Monte Albán, Palenque, Tikal och Lamanai år 600

Monte Albán var zapotekernas huvudstad, mäktigt beläget på ett berg som reser sig 400 meter över Oaxacadalen. Utsikten från berget är storslagen, med Sierra Madre som fond. Den naturligt lätt försvarade platsen bidrog till att Monte Albán kunde vara en huvudort från grundandet 500 f.Kr och fram till 750 e.Kr. Zapotekerna hade goda relationer med stormakten Teotihuacán i norr. Monte Albáns nedgång som centralort sammanföll med Teotihuacáns. Men år 600 såg staden ut ungefär som man kan föreställa sig från ruinerna, med det stora torget omgivet av plattformarna med byggnader på och den viktiga bollplanen. 30000 människor bodde här och i sluttningarna runt staden.
http://whc.unesco.org/en/list/415/gallery/

Mayastäderna Palenque och Tikal nere i låglandet var däremot år 600 inte alls färdigbyggda, de berömda ruinerna är från tempel som byggdes senare, under perioden 640-800. Tikal efterträdde El Mirador som den största mayastaden från 300 e.Kr. Här bodde som mest ca 10 000 människor med ytterligare ca 50 000 inom 25 km radie. År 600 fanns gravtemplen som kallas "Norra akropolis", åtta tempel av kalksten samlade på en plattform med flera stelar uppställda på torget framför. En stele är en upprest sten med bilder och text som redogör för någon viktig händelse.


David Drew skriver att maya såg hela komplexet som en symbolisk bild av en sjö över underjorden, med stelar som stensträd och templen som berg som förband jorden med himlen. Templen byggdes ovanpå gamla tempel, vilket syns tydligt i utgrävningarna i Copan. Där har man byggt upp en modell av ett av de mindre överbygda templen med färgerna de var målade med - rosalila.
http://chichcalan.com/vrml/copan.html

Mayafolken var uppdelade i många olika städer med omgivande odlingsbygd. Exakt hur maktfördelningen var mellan de olika centralorterna försöker man tolka utifrån de texter som finns inristade i tempel och på stela. Tikal hade tidigt tagit över kontrollen över intilliggande Uaxactún och skapat allianser med bland annat Palenque och Copán. Tikal förlorade i en konflikt mot den andra betydande maktalliansen Calakmul /Caracol 562. År 600 begravdes den kung som idag kallas Animal Skull efter hur hans mayatecken ser ut. David Drew gissar att han kan ha varit en slags quisling, en lokal person som styrde åt kungen i Caracol som hette Yahaw-te (regerade 553-599), vars tecken kallas Lord Water.

I Palenque regerade en kvinna vilket var ovanligt. Hon hette Lady Ol Ik´nal. (Det blir engelska titlar eftersom jag följer David Drews text i The lost Chronicles of the Maya Kings). Hon styrde i 20 år, från 583-604. Hennes son blev kung men han fick inte heller någon sons varför den patriliniära tronföljden bröts igen och brorsdottern "Resplendent Quetzal" blev regent 612-615.
Hennes son var den berömda kungen i Palenque, Pakal I, regent 615-683. Hans behov av att återupprätta Palenques storhet och hans egen rätt till kungapostitionen trots att arvsföljden brutits gjorde att han byggde de storartade och vackra byggnaderna i Palenque. Hans gravlock är den berömda bilden av kungen och livsträdet. 

Tikal tog stryk även på 600-talet, först på 680-talet med Hashaw Chan K´awil I (682-734?) besegrades Calakmul och Tikal återvände till första maktpositionen i området.

David Drew jämför stridigheterna mellan mayarikena med de interna konflikterna mellan små riken i England under samma tid (the heptarchy). Få försvarsanläggningar finns bevarade, runt Tikal finns spår av vallar men de kan lika gärna vara delar av bevattningskanaler. Den enda säkert belagda försvarsanläggningen ligger i Becán, i centrum av Yuacatanhalvön, 15 mil norr om stridslinjerna runt Tikal.

En plats som måste nämnas är Lamanai, vars ruiner ligger i dagens Belize. Redan 100 f.Kr fanns här en hamn för stora kanoter, och handel bedrevs med bomull och kakaobönor. En bevarad stele restes i Lamanai 625 e.Kr på språket Yukatek Maya och fortfararande på 1100-talet var Lamanai en betydande ort, när alla andra mayastäder avfolkats i regionen.

