Det tidigaste bevarade turkiska skriften finns på något som liknar runstenar, som står runt om i dagens Mongoliet. Sådana stenar finns på flera språk. Mest relevant för att förstå Gökturkarna är de stenar som finns i Orchondalen. Till exempel berättar texten på en sten rest av Bilge qaghan på 700-talet (Kül Tegin-stenen) om hans släktskap långt tillbaka till den förste qaghan, Bumin. Denna och andra fantastiska stenar finns beskrivna detaljerat på hemsidan Türik Bitig, KazNPU.
En sten som står i Xinjiang kan vara från år 600, den nämner Niri qaghan.
http://irq.kaznpu.kz/?lang=e&mod=1&tid=1&oid=312&m=2
Sogdier nämns på några stenar: http://irq.kaznpu.kz/?l=S&wi=682&lang=e&mod=3
Svat Soucek i "A history of Inner Asia", (Cambridge University Press, 2000) skriver att runstenarna är lämningar efter länge sedan försvunna gravar, men att de episka och poetiska texterna i sig själva placerar dem bland mänsklighetens viktigaste kulturarv. Dansken Vilhelm Thomsen (1842-1927) var den förste som deschiffrerade språket. I boken finns några längre citat från Kül Tegin-stenen.
8 februari 2011
6 februari 2011
Tidiga turktalande
Att reda ut historiken kring olika turkspråkiga folk i Asien klarar jag inte. År 600 har den dittills största politiska enheten splittras, det gökturkiska khanatet. Det var en allians av folk som etablerats av Bumin Khan (Tumin, av Ashinaklanen). Innan dess hade givetvis turktalande människor bildat olika sociala grupperingar och ingått i allianser med andra folk. Det viktigaste nomadfolket som kämpade med Handynastin och andra riken fram till 400 eKr var Xiōngnú. Deras bakgrund kan bara tolkas från kinesiskspråkiga källor vilket gör att man spekulerar i både turkisk, mongolisk, iranskspråkig eller någon sibirisk bakgrund, antagligen för att folk inom Xiōngnú hade olika bakgrund. Även folk inom de nomadiska rivalerna Xianbei var turkisktalande. Klanen Tuoba som ledde Norra Wei-dynastin 386-536 eKr, och hade Lyoyang som huvudstad, hade namn med turkisk rot innan de blir sinifierade.
Språkligt kan äldre turkiska språk delas upp på olika vis, beteckningar som Oguz och Ogur används för två olika riktningar. De olika gökturkiska folken anses huvudsakligen ha Oguzinriktning men folken blandades av olika historiska omständigheter. Ett exempel är Karlukerna som omnämns på kinesesiska år 600 som boende väster om Altaibergen (i floddalen Irtysj, en flod som rinner mot dagens Omsk och flyter in i Ob). Karlukerna var då en del av västra turkiska khagantet, i en undergrupp kallad Uch-Karlukerna, de "tre karlukerna". Senare invaderar en öst-turkisk grupp, vars ledare Aru besegrats av Tangdynastin ca 630, och karlukerna kom då att förenas med kirgiser och uigurer i olika allianser. Längre västerut finns turkisktalande folk som påverkas av det avariska khanatet. Det är khazarer och flera folk som benäms Onogurer mm med anknytning till ett "Storbulgarien" (Magna Bulgaria). Dessa folk ger upphov till grupper som volgabulgarerna och en annan grupp som på klassiskt nomadvis drar västerut, kuvar ett slaviskt folk, och blir en överklass kallad bojarer. Sedan blir bojarerna så påverkade att de kristnas och deras turkiska språk förtvinar, bara namnet blir kvar.
Geografiskt sträckte sig de första gökturkiska khanernas inflytande från Svarta havet nästan fram till Stilla havet, men den interna splittringen visade att det var svårt att behålla en meningsfull kontroll över hela det området. År 600 omnämns tre olika khaner. I väst är det fortfarande den aktive Tarduš (Kara Çürün), som etablerade de västliga khanatet men inte kunde kontrollera det och som dör år 604 i försök att agera österut.
I öster var läget komplicerat. Sui-dynastins främste emissarie, den skicklige Pei Ju (ca547-627), skulle ha kunnat berätta. Han lyckades försvaga gökturkarna genom att så splittring, genom ingifte med olika prinsessor och anstiftan till mord av dessa. Tulan Khagan (Ashina Yongyulü) och Yami Khagan (Ashina Rangan) kom i olika omgångar att nå makten genom Suis agerande. I bakgrunden agerade deras far, den tidigare khaganen Ishbara (Ashina Shetu). Shetu var den som låg bakom närmandet till Sui, och han låg både i strid med västturkarna och med ännu en del av Ashinaklanen, Apa, som år 600 ansåg att deras Niri var qaghan.
År 600 allierar sig Sui med Erkin Tegin, Bey av Uigurerna, mot gökturkarna. Uigur betyder sammanslutning, vilket antyder att även detta folk bestod av en rad olika turkisktalande klaner. När gökturkarna under 700-talet förlorar i makt, klämda mellan arabisk expansion i väst ochTangdynastins avancemang in i östTurkestan (Xinjiangprovinsen), kommer uigurernas betydelse att öka och de skapar sedan ett stort khanat (740-840). Uigurer och karluker bildar sedan det första muslimska turkiska riket, karakhanid khanatet.
Alltnog, om vi sitter i Pendjikent år 600 och diskuterar med våra sogdianska vänner om bästa vägen till Kashgar på andra sidan Alai och Pamir, då har vi alltså en hel del dagspolitiska överväganden att ta hänsyn till. Vi får förlita oss på att sogdianska karavanledare ser till att vi inte hamnar i områden med förgiftade brunnar eller annat elände utan kan ta oss vidare på resan mot Suidynastin huvudstad Changan.
