26 juli 2013

Biblioteket i grotta 17 i Dunhuang

Jag har tidigare nämnt grottorna nära Dunhuang i Gansi-provinsen på gränsen till Takla Makanöknen. (inlägg 26 februari 2011). Valerie Hansen ägnar ett kapitel i "The Silk Road, A new history", (Oxford 2012), åt de skrifter som fanns i grotta nummer 17. Grottan fungerade som magasin för skrifter som hörde till ett litet buddhistiskt kloster som hette "De tre rikenas kloster".

På 900-talet fanns det runt femton kloster i grottområdet vid Dunhuang. Valerie Hansen kallar dom inte för "Mogao-grottorna" som är det namn som Unesco använder, utan hon skriver bara Dunhuang-grottorna. Området utgör en av buddhismens bäst bevarade heliga platser, med nästan 500 grottor med väggmålningar skapade mellan år 366 och fram till 1300-talet. I grotta 17 fanns ca 40000 skrifter från 405 till 1002, i huvudsak buddhistisk litteratur och historik kring hur buddhismen spreds från Tibet. Den mest berömda skriften är den tryckta Diamantsutran från år 868, världens äldsta tryckta bok, men det mesta är handskrivet på pappersrullar eller palmbladsformade papper. Arbete med att bevara sådana dokument finns beskrivet här: http://idp.nlc.gov.cn/archives/news29/idpnews_29.a4d
Se även ett foto som togs av Aurel Stein av dokument han "förvärvade" i Dunhuang.

De flesta texterna var skrivna på kinesiska eller tibetanska. Efter att gökturkarna förlorat makten till Tangdynastin på 630- och 640-talet stationerades kinesisk militär i området. Tangs inflytande var starkt fram till An Lushan-upproret 755, men efter det fick tibetanska imperier allt mer kontroll. Från 786 styrde den tibetanska Yarlung-dynastin, fram till 848. Efter det kom en släkt av lokala kinesiska generaler att styra området, formellt under Tang tills dess slut 907, men i praktiken som egna lokala kungar ända fram till 1002.
Även under denna tid var inflytandet från Tibet viktigt, och en buddhistisk pilgrimsväg fick från Indien via Dunhunag till det heliga berget Wutai i norra Kina där vishetens bodhisattva Mañjuśrī dyrkades. Från 1038 dominerades Gansu av tanguternas rike Xi Xia (västra Xia-dynastin 1038-1227), tanguterna var tibetansk-talande buddhister med huvudorten just öster om Gansu). Även riket runt Turpan, med staden Gaochang (på uiguriska Kara-Khoja), var i huvudsak buddhistiskt.

Utöver texter på kinesiska och tibetanska fanns ett mindre antal skrifter på sanskrit, khotanesiska (2300 texter), sogdianska och ujgur (totalt bara 40 blad) i grotta 17. Samt ett enda blad skrivet på hebreiska, en bön på 18 rader som hopvikt fungerat som en talisman. Bild här: http://expositions.bnf.fr/parole/grand/018.htm

Buddhister kom från Indien via området runt Khotan i södra Takla Makan, och det iranska språket khotanesiska var det första som de buddhistiska klassikerna översattes till från sanskrit. Sogdianska var ett annat iranskt språk, sogdierna hade handlat längs sidenvägen sedan länge och mindre grupper av dem levde i alla samhällen mellan Kina och Khorasan. Sogdierna samarbetade med turkiska folk och från ca. år 1000 kom sogdianskan att ersättas av ujgur (uigur-turkiska). Några dokument var skrivna på en blandning av sogdianska och uigur och visar på övergångsperioden. Två dokument på sogdiska visar att det hade funnits  zoroastriker i Dunhuang, men 845 förbjöd Tangdynastin flera religioner och zoroastrismen försvann.

Från år 960 konverterade en rad turkiska grupper till islam, först Kara-khaniderna runt Kashgar i västra Takla Makan. År 1006 erövrade de Khotan. Uigurer från Ganzhou/Zhangye tog makten i Dunhuang 1002. I samband med det förseglades grotta 17, men skälen till det finns inte dokumenterade. Från 1030 styrdes Dunhuang av tanguternas Xi Xia.

