt norr och söderut. På grund av klimatskillnaderna spreds jordbruket över mindre områden här än på den euroasiatiska kontinenten.
Den första industriella revolutionen kan förläggas mellan 1750 och 1850. Men industrialisering globalt är en pågående process. Kina och Indien genomgår just nu en industrialisering som är mycket snabbare än den som Storbritannien gick igenom.
En huvudindelning i tre perioder får man också om man utgår från ekonomisk/politisk organisation som samspelat med produktionsmetodernas förändring. Douglass North och andra nya institutionella ekonomer kallar de organisationer som bildar jordbrukssamhället (och även många av dagens stater) för "limited access orders" eller "den naturliga staten". Begreppet "limited access" anger att endast koalitionen av mäktiga grupper hade tillgång till politisk och ekonomisk makt. I en tidig fas är den mäktiga gruppen en hird runt en hövding, i senare faser är det ett mer utbyggt patron-klient-förhållande. Som ekonomer betonar de utbytesrelationerna, i en tidig fas sker handel baserat på personligt förtroende och hedersbegrepp, senare uppkommer mer anonyma institutioner som skråväsendet.
Daron Acemoglu och James Robinson kallar det i boken "Why Nations Fail" för "extractive institutions", en beteckning som betonar hur patron-klient-förhållandet gynnade patronerna. De moderna demokratierna uppstår i "open access orders" med "inclusive institutions". Utbyte sker baserat på opersonliga relationer, som garanteras av väl fungerande institutioner. Den övergången har skett i några länder, men det är inte säkert att det kommer att bli ett globalt fenomen. Dessa samhällens påverkan har dock varit global.
Tre perioder ger en väldigt lång period från ca 9000 f.Kr. till 1800 e.Kr. vilket är bra om man vill göra tydligt att inte mycket hände i jordbrukssamhället. Det är en radikal förenkling av historien.
Men man kan vara ännu mer radikal och ha en indelning i bara två perioder, ett före och efter. Då måste man ha en mycket viktig brytpunkt som man vill lyfta fram.
För trosinriktningar som kristna och muslimer är det tydligt att det finns en första förkunnare som utgör en startpunkt. För en naturvetare skulle den moderna vetenskapens uppkomst kunna vara historiens viktigaste vattendelare. Någon gång mellan 1660 och 1840 kan man lägga denna nollpunkt, jag får återkomma till olika argument för en mer exakt tidpunkt.
John R. McNeill har ett förslag till brytpunkt i sista kapitlet i "Mänskliga nätverk" (SNS Förlag 2006). Han menar att det i den tidiga historien fanns en trend mot kulturell differentiering (ökad heterogenitet) orsakad av mänsklighetens spridning. Ökade resurser med tillhörande hierarkier i grupper (stammar, stadsstater, imperier) som utvecklas var för sig leder till skilda samhälleliga former, något som återspeglas i mångfalden av olika språk. Men vid någon tidpunkt leder ökad interaktion i olika nätverk till att trenden bryts. Det blir färre språk, färre statsbildningar, färre religioner, i takt med att nätverket växer. Han förlägger denna brytpunkt till någon gång mellan år 1000 f:Kr och 1 f.Kr. (eller som han skriver 1000 f.v.t, dvs före vår tideräkning). I någon mening blir det den allra första tidpunkten för globaliseringen.
Det går givetvis att tänka sig att utvecklingen ändrar sig och går mot ökad heterogenitet igen. Det skulle till exempel kunna bli följden av att vi passerar brytpunkten "peak oil" kombinerat med ett trendbrott i klimatet, som skulle leda till minskade möjligheter till globala kontakter. Det är väl inte helt osannolikt att framtida historiker kommer att indela hela världshistorien i före och efter uppvärmningen under tidigt 2000-tal. Biologerna kommer att göra det, den största artutrotningen någonsin, den som pågår just nu, kommer att synas i fossilavlagringarna.
Men åter till frågan om en mer detaljerad periodisering av den långa jordbruksperioden. Teknik, politisk organisation och globala interaktioner är tre möjliga utgångspunkter.
Teknik och konsthantverk ger en grund för periodisering, något som arkeologer gärna använder då deras fynd kan klassificeras utifrån det. Järnålder är ett tydligt begrepp, eftersom järnet gav sådana fördelar för de samhällen som utnyttjade det. Men i tidig amerikansk historia finns en järnålder utan järn, ur social och politisk synpunkt genomfördes liknande förändringar, fast med obsidian som spjutspets.
