En utmärkt nybörjarbok om Kinas historia är Bamber Gascoignes "A brief history of The Dynasties of China", Robinson, 1973/2003. Författaren är tevepresentatör, känd från ett frågesportprogram på BBC. Han har ett särskilt intresse för framväxten av skriftkulturen i Kina, och han har många intressanta utvikningar om papper, tryckkonst och kinesiska skrivtecken. Jag har nedan listat några böcker och författare som han lyfter fram, plus några till.
Bamber Gascoigne väljer ut några personligheter som får representera varje dynasti och de är ofta författare.
Under Tang beskriver han poeten Bai Juyi 772-866 och hans vän Yuan Zhen. De möttes 802, och skrev poesi som skildrar deras livslånga vänskap. Det är inte de två mest kända poeter under Tangs poetiska guldålder, de heter Li Bai (Li Bo, 701-762), daoisten som älskade månen och Du Fu (712-770), konfucianen som inte klarade
examineringen och skildes från sin familj på grund av An Lushan-upproret 755-763. Poesin bygger mycket på tonaliteten i kinesiskan, något som tyvärr inte låter sig översättas.
Under Song lyfter BG fram statsmannen, historikern och poeten Ouyang Xiu (1007-1072) och ännu mer den man som han examinerade, poeten, målaren och statsmannen Su Dongpo (Su Shi, 1037-1101).
Ouyang Xiu symboliserar Songdynastins återvändande till kinesiska antika ideal. Läs mer Ouyang Xius "Collection of ancient inscriptions" här.
Su Dongpo är den främste representanten för att poesi, kalligrafi och målarkonst förenas med ett aktivt politisk liv. Su Dongpo motsatte sig överdrifter i det aktiva reformationsarbete som drevs av Wang Anshi. Att litterär bildning var ett krav för att göra politisk karriär var ett resultat av att examineringssystemet blivit avgörande för meritering inom staten. Wang Anshi själv räknas bland Songs sex mest kända författare.
Wang Anshis reformer var långtgående, och det anges både en legalistisk syn och en strävan att beskatta de stora jordägarna som grund till hans program. Hans kritiker grundade sig på neo-konfucianska argument men representerade allt som ofta den gamla jordägande grupperingen i norr mot Wang Anshis stöd hos mindre starka jordägare i söder. Utom Su Dongpo nämns den berömde historikern Sima Guang (1019-1086) som en av Wang Anshis kritiker. Hans mest kända text är "The comprehensive mirror for aid in government".
Vanligt folks historieberättande låg nog långt från den avancerade poesin i de lärda kretsarna. Upprorsanda och röveri skildras i berättelser som skrevs ner långt efter Song. "Berättelser från träskmarkerna" är en roman som utspelar sig under 1100-talet, men texterna sammanställdes först på slutet av 1300-talet. Den svenska översättningen av Göran Malmqvist baserar sig på en version som utkom 1644. Det är en slags "Robin Hood"-historia fast rövarna är inte så ädla. Del 1 heter på svenska "Den törstige munken och hans dryckesbröder" vilket anger tonen i historian.På engelska heter verket "Water margin", på kinesiska Shui Hu Zhuan.
En rad uppslagsverk skrevs under Songdynastin:
Ett kompendium i militär teknologi, skriven 1044, titeln på kinesiska "Wujing Zongayo", av Zeng Gongliang (998–1078) med flera, känt för att i kompendiet beskrivs både krutet och kompassen, och den tar upp diverse eldkastare, katapulter och stridsfartyg. Se mer här, på Patricia Buckley Ebreys hemsida som visar upp kinesisk historia. (Hon är bl.a. författaren till boken om kejsaren Huizong).
Ett standardverk om arkitektur, "Yingzao fashi", av Li Jie, 1065–1110, publicerad 1103, se modeller här.
"Pingzhou Ketan", av Zhu Yu, klar 1117, en maritim uppslagsbok. Nämner kompassens användning för navigation.
Jag har i förra inlägget nämnt den märkligaste av alla böckerna, "Meng Xi Bitan" från 1088, som skrevs av Shen Gua /Shen Kuo. På engelska kallas boken "The dream pool essays".
Ett medicinskt uppslagsverk: "Xiyuan Jilu", ungefär "Samlade texter om hur man tvättar bort det onda", av Song Ci, 1247.
Allmänna uppslagsverk skrevs med vackra namn, fyra av dem kom att kallas "The four great books of Song", som inkluderade Li Fangs böcker och Wang Qinruos "The Prime Tortoise of the Record Bureau", "Cefu Yangui", färdig 1013, omfattande 9,4 miljoner kinesiska tecken. Dieter Kuhn skriver att Li Fangs första bok handlar om mytologiska berättelser, drömmar och spökhistorier medan den senare "Taiping yulan" hade kapitel om himlen, jorden, härskare, litteratur, ritualer, militär, sjukdomar, anatomi, barbarer, flora och fauna. Diether Kuhn skriver inte gott om Wang Qinruo, han tycks ha varit en politisk intrigmakare.
Den officiella historien om Song skrevs först efteråt, under Yuan-tiden. "The History of Song" or "Song Shi", 1343. Under Song skrevs Tangs officiella historia: "New Book of Tang", "Xin Tangsu", 1060.
Onämnt här går alla konfucianska, buddhistiska och daoistiska texter, som kräver ett eget inlägg. Och mycket mer. Noterbart är att de flesta titlarna ovan är från Norra Songdynastins tid. Songs mest berömda skribent är den konfucianske mästaren Zhu Xi, som levde under Norra Song men vars arbete lyftes fram till att bli konfucianska klassiker under södra Song.
Mycket mer om litteraturen under Song finns på chinaknowledge.de. Det är Dr. Ulrich Theobald vid Tübingens universitet som sammanställt en lärorik webbsida för Kinastudier.
4 april 2014
22 mars 2014
Songdynastin
Norra Songdynastin, 960-1127, Södra Songdynastin, 1127-1279. Min huvudreferens är Diether Kuhn som uppenbart är mycket imponerad av Songdynastin. Han inleder sammanfattningen i sin bok med att säga att Songdynastin för tusen år sedan"emerged as the most advanced civilization on earth" och han menar till och med att Songdynastin hade gemensamma drag med "enlightened modern capitalism".
Boken heter "The age of confucian rule, The Song transformation of China", Harvard UP, 2011.
Det är ett stort frågekomplex. Var Songdynastin på väg att hitta former för något som kunde ha blivit en industriell revolution? Och i så fall, vad var det som gjorde att den möjligheten inte fullföljdes? Samma fråga ställs av många historiker, till exempel av Clive Ponting i "World History" (Pimlico, 2001, sidan 378).
Joseph Needham ställde frågan i ett vetenskapshistoriskt perspektiv: “the essential problem is why modern science had not developed in Chinese civilization (or Indian) but only in Europe."? Nathan Sivin noterar att Needham även ställde en annan fråga “why, between the first century BC and the fifteenth century AD, Chinese civilization was much more efficient than occidental in applying human natural knowledge to practical human needs”. (Ref: Oxford)
Mitt inlägg den 1 mars om städernas utveckling illustrerar den dynamiska förändring i ekonomin i övergången från Tang till Song. Den japanska historikern Naito Torajiro (1866-1934) betonade att Tang-Song-övergången var en politisk förändring, från ett styre dominerat av flera mäktiga familjer, aristokrati, till ett mera tydligt envälde under kejsaren. Att lägga denna skillnad till grund för en historisk periodisering kallas för "Naito-hypotesen". Referens, J.A.G. Roberts, "A concise history of China", Harvard 1999. Dieter Kuhn nämner inte denna hypotes, han diskuterar inte periodisering på det viset.
I linje med tidigare funderingar byggda på Norths institutionella ekonomi (se t.ex. inlägg 12 juni 2011) så kan man fråga om övergången från Tang till Song ska ses som en övergång från en stabil naturlig stat till en mogen naturlig stat (via en konfliktfylld period). Något som skulle tala för det var att Song-enväldet ändå gav utrymme för visst oberoende. Diether Kuhn skriver att "Song China was netiher despotic nor totalitarian". Detta är ett tema att följa upp.
Men det finns många andra teman som är intressanta:
Demografi. Kina med ca 100 miljoner människor utgjorde mer än en tredjedel av jordens befolkning år 1100 och 1187. Men variationerna var kraftiga, krigs och nödåren runt 1127 förde ner befolkningstalen kraftigt och 1292 så var talen nere mot 70 miljoner.
En trend var en betydande omfördelning från norra Kina till södra. År 5 var det 10 procent och år 740 var det 40 procent som levde i söder. År 1100 levde 75 procent av Kinas 100 miljoner människor söder om floderna Huai och Han.
Migration. År 1127 då Jurchen erövrade norra territoriet flyttade miljoner människor söderut. Nomadernas förflyttningar resulterade alltså även i betydande migration av Hankineser.
Klimat. Snöstormar och översvämningar under början av 1100-talet. Den medeltida värmeperioden gynnade Tang, men även södra Song, över normalperioden nådde temperaturen åren 950-1000 och ca 1210-1250. Och om vädret som gynnade Djingis Khan kan man läsa här BBC om mongoliskt väder baserat på forskning på årsringar.
Översvämningar orsakades även medvetet av Song, när Gula floden leddes om som ett led i att skapa ett försvar mot Jurchen. Gula flodens nyckfullhet bidrog till att folk flyttade söderut.
