År 987 (377 e.H) utkom al-Fihrist av Ibn al-Nadim. Kerstin Eksell skriver i sin bok "Andalus" att det var en lista över alla böcker på arabiska som fanns. Listan angav titel, uppgifter om författaren och omfång på böckerna så att ingen skulle bli lurad att köpa en förkortad version till fullt pris. Ibn al-Nadim var bokhandlare med ärligt syfte.
Kerstin Eksell uppger att mindre än en bok per tusen av dem som listades har återfunnits idag. Även om enbart böcker på arabiska listades så fanns även en mängd översatta böcker med. Översättare räknas också upp, inklusive med omdömen som "översatte dåligt från syriska till arabiska". En nutida tryckt version av al-Fihrist är på 1250 sidor.
Al-Nadims fullständiga namn var Abu 'l-Faradh Muhammad al-Nadim ibn Abi Ya'qub Ishaq al-Warraq al-Baghdadi , han levde i Bagdad, död troligen 995. Hans far var warraq från Bagdad, dvs en kopist som skrev av böcker, vilket vid denna tid gjordes på papper.
Kerstin Eksell berättar att när ett privat bibliotek i Bagdad skulle flyttas så krävdes det 400 kameler. Det är fler kameler än vad som skulle behövas för att flytta Uppsala stadsbiblioteks 250000 böcker/medier. Det var status i Bagdad, Cordoba, Damaskus, Kairo, Merv och andra städer att äga en stor boksamling. Sådana privata bibliotek kunde doneras till moskéer eller madrasas, och bli tillgängliga för allmänheten.
Denna spridning av böcker var unik. Precis som jag tidigare skrivit om matematik så var exklusivt kunnande något som makthavare kunde ha nytta av att kontrollera och inte sprida utanför de gynnade grupperna, en mekanism som även gjorde att skrivkonsten spreds långsamt. Bokreligionerna hade dock gjort det skrivna ordet till en del av kulturen. Den klassiska skrivna arabiskan blev en normgivare, då en muslim förväntades lära sig arabiska, koranen översattes inte. Under rätt styre kom detta att leda till en ny nivå av läskunnighet. Under fel styre var det inte så. Många böcker på arabiska förstördes av regimer som almoraviderna och almohaderna i Andalusien, och av mongolerna i Kohrasan och Bagdad.
Madrasas var till en början en form av i huvudsak juridiska skolor med ursprung i Khorasan. (Källan är Ira M. Lapidus "A History of Islamic Socieies). Från 900-talet började vissa lärda ha utbildning i islamisk lag i sina egna hem och sedan formaliserades detta till skolor, ofta i anslutning till moskéer. Det kan till en del ha varit en reaktion inom sunni-muslimska kretsar på att Ismailiska shiamuslimer organiserat sig. Den teoretiska grunden kom från de olika lagdoktrinerna som utvecklats från sent 600-tal, lagskolor med namn som Hanafi, Hanbali, Maliki och Shafi´i. Med tiden kom madrasas även att förknippas med olika inriktningar av sunniislam, till exempel Karramirörelsen i Khorasan som kombinerade sunnilag med sufism. Madrasas var informella skolor, den ledande läraren var "mästaren" som lärde ut med en auktoritet som ytterst kunde föras tillbaka på profeten Muhammed. Genom sin roll i samhället kom dessa lagmän och lärda att under Samaniderna och Ghaznaviderna stå för en viktig institution inom sunni-islam. En lagskola kunde organisera de viktigaste handelsmännen, de religiösa ulama, osv, de utgjorde den lokala styrande koalitionen. Denna organisation spreds sedan västerut av seljukturkarna (1063-1092). Visiren Nizam al-Mulk gjorde det till statens politik att stödja madrasas av skolorna Hanafi och Shafi´i i alla större städer inom imperiet. Hanbaliskolor var kritiska till kalifatet och skapade folkligt stöd för en mer strikt islamistisk tolkning av lagarna, och skapade en separat muslimsk miljö inom sunni-islam. Oroligheter i Bagdad orsakades av religiösa fraktionsstrider, och kalifatets makt urholkades. Även regionalt kom lagskolorna att bli föremål för fraktionsstrider, i Nishapur gick det så långt att staden förstördes under mitten av 1100-talet.
Al-Fihrist är indelad i 10 delar:
1. Inledning om språk och skrivkonst.
De heliga texterna; Koranen, Torah, Bibeln och hadith profetens nedtecknade ord.
2. Grammatik
3. Historia, myndighetspersoner som skrivit böcker, hovlitteratur
4. Poesi
5. Islamisk teologi (kalam), muslimska sekter
6. Islamisk lag (fiqh) inklusive lagar inom shia och hadith (sunnitiska levnadsregler)
7. Filosofi (grekiska filosofer, al-Kindi m.fl), matematik, astronomi, medicin
8. Legender och fabler
9. Andra religioner (t.ex. manikeism, hinduism, buddhism och kinesiska läror
10. Alkemi mm
Jag vet inte om bokhandlaren Yaqut al-Hamawi al-Rumi hade tillgång till al-Fihrist, när han satt i Merv eller senare i Aleppo 240 år efter att den skrevs. Men listan ger en uppfattning om vad som fanns i de bibliotek som han besökte.
17 juni 2012
Khorasan år 1220
År 1220 erövrade Djingis Khans arméer Buchara och Samarkand.
Söderut, i staden Merv i Khorasan, hade Yaqut al-Rumi, bott under åren 1216-1218. Han flyttade sedan till Khiva i Khwarezm och Balkh i Baktrien innan han 1220 fick fly undan mongolerna till Mosul och sedan Aleppo. Hans bok Mujam al Buldan förtecknar mycket geografisk och till geografi anknyten historia om den kända världen. En betydande del av hans insikter kom från studier i de berömda biblioteken i Merv.
