Kallperioden under yngre dryas för 12000 år sedan (13000-11500) orsakades av ett stort utflöde av sötvatten i arktiska hav när issjöar stötvis rann ut i haven. Detta påverkade vattenströmmarna, den varma Golfströmmen blockerades och temperaturen sjönk i Europa med 7 grader.
Efter det stiger temperaturen och har globalt befunnit sig inom ett tregradersspann de senaste tiotusen åren. Den största förändringen under denna period skedde för 8200 år sedan ("the 8,2 ky-event"), en hastig nedkylning som enbart varade i några hundra år. Den berodde på en liknande effekt som för Yngre Dryas. Den stora sötvattenssjön Agassiz i Nordamerika hölls på plats av en is kallad Laurentidisen och när den smälte stoppade sötvattnet som rann ut cirkulationen i Atlanten. Effekten var dock bara ungefär hälften av den nedkylning som skedde under Yngre Dryas.
Hela perioden från 7000-3000 år f.K betecknas "postglacialt klimatoptimum", på engelska Holocen Climate Optimum (HCO). Temperaturen låg då i genomsnitt ungefär 1,5 grad över 1960 års värden.
The 8,2 ky-event utgör en skarp dip i kurvan, så låga temperaturer återkommer sedan enbart omkring 1250 f.Kr (efter den så kallade minoiska värmeperioden) och under "lilla istiden" på 1500- och 1600-talet. Mindre tydliga svängningar i medelhavets och Europas klimat betecknas "den romerska värmeperioden" och (oöversättbart) "Dark Age Cold Period".
Temperatur är inte den enda faktorn, viktigare ändå kan vara att förstå nederbördförändringar och deras mönster över årstiderna. För Nordafrikas del beskrivs till exempel "Holocene Wet Phase" då "Sahara" var en savann. Det blev torrare i norra Afrika 3500-2800 f.Kr, och öknarna bredde ut sig. Araberna gav området namnet "aṣ-ṣaḥrā´ al-kubra" - den största öknen.
En lättläst översikt över klimathistorien under de senaste tiotusen åren har skrivits av Fredrik Charpentier Ljungqvist. Tyvärr har boken fått namnet "Global nedkylning" vilket leder tankarna till någon kvällstidningsartikel om nära förestående istid.
Vill man själv kolla alla kurvor finns dom samlade här:
http://www.ncdc.noaa.gov/paleo/recons.html
En länk där leder till samme Ljungqvist som visar respekt för rådata och ger en kort, bra sammanfattning:
Ljungqvist, F.C. 2009.
Temperature proxy records covering the last two millennia:
a tabular and visual overview.
Geografiska Annaler: Physical Geography, Vol. 91A, pp. 11-29.
ABSTRACT:
Proxy data are our only source of knowledge of temperature variability
in the period prior to instrumental temperature measurements. Until
recently, very few quantitative palaeotemperature records extended
back a millennium or more, but the number is now increasing. Here,
the first systematic survey is presented, with graphic representations,
of most quantitative temperature proxy data records covering the last
two millennia that have been published in the peer-reviewed literature.
In total, 71 series are presented together with basic essential
information on each record. This overview will hopefully assist future
palaeoclimatic research by facilitating an orientation among available
palaeotemperature records and thus reduce the risk of missing less
well-known proxy series. The records show an amplitude between maximum
and minimum temperatures during the past two millennia on centennial
timescales ranging from c. 0.5 to 4°C and averaging c. 1.5–2°C for
both high and low latitudes, although these variations are not always
occurring synchronous. Both the Medieval Warm Period, the Little Ice
Age and the 20th century warming are clearly visible in most records,
whereas the Roman Warm Period and the Dark Age Cold Period are less
clearly discernible.
Mer information ordnad i tidsföljd kan man få på wikipedia under uppslagsordet "Timeline of environmental history".
2 oktober 2011
30 september 2011
Klimathistoria - långa perspektivet
För 20 000 år sedan inträffade den senaste istidens kallaste period. Havsytan låg 120 meter under den nuvarande och medeltemperaturen var cirka sex grader lägre än 1950 års värden. Sydpolen började bli varmare för 18 000 år sedan men på Grönland var det fortsatt kallt tills det plötsligt började bli varmare för 11 000 år sedan.
Sedan 2,5 miljoner år tillbaka har istider avlösts av mellanistidsperioder med en viss regelbundenhet. Under de senaste 500 000 åren har det varit fyra korta mellanistider - oräknat den vi befinner oss i nu. Och om det inte blir någon mer istid de närmaste 400 000 åren kan inte den nuvarande perioden kallas mellanistid. Mellanistider varar normalt 10-30 000 år.
Jag använder mig främst av David Archers "Töväder" som källa till detta. Han är geofysiker och oceanograf. Huvudbudskapet i boken är att de nuvarande utsläppen av koldioxid kommer att påverka klimatet i hundratusentals år. Här tänkte jag främst försöka sammanfatta det han skriver om de senaste 60 miljoner åren.
En viktig metod för att studera istäckenas utbredning över långa tidsperioder är att mäta halterna av syreisotoper i is och i avlagringar av kalciumkarbonat, dvs kalk, som bildar mineralen kalcit och aragonit. När vatten avdunstar sker en destillation då vatten med vanligt lätt syre (0-16) dunstar fortare än vatten med tungt syre (O-18). När vattenångan kondenseras till regn och faller tillbaka i havet blandas det igen men när molnen blåser ut mot polerna och faller som snö och bildar is så fångas relativt mer O-16 i isen. När klimatet är kallare destilleras vattenångan med avseende på isotoper på lägre breddgrader, dvs globalt sett mer. Istäckena är isotopiskt lätta och vattnet i havet är isotopiskt tungt. Fördelningen av syreisotoper i havet kan avläsas när syret binds till karbonat (eller andra salter som silikater och fosfater) i blötdjur (musslor mm) och andra organismer (ex. encelliga foraminifer, koraller) som sedan avlagras.
Lägre temperatur och mera is ger en lägre kvot 0-18/O-16 i isen från en viss tidsperiod och därmed en högre kvot i karbonatavlagringar från samma period. Se http://earthobservatory.nasa.gov/Features/Paleoclimatology_OxygenBalance/
Mätningarna kan även göras på stalagtiter som växer med tiden, kopplat till en tidsbestämning baserad på radioaktivt sönderfall av uran.
