Den berömde historikern Ibn Khaldun (1332-1406) beskrev i Al-Muqaddima hur dynastierna hade ett cykliskt förlopp. Hans iakttagelse var att dynastierna har en livslängd, ofta bara tre generationer, ibland fyra eller fem. I grunden utgick han från en beskrivning av en nomadbefolkning som tar makten över en bofast befolkning. I en andra generation övergår de till bofast liv, varvid deras interna gruppdynamik bryts ner och ersätts med en stagnerande organisation som i tredje generationen leder till degeneration av maktapparaten och en senilitet som gör att den fjärde genererationen dukar under för nya grupperingar med maktanspråk. Ibn Khaldun anser att en generation är ungefär 40 år, han ger alltså en dynasti drygt 120 år. Exempel på de som suttit längre vid makten finns i boken, till exempel fatimidernas dynasti varade i 270 år.
Al-Muqaddima kallas på grekiska Prolegomena, dvs Introduktionen. Den är översatt till svenska av Ingvar Rydberg på ett vis som gör den mycket läsbar, utgiven av förlaget Alhambra 1989. Prolegomena utgör inledningen till en längre världshistoria men är i sig själv på 650 sidor. Nyckelbegreppet asabiyah översätter Ingvar Rydberg med gruppsolidaritet. Det är kring detta begrepp som Ibn Khaldun resonerar i sin cykliska teori över dynastier.
Ibn Khaldun levde i Nordafrika och de flesta av hans exempel är därifrån. Men rent tidsmässigt kan hans cykliska teori tillämpas på Khorasan och angränsande områden. Från 651 fram till 1221 kan man räkna upp misnt sju dynastier som hade kontoll över Merv. Sju dynastier på 570 år, det blir bara 80 år i snittvärde, men då tar man inte hänsyn till att dynastierna fanns parallellt med varandra. En lista över några av dynastierna ser ut så här:
Ummayyaderna i Damaskus, från 660-750, 90 år.
Abbasiderna: 750-1228, men med minskad makt från 870. 120 år. (formellt kalifat i 478 år)
Tahiriderna, 821-873, 52 år.
Saffariderna, 867-1002, 135 år.
Samaniderna, 819-1005, 186 år. (stormakt 875-999, 124 år)
Ghaznaviderna, 962-1186, 224 år.
Seldjuker, 1037-1194, (1038-1256), 157 år.
Khwaresmiska dynastin, 1077-1231, 154 år.
I Andalusien kom en gren av ummayyaderna till makten 756 och satt kvar till 981, då visiren al-Mansur manövrerade ut kaliferna. Efter det följde inbördeskrig och kalifatet tappade formellt makten 1031. Men dynastins 250 år präglades av upp och nedgångar. De tre Abd Al-Rahman står för var sin styrkeperiod, 756-788, 822-852 och 912-961, med fortsatt stabilitet under kalif al-Hakam II och under al-Mansur innan inbördeskriget började 1008.
Sedan följde perioder med splitting i mindre enheter, "taifastater", innan nya dynastier etablerade sig med bas i Marrakesh:
Almoraviderna i Andalusien 1086-ca. 1142, 56 år. Men i Nordvästafrika 1040-1146, 101 år. Maktbas bland Lamtunaklanen av Senhaja.
Almohaderna i Andalusien ca. 1142-1228, 86 år. I Nordvästafrika, 1121-1269, 150 år. Almohadernas maktbas var Masmuda.
Ibn Khalduns regel stämmer tidsmässigt ganska bra alltså. Han kunde ju inte veta att Osmanska dynastin skulle vara från 1299 till 1922.
Mera givande än denna matematik är att fundera över den interna dynamiken i varje enskilt historiskt fall. Under dynastinamnet döljer sig olika samhällen med skilda styrkeförhållanden mellan grupper.
Taifastaternas ledare, "los reyes de taifa", ger en viss inblick i vilka som kunde ta makten när den dominerande dynastin inte kunde behålla kontrollen i Andalusien i början av 1000-talet.
Hugh Kennedy delar in dem under några olika rubriker i "Muslim Spain and Portugal":
1) Arabiska patricierfamiljer, till exempel Banu l-Hajjaj och Banu Khaldun i Sevilla och Banu Jahwari Cordoba. Cordoba styrdes under en tid av ett råd, där familjerna med arabiska släktrötter satt.
De arabiska släktena var konkurrenter mellan sig men bildade en klass av folk som haft roller som imamer, domare och handelsmän och därmed stor administrativ och religiös kontroll. Ibn Khaldun hävdar att Banu Khaldun kom från en arabisk jemenitisk släkt och vi får väl lita på den store historikern. Ingen taifastat kom att kontrolleras av muslimska familjer med lokalt ursprung i Spanien, så kallade muwallads, men det kan ha berott på att dessa gärna skaffade sig en arabisk koppling. Inte heller lyckades någon ummayyad etablera en taifa-stat. När de väl förlorat makten vart de grundligt krossade.
2) Familjer med bakgrund i de berberfamiljer (imazighen) som tidigt kom till Andalusien. I Toledo styrde till exempel klanen Dhul-Nunids som varit mäktiga från 880-talet.
3) I Valencia och Murcia kom släkter som stammade från slavar till makten, på spanska Régulos eslavos. I Andalusien var dessa saqaliba ofta av slaviskt ursprung, medan i Khorasan var det olika turkisktalande grupper som förslavades (kallades på arabiska ghulam eller mamluk). Flera fick höga militära poster och i öst blev de grunden för olika så kallade slavdynastier när de helt tog över makten, till exempel Ghaznaviderna. I Valencia var det sedan al-Mansurs barnbarn Abd Al-Aziz som vann makten. Taifa de Valencia kom att bli ett betydande taifa-rike (under perioden 1011-1238 självständigt i fyra omgångar).
4) I Granada var det till Andalusien sent komna imazighen som tog makten, de som rekryterats av al-Mansur under hans satsning på en stående armé. Ziridernas dynasti var från berberfolket Senhaja och kontrollerade delar av nordafrika 973-1148 med dagens Tunisien som bas. Taifa Granada fanns 1013-1091. Även Ronda hade en kort tid en taifastat, grundad av imazighen från Zenata-folket. Zenatas mest betydande dynasti var Mariniderna 1244-1465 med huvudstaden Fez.
