Kinas floder

Av de 12-13 längsta floderna i världen rinner fem genom Kina. Längden av en flod kan mätas på olika vis, några olika nedslag på internet ger vida spann:

1. Yangtze/Chang Jiang, "långa floden", 5800-6378 kilometer
2. Ob (+Irtysj), 5410-5543 kilometer (Kina, Kazakstan, Ryssland)
3. Huang He, 4667-5504 kilometer
4. Mekong, 4023-4500 kilometer (Kina, Burma, Laos, Thailand, Kambodja, Vietnam)
5. Amur (+Onon, Shilka), 4416-4480 kilometer (Mongoliet, Ryssland, Kina)

Men viktigare än längden är de vattenavrinningsområden som binds samman av de olika flodsystemen. Yangtse, Huang He och Mekong har sina källflöden på den tibetanska högplatån i provinsen Qinghai. Mekong och Yangtses västligaste tillflöde Jinsha rinner parallellt genom Yunnan. Nationalparker har skapats för att skydda dessa områdens exceptionellt höga naturvärden , se http://whc.unesco.org/en/list/1083. Där Jinsha svänger av mot nordöst i riktning mot Sichuan rinner Mekong vidare söderut mot Burma och Laos och det är inte heller långt till Brahmaputras dalgång och Indien.

Sichuan är det södra stora låglandet i Kinas inland, avdelat från det nordliga Shaanxi av bergskedjan Qinling. I Sichuan ligger den gamla staden Chengdu (där Volvo nu ska bygga) och det moderna enorma stadskomplexet Chongqing. Nedströms ligger de tre ravinernas damm, världens största dammanläggning som inneburit att miljontals människor flyttats och bidragit till utrotandet av  floddelfiner.  http://www.guardian.co.uk/world/2011/may/20/three-gorges-dam-china-warning

Floden passerar staden Wuhan innan den når kustregionens Nanjing, (som förstördes av Sui, ännu ett antikt bibliotek som gick förlorat ), Jiangdu (Suis södra huvudstad, senare kallad Guangling och idag Yangzhou), Lin´an (Södra Songs huvudstad, dagens Hangzhou) och Shanghai. Från 600-talet fick dessa södra delar allt större betydelse på grund av effektivare risodlingsmetoder, och därav ökande befolkningstal. Andelen ökade från 16 procent av Suis skattebetalare till mer än hälften (60 procent under södra Songdynastin 1127–1279).

Huang He (Gula floden) har ett märkligt lopp, som ändrats mycket då floden brutit ny väg. Den skär genom de berömda lössjordarna som utgjorde grunden för det tidigaste kinesiska jordbruket. Lössjorden har bildats genom vinderosion och den består av silt (finmo och mjäla). Floden bär med sig den gula silten, mer än 30 gånger så mycket som Nilen, som ju är berömd för att avsätta mycket material. 1887 och 1931 års översvämning är bland  tidernas största naturkatastrofer, med miljoner döda, då floden bröt genom invallningarna och dränkte låglandet runtomkring. Floden når staden Lanzou (guldstaden) i Gansuregionen, som var en viktig stad längs sidenvägen. Åtta mil uppströms ligger Binglingtemplet, med grottor likt Mogao, och med en 27 meter hög Buddha inhuggen i bergsidan, likt de förstörda statyerna i Bamiyan. Sedan svänger gula floden norrut i en enorm "omväg" runt Ordos sandöken och stäpp, medan sidenvägen går rakt fram till Weidalen. Städerna Chang´an och Luoyang var huvudstäder under Sui och Tang och under 700talet växte även Kaifeng, som ligger nedströms, för att under Song bli huvudstad med 400 000 inv. Huang Hes lynnighet förklarar varför det inte gick att etablera riken med ett starkt centrum närmare kusten. Riket Norra Qi hade en huvudstad kallad Ye, men den förstördes av Yang Jians trupper år 580, den Yang Jian som skulle bli kejsar Wen av Sui. Staden Jinan hade även den betydelse redan på 600-talet, den ligger ovanför floden i ett litet bergsområde kallat Tai Shan,ett av kinas heliga berg. Huang He rinner ut i Bohaibukten, det gör också den mindre floden Hai He som rinner genom Beijing.

Ob är förstås ingen Kinesisk flod, men bifloden Irtysj rinner upp i norra Kina och utgör en viktig väg för nomadfolken i norr att nå söderut mot sidenvägen.

