Jag skrev att chamfolket hade hinduiserats. Klart är att handelsutbytet mellan indiska halvön och sydostasien ledde till en spridning av tankemönster som kan kopplas till det vi sammanfattande kallar hinduism men även till buddhism och till andra aspekter av kulturen och samhällsordningen i Guptariket och andra indiska riken. I My Son och på andra platser i Champa byggdes tempel som hade en linga i centrum som symbol för Shiva, och texter på sanskrit finns bevarade. I boken "Champa and the archaeology of My Son" av Andrew Hardy m.fl. skriver de att de tidigaste inskriptionerna i tempel på sanskrit som anger vem som finansierat tempelbygget är daterade till Guptariket i Indien och inte så mycket tidigare än motsvarande inskriptioner i Champa, vilket kan innebära att vissa föreställningar utvecklades i samverkan mellan de olika områdena, inte bara som en överföring från indiska riken till Champa.
Valet av ord för att sammanfatta en viss historisk process är en typisk "efterrationalisering", som i sin tur kan ha ett ideologiskt syfte för att skapa en passande historiebild i ett nytt sammanhang. Eftersom jag i grunden funderar över begreppet "globalisering" via omvägen att läsa på om handelsutbyte på 600-talet, blir det en fråga vad jag ska kalla utbytet mellan indiska riken som Pallavariket och sydostasiens Champa på 600-talet.
I engelska ordböcker finns ordet "indianization", som ger en bredare association än hinduisering, men samtidigt för mig blir sammankopplat med mer aggresivt koloniala processer. Hade det imperiebyggande Guptariket (ca 320-520) blivit mer långvarigt och expansivt hade utvecklingen kanske mer kommit att likna den "romanisering" som Romarriket genomförde. Istället fragmenterades utvecklingen på den indiska halvön, under trycket från norr ifrån kommande nomadfolk som hepthaliterna.
Den buddhistiska traditionen kom att minska i betydelse under Guptariket, men få mycket stor betydelse i Sydostasien och norrut i Tibet, Kina och Japan. En sådan konkurrens mellan två betydelsefulla trossystem som var för sig presenterade en modell för "effektiv anpassning" av maktförhållande i samhället, kan ha inneburit en positiv flexibilitet som bidrog till den kulturella blomstringen under perioden 300-600. Guptariket var troligen sin tids rikaste makt, då både romarriket och kinas dynastier splittrats i mindre enheter.
De två stora religionerna var inflytelserika på bekostnad av många lokala traditioner, säkert främst för att de kunde skapa grund för härskarnas maktambitioner. De hade även stor påverkan på varann. Buddha blev en inkarnation av hinduismens Vishnu (en avatar som det heter på sanskrit) och omvänt uppstod inslag inom buddhismen som kallas vajrayana-buddhism eller tantrisk buddhism med inslag av vedalitteraturens mystiska mantra, yoga och större betonande av kvinnans och sexualitetens betydelse. Hinduismen (i sig ett problematiskt ord) kom att dominera där kastväsendet etablerats, medan buddhismens munkar och klosterväsen hade en större missionerande potential.
Guptaskriften är en utveckling av sanskrits brahminskrift. Guptaskrift finns bevarad på de guldmynt som präglades. Detta alfabete gav upphov till indiska alfabet som devanagariskriften och även för chamskrift och burmesisk, siamesisk, laotisk, khmerisk och tibetansk skrift. Att vietnamesiska tidigare skrevs med kinesisk skrift visar på en kulturell skiljelinje. Detta gör att "sanskritisering" skulle kunna vara ett ord som ger en bild av de indiska rikenas inflytande men det ordet har fått en annan betydelse. Det betecknar förhållandet när människor, inom ett rike, i lägre kaster antar språk och riter i högre kaster för att öka sin status i det hinduiska samhället. Men tillämpar man det mellan riken kanske det går att göra en analogi, givet att handelsmannen från champariket valde att anta de seder som krävdes för att kunna göra affärer med hinduer från kasten vaishyer.
Slutsatsen blir att sammanfattande begrepp som "hinduisering" kanske alltid måste bli mer missledande än upplysande. Men just i fallet Champa på 600-talet tycker jag att hinduisering säger något relevant.
26 april 2011
17 april 2011
Bhārat
På hindi heter Indien Bhārat eller Bhārata Gaṇarājya. Ordet härleds från namnet på en tidig storkonung bland de ariska inflyttarna, någon gång 1500 fKr. Namnet Indien har grekiskt ursprung, och betyder landet bortom floden Indus.
Både Bharat och Republic of India är officiella namn på landet. Standard hindi och engelska är de två språk som ska användas av nationella myndigheterna,men totalt finns 23 konstitutionellt registrerade språk.
De härförs främst från till två språkgrupper, indiska språk som är en undergrupp av indoeuropeiska språk med sanskrit som sitt "latin", och dravidiska språk. På de flesta av dem är det officiella namnet på Indien en variant på Bharat. På tamil heter landet Intiyā, och på de andra dravidiska språken som talas i södra Indien, Kannada och Malayalam, finns bägge varianterna registrerade. På telugu, det dravidiska språket som talas på östkusten, heter landet Bhārata Desamu. Telugu är ett stort språk, det tredje största i Indien efter hindi och bengali. År 2001 fanns ca 75 miljoner telugutalande.
Nu har Indien just startat ett större projekt med folkräkning och personnummer så kanske nya och tillförlitligare siffror är på gång. I projektet ingår även att ange vilken kast som en person tillhör, vilket säkert kan var en kontroversiell fråga, men det visar hur starkt kastväsendet fortfarande är som en grundläggande föreställning i det indiska samhället.
På urdu, som främst talas i Pakistan, men är ett officiellt språk även i Indien och likt hindi, heter landet Hindustan. Det är det gamla persiska namnet för området där hinduerna bor.
Tamil och urdu är de femte respektive sjätte största språken. På fjärde plats ligger det indo-europeiska språket marathi, som talas främst i Maharastra-regionen med huvudorten Mumbai.