Mayafolkets sjöfart är fortfarande ett dåligt utforskat område: http://www.mayadiscovery.com/ing/history/navigators.htm

Anm 2025-02-16: Nya städer upptäcks i Mexico, se till exempel nyhet om Valeriana.

Mesoamerika för 3000 år sedan

Meso betyder "mellan", men mesoamerika är inte detsamma som Mellanamerika. Mesoamerika syftar på ett kulturellt enhetligt historiskt område, där flera folk med olika språk påverkade varandra, och vissa gemensamma drag återfanns inom hela området. Grunden var ett jordbruk med majs, bönor, squash och chili (arter av spanskpeppar (Capsicum) t.ex. jalapeño). De naturliga förutsättningarna inom området skiljer sig mellan Mexicos högland och de tropiska regnskogsområdena, och mellan kuster, sumpmarker och torrare områden. Vid domesticeringen av grödorna bildades sorter anpassade till de olika miljöerna, vilket skapade en stor variation. Även lokala förekomster av bergarter, som obsidian, gjorde att förutsättningarna skilde sig åt på olika platser.
Handel mellan grupper skapade ändå en gemensam resursbas, som syns i fynd från ca 1500 f.Kr.  "Mesoamerika" karakteriserades av bofasta byar och senare städer, med en härskarklass som utvecklar en elitkultur, där eliten hos olika grupper har mera gemensamt med varandra än med den övriga bondebefolkningen. En rituell kalender med 260 dagar, kombinerad med en solkalender med 365 dagar, användes för att noga notera viktiga datum i de härskande familjernas liv. Även många religiösa föreställningar liknade varandra mellan de olika områdena. I ritualerna ingick bollspel och blodsoffer. Mesoamerika är alltså ett tidsbestämt begrepp som avser området från dagens El Salvador upp till norra Mexico från den begynnande urbaniseringen, ca 1500 f.Kr, till undergången 1520-1600 då befolkningen i Mexico minskade från 25 miljoner till 1 miljon.

Erövringen av Amerika måste vara den mest genomgripande katastrof som någon befolkning drabbats av. Det gör också att all tidigare historia är mycket svårare att redogöra för, så mycket minne försvann och förstördes.

Från ca 3000 f.Kr. finns fynd av domesticerade former av majs och squash i Tehuacandalen i norra Oaxaka. Keramik, tyg vävt av bomull, handstenar för att mala majs. Bofast byliv blir allt vanligare även om det kombineras med jakt och fiske, skriver David Drew i "The lost Chronicles of the maya kings".

Några valda uppgifter från Maja Hagermans "Försvunnen värld" som tidsmässiga referenspunkter.
I Uppland vid samma tid lever fortfarande säljägarbefolkning men kanske även tidiga bönder på de platser som stiger ur havet.  Keramik hittas från trattbägarkulturen längs Enköpingsåsen, en sydlig influens. Andra fynd härrör från stenyxekulturen, med östlig anknytning. De äldsta sädeskornen som hittats vid utgrävningarna längs E4 är från 2300 f:Kr. Större enkla långhus beläggs i fynd vid Kyrsta från 2000 f.Kr. En guldtråd från ca 1700 f.Kr är det äldsta guldfyndet och bronsföremål hittas från denna tid, som bronssvärden från Bragby och Sommaränge. Fornborgen vid Predikstolen är från 1100 f.Kr, Hågahögen, Skandinaviens guldrikaste grav från bronsålder, är från ca 1000 f.Kr. Hällristningar är svårdaterade men utgör bilder som talar till oss från stenålder och bronsålder.

I Mesoamerika under den perioden, 3000-1000 f:Kr, sker en stark utveckling mot urbanisering och arbetsdelning. Låglandsjordbruket, med upphöjda odlingar (tidiga former av chinampas), var produktivt, men arbetsintensivt och krävde gemensam planering. Terassodlingar i högläntare terräng ledde till motsvarande krav på samarbete. De grupper som lyckades att organisera sitt arbete kunde skapa ett överskott. Vissa familjer lyckas bättre än andra med att ena folk bakom fungerande lösningar, både vad gäller produktion och hur makten ska fördelas och kontrolleras. Framgångsrika hövdingadömen skapas varav några går att se i de arkeologiska lämningarna, det är de elitgrupper som väljer att bygga monument som syns i historien.