För att en dynasti ska hålla sig vid makten ska alltså sådan olika intressen jämkas samman. Många olika cykliska teorier finns för detta. Det ligger i sakens natur att om man vill hitta ett mönster för historien fungerar så vill man hitta förlopp som upprepar sig. Hög- och lågkonjunkturer, malthusianska cykler för befolkningsutveckling och jordbruksproduktion, den kinesiska historieskrivningen med dynastiska cykler osv. Gemensamt för teorierna är en systemsyn där inbyggda feed-back-mekanismer i ett samhälle leder till uppgång och fall.
De tidiga muslimska samhällena hade några inbyggda problem som kunde destabilisera samhället. Ett var att skattebasen var till viss del baserad på att kristna och judar betalade en högre skatt. Under expansiva faser bidrog det till ökade inkomster, men under perioder då inte nya områden lades under beskattning och andelen muslimer ökade genom att kristna och judar fann för gott att byta religion, så minskade skatteintäkterna.
Beskattning av muslimer var reglerad i koranen på ett vis som begränsade möjligheterna att ta ut skatt för att finansiera militären. Dynastier som valde att öka skatten utöver det tillåtna riskerade att utmanare kunde anklaga makthavarna för att inte följa islam, utan leva i en orättfärdig lyx. Vissa hov var också utmanande dyra i drift, och det stack i ögonen på fler än rättrogna muslimer.
Ett sätt att upprätthålla en militär styrka var att ha "deltids-soldater", i princip var den urspungliga arabiska armén en sådan. Medan hälften var ute och slogs var andra hälften hemma och skötte boskap och odling. De syriska araber som bildade junds i Andalusien var organiserade på det viset.
Själva den administrativa apparaten för att ta upp skatterna och organisera mobilisering blev kostsam. Olika rivaliserande grupper inom byråkratin manövrerade för att skapa egna fördelar. I sagorna är de kända som de onda visirerna som skodde sig på godtrogna kalifers bekostnad.
De olika iqta-systemen var försök att lösa problemen genom att inte betala militärerna direkt utan istället ge dem rättigheter i olika landtillgångar som de kunde utnyttja. Ghaznaviderna och Seldjukerna utvecklade systemet som började användas av abbasierna. Systemet var inte feodalt, då centralmakten behöll alla formella rättigheter och kunde avsätta en lokal jordägare när som helst. En iqta var en rätt att ta ut skatt och behålla en del av den, men den rätten kunde inte ärvas eller säljas och slavarna och bönderna ägdes/styrdes inte juridiskt av iqta-innehavaren utan av den centrala staten (kalifen). I praktiken kunde iqta-innehavarna bli rätt självständiga och det kunde leda till splittring. Tahiriderna är ett exempel på hur detta kunde leda till en separat dynasti.
En annan lösning var att etablera arméer av slavar, direkt underställda kalifen/sultanen. Detta kunde vara ekonomiskt fördelaktigt och militärt effektivt, men det innebar en risk. I många fall tog en ledare inom armén över makten och skapade en ny dynasti baserad på gruppsammanhållning inom armén. En militärkupp skulle man kunna kalla det. Saffariderna och Ghaznaviderna var sådana "slavdynastier", Mamluksultanatet i Dehli (1206-1290) och Mamluksultanatet i Egypten (1250-1517) är andra exempel.
Det finns många olika mekansimer som kan få en dynasti att falla. Den ledande gruppen måste klara av att balansera olika intressen. Interna likheter mellan Khorasan och Andalusien finns i den splittring och instabilitet som fanns trots att bägge områdena upplevde en "guldålder" ur ekonomisk och kulturell synvinkel. Det omgivande stora yttre hotet var olika. I Khorasan dök mongolerna upp oväntat och krossade allt motstånd under några få årtionden, i Andalusien var de kristna staterna i norr ett sakta växande hot.
För översikter över dynastier med tidslinjer, se till exempel: http://www.metmuseum.org/toah/ht/?period=07®ion=nc
2 september 2012
18 augusti 2012
Merv
Merv var en stad mitt i en stor oas med långa avstånd (cirka 40 mil genom ökenartad terräng) till städerna Herat, Nishapur, Buchara och Balkh. Herat och Merv var städer som definierade "landet där solen stiger upp", persernas Khorasan (Khurasan). Norr därom låg Sogdiana med Buchara och Samarkand och leder mot Kina. Österut låg Baktrien med Balkh, Kabul och ännu längre bort Indien. Åt nordväst kunde man ta sig mot Volga, se inlägg 15 juni 2013.
Detta läge gjorde Merv till en unik plats när landtransporter var viktiga, karavanerna passerade Merv. I hela de stora oasområdet bodde över en miljon människor. Själva staden växte, från 600-talets Gyaur Kala (som jag skrev en notis om 5/1 2011) till 1100-talets Sultan Kala (Marv al-Shahijan) , som kan ha bebotts av upp mot 200 000 människor. Ringmurens omkrets var 9 km, jämför med Visby ringmur som är 3,5 km.
Även politiskt var geografin betydelsefull, "ökenstäderna" var ofta relativt självständiga enheter i förhållande till de olika imperier som dominerade områdena. Hugh Kennedy skriver att det muslimska Andalusien och Khorasan var två områden som hade en liknande utveckling under 800-talet, med lokala "prinsar" som formellt lydde centralmakten men i praktiken var rätt oberoende. Periodvis var Merv huvudort för imperier, viktigast var perioden under seljukturkarna från 1040. Ur öknen stiger idag några få lämningar kvar av Sultan Kala, den viktigaste är den kraftigt restaurerade Sultan Sanjars mausoleum. Sultanen styrde 1118-1157.
Oasen bildar ett stort område där floden Murghab rinner ut i Karakum-öknen. Flodens lopp ändrades år 1785 då en viktig damm förstördes och huvudkanalen flyttades 25 km västerut, där ligger den turkmeniska staden Mary idag. Det gamla Merv ersattes med en mycket mindre stad efter den stora katastrofen när Djingis Khans arméer skövlade området kring år 1222 och fler än 700 000 människor dödades. Denna senare fas av stadens utveckling, från 1400-talet, heter Abdullah Khan Kala. Men det rena vattnet från bergen var en förutsättning för staden, när flodens lopp ändrades tog öknen slutligen över.