Elit replacement, Jurchens övertagande av norra Kina. Jins befolkning år 1187 bestod av 40 miljoner Hankineser som lydde under 4 miljoner Jurchen. Och sedan mongolernas erövring av hela Kina.
Organisation för produktion. Läs om järnhantering i inlägg 18/8 2013 och transportsystem med kanaler i inlägg 1/3 2014. Men exemplen kan göras många, sidenproduktion, celadonkeramik, vapenteknologi mm
Kvinnans roll Seden att binda fötterna växte fram under Songdynastin. Även om kvinnlig äganderätt existerade så var konfucianismens krav på mannens överordnad något som begränsade kvinnorna jämfört med tidigare under Tang.
Bibliotek och böcker. Boktryckarkonsten utvecklades, med upplagor på tiotusentals exemplar. På papper givetvis, vid detta laget en gammal kinesisk uppfinning. Papperstillverkning var utvecklat redan på 100-talet. Konfucianska och buddhistiska klassiker trycktes upp, men även olika uppslagsverk, poesi osv. Det kejserliga biblioteket var viktigast, men bibliotek fanns i de konfucianska templen, i buddhistiska kloster och många privata hem. Ett slags naturhistoriskt översiktsverk kombinerat med essä-samling var skriften "Meng xi bitan" av Shen Gua. Han skrev dessa "Samtal med penseln vid drömbäcken" mellan 1086-1093. Diether Kuhn kallar den det viktigaste bidraget i en "Confucian based Song-Enlightment". Bland annat beskrivs där tryckning med lösa typer av lera satta i järnramar, utförd av Bi Sheng år 1040. Kompassen och den första kända beskrivningen av dess missvisning finns också med i Shen Guas bok.
Utbildningsväsendet. Karakteristiskt för Song var att examineringssystemet utvecklades, vilket syftade till att byråkratin skulle baseras på ett meriter, inte på släktband. Under reformatorn Wang Anshi (1021-1086) utvecklades en mer praktisk utbildningsplan som bidrog till det tekniska och ekonomiska lyftet.
Idéhistoria. Neo-konfucianismens portalfigur mästaren Xhu Xi levde 1130-1200. Hans "Kommentarer till de fyra böckerna" kom att utgöra grunden i utbildningsväsendet. Det var en logiskt ordnad version av den antika konfucianismen men som påverkats av buddhism och taoism och blivit mer anpassad till förhållandena under 1100-talet. Han motarbetades under sin livstid men kejsaren Lizong, som regerade 1224-1264, lyfte upp hans verk genom officiella beslut. "Daouxe" blev lärdomens väg.
Året 1220 som jag haft som referenspunkt hade ingen särskild vikt för Songdynastin. Kejsaren Ningzong regerade 1195-1224 som den 13:de kejsaren av Huset Zhou. Efter det misslyckade anfallet mot Jin 1206 ökade kostnaderna dramatiskt för tributen till Jin. Södra Songs "guldålder" som det brukar kallas, inföll under kejsar Xiaozong (1163-1190). Under hans tid höll fredsavtalen med grannarna och en satsning på handel över havet gjordes. Norra Songs mest kända kejsare var grundarna av dynastin, bröderna Taizu (960-976) och Taizong (976-997), bägge militärer som konsoliderade ett splittrat Kina. Taizong var inte bara militär, han hade studerat enligt konfuciansk läroplan (och han var skicklig på kinesiskt schack). Flera andra kejsare hade långa och relativt fredliga styrelseperioder, till exempel kejsaren Renzong (1022-1063). Under hans regeringstid (och hans efterföljare Shenzong 1068-1085) uppmuntrades reformer och vetenskap, exemplifierat av namn som Wang Anshi, Shen Gua, filosofen och matematikern Shao Yong och astronomen Su Song.
Hade Songdynastin med 18 kejsare med sammanlagt 319 år vid makten lyckats ta sig ur Ibn Khalduns cykel av uppgång och fall på fem generationer? Det beror lite på hur man bedömer förlusten av norra Kina till Jurchen. Det är främst denna förlust och sedan den totala förlusten mot mongolerna, som fått Songdynastins annars så framgångsrika arv att beskrivas negativt av senare officiella kinesiska historiker. Enligt kinesisk dynastilära följs en dynastis uppgång i yin av dess nedgång i yang. Det kan ta två eller 20 generationer, det avgörs av himlens mandat. Det låg givetvis i den senare dynastins intresse att visa på varför himlens mandat gick förlorat, vilket återspeglas i de officiella historieskrivningarna.
Fotnot: Song stavas dynastin med pinyin-stavningsregler. Med Wade-Giles-metoden blir det Sung-dynastin.
Boken heter "The age of confucian rule, The Song transformation of China", Harvard UP, 2011.
Det är ett stort frågekomplex. Var Songdynastin på väg att hitta former för något som kunde ha blivit en industriell revolution? Och i så fall, vad var det som gjorde att den möjligheten inte fullföljdes? Samma fråga ställs av många historiker, till exempel av Clive Ponting i "World History" (Pimlico, 2001, sidan 378).
Joseph Needham ställde frågan i ett vetenskapshistoriskt perspektiv: “the essential problem is why modern science had not developed in Chinese civilization (or Indian) but only in Europe."? Nathan Sivin noterar att Needham även ställde en annan fråga “why, between the first century BC and the fifteenth century AD, Chinese civilization was much more efficient than occidental in applying human natural knowledge to practical human needs”. (Ref: Oxford)
Mitt inlägg den 1 mars om städernas utveckling illustrerar den dynamiska förändring i ekonomin i övergången från Tang till Song. Den japanska historikern Naito Torajiro (1866-1934) betonade att Tang-Song-övergången var en politisk förändring, från ett styre dominerat av flera mäktiga familjer, aristokrati, till ett mera tydligt envälde under kejsaren. Att lägga denna skillnad till grund för en historisk periodisering kallas för "Naito-hypotesen". Referens, J.A.G. Roberts, "A concise history of China", Harvard 1999. Dieter Kuhn nämner inte denna hypotes, han diskuterar inte periodisering på det viset.
I linje med tidigare funderingar byggda på Norths institutionella ekonomi (se t.ex. inlägg 12 juni 2011) så kan man fråga om övergången från Tang till Song ska ses som en övergång från en stabil naturlig stat till en mogen naturlig stat (via en konfliktfylld period). Något som skulle tala för det var att Song-enväldet ändå gav utrymme för visst oberoende. Diether Kuhn skriver att "Song China was netiher despotic nor totalitarian". Detta är ett tema att följa upp.
Men det finns många andra teman som är intressanta:
Demografi. Kina med ca 100 miljoner människor utgjorde mer än en tredjedel av jordens befolkning år 1100 och 1187. Men variationerna var kraftiga, krigs och nödåren runt 1127 förde ner befolkningstalen kraftigt och 1292 så var talen nere mot 70 miljoner.
En trend var en betydande omfördelning från norra Kina till södra. År 5 var det 10 procent och år 740 var det 40 procent som levde i söder. År 1100 levde 75 procent av Kinas 100 miljoner människor söder om floderna Huai och Han.
Migration. År 1127 då Jurchen erövrade norra territoriet flyttade miljoner människor söderut. Nomadernas förflyttningar resulterade alltså även i betydande migration av Hankineser.
Klimat. Snöstormar och översvämningar under början av 1100-talet. Den medeltida värmeperioden gynnade Tang, men även södra Song, över normalperioden nådde temperaturen åren 950-1000 och ca 1210-1250. Och om vädret som gynnade Djingis Khan kan man läsa här BBC om mongoliskt väder baserat på forskning på årsringar.
Översvämningar orsakades även medvetet av Song, när Gula floden leddes om som ett led i att skapa ett försvar mot Jurchen. Gula flodens nyckfullhet bidrog till att folk flyttade söderut.
Elit replacement, Jurchens övertagande av norra Kina. Jins befolkning år 1187 bestod av 40 miljoner Hankineser som lydde under 4 miljoner Jurchen. Och sedan mongolernas erövring av hela Kina.
Organisation för produktion. Läs om järnhantering i inlägg 18/8 2013 och transportsystem med kanaler i inlägg 1/3 2014. Men exemplen kan göras många, sidenproduktion, celadonkeramik, vapenteknologi mm
Kvinnans roll Seden att binda fötterna växte fram under Songdynastin. Även om kvinnlig äganderätt existerade så var konfucianismens krav på mannens överordnad något som begränsade kvinnorna jämfört med tidigare under Tang.
Bibliotek och böcker. Boktryckarkonsten utvecklades, med upplagor på tiotusentals exemplar. På papper givetvis, vid detta laget en gammal kinesisk uppfinning. Papperstillverkning var utvecklat redan på 100-talet. Konfucianska och buddhistiska klassiker trycktes upp, men även olika uppslagsverk, poesi osv. Det kejserliga biblioteket var viktigast, men bibliotek fanns i de konfucianska templen, i buddhistiska kloster och många privata hem. Ett slags naturhistoriskt översiktsverk kombinerat med essä-samling var skriften "Meng xi bitan" av Shen Gua. Han skrev dessa "Samtal med penseln vid drömbäcken" mellan 1086-1093. Diether Kuhn kallar den det viktigaste bidraget i en "Confucian based Song-Enlightment". Bland annat beskrivs där tryckning med lösa typer av lera satta i järnramar, utförd av Bi Sheng år 1040. Kompassen och den första kända beskrivningen av dess missvisning finns också med i Shen Guas bok.