De tidigaste tempelhögarna har hittats i Chiapas (Paso de la Amada). Men det är på östkusten, i det låglänta Veracruz kring floden Coatzacoalcos, som byarna från ca 1100 f.Kr börjar växa ut till städer.
 David Drew kallar det för "The Olmec Impact", olmekernas kultur har sitt centrum i Veracruz men spår av dem hittas i Chiapas och norrut till Tlatilco i Mexicodalen och söderut till Chalcuapa i dagens El Salvador. Coatzacoalcosfloden är inte Nilen eller Indus, snarare som Themsen, 32 mil lång, men med ett medelvattenflöde som är större än Themsens, mera som Ångermanälvens. Den och dess biflöden rinner vid  det smalast stället mellan Mexikanska golfen och Stilla havet, näset som heter Tehuantepec (jaguarens kulle). Namnet på floden betyder "där ormen är gömd" på nahuatl, aztekernas språk, men ursprunget till namnet är säkert olmekiskt. Den befjädrade ormen (aztekernas Quetzalcoatl) hör till mesoamerikas ursprungsmyter men jaguaren var det viktigaste mytiska djuret i olmekisk bildkonst. San Lorenzo kallas platsen för det största olmekiska befolkningscentrat, berömt för statyer som består av stora stenhuvuden. Här bodde kanske 5000 människor, hantverkare, handelsmän, bönder med bostad i staden och eliten av präster/administratörer/militärer. I de närmast omgivningar bodde ytterligare 10000 personer.

Motsvarande utveckling sker nere i Petén, där mayakulturen har sitt centrum. Den första större staden är Nakbé, 13 km söder om det senare och mera betydande El Mirador. 1000 f:Kr var Nakbé en större by men från 700 till 400 f.Kr växer Nakbé till en stad med tusentals innevånare.

Även i Mexicodalen är det ca 600 f.Kr som urbaniseringen tar fart, medan Zapotekerna i Oaxaka har en tidigare stadsbildningshistoria. San José Mogote är en föregångare till Monte Alban, men fynd från perioden 1300-850 f.Kr. Det är här det första skriftspråket finns dokumenterat från ca 600 f.Kr.

Det är kanske det tydligaste kvittot på att organisationsgraden i samhället ökat, det krävdes skrift. Maya var de som utvecklar skriften längst, till ett komplett skriftsystem av ordtecken och stavelsetecken. Den började användas 100 e.Kr och användes fram till spanjorerna kuvade de sista fria mayaindianderna i slutet av 1600-talet.

De långväga kontakterna var begränsade i Amerika. Jared Diamond redogör i "Guns, Germs and Steel" för att flera växter domesticerades oberoende av varann i Mesoamerika och Sydamerika. Studier av mutationer visar att flera ursprung finns för arter som limabönor (Phasoleus lunatus), vanliga bönor (P. vulgaris) och chilipeppar (Capsicum  annuum/chinense). Squash och texasmålla (amerikansk gåsfot) tycks ha domesticerats separat i mesoamerika och östra nordamerika. Förklaringen är att nord-sydlig spridning inte är så sannolik då klimatzonerna ändras-

Motsvarande gällde för skriftspråkets användning i mesoamerika, det spreds inte vare sig norrut eller söderut. Jared Diamond menar att det är kopplat till svårigheterna med spridning av odlingssystemen, och det utgör ett av hans argument för att den gamla världens öst-västliga utbredning var en rent geografisk fördel för utveckling av jordbruksbaserade skriftkunniga kulturer.

Nordamerika fram till år 600

Nordamerikas historia före 1492 är inte särskilt väl beskriven i de två historiska atlaser jag kollat i. Bland de första sidorna finns några världskartor, som visar hur människan spridit sig över jorden och när man börjar med jordbruk i olika områden. Sen kommer några sidor som täcker sydamerika och mesoamerika upp till Rio Grande, men allt norr därom finns inte på karta förrän koloniseringen påbörjas.