Språkligt kan äldre turkiska språk delas upp på olika vis, beteckningar som Oguz och Ogur används för två olika riktningar. De olika gökturkiska folken anses huvudsakligen ha Oguzinriktning men folken blandades av olika historiska omständigheter. Ett exempel är Karlukerna som omnämns på kinesesiska år 600 som boende väster om Altaibergen (i floddalen Irtysj, en flod som rinner mot dagens Omsk och flyter in i Ob). Karlukerna var då en del av västra turkiska khagantet, i en undergrupp kallad Uch-Karlukerna, de "tre karlukerna". Senare invaderar en öst-turkisk grupp, vars ledare Aru besegrats av Tangdynastin ca 630, och karlukerna kom då att förenas med kirgiser och uigurer i olika allianser. Längre västerut finns turkisktalande folk som påverkas av det avariska khanatet. Det är khazarer och flera folk som benäms Onogurer mm med anknytning till ett "Storbulgarien" (Magna Bulgaria). Dessa folk ger upphov till grupper som volgabulgarerna och en annan grupp som på klassiskt nomadvis drar västerut, kuvar ett slaviskt folk, och blir en överklass kallad bojarer. Sedan blir bojarerna så påverkade att de kristnas och deras turkiska språk förtvinar, bara namnet blir kvar.
Geografiskt sträckte sig de första gökturkiska khanernas inflytande från Svarta havet nästan fram till Stilla havet, men den interna splittringen visade att det var svårt att behålla en meningsfull kontroll över hela det området. År 600 omnämns tre olika khaner. I väst är det fortfarande den aktive Tarduš (Kara Çürün), som etablerade de västliga khanatet men inte kunde kontrollera det och som dör år 604 i försök att agera österut.
I öster var läget komplicerat. Sui-dynastins främste emissarie, den skicklige Pei Ju (ca547-627), skulle ha kunnat berätta. Han lyckades försvaga gökturkarna genom att så splittring, genom ingifte med olika prinsessor och anstiftan till mord av dessa. Tulan Khagan (Ashina Yongyulü) och Yami Khagan (Ashina Rangan) kom i olika omgångar att nå makten genom Suis agerande. I bakgrunden agerade deras far, den tidigare khaganen Ishbara (Ashina Shetu). Shetu var den som låg bakom närmandet till Sui, och han låg både i strid med västturkarna och med ännu en del av Ashinaklanen, Apa, som år 600 ansåg att deras Niri var qaghan.
År 600 allierar sig Sui med Erkin Tegin, Bey av Uigurerna, mot gökturkarna. Uigur betyder sammanslutning, vilket antyder att även detta folk bestod av en rad olika turkisktalande klaner. När gökturkarna under 700-talet förlorar i makt, klämda mellan arabisk expansion i väst ochTangdynastins avancemang in i östTurkestan (Xinjiangprovinsen), kommer uigurernas betydelse att öka och de skapar sedan ett stort khanat (740-840). Uigurer och karluker bildar sedan det första muslimska turkiska riket, karakhanid khanatet.
Alltnog, om vi sitter i Pendjikent år 600 och diskuterar med våra sogdianska vänner om bästa vägen till Kashgar på andra sidan Alai och Pamir, då har vi alltså en hel del dagspolitiska överväganden att ta hänsyn till. Vi får förlita oss på att sogdianska karavanledare ser till att vi inte hamnar i områden med förgiftade brunnar eller annat elände utan kan ta oss vidare på resan mot Suidynastin huvudstad Changan.
22 januari 2011
Sogdianer i Kina och Bysans
Sogdianerna var ett verkligen spännande folk som säkert skulle vara mer omtalade idag om de haft tydligare efterföljare. Deras kultur hade sina rötter under tidig järnålder i området kring Zerafshanflodens dalgång, mellan de stora floderna SurDarja och AmuDarja. I samspel med det persiskt och grekiskt influerade Baktrien, Margiana (landet runt Merv), Khvarezm (nära Aralsjön) och påverkan från nomadiska stammar från norr (skyter) uppstod en kultur inriktad på jordbruk, hästuppfödning och handel. Sogdianerna talade ett östiranskt språk och skapade en egen kultur som går att få en aning om genom de berättande muralmålningar som finns bevarade. Erimitaget i St. Petersburg har viktiga samlingar av sogdianska föremål. Afrasiab var namnet på staden vi känner som Samarkand och den bäst bevarade målningen kallas den afrasiabiska målningen, se
http://www.orientarch.uni-halle.de/ca/afras/index.htm.
Genom att sogdianerna var så framgångsrika handelsmän fick de omfattande kontakter med Indien under 400-600-talet eKr och det kom att påverka deras konst.
Men redan under Handynastin i Kina hade sogdierna i samarbete med ett turkiskttalande folk Kangju etablerat fast boende "ambassadörer" i Gansuområdet. 7 mil väster om oasen Dunhuang, vid Jadeporten i östra delen av TaklaMakanöknen, hittade Aurel Stein (en "ungersk-brittisk" efterföljare till Sven Hedin) de s.k sogdianska breven, daterade till år 313 eKr, som ger en ögonblicksbild av handeln med bland annat siden och annat tyg, silver, blypulver och peppar. År 313 förstördes staden Luoyang, en händelse som omnämns i ett av breven. Breven är skrivna på papper. Papper var känt i Kina några hundra år fKr men tillverkningsprocessen är först beskriven av Cai Lun (Tsai Lun) som levde ca. 50 – 121 eKr. Kunnandet om papperstillverkning kom först år 650 att spridas till Sogdiana, men papper från Samarkand blev sedan ett begrepp även långt västerut, spritt av araberna. Det äldsta dokumentet bevarat på papper i Europa är Silosmissalet, Isidorus mässa i mozarabisk version, från 1151.