Det finns andra sätt att mäta temperaturen långt tillbaka i tiden. Ett sätt är pollenanalys. Pollen från fjällsippa (Dryas octopetala) är en indikator på kallare klimat ifall man hittar pollenet nedanför sippans nuvarande utbredning. En tillfällig kallperiod för cirka 11 000 år sedan, som avbröt den begynnande mellanistiden, kallas därför för Yngre Dryas. De olika metoderna kan jämföras med varandra vilket ökar möjligheterna att tidsbestämma olika förlopp.
Syreisotopmätning i karbonat har använts för att ta fram data kring den senaste dramatiska värmeperioden, som fått beteckningen PETM, vid övergången från Paleocen till Eocen för 57 miljoner år sedan. Det var en varm planet, ythavstemperaturen vid nordpolen kan ha nått upp till + 24 grader Celcius.
Den storskaliga fördelningen av kontinenterna var då på väg att likna den nuvarande, den indiska plattan hade nått Asien, och däggdjuren hade blivit betydelsefulla efter dinosauriernas utdöende 8 miljoner år tidigare. Arabiska halvön nådde Asiatiska plattan senare, för ungefär 35 miljoner år sedan. Då var det kallare, och östra Antarktis hade börjat täckas av glaciärer. Sedan dess har det funnits is på jorden. Värmeperioden PETM tror man orsakades av växthusgaser. Metan kan ha frigjorts av geologiska processer över tiotusen år och ombildats till koldioxid, som i sin tur skapat positiva återkopplingar som frigjorde ännu mera växthusgaser. Under någon period var haven så sura att all karbonat fanns i lösning och inga karbonatavlagringar avsattes som man kan mäta syreisotoper i. David Archer spekulerar i att även vår nära framtid kan kommer att synas geologiskt som en avsaknad av karbonatsediment.
Sedan 2,5 miljoner år tillbaka har istider avlösts av mellanistidsperioder med en viss regelbundenhet. Under de senaste 500 000 åren har det varit fyra korta mellanistider - oräknat den vi befinner oss i nu. Och om det inte blir någon mer istid de närmaste 400 000 åren kan inte den nuvarande perioden kallas mellanistid. Mellanistider varar normalt 10-30 000 år.
Jag använder mig främst av David Archers "Töväder" som källa till detta. Han är geofysiker och oceanograf. Huvudbudskapet i boken är att de nuvarande utsläppen av koldioxid kommer att påverka klimatet i hundratusentals år. Här tänkte jag främst försöka sammanfatta det han skriver om de senaste 60 miljoner åren.
En viktig metod för att studera istäckenas utbredning över långa tidsperioder är att mäta halterna av syreisotoper i is och i avlagringar av kalciumkarbonat, dvs kalk, som bildar mineralen kalcit och aragonit. När vatten avdunstar sker en destillation då vatten med vanligt lätt syre (0-16) dunstar fortare än vatten med tungt syre (O-18). När vattenångan kondenseras till regn och faller tillbaka i havet blandas det igen men när molnen blåser ut mot polerna och faller som snö och bildar is så fångas relativt mer O-16 i isen. När klimatet är kallare destilleras vattenångan med avseende på isotoper på lägre breddgrader, dvs globalt sett mer. Istäckena är isotopiskt lätta och vattnet i havet är isotopiskt tungt. Fördelningen av syreisotoper i havet kan avläsas när syret binds till karbonat (eller andra salter som silikater och fosfater) i blötdjur (musslor mm) och andra organismer (ex. encelliga foraminifer, koraller) som sedan avlagras.
Lägre temperatur och mera is ger en lägre kvot 0-18/O-16 i isen från en viss tidsperiod och därmed en högre kvot i karbonatavlagringar från samma period. Se http://earthobservatory.nasa.gov/Features/Paleoclimatology_OxygenBalance/
Mätningarna kan även göras på stalagtiter som växer med tiden, kopplat till en tidsbestämning baserad på radioaktivt sönderfall av uran.
Det finns andra sätt att mäta temperaturen långt tillbaka i tiden. Ett sätt är pollenanalys. Pollen från fjällsippa (Dryas octopetala) är en indikator på kallare klimat ifall man hittar pollenet nedanför sippans nuvarande utbredning. En tillfällig kallperiod för cirka 11 000 år sedan, som avbröt den begynnande mellanistiden, kallas därför för Yngre Dryas. De olika metoderna kan jämföras med varandra vilket ökar möjligheterna att tidsbestämma olika förlopp.
Syreisotopmätning i karbonat har använts för att ta fram data kring den senaste dramatiska värmeperioden, som fått beteckningen PETM, vid övergången från Paleocen till Eocen för 57 miljoner år sedan. Det var en varm planet, ythavstemperaturen vid nordpolen kan ha nått upp till + 24 grader Celcius.
Den storskaliga fördelningen av kontinenterna var då på väg att likna den nuvarande, den indiska plattan hade nått Asien, och däggdjuren hade blivit betydelsefulla efter dinosauriernas utdöende 8 miljoner år tidigare. Arabiska halvön nådde Asiatiska plattan senare, för ungefär 35 miljoner år sedan. Då var det kallare, och östra Antarktis hade börjat täckas av glaciärer. Sedan dess har det funnits is på jorden. Värmeperioden PETM tror man orsakades av växthusgaser. Metan kan ha frigjorts av geologiska processer över tiotusen år och ombildats till koldioxid, som i sin tur skapat positiva återkopplingar som frigjorde ännu mera växthusgaser. Under någon period var haven så sura att all karbonat fanns i lösning och inga karbonatavlagringar avsattes som man kan mäta syreisotoper i. David Archer spekulerar i att även vår nära framtid kan kommer att synas geologiskt som en avsaknad av karbonatsediment.
17 september 2011
Klimathistoria 600-talet
Nordafrika omtalades som Romarrikets kornbod, och en av teorierna kring romarrikets fall bygger på att klimatet skulle ha försämrats och jordbruksöverskottet minskat under åren 250-600. Den teorin är svår att belägga, några dramatiska övergripande förändring av klimatet skedde inte under den perioden men variationen mellan åren var större än normalt. Odlingsmetoder och användning av skog kan ha påverkat bördighet. Den mest dramatiska påverkan skedde från 1830 då skogsavverkningar i stor skala påbörjades och skapade de landskap som finns på TV-bilderna från norra afrika nu.