Khorasan var en smältpunkt för influenser från alla håll och från 1000-talet en av världens mest betydelsefulla platser vad gäller läskunnighet och skolning. En uppräkning av språk och kulturella inflytande blir lång och ändå inte fullständig: persiska (och andra indo-iranska kulturer som kurdiska, religion zoroastrism och manikeism), arabiska (islam), olika turkiska och mongoliska språk (tengrism), indiska och kinesiska (buddhism), arameiska (nestorianskt syrianska kristna) och hebreiska (judendom var en betydande religion i Khazar kaghanatet 618-1048) och hellenistisk kultur.
Khorasan var en smältpunkt för influenser från alla håll och från 1000-talet en av världens mest betydelsefulla platser vad gäller läskunnighet och skolning. En uppräkning av språk och kulturella inflytande blir lång och ändå inte fullständig: persiska (och andra indo-iranska kulturer som kurdiska, religion zoroastrism och manikeism), arabiska (islam), olika turkiska och mongoliska språk (tengrism), indiska och kinesiska (buddhism), arameiska (nestorianskt syrianska kristna) och hebreiska (judendom var en betydande religion i Khazar kaghanatet 618-1048) och hellenistisk kultur.
Kärnan av kulturell påverkan var persisk, arabisk, sogdiansk och turkisk. Den gamla sogdianska kulturen var i sig en sådan blandkultur som starkt påverkat Merv från de sogdianska huvudorterna Samarkand.och Penjikent. Sogdierna var nära allierade med turkisktalande folk. Den arabisk-muslimska erövringen av Khorasan från 651 och Sogdia 713 innebar faktiskt ett ökat inflytande för persiska från de södra delarna av Khorasan och norrut in i Transoxianien. Arabiska ersatte arameiska i de områden som koloniserades i mellanöstern men fast islamiseringen gick väl så snabbt i Khorasan och norrut så var det persiska som blev det gemensamma språket. Sogdianska och Baktriska minskade i betydelse för att försvinna på 1100-talet, Khwarzemiska talades fram till 1300-talet. Muslimer som talade persiska kallades för tadjiker.
De arabiska abbasiderna kom till makten 750 med ett starkt stöd från Khorasan. De flyttade den arabiska huvudstaden från Damaskus till Bagdad och Khorasan blev en viktig provins. En första guldålder för Merv var när staden blev huvudort i abbasidernas rike 813-818 under kalifen al-Mamun och generalen Tahir ibn Husayn (vilket ledde till Tahirid-dynastin 821-873). År 1220 var abbasiderna däremot endast formellt en ledande dynasti, redan från 821 hade de börjat tappa kontrollen och deras vasaller samanider och ghazanider var i praktiken inte underlydande. Seljukturkar tog över styret i Bagdad 1058 på inbjudan av abbasiderna som behövde deras stöd för att inte förlora makten helt till shiitiska buyider.
De olika dynastierna kan få representera olika kulturella inriktningar även om det alltid var frågan om en mix.
Abbasiderna får stå för islams inflytande: statsreligion, organisation, lagstiftning, utbildning och sufism.
Samaniderna (819-999, -1005 om man räknar slutkampen i Khorasan) var persiska, utvecklades madrasas som islamiska utbildningscentrum, (eventuellt inspirerade av buddhistiska sådana). De var sogdiernas efterträdare i handeln med kontroll över silvergruvor och slavhandel. Deras huvudstad var först Balkh,senare Buchara, och imperiet sträckte sig från Rey till Kabul, och från Isfahan till Taskkent.
Några dynastier representerar de rent turkiska militära grupperingar som anlitades av abbasiderna som slavsoldater men som blev mycket mäktiga, tiill exempel Ghaznaviderna (963-1187) och Khwarasmiska imperiet (1077-1231). Ghaznaivderna hade en delvis indisk maktbas och huvudstaden var Ghazni söder om Kabul. Den förste med titeln sultan (av ett arabiskt ord för makt) var sultan Mahmud av Ghazni (971-1030).
Andra turkiska dynastier utgick från en egen produktiv maktbas. Dessa var i olika grad organiserade som traditionella nomadbefolkningar eller mer bofasta och urbaniserade. Jordbrukare, delvis nomadiserande och handelsmän var Seldjukturkarna som i praktiken styrde i Bagdad 1037-1194. De var från den turkiska språkgruppen oghuz, men även alltmer med inslag av lokalbefolkning som övergick till att tala turkiska.
Kara-Khaniderna i Fergana (840-1212) hade en ekonomi mer baserad på boskapsuppfödning. Khara-Khaniderna kan ses som en efterföljare till Uighurkhanatet (744-848). Längre nordöst fanns de turktalande kirgiserna och andra nomadfolk. Norr om Aralsjön khazarerna, och bortom dem kiptjakturkar och ruser.
När det stora seldjukiska imperiet splittrades 1156 tog lokala Khorasan-seldjuker kontroll med Merv som huvudstad. De hamnade dock mitt i en konflikt mellan Khwarasm i norr och Ghaznavidernas efterträdare, den Ghuridska dynastin (1148-1215), en persisk dynastin med huvudorter i Baktrien (dagens Afghanistan).
Kara-khitan (eller Qara-khitai, 1125-1218) var en mongolisk grupp som först etablerat sig som en maktdynasti i Kina (Liao-dynastin 907-1125) men sedan flyttat sin huvudort till Balasagun.
De hade under Liao haft en tvådelad organisation, en kinesisk princip för sina södra områden och en nomadbaserad för de norra delarna. Till skillnad från övriga grupper i området var kara-khitan i huvudsak buddhister.
Khwarasmiska dynastin med huvudstaden Gurganj, var periodvis vassaller under Seljukerna eller Kara-Khitai. Khwarasm hade fortfarande kontrollen över Merv 1220, men mongolernas övertagande ledde till att den militära eliten flydde och fortsatte sina aktiviteter längre västerut.