Amur är idag gränsfloden mot Ryssland. Detta område var inte kinesiskt på 600-talet utan dominerades av nomadfolk som talade tungisiska/manchuspråk. Men det fanns även ett betydande rike i norra koreahalvön, kallat Goguryeo (eller Koguryo, namnet som gett upphov till ordet Korea). Gränsfloden idag heter Yalu (eller Amnok) men då sträckte sig riket upp mot Songhuafloden som är biflod till Amur. Det var i militära insatser mot Goguryeo som Suidynastins andre kejsare förlorade både armé och prestige och lämnade utrymmer för Tang att ta över. På Koreahalvön låg även rikena Baekje och Silla, som från 60 fKr till 668 eKr utgjorde de "tre koreanska kungadömena". Sedan expanderade Silla på de andras bekostnad. Koreanska och Japanska är språk vars ursprung är omdiskuterade och de är helt olika kinesiska, även om de påverkats av det stora grannspråket. De liknar mer altaiska språk som mongoliska i struktur men det finns även likheter med austronesiska språk, och tills vidare klassas både koreanska och japanska som isolerade språk. 600-talet var för japan en begynnande riksbildning, under Yamatohärskarna. Ansatser till kejsardömme i kinesisk stil finns från Sogaklanens prins Shotukus tid (574–622) under Asukaperioden.

Sevilla, som var startpunkten på 600-talsresan, ligger nära 37:de nordlig breddgrad. Tunis, Aten, Teheran, Merv och Balkh (Baktriens huvudort), ligger alla nära den breddgraden. Södra leden runt Takla Makan likaså. Chang´an (Xian) ligger något söder om, och Beijing ligger på grad 40, Seoul och Tokyo är närmare 37an. Anteckningarna har alltså hållit sig på samma breddgrad nästan hela tiden.

För att avsluta anteckningarna om floder i Kina får vi dock ta oss rejält söderut, till Kinas område "söder om söder", vid kräftans vändkrets 23 grader nordlig bredd. Här nere rinner pärlfloden som är 2200 km lång. Den passerar Guangzhou, staden som felaktigt kallades Kanton, ett namn som kolonialmakterna Portugal och England använde men som egentligen syftar på regionens namn Guangdong. En liknande namnändring gjordes av kineserna själva när stadens ursprungliga namn Panyu ersattes med provinsnamnet. En resa tillbaka på den breddgraden på 600-talet är vad som nu ska göras.

Tillägg 22 mars 2013. Två floder till måste tas med, Huai och Han.
Huai-floden ligger mellan Huang He och Yangtze. Den utgjorde gränsfloden mellan Jindynastin och södra Song efter fredsavtalet 1141. Flodens lopp har påverkats kraftigt av ändringar i Huang Hes lopp.
Han-floden är en biflod till Yangtze, sammanflödet är i Wuhan. Hanfloden gav namnet till Hanzhong som gett Han-dynastin sitt namn.

Mogao grotta nummer 285

Vid Dunhuang ligger en av sidenvägens mest överraskande sevärdheter. Buddhister har skapat en enorm konstskatt i ett komplex av grottor, Mogaogrottorna. Se Dunhuang Academy China, http://www.dha.ac.cn/
eller http://www.friendsofdunhuang.org/digital-dunhuang.php?lang=en

Grotta 285 syns här: http://www.friendsofdunhuang.org/newsletter/article.php?id=080105&lang=en. Det är en grotta som visar hur indiska, centralasiatiska och kinesiska teman vävts samman. Grottan är från år 538, det är det äldsta årtal som finns dokumenterat i grottorna.

Här hittade (eller lurade till sig, många dokument köptes till underpris) Aurel Stein och andra fantastiska dokument, inklusive de äldsta texterna tryckta med träblock, och världens äldsta stjärnkarta. Den tryckta Diamantsutran är daterad till 868 eKr men tidigare tryck finns som inte är daterade. Vill du bläddra i boken ska du besöka British Library: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/diamondsutra.html

 Stjärnkartan är kanske från sent 600-tal. Bild finns på http://idp.bl.uk/idp.a4d, leta i Site Map på chinese astronomy. Han som ritade kartan eller en förlaga till den kanske var matematikern, astronomen och historikern Li Chunfeng (602-670).