Europas väder finns numera kartlagt i detalj. Se till exempel de studier baserade på årsringar från träd i centraleuropa som Ulf Büntgen med kollegor i Schweiz har tagit fram.
I mera globalt sammanvägda studier syns inte en kallperiod kring 500-talet på samma vis, se Michael Mann och medarbetare rapport i referensen nederst. Men lokal köld i Europa och med det kopplad torka i centralasiatiska stäpper kan ha haft betydelse för den ökade rörligheten under "folkvandringstiden".
Vulkanutbrott kan påverka vädret under några år. Ett utbrott år 534 vid ekvatorn syns i data från nordkalotten 536, se http://www.uibk.ac.at/geographie/forschung/dendro/publikationen---pdf-files/2008-larsen-et-al-grl.pdf. Den justinianska pesten nådde Egypten 541 och kan eventuellt ha samband med den missväxt som den vulkaniska vintern orsakade.
Sammanhängande perioder av något kallare klimat anser man kan kopplas till solaktivitet. Hela perioden 1300-1900 ligger genomsnittligt någon grad under 1950 års värde för Europa och effekten har uppmätts globalt. Av någon anledning kallas detta "lilla istiden", vilket leder till begreppsförvirring. Istider är något som orsakas av jordaxelns lutning och jordens avstånd till solen, medan vi här talar om en mindre effekt som orsakas av variationer i solens aktivitet.
Åren 800-1300 var genomsnittligt varmare, detta kallas den medeltida värmeperioden, och temperaturen var då ungefär som 1950 års värde. Denna temperaturhöjning har uppmätts i Europa men inte globalt.
Den temperaturökning vi har de senaste åren orsakas som bekant av utsläpp av växthusgaser som koldioxid, någon ökad effekt från solen har inte uppmätts sedan 1970. Läs mer om dagens klimatförändringar på RealClimate, http://www.realclimate.org/. RealClimate tar givetvis även upp historiska data, se till exempel diagram över de senaste 2000 årens havsnivåer och temperaturer här: http://www.realclimate.org/index.php/archives/2011/06/2000-years-of-sea-level/#more-7947
Europas väder finns numera kartlagt i detalj. Se till exempel de studier baserade på årsringar från träd i centraleuropa som Ulf Büntgen med kollegor i Schweiz har tagit fram.
I mera globalt sammanvägda studier syns inte en kallperiod kring 500-talet på samma vis, se Michael Mann och medarbetare rapport i referensen nederst. Men lokal köld i Europa och med det kopplad torka i centralasiatiska stäpper kan ha haft betydelse för den ökade rörligheten under "folkvandringstiden".
Vulkanutbrott kan påverka vädret under några år. Ett utbrott år 534 vid ekvatorn syns i data från nordkalotten 536, se http://www.uibk.ac.at/geographie/forschung/dendro/publikationen---pdf-files/2008-larsen-et-al-grl.pdf. Den justinianska pesten nådde Egypten 541 och kan eventuellt ha samband med den missväxt som den vulkaniska vintern orsakade.
Sammanhängande perioder av något kallare klimat anser man kan kopplas till solaktivitet. Hela perioden 1300-1900 ligger genomsnittligt någon grad under 1950 års värde för Europa och effekten har uppmätts globalt. Av någon anledning kallas detta "lilla istiden", vilket leder till begreppsförvirring. Istider är något som orsakas av jordaxelns lutning och jordens avstånd till solen, medan vi här talar om en mindre effekt som orsakas av variationer i solens aktivitet.
Åren 800-1300 var genomsnittligt varmare, detta kallas den medeltida värmeperioden, och temperaturen var då ungefär som 1950 års värde. Denna temperaturhöjning har uppmätts i Europa men inte globalt.
Den temperaturökning vi har de senaste åren orsakas som bekant av utsläpp av växthusgaser som koldioxid, någon ökad effekt från solen har inte uppmätts sedan 1970. Läs mer om dagens klimatförändringar på RealClimate, http://www.realclimate.org/. RealClimate tar givetvis även upp historiska data, se till exempel diagram över de senaste 2000 årens havsnivåer och temperaturer här: http://www.realclimate.org/index.php/archives/2011/06/2000-years-of-sea-level/#more-7947
10 september 2011
22 år före år ett
År 600 e.Kr. Det är 22 år före den muslimiska kalenderns år 1, som räknas från profeten Muhammeds uttåg till staden som skulle bli Medina (Madinat al-Nabi, Profetens stad). Muhammed och hans följeslagares flykt heter hijra på arabiska och kalendern kallas därför hijrakalendern. År 2011 e.Kr är år 1432 A.H. Eftersom den islamska året är kortare än det gregorianska är det enklast att konsultera en datumkonverterare för att få rätt datum.
År 600 var Muhammed cirka 30 år gammal och gift sedan fem år med Khadidja. Han var handelsman med kontakter i Syrien och hade kontakter med araber som följde judiska, kristna och andra religiösa seder. I Mecka förekom dyrkan av många olika gudar, med Kaba som en central helgedom. Det är från år 610 som Muhammed får de starka visioner som vägleder honom till att bli grundare av en ny religion.
I Mecka (Makkah) var Qureish (Quraysh) en mäktig grupp, de hade kontroll över Kaban. Muhammed tillhörde en klan inom Qureish-stammen, men den mäktigaste släkten ur vilken ledarna normalt rekryterades var Banu Umayyad. Efter de fyra första kaliferna (al-Khulafa ur-Rashidun) kom kalifatet år 661 att styras av Umayyadernas dynasti från Damaskus fram till år 750. Sedan fortsätter den dynastins historia i al-Andalus till år 1031, medan Abbasidernas dynasti tar över kalifatet och grundar staden Bagdad. Dessa dynastier styrde över två av världshistoriens till arealen största imperier.
Att år 600 kunna gissa att en sådan enorm arabisk expansion skulle kunna ske var givetvis omöjligt. Arab var närmast enbart ett språkligt begrepp, någon gemensam organisation fanns inte utan olika klaner styrde sig själva. Särskilt de kamelägande grupperna, som kunde överleva och undvika fiender genom att de klarade sig ute i arabiska öknen, var väldigt självständiga, medan de mera bofasta arabisktalande befolkningarna i Jemen, Syrien och i nuvarande Irak var mer inordnande i enkla statsbildningar. Namarainskriptionen från år 328 talar visserligen om en kung över araber men någon gemensam statsbildning fanns inte. Att araberna sedan länge bedrivit handel mellan stormakterna i Persien, Indien och det Romerska riket innebar dock att de till skillnad från många andra nomadfolk var väl integrerade i ett internationellt förhandlingsmönster och hade potentialen för ett organiserat samarbete, både internt och externt.