Utbildningsväsendet. Karakteristiskt för Song var att examineringssystemet utvecklades, vilket syftade till att byråkratin skulle baseras på ett meriter, inte på släktband. Under reformatorn Wang Anshi (1021-1086) utvecklades en mer praktisk utbildningsplan som bidrog till det tekniska och ekonomiska lyftet.
Idéhistoria. Neo-konfucianismens portalfigur mästaren Xhu Xi levde 1130-1200. Hans "Kommentarer till de fyra böckerna" kom att utgöra grunden i utbildningsväsendet. Det var en logiskt ordnad version av den antika konfucianismen men som påverkats av buddhism och taoism och blivit mer anpassad till förhållandena under 1100-talet. Han motarbetades under sin livstid men kejsaren Lizong, som regerade 1224-1264, lyfte upp hans verk genom officiella beslut. "Daouxe" blev lärdomens väg.
Året 1220 som jag haft som referenspunkt hade ingen särskild vikt för Songdynastin. Kejsaren Ningzong regerade 1195-1224 som den 13:de kejsaren av Huset Zhou. Efter det misslyckade anfallet mot Jin 1206 ökade kostnaderna dramatiskt för tributen till Jin. Södra Songs "guldålder" som det brukar kallas, inföll under kejsar Xiaozong (1163-1190). Under hans tid höll fredsavtalen med grannarna och en satsning på handel över havet gjordes. Norra Songs mest kända kejsare var grundarna av dynastin, bröderna Taizu (960-976) och Taizong (976-997), bägge militärer som konsoliderade ett splittrat Kina. Taizong var inte bara militär, han hade studerat enligt konfuciansk läroplan (och han var skicklig på kinesiskt schack). Flera andra kejsare hade långa och relativt fredliga styrelseperioder, till exempel kejsaren Renzong (1022-1063). Under hans regeringstid (och hans efterföljare Shenzong 1068-1085) uppmuntrades reformer och vetenskap, exemplifierat av namn som Wang Anshi, Shen Gua, filosofen och matematikern Shao Yong och astronomen Su Song.
Hade Songdynastin med 18 kejsare med sammanlagt 319 år vid makten lyckats ta sig ur Ibn Khalduns cykel av uppgång och fall på fem generationer? Det beror lite på hur man bedömer förlusten av norra Kina till Jurchen. Det är främst denna förlust och sedan den totala förlusten mot mongolerna, som fått Songdynastins annars så framgångsrika arv att beskrivas negativt av senare officiella kinesiska historiker. Enligt kinesisk dynastilära följs en dynastis uppgång i yin av dess nedgång i yang. Det kan ta två eller 20 generationer, det avgörs av himlens mandat. Det låg givetvis i den senare dynastins intresse att visa på varför himlens mandat gick förlorat, vilket återspeglas i de officiella historieskrivningarna.
Fotnot: Song stavas dynastin med pinyin-stavningsregler. Med Wade-Giles-metoden blir det Sung-dynastin.
16 mars 2014
Klimatet idag
Karin Bojs skriver idag i DN att Keelingkurvan för koldioxid i luften nu passerat 400 ppm. Hon vill att vi ska studera IPCCs rapport 5:2 som kommer i slutet på mars.
Värdet på Keelingkurvan 14 mars 2014 var 399,97 ppm. keelingcurve.ucsd.edu
Keelingkurvan presenteras även här: Scripps CO2 Program
IPCCs rapport 5:2 behandlar "Impact, Adaption and Vulnerability", presskonferensen är bokad till 31 mars.
IPCCs rapport 5:3 kommer att vara väl så viktig, "Mitigation of Climate Change", presskonferens 13 april.
Värdet på Keelingkurvan 14 mars 2014 var 399,97 ppm. keelingcurve.ucsd.edu
Keelingkurvan presenteras även här: Scripps CO2 Program
IPCCs rapport 5:2 behandlar "Impact, Adaption and Vulnerability", presskonferensen är bokad till 31 mars.
IPCCs rapport 5:3 kommer att vara väl så viktig, "Mitigation of Climate Change", presskonferens 13 april.
1 mars 2014
Tre städer i Kina 1220 och det stora kanalsystemet
Hur ska man visa vägen in till världens rikaste och mest avancerade land år 1220 - den södra Song-dynastin i Kina? Tre städer kan lyftas fram som en historisk väg: Tangdynastins Chang'an, Norra Songdynastins Kaifeng fram till södra Songs huvudstad Hangzhou.
Diether Kuhn beskriver de tre städerna i "The Age of Confucian Rule", Harvard University Press, 2009. I kapitlet "Transforming the capitals" fångar han den urbana utveckling från det aristokratiska stora imperiet Tang till det "lilla" men dynamiska södra Song. Här följer en mycket kort sammanfattning samt några försök att ange resvägen från Chang'an ner till Hangzhou vid havet. Mer om Chang'an finns i inlägg 21/2 2011, om Kaifeng och Hangzhou 7/11 2012.
Chang'an, dagens Xian, var den gamla Tangdynastins huvudstad, raserad år 904. År 1220 var platsen en skugga av sin forna storhet, men munkkloster som de med de berömda pagoderna "stora och lilla vildgåsen" och ruinerna av den 35 km långa stadsmuren vittnade om att här hade världens största stad legat. När staden var sidenvägens början var den ett mönstergillt rutmönster av 110 muromgärdade distrikt där närmast en militärisk ordning rådde. Trumpetfanfarer klargjorde när portarna i murarna öppnades och stängdes. Många människor levde sina liv inom ett distrikt och hade små möjligheter att passera portarna och göra besök på andra sidan distriktsmuren. Stadens geometri symboliserade dess betydelse som kejsarstaden, himmelens sons boning, och stadsplanen följde klassiska astrologiska anvisningar och heliga tal som tre, nio och tolv.
Kaifeng (som haft så många namn att jag håller mig till det som används idag) skulle ha byggts lika kvadratiskt mönstergillt som Chang'an. När staden år 955 skulle expandera för att bli huvudstad byggdes en kvadratisk mur 2 km utanför den existerande stadsmuren, totalt 27 km lång. Men privat äganderätt hade uppkommit på ett vis som omöjliggjorde centralstyrd stadsplanering som på Tangdynastins tid. Innanför muren växte det fram ett oregelbundet och mer kommersiellt styrt nätverk av byggnader och handel bedrevs även utanför officiellt godkända marknader. Under Norra Songdynastin (960-1127) växte Kaifeng till världens största stad. Kina var det mest urbaniserade området i världen vid denna tid. Ref. Tertius Chandler's compilation of the population of cities throughout history, Four Thousand Years of Urban Growth: An Historical Census.
Hangzhou, som då hette Lin'an, var störst i världen från 1180-1315, då Kairo började tävla i storlek. När Songdynastin flydde till Hangzhou 1127 så ledde det till att denna stad nära havet plötsligt skulle byggas enligt de himmelska principerna. Det gick inte alls, stadsplanen fick anpassas till närliggande berg, en sjö och floden Qintang. Ur försvarssynvinkel var dock läget mycket bättre än Kaifengs, som låg oskyddat på slätten. Hangzhous kejsaraveny kunde inte anläggas i rak nord-sydlig riktning utan gjorde en krok. Kartor över staden fick försöka anpassa verkligheten till de krav som traditionen ställde, och rätade ut en del av det krokiga. Hus byggdes i två våningar eftersom det saknades plats för utbredda envåningshus. Staden genomkorsades av kanaler. Luc Normand Tellier skriver i "Urban World History" att staden runt 1275 hade 347 broar och 350000 invånare, och att det då i Kina fanns ytterligare 5-6 städer med 200000 invånare. Många högre befolkningstal anges, mellan 800 000 upp till 2 miljoner. En översikt finns på wikipedia "List of largest cities throughout history".
Om Kaifeng hade varit en viktig handelsplats var Hangzhou ännu mer dynamisk, och med en annan tillgång till handel via sjöfart. Songdynastin använde sedlar av papper, tillverkning skedde i en form av gillen som Kuhn kallar "workshop conscripts" och handel bedrevs av familjeägda handelshus. Södra Song anses av flera historiker ha varit nära att ta ett steg in i mera moderna produktionsformer, en fråga som är värd att återkomma till.
Men uppgiften nu var att redogöra lite för vägen till Hangzhou och kanalsystemet.
Resvägen från Chang'an via Kaifeng till Hangzhou skulle ha gått via ytterligare två historiska huvudstäder: Luoyang och Nanjing. Tänk att du kom längs sidenvägarna, ner genom Gansukorridoren till floden Weis dalgång. Du passerade där den förstörda staden Chang'an, den historiska huvudstaden för Handynastin och Tang. Floden Wei rinner vidare in i den stora Gula floden. 38 mil nedströms Chang'an låg och ligger Luoyang, tidvis huvudstad i olika riken. Under Tangdynastin kallades staden "Dongdu" och för Norra Songydynastin var staden "den östra huvudstaden". Luoyang ligger vid ett biflöde, floden Luo, men nära Gula floden. Därifrån var det 20 mil ner till Kaifeng, som år 1220 var Jindynastins huvudstad. (åren 1127-1234). Nästa etapp skulle ha varit svårare, då Bian-kanalen från Kaifeng ner till södra Song var avstängd på grund av konfliketerna mellan Jindynastin och södra Song. Sannolikt fick man bitvis ta landvägen de 62 milen. Men väl i Nanjing kunde man sedan fortsätta på kanalbåt, 30 mil från Nanjing till Hangzhou.