Hela Mervs historia sammanfattas bra i text och bild i en lärarhandledning som Mike Corbishley har skrivit. Han vill beskriva vikten av det arkeologiska arbete som bedrivs och värdet av att skydda de lämningar som finns kvar.
http://www.ucl.ac.uk/merv/our_research/education/teachers_handbook_en
Merv stavas ibland Merw eller Marw. Unesco kallar platsen "Ancient Merv".
Se även: http://www.saudiaramcoworld.com/issue/199804/oasis.of.turquoise.and.ravens.htm
Detta läge gjorde Merv till en unik plats när landtransporter var viktiga, karavanerna passerade Merv. I hela de stora oasområdet bodde över en miljon människor. Själva staden växte, från 600-talets Gyaur Kala (som jag skrev en notis om 5/1 2011) till 1100-talets Sultan Kala (Marv al-Shahijan) , som kan ha bebotts av upp mot 200 000 människor. Ringmurens omkrets var 9 km, jämför med Visby ringmur som är 3,5 km.
Även politiskt var geografin betydelsefull, "ökenstäderna" var ofta relativt självständiga enheter i förhållande till de olika imperier som dominerade områdena. Hugh Kennedy skriver att det muslimska Andalusien och Khorasan var två områden som hade en liknande utveckling under 800-talet, med lokala "prinsar" som formellt lydde centralmakten men i praktiken var rätt oberoende. Periodvis var Merv huvudort för imperier, viktigast var perioden under seljukturkarna från 1040. Ur öknen stiger idag några få lämningar kvar av Sultan Kala, den viktigaste är den kraftigt restaurerade Sultan Sanjars mausoleum. Sultanen styrde 1118-1157.
Oasen bildar ett stort område där floden Murghab rinner ut i Karakum-öknen. Flodens lopp ändrades år 1785 då en viktig damm förstördes och huvudkanalen flyttades 25 km västerut, där ligger den turkmeniska staden Mary idag. Det gamla Merv ersattes med en mycket mindre stad efter den stora katastrofen när Djingis Khans arméer skövlade området kring år 1222 och fler än 700 000 människor dödades. Denna senare fas av stadens utveckling, från 1400-talet, heter Abdullah Khan Kala. Men det rena vattnet från bergen var en förutsättning för staden, när flodens lopp ändrades tog öknen slutligen över.
Hela Mervs historia sammanfattas bra i text och bild i en lärarhandledning som Mike Corbishley har skrivit. Han vill beskriva vikten av det arkeologiska arbete som bedrivs och värdet av att skydda de lämningar som finns kvar.
http://www.ucl.ac.uk/merv/our_research/education/teachers_handbook_en
Merv stavas ibland Merw eller Marw. Unesco kallar platsen "Ancient Merv".
Se även: http://www.saudiaramcoworld.com/issue/199804/oasis.of.turquoise.and.ravens.htm
12 augusti 2012
Cueva de la Pileta
Grottan med flest grottmålning i Europa heter Cueva de la Pileta, och ligger i kalkstensbergen söder om Ronda i Spanien. Den mest kända bilden i grottan är en fisk, den utgör en av Andalusiens symboler. Fisken målades under äldre stenålder, för cirka 22000 år sedan. De allra äldsta bilderna i grottan är 32000 år gamla och hör till de äldsta grottmålningarna i Europa. Men Cueva de la Pileta var bebott fram till för 4000 år sedan och de flesta bilderna utgörs av streck som inte ser ut som bilder utan mer som någon som räknat pinnar. Flera av de gamla bilderna är mycket välgjorda och kan ses som stenålderskonst. Det är flera fina hästar, ett lodjur, getter och en ren (sannolikt ritad under senaste istiden). Inuti fisken (som anses vara en plattfisk från havet) så är en säl inritad. Flera bilder kan inte ses vid den guidade turen då de finns i delar av grottan som är svårtillgänglig, t.ex. en noshörning och en sköldpadda. Totalt 81 olika djurliknande teckningar finns bland de mer än 3000 bilderna.
Några märkliga figurer avviker från de övriga, de är streckgubbar (eller gummor?). Den ena har en pilbåge och anses tillhöra en egen stil - levantkonsten. Den andra kallade guiden Tomás Bullón för "Ikaros" då man kan föreställa sig att den visar en människa (gud) som breder ut vingar. Den var ritad bland "räknestrecken".
Släkten Bullón har haft hand om grottan sedan den upptäcktes av José Bullón år 1905 då han följde fladdermöss för att hitta deras boplats. Guidade turar ordnas med maximalt 25 deltagare, som får gå med lyktor 500 meter in i berget. Det är ordnat med trappsteg men inte permanent upplyst i grottan, så ganska mycket grottkänsla uppnås. När man ser de svarta väggarna som sotats från eldar i grottan så inser man att det måste ha varit annorlunda när detta var en boplats.
Grottan beskrivs här: https://cuevadelapileta.es/
Genom att så få släpps in i grottan räknar man med att målningarna inte ska skadas. De flesta av de berömda grottorna i Frankrike (ex. Lascaux, Chauvet) och norra Spanien (Altamira, Cueva de La Pasiega) är inte längre öppna för besök. På några ställen har istället kopior av grottorna byggts.
Det vardagliga i en guidad tur med några få andra turister blir en stark kontrast till det märkliga i att stå i en grotta med bilder som ritats av någon för 20000 eller 30000 år sedan. Vad tänkte de? Hur kunde några av dem bli så stilsäkra att de kunde teckna så vackert att det fortfarande kan ses som konst? Och varför tecknades i så fall inte fler bilder? Många bilder har försvunnit, av vatten som runnit i berget eller av andra skäl.
Konstvetaren Thomas Hård af Segerstad har skrivit en märklig dialog i en festskrift som heter "Historiens vingslag" 1987. Den heter "Den gåtfulla hästen i Niaux". I dialogen öppnar Hård av Segerstad för olika överraskande tolkningsmöjligheter - inför en bild ritad av en människa i en kultur och i ett sammanhang som vi vet mycket lite om är förundran den kvarstående känslan.