Sogdianerna praktiserade en egen tolkning av zoroastrism vilket bland annat innebar att de hade flera gravskick. I södra Ordos (norr om Changán, Xian) har det hittats gravar för sogdier som nått en hög position inom det kinesiska samhället. Titeln var sabao, en kinesisk omskrivning av det sogdiska ordet för karavanledare, sartapao. Dessa familjer hade bott flera generationer i det Kina som från år 581 blev Sui-dynastin, men som tidigare varit splittrat i många riken.
Men handelsintressena sträckte sig även västerut, främst till sassanidernas rike. I mitten av 500-talet får gökturkarna stort inflytande över Sogdiana, och sogdianerna får underordna sig deras khaner. År 568 leder det till att sassaniderna bryter handelssamarbetet pga konflikter med gökturkarna. Sogidernas ledare Maniakh tog då direkta kontakter med Konstantinopel och bjöd in en bysantinsk förhandlare vid namn Zemarchus för att förhandla fram en alternativ handelsväg med gökturkarna, norr om Svarta havet, en väg som inte passerade sassanidernas område. Från 579 minskade dessa direkta bysantinsk-gökturkiska kontakter. Denna historia visar på sogdiernas betydelse längs hela sidenvägen.
700-talets arabiska erövring innebar att sogdierna succesivt assimileras in i en arabisk kultur, de mindre städerna som Pendjikent övergavs av handelsmännen, och handeln koncentrerades till Samarkand och Buchara. Från 900-talet går det inte att tala om en sogdiansk kultur i ursprungsområdet men längre österut i Centralasien och Kina finns spår av deras kultur kvar lite längre.
An Lushans uppror under Tangdynastin år 755 ledde till förföljelse av sogdianer i Tang, då upprorsmannens far var sogdiansk. Detta gjorde att många med sogdianska namn bytte till mer kinesiskt klingande namn. Även ekonomiskt minskade deras betydelse under 900-talet. Sogdierna försvinner ur historien.
http://www.orientarch.uni-halle.de/ca/afras/index.htm.
Genom att sogdianerna var så framgångsrika handelsmän fick de omfattande kontakter med Indien under 400-600-talet eKr och det kom att påverka deras konst.
Men redan under Handynastin i Kina hade sogdierna i samarbete med ett turkiskttalande folk Kangju etablerat fast boende "ambassadörer" i Gansuområdet. 7 mil väster om oasen Dunhuang, vid Jadeporten i östra delen av TaklaMakanöknen, hittade Aurel Stein (en "ungersk-brittisk" efterföljare till Sven Hedin) de s.k sogdianska breven, daterade till år 313 eKr, som ger en ögonblicksbild av handeln med bland annat siden och annat tyg, silver, blypulver och peppar. År 313 förstördes staden Luoyang, en händelse som omnämns i ett av breven. Breven är skrivna på papper. Papper var känt i Kina några hundra år fKr men tillverkningsprocessen är först beskriven av Cai Lun (Tsai Lun) som levde ca. 50 – 121 eKr. Kunnandet om papperstillverkning kom först år 650 att spridas till Sogdiana, men papper från Samarkand blev sedan ett begrepp även långt västerut, spritt av araberna. Det äldsta dokumentet bevarat på papper i Europa är Silosmissalet, Isidorus mässa i mozarabisk version, från 1151.
Sogdianerna praktiserade en egen tolkning av zoroastrism vilket bland annat innebar att de hade flera gravskick. I södra Ordos (norr om Changán, Xian) har det hittats gravar för sogdier som nått en hög position inom det kinesiska samhället. Titeln var sabao, en kinesisk omskrivning av det sogdiska ordet för karavanledare, sartapao. Dessa familjer hade bott flera generationer i det Kina som från år 581 blev Sui-dynastin, men som tidigare varit splittrat i många riken.
Men handelsintressena sträckte sig även västerut, främst till sassanidernas rike. I mitten av 500-talet får gökturkarna stort inflytande över Sogdiana, och sogdianerna får underordna sig deras khaner. År 568 leder det till att sassaniderna bryter handelssamarbetet pga konflikter med gökturkarna. Sogidernas ledare Maniakh tog då direkta kontakter med Konstantinopel och bjöd in en bysantinsk förhandlare vid namn Zemarchus för att förhandla fram en alternativ handelsväg med gökturkarna, norr om Svarta havet, en väg som inte passerade sassanidernas område. Från 579 minskade dessa direkta bysantinsk-gökturkiska kontakter. Denna historia visar på sogdiernas betydelse längs hela sidenvägen.
700-talets arabiska erövring innebar att sogdierna succesivt assimileras in i en arabisk kultur, de mindre städerna som Pendjikent övergavs av handelsmännen, och handeln koncentrerades till Samarkand och Buchara. Från 900-talet går det inte att tala om en sogdiansk kultur i ursprungsområdet men längre österut i Centralasien och Kina finns spår av deras kultur kvar lite längre.
An Lushans uppror under Tangdynastin år 755 ledde till förföljelse av sogdianer i Tang, då upprorsmannens far var sogdiansk. Detta gjorde att många med sogdianska namn bytte till mer kinesiskt klingande namn. Även ekonomiskt minskade deras betydelse under 900-talet. Sogdierna försvinner ur historien.
8 januari 2011
Sogdiana och passen över Pamir
Sogdianerna var sidenvägens viktigaste handelsmän. Språket var det ledande gemensamma språket längs handelsvägen från Persien till Kashgar i Kina. Sogdiska var ett östiranskt språk, släkt med andra nu utdöda språk i området, som baktriska och khwaresmiska. Språkens rot var zoroastrismens språk avestiskan. Idag finns bara ett besläktat språk kvar, yagnobiska, som talas av några tusen personer i yagnobidalen i norra Tadjikistan.
Sogdianernas viktigaste städer var Varaksha (Bukhara), Afrosiab (som blev Marakanda, Samarkand), Chach (Tasjkent) och Pendjikent. Pendjikent omnämns som en huvudstad, ruinerna ligger på vägen rakt upp från Samarkand in i Alaidalen.