Om denna resa startade längs sidenvägarna kom du alltså från mongolkontrollerat område. Därifrån in i riket Xi Xia, de buddhistiska tanguternas rike runt Gansu och norr därom. Tanguterna var sedan år 1210 vasaller under Djingis Khan och när de inte ställde upp på hans mobiliseringskrav för kriget i Khwarezm 1220 blev de senare attackerade och kort efter Djingis Khans död 1227 besegrade och massakrerade. Väl så aktiva i denna massaker var inte bara mongoler utan även deras lojala vasaller, som uighurerna.
Resan fortsatte sedan in i Jindynastins område. Jinriket styrdes av jurchen (det folk som senare blev manchu), nomadfolket som först besegrat Liaodynastin (khitanerna, 907-1125) och sedan drivit Songdynastin söderut. Även jurchen stod under press från Djingis Khans mongoler och 1234 så störtades Jindynastin. Songdynastins stod under ett ständigt militärt hot från rikena i norr, till skillnad från Tang som under sin starka period aggresivt anföll norr och västerut. Song förde krig och skrev fredsavtal med Liao, Xi Xia och Jin. Slutligen kom mongolerna som besegrade Song 1279. Intressant är att det tog tid, från 1234 då Jin besegrats av mongolerna fram till att Kublai khan proklamerade Yuan-dynastin 1271, general Bayan intog Hangzhou 1276 och det slutliga sjöslaget vid Yaishan 1279. Songdynastins ädlingar begick där självmord. Chang'an och Kaifeng hade förlorat sin betydelse. Men Hangzhou fortsatte att vara en viktig handelsstad.
En karta över kanalerna finns här :Stora kanalen
På kartan är Yangzhou utmärkt, Nanjing ligger 10 mil inåt landet.
Songdynastin utmärks av en stark teknologisk och organisatorisk utveckling. Som exempel på det är uppfinningen år 984 av slussen på två slussportar. I "China, land of discovery and invention", Robert K.G. Temple, 1986, baserat på Joseph Needham, anges att slussen uppfanns av en namngiven transporttjänsteman, Ch'iao Wei-Yo. Tidigare hade man antingen använt dammluckor som öppnades och båtarna fick försöka klara sig i forsen som bildades, eller så hade man dragit pråmarna över förberedda dragbanor av sten. Bägge metoderna innebar risker för att pråmen skulle skadas. Enligt Temple så fanns det organiserade ligor beredda att stjäla lasten där pråmarna gick sönder, något som sattes i system så att man medvetet använde skadade pråmar för att komma åt lasterna. Ch'iao Wei-Yo hade föresatt sig att minska detta svinn och organiserade byggandet av två dammluckor inom kort avstånd (ca. 80 m). Slussen innebar inte bara att pråmarna klarade sig utan mycket vatten kunde sparas. Pråmarna kunde byggas större. Temple citerar en skrift från 1086 som anger att båtarna tidigare lastade 21 ton men att nu kunde de statliga pråmarna lasta 49 ton och vissa privata båtar så mycket som 113 ton. Dieter Kuhn berättar att passagerarfartyg kunde vara 90 meter långa och ta 800 passagerare på två däck. På Yangtzefloden (Changjiang) fanns lastfartyg som tog upp till 600 ton! Under Song byggdes många slussar, den stora kanalen ligger som högst över 40 meter över havsytan. Under reträtten 1127 förstörde Song vissa uppbyggda flodbankar längs Huanghe (Gula floden) vilket gjorde att den bytte lopp och kom att sabotera en del av kanalsystemet. När mongolerna tog över lät general Bayan på Kublai Khans order utveckla kanalerna för transporter upp till den nya huvudstaden, dagens Beijing. (De kanaler som är markerade som Yuan på kartan i länken). Ansvarig för mycket av detta arbete var den berömda matematikern Guo Shoujing (1231–1316).
Mer om Beijings kanaler och vattenvägar finns på denna privata hemsida med många fina bilder: Beijings waterways
Men allt mer transporter fördes över till fartyg på havet och på kanalerna användes åter mindre båtar. Underhållet av slussarna förföll. Enligt Temple var det därför inte konstigt att det inte stod klart i Europa att inspirationen till slussen kom från Kina.
I Europa byggdes den första slussen nära Utrecht 1373. Tidpunkten talar för att idén kan ha kommit från Kina, eftersom resorna till Kina blivit fler vid denna tid. Lilla Edets sluss från 1607 är den första svenska slussen.
Diether Kuhn beskriver de tre städerna i "The Age of Confucian Rule", Harvard University Press, 2009. I kapitlet "Transforming the capitals" fångar han den urbana utveckling från det aristokratiska stora imperiet Tang till det "lilla" men dynamiska södra Song. Här följer en mycket kort sammanfattning samt några försök att ange resvägen från Chang'an ner till Hangzhou vid havet. Mer om Chang'an finns i inlägg 21/2 2011, om Kaifeng och Hangzhou 7/11 2012.
Chang'an, dagens Xian, var den gamla Tangdynastins huvudstad, raserad år 904. År 1220 var platsen en skugga av sin forna storhet, men munkkloster som de med de berömda pagoderna "stora och lilla vildgåsen" och ruinerna av den 35 km långa stadsmuren vittnade om att här hade världens största stad legat. När staden var sidenvägens början var den ett mönstergillt rutmönster av 110 muromgärdade distrikt där närmast en militärisk ordning rådde. Trumpetfanfarer klargjorde när portarna i murarna öppnades och stängdes. Många människor levde sina liv inom ett distrikt och hade små möjligheter att passera portarna och göra besök på andra sidan distriktsmuren. Stadens geometri symboliserade dess betydelse som kejsarstaden, himmelens sons boning, och stadsplanen följde klassiska astrologiska anvisningar och heliga tal som tre, nio och tolv.
Kaifeng (som haft så många namn att jag håller mig till det som används idag) skulle ha byggts lika kvadratiskt mönstergillt som Chang'an. När staden år 955 skulle expandera för att bli huvudstad byggdes en kvadratisk mur 2 km utanför den existerande stadsmuren, totalt 27 km lång. Men privat äganderätt hade uppkommit på ett vis som omöjliggjorde centralstyrd stadsplanering som på Tangdynastins tid. Innanför muren växte det fram ett oregelbundet och mer kommersiellt styrt nätverk av byggnader och handel bedrevs även utanför officiellt godkända marknader. Under Norra Songdynastin (960-1127) växte Kaifeng till världens största stad. Kina var det mest urbaniserade området i världen vid denna tid. Ref. Tertius Chandler's compilation of the population of cities throughout history, Four Thousand Years of Urban Growth: An Historical Census.
Hangzhou, som då hette Lin'an, var störst i världen från 1180-1315, då Kairo började tävla i storlek. När Songdynastin flydde till Hangzhou 1127 så ledde det till att denna stad nära havet plötsligt skulle byggas enligt de himmelska principerna. Det gick inte alls, stadsplanen fick anpassas till närliggande berg, en sjö och floden Qintang. Ur försvarssynvinkel var dock läget mycket bättre än Kaifengs, som låg oskyddat på slätten. Hangzhous kejsaraveny kunde inte anläggas i rak nord-sydlig riktning utan gjorde en krok. Kartor över staden fick försöka anpassa verkligheten till de krav som traditionen ställde, och rätade ut en del av det krokiga. Hus byggdes i två våningar eftersom det saknades plats för utbredda envåningshus. Staden genomkorsades av kanaler. Luc Normand Tellier skriver i "Urban World History" att staden runt 1275 hade 347 broar och 350000 invånare, och att det då i Kina fanns ytterligare 5-6 städer med 200000 invånare. Många högre befolkningstal anges, mellan 800 000 upp till 2 miljoner. En översikt finns på wikipedia "List of largest cities throughout history".
Om Kaifeng hade varit en viktig handelsplats var Hangzhou ännu mer dynamisk, och med en annan tillgång till handel via sjöfart. Songdynastin använde sedlar av papper, tillverkning skedde i en form av gillen som Kuhn kallar "workshop conscripts" och handel bedrevs av familjeägda handelshus. Södra Song anses av flera historiker ha varit nära att ta ett steg in i mera moderna produktionsformer, en fråga som är värd att återkomma till.
Men uppgiften nu var att redogöra lite för vägen till Hangzhou och kanalsystemet.
Resvägen från Chang'an via Kaifeng till Hangzhou skulle ha gått via ytterligare två historiska huvudstäder: Luoyang och Nanjing. Tänk att du kom längs sidenvägarna, ner genom Gansukorridoren till floden Weis dalgång. Du passerade där den förstörda staden Chang'an, den historiska huvudstaden för Handynastin och Tang. Floden Wei rinner vidare in i den stora Gula floden. 38 mil nedströms Chang'an låg och ligger Luoyang, tidvis huvudstad i olika riken. Under Tangdynastin kallades staden "Dongdu" och för Norra Songydynastin var staden "den östra huvudstaden". Luoyang ligger vid ett biflöde, floden Luo, men nära Gula floden. Därifrån var det 20 mil ner till Kaifeng, som år 1220 var Jindynastins huvudstad. (åren 1127-1234). Nästa etapp skulle ha varit svårare, då Bian-kanalen från Kaifeng ner till södra Song var avstängd på grund av konfliketerna mellan Jindynastin och södra Song. Sannolikt fick man bitvis ta landvägen de 62 milen. Men väl i Nanjing kunde man sedan fortsätta på kanalbåt, 30 mil från Nanjing till Hangzhou.