Tecknen i grottan är också omöjliga att tolka. Är det en slags kalender? Eller resultat ifrån ett forntida spel som tecknats ner? Noter till musik?
Systematiskt arbete pågår för att reda ut detta, se till exempel:
http://www.bradshawfoundation.com/geometric_signs/geometric_signs.php
Några märkliga figurer avviker från de övriga, de är streckgubbar (eller gummor?). Den ena har en pilbåge och anses tillhöra en egen stil - levantkonsten. Den andra kallade guiden Tomás Bullón för "Ikaros" då man kan föreställa sig att den visar en människa (gud) som breder ut vingar. Den var ritad bland "räknestrecken".
Släkten Bullón har haft hand om grottan sedan den upptäcktes av José Bullón år 1905 då han följde fladdermöss för att hitta deras boplats. Guidade turar ordnas med maximalt 25 deltagare, som får gå med lyktor 500 meter in i berget. Det är ordnat med trappsteg men inte permanent upplyst i grottan, så ganska mycket grottkänsla uppnås. När man ser de svarta väggarna som sotats från eldar i grottan så inser man att det måste ha varit annorlunda när detta var en boplats.
Grottan beskrivs här: https://cuevadelapileta.es/
Genom att så få släpps in i grottan räknar man med att målningarna inte ska skadas. De flesta av de berömda grottorna i Frankrike (ex. Lascaux, Chauvet) och norra Spanien (Altamira, Cueva de La Pasiega) är inte längre öppna för besök. På några ställen har istället kopior av grottorna byggts.
Det vardagliga i en guidad tur med några få andra turister blir en stark kontrast till det märkliga i att stå i en grotta med bilder som ritats av någon för 20000 eller 30000 år sedan. Vad tänkte de? Hur kunde några av dem bli så stilsäkra att de kunde teckna så vackert att det fortfarande kan ses som konst? Och varför tecknades i så fall inte fler bilder? Många bilder har försvunnit, av vatten som runnit i berget eller av andra skäl.
Konstvetaren Thomas Hård af Segerstad har skrivit en märklig dialog i en festskrift som heter "Historiens vingslag" 1987. Den heter "Den gåtfulla hästen i Niaux". I dialogen öppnar Hård av Segerstad för olika överraskande tolkningsmöjligheter - inför en bild ritad av en människa i en kultur och i ett sammanhang som vi vet mycket lite om är förundran den kvarstående känslan.
Tecknen i grottan är också omöjliga att tolka. Är det en slags kalender? Eller resultat ifrån ett forntida spel som tecknats ner? Noter till musik?
Systematiskt arbete pågår för att reda ut detta, se till exempel:
http://www.bradshawfoundation.com/geometric_signs/geometric_signs.php
18 juli 2012
Kitab al-Fihrist - en lista över alla böcker
År 987 (377 e.H) utkom al-Fihrist av Ibn al-Nadim. Kerstin Eksell skriver i sin bok "Andalus" att det var en lista över alla böcker på arabiska som fanns. Listan angav titel, uppgifter om författaren och omfång på böckerna så att ingen skulle bli lurad att köpa en förkortad version till fullt pris. Ibn al-Nadim var bokhandlare med ärligt syfte.
Kerstin Eksell uppger att mindre än en bok per tusen av dem som listades har återfunnits idag. Även om enbart böcker på arabiska listades så fanns även en mängd översatta böcker med. Översättare räknas också upp, inklusive med omdömen som "översatte dåligt från syriska till arabiska". En nutida tryckt version av al-Fihrist är på 1250 sidor.
Al-Nadims fullständiga namn var Abu 'l-Faradh Muhammad al-Nadim ibn Abi Ya'qub Ishaq al-Warraq al-Baghdadi , han levde i Bagdad, död troligen 995. Hans far var warraq från Bagdad, dvs en kopist som skrev av böcker, vilket vid denna tid gjordes på papper.
Kerstin Eksell berättar att när ett privat bibliotek i Bagdad skulle flyttas så krävdes det 400 kameler. Det är fler kameler än vad som skulle behövas för att flytta Uppsala stadsbiblioteks 250000 böcker/medier. Det var status i Bagdad, Cordoba, Damaskus, Kairo, Merv och andra städer att äga en stor boksamling. Sådana privata bibliotek kunde doneras till moskéer eller madrasas, och bli tillgängliga för allmänheten.
Denna spridning av böcker var unik. Precis som jag tidigare skrivit om matematik så var exklusivt kunnande något som makthavare kunde ha nytta av att kontrollera och inte sprida utanför de gynnade grupperna, en mekanism som även gjorde att skrivkonsten spreds långsamt. Bokreligionerna hade dock gjort det skrivna ordet till en del av kulturen. Den klassiska skrivna arabiskan blev en normgivare, då en muslim förväntades lära sig arabiska, koranen översattes inte. Under rätt styre kom detta att leda till en ny nivå av läskunnighet. Under fel styre var det inte så. Många böcker på arabiska förstördes av regimer som almoraviderna och almohaderna i Andalusien, och av mongolerna i Kohrasan och Bagdad.
Madrasas var till en början en form av i huvudsak juridiska skolor med ursprung i Khorasan. (Källan är Ira M. Lapidus "A History of Islamic Socieies). Från 900-talet började vissa lärda ha utbildning i islamisk lag i sina egna hem och sedan formaliserades detta till skolor, ofta i anslutning till moskéer. Det kan till en del ha varit en reaktion inom sunni-muslimska kretsar på att Ismailiska shiamuslimer organiserat sig. Den teoretiska grunden kom från de olika lagdoktrinerna som utvecklats från sent 600-tal, lagskolor med namn som Hanafi, Hanbali, Maliki och Shafi´i. Med tiden kom madrasas även att förknippas med olika inriktningar av sunniislam, till exempel Karramirörelsen i Khorasan som kombinerade sunnilag med sufism. Madrasas var informella skolor, den ledande läraren var "mästaren" som lärde ut med en auktoritet som ytterst kunde föras tillbaka på profeten Muhammed. Genom sin roll i samhället kom dessa lagmän och lärda att under Samaniderna och Ghaznaviderna stå för en viktig institution inom sunni-islam. En lagskola kunde organisera de viktigaste handelsmännen, de religiösa ulama, osv, de utgjorde den lokala styrande koalitionen. Denna organisation spreds sedan västerut av seljukturkarna (1063-1092). Visiren Nizam al-Mulk gjorde det till statens politik att stödja madrasas av skolorna Hanafi och Shafi´i i alla större städer inom imperiet. Hanbaliskolor var kritiska till kalifatet och skapade folkligt stöd för en mer strikt islamistisk tolkning av lagarna, och skapade en separat muslimsk miljö inom sunni-islam. Oroligheter i Bagdad orsakades av religiösa fraktionsstrider, och kalifatets makt urholkades. Även regionalt kom lagskolorna att bli föremål för fraktionsstrider, i Nishapur gick det så långt att staden förstördes under mitten av 1100-talet.