Från Merv passerade man först floden Oxus (AmuDarja, in i Transoxianien) för att komma till den berömda staden Bukhara. År 600 var detta ett gränsland, sogdierna styrdes av folk från öster som kallas gökturkar. Dessa kontrollerade ett enormt område. Kring år 550 hade dynastin Ashina gjort revolt mot Rouran (en dynasti relaterat till Juan-Juan, nomadfolk som dominerat norr om Kina) och ett gökturkiskt khanat hade upprättats. År 600 pågick ett inbördeskrig inom khanatet som höll på att delas upp i en västlig del med huvudort Suyab (vid dagens Bishtek) och en östlig del med huvudort i Orkhondalen (dvs det numera Unescominnesmärkta område där Djingis Khan lät anlägga Karakorum). Den viktigaste maktspelaren hette Tardu, som år 599-603 var khan över hela khanatet. Det borde ha inneburit att om man bara kunde få "resetillstånd" in i Bukhara så var det få "gränser" att passera förrän man skulle in i Suidynastins Kina.
Bukhara hade minst fyra portar. Åt väst kunde man fortsätta mot Aralsjön, till Khiva och Khorezm som år 600 var en del av sassanidernas rike.
Åt öst kunde man resa ner tillbaka mot Onyx dalgång och upp i Baktrien/Tokharistan. Denna väg fortsatte sedan upp till de berömda gruvorna i Badakstan, där rubiner och lapis fanns till salu. Enligt Insight guideboken är dessutom Wakhandalen en av de vackraste platserna i hela Centralasien, ett skäl att välja denna väg. För att nå Kina passerade man sedan Karakulsjön, som bildats av ett meteoritnedslag i Pamirbergen, och tog sig över Kyzyl Art passet på 4260 möh. Då kom man till korsvägen vid Sari Tash, och därifrån tog man sig ner via Irkeshtampasset (2841 möh) till Kashgar.
Åt nordost låg Samarkand. Därifrån kan man gå direkt upp i Alaibergen, via Pendjikent genom Anzobpasset (3372 möh) till Dushanbe i dagens Tadjikistan. Tadjik är ett persiskt språk, men inte nära släkt med sogdiska utan snarare likt den persiska som talas i Iran. Längs Alaidalen kan man sedan ta sig över Karakmykpasset till korsningen Sari Tash. Högsta bergstoppen här har fått nytt namn senare, det är Pik Lenin (7134m). Vill man se pågående vägarbeten kan man gå in på kirgisiska transportministeriets hemsida http://www.sk-road.com/. Fungerar inte den länken finns projektplanering med kartor här.
Sidenvägens huvudled gick vid denna tid genom Ferganadalen. Från Samarkand gick man norrut, kanske så långt upp som till Chach, eller så tog man av österut direkt när man nått fram till Jaxartes (Syrdarjas) dalgång. I Ferganadalen fanns flera städer, Kojand (Khojent, idag Tadjikistans andra stad, grundades av Alexander), Kokand (idag Quqan i Uzbekistan, viktig stad under arabiskt styre), Margilan och Andijan. Från Kokand kan man "tvära över" norrut till Tasjkent via Kamchikpasset, 2268 möh). Ferganadalen omges av Turkestanbergen i norr, Pamir/Alaibergen i söder och Tian Shanbergen. Idag är dalen till större delen en del av Uzbekistan.
Tian Shan sträcker sig långt bort norr om Taklamakanöken och utgör orsaken till att om man inte går in i Ferganadalen får man välja en längre väg norr om dessa berg, genom Kazakstan. till området där gökturkarnas Suyab låg. Där kunde man fortsätta åt nordost den långa vägen till Turpan (idag går vägen genom Ürümqi, den staden hette tidigare Luntai och grundades 648 eKr så år 600 fanns den inte).
I Suyab kunde man också gå söderut och ta sig genom Tian Shan vid Tourgartpasset (3752 möh). Den vägen till Kashgar i Kina är den som nu rustas mest för att bli den moderna länken mellan Kina och Kazakstan.
Ovanför Andijan i Ferganadalen ligger Osh som idag är gränsstad i Kirgisistan. Från Osh ska man över Taldykpasset (3615 möh) och Terekpasset (4128möh) för att nå Sari Tasj och därifrån ner via Irkeshtam till Kashgar.
Oavsett vägval måste man alltså över 3500 möh för att ta sig till Kashgar. Alternativet är att gå norra vägen men då utsätter man sig för alla risker med att gå längs stäpperna i Kazakstan. Eller så valde man tidigt den södra vägen, söder om HinduKush in i Pakistan via Kyberpasset (1080 möh), men då återstod att ta sig över de allra högsta bergen i Karakoram, där Khunjerabpasset ligger på 4639 m.
Sogdianernas viktigaste städer var Varaksha (Bukhara), Afrosiab (som blev Marakanda, Samarkand), Chach (Tasjkent) och Pendjikent. Pendjikent omnämns som en huvudstad, ruinerna ligger på vägen rakt upp från Samarkand in i Alaidalen.
Från Merv passerade man först floden Oxus (AmuDarja, in i Transoxianien) för att komma till den berömda staden Bukhara. År 600 var detta ett gränsland, sogdierna styrdes av folk från öster som kallas gökturkar. Dessa kontrollerade ett enormt område. Kring år 550 hade dynastin Ashina gjort revolt mot Rouran (en dynasti relaterat till Juan-Juan, nomadfolk som dominerat norr om Kina) och ett gökturkiskt khanat hade upprättats. År 600 pågick ett inbördeskrig inom khanatet som höll på att delas upp i en västlig del med huvudort Suyab (vid dagens Bishtek) och en östlig del med huvudort i Orkhondalen (dvs det numera Unescominnesmärkta område där Djingis Khan lät anlägga Karakorum). Den viktigaste maktspelaren hette Tardu, som år 599-603 var khan över hela khanatet. Det borde ha inneburit att om man bara kunde få "resetillstånd" in i Bukhara så var det få "gränser" att passera förrän man skulle in i Suidynastins Kina.