Både Bharat och Republic of India är officiella namn på landet. Standard hindi och engelska är de två språk som ska användas av nationella myndigheterna,men totalt finns 23 konstitutionellt registrerade språk.
De härförs främst från till två språkgrupper, indiska språk som är en undergrupp av indoeuropeiska språk med sanskrit som sitt "latin", och dravidiska språk. På de flesta av dem är det officiella namnet på Indien en variant på Bharat. På tamil heter landet Intiyā, och på de andra dravidiska språken som talas i södra Indien, Kannada och Malayalam, finns bägge varianterna registrerade. På telugu, det dravidiska språket som talas på östkusten, heter landet Bhārata Desamu. Telugu är ett stort språk, det tredje största i Indien efter hindi och bengali. År 2001 fanns ca 75 miljoner telugutalande.
Nu har Indien just startat ett större projekt med folkräkning och personnummer så kanske nya och tillförlitligare siffror är på gång. I projektet ingår även att ange vilken kast som en person tillhör, vilket säkert kan var en kontroversiell fråga, men det visar hur starkt kastväsendet fortfarande är som en grundläggande föreställning i det indiska samhället.
På urdu, som främst talas i Pakistan, men är ett officiellt språk även i Indien och likt hindi, heter landet Hindustan. Det är det gamla persiska namnet för området där hinduerna bor.
Tamil och urdu är de femte respektive sjätte största språken. På fjärde plats ligger det indo-europeiska språket marathi, som talas främst i Maharastra-regionen med huvudorten Mumbai.
9 april 2011
Södra sidenvägen år 600
McNeill skriver i "Mänskliga nätverk" att "den ökade räckvidden och lastförmågan hos skepp och karavaner mellan år 200 och 1000 utvidgade och förstärkte den Gamla världens nätverk, speciellt längs havskusterna och genom torrbältena i sydvästra Asien och Nordafrika".
Tama kameler hade använts framgångsrikt från 200-talet då en sadel utvecklades som belastade djuret över bröstkorgen på ett vis som medgav laster på 250 kg. En karavan på 800 kameler kunde alltså föra last på 200 ton, och detta utan vagnar som krävde ordnade vägar.
En förklaring till att södra landvägen mellan Kina och Indien inte var så använd måste vara att där fanns inte kameler att tillgå. Den vägen, från Chengdu i Sichuan, över det som på 760-talet skulle bli Kunming i Yunnan, till Indien eller till havet vid Dagon (dagens Yangon/Rangoon) i Burma, var också besvärlig pga de lokala folken som kineserna kallade Zhao. (Som inte är detsamma som det Zhao-rike som fanns i norra Kina tidigare utan föregångare till ett rike som på 800-talet kallas Nan Zhao). Dessa folk, som kan vara relaterade till Baifolken, var tydligen tillräckligt stridbara för att hålla Tangdynastin stången trots diverse militära aktioner från kineserna.
Sjövägen från Kina till Indien var alltså mycket enklare. Hamnar, myntväsen och ett slags bankväsen utvecklades. Samtidigt pågick en mycket expansiv utbredning av intensiv risodling. Indisk och kinesisk framryckning i det trädgårdsodlande sydostasien kan säkert kopplas både till risodlingens produktivitet och handelsutbytet. McNeill beskriver tempelstäderna i sydostasien som risodlande enklaver i en omgivning av folk som levde som skogsfolk, med växelbruk, fiske och jakt och samlande. Specialister på kryddodling på Moluckerna blev särskilt betydelsefulla för världshandeln, då kryddnejlika och muskot var storsäljare.
Skeppen som trafikerade södra sidenvägen var säkert av många slag, men effektivast var djonkerna. Det var en flatbottnad båttyp som togs fram för transport på floderna under Handynastin. Den utvecklades till ett havsgående fartyg som på 300-talet eKr kunde lasta 260 ton eller transportera 700 personer. Senare, under Songdynastin, kunde en djonk lasta upp till 800 ton och hade då en besättning på 130 matroser. Jämför vikingarnas lastskepp knarren som lastade 3-4 ton och kunde ha upp till 50 mans besättning. Eller en holländsk fluyt från 1600-talet som lastade 500 ton men med bara 15-30 mans besättning.
Michael Wood berättar i BBCs "The Story of India" om att det fortfarande byggs skepp som benämns uru i Beypore i Kerala. Dessa skepp hade sitt ursprung i egyptiskt båtbyggande. De kunde lasta mellan 300 och 600 ton med 30 mans besättning. En uru som byggs nu kan lasta 1500 ton. Det arabiska namnet är dhow.
Det måste funnits många hamnar att välja på längs Bengaliska vikens och arabiska havets kuster, och några ska jag räkna upp. Omlastningspatsen på Kra-näset kan ha hetat Talaittakkolam (Takkola, dagens Trang). Flera av de sydostasiatiska folk som var på väg mot ökad organisering, viet, khmer,thai, mon, hade på 600-talet inte etablerat viktigare orter. I Bengalen var två stater på väg att bildas när Guptarikets inflytande avtog, Vanga och Samatata. Vangas huvudstad var den viktiga hamnen Tamralipti, dagens Tamluk.
På Indiens sydöstra kust fanns en av Indiens heliga städer, Kanchipuram, då huvudstad i Pallava, som fortfarande är känt för sin produktion av sidensaris. Kanci ligger något söder om dagens Chennai/Madras. Kanchis hamn hette troligen Sopatma, men är nu berömt som för sina tempel under namnet Mahabalipuram. På västra kusten, malabarkusten, låg Kollam (Quilon) och Muziris (nära Kodungallur). På Sri Lanka låg Kola-amba-thota (dagens Colombo), ett namn som uppges betyda "hamn med många bladrika mangoträd".
Längre norrut måste Calukyarikets huvudstad Badami haft en hamn, (Revatidvipa? dagens Redi i Maharastra). Sen hittar vi Bharuch och Saurashtra (Surastra) i Gujarat och sen kommer vi i Banbhore (i antiken kallat Barbaricon), 65 km öster om dagens Karachi i Pakistan.