Al-Fihrist är indelad i 10 delar:
1. Inledning om språk och skrivkonst.
De heliga texterna; Koranen, Torah, Bibeln och hadith profetens nedtecknade ord.
2. Grammatik
3. Historia, myndighetspersoner som skrivit böcker, hovlitteratur
4. Poesi
5. Islamisk teologi (kalam), muslimska sekter
6. Islamisk lag (fiqh) inklusive lagar inom shia och hadith (sunnitiska levnadsregler)
7. Filosofi (grekiska filosofer, al-Kindi m.fl), matematik, astronomi, medicin
8. Legender och fabler
9. Andra religioner (t.ex. manikeism, hinduism, buddhism och kinesiska läror
10. Alkemi mm
Jag vet inte om bokhandlaren Yaqut al-Hamawi al-Rumi hade tillgång till al-Fihrist, när han satt i Merv eller senare i Aleppo 240 år efter att den skrevs. Men listan ger en uppfattning om vad som fanns i de bibliotek som han besökte.
Kerstin Eksell uppger att mindre än en bok per tusen av dem som listades har återfunnits idag. Även om enbart böcker på arabiska listades så fanns även en mängd översatta böcker med. Översättare räknas också upp, inklusive med omdömen som "översatte dåligt från syriska till arabiska". En nutida tryckt version av al-Fihrist är på 1250 sidor.
Al-Nadims fullständiga namn var Abu 'l-Faradh Muhammad al-Nadim ibn Abi Ya'qub Ishaq al-Warraq al-Baghdadi , han levde i Bagdad, död troligen 995. Hans far var warraq från Bagdad, dvs en kopist som skrev av böcker, vilket vid denna tid gjordes på papper.
Kerstin Eksell berättar att när ett privat bibliotek i Bagdad skulle flyttas så krävdes det 400 kameler. Det är fler kameler än vad som skulle behövas för att flytta Uppsala stadsbiblioteks 250000 böcker/medier. Det var status i Bagdad, Cordoba, Damaskus, Kairo, Merv och andra städer att äga en stor boksamling. Sådana privata bibliotek kunde doneras till moskéer eller madrasas, och bli tillgängliga för allmänheten.
Denna spridning av böcker var unik. Precis som jag tidigare skrivit om matematik så var exklusivt kunnande något som makthavare kunde ha nytta av att kontrollera och inte sprida utanför de gynnade grupperna, en mekanism som även gjorde att skrivkonsten spreds långsamt. Bokreligionerna hade dock gjort det skrivna ordet till en del av kulturen. Den klassiska skrivna arabiskan blev en normgivare, då en muslim förväntades lära sig arabiska, koranen översattes inte. Under rätt styre kom detta att leda till en ny nivå av läskunnighet. Under fel styre var det inte så. Många böcker på arabiska förstördes av regimer som almoraviderna och almohaderna i Andalusien, och av mongolerna i Kohrasan och Bagdad.
Madrasas var till en början en form av i huvudsak juridiska skolor med ursprung i Khorasan. (Källan är Ira M. Lapidus "A History of Islamic Socieies). Från 900-talet började vissa lärda ha utbildning i islamisk lag i sina egna hem och sedan formaliserades detta till skolor, ofta i anslutning till moskéer. Det kan till en del ha varit en reaktion inom sunni-muslimska kretsar på att Ismailiska shiamuslimer organiserat sig. Den teoretiska grunden kom från de olika lagdoktrinerna som utvecklats från sent 600-tal, lagskolor med namn som Hanafi, Hanbali, Maliki och Shafi´i. Med tiden kom madrasas även att förknippas med olika inriktningar av sunniislam, till exempel Karramirörelsen i Khorasan som kombinerade sunnilag med sufism. Madrasas var informella skolor, den ledande läraren var "mästaren" som lärde ut med en auktoritet som ytterst kunde föras tillbaka på profeten Muhammed. Genom sin roll i samhället kom dessa lagmän och lärda att under Samaniderna och Ghaznaviderna stå för en viktig institution inom sunni-islam. En lagskola kunde organisera de viktigaste handelsmännen, de religiösa ulama, osv, de utgjorde den lokala styrande koalitionen. Denna organisation spreds sedan västerut av seljukturkarna (1063-1092). Visiren Nizam al-Mulk gjorde det till statens politik att stödja madrasas av skolorna Hanafi och Shafi´i i alla större städer inom imperiet. Hanbaliskolor var kritiska till kalifatet och skapade folkligt stöd för en mer strikt islamistisk tolkning av lagarna, och skapade en separat muslimsk miljö inom sunni-islam. Oroligheter i Bagdad orsakades av religiösa fraktionsstrider, och kalifatets makt urholkades. Även regionalt kom lagskolorna att bli föremål för fraktionsstrider, i Nishapur gick det så långt att staden förstördes under mitten av 1100-talet.
Al-Fihrist är indelad i 10 delar:
1. Inledning om språk och skrivkonst.
De heliga texterna; Koranen, Torah, Bibeln och hadith profetens nedtecknade ord.