Själva namnet Amerika är förstås ett 1500-talsbegrepp. Amerigo (en italiensk variant på Henrik) Vespucci skrev reseberättelser om sina färder och en tysk kartograf , Martin Waldseemüller, valde America som namn på en del av det nya landet i väster som han ritade in på en karta 1507. Den första kartan där Nordamerika syns är från 1511: http://www.sil.si.edu/Exhibitions/Voyages/1-1-Ptolemy.jpg

För ca 15000 år sedan passerade människor landtungan vid Berings sund, enligt John Haywoods atlas från 1999. Bonniers Atlas över mänsklighetens historia anger som "sannolikt ankomstdatum" 23000 f.Kr. Skillnaderna beror på hur man bedömer olika möjligheter att ta sig via öppningar i istäcket mellan Sibirien och Amerika och hur man tolkar fynd från till exempel Cactus Hill,Virginia.

Till Chile kom människor för 14800 år sedan enligt tidsbestämda fynd från Monte Verde i norra Patagonien.

Fem olika haplogrupper har identifierats i mitokondrie-DNA hos ursprungsbefolkningar i Amerika, enligt National Geographics Atlas of the Human Journey. DNA-studierna stöder en inflyttning mellan 20000-12000 år sedan. Eftersom landvägen stängdes när Berings sund öppnades vid istiden slut kommer inte fler folk in i någon större skala förrän på 1500-talet. Inuiter rör sig över hela det arktiska området men de går inte söderut. Jämför med skandinaviens historia där de första människorna flyttade in i Skåne för 14000 år sedan men sedan har följts av ständiga in-och utflyttningar.

Odlingskartorna i atlasen över Amerika visar på kalebasser och solrosor i Nordamerika. Kalebassen, Lagenaria vulgaris, är ursprungligen från Afrika och den kan alltså ha förts över till Amerika av människan. Andra tidigt odlade arter var Texasmålla (Chenopodium berlanderi), "liten havre" (Hordeum pusillum) och squash.
Majs börjar odlas i Mexico ca 2700 f.Kr. Förenklat kan man säga att odlingarnas nordgräns vid Rio Grande blir en antropologisk gräns för det som kallas mesoamerika, då de mexikanska majsodlande kulturerna skiljer sig från de huvudsakligen jägar-, fiskar- och samlar-samhällena norrut. Gamla fynd från jägarsamhällen finns till exempel i Poverty Point Louisiana (ca 1700- 700 f.Kr.).

Majs sprids inte norrut förrän härdiga sorter utvecklats, i liten skala från 200 e.Kr och mera framgångsrikt av Mississippikulturen från 900 e.Kr.

Språkatlasen ger inte heller många insikter i Nordamerikas tidiga historia. Sju större språkfamiljer har identifierats och jag räknar upp dem med det namn på folk som jag känner igen bäst, men det är folk som fanns under koloniseringen, deras tidigare historia är i de flesta fall okänd.

1. Eskimo-Aleut/ Inuit–Unangan.
2. Algic, ex Cheyenne, Blackfoot, Cree, samt en liten grupp söder om Rio Grande; Kickapoo.
3. Mosan, nordliga västkustfolk, ex Bella Coola (Nuxalk)
4. Na-Dene, en spridd grupp, ex Chipewyan (Hudson Bay), Hupa (västkust), Navajo och Apache (i sydväst)
5. Hokan-Siouan, ex Irokesiska språk som Mohawk och Sioux-språk som Lakhota, Hokan
6. Penutian, sydliga västkustfolk, ex. Miwok,
7. Aztec-Tanoan, ex. i söder Hopi, Nahuatl, i väster Shoshone,  i Oklahoma Kiowa och Comanche.

Utan kartböckernas stöd hämtar jag lite spridda uppgifter från wikipedia:
Majsodling (med bönor, squash mm) spred sig norrut kring 1000 f.Kr (tidigaste fynden av majs i Arizona är från 2000 f.Kr) och utgjorde en bas för kulturell utveckling kring Coloradofloden och dess biflöden, i dagens New Mexico och Arizona. Dessa kulturer indelas i fyra grupper, två av dem är Hohokam och Ancient Pueblo Peoples. År 600 e.Kr var de etablerade med byar av lerhus och keramiktillverkning. Från 750 finns lämningar av de större samhällen som gett upphov till namnet "pueblo people" och klimatförändringar gjorde att de började bygga bevattningskanaler och vattenreservoarer. Exempel på detta finns i Mesa Verde National Park.

De stora floderna Mississippi och Missouri utgjorde en naturlig bas för samhällsbyggande. Cahokia, Illinois, är en betydande arkeologisk lämning från 800-1000 e.Kr 13 km sydöst om St.Louis.
Mississippikulturen storhetstid var senare, se till exempel denna teckning baserad på fynden från Etowah-högen nära Atlanta, Georgia.

