Mäktiga och modiga mot romare

Peter Heather beskriver i "Empires and barbarians" hur migrationsperioden på 200-500-talet ledde till att västrom ersattes av nya riken.  Goterna består av många grupper, varav tervingi lyckas förhandla med romarna om land medan många andra grupper, goter och andra, erövrar land eller förlorar mot romarna och splittras upp av dem enligt romarnas system för att minska maktbasen för inflyttarna. Fram på 400-talet har vissa av inflyttarna organiserat upp sig i sammanhållna förbund som inte alls kan ses som "folk". En allians betår till exempel av vandaler och alaner, de senare en kristen iransk grupp som hade sitt ursprung i ett rike som hette Sarmatien. De utspridda goterna splittras i minst två grupper. Ledda av Alaric går en dynasti som kallar sig "de modiga"- Balti - sin egen väg och den alliansen kommer att kallas visigoter. Visigoternas strategi tycks likna tervingis, från en styrkeposition vill de förhandla med romarna, och erhålla maktbefogenheter utan att i grunden störa de lokala socioekonomiska förhållandena. Visigoterna kan mönstra cirka 20 000 beväpnade män, varav kanske 5000 hör till en härskarklass av något slag. Totalt kan alliansen kanske bestå av 100 000 män, kvinnor och barn samt ett antal slavar. När Euric etablerar sitt rike, "mellan Loire och Gibraltar", utgör visigoterna kanske bara 2 procent av befolkningen. Peter Heather uppskattar att de tar kontroll över en tredjedel av de romerska godsen, i övrigt kvarstår de lokala romerska jordägarna, fast de nu inte lyder under Rom längre.
Bland östgoterna kommer amalernas allians att bli mäktigast (betydelsen hos ättnamnet "amal" ska vara just "mäktig") och de går ett steg längre. Under Theoderic tar ostrogotherna över den italienska halvön och två tredjedelar av jordinnehavet. Från 511 utnyttjar de att visigoterna tar stryk mot frankerna i norr, och i höjden av sin makt regerar Theoderic över ett område som var stort som halva västrom. Men östrom under Justinianus attackerar ostrogotherna (gotiska kriget 535-554) och frankerna fortsätter att stärka sin ställning. År 540 skriver merovingern Theudebert till Justinius och menar att han är kung över många folk, inklusive visigoter, saxar, juter, kung över franker, och därmed har rätt att stämpla mynt av guld. Justinianus seger kan anses vara en phyrrusseger, men ostrogotherna går under och i Italien kom langobarder och sedan franker att få mest inflytande.
Till slut var det varken de mäktiga eller de modiga goterna som "vann", det var frankerna.

Från renässans till inkvisition på 600-talet

I epilogen till boken "Spåren av kungens män" skriver Maja Hagerman att kristendomen förde med sig mer än en tro på Gud när den etablerade sig i Norden. Hon skriver: "Att varje människa är en individ med en själ, en som i sina gärningar inte bara bör försöka vinna andras gillande utan också nåd inför en Gud som ser och vet allt. Naturligtvis skulle kollektivets sociala måttstockar som värdighet, ära och ryktbarhet även i fortsättningen ha stor betydelse, men vid sidan av dessa öppnades en ny dimension: individens inre liv präglat av idéer om samvetet och att var och en en dag skulle ställas till ansvar inte bara för sina gärningar utan för sina innersta tankar."
På samhällelig nivå kan det ha inneburit en ny nivå av trovärdighet i mellanmänskliga relationer, jämfört med vikingatidens mera person- och släkt-baserade hederscodex. Slöt man ett avtal med Egil Skallagrimsson kunde man lita på det utifrån hans heder, han ärade avtal eftersom han visste att "ett vet jag som aldrig dör, dom över död man". Men denna ära kanske gällde en fjorddal i Norge, och en norsk kung kunde ha annan ära att försvara i en annan dal. Men slöt man ett avtal med en kristen person var Gud ett vittne till avtalet, och man kunde hoppas att detta skulle gälla lika över större avstånd.
Men denna individuella dimension kunde även få en destabiliserande effekt. Kristus ursprungliga evangelium kan ses som en befrielseteologi. Och i gnostiska traditioner fick den egna relationen med Gud stor betydelse. Därför drev den katolska kyrkan hårt linjen att det var kyrkans tolkning som gällde. I det visigotiska riket kunde prästerskapet utnyttja behovet av att stärka centralmakten med processer som hela tiden stärkte biskoparnas makt. Men denna process drevs vidare av sin egen logik, det som började som en "renässens" fortsatte med en "inkvisition". I S.P. Scotts förord till "The Visigothic Code" skriver han att biskop Isidorus fann sig tvungen att ta avstånd från de metoder som de katolska kristna använde, bland annat för att förfölja judar. David Levering Lewis, i "God´s Crucible" beskriver ingen som helst renässans i det visigotiska riket. Han menar att den visigotiska ekonomin byggde på slaveri, och att goterna lärt av romarna men utvecklade det vidare till ett utpräglat plantageslaveri. Han ansluter sig till Charles Omans beskrivning av visigoterna som de simplaste barbarer. De försök som gjorts att visa några statsbyggande kvaliteter hos visigoterna ska då ses som kristna efterrationaliseringar. Jag, som startade i Maja Hagermans beskrivning av nordbor, kan väl ändå tycka att visigoterna framstår som lite mer konstruktiva än många andra maktallianser som slog sig fram under 400-700-talet.