Grottorna är förstås UNESCO-klassade: http://whc.unesco.org/en/list/440/gallery/

Tillägg skrivet 24 juli 2013:
Valerie Hansens "The Silk Road, a new history", Oxford  Press 2012, beskriver sidenvägarna detaljerat utifrån bevarade texter. Boken har ett kapitel om Dunhuang, som hon anser vara platsen att besöka ifall man bara ska besöka en plats runt Takla Makan. Men hennes bok tar upp flera andra platser längs sidenvägarna: Niya, Kucha med grottorna i Kizil, Turfan, Samarkand, Chang'an och Khotan.

Äpplen och apelsiner

Äpple (Malus domestica) härstammar biologiskt från Alma (Malus sieversii) som växer i Centralasien, främst i Kazakstan men även från områdena runt Takla Makan. Ordet äpple (åter är Ola Wikander referens) har en indoeuropeisk rot, ungefär "hebol", som blivit tyskans Apfel och ryskans jabloko.

Apelsin (Citrus aurantium och Citrus sinensis) är ett "äpple från Kina" men härstammar från sydostasien. Odlades i södra Kina från 1700 fKr och är idag världens mest odlade frukt. Fruktnamnet på spanska (naranjo) kommer från sanskrit via persiska och arabiskan, på sanskrit är det "na rangi". Det är i sin tur ett låneord från något urtamilspråk, på tamil heter söta apelsiner 'nagarugam".

Äpplet har blivit västerlandets mest symbolladdade frukt, först som en fruktbarhetssymbol och senare som "kunskapens förbjudna frukt"  när man under renässansen valde att avbilda paradisets förbjudna frukt som ett äpple.

Apelsin är den mest offrade frukten i Kinesiska tempel, där den symboliserar en bön om lycka och framgång.

Suidynastin

Den endast två generationer långa Suidynastin (581-618) var början på en dynastiskt enande av områden i Kina, som fortsatte med Tang (618-907) som sedan följdes av splittring där Songdynasin (960-1279) dominerade. Sui (uttalas Suei) grundades av en hög militär som hade släkt både bland nomaderna, tuobafolket/(xianbei), som etablerat sig i flodens Weis dalgång, och de gamla kinesiska släkterna i norra regionen. Förutom att säkra gränsen norrut säkrade Sui kontroll över stora områden söderut. När Sui erövrade områdena kring Chang Jiangs (Yangtse) nedre flöde (589 eKr) utplånade de den södra huvudstaden Nanjing (i södra Chendynasin) där ett av de viktigaste universiteten i Kina fanns, en lärdomsplats med anor från 258 eKr.

Under kejsarnamnet Wen (Wendi) etablerade den förste Sui sig som en ny himmelens utvalde, och uppmuntrade konfucianska ideal i den gamla Handynastins anda. Men Wen själv var buddhist, liksom hans fru (som hade xiangnubakgrund), och under Sui uppfördes pagoder i alla viktigare samhällen. Det gamla examenssystemet återinfördes med ett inbyggt tvång att ämbetsmän skulle flytta runt, vilket minskade möjligheterna att bygga upp lokala maktpositioner och skapade ett ökat utbyte av kontakter mellan nord och syd. En ny lagbok togs fram som en syntes av traditioner från nord och syd, "Codex Kaihuang". Skattesystemet reformerades, tre sorters skatt skulle betalas, en jordeskatt i spannmål, en tygskatt och ett dagsverke om 20 dagar för varje vuxen man. Med en befolkning på 50 miljoner människor blev det mycket arbete gjort, till det kunde soldater och slavar kommenderas att arbeta med kanalbyggen och skyddsvallar (murar) i norr.
En av hans söner intrigerade sig till makten 604 (ev, med fadermord) och blev i sin tur ersatt av Tang, en upprepning av historien när Qin-dynastin enade landet men sedan snabbt ersattes av Han, något som Tangs historiker tog som bekräftelse på himmelens mandats cykliska natur. Den förste Tangkejsaren avsattes efter bara åtta år av en son (som också lät mörda två bröder), men nu befästes dynastin då denne kejsar Tai Zong (626-649) blev den som konsoliderade de refomer som Sui infört.