Den potentialen realiseras först med Profeten Muhammeds förkunnelse, då han och gruppen kring honom i Medina skapar en ny gemensam tro och de grundläggande institutionerna kring denna. Förutom en intern arabisk mission krävdes en militär insats, då de rikare klanerna i Mecka anföll Medina. Slaget vid vallgraven (Battle of the trench) 627 innebar en avgörande seger för Medina som följdes upp av Muhammeds intåg i Mecka 630. Muhammed dog 632 men gruppen kring honom var då väl organiserad och skicklig nog att fortsätta ena araberna och i det ingick att expandera utåt.
Samtidigt skapades ett maktvakuum på grund av det långvariga kriget mellan Sassaniderna och det grekiskt-romerska Bysans. År 600 var det helt oförutsebart, snarast kunde man hoppas på en fred mellan stormakterna. Men bara två år senare startar ett krig som kulminerar med slaget vid Nineve 627 (nära dagens Mosul). De sassanidiska krigsherrarna förlorade inte bara allt de vunnit i 25 års krig mot grek-romarna, deras förlust ledde till en intern demoralisering som var förödande. D. L. Lewis, som i "Gods Crucible" gör en del populärhistoriska kontrafaktiska utläggningar, målar upp en annan historisk utveckling där sassaniderna segrat och zoroastrismen blivit en betydande religion i stora delar av medelhavsområdet. Sassaniderna hade 615 tagit kontrollen över Egyptens rika jordbruksområden efter tusen år av grekiskt-romerskt styre vilket kunde ha skapat grunden för en ekonomisk kontroll.
Bysans segrade och kunde återta kontrollen över de områden de dominerat tidigare, inklusive Egypten. Den lokala kristna befolkningen i Egypten var måttligt intresserad av att låta sig styras från Konstantinopel, deras "icke-chalcedonensiska" koptiska kristendom var inte förenligt med den från Konstantinopel påbjudna läran om Kristus som både Gud och människa. Kejsar Herakleios försökte lansera en gemensam teologi men det skapade bara missnöje i alla läger. Segrarna 630 innebar att avarerna i norr besegrades och att en allians med bulgarerna ingicks, vilket ledde till en konsolidering av Bysans norra gräns.
Den bördiga halvmånen hade förötts av krigen och pesten spreds över området från 627. De kristna araber som varit allierade med de stridande parterna, Ghassaniderna med Bysans och Lakhmiderna med Sassaniderna, hade tappat sin lojalitet till sina respektive härskare och fann från år 633 för gott att alliera sig med Medina. Även här spelar de kristnas teologisk splittring roll- Sassaniderna hade särskilt deklarerat att aramenisk kristendom var den som var tillåten inom deras rike, men aramenierna var utnyttjad underklass. Nestorianska kristna hade jagats ut från Bysans av de grekiskt-ortodoxa och ett tag under 500-talet var de förföljda även i Iran. De tolererades senare, men många hade valt att flytta mot Kina eller Indien. Romarna, som kontrollerat Aelia Capitolina (Jerusalem) sedan 66 e.Kr. tappade kontrollen till sassaniderna 614 och araberna tog kontrollen där år 638.
Hugh Kennedy, i "The Great Arab Conquest" skriver "med stor risk att göra en enorm förenkling av en komplex situation" att de som trodde att Kristus var helt gudom och helt människa, dvs hade två naturer, var grekisktalande uraban elit, medan de som trodde att Kristus var Gud (med enbart en natur som Gud) var arameisktalande bybor, bodde i kloster eller var kristna araber.
En faktor till arabernas framgångar var muslimernas förhandlingsmodell inför en ockupation. De erbjöd (i teorin åtminstone) tre olika val.
1. Man kunde konvertera till islam. Då blev man "mawla", en icke-arabisk muslim, med rättigheter att delta i muslimernas samhälle. Dessa blev "klienter" till de ledande arabiska familjer. Deltog man i vidare erövringar fick man viss del i betalningen. En muslim fick inte ha andra muslimer som slavar. Arabiska fiender som konvertrade till islam kunde snabbt få ledande positioner. Mest berömd är Khalid ibn al-Walid, som först ledde Meckas anfall mot Medina men sedan blev en av muslimernas främsta generaler.
2. Man kunde få behålla sin religion, om man accepterade att muslimerna hade kontrollen och betalade den skatt som begärdes. I vissa fall fick de som ville utvandra av religiösa skäl göra det och behålla en del av sina ägodelar.
3. Man kunde vägra de två första alternativen. Då blev det krig. Sen tog muslimerna det byte de själva bestämde. Ofta slutade även detta med att araberna lade en militär förläggning utanför staden och sedan fortsatte vidare mot nya erövringar. Medina tog in en femtedel av bytet och behöll ett gemensamt centralt kommando så långt det praktiskt var möjligt.
Många lokala ledare av belägrade städer valde att inte kriga. Förhandlingarna var inte alltid så enkla att föra, Damaskus blev invaderat från ena sidan samtidigt som man sade ja till fredsavtal på andra sidan staden.
Kontentan av detta - maktvakuum, religiös splittring och missnöjde med supermakternas ledning, arabisk enighet, organisation och en stor förmåga att skapa nya lojala undersåtar - ger en förklaring till de snabba erövringarna och islams spridning.
Trots detta borde kejsar Herakleios ha haft stort intresse att mönstra upp för att klara en arabisk attack mot Palestina och Syrien. Den bysantinska armén samlades i Golan, troligen 636, för att förlora slaget vid ån Yarmuk. De arabiska styrkorna var numerärt underlägsna, men vann.
Samma år förlorade Sassaniderna slaget vid Qadisiya (nära dagens Bagdad). Sassanidernas shah Yazdegerd III flydde och dödades 651 i Merv.
Hugh Kennedy konstaterar källkritiskt att inte mycket i källorna förklarar hur det faktiskt övergripande gick till vid de dessa fältslag.