Hela denna komplicerade bild förändrades under loppet av några få år då Djingis Khans mongoler tar över makten. Yaqut flydde från Merv. Staden förstördes. I sina böcker skrev Yaqut ner sin bild av världen och bevarade på så vis en del av det vetande som funnits i biblioteken i Merv.
Abbasiderna får stå för islams inflytande: statsreligion, organisation, lagstiftning, utbildning och sufism.
Samaniderna (819-999, -1005 om man räknar slutkampen i Khorasan) var persiska, utvecklades madrasas som islamiska utbildningscentrum, (eventuellt inspirerade av buddhistiska sådana). De var sogdiernas efterträdare i handeln med kontroll över silvergruvor och slavhandel. Deras huvudstad var först Balkh,senare Buchara, och imperiet sträckte sig från Rey till Kabul, och från Isfahan till Taskkent.
Några dynastier representerar de rent turkiska militära grupperingar som anlitades av abbasiderna som slavsoldater men som blev mycket mäktiga, tiill exempel Ghaznaviderna (963-1187) och Khwarasmiska imperiet (1077-1231). Ghaznaivderna hade en delvis indisk maktbas och huvudstaden var Ghazni söder om Kabul. Den förste med titeln sultan (av ett arabiskt ord för makt) var sultan Mahmud av Ghazni (971-1030).
Andra turkiska dynastier utgick från en egen produktiv maktbas. Dessa var i olika grad organiserade som traditionella nomadbefolkningar eller mer bofasta och urbaniserade. Jordbrukare, delvis nomadiserande och handelsmän var Seldjukturkarna som i praktiken styrde i Bagdad 1037-1194. De var från den turkiska språkgruppen oghuz, men även alltmer med inslag av lokalbefolkning som övergick till att tala turkiska.
Kara-Khaniderna i Fergana (840-1212) hade en ekonomi mer baserad på boskapsuppfödning. Khara-Khaniderna kan ses som en efterföljare till Uighurkhanatet (744-848). Längre nordöst fanns de turktalande kirgiserna och andra nomadfolk. Norr om Aralsjön khazarerna, och bortom dem kiptjakturkar och ruser.
När det stora seldjukiska imperiet splittrades 1156 tog lokala Khorasan-seldjuker kontroll med Merv som huvudstad. De hamnade dock mitt i en konflikt mellan Khwarasm i norr och Ghaznavidernas efterträdare, den Ghuridska dynastin (1148-1215), en persisk dynastin med huvudorter i Baktrien (dagens Afghanistan).
Kara-khitan (eller Qara-khitai, 1125-1218) var en mongolisk grupp som först etablerat sig som en maktdynasti i Kina (Liao-dynastin 907-1125) men sedan flyttat sin huvudort till Balasagun.
De hade under Liao haft en tvådelad organisation, en kinesisk princip för sina södra områden och en nomadbaserad för de norra delarna. Till skillnad från övriga grupper i området var kara-khitan i huvudsak buddhister.
Khwarasmiska dynastin med huvudstaden Gurganj, var periodvis vassaller under Seljukerna eller Kara-Khitai. Khwarasm hade fortfarande kontrollen över Merv 1220, men mongolernas övertagande ledde till att den militära eliten flydde och fortsatte sina aktiviteter längre västerut.
Hela denna komplicerade bild förändrades under loppet av några få år då Djingis Khans mongoler tar över makten. Yaqut flydde från Merv. Staden förstördes. I sina böcker skrev Yaqut ner sin bild av världen och bevarade på så vis en del av det vetande som funnits i biblioteken i Merv.
6 maj 2012
Imperier, våld och migration
Basen för ekonomin år 600 var lantbruket. De rika imperierna fanns där jordmån och bevattning möjliggjorde hög produktion. Gupta i Indien, Sui och sedan Tang i Kina, Sasanidernas rike och Romarriket/Bysans var eller hade varit rika imperier med en intern stor ojämliket. De hade en hierarkisk organisation som upprätthölls med stora fördelar för vissa maktgrupper och slavarbete eller slavliknande förhållanden för andra. En ökad rikedom märks utanför dessa områden, i de handelssystem som växte fram mellan imperierna och deras omgivande befolkning. Den centralasiatiska ekonomin, baserad på nomadiserande boskapsskötare i samarbete med jordbrukare och handelsmän i lokala mer urbaniserade områden, utgjorde det som fått namnet "sidenvägen". Kanske var den indiska halvön ekonomiskt mest aktiv, med en hög egen produktion, en andel i sidenvägen och en viktig roll i handeln på haven från Kina, runt Sydostasien och med Afrikas östkust (bl.a. med det lokala imperiet Axum) och Arabiska halvön. Flera av Guptarikets efterträdare var etablerade mindre imperier, till exempel Pallavadynastin i Kerala.
Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.
Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror. Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.
I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.
Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.
Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.
Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.
Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.
Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.
Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.
De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).
De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.
Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.
I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.
Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.
En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.
I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.
Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden", kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.
Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.
Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.
Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.
Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror. Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.
I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.
Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.
Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.
Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.
Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.
Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.
Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.
De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).
De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.
Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.
I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.
Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.
En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.
I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.
Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden", kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.
Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.
Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.
9 april 2012
Bärnstensvägen
Bärnstensvägen är ett namn för gamla handelsvägar mellan Östersjön och Svarta havet/Medelhavet. Bärnsten var högt värderat redan på bronsåldern. Romarna använde bärnsten i smycken och amuletter med läkande kraft. På samma vis som med begreppet "sidenvägen" så var inte bärnstensvägen en väg och handeln bestod inte bara av bärnsten. "Bärnstensvägen" står för ett långvarigt mönster av handel som pågick tvärs över kontinenten, romarna köpte bärnsten, slavar, järn, läder och skinn och sålde keramik, glas och färdiga järnprodukter.
Idag är bärnstensvägen ett turistbegrepp: Bernsteinstrasse, Baltic amber road, osv. Arkeologiparken Carnuntum i Österrike ligger längs en handelsväg från dagens Polen ner till Aquileia vid Adriatiska havet.