Den teknik för energiproduktion man använder kan utgöra grund för en indelning: muskelkraft, dragdjur, vatten och vindkraft (vattenhjul och segel sedan antiken, väderkvarnar i Persien 600 e.Kr), och sedan kol och olja. Men vindkraft och vattenkraft fick vad jag förstår inte så stor betydelse att det ger avtryck i tydliga perioder.
Metoder för kommunikation kan vara en grund för periodisering, skrivkonsten från 3400 f:Kr, (papper 100 e.Kr i Kina, 750 Samarkand, 1000 i Spanien), boktryckarkonsten i Kina från 500-talet, Gutenbergs bibel 1454, telegrafen 1850, internet 1990. Transport-teknik är näraliggande, liksom olika tekniska lösningar för ekonomi och handel (mynt, skuldbrev, aktiebolag osv). Ibland finns en teknik tillgänglig utan att tas i bruk, det är den sociala organisationen för att använda tekniken som är avgörande när den börjar användas.
Sammantaget utgör därför inte teknik någon enkel grund för periodisering, men när tekniska förändringar sammanfaller och interagerar med sociala förändringar så förstärker det bilden av att en ny period startat.
Inte heller politiskt/social organisation ger ett tydligt schema för periodisering. North har en indelning av Limited Access Orders i tre stadier: sköra stater, stabila stater (basic states) och mogna stater. Förenklat kan det sägas vara 1) stater som inte säkrat en ordnad succession av makten, 2) stater som har ordning men är mycket centraliserade och 3) stater som mognat till att både ha en fungerande konstitutionell ordning och ett regelverk som medger att det finns organisationer som inte lyder direkt under staten. (Se inlägg 12/6 och 7/7 2011 för mer om detta)
Men eftersom ingenting hindrar att stater som är stabila eller mogna kan bli sköra stater igen, så blir det svårt att använda detta schema för en global periodisering. För en enskild stat kan det fungera, men det blir otydligt för större regioner.
Detta leder till att det är interaktionen mellan människor och organisationer som ska utgöra grunden för en global periodisering. Handel, migration, imperiespridning, religioners spridning, sådant har världshistoriker använt för periodisering.
Far och son McNeills "Mänskliga nätverk" håller sig med följande kapitelrubriker:
1. Människans lärotid. 220000- 11000 år sedan
2. Övergång till livsmedelsproduktion för 11000-3000 år sedan.
3. Den gamla världen 3500 f.v.t - 200 v.t.
4. Tillväxt av nätverk i gamla världen och Amerika 200-1000.
5. Nätverkens förtätning 1000-1500.
6. Världsomspännande nätverk 1450-1800.
7. Det nya nätverket 1750-1914.
8. Påfrestningar på nätverket 1890-
McNeill och McNeill låter tidsperioderna överlappa varandra. Som synes ligger tidpunkten JR McNeill tagit upp som omsvängningen från ökad till minskad heterogenitet i slutet av det de kallar "den gamla världens" tidsperiod.
Mitt eget upplägg är att välja ut några årtal före eller kring viktiga brytpunkter. Hittills har jag sysslat med år 600 och år 1220, men andra årtal jag skulle vilja fundera över är 320 f.Kr, 1510, 1750 och 1920.
320 f.Kr. Min gissning på årtal för JR McNeills brytpunkt. I Indien bildas det första stabila imperiet, och Kautilya skriver om statskonst. Ökad interaktion i efterdyningarna av Alexanders härtåg. Alexandria passerar Babylon som världens största stad. Alfabet standardiseras, liksom skrivtecken i Kina, som en följd av ett ökat handelsutbyte och stärkta statsmakter.
600 e.Kr. Antikens definitiva slut, persernas och romarnas sista strid innan islams segertåg. Slavernas och de turkiska folkens första migration. Sui- och Tangdynastin i Kina och Japans första etablerade dynasti. Justinianska pesten främst 541, men återkommande till 750. Katolskt och buddhistisk munkväsende. Feodalismens framväxt i västeuropa. Indiska matematiker utvecklar decimala talsystemet. Sidenvägarnas växande betydelse. Maya-kulturens klassiska period 250-900. Ghanariket från 600/750-1235.