År 600 var allt detta framtid.
Herakleitos var 25 år gammal, levde som son till exarken i Nordafrika och gjorde militär karriär där.
Khosrau II (segraren) var kanske 30 år, hans födelseår är inte känt. År 600 hade han varit Shah av Iran i 10 år och han såg framför sig stora militära framgångar, inte huset Sassans undergång.
Khalid ibn al-Walid, (sista iet är ett långt i), vara bara åtta år och kunde inte ana att han skulle bli militäröverbefälhavare över Irak.
Umar ibn al-Khattab var kanske 12 år, han kom att följa Muhammed under 18 år och blev sedan den andre kalifen och en av de viktigaste organisatörerna av den arabiska expansionen.
År 600 var Muhammed cirka 30 år gammal och gift sedan fem år med Khadidja. Han var handelsman med kontakter i Syrien och hade kontakter med araber som följde judiska, kristna och andra religiösa seder. I Mecka förekom dyrkan av många olika gudar, med Kaba som en central helgedom. Det är från år 610 som Muhammed får de starka visioner som vägleder honom till att bli grundare av en ny religion.
I Mecka (Makkah) var Qureish (Quraysh) en mäktig grupp, de hade kontroll över Kaban. Muhammed tillhörde en klan inom Qureish-stammen, men den mäktigaste släkten ur vilken ledarna normalt rekryterades var Banu Umayyad. Efter de fyra första kaliferna (al-Khulafa ur-Rashidun) kom kalifatet år 661 att styras av Umayyadernas dynasti från Damaskus fram till år 750. Sedan fortsätter den dynastins historia i al-Andalus till år 1031, medan Abbasidernas dynasti tar över kalifatet och grundar staden Bagdad. Dessa dynastier styrde över två av världshistoriens till arealen största imperier.
Att år 600 kunna gissa att en sådan enorm arabisk expansion skulle kunna ske var givetvis omöjligt. Arab var närmast enbart ett språkligt begrepp, någon gemensam organisation fanns inte utan olika klaner styrde sig själva. Särskilt de kamelägande grupperna, som kunde överleva och undvika fiender genom att de klarade sig ute i arabiska öknen, var väldigt självständiga, medan de mera bofasta arabisktalande befolkningarna i Jemen, Syrien och i nuvarande Irak var mer inordnande i enkla statsbildningar. Namarainskriptionen från år 328 talar visserligen om en kung över araber men någon gemensam statsbildning fanns inte. Att araberna sedan länge bedrivit handel mellan stormakterna i Persien, Indien och det Romerska riket innebar dock att de till skillnad från många andra nomadfolk var väl integrerade i ett internationellt förhandlingsmönster och hade potentialen för ett organiserat samarbete, både internt och externt.
Den potentialen realiseras först med Profeten Muhammeds förkunnelse, då han och gruppen kring honom i Medina skapar en ny gemensam tro och de grundläggande institutionerna kring denna. Förutom en intern arabisk mission krävdes en militär insats, då de rikare klanerna i Mecka anföll Medina. Slaget vid vallgraven (Battle of the trench) 627 innebar en avgörande seger för Medina som följdes upp av Muhammeds intåg i Mecka 630. Muhammed dog 632 men gruppen kring honom var då väl organiserad och skicklig nog att fortsätta ena araberna och i det ingick att expandera utåt.
Samtidigt skapades ett maktvakuum på grund av det långvariga kriget mellan Sassaniderna och det grekiskt-romerska Bysans. År 600 var det helt oförutsebart, snarast kunde man hoppas på en fred mellan stormakterna. Men bara två år senare startar ett krig som kulminerar med slaget vid Nineve 627 (nära dagens Mosul). De sassanidiska krigsherrarna förlorade inte bara allt de vunnit i 25 års krig mot grek-romarna, deras förlust ledde till en intern demoralisering som var förödande. D. L. Lewis, som i "Gods Crucible" gör en del populärhistoriska kontrafaktiska utläggningar, målar upp en annan historisk utveckling där sassaniderna segrat och zoroastrismen blivit en betydande religion i stora delar av medelhavsområdet. Sassaniderna hade 615 tagit kontrollen över Egyptens rika jordbruksområden efter tusen år av grekiskt-romerskt styre vilket kunde ha skapat grunden för en ekonomisk kontroll.
Bysans segrade och kunde återta kontrollen över de områden de dominerat tidigare, inklusive Egypten. Den lokala kristna befolkningen i Egypten var måttligt intresserad av att låta sig styras från Konstantinopel, deras "icke-chalcedonensiska" koptiska kristendom var inte förenligt med den från Konstantinopel påbjudna läran om Kristus som både Gud och människa. Kejsar Herakleios försökte lansera en gemensam teologi men det skapade bara missnöje i alla läger. Segrarna 630 innebar att avarerna i norr besegrades och att en allians med bulgarerna ingicks, vilket ledde till en konsolidering av Bysans norra gräns.
Den bördiga halvmånen hade förötts av krigen och pesten spreds över området från 627. De kristna araber som varit allierade med de stridande parterna, Ghassaniderna med Bysans och Lakhmiderna med Sassaniderna, hade tappat sin lojalitet till sina respektive härskare och fann från år 633 för gott att alliera sig med Medina. Även här spelar de kristnas teologisk splittring roll- Sassaniderna hade särskilt deklarerat att aramenisk kristendom var den som var tillåten inom deras rike, men aramenierna var utnyttjad underklass. Nestorianska kristna hade jagats ut från Bysans av de grekiskt-ortodoxa och ett tag under 500-talet var de förföljda även i Iran. De tolererades senare, men många hade valt att flytta mot Kina eller Indien. Romarna, som kontrollerat Aelia Capitolina (Jerusalem) sedan 66 e.Kr. tappade kontrollen till sassaniderna 614 och araberna tog kontrollen där år 638.
Hugh Kennedy, i "The Great Arab Conquest" skriver "med stor risk att göra en enorm förenkling av en komplex situation" att de som trodde att Kristus var helt gudom och helt människa, dvs hade två naturer, var grekisktalande uraban elit, medan de som trodde att Kristus var Gud (med enbart en natur som Gud) var arameisktalande bybor, bodde i kloster eller var kristna araber.
En faktor till arabernas framgångar var muslimernas förhandlingsmodell inför en ockupation. De erbjöd (i teorin åtminstone) tre olika val.