Tama kameler hade använts framgångsrikt från 200-talet då en sadel utvecklades som belastade djuret över bröstkorgen på ett vis som medgav laster på 250 kg. En karavan på 800 kameler kunde alltså föra last på 200 ton, och detta utan vagnar som krävde ordnade vägar.
En förklaring till att södra landvägen mellan Kina och Indien inte var så använd måste vara att där fanns inte kameler att tillgå. Den vägen, från Chengdu i Sichuan, över det som på 760-talet skulle bli Kunming i Yunnan, till Indien eller till havet vid Dagon (dagens Yangon/Rangoon) i Burma, var också besvärlig pga de lokala folken som kineserna kallade Zhao. (Som inte är detsamma som det Zhao-rike som fanns i norra Kina tidigare utan föregångare till ett rike som på 800-talet kallas Nan Zhao). Dessa folk, som kan vara relaterade till Baifolken, var tydligen tillräckligt stridbara för att hålla Tangdynastin stången trots diverse militära aktioner från kineserna.
Sjövägen från Kina till Indien var alltså mycket enklare. Hamnar, myntväsen och ett slags bankväsen utvecklades. Samtidigt pågick en mycket expansiv utbredning av intensiv risodling. Indisk och kinesisk framryckning i det trädgårdsodlande sydostasien kan säkert kopplas både till risodlingens produktivitet och handelsutbytet. McNeill beskriver tempelstäderna i sydostasien som risodlande enklaver i en omgivning av folk som levde som skogsfolk, med växelbruk, fiske och jakt och samlande. Specialister på kryddodling på Moluckerna blev särskilt betydelsefulla för världshandeln, då kryddnejlika och muskot var storsäljare.
Skeppen som trafikerade södra sidenvägen var säkert av många slag, men effektivast var djonkerna. Det var en flatbottnad båttyp som togs fram för transport på floderna under Handynastin. Den utvecklades till ett havsgående fartyg som på 300-talet eKr kunde lasta 260 ton eller transportera 700 personer. Senare, under Songdynastin, kunde en djonk lasta upp till 800 ton och hade då en besättning på 130 matroser. Jämför vikingarnas lastskepp knarren som lastade 3-4 ton och kunde ha upp till 50 mans besättning. Eller en holländsk fluyt från 1600-talet som lastade 500 ton men med bara 15-30 mans besättning.
Michael Wood berättar i BBCs "The Story of India" om att det fortfarande byggs skepp som benämns uru i Beypore i Kerala. Dessa skepp hade sitt ursprung i egyptiskt båtbyggande. De kunde lasta mellan 300 och 600 ton med 30 mans besättning. En uru som byggs nu kan lasta 1500 ton. Det arabiska namnet är dhow.
Det måste funnits många hamnar att välja på längs Bengaliska vikens och arabiska havets kuster, och några ska jag räkna upp. Omlastningspatsen på Kra-näset kan ha hetat Talaittakkolam (Takkola, dagens Trang). Flera av de sydostasiatiska folk som var på väg mot ökad organisering, viet, khmer,thai, mon, hade på 600-talet inte etablerat viktigare orter. I Bengalen var två stater på väg att bildas när Guptarikets inflytande avtog, Vanga och Samatata. Vangas huvudstad var den viktiga hamnen Tamralipti, dagens Tamluk.
På Indiens sydöstra kust fanns en av Indiens heliga städer, Kanchipuram, då huvudstad i Pallava, som fortfarande är känt för sin produktion av sidensaris. Kanci ligger något söder om dagens Chennai/Madras. Kanchis hamn hette troligen Sopatma, men är nu berömt som för sina tempel under namnet Mahabalipuram. På västra kusten, malabarkusten, låg Kollam (Quilon) och Muziris (nära Kodungallur). På Sri Lanka låg Kola-amba-thota (dagens Colombo), ett namn som uppges betyda "hamn med många bladrika mangoträd".
Längre norrut måste Calukyarikets huvudstad Badami haft en hamn, (Revatidvipa? dagens Redi i Maharastra). Sen hittar vi Bharuch och Saurashtra (Surastra) i Gujarat och sen kommer vi i Banbhore (i antiken kallat Barbaricon), 65 km öster om dagens Karachi i Pakistan.
1 april 2011
Mandalapolitik
Ett försök att visualisera de politiska strukturerna i tidiga sydöstasiatiska samhällen är att jämföra dem med en mandala. Begreppet mandala har i hinduisk och buddhistisk tradition en grundläggande religiös betydelse som en bild av hela kosmos som man kan meditera över. Ordet mandala är sanskrit och betyder cirkel, eller "manda-" (kärna) och "-la" (behållare). Ordet hade en mer specifik betydelse i indiska skrifter rörande makt och regerande, till exempel i Kautilyas texter. I en mandalas centrum fanns en central makthavare som hade relationer till olika lokala makthavare, i ett nätverk som i någon mening vart svagare ju längre från centrum man kom. Det kan kanske kallas en "cirkel av kungar och brahminer", men ordet kung ger direkt en koppling till västerländska "kungariken" vilket det alltså inte var frågan om. Den geografiska kopplingen var inte så stark, särskilt de sjöbaserade ekonomierna kunde flytta sitt centrum, det följde personen.
En sådan kort beskrivning resulterar i en mängd principiella och praktiska frågor hur man alls ska försöka beskriva ett politiskt-ekonomiskt-religiöst system från 600-talet, eller för den delen vilket samhällssystem som helst. En underliggande tes är att det finns ett samband mellan de verkliga eller upplevda maktförhållandena och den religiösa beskrivningen av tillvaron. Sambandet går "båda vägarna", dvs varje person med maktambitioner försökte legitimera sin position genom att hänvisa till de föreställningar som var allmänt accepterade men föreställningar utvecklades också för att kunna förklara hur samhället var funtat.