1220. Mongolerna förändrar interaktionen i Eurasien, det är tiden före den stora pesten 1340. De få stora städerna i imperiernas centrum har ersatts av många mindre städer. Hangzhou är störst med ca 300000 invånare. Magna Charta (1215) i England. Katolska korsfarare erövrar Konstantinopel (1204). Turkiska slavsoldater tar makten i allt större delar av den islamiska världen. Mest betydelsefullt blev det Osmanska riket från 1299, som erövrade Konstantinopel 1453. Mali-imperiet 1230-1600. Kungariket i Cusco grundas, expanderar till Inkaimperiet från 1430.
1510. Spansk historieskrivnings klassiska årtal 1492, som symboliserar att sjöfarten över Atlanten upprättas, används av många som period-delare. Det är givetvis en dramatisk brytpunkt för Amerikas historia, symbol för den största befolkningsutplåning som skett. Men även ett symbolår för förföljelse av muslimer och judar i Spanien. Kanske bättre välja ett annat år? Som 1500 jämnt, eller 1510. Beijing var världens största stad, Vijayanagar i Sydindien näst störst.
1750 - 1800. Den vetenskapliga och industriella revolutionen. Encyklopedierna (den franska 1751-1772, Britannikan från 1768-1771).
Tiden 1789-1914 kallas för "det långa 1800-talet" av historikern Eric Hobsbawm medan världshistorikern Peter N. Stearns låter det vara ännu längre, från 1750-1914. (Referens: "World History, the Basics, P. N. Stearns, 2011). Då uppkom de första moderna staterna, med "Open access orders". Det innebar rättsstat, opersonliga roller i handelsutbyte och maktstrukturer, politisk kontroll över militären och en rad andra faktorer som bildade en ny typ av återkoppling i samhället. London blir världens största stad 1825.
1920. Världskrig 1914-1918. Allmän rösträtt i USA 1920, i Sverige 1921. Världskrig igen 1939.
2001. Wikipedia. Global miljöförstöring. Från år 2008 lever hälften av alla människor i städer.
Perioderna blir alltså:
9000 f.Kr-320 f.Kr, övergång från jägar- fiskar- och samlarsamhällen till jordbruk, första svaga staterna
320 f.Kr - 600 e.Kr, några få stabila (periodvis mogna) stater/imperier, sidenvägarna uppstår
600 - 1220, uppkomst av ett stort antal svaga stater, stabila staters omorganisering
1220 - 1510, regional interaktion i stor skala, ex. mongolernas imperier
1510 - 1750, global interaktion, sjöfart, ex. triangelhandeln
1750 - 1920, industrialism, moderna stater, fortsatt kolonialism
1920 - 20XX, globalisering, urbanisering, miljöförstöring
20XX- ??
.
28 februari 2013
Globalisering för kalenderbitare
Den klassiska illustrationen till hur världen knutits samman av förbättrade transportmöjlighet är berättelsen om hur den lokala tiden ersattes av nationella tidszoner när tågen började gå i mitten av 1800-talet. Det stora imperiet vid den tiden etablerade Greenwich Mean Time som sedan blev den globala standarden.
Men årskalendrarna kan också ge en bild av globala kontakter. Kalendrar baserade på solåret uppstod i odlingskulturer som den egyptiska och spreds med de stora imperierna. Den julianska kalendern blev en första standard, spridd under Romarriket. Den används fortfarande inom den ortodoxa kyrkan och i en modifierad form med en 13:de månad som den etiopiska (ge'ez) kalendern och den koptiska kalendern. Men solkalendrar har även tagits fram i andra kulturområden, som Tamilkalendern i Indien och mayaindianernas Haab-kalender.
En konkurrerande syn på kalendrar kan hämtas från nomadfolk som betonat månens faser istället för solåret.
En kalender som enbart utgår från månens faser är den islamiska kalendern, hijrakalendern. Den infördes av profeten Muhammed 10 AH (632 e.Kr.) och är omnämnd i Koranen 2:189: "De Frågar dig om innebörden av månens nytändning. Säg: Den visar mäniskorna tidpunkten då vissa skyldigheter skall fullgöras och tiden för vallfärden.". Som citatet visar är det främst en kalender av religiös betydelse och numera är den officiell kalender enbart i Saudiarabien.