1. Man kunde konvertera till islam. Då blev man "mawla", en icke-arabisk muslim, med rättigheter att delta i muslimernas samhälle. Dessa blev "klienter" till de ledande arabiska familjer. Deltog man i vidare erövringar fick man viss del i betalningen. En muslim fick inte ha andra muslimer som slavar. Arabiska fiender som konvertrade till islam kunde snabbt få ledande positioner. Mest berömd är Khalid ibn al-Walid, som först ledde Meckas anfall mot Medina men sedan blev en av muslimernas främsta generaler.
2. Man kunde få behålla sin religion, om man accepterade att muslimerna hade kontrollen och betalade den skatt som begärdes. I vissa fall fick de som ville utvandra av religiösa skäl göra det och behålla en del av sina ägodelar.
3. Man kunde vägra de två första alternativen. Då blev det krig. Sen tog muslimerna det byte de själva bestämde. Ofta slutade även detta med att araberna lade en militär förläggning utanför staden och sedan fortsatte vidare mot nya erövringar. Medina tog in en femtedel av bytet och behöll ett gemensamt centralt kommando så långt det praktiskt var möjligt.
Många lokala ledare av belägrade städer valde att inte kriga. Förhandlingarna var inte alltid så enkla att föra, Damaskus blev invaderat från ena sidan samtidigt som man sade ja till fredsavtal på andra sidan staden.
Kontentan av detta - maktvakuum, religiös splittring och missnöjde med supermakternas ledning, arabisk enighet, organisation och en stor förmåga att skapa nya lojala undersåtar - ger en förklaring till de snabba erövringarna och islams spridning.
Trots detta borde kejsar Herakleios ha haft stort intresse att mönstra upp för att klara en arabisk attack mot Palestina och Syrien. Den bysantinska armén samlades i Golan, troligen 636, för att förlora slaget vid ån Yarmuk. De arabiska styrkorna var numerärt underlägsna, men vann.
Samma år förlorade Sassaniderna slaget vid Qadisiya (nära dagens Bagdad). Sassanidernas shah Yazdegerd III flydde och dödades 651 i Merv.
Hugh Kennedy konstaterar källkritiskt att inte mycket i källorna förklarar hur det faktiskt övergripande gick till vid de dessa fältslag.
År 600 var allt detta framtid.
Herakleitos var 25 år gammal, levde som son till exarken i Nordafrika och gjorde militär karriär där.
Khosrau II (segraren) var kanske 30 år, hans födelseår är inte känt. År 600 hade han varit Shah av Iran i 10 år och han såg framför sig stora militära framgångar, inte huset Sassans undergång.
Khalid ibn al-Walid, (sista iet är ett långt i), vara bara åtta år och kunde inte ana att han skulle bli militäröverbefälhavare över Irak.
Umar ibn al-Khattab var kanske 12 år, han kom att följa Muhammed under 18 år och blev sedan den andre kalifen och en av de viktigaste organisatörerna av den arabiska expansionen.
22 augusti 2011
Sassanidernas hamnar
Åren kring 600 e.Kr var de sista åren på en sassanidisk storhetstid. Khosrow II Parvez hade en fredsuppgörelse med bysantiske kejsaren Maurikios sedan 591. När Maurikios mördades av myterister i sin egen armé, valde sassaniderna att gå till anfall. Fram till 619 var kriget framgångsrikt men sedan kejsar Herakleios lierat sig med turkiska khazarer vände stidslyckan och Parvez mördades efter nederlag 628. Parvez offensiv var bara den sista i en lång historia av krig mellan perser och romare. Under hans farfar Khosrow I (gr. Chosroes, på persiska Anushirvan) hade krig förts mot Östrom under Justinianus. David Levering Lewis tar i "Gods Crucible" ett ännu längre perspektiv och utgår från det första Romersk-Iranska kriget, orsakat av senator Crassus misslyckade anfall år 53 f.Kr. Krigströtthet är ett underligt begrepp, men krigströtta lär de flesta folk varit som hamnat i dessa romersk-iranska evighetskonflikter.
År 600 hade sassaniderna fortfarande kontroll över stora områden. Hela kusten från Sind mot Iran (Makrankusten) var under deras kontroll liksom hela Persiska viken och Oman. Hamnen Siraf på nordkusten av persiska viken nedanför Shiraz var betydelsefull. Siraf byggdes ca år 400 e.Kr, enligt André Wink i "Al-Hind". Den största sassanidiska hamnen var Al-Ubulla vid Tigris delta (gr. Apologos, persiska Obolla). Basra fanns ännu inte, Basra grundades av araberna år 638. I Siraf pågår arkeologiska utgrävningar medan Obolla lär ligga under ny bebyggelse i Basras utkanter.
Oman var ett sassanidiskt lydområde och största hamnen där hette Suhar. På andra sidan sundet in till Gulfen låg Hormuz, en mindre hamn men viktigt för sassanidernas kontroll i området. Persiska viken var vid denna tid helt under persisk kontroll.
Oväder och pirater gjorde haven kring arabiska halvön svårnavigerade. Karavaner kunde ta lasten landvägen istället, det gick karavanvägar från Oman och Jemen upp mot medelhavsområdet, och många av de karavanerna passerade Mecka. Med ökat kunnande om monsunvindarna och förbättrade skepp så minskade karavanernas betydelse i förhållande till sjötransporter under första halvan av tusentalet.
Även Jemen lydde under Ctesifon. Både Jemen och Oman har berg där det faller viss nederbörd, det är inte öken utan jordbruksmark, och befolkningen är jordbrukare snarare än nomader. I Jemen hade kungariket Himyar existerat mellan 100 fKr och 520 eKr. Dammen i Marib var deras stora bedrift, en damm som möjliggjorde att 10 000 ha bevattnades. Dammen förstördes slutgiltigt år 560-575 eKr och den jordbrukande befolkningen måste ha minskat betydligt. Områdets antika historia berättar om Drottningen av Saba och oerhörda rikedomar men år 600 kunde få läsa de gamla arabiska texterna på tempelruinernas väggar. Huvudstaden Sana'a (Sana) ligger på 2200 möh. Den återuppbyggdes av muslimerna och en av de äldsta moskéerna finns där, liksom en rad gamla höghus i särpräglad stil, lite som pepparkakshöghus.
http://whc.unesco.org/en/list/385
På andra sidan persiska viken låg kungariket Axum. Kungarna här var kristna och lierade med Bysans. År 600 hette kungen Gersem, men han är känd enbart för att ha varit den siste kungen i Axum som präglade mynt i guld. Kung Kabel som styrde kring år 520 finns det mera källor om. Bland annat beskrivs hur han anföll den judiske kungen i Himyar och bidrog därmed till Himyars undergång och den judisk-himjaritiska befolkningens utflyttning.