Om denna resa startade längs sidenvägarna kom du alltså från mongolkontrollerat område. Därifrån in i riket Xi Xia, de buddhistiska tanguternas rike runt Gansu och norr därom. Tanguterna var sedan år 1210 vasaller under Djingis Khan och när de inte ställde upp på hans mobiliseringskrav för kriget i Khwarezm 1220 blev de senare attackerade och kort efter Djingis Khans död 1227 besegrade och massakrerade. Väl så aktiva i denna massaker var inte bara mongoler utan även deras lojala vasaller, som uighurerna.
Resan fortsatte sedan in i Jindynastins område. Jinriket styrdes av jurchen (det folk som senare blev manchu), nomadfolket som först besegrat Liaodynastin (khitanerna, 907-1125) och sedan drivit Songdynastin söderut. Även jurchen stod under press från Djingis Khans mongoler och 1234 så störtades Jindynastin. Songdynastins stod under ett ständigt militärt hot från rikena i norr, till skillnad från Tang som under sin starka period aggresivt anföll norr och västerut. Song förde krig och skrev fredsavtal med Liao, Xi Xia och Jin. Slutligen kom mongolerna som besegrade Song 1279. Intressant är att det tog tid, från 1234 då Jin besegrats av mongolerna fram till att Kublai khan proklamerade Yuan-dynastin 1271, general Bayan intog Hangzhou 1276 och det slutliga sjöslaget vid Yaishan 1279. Songdynastins ädlingar begick där självmord. Chang'an och Kaifeng hade förlorat sin betydelse. Men Hangzhou fortsatte att vara en viktig handelsstad.
En karta över kanalerna finns här :Stora kanalen
På kartan är Yangzhou utmärkt, Nanjing ligger 10 mil inåt landet.
Songdynastin utmärks av en stark teknologisk och organisatorisk utveckling. Som exempel på det är uppfinningen år 984 av slussen på två slussportar. I "China, land of discovery and invention", Robert K.G. Temple, 1986, baserat på Joseph Needham, anges att slussen uppfanns av en namngiven transporttjänsteman, Ch'iao Wei-Yo. Tidigare hade man antingen använt dammluckor som öppnades och båtarna fick försöka klara sig i forsen som bildades, eller så hade man dragit pråmarna över förberedda dragbanor av sten. Bägge metoderna innebar risker för att pråmen skulle skadas. Enligt Temple så fanns det organiserade ligor beredda att stjäla lasten där pråmarna gick sönder, något som sattes i system så att man medvetet använde skadade pråmar för att komma åt lasterna. Ch'iao Wei-Yo hade föresatt sig att minska detta svinn och organiserade byggandet av två dammluckor inom kort avstånd (ca. 80 m). Slussen innebar inte bara att pråmarna klarade sig utan mycket vatten kunde sparas. Pråmarna kunde byggas större. Temple citerar en skrift från 1086 som anger att båtarna tidigare lastade 21 ton men att nu kunde de statliga pråmarna lasta 49 ton och vissa privata båtar så mycket som 113 ton. Dieter Kuhn berättar att passagerarfartyg kunde vara 90 meter långa och ta 800 passagerare på två däck. På Yangtzefloden (Changjiang) fanns lastfartyg som tog upp till 600 ton! Under Song byggdes många slussar, den stora kanalen ligger som högst över 40 meter över havsytan. Under reträtten 1127 förstörde Song vissa uppbyggda flodbankar längs Huanghe (Gula floden) vilket gjorde att den bytte lopp och kom att sabotera en del av kanalsystemet. När mongolerna tog över lät general Bayan på Kublai Khans order utveckla kanalerna för transporter upp till den nya huvudstaden, dagens Beijing. (De kanaler som är markerade som Yuan på kartan i länken). Ansvarig för mycket av detta arbete var den berömda matematikern Guo Shoujing (1231–1316).
Mer om Beijings kanaler och vattenvägar finns på denna privata hemsida med många fina bilder: Beijings waterways
Men allt mer transporter fördes över till fartyg på havet och på kanalerna användes åter mindre båtar. Underhållet av slussarna förföll. Enligt Temple var det därför inte konstigt att det inte stod klart i Europa att inspirationen till slussen kom från Kina.
I Europa byggdes den första slussen nära Utrecht 1373. Tidpunkten talar för att idén kan ha kommit från Kina, eftersom resorna till Kina blivit fler vid denna tid. Lilla Edets sluss från 1607 är den första svenska slussen.
För den som vill fördjupa sig i ämnet gamla kanaler: "Water Engineering in Ancient Civilizations: 5,000 Years of History" av Pierre-Louis Viollet.
17 september 2013
Valdemar I av Kiev och religionerna
Rus låg på 900-talet i korsdraget mellan flera av de stora religionerna.
Enligt Robert Ferguson i "The Hammer and the Cross" (Penguin 2010) så ordnade Valdemar I (958-1015, regent från 980) en utfrågning mellan fyra religioner år 987. Han hade försökt återinföra hedendomen i rusernas Kiev när han kom till makten, och lyft fram guden Perun (en slavisk variant av Tor). Det visade sig vara politiskt ur fas med en omvärld som i allt högre grad tillhörde bokstavsreligionerna. I söder grekiskt-ortodox kristendom och islam, i väster katolsk kristendom (Mieszko i Polen och Géza i Ungern) och även i öster, där kazarerna valt judendomen.
Valdemars farmor Helga var drottning till kung Ingvar I i Kiev (Igor) från 912 (eller från 941 beroende på källa) och sedan regent (kungamoder) i Kiev 945-962. Helga var av svensk härkomst, född i staden Pskov, en stad som är en av de äldsta i Ryssland (se även Isborsks fästning ). Hon har gått till historien som Sankta Olga, hon lät döpa sig i Konstantinopel 957. Ferguson berättar att hon organiserade ett effektivt skatteuppbördssystem, kanske som en följd av att hennes man Ingvar dödats under en resa för att samla in skatter. Kiev-Rus konsoliderades.
Valdemar hette nog egentligen ungefär Volodimir och Volodymyr kallas han i Ukraina idag. I rysk historia är han Vladimir den store. Hans far Svjatoslav hade tagit upp slaviska vanor men kanske ändå kan betraktas som "den siste vikingen". Volodymyr/Valdemar gick ett steg till mot kungamakt och slavifiering. Men han hade goda kontakter med Håkon Jarl som styrde områden i Norge 975-995. Håkon var vasall till Harald Blåtand (regent 958-986) men relativt oberoende. År 977 var Håkon i Götaland och Valdemar kom dit, mönstrade upp ett antal väringar med Håkons hjälp, och erövrade Kiev från sin bror. Sannolikt hade Valdemar klart för sig hur Harald Blåtand valt att kristna Danmark för att konsolidera sin makt gentemot den nye kejsaren Otto I som regerade 936-973 i det som blev tysk-romerska riket. Väringarna, både kristna och hedniska, var ostyriga och Valdemar skickar dem vidare till Miklagård där de fick tjänst i väringagardet.
Valdemar valde alltså när han tagit makten att satsa på sin egen krigsgud. Men tio år senare hade inte detta gett honom en grund till den obestridda maktposition som han eftersträvade. Enligt Ferguson, som refererar till "The Emergence of Rus" av Simon Franklin och Jonathan Shepard, så genomförde Valdemar en utredning för att förstå vilken religion som var mest lämpad. Resultatet är återgett som en god anekdot: Islam förkastades på grund av sitt alkoholförbud. Katolsk kristendom gillades inte på grund av krav på fasta. Judendomen föll på sin fokusering kring diaspora. Den grekisk-ortodoxe predikanten fick mera tid att göra intryck, till del kanske på grund av arvet från farmor Helga. Men sedan tillkom ganska övertygande diplomatiska initiativ från den bysantinske kejsar Basileios II. Han erbjöd sin syster Anna som gemål till Valdemar ifall Valdemar kunde hjälpa honom att ta tillbaka kontrollen över staden Cherson och Krimområdet där upproriska generaler tagit makten. Först måste Valdemar givetvis döpa sig enligt grekisk-ortodox ritual. Så skedde, Anna fick tåla att flytta till Valdemar i Kiev, Basileios konsoliderade Bysans kontroll i norra Svarta havet och ruserna blev grekisk-ortodoxa. Wikipedia har en lite annorlunda version av samma historia, där Valdmar först erövrar Cherson och sedan byter staden mot systern. Hur det gick med Anna berättar inte historien. Ruinerna i Cherson finns på bild här: Panoramabilder över Cherson.
Ferguson lägger till att ruserna valde att skriva sin liturgi på slaviska och inte på fornnordiska, något som gjorde assimileringen fullständig av de nordiska inslagen i det slaviska Rus. Fortfarande idag saknas det en bra översättning till svenska av den ortodoxa gudstjänsten (källa: ett finskt konstsamfund:ortodox gudstjänst på svenska).
Det finns andra exempel på "utredningar" av vilken religion som är bäst. Mongolerna ordnade ett slags tävlingar mellan företrädare för de olika religionerna på 1200-talet, det var öppna föreställningar och populär underhållning. Men ofta tillät de sedan olika folk att behålla sin tro. De såg inte att deras makt skulle kopplas till en religion, eller så var de likt Djingis Khan helt övertygade om att alla gudar i himlen utsett khanen att ha makt över alla folk. Valdemars utfrågning var inte en offentlig övning på det viset, och kanske är historien bara en efterkonstruktion för att rättfärdiga det val som framstod som självklart. Men det som skedde var att ett viktigt led i att Moskva skulle komma att bli "det tredje Rom".