Peter Heather lyfter fram vägen längs floden Vistula (Wisla) ner mot dagens Ukraina och vidare längs floden Dnestr (Dnister) till Svarta havet. Detta är gammal kulturmark och handel måste ha pågått i alla tider längs floderna. Handeln innefattade en militär komponent, att alls forsla värdefulla varor innebar att man måste bygga upp en organisation för att behålla dom. Likt sogdierna längs sidenvägen, chamfolket på sydkinesiska havet eller Putún maya, måste de som handlade här haft kapacitet att skapa de allianser som krävdes för att resa säkert och få betala rimliga tullar. Bäst affärer gjorde sannolikt de som kontrollerade gränslandet till Romarriket, som ibland även kunde inkassera romerska subsidier för att hålla kontroll på området. Men samtidigt var det ett högriskområde. Peter Heather beskriver i "Empires and barbarians" hur romerska armén under sin krafts dagar med regelbundenhet såg till att ingen makt utanför limes kunder växa sig stark. Mord, splittring och krig ingick i romarnas normala verktygslåda för att säkra gränsen. Ursprungligen hade imperiet erövrat områden fram till de gränser som det lönade sig att försvara, utanför dem var det så fattigt att det kostade mer än det inbringade att fortsätta expandera riket. Men under 100-300 e.Kr. så ökade jordbruksproduktionen även utanför romarrikets gränser, sannolikt på grund av att rent svedjebruk kompletterades med kunskaper kring hur stallgödsel kunde användas för ökad bördighet. Och i detta senare läge har även den militära oganisationen utanför romarriket ökat och kejsarna förmådde inte längre mobilisera för expansion. Peter Heather betonar att den drivande kraften bakom den komplicerade utveckling som följer under "folkvandringstiden" är den ekonomiska skillnaden mellan Romarriket och de olika grupper som finns utanför. De olika gotisktalande gruppernas förflyttningen från områden runt Vistula till Svarta havet utgör främst en ekonomiskt betingad migration. I detta skede lyckas vissa stormän med sina följen (på engelska retinues, på latin comitatus, på svenska hird) ta kontroll över grupper av människor och skapa allianser i försök att skapa en lokalt ekonomiskt och militärt säkerställd situation. Dessa grupperingar var inte "folk", Peter Heather skriver att de var "komplexa politiska associationer" eller "coherent mass of population". På samma vis som att begreppet "bärnstensvägen" inte betecknar en väg så är inte begreppet "visigoter" en beteckning på ett folk. Ingen karavan gick längs hela sidenvägen utan handeln var främst en regional handel mellan olika grupper i centralasien, som i sin tur handlade med de omgivande imperierna. Och inget "folk" vandrade längs bärnstensvägen under folkvandringstiden.
Idag är bärnstensvägen ett turistbegrepp: Bernsteinstrasse, Baltic amber road, osv. Arkeologiparken Carnuntum i Österrike ligger längs en handelsväg från dagens Polen ner till Aquileia vid Adriatiska havet.
Peter Heather lyfter fram vägen längs floden Vistula (Wisla) ner mot dagens Ukraina och vidare längs floden Dnestr (Dnister) till Svarta havet. Detta är gammal kulturmark och handel måste ha pågått i alla tider längs floderna. Handeln innefattade en militär komponent, att alls forsla värdefulla varor innebar att man måste bygga upp en organisation för att behålla dom. Likt sogdierna längs sidenvägen, chamfolket på sydkinesiska havet eller Putún maya, måste de som handlade här haft kapacitet att skapa de allianser som krävdes för att resa säkert och få betala rimliga tullar. Bäst affärer gjorde sannolikt de som kontrollerade gränslandet till Romarriket, som ibland även kunde inkassera romerska subsidier för att hålla kontroll på området. Men samtidigt var det ett högriskområde. Peter Heather beskriver i "Empires and barbarians" hur romerska armén under sin krafts dagar med regelbundenhet såg till att ingen makt utanför limes kunder växa sig stark. Mord, splittring och krig ingick i romarnas normala verktygslåda för att säkra gränsen. Ursprungligen hade imperiet erövrat områden fram till de gränser som det lönade sig att försvara, utanför dem var det så fattigt att det kostade mer än det inbringade att fortsätta expandera riket. Men under 100-300 e.Kr. så ökade jordbruksproduktionen även utanför romarrikets gränser, sannolikt på grund av att rent svedjebruk kompletterades med kunskaper kring hur stallgödsel kunde användas för ökad bördighet. Och i detta senare läge har även den militära oganisationen utanför romarriket ökat och kejsarna förmådde inte längre mobilisera för expansion. Peter Heather betonar att den drivande kraften bakom den komplicerade utveckling som följer under "folkvandringstiden" är den ekonomiska skillnaden mellan Romarriket och de olika grupper som finns utanför. De olika gotisktalande gruppernas förflyttningen från områden runt Vistula till Svarta havet utgör främst en ekonomiskt betingad migration. I detta skede lyckas vissa stormän med sina följen (på engelska retinues, på latin comitatus, på svenska hird) ta kontroll över grupper av människor och skapa allianser i försök att skapa en lokalt ekonomiskt och militärt säkerställd situation. Dessa grupperingar var inte "folk", Peter Heather skriver att de var "komplexa politiska associationer" eller "coherent mass of population". På samma vis som att begreppet "bärnstensvägen" inte betecknar en väg så är inte begreppet "visigoter" en beteckning på ett folk. Ingen karavan gick längs hela sidenvägen utan handeln var främst en regional handel mellan olika grupper i centralasien, som i sin tur handlade med de omgivande imperierna. Och inget "folk" vandrade längs bärnstensvägen under folkvandringstiden.