Wen valde ett område nära Handynastins Chang´an som huvudstad, och byggde upp en rätvinklig kejsarstad med murar på 8x10 km som han kallde Daxing. (Staden fick tillbaka namnet Chang´an av Tangdynastin). Muren finns kvar och är en av världens bäst bevarade ringmurar. Innanför murarna anger vissa referenser att det bodde 1 miljon människor och utanför ännu fler. 1 miljon personer på 80 kvadratkilometer är en mycket hög befolkningstäthet, det verkar lite otroligt att det kan stämma. Målet för sidenvägen var denna stad i floden Weis dalgång, från Dunhuang i Takla makans östra del var det 170 mil kvar hit. Floden Weis nedre lopp rensades och kanal byggdes för båttrafik till Huang He. En andra huvudstad anlades år 604 i Luoyang, under ledning av Pei Ju. Från Luoyang byggdes kejsarkanal söderut till (nuvarande) Yangzhou och norrut till (nuvarande) Beijing. Chefsarkitekten för kanalbyggandet och för byggandet av Chang´an hette Yuwen Kai, en xianbeiättad person.

Man kan jämföra med Konstantinopel som år 550 kanske hade 500 000 invånare, men som drabbades av pesten och från 618 av avbrott av spannmålsförsörjning från nordafrika och därefter kanske hade 50 000 invånare. Men en annan jämförelse är kanske intressantare. När Konstantin valde plats för sin huvudstad blev det en nyckelposition för sjöfarten mellan Svarta havet och Medelhavet, och bysans historia är en berättelse om sjöfart. Men kejsar Wen väljer en plats 95 mil från kusten.

Anm 2020-02-20: Sui följs av Tangdynastin som beskrivs i TV-serien "Historien om Kina" del 2, ännu en fin TV-serie med Michael Wood. Han pratar livfullt om allt från den bereste munken Xuan Zang som bidrog till budddhismens spridning i Kina till poeten Du Fu som beskrev melankolin under dynastins svåra tider under An Lushan-upproren.

Takla Makan

Längst i väster av öknen Takla Makan ligger Kashgar. Takla Makan är öknen man går in i men aldrig kommer ur, 40 mil lång och 10 mil bred. Kashgar är knutpunkten som man passerar oavsett vilken väg man tagit från Sogdiana över Pamir, eller från Indien över Karakoram. Städerna i randen av öknen är några få. De tycks inte ha nått sådan rikedom som sidenvägens städer på andra sidan bergen, men för de resande måste de haft stor betydelse. Norra vägen, Kashgar, Aksu, Kusha (Kuqa), Korla, Turpan, Hami till Dunhuang. Eller den södra leden, Khotan, Niya, Miran, genom Yangguan (Solporten) till Dunhuang.
Dessa städer var på 500-talet ibland självständiga små riken, så kallade Xiyu-stater (xiyu är kinesiska för väst, idag heter provinsen Xinjiang). Ibland var de kontrollerade av nomadfolken i området. Ett större rike sydöst om öknen vid Quilianbergen var Tuyuhan, dominerat av folk relaterade till Xinbei-nomaderna. År 600 styrde västliga turkar i Kasghar och Kucha medan Östturkarna dominerade Khotan och Aksu.
I Turfan fanns flera oberoende riken, under olika lokala dynastier. Staden Gaochangs ruiner ligger 3 mil sydöst om dagens Turfan. Turfan/turpan kallas hela den stora sänkan (-154 m) som försörjs med vatten via 5000 km med tunnlar, qanater, som här kallas för karez på uighurturkiska.