I sydostasien pågick en "hinduisering", när lokala makthavare gärna tog intryck av inflyttade brahminer för att skaffa sig prestige. Här rörde det sig inte om någon migration, annat än av enstaka lärda förmedlare av hinduiskt tänkande. Eftersom hinduism inte är missionerande var de sannolikt inbjudna av härskarna i de "cirklar" vi kallar Funan, Champa och Sri Vijaya. Buddhistiska munkar hade en mer missionerande inställning och buddhism spreds från 300-talet i området, först i områden som gränsade mot Kina, men senare bland annat till khmererna runt Angkor och till Sailendras på Java. Borobodur som byggdes från 760-talet fram till 830, utgör med sin geometriska plan en illustration till mandalan som arkitektur.
En intressant aspekt av hinduiseringen av Champa (och allmänt i sydostasien) var att kastsystemet inte överfördes och blev så låst som i Indien. Mary Somers Heidhues skriver i "Southest Asia" att i den mer rörliga miljön (fluent society) så fick kasterna (Brahmin, Kshatriya, Vaisyas och Sudra uppdelade i hundratals specifika kaster och därtill de oberörbara daliterna, ) inte samma betydelse. Brahminerna, som kunde vara självutnämnda sådana, kunde gifta in sig i jordägarnas/krigarnas kast Kshatriya och korsa kastbarriärerna.
Själva indelningen är spridd i indoeuropeiskt tänkande (präster, adel, borgare och bönder) men begreppet kast anger just att det är socialt oacceptabelt att ha för mycket samröre med lägre kaster. Och precis som vi tenderar att sätta adel före präst så uppfattar jag att chamfolket satte "kungen" före brahminen.
Mandalasamhället var förstås starkt hierarkiskt, byggt på lojaliteter som skapade de band som höll ihop cirkeln. Det går att spåra en konsensuskultur bland de styrande eliterna som finns kvar i till exempel beslutsordningen inom ASEAN.
En sådan kort beskrivning resulterar i en mängd principiella och praktiska frågor hur man alls ska försöka beskriva ett politiskt-ekonomiskt-religiöst system från 600-talet, eller för den delen vilket samhällssystem som helst. En underliggande tes är att det finns ett samband mellan de verkliga eller upplevda maktförhållandena och den religiösa beskrivningen av tillvaron. Sambandet går "båda vägarna", dvs varje person med maktambitioner försökte legitimera sin position genom att hänvisa till de föreställningar som var allmänt accepterade men föreställningar utvecklades också för att kunna förklara hur samhället var funtat.
I sydostasien pågick en "hinduisering", när lokala makthavare gärna tog intryck av inflyttade brahminer för att skaffa sig prestige. Här rörde det sig inte om någon migration, annat än av enstaka lärda förmedlare av hinduiskt tänkande. Eftersom hinduism inte är missionerande var de sannolikt inbjudna av härskarna i de "cirklar" vi kallar Funan, Champa och Sri Vijaya. Buddhistiska munkar hade en mer missionerande inställning och buddhism spreds från 300-talet i området, först i områden som gränsade mot Kina, men senare bland annat till khmererna runt Angkor och till Sailendras på Java. Borobodur som byggdes från 760-talet fram till 830, utgör med sin geometriska plan en illustration till mandalan som arkitektur.
En intressant aspekt av hinduiseringen av Champa (och allmänt i sydostasien) var att kastsystemet inte överfördes och blev så låst som i Indien. Mary Somers Heidhues skriver i "Southest Asia" att i den mer rörliga miljön (fluent society) så fick kasterna (Brahmin, Kshatriya, Vaisyas och Sudra uppdelade i hundratals specifika kaster och därtill de oberörbara daliterna, ) inte samma betydelse. Brahminerna, som kunde vara självutnämnda sådana, kunde gifta in sig i jordägarnas/krigarnas kast Kshatriya och korsa kastbarriärerna.
Själva indelningen är spridd i indoeuropeiskt tänkande (präster, adel, borgare och bönder) men begreppet kast anger just att det är socialt oacceptabelt att ha för mycket samröre med lägre kaster. Och precis som vi tenderar att sätta adel före präst så uppfattar jag att chamfolket satte "kungen" före brahminen.
Mandalasamhället var förstås starkt hierarkiskt, byggt på lojaliteter som skapade de band som höll ihop cirkeln. Det går att spåra en konsensuskultur bland de styrande eliterna som finns kvar i till exempel beslutsordningen inom ASEAN.
Kartor över sidenvägen
Det finns en rolig interaktiv karta över sidenvägen som kallas DSR Imaginary Museum. http://dsr.nii.ac.jp/imdsr/map/en/map.php
Annars är det mest Talessmans kartor jag tittar på, de finns på många uppslagsord i Wikipedia. http://www.worldhistorymaps.info/maps.html
För fler referenser till material om sidenvägen, se till exempel Kenyon College:
http://www2.kenyon.edu/Depts/Religion/Fac/Adler/Asia201/links201.htm
Där finns bland annat länk till Standford University och deras interaktiva karta. https://mistystudio.com/silkroad_site/maps.html
En av de bästa kartor jag sett över nätverket av vägar som kallas sidenvägen är den som sitter på väggen i Östasiatiska muséer i Stockholm. Men den har jag inte hittat på webben.
Tillägg 24/1 2015. UNESCO har en sida om sidenvägen. https://en.unesco.org/silkroad/about-silk-roads
Annars är det mest Talessmans kartor jag tittar på, de finns på många uppslagsord i Wikipedia. http://www.worldhistorymaps.info/maps.html
För fler referenser till material om sidenvägen, se till exempel Kenyon College:
http://www2.kenyon.edu/Depts/Religion/Fac/Adler/Asia201/links201.htm
Där finns bland annat länk till Standford University och deras interaktiva karta. https://mistystudio.com/silkroad_site/maps.html
En av de bästa kartor jag sett över nätverket av vägar som kallas sidenvägen är den som sitter på väggen i Östasiatiska muséer i Stockholm. Men den har jag inte hittat på webben.
Tillägg 24/1 2015. UNESCO har en sida om sidenvägen. https://en.unesco.org/silkroad/about-silk-roads
Tillägg 28/1 2024. Nu finns en mycket bra zoombar karta gjord av Martin Månsson, se länk.