Kyrkoslaviskan blev på detta vis ett av medeltidens viktigaste språk. Per-Arne Bodin, professor vid Slaviska institutionen vid Stockholms universitet, skriver i Forskning och Framsteg 6/2001 om detta. Han menar att munkarna som kom från Bysans till Kievriket inte förde med sig det grekiska antika arvet. Istället tog man avstånd från den antika hedendomen. Den rysk-ortodoxa tron blev utan den slags rationella teologi som i väst skapades tack vare att arvet från antiken utnyttjades (jämför inlägg 15/7 2013). Att kyrkoslaviskan ersatte grekiskan gjorde också att en språkbarriär uppstod gentemot den grekiska traditionen.Grekiska blev aldrig östeuropas latin.
Valdemar/Volodymyr hade minst tolv söner, med flera olika mödrar. Sönerna fick alla slaviska namn och var säkert övervägande kristna. Vilket inte hindrade dem från att kriga inbördes. Den mäktigaste av dem blev Jaroslav "den vise", furste i Kiev och Novgorod, som gifte sig med Ingegerd Olofsdotter (1001-1050). Hon var dotter till Olof Skötkonung, och gick till historien som Sankta Anna, beskyddare av byggandet av den berömda Sofia-katedralen i Kiev. Ingegärd (alias Irina, alias Anna, som då inte ska blandas ihop med Valdemars drottning Anna) fick nio barn. Av dessa blev tre av hennes söner led i Kievrikets regentlängd, och flera döttrar ingifta i andra kungahus (Ellisif med Harald Hårdråde, Anastasia med Ungerns Andreas I och Anna av Kiev (1030-1075) med Henrik I i Frankrike, och de fick sedan en son som blev kung Filip I av Frankrike.
En fosterson till Valdemar var Olav Tryggvasson. Han hade fått fly Norge och hamnat i Kiev. Olav "kråkben" blev kung i Norge 995-1000 och använda brutala metoder för att kristna motsträviga norska hedningar. Ovan nämnde Håkon jarl mördades. Olav dog vid sjöslaget vid Svolder år 1000, där han mötte en allians mellan Olof Skötkonung (kung av Svealand och Götaland) och Sven Tveskägg (kung av Danmark och från 1013 kung av England).
Olof och Sven dog 1014, Valdemar dog 1015, tre tunga namn under övergången från hednisk till kristen tid.
Kommentar 2014-12-20. När jag läser om detta inser jag att Valdemar/Volodymyrs obehagliga sidor som grym härskare inte framgår tillräckligt tydligt. Som jag noterat i annat inlägg (16/8 2014) är det svårt att alltid ta upp det våld som härskare uppvisar, ofta nog de som fått eftermälet "den store". Våldtäkten av Rogneda/Ragnhild av Polotsk (Jaroslavs mor) och mordet på hennes familj måste särskilt nämnas.
Kommentar 2017-04-17: FoF 4-2017 har en artikel av Per-Arne Bodin som berättar att Valdemar nu är huvudperson i en rysk film som heter "Viking", och en stor staty av honom har rests i Moskva. I Kiev har han stått staty sedan 1853.
Enligt Robert Ferguson i "The Hammer and the Cross" (Penguin 2010) så ordnade Valdemar I (958-1015, regent från 980) en utfrågning mellan fyra religioner år 987. Han hade försökt återinföra hedendomen i rusernas Kiev när han kom till makten, och lyft fram guden Perun (en slavisk variant av Tor). Det visade sig vara politiskt ur fas med en omvärld som i allt högre grad tillhörde bokstavsreligionerna. I söder grekiskt-ortodox kristendom och islam, i väster katolsk kristendom (Mieszko i Polen och Géza i Ungern) och även i öster, där kazarerna valt judendomen.
Valdemars farmor Helga var drottning till kung Ingvar I i Kiev (Igor) från 912 (eller från 941 beroende på källa) och sedan regent (kungamoder) i Kiev 945-962. Helga var av svensk härkomst, född i staden Pskov, en stad som är en av de äldsta i Ryssland (se även Isborsks fästning ). Hon har gått till historien som Sankta Olga, hon lät döpa sig i Konstantinopel 957. Ferguson berättar att hon organiserade ett effektivt skatteuppbördssystem, kanske som en följd av att hennes man Ingvar dödats under en resa för att samla in skatter. Kiev-Rus konsoliderades.
Valdemar hette nog egentligen ungefär Volodimir och Volodymyr kallas han i Ukraina idag. I rysk historia är han Vladimir den store. Hans far Svjatoslav hade tagit upp slaviska vanor men kanske ändå kan betraktas som "den siste vikingen". Volodymyr/Valdemar gick ett steg till mot kungamakt och slavifiering. Men han hade goda kontakter med Håkon Jarl som styrde områden i Norge 975-995. Håkon var vasall till Harald Blåtand (regent 958-986) men relativt oberoende. År 977 var Håkon i Götaland och Valdemar kom dit, mönstrade upp ett antal väringar med Håkons hjälp, och erövrade Kiev från sin bror. Sannolikt hade Valdemar klart för sig hur Harald Blåtand valt att kristna Danmark för att konsolidera sin makt gentemot den nye kejsaren Otto I som regerade 936-973 i det som blev tysk-romerska riket. Väringarna, både kristna och hedniska, var ostyriga och Valdemar skickar dem vidare till Miklagård där de fick tjänst i väringagardet.
Valdemar valde alltså när han tagit makten att satsa på sin egen krigsgud. Men tio år senare hade inte detta gett honom en grund till den obestridda maktposition som han eftersträvade. Enligt Ferguson, som refererar till "The Emergence of Rus" av Simon Franklin och Jonathan Shepard, så genomförde Valdemar en utredning för att förstå vilken religion som var mest lämpad. Resultatet är återgett som en god anekdot: Islam förkastades på grund av sitt alkoholförbud. Katolsk kristendom gillades inte på grund av krav på fasta. Judendomen föll på sin fokusering kring diaspora. Den grekisk-ortodoxe predikanten fick mera tid att göra intryck, till del kanske på grund av arvet från farmor Helga. Men sedan tillkom ganska övertygande diplomatiska initiativ från den bysantinske kejsar Basileios II. Han erbjöd sin syster Anna som gemål till Valdemar ifall Valdemar kunde hjälpa honom att ta tillbaka kontrollen över staden Cherson och Krimområdet där upproriska generaler tagit makten. Först måste Valdemar givetvis döpa sig enligt grekisk-ortodox ritual. Så skedde, Anna fick tåla att flytta till Valdemar i Kiev, Basileios konsoliderade Bysans kontroll i norra Svarta havet och ruserna blev grekisk-ortodoxa. Wikipedia har en lite annorlunda version av samma historia, där Valdmar först erövrar Cherson och sedan byter staden mot systern. Hur det gick med Anna berättar inte historien. Ruinerna i Cherson finns på bild här: Panoramabilder över Cherson.
Ferguson lägger till att ruserna valde att skriva sin liturgi på slaviska och inte på fornnordiska, något som gjorde assimileringen fullständig av de nordiska inslagen i det slaviska Rus. Fortfarande idag saknas det en bra översättning till svenska av den ortodoxa gudstjänsten (källa: ett finskt konstsamfund:ortodox gudstjänst på svenska).
Det finns andra exempel på "utredningar" av vilken religion som är bäst. Mongolerna ordnade ett slags tävlingar mellan företrädare för de olika religionerna på 1200-talet, det var öppna föreställningar och populär underhållning. Men ofta tillät de sedan olika folk att behålla sin tro. De såg inte att deras makt skulle kopplas till en religion, eller så var de likt Djingis Khan helt övertygade om att alla gudar i himlen utsett khanen att ha makt över alla folk. Valdemars utfrågning var inte en offentlig övning på det viset, och kanske är historien bara en efterkonstruktion för att rättfärdiga det val som framstod som självklart. Men det som skedde var att ett viktigt led i att Moskva skulle komma att bli "det tredje Rom".
Kyrkoslaviskan blev på detta vis ett av medeltidens viktigaste språk. Per-Arne Bodin, professor vid Slaviska institutionen vid Stockholms universitet, skriver i Forskning och Framsteg 6/2001 om detta. Han menar att munkarna som kom från Bysans till Kievriket inte förde med sig det grekiska antika arvet. Istället tog man avstånd från den antika hedendomen. Den rysk-ortodoxa tron blev utan den slags rationella teologi som i väst skapades tack vare att arvet från antiken utnyttjades (jämför inlägg 15/7 2013). Att kyrkoslaviskan ersatte grekiskan gjorde också att en språkbarriär uppstod gentemot den grekiska traditionen.Grekiska blev aldrig östeuropas latin.
Valdemar/Volodymyr hade minst tolv söner, med flera olika mödrar. Sönerna fick alla slaviska namn och var säkert övervägande kristna. Vilket inte hindrade dem från att kriga inbördes. Den mäktigaste av dem blev Jaroslav "den vise", furste i Kiev och Novgorod, som gifte sig med Ingegerd Olofsdotter (1001-1050). Hon var dotter till Olof Skötkonung, och gick till historien som Sankta Anna, beskyddare av byggandet av den berömda Sofia-katedralen i Kiev. Ingegärd (alias Irina, alias Anna, som då inte ska blandas ihop med Valdemars drottning Anna) fick nio barn. Av dessa blev tre av hennes söner led i Kievrikets regentlängd, och flera döttrar ingifta i andra kungahus (Ellisif med Harald Hårdråde, Anastasia med Ungerns Andreas I och Anna av Kiev (1030-1075) med Henrik I i Frankrike, och de fick sedan en son som blev kung Filip I av Frankrike.