I höglandet söder om öknen började folk med tibetanska språk att organisera riken. En härskare var Namri Songtsen från dalen Yar-Lun nära dagens Lhasa. Hans son kom att bli en tibetansk "imperiebyggare", när han besegrade de klaner som lydde under Zhang-zhung. Lhasa ligger 170 mil från Dunhuang så påverkan var kanske inte så stor, men för Suidynastins strateger spelade de en ökande roll. Det första omnämnande i kinesiska källor är från 608.
Tuyuhans khagan år 600 var Busabo (Murong Fuyun, 597–635), som blev mördad, klämd av konflikterna mellan Tangkina, Tibet och gökturkarna.
Den centrala vägen genom öknen användes inte längre på 600-talet, den förrädiska sjön Lop-Nur försvann,  efter 400-talet fanns inte vatten att försörja en oas och staden Loulan övergavs, för att återfinnas av Sven Hedin 1899. Munken Zuanzang skrev om staden år 630 att "Staden och husen finns kvar men ingen människa syns till.."
I städerna talades många språk, säkert fler än vi känner idag. Ett sådant utdött språk var ett språk som på lite märkliga grunder fått namnet tokariska. Detta språk tillhör den indo-europeiska gruppen, jämställt med begrepp som germanska och keltiska språk. Likt staden Loulan försvann tokariskan, inte begravd i sand utan under inflytandet från Sui- och Tangdynastiernas erövringar.
Tokariskan beskrivs i Ola Wikanders bok som ett både ålderdomligt och nydanande språk, med ett helt eget kasussystem, kanske påverkat av den expanderande turkiska omgivningen. Tokariska har ord som "laks" för fisk och "ñom-klyu" för "namn-hörande" som på grekiska skulle kallas "mega kleos", stor ära, ryktbarhet, megakändis. Att ett språkligt frö från ett indoeuropeiskt urfolk, kanske ursprungligen ett hästburet folk från stäpperna i dagens Ukraina, (Kurganteorin, 5000 fKr) kunnat spridas över så stora områden är intressant. Motsvarande utveckling för de turkiska språken började på 500-talet eKr. Språkens spridning över stora avstånd visas också av hur indoariska språk är släkt med romani (och det utdöda språket i Mitanniriket 1400 fKr i Syrien) , och att litauiska (och det baltiska språket fornpreussiska) har flera ord som är identiska med sanskrit.
Kartor och bilder finns på Digital Silk Road: http://dsr.nii.ac.jp/index.html.en
Jag tittar på bilder från Khotan, det är mycket öken på bilderna. Det är en säregen poesi i bildtexter som "A desert road to the citadel of Mazar-tāgh".
I Khotan har man funnit texter på sakiska, ett utdött östiranskt språk, släkt med pashtun. Många termer från folkiga former av sanskrit spriddes från sakiska till tokariska, kulturutbudet i städerna vidTakla Makans rand bestod säkert bland annat av klassiska indiska dramaföreställningar.

Tillägg 15 juli 2013: Valerie Hansen redogör i "The Silk Road, a new history", 2012, för att tokariskans två varianter numera kallas för Agnean respektive Kuchean. Det är två språk som skiljer sig lika mycket som spanska och franska. Agneanskan är döpt efter staden Yanqi som hette Agni på sanskrit (och Qarashahr på uighuriska), och som låg mellan Kucha och Turfan. Språket skulle ha talats där och i området österut mot Turfan. Kucheanskan talades i Kucha och västerut. Agnean dog ut som talat språk redan på 500-talet medan Kuchan talades fram till 800-talet. Buddhistiska texter men även mängder med handelsdokument som respass finns bevarade. Ofta hittas texterna som återanvänt papper i olika föremål som lagts i gravar, och som kan tas isär och den ursprungliga texten kan pusslas ihop. Totalt har det hittats ca 1200 fragment av agneanska och över 6000 fragment av kucheanska, det totala antalet fullständigt hela dokument är 50 respektive 200.
Kuchas mest berömde person är munken Kumarajiva (344-413) som översatte buddhistiska texter från sanskrit och kucheanska till kinesiska.

Türik Bitig turkiska runor

Det tidigaste bevarade turkiska skriften finns på något som liknar runstenar, som står runt om i dagens Mongoliet. Sådana stenar finns på flera språk. Mest relevant för att förstå Gökturkarna är de stenar som finns i Orchondalen. Till exempel berättar texten på en sten rest av Bilge qaghan på 700-talet (Kül Tegin-stenen) om hans släktskap långt tillbaka till den förste qaghan, Bumin. Denna och andra fantastiska stenar finns beskrivna detaljerat på hemsidan Türik Bitig, KazNPU.

En sten som står i Xinjiang kan vara från år 600, den nämner Niri qaghan.
http://irq.kaznpu.kz/?lang=e&mod=1&tid=1&oid=312&m=2

Sogdier nämns på några stenar: http://irq.kaznpu.kz/?l=S&wi=682&lang=e&mod=3


Svat Soucek i "A history of Inner Asia", (Cambridge University Press, 2000) skriver att runstenarna är lämningar efter länge sedan försvunna gravar, men att de episka och poetiska texterna i sig själva placerar dem bland mänsklighetens viktigaste kulturarv. Dansken Vilhelm Thomsen (1842-1927) var den förste som deschiffrerade språket. I boken finns några längre citat från Kül Tegin-stenen.