2. Grammatik
3. Historia, myndighetspersoner som skrivit böcker, hovlitteratur
4. Poesi
5. Islamisk teologi (kalam), muslimska sekter
6. Islamisk lag (fiqh) inklusive lagar inom shia och hadith (sunnitiska levnadsregler)
7. Filosofi (grekiska filosofer, al-Kindi m.fl), matematik, astronomi, medicin
8. Legender och fabler
9. Andra religioner (t.ex. manikeism, hinduism, buddhism och kinesiska läror
10. Alkemi mm
Jag vet inte om bokhandlaren Yaqut al-Hamawi al-Rumi hade tillgång till al-Fihrist, när han satt i Merv eller senare i Aleppo 240 år efter att den skrevs. Men listan ger en uppfattning om vad som fanns i de bibliotek som han besökte.
17 juni 2012
Khorasan år 1220
År 1220 erövrade Djingis Khans arméer Buchara och Samarkand.
Söderut, i staden Merv i Khorasan, hade Yaqut al-Rumi, bott under åren 1216-1218. Han flyttade sedan till Khiva i Khwarezm och Balkh i Baktrien innan han 1220 fick fly undan mongolerna till Mosul och sedan Aleppo. Hans bok Mujam al Buldan förtecknar mycket geografisk och till geografi anknyten historia om den kända världen. En betydande del av hans insikter kom från studier i de berömda biblioteken i Merv.
Khorasan var en smältpunkt för influenser från alla håll och från 1000-talet en av världens mest betydelsefulla platser vad gäller läskunnighet och skolning. En uppräkning av språk och kulturella inflytande blir lång och ändå inte fullständig: persiska (och andra indo-iranska kulturer som kurdiska, religion zoroastrism och manikeism), arabiska (islam), olika turkiska och mongoliska språk (tengrism), indiska och kinesiska (buddhism), arameiska (nestorianskt syrianska kristna) och hebreiska (judendom var en betydande religion i Khazar kaghanatet 618-1048) och hellenistisk kultur.
Khorasan var en smältpunkt för influenser från alla håll och från 1000-talet en av världens mest betydelsefulla platser vad gäller läskunnighet och skolning. En uppräkning av språk och kulturella inflytande blir lång och ändå inte fullständig: persiska (och andra indo-iranska kulturer som kurdiska, religion zoroastrism och manikeism), arabiska (islam), olika turkiska och mongoliska språk (tengrism), indiska och kinesiska (buddhism), arameiska (nestorianskt syrianska kristna) och hebreiska (judendom var en betydande religion i Khazar kaghanatet 618-1048) och hellenistisk kultur.
Kärnan av kulturell påverkan var persisk, arabisk, sogdiansk och turkisk. Den gamla sogdianska kulturen var i sig en sådan blandkultur som starkt påverkat Merv från de sogdianska huvudorterna Samarkand.och Penjikent. Sogdierna var nära allierade med turkisktalande folk. Den arabisk-muslimska erövringen av Khorasan från 651 och Sogdia 713 innebar faktiskt ett ökat inflytande för persiska från de södra delarna av Khorasan och norrut in i Transoxianien. Arabiska ersatte arameiska i de områden som koloniserades i mellanöstern men fast islamiseringen gick väl så snabbt i Khorasan och norrut så var det persiska som blev det gemensamma språket. Sogdianska och Baktriska minskade i betydelse för att försvinna på 1100-talet, Khwarzemiska talades fram till 1300-talet. Muslimer som talade persiska kallades för tadjiker.
De arabiska abbasiderna kom till makten 750 med ett starkt stöd från Khorasan. De flyttade den arabiska huvudstaden från Damaskus till Bagdad och Khorasan blev en viktig provins. En första guldålder för Merv var när staden blev huvudort i abbasidernas rike 813-818 under kalifen al-Mamun och generalen Tahir ibn Husayn (vilket ledde till Tahirid-dynastin 821-873). År 1220 var abbasiderna däremot endast formellt en ledande dynasti, redan från 821 hade de börjat tappa kontrollen och deras vasaller samanider och ghazanider var i praktiken inte underlydande. Seljukturkar tog över styret i Bagdad 1058 på inbjudan av abbasiderna som behövde deras stöd för att inte förlora makten helt till shiitiska buyider.
De olika dynastierna kan få representera olika kulturella inriktningar även om det alltid var frågan om en mix.
Abbasiderna får stå för islams inflytande: statsreligion, organisation, lagstiftning, utbildning och sufism.
Samaniderna (819-999, -1005 om man räknar slutkampen i Khorasan) var persiska, utvecklades madrasas som islamiska utbildningscentrum, (eventuellt inspirerade av buddhistiska sådana). De var sogdiernas efterträdare i handeln med kontroll över silvergruvor och slavhandel. Deras huvudstad var först Balkh,senare Buchara, och imperiet sträckte sig från Rey till Kabul, och från Isfahan till Taskkent.
Några dynastier representerar de rent turkiska militära grupperingar som anlitades av abbasiderna som slavsoldater men som blev mycket mäktiga, tiill exempel Ghaznaviderna (963-1187) och Khwarasmiska imperiet (1077-1231). Ghaznaivderna hade en delvis indisk maktbas och huvudstaden var Ghazni söder om Kabul. Den förste med titeln sultan (av ett arabiskt ord för makt) var sultan Mahmud av Ghazni (971-1030).
Andra turkiska dynastier utgick från en egen produktiv maktbas. Dessa var i olika grad organiserade som traditionella nomadbefolkningar eller mer bofasta och urbaniserade. Jordbrukare, delvis nomadiserande och handelsmän var Seldjukturkarna som i praktiken styrde i Bagdad 1037-1194. De var från den turkiska språkgruppen oghuz, men även alltmer med inslag av lokalbefolkning som övergick till att tala turkiska.
Kara-Khaniderna i Fergana (840-1212) hade en ekonomi mer baserad på boskapsuppfödning. Khara-Khaniderna kan ses som en efterföljare till Uighurkhanatet (744-848). Längre nordöst fanns de turktalande kirgiserna och andra nomadfolk. Norr om Aralsjön khazarerna, och bortom dem kiptjakturkar och ruser.
När det stora seldjukiska imperiet splittrades 1156 tog lokala Khorasan-seldjuker kontroll med Merv som huvudstad. De hamnade dock mitt i en konflikt mellan Khwarasm i norr och Ghaznavidernas efterträdare, den Ghuridska dynastin (1148-1215), en persisk dynastin med huvudorter i Baktrien (dagens Afghanistan).