Med Djingis khans framfart förändrades sedan allt. Först enades eller besegrades de mongolisk/turkiska folken norr om bergen, med namn som kereiter, tatarer och naimaner. Från 1206 började expansionen söderut. Uigurerna valde att bli vasaller under Djingis Khan  medan tanguterna hörde till de som krossades (1227).

Valerie Hansen skriver om hur munkar från olika religioner försökt översätta sina texter till kinesiska. Manikeisterna försökte medvetet utnyttja buddhistiska texter och begrepp, och beskrev Mani som som en vishetslärare i nivå med Buddha och Lao-tse. Nestorianska kristna valde istället att försöka översätta kristna begrepp direkt till kinesiska även om resultatet blev svårbegripligt. Fadern, sonen och helige anden blev "Merciful father, Light son, King of the pure winds". Hansen skriver att bara "barmhärtige fader" skulle ha varit begripligt för en kines. Nu är ju inte tre-enigheten ett så enkelt begrepp att översätta.

Det omvända gäller också, fundera till exempel över hur troligt det är att vi lyckas översätta buddhistiska begrepp så att det blir begripligt. Som exempel kan man ta namnet på klostret som ägde grotta 17: "The Three Realms Monastery".  Buddhismens tre riken är i översättning "begärets värld, världen av form och världen utan form".  


Grotta 17 innehöll mycket mer än religiösa dokument, där fanns även diverse papper med skrift på som munkarna använde för att träna sig att skriva på. I boken går Valerie Hansen igenom forskningen rörande mängder av olika dokument från Takla makan-området och konstaterar att mycket få av dem talar om långväga handel, det mesta som dokumneterats är vanlig handel som man kan förvänta sig mellan lokala städer.

Valerie Hansen huvudpoäng är därför att "sidenvägen" som begrepp främst står för kulturell överföring av språk, religion, konst och teknologi. Den materiella betydelsen av långväga handel längs sidenvägen var enligt henne inte särskilt betydelsefull under den period som boken täcker, 200 - 1000 e.Kr.

Betalningsmedel var siden, spannmål eller mynt (bronsmynt från Kina eller silvermynt från väst). Siden var sold under Tangdynastin, under åren kring 740 betalades det ut 900000 rullar av siden per år till soldater stationerade i Gansu och Xinjiang. Detta gjorde givetvis siden till en huvudprodukt i handelsutbytet, då soldaterna handlade vidare med sidenet. Men det upphörde vid An Lushan-upproren 755, och "sidenvägsekonomin" kollapsade.

Jag menar att detta har betydelse för hur man ska förstå Mervs försvinnande. Om Mervs rikedom inte berodde på att Merv skulle ha varit en oumbärlig omlastningsplats längs sidenvägen, utan mer på Mervs betydelse som centralort för abbasiderna och sedan för seldjukerna, då blir det begripligt att efter mongolernas förstörelse så kunde de välja att inte bygga upp Merv. Istället blev Samarkand och Herat de centrala knutpunkterna, utifrån nya lokala förutsättningar.

Valerie Hansens uppräkning av typiska sidenvägsprodukter är också intressant. Hon konstaterar att en marknad i Turfan år 743 hade priser för 350 olika artiklar, mest olika typer av textilier, olika grönsaker och djur. Som typiska "sidenvägsvaror" nämner hon "ammoniumklorid, "xiang" (kan vara aromatiska ämnen, kryddor eller medicin), socker och mässing". Ammoniumklorid (salmiak) används vid metallbearbetning som flussmedel, som ingrediens i färger och för avkalkning vid garvning av hudar.

I register över värdefulla varor i kloster stod bland annat "Merv-siden" vilket berodde på att Merv hade skapat en egen stil, som sedan användes även vid produktion i Kina. Däremot är olika ädelstenar kvitto på långa transporter, jade från Khotan, lapis lazuli från Badakhshan, korall och agat från Indien, bärnsten från Östersjön och pärlor från Sri Lanka.

Handel med slavar var också en del av sidenvägens marknad, och slavar var även vanlig tribut. Men inte heller inom detta område är det fråga om storskalig eller långväga handel, som den som bedrevs med slavar till mamlukerna.