12 mars 2012
Moche, Lima, Nazca och Tiwanaku
Sydamerika år 600 faller lite utanför mina skriverier då det inte finns några skriftliga källor alls utan all kunskap baseras på arkeologi och hjälpvetenskaper. Men eftersom en viktig inspiration till mitt historieintresse var några dagar i Peru så måste jag göra några anteckningar. Då upptäckte jag den fantastiska porträttkeramiken från Moche-kulturen och de märkliga ruinerna i Chan-chan, 5 km väster om dagens Trujillo, och själva känslan av överraskning över att detta fanns är det jag minns bäst. Lite av den känslan av överraskning kan jag återuppleva när jag sitter och läser, det är så mycket som förvånar mig.
Moche tar sitt namn efter Rio Moche, döpt efter språket Muchic (eller Mochica, ett i praktiken utdött språk från en språkgrupp som var en av de betydande i Peru och Ecuador före katastrofen på 1500-talet).
Genom att organisera bevattningen av de nederbördsfattiga dalgångarna i Moche och den större floden Chicama norr om Moche, och genom ett framgångsrikt fiske, byggdes en betydande kultur under perioden 100-800 e.Kr. Efter nedgången på 700-talet ersattes Moche av Chimú som byggde den stora adobe-staden Chan-chan från 850 och behöll kontroll över området fram till att de erövrades av Inka 1470.
Moches mest berömda ruiner är Huaca del Sol och Huaca de la Luna vid Cerro Blanco. 130 miljoner lerstenar gjorde Huaca del Sol till den största lerstensbyggnaden i Amerika. Ordet "huaca" är quichua och betyder helig plats.
Michael E. Moseley skriver i "The Incas and their ancestors" att ett mega-niño-fenomen drabbade huvudstaden strax före år 600. Översvämningar och en storskalig erosion förstörde både staden och bevattningskanalerna och ett omfattande återuppbyggnadsarbete påbörjades. Men sedan kom sanddyner att begrava staden som övergavs och ersattes med Pampa Grande, 5 mil från havet. Michael Moseley jämför lite dramatiskt med flytten av det romerska imperiets huvudstad från Rom till Konstantinopel. Det var inte bara en flytt av en överklass, det var en samhällsomställning som fick betydande följder för samhällets organisation. Men han får bygga sådana slutsatser på sådant som fördelningen av tillverkningsmärken på lerstenarna och hur gudabilderna ändrades då havsrelaterade gudar fick en mycket större betydelse.
Det är keramiken som gör Moche till något helt speciellt. Ett av de viktigaste muséerna är Museo Arceológico Rafael Larco Herrera:
Men vill man se bra bilder på internet har Metropolitan museum mer att erbjuda:
http://www.metmuseum.org/toah/hd/moch/hd_moch.htm
Söderut längs kusten ligger Lima, namngett efter floden Rimac. Keramik från perioden 100-650 hänförs till
Lima-kulturen vars lämningar nu finns under staden. Några ruiner finns kvar, till exempel Huaca Pucllana som byggdes ca 500. Det var Lima som grundande Pachacamac, även om templet byggdes ut under de senare Huari (eller på engelska Wari). Fynd från Huaris har hittats så lång norrut som vid Cerro Pátapo nära Chiclayo, som började byggas på 600-talet, betydande fynd från 700-talet, och Huarikulturen fanns kvar till 1100-talet.
Ännu längre söderut fanns Nazca-kulturen. Nazca (stavas även Nasca) är mest känt för de storskaliga "teckningar" i öknen som arkeologerna kallar geoglyfer. De skapades främst 200 f.Kr - 500 e.Kr. Anm 20250804: Nazca-folket byggde även stor en rituell tempelstat i öknen - Cahuachi. På SVT visar de aktuell forskning om Nazca.
Uppe i Anderna fanns flera olika kulturer, till exempel Recay som levde uppe vid Rio Santas källflöden sydöst om Moche. De handlade med Moche, deras typiska keramik återfinns även nere vid kusten.
Den mest betydande kulturen uppe på altiplanon var Tiwanaku (eller Tiahuanacu), 7 mil väster om La Paz 400-950 vid Titicaasjön. Tiwanaku konsoliderades år 400 e.Kr och utvecklade ett framgångsrikt form av upphöjd odling kallad suka kollus. Ser man detta uppifrån ser det lite ut som geoglyfer.
En längre torka kring år 562 ledde till en centralisering av samhället. Handelsvägar organiserades med karavaner av lamadjur. Gravar av resande från Tiwanaku har hittats i San Pedro i Atakamaöknen, där salt var en handelsvara, och i Azapadalen i norra Chile.
Det är oklart vilket språk som talades, det kan ha varit aymara men kan även ha varit de utdöda språket pukina. Enligt Michael Moseley är det även oklart varför Tiwanaku förföll från ca 950 men jordbävningar, klimatförändringar och intern revolt finns med bland förklaringsförslagen.
Moche tar sitt namn efter Rio Moche, döpt efter språket Muchic (eller Mochica, ett i praktiken utdött språk från en språkgrupp som var en av de betydande i Peru och Ecuador före katastrofen på 1500-talet).
Genom att organisera bevattningen av de nederbördsfattiga dalgångarna i Moche och den större floden Chicama norr om Moche, och genom ett framgångsrikt fiske, byggdes en betydande kultur under perioden 100-800 e.Kr. Efter nedgången på 700-talet ersattes Moche av Chimú som byggde den stora adobe-staden Chan-chan från 850 och behöll kontroll över området fram till att de erövrades av Inka 1470.
Moches mest berömda ruiner är Huaca del Sol och Huaca de la Luna vid Cerro Blanco. 130 miljoner lerstenar gjorde Huaca del Sol till den största lerstensbyggnaden i Amerika. Ordet "huaca" är quichua och betyder helig plats.