Den "gamla kopparkulturen" vid de stora sjöarna, främst i Michigan, lämnade efter sig en rad kopparföremål, som anses vara tillverkade av så ren kopparmalm som kunde bearbetas utan att smältas om. Man talar inte om någon bronsålder i Amerikas historia, utan använder andra indelningar beroende på vilken kultur man studerar. "Late Woodland period" är sökordet för perioden 500-1000 e.Kr., främst kopplat till Hopewell-kulturen i Ohio och dess kopplingar till andra fynd i östra USA. Högarna i Newark är kanske det mest spännande, med möjligheter till olika astronomiska tolkningar.

Anm 2023-10-05: tidiga fotspår visas här: https://edition.cnn.com/2023/10/05/americas/ancient-footprints-first-americans-scn/index.html. ca 22000 år sedan i Tularosa Basin, New Mexico, USA.

Bibliotek år 600

De flesta "texter" år 600 bevarades nog i minnenas bibliotek. Den indiska traditionen betonade reciterandet ur minnet av de klassiska texterna, och även sådant som matematiska bevis skrevs på vers för att underlätta för minnet att upprepa dem.

Alberto Manguel skriver i sin fina essäsamling "Nattens bibliotek" att större delen av den arabiska litteraturen "länge var anförtrodd sina läsares minnen". Så var det nog också med de flesta folks poesi och historieberättande.

Tidiga berömda bibliotek är förstås de grekiska, biblioteken i Alexandria och Pergamon. Inget av dem fanns kvar år 600. Av biblioteket i Alexandria finns inget kvar, inte ens någon bild som visar hur det såg ut. Pergamon-templet står uppställt på nya museumet i Berlin. Det romerska biblioteket Celsus i Efesos förstördes i en jordbävning 262, men ruinerna finns kvar.

Under kejsar Konstantius II (337-361) etablerades ett bibliotek i Konstantinopel där flera av de grekiska klassikerna bevarades.

I Kina skrevs böckerna inte på papyrus eller pergament utan på bambustickor eller på siden. Under Sui på 590-talet införde ministern Niu Hung en belöning för alla som "offrade" böcker till det kejserliga biblioteket i Daxing/Changán.

Sassaniderna hade betydande biblitotek i Ktesifon och från 490 i Gondeshapur. Mycket av detta förstördes vid det arabiska maktövertagandet 638, men Gondeshapur behöll en roll som centrum för medicinskt kunnande.

I Rom fanns resterna kvar av de många bibliotek som funnits. Kanske var Trajans bibliotek Ulpia värt ett besök år 600. En rekonstruktion av hur det såg ut innan förfallet imponerar: http://penelope.uchicago.edu/~grout/encyclopaedia_romana/imperialfora/trajan/bibliotheca.html

I södra Italien grundade Cassiodorus sitt Vivarium ca 560. Han skrev regler för munkar, Institutiones, mellan 530 och 550, medan han fortfarande levde i Konstantinopel. Klostret Vivarium fanns fortfarande 630.

Biskop Isidorus i Sevilla hade tillgång böcker av Cassiodorus och av minst 15 andra författare, viktigast kanske kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus men även till exempel Plinius den äldres Naturalis historia från 77 e.Kr. Isidorus citerar fler klassiker, ofta utan referens, men många gånger är det citat i andra eller tredje hand.

Alberto Manguel återger en tidlös berättelse från dagens Colombia. Där låter man åsnor transportera böcker till bergsbyarna, "biblioburros". I en by behöll man Homeros Illiaden. På fråga varför de inte lämnade igen den svarade de att de kände igen sig. "Den handlade om ett krigshärjat land där galna gudar nyckfullt bestämde ödet för människor som aldrig visste vad kriget gällde eller när de skulle mista livet".

Isidorus i historieblogg

Dick Harrison hade ett inlägg om Isidorus av Sevilla i sin blogg i Svenska Dagbladet 25 januari 2012. Isidorus är Harrisons favoritexempel på tidiga "encyklopedister".

Anm 2025-10-08: Josephine Quinn, professor i antikens historia vid Cambridge universitet, skriver om Isidorus i "How the world made the west", (Bloomsbury, 2024). Hon skiver att "the superstar Iberian bishop Isidore of Seville put togehter an encyclopaedia under Visigothic patronage that remained one of the most popular books in Europe rigth up to the sixteenth century, second only to the Bible". Hennes referens på denna popularitet är historikern Seb Falks "The light ages" från 2021.