Kara-khitan (eller Qara-khitai, 1125-1218) var en mongolisk grupp som först etablerat sig som en maktdynasti i Kina (Liao-dynastin 907-1125) men sedan flyttat sin huvudort till Balasagun.
De hade under Liao haft en tvådelad organisation, en kinesisk princip för sina södra områden och en nomadbaserad för de norra delarna. Till skillnad från övriga grupper i området var kara-khitan i huvudsak buddhister.
Khwarasmiska dynastin med huvudstaden Gurganj, var periodvis vassaller under Seljukerna eller Kara-Khitai. Khwarasm hade fortfarande kontrollen över Merv 1220, men mongolernas övertagande ledde till att den militära eliten flydde och fortsatte sina aktiviteter längre västerut.
Hela denna komplicerade bild förändrades under loppet av några få år då Djingis Khans mongoler tar över makten. Yaqut flydde från Merv. Staden förstördes. I sina böcker skrev Yaqut ner sin bild av världen och bevarade på så vis en del av det vetande som funnits i biblioteken i Merv.
Abbasiderna får stå för islams inflytande: statsreligion, organisation, lagstiftning, utbildning och sufism.
Samaniderna (819-999, -1005 om man räknar slutkampen i Khorasan) var persiska, utvecklades madrasas som islamiska utbildningscentrum, (eventuellt inspirerade av buddhistiska sådana). De var sogdiernas efterträdare i handeln med kontroll över silvergruvor och slavhandel. Deras huvudstad var först Balkh,senare Buchara, och imperiet sträckte sig från Rey till Kabul, och från Isfahan till Taskkent.
Några dynastier representerar de rent turkiska militära grupperingar som anlitades av abbasiderna som slavsoldater men som blev mycket mäktiga, tiill exempel Ghaznaviderna (963-1187) och Khwarasmiska imperiet (1077-1231). Ghaznaivderna hade en delvis indisk maktbas och huvudstaden var Ghazni söder om Kabul. Den förste med titeln sultan (av ett arabiskt ord för makt) var sultan Mahmud av Ghazni (971-1030).
Andra turkiska dynastier utgick från en egen produktiv maktbas. Dessa var i olika grad organiserade som traditionella nomadbefolkningar eller mer bofasta och urbaniserade. Jordbrukare, delvis nomadiserande och handelsmän var Seldjukturkarna som i praktiken styrde i Bagdad 1037-1194. De var från den turkiska språkgruppen oghuz, men även alltmer med inslag av lokalbefolkning som övergick till att tala turkiska.
Kara-Khaniderna i Fergana (840-1212) hade en ekonomi mer baserad på boskapsuppfödning. Khara-Khaniderna kan ses som en efterföljare till Uighurkhanatet (744-848). Längre nordöst fanns de turktalande kirgiserna och andra nomadfolk. Norr om Aralsjön khazarerna, och bortom dem kiptjakturkar och ruser.
När det stora seldjukiska imperiet splittrades 1156 tog lokala Khorasan-seldjuker kontroll med Merv som huvudstad. De hamnade dock mitt i en konflikt mellan Khwarasm i norr och Ghaznavidernas efterträdare, den Ghuridska dynastin (1148-1215), en persisk dynastin med huvudorter i Baktrien (dagens Afghanistan).
Kara-khitan (eller Qara-khitai, 1125-1218) var en mongolisk grupp som först etablerat sig som en maktdynasti i Kina (Liao-dynastin 907-1125) men sedan flyttat sin huvudort till Balasagun.
De hade under Liao haft en tvådelad organisation, en kinesisk princip för sina södra områden och en nomadbaserad för de norra delarna. Till skillnad från övriga grupper i området var kara-khitan i huvudsak buddhister.
Khwarasmiska dynastin med huvudstaden Gurganj, var periodvis vassaller under Seljukerna eller Kara-Khitai. Khwarasm hade fortfarande kontrollen över Merv 1220, men mongolernas övertagande ledde till att den militära eliten flydde och fortsatte sina aktiviteter längre västerut.
Hela denna komplicerade bild förändrades under loppet av några få år då Djingis Khans mongoler tar över makten. Yaqut flydde från Merv. Staden förstördes. I sina böcker skrev Yaqut ner sin bild av världen och bevarade på så vis en del av det vetande som funnits i biblioteken i Merv.
6 maj 2012
Imperier, våld och migration
Basen för ekonomin år 600 var lantbruket. De rika imperierna fanns där jordmån och bevattning möjliggjorde hög produktion. Gupta i Indien, Sui och sedan Tang i Kina, Sasanidernas rike och Romarriket/Bysans var eller hade varit rika imperier med en intern stor ojämliket. De hade en hierarkisk organisation som upprätthölls med stora fördelar för vissa maktgrupper och slavarbete eller slavliknande förhållanden för andra. En ökad rikedom märks utanför dessa områden, i de handelssystem som växte fram mellan imperierna och deras omgivande befolkning. Den centralasiatiska ekonomin, baserad på nomadiserande boskapsskötare i samarbete med jordbrukare och handelsmän i lokala mer urbaniserade områden, utgjorde det som fått namnet "sidenvägen". Kanske var den indiska halvön ekonomiskt mest aktiv, med en hög egen produktion, en andel i sidenvägen och en viktig roll i handeln på haven från Kina, runt Sydostasien och med Afrikas östkust (bl.a. med det lokala imperiet Axum) och Arabiska halvön. Flera av Guptarikets efterträdare var etablerade mindre imperier, till exempel Pallavadynastin i Kerala.
Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.
Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror. Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.
I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.
Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.
Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.
Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.
Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.
Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.
Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.
De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).
De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.
Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.
I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.
Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.
En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.
I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.
Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden", kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.
Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.
Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.
Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.
Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror. Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.
I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.
Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.
Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.
Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.
Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.
Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.
Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.
De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).
De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.
Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.
I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.
Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.
En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.
I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.
Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden", kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.
Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.
Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.
9 april 2012
Bärnstensvägen
Bärnstensvägen är ett namn för gamla handelsvägar mellan Östersjön och Svarta havet/Medelhavet. Bärnsten var högt värderat redan på bronsåldern. Romarna använde bärnsten i smycken och amuletter med läkande kraft. På samma vis som med begreppet "sidenvägen" så var inte bärnstensvägen en väg och handeln bestod inte bara av bärnsten. "Bärnstensvägen" står för ett långvarigt mönster av handel som pågick tvärs över kontinenten, romarna köpte bärnsten, slavar, järn, läder och skinn och sålde keramik, glas och färdiga järnprodukter.