Hamnstaden Aden i Jemen hade alltså under loppet av 100 år styrts av makthavare av respektive judisk, kristen, zoroastrisk och slutligen från 628 av muslimsk tro. Under muslimskt styre skulle Aden bli en av världens viktigaste hamnstäder. Aden har en naturlig hamn i en krater, och ett strategiska läge nära sundet till Röda havet, vilket gav hamnen en betydelse likt Konstantinopels från handelssynpunkt. Men till skillnad från Konstantinopel var Aden inte lätt att göra till en svårintaglig fästning.
År 600 hade sassaniderna fortfarande kontroll över stora områden. Hela kusten från Sind mot Iran (Makrankusten) var under deras kontroll liksom hela Persiska viken och Oman. Hamnen Siraf på nordkusten av persiska viken nedanför Shiraz var betydelsefull. Siraf byggdes ca år 400 e.Kr, enligt André Wink i "Al-Hind". Den största sassanidiska hamnen var Al-Ubulla vid Tigris delta (gr. Apologos, persiska Obolla). Basra fanns ännu inte, Basra grundades av araberna år 638. I Siraf pågår arkeologiska utgrävningar medan Obolla lär ligga under ny bebyggelse i Basras utkanter.
Oman var ett sassanidiskt lydområde och största hamnen där hette Suhar. På andra sidan sundet in till Gulfen låg Hormuz, en mindre hamn men viktigt för sassanidernas kontroll i området. Persiska viken var vid denna tid helt under persisk kontroll.
Oväder och pirater gjorde haven kring arabiska halvön svårnavigerade. Karavaner kunde ta lasten landvägen istället, det gick karavanvägar från Oman och Jemen upp mot medelhavsområdet, och många av de karavanerna passerade Mecka. Med ökat kunnande om monsunvindarna och förbättrade skepp så minskade karavanernas betydelse i förhållande till sjötransporter under första halvan av tusentalet.
Även Jemen lydde under Ctesifon. Både Jemen och Oman har berg där det faller viss nederbörd, det är inte öken utan jordbruksmark, och befolkningen är jordbrukare snarare än nomader. I Jemen hade kungariket Himyar existerat mellan 100 fKr och 520 eKr. Dammen i Marib var deras stora bedrift, en damm som möjliggjorde att 10 000 ha bevattnades. Dammen förstördes slutgiltigt år 560-575 eKr och den jordbrukande befolkningen måste ha minskat betydligt. Områdets antika historia berättar om Drottningen av Saba och oerhörda rikedomar men år 600 kunde få läsa de gamla arabiska texterna på tempelruinernas väggar. Huvudstaden Sana'a (Sana) ligger på 2200 möh. Den återuppbyggdes av muslimerna och en av de äldsta moskéerna finns där, liksom en rad gamla höghus i särpräglad stil, lite som pepparkakshöghus.
http://whc.unesco.org/en/list/385
På andra sidan persiska viken låg kungariket Axum. Kungarna här var kristna och lierade med Bysans. År 600 hette kungen Gersem, men han är känd enbart för att ha varit den siste kungen i Axum som präglade mynt i guld. Kung Kabel som styrde kring år 520 finns det mera källor om. Bland annat beskrivs hur han anföll den judiske kungen i Himyar och bidrog därmed till Himyars undergång och den judisk-himjaritiska befolkningens utflyttning.
Hamnstaden Aden i Jemen hade alltså under loppet av 100 år styrts av makthavare av respektive judisk, kristen, zoroastrisk och slutligen från 628 av muslimsk tro. Under muslimskt styre skulle Aden bli en av världens viktigaste hamnstäder. Aden har en naturlig hamn i en krater, och ett strategiska läge nära sundet till Röda havet, vilket gav hamnen en betydelse likt Konstantinopels från handelssynpunkt. Men till skillnad från Konstantinopel var Aden inte lätt att göra till en svårintaglig fästning.
21 augusti 2011
Sindhavet
På sanskrit heter det Sindhu sagar, sindhavet. För grekerna och romarna var det Maris Erythraei (egentligen röda havet som fick beteckna mer än det gör idag), för araberna Bahr al´Arab, kineserna kallade hav åt det indiska hållet för västerhavet.
Sind är området runt Indusflodens nedre del, ett område som med de 5000 år gamla lämningarna av staden Mohenjo-Daro räknas in bland de första högkulturerna.
År 600 kontrollerades området av Raidynastin. Rai hade sin huvudort i Alor (dagens Sukkur). De byggde tempel helgade åt Shiva, men här fanns även buddhister och den siste Raikungen var buddhist. Det gjorde säkert samarbetet Harsha Vardhana bättre, från 606 var Sind en del av hans intressesfär. Raikungen utmanövrerades av sin överstepräst, som tog över styret innan så småningom araberna invaderade år 711.
Hamnen år 600 låg 6 mil öster om dagens Karachi, och hette Debal (dagens Banbhore/Bhambore, eventuellt detsamma som antikens Barbaricon). Indus delta ändras, och tidigare hamnar som Thatta (Alexanders Pattala) hade slammat igen. Debal gick samma öde till mötes på 1100-talet. Före år 50 eKr hade skeppen, som kom från Aden i Jemen, Barbaricon som huvudhamn men sedan lärde man sig utnyttja vindar så att man kunde segla direkt på Barygaza (Bharuch). Därmed fick Barbaricon/Debal minskad betydelse för handeln från sydindien till Alexandria. Men enligt André Wink var Debal en viktig hamn under sassanidisk kontroll på 500-talet, mindre betydelsefull under Raidynastins tid, men åter en viktig hamn när araberna kontrollerade den. Kanske var de politiska vindarna lika betydelsefulla för Debal.
Sind är området runt Indusflodens nedre del, ett område som med de 5000 år gamla lämningarna av staden Mohenjo-Daro räknas in bland de första högkulturerna.