Migration i stor skala skedde däremot längs "sidenvägarna".Ovan nämns hur folk från Indien etablerade sig runt Khotan. Nomadfolk rörde sig i området, ibland i form av mer organiserade militära förflyttningar. Det genererade i sin tur flyktingströmmar. Tibetanska imperiet är ett exempel, liksom tanguternas rike. Störst betydelse hade de turktalande folkens omfattande spridning västerut från 500-talet, och senare mongolernas expansion. Förutom Djingis Khans mongoler fanns många andra mongoliska grupper. Viktigast var khitanerna som etablerat Liaodynastin i Kina  907-1125 men sedan fick fly undan angrepp från manchuriska jurcher. Khitanerna flyttade hela vägen västerut till området runt Issyk-Kul där de  upprättade ett buddhistiskt rike med huvudstad Balasagun (Khara-Khitan 1124-1218, minnesregel är att "khitan" gav upphov till namnet Cathay som användes för norra Kina). 

Slutligen, Valerie Hansen menar att den mest använda vägen från Takla makan västerut var den som gick norrut från Aksu upp mot Issyk-kul genom Bedelpasset (4200 m.ö.h.) och sedan fram till staden Balasagun (som sogdierna kallade Suyab), nära dagens Tokmok, och sedan vidare till Samarkand. Det är denna vägen som den berömda munken Xuanzang färdas 630. För mer om de olika passen över bergen, se inlägg 8 januari 2011. Bedelpasset verkar inte vara den enklaste vägen men alla vägar innebär att pass på över 3500 m.ö.h. ska passeras. Och bara det talar ju för Valerie Hansens ståndpunkt att handeln aldrig kan ha varit väldigt omfattande.












15 juli 2013

Styrka genom självmotsägelse

Mäktiga eliter har en förmåga att skapa stöd genom att utnyttja "det bästa ur många världar" på ett sätt som accepterar självmotsägelser. Mitt exempel här är katolska kyrkan på medeltiden.

Katolska kyrkan är en av de mest framgångsrika organisationerna genom tiderna. Från påven Gregorius Magnus på 600-talet till dagens påve Franciskus har den lyckats övertyga människor om sin betydelse. De mäktigaste påvarna på 1200-talet var de som kunde kombinera två världar. Mystik förenades med kanonisk rätt systematiserad genom Aristoteles logik, och ett kristet kärleksbudskap kombinerades med att kyrkan militärt utnyttjade olika allianser i sitt eget syfte och en brutal inkvisition.

Katolska kyrkan var framgångsrik med en med ritualer fylld värld som skapade mening och mystik åt fattiga människor, och ett löfte om syndernas förlåtelse. Samtidigt tilläts ingen egen personlig väg till insikt, kyrkans mystik var reglerad och styrd av organisationen.

Ofta nog är elitens förmåga till självmotsägelse resultatet av vad som framstår som en naturlig anpassning till omständigheterna, och först i efterrationaliseringen måste ett visst mått av självbedrägeri till. Detta kan ibland kallas kompromiss, men i ett ideologiskt system med fastställda dogmer som den katolska läran blir det tydligt att det rörde sig om självmotsägelser.

Denna förmåga att sammanfoga motsättningar går på djupet i vad som är katolskt ortodoxt. Kyrkomötet i Chalkedon (som idag är en del av Istanbul) år 451 fastslog att Kristus är en person i två naturer, den ena mänsklig och den andra gudomlig. De riktningar som försökte lösa upp denna paradox utmönstrades. Dels var det de armeniska, koptiska och etiopiska kyrkorna som sökte en väg där gud är gud och Kristus mänskliga natur en del av den. Dels de nestorianska kristna som hävdade att Kristus i första hand hade en mänsklig natur och att Maria därmed inte kan kallas för "guds moder". Nestorianerna bildade skola i Nisbis i Turkiet men drevs sedan alltmer österut. Namnet "nestorianer" kanske mest deras kritiker använde, kyrkan kallas "Österns syriska kyrka" eller varianter på det (på engelska "Church of the East").

Den katolska kyrkan integrerade en förmåga att acceptera dubbla lösningar och utnyttjade det för att ta upp kampen om makten med världsliga kejsare. Investiturstriden kring år 1100 kunde lösas genom att kyrkan accepterade att romersk-katolske kejsaren fick makt att tillsätta kyrkans män i de regioner där kejsaren styrde, något som i princip var direkt fel ur kyrkans synpunkt. Men denna lösning skapade en fristående mäktig kyrka istället för att den skulle ha tvingats underordna sig den världsliga makten, så som skedde i den grekisk-ortodoxa kyrkan och även inom islam (där sultanerna utmanövrerade kalifen). Utifrån denna position kunde sedan påven mana kungar till krig och korståg.