Michael E. Moseley skriver i "The Incas and their ancestors" att ett mega-niño-fenomen drabbade huvudstaden strax före år 600. Översvämningar och en storskalig erosion förstörde både staden och bevattningskanalerna och ett omfattande återuppbyggnadsarbete påbörjades. Men sedan kom sanddyner att begrava staden som övergavs och ersattes med Pampa Grande, 5 mil från havet. Michael Moseley jämför lite dramatiskt med flytten av det romerska imperiets huvudstad från Rom till Konstantinopel. Det var inte bara en flytt av en överklass, det var en samhällsomställning som fick betydande följder för samhällets organisation. Men han får bygga sådana slutsatser på sådant som fördelningen av tillverkningsmärken på lerstenarna och hur gudabilderna ändrades då havsrelaterade gudar fick en mycket större betydelse.
Det är keramiken som gör Moche till något helt speciellt. Ett av de viktigaste muséerna är Museo Arceológico Rafael Larco Herrera:
Men vill man se bra bilder på internet har Metropolitan museum mer att erbjuda:
http://www.metmuseum.org/toah/hd/moch/hd_moch.htm
Söderut längs kusten ligger Lima, namngett efter floden Rimac. Keramik från perioden 100-650 hänförs till
Lima-kulturen vars lämningar nu finns under staden. Några ruiner finns kvar, till exempel Huaca Pucllana som byggdes ca 500. Det var Lima som grundande Pachacamac, även om templet byggdes ut under de senare Huari (eller på engelska Wari). Fynd från Huaris har hittats så lång norrut som vid Cerro Pátapo nära Chiclayo, som började byggas på 600-talet, betydande fynd från 700-talet, och Huarikulturen fanns kvar till 1100-talet.
Ännu längre söderut fanns Nazca-kulturen. Nazca (stavas även Nasca) är mest känt för de storskaliga "teckningar" i öknen som arkeologerna kallar geoglyfer. De skapades främst 200 f.Kr - 500 e.Kr. Anm 20250804: Nazca-folket byggde även stor en rituell tempelstat i öknen - Cahuachi. På SVT visar de aktuell forskning om Nazca.
Uppe i Anderna fanns flera olika kulturer, till exempel Recay som levde uppe vid Rio Santas källflöden sydöst om Moche. De handlade med Moche, deras typiska keramik återfinns även nere vid kusten.
Den mest betydande kulturen uppe på altiplanon var Tiwanaku (eller Tiahuanacu), 7 mil väster om La Paz 400-950 vid Titicaasjön. Tiwanaku konsoliderades år 400 e.Kr och utvecklade ett framgångsrikt form av upphöjd odling kallad suka kollus. Ser man detta uppifrån ser det lite ut som geoglyfer.
En längre torka kring år 562 ledde till en centralisering av samhället. Handelsvägar organiserades med karavaner av lamadjur. Gravar av resande från Tiwanaku har hittats i San Pedro i Atakamaöknen, där salt var en handelsvara, och i Azapadalen i norra Chile.
Det är oklart vilket språk som talades, det kan ha varit aymara men kan även ha varit de utdöda språket pukina. Enligt Michael Moseley är det även oklart varför Tiwanaku förföll från ca 950 men jordbävningar, klimatförändringar och intern revolt finns med bland förklaringsförslagen.
Anm 20250906: Tiwanaku är relaterat till Huari-kulturen, se till exempel Världskulturmuseérnas databas.
4 mars 2012
Las Pirámides del Sol y de la Luna
Pyramiderna utanför Mexico City var det monumentala centrumet i Mesoamerikas största stadsbildning år 600. Solpyramiden är 75 meter hög, och kan i storlek bara jämföras med La Danta i El Mirador och pyramiden (templet) i Cholula utanför staden Puebla. Men som helhet, med pyramiderna, den stora centrala gatan (De dödas gata) och den omgivande bebyggelsen, var detta det överlägset största centrumet i Mesoamerika.
Här levde kanske 200 000 människor. Mer än 2000 byggnader har dokumenterats, allt från palats till små verkstäder, i området som totalt täcker ca 4*6 km. Man vet inte vilket folk som byggde detta eller vilket språk de talade. Platsen började bebyggas 600 f.Kr och var som störst mellan 300-600 e.Kr, sen började en nedgång och 750 hade staden kollapsat.
I staden bodde grupper från andra ställern, zapoteker från Oaxaka, maya, och man har även hittat runda hus typiska för Veracruzområdet. Staden var ett centrum för bearbetning och handel med obsidian, en glasliknande sten som var ytterst användbar för att tillverka skärande verktyg, pilspetsar mm men även prydnadsföremål.
Namnet Teotihuacán är namnet på nahuatl och betyder Gudarnas plats. Nahuatl talades av de folk som kallades aztekerna av spanjorenra nära tusen år senare. Aztek är ett samlingsnamn för flera folk, bland andra mexica. Deras stora stad, Tenochtitlan, låg där Ciudad de México ligger idag, 45 km sydväst om pyramiderna. Idag talas nahuatl av 1,5 miljoner människor som kallas nahua. Men vilket språk som talades i pyramidernas stad vet man inte, det finns ingen skrift bevarad, eller åtminstone har man inte kunnat koppla inristningarna i templen till ett språk på ett säkert sätt.
Nahuatl hör till gruppen Aztek-Tanoan-språk som är spritt från västra Nordamerika (till exempel Utefolket som gett namn till Utah) ner till Nicaragua. Nahuatl spreds kraftigt under den aztekiska storhetstiden och trängde undan andra språk. I Nicaragua fanns till exempel grupper som talade chorotega, ett nu utdött språk tillhörande språkgruppen Oto-Mangue-språk, dvs släkt med zapotek. En språk likt chorotega talades i Cholula i Mexico och grupper kan ha flyttat söderut därifrån. Typiska choroteganska ortnamn är Mateare, Mombotombo och Diriamba.