Kanske kan man som tes ha att den arianska kristendom som goterna anammat var en mer gnostisk kristendom, lättare att kombinera med det relativt självständiga tänkande som olika stammars småkungar höll sig med. Och att den katolska centraliserande processen  i sig innehåller ett moment som leder till ett aggresivt utstötande av "irrläror", som blir så kraftigt att samhället skakas av inre splittring. Och att just sådan splittring undveks både i den bysantinska grekisk-ortodoxa religionen och de former av islam, som skulle komma att etableras sig i Andalusien, som accepterar andra religioner så länge skatten betalas in.

Den katolska centraliseringen hade dock inte nått särskilt långt i det visigotiska riket, påven hade inget att säga till om på den iberiska halvön och det var knappt att det fanns en hierarki mellan biskoparna i de olika städerna. Först på 600-talet kom biskopen i Toledo att få en roll som liknar en ärkebiskops. Under kung Egica (687-702) urartade judeförföljelserna ännu mer och vissa grupper av judar kom att se arabernas intåg 711 som en möjlighet till att överleva.

För att sammanfatta, ökat individuellt ansvar jämfört med stamsamhället gav en ökad anpassningsförmåga och produktivitet. Men för att inte sådana föreställningar skulle leda till en "gnostisk anarki" kom föreställningar som gynnade centraliserad makt att bidra till ökad stabilitet. De processerna blev sedan självförstärkande till den grad att de ledde till interna utrensningar som blev så kraftiga att de försvagade samhället.

Anpassning genom centralisering av makt

Genom historien kan en upprepad konflikt följas, den mellan bofasta växtodlare och rörliga djuruppfödare. Nomader, med en lättrörlig militär styrka och decentraliserad maktutövning, kunde hela tiden slå till mot de bofasta och erövra deras rikedomar. De tidiga gotiska kulturerna och hunnerna är sådana. Den germanska och de sena gotiska kulturererna kan kanske ses som en mellanform, bygdemakten var rotad i lokala förhållande, lantbruket stationärt men mobiliteten ändå hög och relationer byggde främst på släktband. Ledarna valdes på ting, val baserade på deras förmåga att leverera, i termer av rikedom, ära och heder.
Även den ursprungliga romerska kulturen kan kanske beskrivas så. Men med ökad utbredning, och under press av ständiga krig, krävdes nya organisationsformer. De enorma framgångarna byggde först på republikens förmåga att välja dugliga ledare, att skapa romersk lag, och att erbjuda/tvinga de ockuperade folken till en möjlighet att ingå i de romerska leden och bli latiniserade. Senare kunde makten koncentreras ännu mer, de utsända våldsspecialisterna vände tillbaka och tog kontrollen i Rom och kejsaren som begrepp skapades.
För Isidorus fanns det två riken som framstod som historiens mest framgångsrika, det var assyrierna och romarna. Han nämner perser, meder, egyptier och greker med noterar att deras kungadömen och kungar enbart är tillägg till assyrierna i Öst och romarna i Väst. Isidorus nämner inte Kina, så långt österut sträcker sig inte hans vetande.
Uppenbart är att den centraliserade krigarkulturen står högt i kurs hos Isidorus. Paradoxalt nog finns det så stora effektivitetsvinster i centraliseringen att det uppväger att kejsaren ofta nog framstår som inkompetent. Detta gäller de romerska kejsarna, likaväl som de bysantinska, och de katolska påvarna.