I många sammanhang är det opraktiskt att månaderna förskjuts i förhållande till solåret. Jalali-kalendern, som seldjukturkiska imperiet införde 1079 e.Kr, innbar att man parallellt med den islamiska kalendern införde en solårsbaserad kalender för vardagligt bruk, en kalender i persisk tradition som i moderniserad form fortfarande används i Iran och Afghanistan. Bland zoroastriker figurerar idag minst tre olika kalendrar vilket visar att om en religion inte är statsbärande så behöver den inte standardisera datum för sina högtidligheter.
Många kalendrar är lunisolarkalendrar, dvs baserade på en kombination av solår och månfaser. Sådana kalendrar inför extra skottmånader med olika mellanrum för att justera för att de tolv månfaslånga månaderna inte räcker till för hela solåret. Detta sätt är kanske det mest naturliga sättet att skapa en kalender, och det har uppstått i många kulturer.
Olika kulturcentra skapade lunisolarkalendrar: mesopotamien, indien, kina och kulturerna i Anderna. Men andra, som romare och germaner, använde också lunisolära kalendrar innan den julianska kalendern tog över. De så kallade runstavarna är tillverkade av kristna och baserade på något som kallas "den Metoniska cykeln", ett sätt att konstruera lunisolära kalendrar som även den judiska kalendern använder. Den äldsta runstaven man hittat är Nyköpings runstav från 1200-talet.
Den äldsta kända kalendern var den lunisolära babyloniska och till dess efterföljare hör den judiska kalendern och olika pre-islamiska kalendrar.
Den kinesiska kalendern är i aktivt bruk idag, i en form som togs fram under Han-dynastin, och den påverkade de tibetanska, japanska, vietnamesiska, och mongoliska kalendrarna.
Indiska kalendrar finns av flera slag och de har påverkat de bengaliska och burmesiska kalendrarna samt de buddhistiska kalendrar som använts i Sydöstasien.
Många av dessa kalendrar har religiös eller nationalistisk betydelse och i vissa fall officiell status, men de används parallellt med den gregorianska kalendern och ibland även tillsammans med den islamiska kalendern.
Som exempel anger wikipedia att i Bangladesh har ofta tidningarna dagens datum på tre olika vis: 15 Falgun 1412, 17 Muharram 1427, 27 February 2006. Den bengaliska tideräkningen utgår från Kung Shushankas regeringstid år 594 e.Kr, och ligger alltså i årtal nära den islamiska kalendern.
En helt egen typ av kalendern är den så omtalade "mayakalendern" som är baserad på en period på 260 dagar. Maya hade flera sorters kalendrar, som kombinerades för att ge upphov till olika cykler. De används fortfarande i Guatemala och södra Mexico för att fastsälla datum för traditionella högtider.
Sedan 1963 är tid standardiserad under namnet Coordinated Universal Time (UTC). Se vidare ISO 8601, där datum anges enligt den gregorianska kalendern på formatet [YYYY]-[MM]-[DD]. Enligt ISO räknas åren före 1582 enligt en baklängesräknad gregoriansk kalender. Med en sådan räkning finns ett år 0000 men det används inte av de flesta historiker, utan de använder oftast juliansk kalender "före Kristus". Världshistoriker och olika "icke-kristna" kan välja att inte skriva f.Kr. utan till exempel BCE "before common era" eller någon annan omskrivning, men det kvarstår att "vår" tideräkning har kristen grund, som i sin tur härstammar från grekisk och egyptisk tradition.
För modern tidtagning blir det även ett problem att en fast definition av 1 sekund ger en drift i förhållande till jordens rotation som varierar. Detta har man löst, på ett sätt som påminner om hur Omar Khayyam löste problemet med skottdagar. Vill man läsa mer om det kan man göra det här: http://www.sp.se/sv/index/information/history/modern_time/sidor/default.aspx
Men årskalendrarna kan också ge en bild av globala kontakter. Kalendrar baserade på solåret uppstod i odlingskulturer som den egyptiska och spreds med de stora imperierna. Den julianska kalendern blev en första standard, spridd under Romarriket. Den används fortfarande inom den ortodoxa kyrkan och i en modifierad form med en 13:de månad som den etiopiska (ge'ez) kalendern och den koptiska kalendern. Men solkalendrar har även tagits fram i andra kulturområden, som Tamilkalendern i Indien och mayaindianernas Haab-kalender.
En konkurrerande syn på kalendrar kan hämtas från nomadfolk som betonat månens faser istället för solåret.