24 mars 2011
Chamfolket, sydostasiens sogdianer
Cham är ett folk som idag utgör en minoritetsgrupp i Vietnam och i grannländerna. På 600-talet hade de ett eget rike längs sydkinesiska havets kust. De var duktiga sjöfarare och hade stor betydelse för handel mellan Indien, Indonesiska öarna och Kina. På så vis fyllde de en liknande roll som sogdianerna längs sidenvägen, de var handelsmän i större utsträckning än andra folk.
Sydostasiens folk kan delas in i folk vid havet som cham och malayer och andra mera landbaserade, risodlande folk som viet (kinh), khmer och thai. Källorna för historiken kring 600talet är främst kinesiska texter som beskriver kontakter mellan folken, via handelsutbyte eller krig, och arkeologiska utgrävningar. Kineserna kallade ett område för Funan, ett sjöfarande folk som hade en hamn vid Mekongflodens delta som benämns Óc-Eo. Denna kultur bedrev handel över Kra-näset åtminstone från 300-talet eKr. Omkring år 600 får tidigare underlydande khmerer (som kineserna kallar Chen-la) kontroll över Funans område. Det är möjligt att delar av Funans befolkning och den handel som de bedrev flyttade österut och förenade sig med chamfolket vilket skapade en uppgång som gjorde champa till en rik kultur. Champa kunde överleva fram till 1500-talet och den siste "chamlorden" gav upp sina maktbefogenheter så sent som 1832. Chamfolket var ett kustfolk, givetvis fiskare och handelsmän, men även sjörövare och slavhandlare. Varor som kineserna köpte var bomull, kryddor, socker, sesam, guld, aromatiskt trä, ebenholts, elfenben mm. Snäckor användes som betalningsmedel. Dokumentation skrevs ner på palmblad, men inget av det är bevarat. Namnet Champa finns i en inskription från år 658, tidigare namn som kan kopplas till champa är Linyi (ett kinesiskt namn som på vietnamesiska skrivs Lâm Áp).
My Son heter den numera sönderbombade hinduiska kultplats som var religiös huvudort i Champa. My Son ligger nära dagen Da Nang i Vietnam. Där finns Bao Tang Cham - chammuseumet. Många av föremålen där är från perioden 700-900 eKr, år 982 utgör en vändpunkt för Champa när vietfolket i norr vinner terräng och champas huvudort flyttas söderut till en stad som hette Vijaya. (Som inte ska sammanblandas med riket Sri Vijaya på Sumatra).
Det är spännande att fundera över om det finns likheter mellan sogdianerna och chamfolket. Sogdianerna levde i spänningsfälten mellan kinesisk kultur (konfusiansk, daoistisk) och en västlig sassanidisk/hellenistisk/kristen och en stark buddhistisk ínfluens, och senare av en kraftig påverkan från arabisk kultur. På ett liknande vis har chamfolket på grund av sina långväga kontaktet påverkas av indisk (hinduisk och i mindre utsträckning mahayna buddhism) och kinesisk kultur, och senare av islam. En skillnad var att sogdianerna också var i allians med olika nomadfolk, turkiska och mongoliska kulturer, som inte hade någon motsvarighet i sydostasien. Lokala mer animistiska kulturer och malajernas kultur hade betydelse för cham. Sogdier kan kanske ha träffat chamfolk, det finns uppgifter om sogdier på ställen som Sri Lanka, så de deltog kanske även i handeln över haven. http://www.cais-soas.com/CAIS/Geography/soghdiana.htm
En annan möjlighet är att jämföra Champa med andra sjöfarande handelsmän, som fenicier, vikingar, hansan, Venedig. I den listan framstår champa som en lugnare variant av vikingar, och med större konkurrens på havet än vikingarna eftersom det fanns andra duktiga sjöfarare i vattnen runt Indonesiska öarna. När fartygen utvecklades behövdes inte omlastningsvägen över Kra utan fartygen seglade runt malackahalvön. På södra Sumatra växte en sjömakt fram som hette Sri Vijaya med huvudorten Palembang och senare, närmare Java, koncentrerades makt till Sailendradynastin. Det fina ordet för sådana sjömakter är talassokratier. Av dessa växte Sri Vijaya till störst betydelse från 900-talet till 1300-talet och kanske närmast kan liknas i betydelse vid hansan. Med det muslimska malackasultanatet på 1400-talet uppstod en sjömakt som kan jämföras med Venedig.
De austronesiska språkens spridning visar hur dessa folk haft kontakter över haven. Från Taiwan och Tahiti till Maori på Nya Zeeland till Malagasy på Madagaskar finns en gemensam språklig rot, som idag omfattar mer än 350 miljoner människor. (Ethnolgue anger 354 miljoner men då räknar de även folk i USA osv som har bahasa indonesiska eller tagalog som första språk). Språket cham är austronesiskt, och ligger inom en malajisk språkgrupp som betecknas aceh-chamiska språk. Mer om detta på etnologue. https://www.ethnologue.com/language/cja/
Kvinnorna kan ha haft en högre ställning i chamkulturen, till skillnad från indisk och kinesisk kultur. Hans Hägerdal skriver att det var flickorna som anhöll om pojkarnas hand, något som kan tolkas som att släktskap räknades på mödernet. Sådan matrilinjäritet finns inom malajisk kultur, bevarad idag till exempel bland Minangkabaufolket på västra Sumatra.
Chamfolkets senare historia ska inte sammanfattas här. Kort måste nämnas att pga trycket från viet och andra folk är de nu utspridda i flera länder i sydostasien och lever som en muslimsk minoritet. Under Röda Khmerernas välde i Kambodja mellan 1975 och 1979 skedde massmord som kan ha omfattat över 100 000 cham i en grupp om totalt omfattade ca 250 000 personer.