Bukhara hade minst fyra portar. Åt väst kunde man fortsätta mot Aralsjön, till Khiva och Khorezm som år 600 var en del av sassanidernas rike.
Åt öst kunde man resa ner tillbaka mot Onyx dalgång och upp i Baktrien/Tokharistan. Denna väg fortsatte sedan upp till de berömda gruvorna i Badakstan, där rubiner och lapis fanns till salu. Enligt Insight guideboken är dessutom Wakhandalen en av de vackraste platserna i hela Centralasien, ett skäl att välja denna väg. För att nå Kina passerade man sedan Karakulsjön, som bildats av ett meteoritnedslag i Pamirbergen, och tog sig över Kyzyl Art passet på 4260 möh. Då kom man till korsvägen vid Sari Tash, och därifrån tog man sig ner via Irkeshtampasset (2841 möh) till Kashgar.
Åt nordost låg Samarkand. Därifrån kan man gå direkt upp i Alaibergen, via Pendjikent genom Anzobpasset (3372 möh) till Dushanbe i dagens Tadjikistan. Tadjik är ett persiskt språk, men inte nära släkt med sogdiska utan snarare likt den persiska som talas i Iran. Längs Alaidalen kan man sedan ta sig över Karakmykpasset till korsningen Sari Tash. Högsta bergstoppen här har fått nytt namn senare, det är Pik Lenin (7134m). Vill man se pågående vägarbeten kan man gå in på kirgisiska transportministeriets hemsida http://www.sk-road.com/. Fungerar inte den länken finns projektplanering med kartor här.
Sidenvägens huvudled gick vid denna tid genom Ferganadalen. Från Samarkand gick man norrut, kanske så långt upp som till Chach, eller så tog man av österut direkt när man nått fram till Jaxartes (Syrdarjas) dalgång. I Ferganadalen fanns flera städer, Kojand (Khojent, idag Tadjikistans andra stad, grundades av Alexander), Kokand (idag Quqan i Uzbekistan, viktig stad under arabiskt styre), Margilan och Andijan. Från Kokand kan man "tvära över" norrut till Tasjkent via Kamchikpasset, 2268 möh). Ferganadalen omges av Turkestanbergen i norr, Pamir/Alaibergen i söder och Tian Shanbergen. Idag är dalen till större delen en del av Uzbekistan.
Tian Shan sträcker sig långt bort norr om Taklamakanöken och utgör orsaken till att om man inte går in i Ferganadalen får man välja en längre väg norr om dessa berg, genom Kazakstan. till området där gökturkarnas Suyab låg. Där kunde man fortsätta åt nordost den långa vägen till Turpan (idag går vägen genom Ürümqi, den staden hette tidigare Luntai och grundades 648 eKr så år 600 fanns den inte).
I Suyab kunde man också gå söderut och ta sig genom Tian Shan vid Tourgartpasset (3752 möh). Den vägen till Kashgar i Kina är den som nu rustas mest för att bli den moderna länken mellan Kina och Kazakstan.
Ovanför Andijan i Ferganadalen ligger Osh som idag är gränsstad i Kirgisistan. Från Osh ska man över Taldykpasset (3615 möh) och Terekpasset (4128möh) för att nå Sari Tasj och därifrån ner via Irkeshtam till Kashgar.
Oavsett vägval måste man alltså över 3500 möh för att ta sig till Kashgar. Alternativet är att gå norra vägen men då utsätter man sig för alla risker med att gå längs stäpperna i Kazakstan. Eller så valde man tidigt den södra vägen, söder om HinduKush in i Pakistan via Kyberpasset (1080 möh), men då återstod att ta sig över de allra högsta bergen i Karakoram, där Khunjerabpasset ligger på 4639 m.
5 januari 2011
Gyaur Kala - Mervs ringmur
Oasen Merv ligger "halvvägs" på en tänkt resa mellan Konstantinopel och Chang´an. Från Neyshabur är det 45 mils väg, över berg och genom Karakumöknen, innan man når Merv. Vidare från Merv är det 25 mil öken innan man når Amu-Darjas (Oxus) floddal. Oasen uppstår då floden Morghabs vatten från Hindu Kush-bergen i Afghanistan rinner ut i öknen. På satellitebilderna ser man ett grönt delta som försvinner ut i ingenting. Området (Margiana) hade via floderna kontakter österut mot Baktrien. År 600 behärskades Baktrien och områden söder därom fortfarande av Hephtaliterna (som omtalas som de "vita hunnerna"), folk som legat i strid med sassaniderna, och tidigare med Guptariket i Indien. Vid år 600 kallas det området tokharistan.
På andra sidan Oxus låg Sogdiana, dit fortsätter resan, till Buchara och Samarkand.
För att skydda staden i Merv byggdes 200 år fKr en ringmur, Gyaur Kala, som fortfarande var i bruk år 600 eKr. Bilder från Merv finns här: Ancient Merv
Förutom ett centrum för zoroastrism fanns här en syriansk kristen biskop och den västligaste buddhistiska stupan.
Merv förstörs på 1200-talet. Jag ska återvända till Merv för att försöka förstå vad som byggdes upp på denna plats som var sidenvägens västra knytpunkt.
På andra sidan Oxus låg Sogdiana, dit fortsätter resan, till Buchara och Samarkand.
För att skydda staden i Merv byggdes 200 år fKr en ringmur, Gyaur Kala, som fortfarande var i bruk år 600 eKr. Bilder från Merv finns här: Ancient Merv
Förutom ett centrum för zoroastrism fanns här en syriansk kristen biskop och den västligaste buddhistiska stupan.