Hon noterar också att Isidorus rekommenderade studieplan enligt "de sju fria konsterna", först trivium (latinsk grammatik, logik och retorik)  och sedan quadrivium (aritmetik, geometri, astronomi och musik). Först att rekommendera detta upplägg var Martianus Capella, som skrev en lärobok cirka 415 e.Kr. Han levde i Nordafrika, och relativt lite är känt om honom. 

Att Isidorus tänkande spreds berodde mycket på att Karl den store beslutade att kloster och katedralskolor skulle lära ut kunnande från antika latinska texter.

Norra Europa år 600

Här följer en lista med exempel på platser i Nordeuropa som fanns år 600 eller fick betydelse under 600-talet. Mycket är hämtat från den lättlästa "Från barbarer till änglar" av Peter S. Wells.

Peter Wells betonar att arkeologiska studier av romerska centralorter visar att typen av bebyggelse ändrades kraftigt när det direkta romerska organisatoriska inflytande avvecklades. Men flera av de romerska städerna fortsatte vara viktiga knutpunkter. Kontinuiteten är större i det arkeologiska materialet än i skriftliga källor, och bristen på skriftliga källor gör också att brottet med traditioner ser större ut än vad det var.

Exempel på detta finns längs de romerska gränsfloderna, städer som Köln och Mainz vid Rhen och Regensburg vid Donau. Den romerska provinshuvudstaden Trier (Tysklands äldsta stad), 20 mil söder om Köln, tappade dock starkt i betydelse, från att ha haft 80 000 invånare till cirka 5000 under merovingernas styre. De prioriterade Paris (40 mil väster om Trier) som växte till en betydande handelsplats under 500-talet.

Lundenwic, det romerska Londiniums efterföljare, var en av de mest betydande handelsplatserna både under romarriket och efter 410 då det romerska styret lämnat. Peter S Wells bok har Lundenwic som huvudexempel när han ska skildra processen från en romersk till en saxisk stad. "kontinuitet och förändring".

Canterbury tio mil sydöst om London blev kristen huvudort sedan kungen av Kent bjudit in Augustinus från Rom 597. Den första St. Paulskyrkan i London började byggas år 604 och en kyrka till anlades i området som nu är Westminster, men kristendomen tog ytterligare hundra år på sig att etablera sig i området. I Canterbury skrivs den första anglosaxiska lagen som finns bevarad kring år 598. Tidigare germanska lagar, som visigoternas lag från 471, skrevs på latin.

En viktig handelsplats var Ipswic (Gipesvic) i East Anglia, 12 mil nordöst om London, i det område där de berömda fynden från Sutton Hoo hittats. Ipswich är med och tävlar om att vara den äldsta staden i England. Ännu en bit norrut fanns flera byar som kom att bli Northwic, som senare växte till den nästa största staden i England på tusentalet.

York, 34 mil norr om London, hade varit en romersk huvudort men förfallit och började återuppbyggas under 600-talet som huvudstad i Northumbria. I kloster i Northumbria skulle under 700-talet lärdomsgiganter som Bede och Alcuin fostras. 24 mil norr om York låg ön Lindisfarne där ett kloster började byggas 635.

Bristol, på västkusten, anläggs inte förrän på tusentalet, i detta område fanns ett romerskt samhälle som inte följdes av någon större anglo-saxisk bebyggelse. Efter London är Bristol, York och Norwich de största städerna i England på medeltiden.

Hamvic och Hamtun, vid dagens Southampton, var både hamnstad och betydande produktionsplats, åtminstonde från sent 600-tal. Handel med ull, timmer, kvarnstenar, slavar, vapen och diverse "övrig lyx".
Ändelsen -vic syftar på handelsplatsen medan Hamtun är det närbelägna samhället med stadsmur av trä runt.