En fosterson till Valdemar var Olav Tryggvasson. Han hade fått fly Norge och hamnat i Kiev. Olav "kråkben" blev kung i Norge 995-1000 och använda brutala metoder för att kristna motsträviga norska hedningar. Ovan nämnde Håkon jarl mördades. Olav dog vid sjöslaget vid Svolder år 1000, där han mötte en allians mellan Olof Skötkonung (kung av Svealand och Götaland) och Sven Tveskägg (kung av Danmark och från 1013 kung av England).
Olof och Sven dog 1014, Valdemar dog 1015, tre tunga namn under övergången från hednisk till kristen tid.
Kommentar 2014-12-20. När jag läser om detta inser jag att Valdemar/Volodymyrs obehagliga sidor som grym härskare inte framgår tillräckligt tydligt. Som jag noterat i annat inlägg (16/8 2014) är det svårt att alltid ta upp det våld som härskare uppvisar, ofta nog de som fått eftermälet "den store". Våldtäkten av Rogneda/Ragnhild av Polotsk (Jaroslavs mor) och mordet på hennes familj måste särskilt nämnas.
Kommentar 2017-04-17: FoF 4-2017 har en artikel av Per-Arne Bodin som berättar att Valdemar nu är huvudperson i en rysk film som heter "Viking", och en stor staty av honom har rests i Moskva. I Kiev har han stått staty sedan 1853.
2 september 2013
Runor i Stora Rytterne, Lundby, Västmanland
"Gudleif satte stav och stenar dessa efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdarike."
Texten börjar till vänster in den inre slingan och vänder sedan upp och ner tillbaka i den yttre. Längst ut till vänster har den som ristat runorna fått dåligt med plats och lyckats skriva in det sista ordet i budskapet: "karusm". Syns i närbild överst i bilden nedan.
Det är säkert en rimlig tolkning att "karusm" är Gårdarike, dvs rusernas gårdar kring Novgorod och söderut ner mot Kiev . Den som skrev runorna hade svårt för runorna för th, s och u och skrev kanske fel. Det skulle stått "karthum" som är Garthum, som står för Gårdarike. Men det står "karusm" som går att tolka som "khwarezm". Vilket jag funderat tidigare över i ett inlägg 15 juni 2013 som handlar om vad som låg på vägen mellan Khwarezm bortom Kaspiska havet och Uppland.
Stenen är ristad med den stungna runan för "e", ett streck med en prick i mitten. Ett streck utan prick är runan för "i". Däremot är inte runan för "k"/ "g" en stungen runa, vare sig i namnet Gudleif eller i ordet "karusm". Man vet alltså inte om ljudet som avses är k eller g. På närbilden ser man ordet "Gudleif" i nederkant, där tecknet för k/g är rätt svårtytt.
Namnet "Slagve" är inte så lätt att tyda ut heller, det står "slakua". Och orden för stav och stenar är felstavade.
Dylikt har jag inte klurat ut själv utan jag har tittat på Christer Hamps sidor, och sidan "svenskarunstenar.net". Stenen är betecknad Vs 1.
I Mats G. Larssons bok "Ett ödesdigert vikingatåg", Atlantis 1990, så finns stenen med som en "tveksam Ingvarssten". Boken handlar om den längsta resa i Särkland som finns beskriven, och ska "karusm" tolkas som Khwarezm så är det troligt att det namnet nått Västmanland via någon som var med eller hört om Ingvar den vittfarnes färder kring år 1040.
18 augusti 2013
Järn i Kina och Sverige
Det gamla järnverket i Avesta är numera konstmuseum och värt ett besök. Den stora hyttan byggd av slaggsten utgör en spännande miljö för moderna konstverk. Men mycket finns också kvar från järn och stål-tillverkningen under slutet av 1800-talet fram till 1930-talet.Vill du läsa om rostugnar och masugnar för tillverkning av tackjärn, och bessemer- och martin-ugnar för färskning av järnet till stålgöt, så finns en kort beskrivning här: Avesta Järnverk Ugnarna
En av de höga masugnarna i Avesta kunde ge 20 ton tackjärn på ett dygn, totalt gav de tre masugnarna som mest lite över 20000 ton tackjärn per år.
Se här ett litet fint schematiskt bildspel: Bildspel Avesta järnverk
Det fanns cirka 120 masugnar i Sverige för hundra år sedan. Idag finns bara tre masugnar kvar i Sverige, i Luleå och Oxelösund. Kapaciteten på den stora masugnen i Luleå är på 2,5 miljoner ton råjärn per år. Färskning görs nuförtiden med syrgas i en så kallad LD-konverter.
Det jag vill försöka reda ut nedan är hur storskalig järnframställningen var under Songdynastin i Kina på 1200-talet, och jämföra med det svenska bergsbrukets framväxt. Först krävs liten genomgång av begrepp.
Ordet "järn" anses komma av ett gammalt ord "isarno" som lånats in från keltiska, och som har en indoeuropeisk rot. Wordsense.eu anger att roten är kopplad till ordet för blod, som på på agneiska (tokariska A/turfanska) hette ysār. Samma koppling till röd färg finns på finska, "rauta", som kommer av den röda färgen på rost. Det latinska ferrum vet man inte vad det kommer av, kanske en semitiskt låneord från feniciska.
På kinesiska heter järn tiĕ, ett ord relaterat till färgen svart, jämför engelskans blacksmith.
Referens: "Science and Civilisation in China" Vol. 5, av Joseph Needham et.al.
Järnåldern börjar med att man tillverkar föremål av smidesjärn, något hettiterna lyckades med ca 1400 f.Kr, men i större omfattning skedde kring medelhavet från 1100 f.Kr. Kinesisk järnålder brukar räknas från 600 f.Kr då användningen av järn får större betydelse där, även om tidigare bruk finns belagt. I västafrika fanns en tidig järnframställning, från 1200 f.Kr och i Skandinavien räknar man järnålder från 500 f.Kr. För äldre historia om järn, se t.ex. Järnets äldre historia
Innan masugnen användes enklare typer av blästerugnar (bloomery) som bestod av gropar eller murade "torn" där malmen varvades med kol och sedan blåstes luft in. Eftersom temperaturen inte blev tillräckligt hög för att smälta malmen helt erhölls ett poröst järn som kallas järnsvamp (sponge iron). Denna kunde sedan bearbetas i flera omgångar för att bli smidesjärn, ett mjukare järn som kunde formas utan alltför höga temperaturer.
En masugn (blast furnace) är en smältugn i form av ett schakt där den rostade malmen satsas i toppen med kalk och kol, och förvärmd luft blåses in i botten. Temperaturen når 1500 grader C, järnets smältpunkt är 1538 grader C. Vid tappningen har råjärnet ca 1250 grader C. Den första kända masugnen i Europa är Lapphyttan i Bergslagen som daterats till slutet av 1100-talet. Se uppsatsen Järnframställning här: Forntida teknik
Gjutjärnet är hårdare men sprödare än smidesjärnet. För att tillverka en bra kniv, en plog eller ett svärd ville man ha fram stål, som i kolhalt ligger mellan 0,25 % - 2 % (0,4 %-1,8 % enligt vissa referense). För detaljerna, se t.ex. stålbyggnadsinstitutets hemsida www.sbi.se, särskilt sidan "Stålets egenskaper".
Masugnar (hyttor) blev vanliga i Sverige, med en årsproduktion som inte gick över 20 ton per år. Under medeltiden fanns minst 200 hyttor i olika Bergslager.
Ferrum lärarhandledning. Under medeltiden levererades ca 1000 ton järn per år till Hansan i Lübeck och Danzig. Utöver det måste järn ha tillverkats som inte såldes.
Per capita blir bara det som såldes till Hansan över 1,2 kg järn per person och år, om vi räknar med 775 000 invånare. befolkningsmängd i Sverige medeltid
Min referens för kinesisk teknikhistoria är Robert Temple "Land of discovery and invention", Multimedia publication 1986, som i sin tur i huvudsak bygger på Joseph Needhams forskning. Needham är den västerländska portalfiguren för allt rörande kinesisk vetenskapshistoria, han kommer jag att återkomma till.
I Kina utvecklas teknik för att tillverka gjutjärn redan 500 f.Kr. En viktig del i detta var att man hade tagit fram dubbelverkande blåsbälgar, som gav en jämn luftström.
Temple förklarar att kineserna hade tillgång till något de kallade "svart jord" som innehöll mycket fosfor och när de satsade cirka sex procent av det i en blästerugn sänkte "smältpunkten" på järnmalmen. Under Han-dynastin tog kejsaren monopol på tekniken. Kring 119 f.Kr fanns 46 "järnbyråer" som övervakade gjutjärnsframställning.
Temple beskriver även att gjutjärnet gjorde det möjligt att tillverka tunna pannor där salt kunde tillverkas genom avdunstning av vatten från underjordiska saltvattenreservoarer. För att värma under pannorna eldades med naturgas som utvanns ur samma borrhål då gasen låg lagrad under saltvattnet. Järnet gjorde det även möjligt att tillverka borrar. Redan under Handynastin ledde detta till en utvecklad salttillverkningsindustri som gav Kina stora inkomster. Se till exempelSaltmuseum Zigong
Under Handynastin utvecklades metoder att tillverka stål, genom att upprepade gånger tillföra luft. Den beskrivs i en taoistisk "uppslagsbok" Huai Nan Tzu redan ca. 120 f.Kr. Metoden kallas "the hundred refinings method", den krävde många upprepade insatser.