Merv förstörs på 1200-talet. Jag ska återvända till Merv för att försöka förstå vad som byggdes upp på denna plats som var sidenvägens västra knytpunkt.
31 december 2010
Sidenvägen år 600 - från Konstantinopel genom Iran till Merv
Vattenvägarna längs kuster och floder var de stora handelsvägarna och runt dem skapades de tidiga civilisationerna. I Kina färdigställdes under Suidynastin (581-618) kejsarkanalen, från Hangzhou i söder (nära Shanghai) till Luoyang i provinsen Henan. Men handel med långväga transport på land fick en stor betydelse för att sammanbinda Kina med indiska riken och med Europa. Från ca år 600 växte sidenvägens betydelse. Från Suidynastins (och senare Tangs) huvudstad Chang`an (dagens Xian) gick handelsvägarna 800 mil till Konstantinopel.
Att resandet ökat visade sig också i smittspridning. Den justinianska pesten var en pandemi som började i Kina och nådde det bysantinska riket år 541, via det bysantinska egypten. Den fortsatte att påverka medelhavsområdet fram till 700-talet och dess betydelse kan jämföras med digerdödens.
Jag tänkte nu följa sidenvägen år 600, med hjälp av Insight Guides "The Silk Road" från 2008.
Vi börjar i Konstantinopel. Resan på 600-talet gick först till Nicea och sedan genom Kappadokien ner till Antiokia (dagens Antakya). För var femte mil hade bysantinska imperiet satt upp rastposter. Genom det som är dagens Syrien kunde flera vägar väljas, målet var att korsa gränsen och nå Sassanidernas Ktesifon. Kanske var det bästa att gå direkt genom Aleppo mot Dura Europos och passera gränsen vid Cercusium. Tidigare århundraden kanske det vanligaste var att ta vägen lite mer söderut, via Damaskus och Palmyra. Detta måste ha varit en mycket militariserad gräns. Ett stort krig hade slutat med ett fredsavtal år 591 mellan kejsar Mauritius och sassanidernas kung Khosrau II. Under tio år fanns ett samarbete mellan de stora imperierna och år 600 bör det ha gått bra att passera gränsen. Men år 602 avsätts Mauritius och perserna fann det vara ett tillfälle att gå till anfall, i ett krig som pågick till 628.
Väl i Ktesifon skulle man år 600 fått uppleva det sassanidiska rikets välstånd, ett rike som byggt på tradtionerna från Darius tid och partherriket (ca 170 fKr - 226 eKr).
Perserna hade organiserat bevattning (kanaler och "qanat", underjordiska bevattningskanaler som började byggas redan 600 fKr), något som gjorde persiska området till en stormakt under mer än tusen år. Nya grödor hade börjat odlas, som sockerrör och bomull och handeln med indien var omfattande. Sassanidernas påbjudna religion var zoroastrismen, en monoteistisk religion (den högsta makten kallades Ahura Mazda) med Avesta som urkund. Tempel med evig eld och en man ovanför örnvingar fanns nu spridda även till Kina. Profeten Zarathustra ska ha levt i östra Persien, och ett viktigt centrum för religionen låg i staden Baktra. Ordet "Ahura" är släkt med sanskrits "asura" och med vårt ord "asar", som alla har samma índoeuropeiska rot (enligt Ola Wikander i "De indoeuropeiska språkens historia").
Men inom imperiet levde folk med många trosriktningar, gamla folkreligioner och rester av hellenism, de tidiga stora religionerna som judar och buddhister. Kristna av olika inriktningar tillkom, syriska och armeniska kristna men även sådana som flyttade in när de blev förföljda inom romarriket, såsom nestorianska kristna. En profet Mani hade på 240-talet eKr predikat en ny gnostisk lära som skulle förena zoroastrism, kristendom och buddhism och hans efterföljare var många miljoner.
Lärdomscentrumet låg i Gundeshapur, och Khosraus farfar Khosrau I (med hedertiteln Anushiravan, av romarna kallad Chosroes, 531-579) ville vara den "filosofiske kejsaren" i Platons mening. De sassanidiska kungarna kallade sig "shah av Iran", kungar av ariernas land.
Chosroes I har en särskild plats i historien, då en persisk bok från 650-talet beskriver reglerna för schack, och hur utbrett spelet var under Chosroes "den rättrådiges" styre. I en dikt från år 600 beskrivs spelet som ett indiskt spel, och "Stora schackboken" av Jerzy Gizycki daterar spelets uppkomst till cirka år 570.
Arkeologiska fynd från sassaniderna består av avancerat arbete i silver och glas. Sidentyger finns bevarade, då sassaniderna lärde sig hur kineserna framställde siden, med vackra mönster. En vanlig figur var ett kreatur med hundhuvud och vingar och utstuderad fågelstjärt, ett mytologsikt djur kallat "senmurv".
De främsta verken är reliefer i sten. Från Khosrau IIs tid finns berömda sådana bevarade i Taq-i-Bustan nära Kermanshah på vägen upp mot Hamadan. I södra Iran i provinsen Fars ligger andra kända platser som Bishapur och Firuzabad. http://www.cais-soas.com/CAIS/virtual_museum/sasanian/Sites/taq_e_bostan.htm
Från Ktesifon (nära dagens Bagdad) gick vägen upp i Zagrosbergen, längs en gammal kungsväg, förbi Hamadan till Reyy (nära dagens Teheran). Färden gick vidare söder om Elburzbergen (vars högsta topp når 5670 meter), och norr om Kaviröknen förbi Damghan till Nieshapur, nära Masshad i dagens östra Iran. Söder om Dasht-e Kavir (på en sidorutt från sidenvägen ner mot persiska gulfen), låg den mäktiga staden Sepahan (numera Isfahan). Längre söderut på den rutten låg Shiraz, där Persepolis ruiner fanns, förstörda redan av Alexander år 332 fKr.