Sydostasiens folk kan delas in i folk vid havet som cham och malayer och andra mera landbaserade, risodlande folk som viet (kinh), khmer och thai. Källorna för historiken kring 600talet är främst kinesiska texter som beskriver kontakter mellan folken, via handelsutbyte eller krig, och arkeologiska utgrävningar. Kineserna kallade ett område för Funan, ett sjöfarande folk som hade en hamn vid Mekongflodens delta som benämns Óc-Eo. Denna kultur bedrev handel över Kra-näset åtminstone från 300-talet eKr. Omkring år 600 får tidigare underlydande khmerer (som kineserna kallar Chen-la) kontroll över Funans område. Det är möjligt att delar av Funans befolkning och den handel som de bedrev flyttade österut och förenade sig med chamfolket vilket skapade en uppgång som gjorde champa till en rik kultur. Champa kunde överleva fram till 1500-talet och den siste "chamlorden" gav upp sina maktbefogenheter så sent som 1832. Chamfolket var ett kustfolk, givetvis fiskare och handelsmän, men även sjörövare och slavhandlare. Varor som kineserna köpte var bomull, kryddor, socker, sesam, guld, aromatiskt trä, ebenholts, elfenben mm. Snäckor användes som betalningsmedel. Dokumentation skrevs ner på palmblad, men inget av det är bevarat. Namnet Champa finns i en inskription från år 658, tidigare namn som kan kopplas till champa är Linyi (ett kinesiskt namn som på vietnamesiska skrivs Lâm Áp).
My Son heter den numera sönderbombade hinduiska kultplats som var religiös huvudort i Champa. My Son ligger nära dagen Da Nang i Vietnam. Där finns Bao Tang Cham - chammuseumet. Många av föremålen där är från perioden 700-900 eKr, år 982 utgör en vändpunkt för Champa när vietfolket i norr vinner terräng och champas huvudort flyttas söderut till en stad som hette Vijaya. (Som inte ska sammanblandas med riket Sri Vijaya på Sumatra).
Det är spännande att fundera över om det finns likheter mellan sogdianerna och chamfolket. Sogdianerna levde i spänningsfälten mellan kinesisk kultur (konfusiansk, daoistisk) och en västlig sassanidisk/hellenistisk/kristen och en stark buddhistisk ínfluens, och senare av en kraftig påverkan från arabisk kultur. På ett liknande vis har chamfolket på grund av sina långväga kontaktet påverkas av indisk (hinduisk och i mindre utsträckning mahayna buddhism) och kinesisk kultur, och senare av islam. En skillnad var att sogdianerna också var i allians med olika nomadfolk, turkiska och mongoliska kulturer, som inte hade någon motsvarighet i sydostasien. Lokala mer animistiska kulturer och malajernas kultur hade betydelse för cham. Sogdier kan kanske ha träffat chamfolk, det finns uppgifter om sogdier på ställen som Sri Lanka, så de deltog kanske även i handeln över haven. http://www.cais-soas.com/CAIS/Geography/soghdiana.htm
En annan möjlighet är att jämföra Champa med andra sjöfarande handelsmän, som fenicier, vikingar, hansan, Venedig. I den listan framstår champa som en lugnare variant av vikingar, och med större konkurrens på havet än vikingarna eftersom det fanns andra duktiga sjöfarare i vattnen runt Indonesiska öarna. När fartygen utvecklades behövdes inte omlastningsvägen över Kra utan fartygen seglade runt malackahalvön. På södra Sumatra växte en sjömakt fram som hette Sri Vijaya med huvudorten Palembang och senare, närmare Java, koncentrerades makt till Sailendradynastin. Det fina ordet för sådana sjömakter är talassokratier. Av dessa växte Sri Vijaya till störst betydelse från 900-talet till 1300-talet och kanske närmast kan liknas i betydelse vid hansan. Med det muslimska malackasultanatet på 1400-talet uppstod en sjömakt som kan jämföras med Venedig.
De austronesiska språkens spridning visar hur dessa folk haft kontakter över haven. Från Taiwan och Tahiti till Maori på Nya Zeeland till Malagasy på Madagaskar finns en gemensam språklig rot, som idag omfattar mer än 350 miljoner människor. (Ethnolgue anger 354 miljoner men då räknar de även folk i USA osv som har bahasa indonesiska eller tagalog som första språk). Språket cham är austronesiskt, och ligger inom en malajisk språkgrupp som betecknas aceh-chamiska språk. Mer om detta på etnologue. https://www.ethnologue.com/language/cja/
Kvinnorna kan ha haft en högre ställning i chamkulturen, till skillnad från indisk och kinesisk kultur. Hans Hägerdal skriver att det var flickorna som anhöll om pojkarnas hand, något som kan tolkas som att släktskap räknades på mödernet. Sådan matrilinjäritet finns inom malajisk kultur, bevarad idag till exempel bland Minangkabaufolket på västra Sumatra.
Chamfolkets senare historia ska inte sammanfattas här. Kort måste nämnas att pga trycket från viet och andra folk är de nu utspridda i flera länder i sydostasien och lever som en muslimsk minoritet. Under Röda Khmerernas välde i Kambodja mellan 1975 och 1979 skedde massmord som kan ha omfattat över 100 000 cham i en grupp om totalt omfattade ca 250 000 personer.
anm: Champa-riset måste nämnas. I Kina odlades i huvudsak två sorters ris, geng (Oryza sativa japonica) och xian (O. sativa indica), två sorter som bägge kommer från i Kina. Men vid en torka 1012 började man odla tåligt ris från Champa (O. sativa aus) och det utvecklades och gav så goda skördar att på några årtionden ökade andelen till 90 procent av allt ris som odlades i nedre Yangtze-området. Champa-riset ursprung beskrivs här. Det tycks ursprunglingen komma från högläntare terräng i östra Indien.