Det språk som flertalet människor som bodde i Teotihuacán talade var troligen ett språk inom gruppen Oto-Mangue, en tidig form otomi-mazahua, enligt David Wright Carr. Mer kan läsas på spanska här:
http://www.arts-history.mx/sitios/index.php?id_sitio=52021
Obsidian, salt, kakaobönor och bomull hörde till de viktigaste handelsvarorna. Vissa grupper av mayaindianer kan ha haft kontroll över handelsvägarna i södra delen av mesoamerika.
http://www.mexconnect.com/articles/1574-the-ancient-maya-a-commercial-empire
Putun maya tycks ha spelat en sådan roll från 900-talet, men vilka som var handelsspecialister år 600 är inte klarlagt. Klart är att de stora städerna Tikal, Kalakmul och Teothihuacan utgjorde de viktigaste handelsplatserna i konkurrerande handelsnät som sträckte sig över hela mesoamerika.
Här levde kanske 200 000 människor. Mer än 2000 byggnader har dokumenterats, allt från palats till små verkstäder, i området som totalt täcker ca 4*6 km. Man vet inte vilket folk som byggde detta eller vilket språk de talade. Platsen började bebyggas 600 f.Kr och var som störst mellan 300-600 e.Kr, sen började en nedgång och 750 hade staden kollapsat.
I staden bodde grupper från andra ställern, zapoteker från Oaxaka, maya, och man har även hittat runda hus typiska för Veracruzområdet. Staden var ett centrum för bearbetning och handel med obsidian, en glasliknande sten som var ytterst användbar för att tillverka skärande verktyg, pilspetsar mm men även prydnadsföremål.
Namnet Teotihuacán är namnet på nahuatl och betyder Gudarnas plats. Nahuatl talades av de folk som kallades aztekerna av spanjorenra nära tusen år senare. Aztek är ett samlingsnamn för flera folk, bland andra mexica. Deras stora stad, Tenochtitlan, låg där Ciudad de México ligger idag, 45 km sydväst om pyramiderna. Idag talas nahuatl av 1,5 miljoner människor som kallas nahua. Men vilket språk som talades i pyramidernas stad vet man inte, det finns ingen skrift bevarad, eller åtminstone har man inte kunnat koppla inristningarna i templen till ett språk på ett säkert sätt.
Nahuatl hör till gruppen Aztek-Tanoan-språk som är spritt från västra Nordamerika (till exempel Utefolket som gett namn till Utah) ner till Nicaragua. Nahuatl spreds kraftigt under den aztekiska storhetstiden och trängde undan andra språk. I Nicaragua fanns till exempel grupper som talade chorotega, ett nu utdött språk tillhörande språkgruppen Oto-Mangue-språk, dvs släkt med zapotek. En språk likt chorotega talades i Cholula i Mexico och grupper kan ha flyttat söderut därifrån. Typiska choroteganska ortnamn är Mateare, Mombotombo och Diriamba.
Det språk som flertalet människor som bodde i Teotihuacán talade var troligen ett språk inom gruppen Oto-Mangue, en tidig form otomi-mazahua, enligt David Wright Carr. Mer kan läsas på spanska här:
http://www.arts-history.mx/sitios/index.php?id_sitio=52021
Obsidian, salt, kakaobönor och bomull hörde till de viktigaste handelsvarorna. Vissa grupper av mayaindianer kan ha haft kontroll över handelsvägarna i södra delen av mesoamerika.
http://www.mexconnect.com/articles/1574-the-ancient-maya-a-commercial-empire
Putun maya tycks ha spelat en sådan roll från 900-talet, men vilka som var handelsspecialister år 600 är inte klarlagt. Klart är att de stora städerna Tikal, Kalakmul och Teothihuacan utgjorde de viktigaste handelsplatserna i konkurrerande handelsnät som sträckte sig över hela mesoamerika.
26 februari 2012
Monte Albán, Palenque, Tikal och Lamanai år 600
Monte Albán var zapotekernas huvudstad, mäktigt beläget på ett berg som reser sig 400 meter över Oaxacadalen. Utsikten från berget är storslagen, med Sierra Madre som fond. Den naturligt lätt försvarade platsen bidrog till att Monte Albán kunde vara en huvudort från grundandet 500 f.Kr och fram till 750 e.Kr. Zapotekerna hade goda relationer med stormakten Teotihuacán i norr. Monte Albáns nedgång som centralort sammanföll med Teotihuacáns. Men år 600 såg staden ut ungefär som man kan föreställa sig från ruinerna, med det stora torget omgivet av plattformarna med byggnader på och den viktiga bollplanen. 30000 människor bodde här och i sluttningarna runt staden.
http://whc.unesco.org/en/list/415/gallery/
Mayastäderna Palenque och Tikal nere i låglandet var däremot år 600 inte alls färdigbyggda, de berömda ruinerna är från tempel som byggdes senare, under perioden 640-800. Tikal efterträdde El Mirador som den största mayastaden från 300 e.Kr. Här bodde som mest ca 10 000 människor med ytterligare ca 50 000 inom 25 km radie. År 600 fanns gravtemplen som kallas "Norra akropolis", åtta tempel av kalksten samlade på en plattform med flera stelar uppställda på torget framför. En stele är en upprest sten med bilder och text som redogör för någon viktig händelse.
David Drew skriver att maya såg hela komplexet som en symbolisk bild av en sjö över underjorden, med stelar som stensträd och templen som berg som förband jorden med himlen. Templen byggdes ovanpå gamla tempel, vilket syns tydligt i utgrävningarna i Copan. Där har man byggt upp en modell av ett av de mindre överbygda templen med färgerna de var målade med - rosalila.
http://chichcalan.com/vrml/copan.html
Mayafolken var uppdelade i många olika städer med omgivande odlingsbygd. Exakt hur maktfördelningen var mellan de olika centralorterna försöker man tolka utifrån de texter som finns inristade i tempel och på stela. Tikal hade tidigt tagit över kontrollen över intilliggande Uaxactún och skapat allianser med bland annat Palenque och Copán. Tikal förlorade i en konflikt mot den andra betydande maktalliansen Calakmul /Caracol 562. År 600 begravdes den kung som idag kallas Animal Skull efter hur hans mayatecken ser ut. David Drew gissar att han kan ha varit en slags quisling, en lokal person som styrde åt kungen i Caracol som hette Yahaw-te (regerade 553-599), vars tecken kallas Lord Water.