År 600 kontrollerades området av Raidynastin. Rai hade sin huvudort i Alor (dagens Sukkur). De byggde tempel helgade åt Shiva, men här fanns även buddhister och den siste Raikungen var buddhist. Det gjorde säkert samarbetet Harsha Vardhana bättre, från 606 var Sind en del av hans intressesfär. Raikungen utmanövrerades av sin överstepräst, som tog över styret innan så småningom araberna invaderade år 711.
Hamnen år 600 låg 6 mil öster om dagens Karachi, och hette Debal (dagens Banbhore/Bhambore, eventuellt detsamma som antikens Barbaricon). Indus delta ändras, och tidigare hamnar som Thatta (Alexanders Pattala) hade slammat igen. Debal gick samma öde till mötes på 1100-talet. Före år 50 eKr hade skeppen, som kom från Aden i Jemen, Barbaricon som huvudhamn men sedan lärde man sig utnyttja vindar så att man kunde segla direkt på Barygaza (Bharuch). Därmed fick Barbaricon/Debal minskad betydelse för handeln från sydindien till Alexandria. Men enligt André Wink var Debal en viktig hamn under sassanidisk kontroll på 500-talet, mindre betydelsefull under Raidynastins tid, men åter en viktig hamn när araberna kontrollerade den. Kanske var de politiska vindarna lika betydelsefulla för Debal.
15 augusti 2011
Norrut längs Indiens västkust år 600
I sydvästra Indien, Kerala, låg den antika hamnstaden Muziris, som var en av de viktigaste hamnarna under romersk tid. Det är inte klarlagt var hamnen låg men arkeologiska utgävningar på en plats som heter Pattanam nära staden Kochi har gett en rad fynd som kan betyda att där låg Muziris. Hamnen förstördes någon gång, kanske i närheten av år 600, så det är oklart om hamnen fanns där då. Söder om Muziris låg Kollam, dagens Quilon, och den staden var nog en bättre hamn år 600, inom Pallavas intressesfär, men lokalt styrt av dynastin Cheras som gett namnet till Kerlala.
Kusten här kallas Malabarkusten. Mala betyder berg eller kulle på det dravidiska språket malayalam, ett språk nära besläktat med tamil. Puram, som betyder område, ska ha förenklats till "bar".
Malabarkanel (Cinnamomum tamala) är ett träd som är släkt med äkta kanel (C. verum) som bara växer på Sri Lanka och andra kanelträd som används som hushållskanel, t.ex. indonesisk kanel (C. burmannii). Trädet kallas även träkassia, ordet kassia kommer från den kinesiska kassiakanelen (C.aromaticum). Löven heter på engelska malabathrum och används i matlagning (tejpat) och i traditionell medicin.
Ett annat viktigt aromrikt träd är sandelträd (Santalum album) som används till rökelse. Och när jag ändå håller på måste jag nämna mitt indiska favoritträd neem (Azadirachta indica) som har traditionell användning inom medicin och som repellent mot insektsangrepp. Det heter vembu på tamil och nimträd på svenska. Malabhathrum och sandelträ var viktiga handelsvaror, medan neemprodukter nog mest hade lokal betydelse.
Norr om Kerala ligger Karnataka. Här fanns dynastin Chalukya med Vatapi (dagens Badami) som huvudstad, Pallavas huvudfiender. Flera viktiga tempelstäder och grottor fanns här år 600 men de flesta ligger i inlandet: Pattadakal, Aihole och 50 mil längre norrut nära Aurangabad de berömda platserna Ajanta och Ellora.
Ville man undvika Chalukya fick man ta sig hela vägen upp till Gujarat. Hamnen i Surat var under Chalukyas kontroll år 610 men Bharuch kan ha varit styrt av gurjager och norr därom styrde maitrakas från staden Valabhi. Valabhi var rikt och de religiösa skolorna där var de viktigaste efter de i Nalanda. I Gujarat, tre mil från nordspetsen, ligger Dwarka eller Dwaraka, en plats omnämnd i det stora eposet Mahabharata. Arkeologiska utforskningar under befintliga tempel och i havet utanför har gett fantastiska resultat. Den försvunna staden, som enligt legenden förstördes vid Krishnas död, har återfunnits.
Kusten här kallas Malabarkusten. Mala betyder berg eller kulle på det dravidiska språket malayalam, ett språk nära besläktat med tamil. Puram, som betyder område, ska ha förenklats till "bar".
Malabarkanel (Cinnamomum tamala) är ett träd som är släkt med äkta kanel (C. verum) som bara växer på Sri Lanka och andra kanelträd som används som hushållskanel, t.ex. indonesisk kanel (C. burmannii). Trädet kallas även träkassia, ordet kassia kommer från den kinesiska kassiakanelen (C.aromaticum). Löven heter på engelska malabathrum och används i matlagning (tejpat) och i traditionell medicin.
Ett annat viktigt aromrikt träd är sandelträd (Santalum album) som används till rökelse. Och när jag ändå håller på måste jag nämna mitt indiska favoritträd neem (Azadirachta indica) som har traditionell användning inom medicin och som repellent mot insektsangrepp. Det heter vembu på tamil och nimträd på svenska. Malabhathrum och sandelträ var viktiga handelsvaror, medan neemprodukter nog mest hade lokal betydelse.
Norr om Kerala ligger Karnataka. Här fanns dynastin Chalukya med Vatapi (dagens Badami) som huvudstad, Pallavas huvudfiender. Flera viktiga tempelstäder och grottor fanns här år 600 men de flesta ligger i inlandet: Pattadakal, Aihole och 50 mil längre norrut nära Aurangabad de berömda platserna Ajanta och Ellora.
Ville man undvika Chalukya fick man ta sig hela vägen upp till Gujarat. Hamnen i Surat var under Chalukyas kontroll år 610 men Bharuch kan ha varit styrt av gurjager och norr därom styrde maitrakas från staden Valabhi. Valabhi var rikt och de religiösa skolorna där var de viktigaste efter de i Nalanda. I Gujarat, tre mil från nordspetsen, ligger Dwarka eller Dwaraka, en plats omnämnd i det stora eposet Mahabharata. Arkeologiska utforskningar under befintliga tempel och i havet utanför har gett fantastiska resultat. Den försvunna staden, som enligt legenden förstördes vid Krishnas död, har återfunnits.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)