Anpassning och efterrationalisering

Det jag vill förstå mer av är mekanismerna bakom hur anpassade föreställningar uppstår. Isidorus (San Isidoro de Sevilla på spanska) skrivande ger en inblick i den process som skapade organisationerna kungamakt och katolska kyrkan, två samverkande och stridande organisationer under de kommande tusen åren som tvingar fram en ömsesidig anpassning. När de kommer till det blivande Sverige 400 år efter Isidorus har de finslipats oerhört, medan de i 600-talets Visigotiska rike håller på att utprövas.
Samtidigt är det lite rörande att se hur biskopen kämpar med att förstå sin föränderliga omvärld. Isidorus ville skapa en läroplan för präststudier, som ett led i enandet av visigoter med hispaniska romare. Det han gör är en slags efterrationalisering, där han försöker att bringa begriplighet och mening till tillvaron. Isidorus vet att han lever i efterdyningarna av det avancerade romerska imperiet, (eller kanske han såg det som en periferi utanför det dominerande bysantinska riket?) men han vet inte att det rike han lever i kommer att förändras i grunden bara hundra år senare och komma under inflytande av ett helt annat stort och utvecklat imperium, det arabiska.
Hans metod för förståelse bygger på auktoritetstro och på hög tilltro till olika språkliga analogier, hans stora verk heter ju "Etymologier". Ibland blir det lustigt, som när han förklarar att roten till ordet för "britter" är latines "bruti", eftersom de är dumma, "ett folk som bor på en ö avskurna av havet från andra länder".
Den huvudsakliga källan är bibeln, tolkad på det katolska vis som mejslas ut i kampen mot de arianska "irrlärorna". Men de antika grekiska och romerska källorna lyfts hela tiden fram, fast det är hedningar som skrivit dem. Detta speglar att i visigoternas "barbariska rike" pågick något som (till exempel i Bonniers Atlas över mänsklighetens historia) betecknas som en "renässans".
Anpassning är ett ord som har en definierad betydelse inom biologin, adaption av egenskaper i förhållande till ett selektionstryck. Men ordet har en allmän betydelse av att delarna måste formas för att passa in i helheten, och i den processen kanske även helheten omformas.
Efterrationalisering är ett ord som beskriver hjärnans förmåga att i efterhand skapa förklaringar till sinnesintryck och reaktioner.

Kungars och biskopars lagar

En tidig visigotisk lag är kung Eurics lag (ca år 480). Den är från tiden efter det stora slaget mot hunnerna (448), där visigoter och romare samarbetade. Gotiska lagar baserade sig på en muntlig tradition, och kungen var lagens garant och uttolkare. Folk och människor var inte lika inför lagen, utan istället reglerades med till exempel mansbot vilket straffvärde ett brott hade beroende på vem som begått brottet och vem som lidit skada. Lagen reglerade förhållanden mellan goter och när goter kom i delo med romare, men inte i fall mellan romare, då gällde romersk lag. Den romerska lagen vid denna tid var sammanställd av Teodosius (utgiven 438), och den påverkade mycket av visigoternas lagstiftande.
Först på 640-talet får visigoter och romare en gemensam lag, som kallas Lex Visigothorum. När den lagen skrivs har de katolska biskoparna fått mycket mer inflytande, och en rad rättigheter förbehålls katolskt kristna. Kungen förväntas också lyda lagen.
För biskop Isidorus är lagen viktig. I sin lärobok för präster lägger han in ett avsnitt om lagar, efter de grundläggande texterna om Artes liberales (de sju fria konsterna som grekisk undervisning prioriterade) och ett avsnitt om medicin. Isidorus hänvisar till Teodosius men inte till den i det bysantinska riket etablerade Justinianska lagen (från åren 529-533), den känner han inte till eller vill inte nämna.