I Palenque regerade en kvinna vilket var ovanligt. Hon hette Lady Ol Ik´nal. (Det blir engelska titlar eftersom jag följer David Drews text i The lost Chronicles of the Maya Kings). Hon styrde i 20 år, från 583-604. Hennes son blev kung men han fick inte heller någon sons varför den patriliniära tronföljden bröts igen och brorsdottern "Resplendent Quetzal" blev regent 612-615.
Hennes son var den berömda kungen i Palenque, Pakal I, regent 615-683. Hans behov av att återupprätta Palenques storhet och hans egen rätt till kungapostitionen trots att arvsföljden brutits gjorde att han byggde de storartade och vackra byggnaderna i Palenque. Hans gravlock är den berömda bilden av kungen och livsträdet.
Tikal tog stryk även på 600-talet, först på 680-talet med Hashaw Chan K´awil I (682-734?) besegrades Calakmul och Tikal återvände till första maktpositionen i området.
David Drew jämför stridigheterna mellan mayarikena med de interna konflikterna mellan små riken i England under samma tid (the heptarchy). Få försvarsanläggningar finns bevarade, runt Tikal finns spår av vallar men de kan lika gärna vara delar av bevattningskanaler. Den enda säkert belagda försvarsanläggningen ligger i Becán, i centrum av Yuacatanhalvön, 15 mil norr om stridslinjerna runt Tikal.
En plats som måste nämnas är Lamanai, vars ruiner ligger i dagens Belize. Redan 100 f.Kr fanns här en hamn för stora kanoter, och handel bedrevs med bomull och kakaobönor. En bevarad stele restes i Lamanai 625 e.Kr på språket Yukatek Maya och fortfararande på 1100-talet var Lamanai en betydande ort, när alla andra mayastäder avfolkats i regionen.
Mayafolkets sjöfart är fortfarande ett dåligt utforskat område: http://www.mayadiscovery.com/ing/history/navigators.htm
http://whc.unesco.org/en/list/415/gallery/
Mayastäderna Palenque och Tikal nere i låglandet var däremot år 600 inte alls färdigbyggda, de berömda ruinerna är från tempel som byggdes senare, under perioden 640-800. Tikal efterträdde El Mirador som den största mayastaden från 300 e.Kr. Här bodde som mest ca 10 000 människor med ytterligare ca 50 000 inom 25 km radie. År 600 fanns gravtemplen som kallas "Norra akropolis", åtta tempel av kalksten samlade på en plattform med flera stelar uppställda på torget framför. En stele är en upprest sten med bilder och text som redogör för någon viktig händelse.
David Drew skriver att maya såg hela komplexet som en symbolisk bild av en sjö över underjorden, med stelar som stensträd och templen som berg som förband jorden med himlen. Templen byggdes ovanpå gamla tempel, vilket syns tydligt i utgrävningarna i Copan. Där har man byggt upp en modell av ett av de mindre överbygda templen med färgerna de var målade med - rosalila.
http://chichcalan.com/vrml/copan.html
Mayafolken var uppdelade i många olika städer med omgivande odlingsbygd. Exakt hur maktfördelningen var mellan de olika centralorterna försöker man tolka utifrån de texter som finns inristade i tempel och på stela. Tikal hade tidigt tagit över kontrollen över intilliggande Uaxactún och skapat allianser med bland annat Palenque och Copán. Tikal förlorade i en konflikt mot den andra betydande maktalliansen Calakmul /Caracol 562. År 600 begravdes den kung som idag kallas Animal Skull efter hur hans mayatecken ser ut. David Drew gissar att han kan ha varit en slags quisling, en lokal person som styrde åt kungen i Caracol som hette Yahaw-te (regerade 553-599), vars tecken kallas Lord Water.
I Palenque regerade en kvinna vilket var ovanligt. Hon hette Lady Ol Ik´nal. (Det blir engelska titlar eftersom jag följer David Drews text i The lost Chronicles of the Maya Kings). Hon styrde i 20 år, från 583-604. Hennes son blev kung men han fick inte heller någon sons varför den patriliniära tronföljden bröts igen och brorsdottern "Resplendent Quetzal" blev regent 612-615.
Hennes son var den berömda kungen i Palenque, Pakal I, regent 615-683. Hans behov av att återupprätta Palenques storhet och hans egen rätt till kungapostitionen trots att arvsföljden brutits gjorde att han byggde de storartade och vackra byggnaderna i Palenque. Hans gravlock är den berömda bilden av kungen och livsträdet.
Tikal tog stryk även på 600-talet, först på 680-talet med Hashaw Chan K´awil I (682-734?) besegrades Calakmul och Tikal återvände till första maktpositionen i området.
David Drew jämför stridigheterna mellan mayarikena med de interna konflikterna mellan små riken i England under samma tid (the heptarchy). Få försvarsanläggningar finns bevarade, runt Tikal finns spår av vallar men de kan lika gärna vara delar av bevattningskanaler. Den enda säkert belagda försvarsanläggningen ligger i Becán, i centrum av Yuacatanhalvön, 15 mil norr om stridslinjerna runt Tikal.
En plats som måste nämnas är Lamanai, vars ruiner ligger i dagens Belize. Redan 100 f.Kr fanns här en hamn för stora kanoter, och handel bedrevs med bomull och kakaobönor. En bevarad stele restes i Lamanai 625 e.Kr på språket Yukatek Maya och fortfararande på 1100-talet var Lamanai en betydande ort, när alla andra mayastäder avfolkats i regionen.
Mayafolkets sjöfart är fortfarande ett dåligt utforskat område: http://www.mayadiscovery.com/ing/history/navigators.htm
Anm 2025-02-16: Nya städer upptäcks i Mexico, se till exempel nyhet om Valeriana.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)