5 mars 2011
Kinas floder
Av de 12-13 längsta floderna i världen rinner fem genom Kina. Längden av en flod kan mätas på olika vis, några olika nedslag på internet ger vida spann:
Sichuan är det södra stora låglandet i Kinas inland, avdelat från det nordliga Shaanxi av bergskedjan Qinling. I Sichuan ligger den gamla staden Chengdu (där Volvo nu ska bygga) och det moderna enorma stadskomplexet Chongqing. Nedströms ligger de tre ravinernas damm, världens största dammanläggning som inneburit att miljontals människor flyttats och bidragit till utrotandet av floddelfiner. http://www.guardian.co.uk/world/2011/may/20/three-gorges-dam-china-warning
Floden passerar staden Wuhan innan den når kustregionens Nanjing, (som förstördes av Sui, ännu ett antikt bibliotek som gick förlorat ), Jiangdu (Suis södra huvudstad, senare kallad Guangling och idag Yangzhou), Lin´an (Södra Songs huvudstad, dagens Hangzhou) och Shanghai. Från 600-talet fick dessa södra delar allt större betydelse på grund av effektivare risodlingsmetoder, och därav ökande befolkningstal. Andelen ökade från 16 procent av Suis skattebetalare till mer än hälften (60 procent under södra Songdynastin 1127–1279).
Huang He (Gula floden) har ett märkligt lopp, som ändrats mycket då floden brutit ny väg. Den skär genom de berömda lössjordarna som utgjorde grunden för det tidigaste kinesiska jordbruket. Lössjorden har bildats genom vinderosion och den består av silt (finmo och mjäla). Floden bär med sig den gula silten, mer än 30 gånger så mycket som Nilen, som ju är berömd för att avsätta mycket material. 1887 och 1931 års översvämning är bland tidernas största naturkatastrofer, med miljoner döda, då floden bröt genom invallningarna och dränkte låglandet runtomkring. Floden når staden Lanzou (guldstaden) i Gansuregionen, som var en viktig stad längs sidenvägen. Åtta mil uppströms ligger Binglingtemplet, med grottor likt Mogao, och med en 27 meter hög Buddha inhuggen i bergsidan, likt de förstörda statyerna i Bamiyan. Sedan svänger gula floden norrut i en enorm "omväg" runt Ordos sandöken och stäpp, medan sidenvägen går rakt fram till Weidalen. Städerna Chang´an och Luoyang var huvudstäder under Sui och Tang och under 700talet växte även Kaifeng, som ligger nedströms, för att under Song bli huvudstad med 400 000 inv. Huang Hes lynnighet förklarar varför det inte gick att etablera riken med ett starkt centrum närmare kusten. Riket Norra Qi hade en huvudstad kallad Ye, men den förstördes av Yang Jians trupper år 580, den Yang Jian som skulle bli kejsar Wen av Sui. Staden Jinan hade även den betydelse redan på 600-talet, den ligger ovanför floden i ett litet bergsområde kallat Tai Shan,ett av kinas heliga berg. Huang He rinner ut i Bohaibukten, det gör också den mindre floden Hai He som rinner genom Beijing.
Ob är förstås ingen Kinesisk flod, men bifloden Irtysj rinner upp i norra Kina och utgör en viktig väg för nomadfolken i norr att nå söderut mot sidenvägen.
Amur är idag gränsfloden mot Ryssland. Detta område var inte kinesiskt på 600-talet utan dominerades av nomadfolk som talade tungisiska/manchuspråk. Men det fanns även ett betydande rike i norra koreahalvön, kallat Goguryeo (eller Koguryo, namnet som gett upphov till ordet Korea). Gränsfloden idag heter Yalu (eller Amnok) men då sträckte sig riket upp mot Songhuafloden som är biflod till Amur. Det var i militära insatser mot Goguryeo som Suidynastins andre kejsare förlorade både armé och prestige och lämnade utrymmer för Tang att ta över. På Koreahalvön låg även rikena Baekje och Silla, som från 60 fKr till 668 eKr utgjorde de "tre koreanska kungadömena". Sedan expanderade Silla på de andras bekostnad. Koreanska och Japanska är språk vars ursprung är omdiskuterade och de är helt olika kinesiska, även om de påverkats av det stora grannspråket. De liknar mer altaiska språk som mongoliska i struktur men det finns även likheter med austronesiska språk, och tills vidare klassas både koreanska och japanska som isolerade språk. 600-talet var för japan en begynnande riksbildning, under Yamatohärskarna. Ansatser till kejsardömme i kinesisk stil finns från Sogaklanens prins Shotukus tid (574–622) under Asukaperioden.
Sevilla, som var startpunkten på 600-talsresan, ligger nära 37:de nordlig breddgrad. Tunis, Aten, Teheran, Merv och Balkh (Baktriens huvudort), ligger alla nära den breddgraden. Södra leden runt Takla Makan likaså. Chang´an (Xian) ligger något söder om, och Beijing ligger på grad 40, Seoul och Tokyo är närmare 37an. Anteckningarna har alltså hållit sig på samma breddgrad nästan hela tiden.
För att avsluta anteckningarna om floder i Kina får vi dock ta oss rejält söderut, till Kinas område "söder om söder", vid kräftans vändkrets 23 grader nordlig bredd. Här nere rinner pärlfloden som är 2200 km lång. Den passerar Guangzhou, staden som felaktigt kallades Kanton, ett namn som kolonialmakterna Portugal och England använde men som egentligen syftar på regionens namn Guangdong. En liknande namnändring gjordes av kineserna själva när stadens ursprungliga namn Panyu ersattes med provinsnamnet. En resa tillbaka på den breddgraden på 600-talet är vad som nu ska göras.
Tillägg 22 mars 2013. Två floder till måste tas med, Huai och Han.
Huai-floden ligger mellan Huang He och Yangtze. Den utgjorde gränsfloden mellan Jindynastin och södra Song efter fredsavtalet 1141. Flodens lopp har påverkats kraftigt av ändringar i Huang Hes lopp.
Han-floden är en biflod till Yangtze, sammanflödet är i Wuhan. Hanfloden gav namnet till Hanzhong som gett Han-dynastin sitt namn.