Från Nieshapur (i Khorasanprovinsen) måste man ta sig genom Karakumöknen för att nå Samarkand. En vägval här är istället att gå sydöst mot Herat i dagens Afghanistan. Detta leder in på vägar runt Kabul. Nu fortsätter jag upp mot sassanidernas nordöstra utpost, Merv, en stor oas i Karakum, nära dagens Mary i Turkmenistan.
Att resandet ökat visade sig också i smittspridning. Den justinianska pesten var en pandemi som började i Kina och nådde det bysantinska riket år 541, via det bysantinska egypten. Den fortsatte att påverka medelhavsområdet fram till 700-talet och dess betydelse kan jämföras med digerdödens.
Jag tänkte nu följa sidenvägen år 600, med hjälp av Insight Guides "The Silk Road" från 2008.
Vi börjar i Konstantinopel. Resan på 600-talet gick först till Nicea och sedan genom Kappadokien ner till Antiokia (dagens Antakya). För var femte mil hade bysantinska imperiet satt upp rastposter. Genom det som är dagens Syrien kunde flera vägar väljas, målet var att korsa gränsen och nå Sassanidernas Ktesifon. Kanske var det bästa att gå direkt genom Aleppo mot Dura Europos och passera gränsen vid Cercusium. Tidigare århundraden kanske det vanligaste var att ta vägen lite mer söderut, via Damaskus och Palmyra. Detta måste ha varit en mycket militariserad gräns. Ett stort krig hade slutat med ett fredsavtal år 591 mellan kejsar Mauritius och sassanidernas kung Khosrau II. Under tio år fanns ett samarbete mellan de stora imperierna och år 600 bör det ha gått bra att passera gränsen. Men år 602 avsätts Mauritius och perserna fann det vara ett tillfälle att gå till anfall, i ett krig som pågick till 628.
Väl i Ktesifon skulle man år 600 fått uppleva det sassanidiska rikets välstånd, ett rike som byggt på tradtionerna från Darius tid och partherriket (ca 170 fKr - 226 eKr).
Perserna hade organiserat bevattning (kanaler och "qanat", underjordiska bevattningskanaler som började byggas redan 600 fKr), något som gjorde persiska området till en stormakt under mer än tusen år. Nya grödor hade börjat odlas, som sockerrör och bomull och handeln med indien var omfattande. Sassanidernas påbjudna religion var zoroastrismen, en monoteistisk religion (den högsta makten kallades Ahura Mazda) med Avesta som urkund. Tempel med evig eld och en man ovanför örnvingar fanns nu spridda även till Kina. Profeten Zarathustra ska ha levt i östra Persien, och ett viktigt centrum för religionen låg i staden Baktra. Ordet "Ahura" är släkt med sanskrits "asura" och med vårt ord "asar", som alla har samma índoeuropeiska rot (enligt Ola Wikander i "De indoeuropeiska språkens historia").
Men inom imperiet levde folk med många trosriktningar, gamla folkreligioner och rester av hellenism, de tidiga stora religionerna som judar och buddhister. Kristna av olika inriktningar tillkom, syriska och armeniska kristna men även sådana som flyttade in när de blev förföljda inom romarriket, såsom nestorianska kristna. En profet Mani hade på 240-talet eKr predikat en ny gnostisk lära som skulle förena zoroastrism, kristendom och buddhism och hans efterföljare var många miljoner.
Lärdomscentrumet låg i Gundeshapur, och Khosraus farfar Khosrau I (med hedertiteln Anushiravan, av romarna kallad Chosroes, 531-579) ville vara den "filosofiske kejsaren" i Platons mening. De sassanidiska kungarna kallade sig "shah av Iran", kungar av ariernas land.
Chosroes I har en särskild plats i historien, då en persisk bok från 650-talet beskriver reglerna för schack, och hur utbrett spelet var under Chosroes "den rättrådiges" styre. I en dikt från år 600 beskrivs spelet som ett indiskt spel, och "Stora schackboken" av Jerzy Gizycki daterar spelets uppkomst till cirka år 570.
Arkeologiska fynd från sassaniderna består av avancerat arbete i silver och glas. Sidentyger finns bevarade, då sassaniderna lärde sig hur kineserna framställde siden, med vackra mönster. En vanlig figur var ett kreatur med hundhuvud och vingar och utstuderad fågelstjärt, ett mytologsikt djur kallat "senmurv".
De främsta verken är reliefer i sten. Från Khosrau IIs tid finns berömda sådana bevarade i Taq-i-Bustan nära Kermanshah på vägen upp mot Hamadan. I södra Iran i provinsen Fars ligger andra kända platser som Bishapur och Firuzabad. http://www.cais-soas.com/CAIS/virtual_museum/sasanian/Sites/taq_e_bostan.htm
Från Ktesifon (nära dagens Bagdad) gick vägen upp i Zagrosbergen, längs en gammal kungsväg, förbi Hamadan till Reyy (nära dagens Teheran). Färden gick vidare söder om Elburzbergen (vars högsta topp når 5670 meter), och norr om Kaviröknen förbi Damghan till Nieshapur, nära Masshad i dagens östra Iran. Söder om Dasht-e Kavir (på en sidorutt från sidenvägen ner mot persiska gulfen), låg den mäktiga staden Sepahan (numera Isfahan). Längre söderut på den rutten låg Shiraz, där Persepolis ruiner fanns, förstörda redan av Alexander år 332 fKr.
Från Nieshapur (i Khorasanprovinsen) måste man ta sig genom Karakumöknen för att nå Samarkand. En vägval här är istället att gå sydöst mot Herat i dagens Afghanistan. Detta leder in på vägar runt Kabul. Nu fortsätter jag upp mot sassanidernas nordöstra utpost, Merv, en stor oas i Karakum, nära dagens Mary i Turkmenistan.