Temple beskriver även hur en annan metod för ståltillverkning utvecklades på 400-talet e.Kr.. Den gick ut på att blanda tackjärn med smidesjärn för att få rätt kolhalter för att få stål. Han citerar "Newly Reorganized Pharmacopoiea" från 638 som kort beskriver tekniken som främst användes för att tillverka svärd och liknande produkter.
Som den första stora järnkonstruktionen brukar man nämna "Iron bridge" i England från 1776. Men i Kina byggdes stora pagoder och andra konstruktioner av järn. Exempel på berömda sådan är pagoden i Luoning, Shantung från 1105.
Under Song-dynastin (960-1279) i Kina bedrevs järntillverkning i stor skala. Enligt Columbia Universitys utmärkta hemsida "Asia for Educators" tillverkades 125000 ton (amerikanska ton) per år kring 1078, vilket skulle ha varit en sexfaldig ökning från 800-talet. Songdynastins järnproduktion
Referensen till dylika beräkningar är Robert Hartwell. I en artikel av Donald Wagner från 2001 ifrågasätts om det går att göra en korrekt uppskattning utifrån de källor som finns. Wagner noterar också en stor variation i hur bergsbruket var organiserat. Hans slutsats är att det inte är orimligt med en produktion på 114 000 ton (metriska ton) per år vilket skulle motsvara 1,2 kg per person och år. Wagner jämför med en siffra för järnproduktion under Han-dynastin på 0,1 kg per person och år.
http://donwagner.dk/SongAdmin/SongAdmin.pdf
Sammanfattning. Lokalt fanns under Songdynastin betydande centra för järnframställning, med en totalt produktion på över 100 000 ton järn. Den relativa storleksordningen av järnframställningen per person var inte större än under svensk medeltid, men de kinesiska bergslagerna var många.
En av de höga masugnarna i Avesta kunde ge 20 ton tackjärn på ett dygn, totalt gav de tre masugnarna som mest lite över 20000 ton tackjärn per år.
Se här ett litet fint schematiskt bildspel: Bildspel Avesta järnverk
Det fanns cirka 120 masugnar i Sverige för hundra år sedan. Idag finns bara tre masugnar kvar i Sverige, i Luleå och Oxelösund. Kapaciteten på den stora masugnen i Luleå är på 2,5 miljoner ton råjärn per år. Färskning görs nuförtiden med syrgas i en så kallad LD-konverter.
Det jag vill försöka reda ut nedan är hur storskalig järnframställningen var under Songdynastin i Kina på 1200-talet, och jämföra med det svenska bergsbrukets framväxt. Först krävs liten genomgång av begrepp.
Ordet "järn" anses komma av ett gammalt ord "isarno" som lånats in från keltiska, och som har en indoeuropeisk rot. Wordsense.eu anger att roten är kopplad till ordet för blod, som på på agneiska (tokariska A/turfanska) hette ysār. Samma koppling till röd färg finns på finska, "rauta", som kommer av den röda färgen på rost. Det latinska ferrum vet man inte vad det kommer av, kanske en semitiskt låneord från feniciska.
På kinesiska heter järn tiĕ, ett ord relaterat till färgen svart, jämför engelskans blacksmith.
Referens: "Science and Civilisation in China" Vol. 5, av Joseph Needham et.al.
Tackjärnet har högre kolhalt och är sprött. På engelska heter det "pig iron" då tackorna (ingots) av någon anledning liknas vid kultingar. (Jag hittar inget belägg för att tacka skulle ha med fårtackor att göra) Färskningen minskar kolhalten så att man får gjutjärn (cast iron) eller stål. Riktigt låg kolhalt ger smidesjärn (wrought iron).
Järnåldern börjar med att man tillverkar föremål av smidesjärn, något hettiterna lyckades med ca 1400 f.Kr, men i större omfattning skedde kring medelhavet från 1100 f.Kr. Kinesisk järnålder brukar räknas från 600 f.Kr då användningen av järn får större betydelse där, även om tidigare bruk finns belagt. I västafrika fanns en tidig järnframställning, från 1200 f.Kr och i Skandinavien räknar man järnålder från 500 f.Kr. För äldre historia om järn, se t.ex. Järnets äldre historia
Innan masugnen användes enklare typer av blästerugnar (bloomery) som bestod av gropar eller murade "torn" där malmen varvades med kol och sedan blåstes luft in. Eftersom temperaturen inte blev tillräckligt hög för att smälta malmen helt erhölls ett poröst järn som kallas järnsvamp (sponge iron). Denna kunde sedan bearbetas i flera omgångar för att bli smidesjärn, ett mjukare järn som kunde formas utan alltför höga temperaturer.
En masugn (blast furnace) är en smältugn i form av ett schakt där den rostade malmen satsas i toppen med kalk och kol, och förvärmd luft blåses in i botten. Temperaturen når 1500 grader C, järnets smältpunkt är 1538 grader C. Vid tappningen har råjärnet ca 1250 grader C. Den första kända masugnen i Europa är Lapphyttan i Bergslagen som daterats till slutet av 1100-talet. Se uppsatsen Järnframställning här: Forntida teknik
Gjutjärnet är hårdare men sprödare än smidesjärnet. För att tillverka en bra kniv, en plog eller ett svärd ville man ha fram stål, som i kolhalt ligger mellan 0,25 % - 2 % (0,4 %-1,8 % enligt vissa referense). För detaljerna, se t.ex. stålbyggnadsinstitutets hemsida www.sbi.se, särskilt sidan "Stålets egenskaper".
Masugnar (hyttor) blev vanliga i Sverige, med en årsproduktion som inte gick över 20 ton per år. Under medeltiden fanns minst 200 hyttor i olika Bergslager.
Ferrum lärarhandledning. Under medeltiden levererades ca 1000 ton järn per år till Hansan i Lübeck och Danzig. Utöver det måste järn ha tillverkats som inte såldes.
Per capita blir bara det som såldes till Hansan över 1,2 kg järn per person och år, om vi räknar med 775 000 invånare. befolkningsmängd i Sverige medeltid
Min referens för kinesisk teknikhistoria är Robert Temple "Land of discovery and invention", Multimedia publication 1986, som i sin tur i huvudsak bygger på Joseph Needhams forskning. Needham är den västerländska portalfiguren för allt rörande kinesisk vetenskapshistoria, han kommer jag att återkomma till.
I Kina utvecklas teknik för att tillverka gjutjärn redan 500 f.Kr. En viktig del i detta var att man hade tagit fram dubbelverkande blåsbälgar, som gav en jämn luftström.
Temple förklarar att kineserna hade tillgång till något de kallade "svart jord" som innehöll mycket fosfor och när de satsade cirka sex procent av det i en blästerugn sänkte "smältpunkten" på järnmalmen. Under Han-dynastin tog kejsaren monopol på tekniken. Kring 119 f.Kr fanns 46 "järnbyråer" som övervakade gjutjärnsframställning.
Temple beskriver även att gjutjärnet gjorde det möjligt att tillverka tunna pannor där salt kunde tillverkas genom avdunstning av vatten från underjordiska saltvattenreservoarer. För att värma under pannorna eldades med naturgas som utvanns ur samma borrhål då gasen låg lagrad under saltvattnet. Järnet gjorde det även möjligt att tillverka borrar. Redan under Handynastin ledde detta till en utvecklad salttillverkningsindustri som gav Kina stora inkomster. Se till exempelSaltmuseum Zigong
Under Handynastin utvecklades metoder att tillverka stål, genom att upprepade gånger tillföra luft. Den beskrivs i en taoistisk "uppslagsbok" Huai Nan Tzu redan ca. 120 f.Kr. Metoden kallas "the hundred refinings method", den krävde många upprepade insatser.
Temple beskriver även hur en annan metod för ståltillverkning utvecklades på 400-talet e.Kr.. Den gick ut på att blanda tackjärn med smidesjärn för att få rätt kolhalter för att få stål. Han citerar "Newly Reorganized Pharmacopoiea" från 638 som kort beskriver tekniken som främst användes för att tillverka svärd och liknande produkter.
Som den första stora järnkonstruktionen brukar man nämna "Iron bridge" i England från 1776. Men i Kina byggdes stora pagoder och andra konstruktioner av järn. Exempel på berömda sådan är pagoden i Luoning, Shantung från 1105.
Under Song-dynastin (960-1279) i Kina bedrevs järntillverkning i stor skala. Enligt Columbia Universitys utmärkta hemsida "Asia for Educators" tillverkades 125000 ton (amerikanska ton) per år kring 1078, vilket skulle ha varit en sexfaldig ökning från 800-talet. Songdynastins järnproduktion
Referensen till dylika beräkningar är Robert Hartwell. I en artikel av Donald Wagner från 2001 ifrågasätts om det går att göra en korrekt uppskattning utifrån de källor som finns. Wagner noterar också en stor variation i hur bergsbruket var organiserat. Hans slutsats är att det inte är orimligt med en produktion på 114 000 ton (metriska ton) per år vilket skulle motsvara 1,2 kg per person och år. Wagner jämför med en siffra för järnproduktion under Han-dynastin på 0,1 kg per person och år.
http://donwagner.dk/SongAdmin/SongAdmin.pdf
Sammanfattning. Lokalt fanns under Songdynastin betydande centra för järnframställning, med en totalt produktion på över 100 000 ton järn. Den relativa storleksordningen av järnframställningen per person var inte större än under svensk medeltid, men de kinesiska bergslagerna var många.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)