En kalender som enbart utgår från månens faser är den islamiska kalendern, hijrakalendern. Den infördes av profeten Muhammed 10 AH (632 e.Kr.) och är omnämnd i Koranen 2:189: "De Frågar dig om innebörden av månens nytändning. Säg: Den visar mäniskorna tidpunkten då vissa skyldigheter skall fullgöras och tiden för vallfärden.". Som citatet visar är det främst en kalender av religiös betydelse och numera är den officiell kalender enbart i Saudiarabien.
I många sammanhang är det opraktiskt att månaderna förskjuts i förhållande till solåret. Jalali-kalendern, som seldjukturkiska imperiet införde 1079 e.Kr, innbar att man parallellt med den islamiska kalendern införde en solårsbaserad kalender för vardagligt bruk, en kalender i persisk tradition som i moderniserad form fortfarande används i Iran och Afghanistan. Bland zoroastriker figurerar idag minst tre olika kalendrar vilket visar att om en religion inte är statsbärande så behöver den inte standardisera datum för sina högtidligheter.
Många kalendrar är lunisolarkalendrar, dvs baserade på en kombination av solår och månfaser. Sådana kalendrar inför extra skottmånader med olika mellanrum för att justera för att de tolv månfaslånga månaderna inte räcker till för hela solåret. Detta sätt är kanske det mest naturliga sättet att skapa en kalender, och det har uppstått i många kulturer.
Olika kulturcentra skapade lunisolarkalendrar: mesopotamien, indien, kina och kulturerna i Anderna. Men andra, som romare och germaner, använde också lunisolära kalendrar innan den julianska kalendern tog över. De så kallade runstavarna är tillverkade av kristna och baserade på något som kallas "den Metoniska cykeln", ett sätt att konstruera lunisolära kalendrar som även den judiska kalendern använder. Den äldsta runstaven man hittat är Nyköpings runstav från 1200-talet.
Den äldsta kända kalendern var den lunisolära babyloniska och till dess efterföljare hör den judiska kalendern och olika pre-islamiska kalendrar.
Den kinesiska kalendern är i aktivt bruk idag, i en form som togs fram under Han-dynastin, och den påverkade de tibetanska, japanska, vietnamesiska, och mongoliska kalendrarna.
Indiska kalendrar finns av flera slag och de har påverkat de bengaliska och burmesiska kalendrarna samt de buddhistiska kalendrar som använts i Sydöstasien.
Många av dessa kalendrar har religiös eller nationalistisk betydelse och i vissa fall officiell status, men de används parallellt med den gregorianska kalendern och ibland även tillsammans med den islamiska kalendern.
Som exempel anger wikipedia att i Bangladesh har ofta tidningarna dagens datum på tre olika vis: 15 Falgun 1412, 17 Muharram 1427, 27 February 2006. Den bengaliska tideräkningen utgår från Kung Shushankas regeringstid år 594 e.Kr, och ligger alltså i årtal nära den islamiska kalendern.
En helt egen typ av kalendern är den så omtalade "mayakalendern" som är baserad på en period på 260 dagar. Maya hade flera sorters kalendrar, som kombinerades för att ge upphov till olika cykler. De används fortfarande i Guatemala och södra Mexico för att fastsälla datum för traditionella högtider.
Sedan 1963 är tid standardiserad under namnet Coordinated Universal Time (UTC). Se vidare ISO 8601, där datum anges enligt den gregorianska kalendern på formatet [YYYY]-[MM]-[DD]. Enligt ISO räknas åren före 1582 enligt en baklängesräknad gregoriansk kalender. Med en sådan räkning finns ett år 0000 men det används inte av de flesta historiker, utan de använder oftast juliansk kalender "före Kristus". Världshistoriker och olika "icke-kristna" kan välja att inte skriva f.Kr. utan till exempel BCE "before common era" eller någon annan omskrivning, men det kvarstår att "vår" tideräkning har kristen grund, som i sin tur härstammar från grekisk och egyptisk tradition.
För modern tidtagning blir det även ett problem att en fast definition av 1 sekund ger en drift i förhållande till jordens rotation som varierar. Detta har man löst, på ett sätt som påminner om hur Omar Khayyam löste problemet med skottdagar. Vill man läsa mer om det kan man göra det här: http://www.sp.se/sv/index/information/history/modern_time/sidor/default.aspx
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)