Jämför med Lundenwic och Lundenburh. Lundenwic låg vid Fleets utlopp i Themsen, vid dagens Covent Garden och Aldwych. Här fanns hantverkare (garvare,vävare osv) och handelsmän (många fynd av mynt). Bland importen märks mest keramik (även vinflaskor) och kvarnstenar av basalt från Rhenlandet. Lundenburh var det anglo-saxiska namnet på den tidigare romerska stadsdelen och har ansetts inte ha större betydelse förrän från 886 då kung Alfred påbörjade det som idag är City of London. Enligt Peter S. Wells är bilden mer komplicerad, fynd visar att hela området längs Themsens norra strand var befolkad. Ett exempel, vid Trafalgar square låg en saxisk bondgård men man har även funnit "senromerska" gravar. Londons befolkningstal ligger kring 20 000 under romersk tid, minskar på 500-talet men kanske inte så mycket som man trott, når 80000 på 1200-talet för att sedan minska till 45000 på grund av digerdöden och når 75000 kring år 1500.

Klippudden Tintagel är kanske den märkligaste av handelsplatserna- På denna svårtillgängliga plats vid Cornwalls kust i västra England har man hittat mer medelhavskeramik än på alla andra platser i England tillsammans.

För en översikt över alla små brittiska kungariken, se till exempel: http://www.historyfiles.co.uk/FeaturesBritain/BritishMapAD450-700.htm

På Irland fanns ett centrum runt Cnoc na Teamrach, "Hill of Tara", norr om Dublin. Dublin börjar byggas på 800-talet.

På fastlandet kallades handelsplatser för "emporia", sådana som på engelska har ändelsen "vic". Dorestad var den mest betydande, åtminstonde från senare delen av 600-talet. Frisernas Dorestad låg vid Rhen, söder om dagens Utrecht, och fungerade som den tidens Rotterdam. Maastricht vid floden Meuse räknas som Nederländernas äldsta stad, grundlagt av romarna. Uppströms Meuse låg handelsplatsen Namur.

Quentovic, sex mil söder om dagens Calais, var frankernas viktigaste hamn. En karta över emporier finns på Archeology in Europes sidor.

(Anm 2018-12-30: I "Gamla Uppsala" av Kristina Ekero Eriksson nämns Hamwic, Dorestad och Quentovic på sid. 74 som interregionala mötesplatser.)

År 600 fanns ännu inte de mera kända skandinaviska handelsorterna, Hedeby, Kaupang och Birka. Gudme och Lundenborg på södra Fyn var ett centrum, Uppåkra i Skåne och Helgö i Mälaren var handelsplatser och hantverksorter. Andra platser av betydelse var Åhus och Köping på Öland. Den berömda buddhafiguren från 500-talet som hittats på Helgö är ett av de mer spektakulära exemplen på långväga transport av föremål.

Keramik hittas på de olika handelsplatserna, mycket är från Mayenområdet i Tyskland (10 mil söder om Köln), så kallad Eifelkeramik. Romarriket hade flitigt använt sig av nordafrikansk keramik men denna når inte norrut från 500-talet.

Peter S. Wells tar upp fler emporier som inte finns år 600, utan kommer senare, till exempel Ribe, Ralswiek, Grobin i Lettland och Staraja Ladoga.

Storhögar byggs i skandinavien, flera är från tiden kring 600. Gamla Uppsala, Anundshög nära Västerås, Skalundahögen på Kålland vid Vänern, Högom i Sundsvall. De är tecken på storgårdar och religiös och militär betydelse men inte nödvändigtvis början till stadsbildningar. Sigtuna och Lund anläggs inte förrän i slutet av 900-talet.

Anm 2025-01-15: Mats G. Larsson redogör i "Minnet av vikingatiden" för staden Jumne på ön Wollin vid floden Dziwna. Där ska en slavisk bosättning ha börjat växa vid 700-talet för att under 800-talet utvecklas till en handelsplats med borg och hamn. Det är denna plats som danerna sedan kommer att kalla Jomsborg.

Stolphål i Uppland

Mellan Uppsala och Tierp har det byggts motorväg. Innan vägen byggdes genomfördes den största arkeologiska utgrävningen som gjorts i Sverige. Maja Hagerman har skrivit boken som både skildrar utgrävningen och den värld som stiger fram när fynden kombineras med kartor över landhöjningen. "Försvunnen värld" heter boken och den är fantastisk läsning.

Kartorna finns som levande kartor: http://ww2.ink.su.se/living_maps/uppland/

Man fortsätter att gräva, bland annat alldeles vid Valsätra skola ute på Malma äng.

Tyvärr riskerar Uppsala kommun att bli ökänd för att inte ha en seriös hantering av alla betydelsefulla fornlämningar i och med genomförande av en "temapark" i Fullerö.