Även idémässigt kunde katolska kyrkan enas om paradoxala lösningar. Aristotelisk logik och romersk rättstradition användes för att bringa reda i dogmerna, men allt eftersom man fick bättre kännedom om Aristoteles skrifter, via översättarna i Toledo och från direktöversättningar från grekiskan från 1200-talets mitt, stod det allt mer klart att dessa skrifter stod i konflikt med idén om en Gud som skapat allt och som kunde ingripa i sin skapelse. Fritänkare som Pierre Abelard (1079-1142) straffades, fast just i hans fall kanske mer för hans fria leverne än för hans läror. Särskilt de som tagit intryck av Ibn Rushd, de så kallade averroisterna, utvecklade tanken att hela skapelsen går att förklara med förnuftiga argument.

Alltså förbjöds studier i de metafysiska delarna av Aristoteles, men det visade sig vara en alltför stelbent lösning. Istället hittade Thomas af Aquino (1225-1274) och de andra skolastikerna fram till en formel som förenade tro med förnuft i en för mig paradoxal formel. Gud är (med reservation för att jag som icke-troende inte alls kan ge rättvisa åt detta) både en abstrakt skapare som är överallt i evighet, som förnuftsargument kan användas för förstå bättre, och samtidigt den konkreta kärlekens personliga Gud som bara tron kan ge insikter i och Gud är mänsklig i den meningen att människan är Guds avbild. Här finns även en politisk slutsats, inspirerad av Augustinus åtskillnad mellan Guds rike och riket på jorden, där den politiska makten inte måste vara religiöst styrd utan enbart styrd av "naturliga lagar", vilket i praktiken var antikens dygder och naturrättslära. Den politiska makten fick dock enligt teorin inte gripa in i den religiösa sfären, däremot var det inget hinder att prästerna lade sig i politiken.

Dessa motsättningar hade även diskuterats inom islam. (Referensen är främst Ronny Ambjörnssons "Tankens piligrimer" från 2002). Den riktning som stod för att det finns naturlagar som inte Gud ändrar på, att koranen var en historisk skapelse och att människan har en fri vilja och kan skilja gott från ont kallades mutaziliter.

Denna riktning motarbetades av de ortodoxa islamska lärda. Men några kalifer kom att gynna tänkare med denna riktning, främst al-Mamun (786-833), som grundade "vishetens hus" i Bagdad. Denne kalifs förföljelser av olika grupper av muslimer gjorde honom dock djupt impopulär och skadade även mutaziliternas rykte. Man såg det som en bekräftelse på att en så gudlös kalif var farlig för samfundet.

Aristoteles gör dock ett djupt intryck på flera av filosoferna, främst al-Farabi, Ibn Sina och senare Ibn Rushd. Den som står för den lösning som blev sunni-islams huvudriktning var al-Ghazali, (1058 (450 H) -1111). Han försöker hitta en balans mellan religiös mystik (främst sufism) och förnuft. Men al-Ghazali var konsekvent i sin slutsats att ska man tro på Gud måste man i första hand tro, förnuftsargument fungerar helt enkelt inte. Detta får även återverkan på al-Ghazalis politiska teori (som finns i hans "Återupplivandet av religionens vetenskaper"). Han hävdar att den politiska makten måste ha både en andlig och en politisk del. al-Ghazali skiljer sig åt från Thomas af Aquino på denna punkt, även om de liknar varandra i sina försök att förena mystik och förnuft. al-Ghazalis tankebyggnad var mer konsekvent men innehöll alltså inte den förmåga till självmotsägelser som det katolska tänkandet lyckades så bra med.

Här blir det väldigt frestande att göra en modern analogi som givetvis är långsökt. Dagens ideologier tycks ha en fantastisk förmåga att innehålla självmotsägelser. Kanske kommer man i framtiden att se på dagens politiska tankeriktningar som vi nu gör på diskussionerna mellan monofysitiska och dyofysitiska kristna, som svårbegripliga nyanser som tydligen hade en viktig politisk betydelse. Vinnarna är de som lyckas bäst med att behålla makt och rikedom, medan de använder logik och förnuft så som det passar dem bäst.