- Yangtze/Chang Jiang, "långa floden", 5800-6378 kilometer
- Ob (+Irtysj), 5410-5543 kilometer (Kina, Kazakstan, Ryssland)
- Huang He, 4667-5504 kilometer
- Mekong, 4023-4500 kilometer (Kina, Burma, Laos, Thailand, Kambodja, Vietnam)
- Amur (+Onon, Shilka), 4416-4480 kilometer (Mongoliet, Ryssland, Kina)
Sichuan är det södra stora låglandet i Kinas inland, avdelat från det nordliga Shaanxi av bergskedjan Qinling. I Sichuan ligger den gamla staden Chengdu (där Volvo nu ska bygga) och det moderna enorma stadskomplexet Chongqing. Nedströms ligger de tre ravinernas damm, världens största dammanläggning som inneburit att miljontals människor flyttats och bidragit till utrotandet av floddelfiner. http://www.guardian.co.uk/world/2011/may/20/three-gorges-dam-china-warning
Floden passerar staden Wuhan innan den når kustregionens Nanjing, (som förstördes av Sui, ännu ett antikt bibliotek som gick förlorat ), Jiangdu (Suis södra huvudstad, senare kallad Guangling och idag Yangzhou), Lin´an (Södra Songs huvudstad, dagens Hangzhou) och Shanghai. Från 600-talet fick dessa södra delar allt större betydelse på grund av effektivare risodlingsmetoder, och därav ökande befolkningstal. Andelen ökade från 16 procent av Suis skattebetalare till mer än hälften (60 procent under södra Songdynastin 1127–1279).
Huang He (Gula floden) har ett märkligt lopp, som ändrats mycket då floden brutit ny väg. Den skär genom de berömda lössjordarna som utgjorde grunden för det tidigaste kinesiska jordbruket. Lössjorden har bildats genom vinderosion och den består av silt (finmo och mjäla). Floden bär med sig den gula silten, mer än 30 gånger så mycket som Nilen, som ju är berömd för att avsätta mycket material. 1887 och 1931 års översvämning är bland tidernas största naturkatastrofer, med miljoner döda, då floden bröt genom invallningarna och dränkte låglandet runtomkring. Floden når staden Lanzou (guldstaden) i Gansuregionen, som var en viktig stad längs sidenvägen. Åtta mil uppströms ligger Binglingtemplet, med grottor likt Mogao, och med en 27 meter hög Buddha inhuggen i bergsidan, likt de förstörda statyerna i Bamiyan. Sedan svänger gula floden norrut i en enorm "omväg" runt Ordos sandöken och stäpp, medan sidenvägen går rakt fram till Weidalen. Städerna Chang´an och Luoyang var huvudstäder under Sui och Tang och under 700talet växte även Kaifeng, som ligger nedströms, för att under Song bli huvudstad med 400 000 inv. Huang Hes lynnighet förklarar varför det inte gick att etablera riken med ett starkt centrum närmare kusten. Riket Norra Qi hade en huvudstad kallad Ye, men den förstördes av Yang Jians trupper år 580, den Yang Jian som skulle bli kejsar Wen av Sui. Staden Jinan hade även den betydelse redan på 600-talet, den ligger ovanför floden i ett litet bergsområde kallat Tai Shan,ett av kinas heliga berg. Huang He rinner ut i Bohaibukten, det gör också den mindre floden Hai He som rinner genom Beijing.
Ob är förstås ingen Kinesisk flod, men bifloden Irtysj rinner upp i norra Kina och utgör en viktig väg för nomadfolken i norr att nå söderut mot sidenvägen.
Amur är idag gränsfloden mot Ryssland. Detta område var inte kinesiskt på 600-talet utan dominerades av nomadfolk som talade tungisiska/manchuspråk. Men det fanns även ett betydande rike i norra koreahalvön, kallat Goguryeo (eller Koguryo, namnet som gett upphov till ordet Korea). Gränsfloden idag heter Yalu (eller Amnok) men då sträckte sig riket upp mot Songhuafloden som är biflod till Amur. Det var i militära insatser mot Goguryeo som Suidynastins andre kejsare förlorade både armé och prestige och lämnade utrymmer för Tang att ta över. På Koreahalvön låg även rikena Baekje och Silla, som från 60 fKr till 668 eKr utgjorde de "tre koreanska kungadömena". Sedan expanderade Silla på de andras bekostnad. Koreanska och Japanska är språk vars ursprung är omdiskuterade och de är helt olika kinesiska, även om de påverkats av det stora grannspråket. De liknar mer altaiska språk som mongoliska i struktur men det finns även likheter med austronesiska språk, och tills vidare klassas både koreanska och japanska som isolerade språk. 600-talet var för japan en begynnande riksbildning, under Yamatohärskarna. Ansatser till kejsardömme i kinesisk stil finns från Sogaklanens prins Shotukus tid (574–622) under Asukaperioden.
Sevilla, som var startpunkten på 600-talsresan, ligger nära 37:de nordlig breddgrad. Tunis, Aten, Teheran, Merv och Balkh (Baktriens huvudort), ligger alla nära den breddgraden. Södra leden runt Takla Makan likaså. Chang´an (Xian) ligger något söder om, och Beijing ligger på grad 40, Seoul och Tokyo är närmare 37an. Anteckningarna har alltså hållit sig på samma breddgrad nästan hela tiden.
För att avsluta anteckningarna om floder i Kina får vi dock ta oss rejält söderut, till Kinas område "söder om söder", vid kräftans vändkrets 23 grader nordlig bredd. Här nere rinner pärlfloden som är 2200 km lång. Den passerar Guangzhou, staden som felaktigt kallades Kanton, ett namn som kolonialmakterna Portugal och England använde men som egentligen syftar på regionens namn Guangdong. En liknande namnändring gjordes av kineserna själva när stadens ursprungliga namn Panyu ersattes med provinsnamnet. En resa tillbaka på den breddgraden på 600-talet är vad som nu ska göras.
Tillägg 22 mars 2013. Två floder till måste tas med, Huai och Han.
Huai-floden ligger mellan Huang He och Yangtze. Den utgjorde gränsfloden mellan Jindynastin och södra Song efter fredsavtalet 1141. Flodens lopp har påverkats kraftigt av ändringar i Huang Hes lopp.
Han-floden är en biflod till Yangtze, sammanflödet är i Wuhan. Hanfloden gav namnet till Hanzhong som gett Han-dynastin sitt namn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)