Visigoter och vendeltid

Visigoter beyder de goda goterna (vesi betyder god eller ädel på gotiska). När hunnerna fördrev visigoterna från Dacia (Transsylvanien) började en oerhört lång färd för denna grupp av gotiska folk. Efter slaget vid Adrianopel 378 eKr (Adrianopel låg vid det som idag heter Edirne, första staden när man kommer på europavägen in i Turkiet) tvingades romarna acceptera att gotiska folk bodde inom imperiet. Många av goterna höll fast vid gamla religioner men några av dem  blev kristna redan på 300talet. Den arianskt kristne biskop Wulfila översatte ca år 340 bibeln till gotiska. Delar av hans översättning är bevarad i silverbibeln i Uppsala. Den kristne visigoten Alariks män plundrade Rom år 410. Efter många förvecklingar skapas ett rike mellan Toulose och Toledo/Zaragosa som visigoterna styrde över, och de erövrade sedan södra iberiska halvön från vandalerna och alanerna som drog vidare mot Nordafrika ca år 427.

Det är spännande att undra över vad de olika religionerna betydde för överlevnadsförmågan hos olika samhällsgrupper under denna tid. Ariansk kristendom var en tro som skapade en sammanhållning som bidrog till att visigoter kunde ta sig hela vägen från Thrakien till Hispania Tarraconensis och skapa ett stort hundraårigt rike där. Romarna såg på dessa visigoter som barbarer, och samma epitet använder ortodoxt katolska kristna om arianer.

I religionshistorien tar man upp kyrkofäderna som etablerar den ortodoxa kristendomen, bland annat i strid mot den arianska kristendom som Wulfila representerar. Biskop Isidorus var en av dem som motarbetade arianismen bland goterna.

Biskop Isidorus såg fördelar med att organisera sig efter den katolska tron samtidigt som han hade stora ambitioner att ta vara på kunskaper från antikens grekiska filosofer och från romarriket. Hans skrivande finns bevarat, bland annat i Codex gigantus i Stockholm.

Under samma tid upplevde människor i det som nu är Uppland en slags guldålder i efterdyningarna av romarrikets fall. Kvar från deras liv finns fantastiska föremål, om än inga böcker. Fynden i båtgravarna i Vendel har här gett namn till en tidsålder, ca 550-800 eKr. Motsvarande tid för visigoterna är det rike som hade huvudstaden Toledo, från kung Leovigild (569-586) fram till arabernas invasion år 710.

När bygdesamhället övergick till kungamakt i svearnas och götarnas riken hade kristen religion i tusen år samspelat med olika riksbyggare. Den processen var mera i sin linda när kungamakt och biskopsmakt utformades i visigoternas rike.

Biblioteken i Merv

Vid sidenvägen anläggs ett av den tidens största bibliotek (eller rättare flera bibliotek, kanske tio stycken) i staden Merv. Merv finns inte längre, det ligger begravet i sanden nära Mary i dagens Turkmenistan. Merv utplånades av Djingis Khans arméer, kring 1221. Vilka böcker fanns i Merv, förutom den heliga boken? Här satt Yaqut ibn Abdullah al-Rumi al-Hamawi, som levde 1179-1229, i två år och läste, innan han 1218 flyttade vidare. Här fick han viktiga underlag till sina uppslagsverk -jag ska återkomma till det en dag.

Ett skäl att intressera sig för Merv är att staden lite förvånande kan ha varit världens största stad kring år 1150. Nedan är en stycke om vilken stad som vid olika tidpunkter var störst, hämtad från Ref. Tertius Chandler's compilation of the population of cities throughout history, Four Thousand Years of Urban Growth: An Historical Census

Rom var störst år 25 med 450 000 invånade.

Från 340 eKr var Konstantinopel störst med 400 000 invånade, i paritet med Ktesifon (Sassanidernas huvudstad, intill vilken Bagdad senare byggdes). Cháng'ān under Tangdynastin (dagens Xian i Kina) kan ha varit en miljonstad. I Amerika fanns inte så stora städer, Teotihuacan i nuvarande Mexico var som störst 450 eKr.med ca 200 000 invånare.

Sedan blir  Bagdad (från 777) och Cordoba (från år 935) miljonstäder. När alla dessa klassiska storstäder minskar dramatiskt i befolkningsantal, blir enligt Chandler Merv störst år 1145 med 200 000 invånare, i tävlan med Fez i Marocco och Lin´an under södra Songdynastin (Hangzhou i dagens Kina). Viktiga andra storstäder runt år 1000 är Angkor i Khmerriket (nuvarande Kambodja), Heian (nuvarande Kyoto i Japan) och Kairo (under fatimiderna och sedan Saladins dynasti Ayyubiderna).

Jag kommer att ägna en del tid åt att skriva om 600-talet och återkommer inte till Merv på allvar förrän jag tar itu med 1200-talet.