Idag är bärnstensvägen ett turistbegrepp: Bernsteinstrasse, Baltic amber road, osv. Arkeologiparken Carnuntum i Österrike ligger längs en handelsväg från dagens Polen ner till Aquileia vid Adriatiska havet.
Peter Heather lyfter fram vägen längs floden Vistula (Wisla) ner mot dagens Ukraina och vidare längs floden Dnestr (Dnister) till Svarta havet. Detta är gammal kulturmark och handel måste ha pågått i alla tider längs floderna. Handeln innefattade en militär komponent, att alls forsla värdefulla varor innebar att man måste bygga upp en organisation för att behålla dom. Likt sogdierna längs sidenvägen, chamfolket på sydkinesiska havet eller Putún maya, måste de som handlade här haft kapacitet att skapa de allianser som krävdes för att resa säkert och få betala rimliga tullar. Bäst affärer gjorde sannolikt de som kontrollerade gränslandet till Romarriket, som ibland även kunde inkassera romerska subsidier för att hålla kontroll på området. Men samtidigt var det ett högriskområde. Peter Heather beskriver i "Empires and barbarians" hur romerska armén under sin krafts dagar med regelbundenhet såg till att ingen makt utanför limes kunder växa sig stark. Mord, splittring och krig ingick i romarnas normala verktygslåda för att säkra gränsen. Ursprungligen hade imperiet erövrat områden fram till de gränser som det lönade sig att försvara, utanför dem var det så fattigt att det kostade mer än det inbringade att fortsätta expandera riket. Men under 100-300 e.Kr. så ökade jordbruksproduktionen även utanför romarrikets gränser, sannolikt på grund av att rent svedjebruk kompletterades med kunskaper kring hur stallgödsel kunde användas för ökad bördighet. Och i detta senare läge har även den militära oganisationen utanför romarriket ökat och kejsarna förmådde inte längre mobilisera för expansion. Peter Heather betonar att den drivande kraften bakom den komplicerade utveckling som följer under "folkvandringstiden" är den ekonomiska skillnaden mellan Romarriket och de olika grupper som finns utanför. De olika gotisktalande gruppernas förflyttningen från områden runt Vistula till Svarta havet utgör främst en ekonomiskt betingad migration. I detta skede lyckas vissa stormän med sina följen (på engelska retinues, på latin comitatus, på svenska hird) ta kontroll över grupper av människor och skapa allianser i försök att skapa en lokalt ekonomiskt och militärt säkerställd situation. Dessa grupperingar var inte "folk", Peter Heather skriver att de var "komplexa politiska associationer" eller "coherent mass of population". På samma vis som att begreppet "bärnstensvägen" inte betecknar en väg så är inte begreppet "visigoter" en beteckning på ett folk. Ingen karavan gick längs hela sidenvägen utan handeln var främst en regional handel mellan olika grupper i centralasien, som i sin tur handlade med de omgivande imperierna. Och inget "folk" vandrade längs bärnstensvägen under folkvandringstiden.
Idag är bärnstensvägen ett turistbegrepp: Bernsteinstrasse, Baltic amber road, osv. Arkeologiparken Carnuntum i Österrike ligger längs en handelsväg från dagens Polen ner till Aquileia vid Adriatiska havet.
Peter Heather lyfter fram vägen längs floden Vistula (Wisla) ner mot dagens Ukraina och vidare längs floden Dnestr (Dnister) till Svarta havet. Detta är gammal kulturmark och handel måste ha pågått i alla tider längs floderna. Handeln innefattade en militär komponent, att alls forsla värdefulla varor innebar att man måste bygga upp en organisation för att behålla dom. Likt sogdierna längs sidenvägen, chamfolket på sydkinesiska havet eller Putún maya, måste de som handlade här haft kapacitet att skapa de allianser som krävdes för att resa säkert och få betala rimliga tullar. Bäst affärer gjorde sannolikt de som kontrollerade gränslandet till Romarriket, som ibland även kunde inkassera romerska subsidier för att hålla kontroll på området. Men samtidigt var det ett högriskområde. Peter Heather beskriver i "Empires and barbarians" hur romerska armén under sin krafts dagar med regelbundenhet såg till att ingen makt utanför limes kunder växa sig stark. Mord, splittring och krig ingick i romarnas normala verktygslåda för att säkra gränsen. Ursprungligen hade imperiet erövrat områden fram till de gränser som det lönade sig att försvara, utanför dem var det så fattigt att det kostade mer än det inbringade att fortsätta expandera riket. Men under 100-300 e.Kr. så ökade jordbruksproduktionen även utanför romarrikets gränser, sannolikt på grund av att rent svedjebruk kompletterades med kunskaper kring hur stallgödsel kunde användas för ökad bördighet. Och i detta senare läge har även den militära oganisationen utanför romarriket ökat och kejsarna förmådde inte längre mobilisera för expansion. Peter Heather betonar att den drivande kraften bakom den komplicerade utveckling som följer under "folkvandringstiden" är den ekonomiska skillnaden mellan Romarriket och de olika grupper som finns utanför. De olika gotisktalande gruppernas förflyttningen från områden runt Vistula till Svarta havet utgör främst en ekonomiskt betingad migration. I detta skede lyckas vissa stormän med sina följen (på engelska retinues, på latin comitatus, på svenska hird) ta kontroll över grupper av människor och skapa allianser i försök att skapa en lokalt ekonomiskt och militärt säkerställd situation. Dessa grupperingar var inte "folk", Peter Heather skriver att de var "komplexa politiska associationer" eller "coherent mass of population". På samma vis som att begreppet "bärnstensvägen" inte betecknar en väg så är inte begreppet "visigoter" en beteckning på ett folk. Ingen karavan gick längs hela sidenvägen utan handeln var främst en regional handel mellan olika grupper i centralasien, som i sin tur handlade med de omgivande imperierna. Och inget "folk" vandrade längs bärnstensvägen under folkvandringstiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)