Tidiga turktalande

Att reda ut historiken kring olika turkspråkiga folk i Asien klarar jag inte. År 600 har den dittills största politiska enheten splittras, det gökturkiska khanatet. Det var en allians av folk som etablerats av Bumin Khan (Tumin, av Ashinaklanen). Innan dess hade givetvis turktalande människor bildat olika sociala grupperingar och ingått i allianser med andra folk.  Det viktigaste nomadfolket som kämpade med Handynastin och andra riken fram till 400 eKr var Xiōngnú. Deras bakgrund kan bara tolkas från kinesiskspråkiga källor vilket gör att man spekulerar i både turkisk, mongolisk, iranskspråkig eller någon sibirisk bakgrund, antagligen för att folk inom Xiōngnú hade olika bakgrund. Även folk inom de nomadiska rivalerna Xianbei var turkisktalande. Klanen Tuoba som ledde Norra Wei-dynastin 386-536 eKr, och hade Lyoyang som huvudstad, hade namn med turkisk rot innan de blir sinifierade.
Språkligt kan äldre turkiska språk delas upp på olika vis, beteckningar som Oguz och Ogur används för två olika riktningar. De olika gökturkiska folken anses huvudsakligen ha Oguzinriktning men folken blandades av olika historiska omständigheter. Ett exempel är Karlukerna som omnämns på kinesesiska år 600 som boende väster om Altaibergen (i floddalen Irtysj, en flod som rinner mot dagens Omsk och flyter in i Ob). Karlukerna var då en del av västra turkiska khagantet, i en undergrupp kallad Uch-Karlukerna, de "tre karlukerna". Senare invaderar en öst-turkisk grupp, vars ledare Aru besegrats av Tangdynastin ca 630, och karlukerna kom då att förenas med kirgiser och uigurer i olika allianser. Längre västerut finns turkisktalande folk som påverkas av det avariska khanatet. Det är khazarer och flera folk som benäms Onogurer mm  med anknytning till ett "Storbulgarien" (Magna Bulgaria). Dessa folk ger upphov till grupper som volgabulgarerna och en annan grupp som på klassiskt nomadvis drar västerut, kuvar ett slaviskt folk, och blir en överklass kallad bojarer. Sedan blir bojarerna så påverkade att de kristnas och deras turkiska språk förtvinar, bara namnet blir kvar.

Geografiskt sträckte sig de första gökturkiska khanernas inflytande från Svarta havet nästan fram till Stilla havet, men den interna splittringen visade att det var svårt att behålla en meningsfull kontroll över hela det området. År 600 omnämns tre olika khaner. I väst är det fortfarande den aktive Tarduš (Kara Çürün), som etablerade de västliga khanatet men inte kunde kontrollera det och som dör år 604 i försök att agera österut.

I öster var läget komplicerat. Sui-dynastins främste emissarie, den skicklige Pei Ju (ca547-627), skulle ha kunnat berätta. Han lyckades försvaga gökturkarna genom att så splittring, genom ingifte med olika prinsessor och anstiftan till mord av dessa. Tulan Khagan (Ashina Yongyulü) och Yami Khagan (Ashina Rangan) kom i olika omgångar att nå makten genom Suis agerande. I bakgrunden agerade deras far, den tidigare khaganen Ishbara (Ashina Shetu). Shetu var den som låg bakom närmandet till Sui, och han låg både i strid med västturkarna och med ännu en del av Ashinaklanen, Apa, som år 600 ansåg att deras Niri var qaghan.

År 600 allierar sig Sui med Erkin Tegin, Bey av Uigurerna, mot gökturkarna. Uigur betyder sammanslutning, vilket antyder att även detta folk bestod av en rad olika turkisktalande klaner. När gökturkarna under 700-talet förlorar i makt, klämda mellan arabisk expansion i väst ochTangdynastins avancemang in i östTurkestan (Xinjiangprovinsen), kommer uigurernas betydelse att öka och de skapar sedan ett stort khanat (740-840). Uigurer och karluker bildar sedan det första muslimska turkiska riket, karakhanid khanatet. 

Alltnog, om vi sitter i Pendjikent år 600 och diskuterar med våra sogdianska vänner om bästa vägen till Kashgar på andra sidan Alai och Pamir, då har vi alltså en hel del dagspolitiska överväganden att ta hänsyn till. Vi får förlita oss på att sogdianska karavanledare ser till att vi inte hamnar i områden med förgiftade brunnar eller annat elände utan kan ta oss vidare på resan mot Suidynastin huvudstad Changan.