27 december 2010
Europa år 600
Europa år 600. En översikt från väster till öster.
Visigoternas rike utgjordes av romerska provinserna Hispania och Septimania. Huvudstaden var Toledo och kung Recared (Recardo) regerade under sitt sista år. Han var den förste katolske kungen bland visigoterna efter att ha konverterat från arianismen. Hans far Leovigild var förkämpe för arianismen. Det sueviska (svebiska) kungariket i Galicien hade erövrats av Leovigild år 585. Isidorus blev biskop i Sevilla, då hans bror Leander dog år 600 eller 601.
Hispania inkluderade Lusitania (ungefär dagens södra Portugal+Extremadura), samt huvuddelen av dagens Andalusien. Under perioden 552 till 624 kontrollerade det bysantinska riket en smal kustremsa längs södra iberiska halvön.
Septimania är ett område i dagens södra Frankrike, som hade en gallisk och även en judisk befolkning med goter i ledande positioner. År 589 vann Recared en avgörande seger mot frankiske kungen Guntram (kung av Burgund med huvudstad i Orleans). Slaget stod vid Carcasonne. Därmed behöll visigoterna kontroll över Septimania fram till den arabiska invasionen.
Visigoterna hade tidigare förlorat Aquitanien till frankiska kungar men det området beboddes även av relativt självständiga baskiska befolkningar.
Det bysantinska rikets kejsare år 600 var Mauricius (kejsare 582 till 602), född i Kappadokien (det inre av dagens Turkiet). Den bysantinska kontrollen av provinser i Italien gick via exarkatet i Ravenna (erövrat av Belisarius under kejsar Justinianus styre 540), Sicilien och ett afrikanskt exarkat som även kontrollerade Korsika och Sardinien.
Mauricius skrev (eller lät skriva) ”Strategikon”, en militär handbok. Den är skriven på grekiska men hovet i Konstantinopel lär ha talat latin. Mauricius störtas av general Flavius Phocas som i sin tur efterträds av Heraclius, år 608, som slutgiltigt överger latin för grekiska i officiella dokument.
Men fortfarande under Mauricius kontrollerade bysans Rom, och Konstantinopels styrkor kämpade mot franker, lombarder, avarer, turkiska folk och perser.
Agilulf var kung över langobarderna 590–616. Han var hertig av Turin, men han kröntes som den förste ”kung av Guds nåde” i Milano. Gregorius I (kallad Dialogus, eller Magnus, dvs den store) var påve i Rom vid denna tid. Denne påve var en viktig maktspelare som verkade för katolsk mission och påvemakt över kungar, men hans namn lever främst vidare i den "gregorianska sången".
Gallien befann sig i ett inbördeskrig runt 600, efter det att merovingernas enande insatser, (genom att Clovis (Klodvig) erövrat sina sju grannars territorium. Processen, som Peter Heather anser tidstypisk, består av ett enande som sedan leder till splittring när arvet ska delas. Theudebert II, kung 595–612 av Austrasia, som bestod av östra Gallien ut mot Frankfurt (frankernas fort vid ett vadställe över Maine) och ner till Provence, (huvudstaden var Metz) var i konflikt med sin bror om makten, samt i krig med sin kusin Chlothar II (först ledare för områden i västra Gallien (Neustria och Paris, samt upp mot Frisland). Chlothar vann. Han dog 629 efter 45 år på tronen, och är mest känd för Edict of Paris från år 615. Den frankiska stormakten höll på att födas men år 600 var det mest våndor.
Norr och öster om frankerna hittar vi flera germanska folk som utgör randområdena till den kommande frankiska stormakten men som för denna beskrivning av randstater kring 600-talets imperier är mindre betydelsefulla. Det är friser, thüringar, (som nu lydde under frankerna), saxare, angler och juter. De har redan pressat ut de keltiska britannerna åt väster, till Bretagne och Wales. Långt i norr finns folk som vid denna tid knappt finns belagda i källor; daner, gutar och sveoner/svear.
Längre österut försvann germanska folk som gepider (dagens Belgrad o västra Rumänien), de krossas 567 av langobarder och sedan avarer. I östeuropa flyttar under 500-talet succesivt in folk som talar slaviska språk, en inflyttning som inte liknar germanernas förflyttningar utan är mer utsträckt över tid och i mindre grupper. Mellan Kiev och Donau finns en grupp som benämns Anter, (Antae) men utbredningen sker hela vägen längs floderna Dniester och Vistula fram till Elbe.
De slavisktalande sprids i tre riktningar av de inkommande avarerna, ett turkisktalande herdefolk som etablerar sig i centraleuropa likt hunnerna gjort tidigare. Den avariska khaganen Bayan I (562-602) erövrar gepidernas område, tvingar langobarderna tillbaka in i Italien och strider med bysans, de erövrar den viktiga staden Sirmium.
En grupp slaver tar sig söderut, etablerar sig på Balkan (Pannonien och Dalmatien) och kallar sig (senare) kroater och serber, eventuellt skedde det i samarbete med Iranska nomader.
En grupp i centraleuropa sprids norr om Karpaterna, och slaviska sorber är grannar med thüringar redan år 600 längs södra Elbe. Slaverna i öst tvingas norrut. Arkeologiska lämningar från denna period (kallas sådant som Penkovka system, Korchak system mm) beskriver spridningen av ett livssätt som också utvecklas med ett allt effektivare lantbruk, en enklare samhällsorganisation än germanernas men mer livskraftig.
Kanske är denna slaviska expansion i tre riktningar den märkligaste förändringen under 600-talet, en "icke-elitistisk" påverkan. Peter Heather anser sig ha belägg för att den slaviska kulturen, likt romarna innan dem, hade en förmåga att övertyga folk, inkludera olika klasser (både fria bönder och slavar) i en ny socioekonomisk och politisk ordning. En "slavisering", kanske avlägset likt dagens "amerikansiering".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)