5 juli 2013

Rabban Sauma - från Peking till Paris

Jag läste en bok om en nestoriansk munk från Peking som var den förste från Kina som reste till västeuropa och som lämnat en reserapport efter sig. Denne Rabban Sauma (1220-1294) ville besöka Jerusalem men fick istället i uppdrag av Ilkhanatets khan att resa på diplomatiskt uppdrag till påven för att försöka samordna ett angrepp på Egypten mellan mongolerna och korstågsfarare. Då ingen påve fanns i Rom när han kom dit fortsatte han till Paris och Bordeaux. Boken heter "Voyager from Xanadu" av Morris Rossabi, California Press 1992.

Rabban Sauma var bara ett år i Europa, han kom till Neapel 1287, och åkte tillbaka till Persien ett år senare.  Rabban Saumas resa är i sig ett äventyr, och hans uppdrag visar på olika allianser som sonderades mellan mongoler och kristna.

1287, det var sent i korstågens historia. Påven hade dött, kardinalerna satt i möte. Rabban Sauma reste vidare till Frankrike där kungen hette Filip den sköne. Där fanns inte den stridbare Ludvig IX/Saint Louis, Filips farfar, han dog av dysenteri på korståg i Tunisien 1270. Hans mäktige yngre bror Charles av Anjou, kung av Sicilien, dog 1285. Samma år blev Filip/ Philippe IV krönt till konung i Paris och det var denne kung som Rabban Sauma skulle övertyga om vikten av att ena sig med mongolerna för ett angrepp mot mamlukerna.

Rabban Sauma var 67 år, en munk som rest hela vägen från Kina, kristen men av en nestoriansk tro som katolikerna var skeptisk till. Filip var bara 19 år. Men han var mycket intresserad av den gamle mannen som rest så långt. För Rabban Sauma var reliker viktigt, hans reseskildring prioriterar att noga skildra alla besök på heliga platser. Filip visade upp Saint Chapelle i Paris, där reliker fanns från plundringen av Konstantinopel 1204 men också sådana som köpts in av farfar Ludvig den helige. Jämte Rom blev detta det närmaste Rabban Sauma kom sin resas mål, att få se de historiska platserna och relikerna i Jerusalem. Filip sade artigt att kortåg var han intresserad av men i praktiken hade han fullt upp med maktspelet på hemmaplan.

Det var Kublai Khan som skickat ut Rabban Bar Sauma och hans gode vän och lärjunge Rabban Markos (1245-1317). Munkarna var av uighurturkisk bakgrund, uppväxta nära Kublais huvudstad Khanbaliq (dagens Peking). Kublais idé var att de skulle knyta kontakter med ledare i väst och återkomma tillsammans med ett större antal kristna lärda som kunde bistå med administrativ utveckling och insikter i kristendomens betydelse. Tidigare hade han bett bröderna Polo om detta men när de kom till Kina på sin andra resa 1275 hade de inte följe med munkar, däremot var sonen Marco Polo med. Och de hade med sig helig olja från Jerusalem, något som visade att det gick att resa dit.

Sauma och Markos startade sin resa någon gång runt 1277. De reste delvis samma väg som bröderna Polo. Men det var inte enkelt. Till exempel hade Kashgar förstörts, en stad som Marco Polo beskrivit som en blomstande stad. Munkarna reste sedan via Talas där de var tvungna att dölja sitt uppdrag för Chagataikhanatets ledare Kaidu. Striderna mellan Kublai khan och Kaidu khan hade pågått sedan 1268. Konflikten ökade i intensitet på 1280-talet och bidrog till att det aldrig blev aktuellt för någon av de två munkarna att resa tillbaka till Kina. Hade Kaidu kommit på att Rabban Sauma och Markos bar på ett brev från Kublai khan till Kaidus fiender Ilkhanatet så hade nog resan tagit slut här. Det måste ha varit mycket nervöst,  men att de inte ifrågasattes visar att det var vanligt med resande munkar.

1280 kom de till Khorasan och bodde då i staden Tus. Tus var återuppbyggt efter mongolernas angrepp och en viktig helig stad för shiamuslimer. Men här fanns även en nestoriansk församling, som välkomnade munkarna. De hade dock ett uppdrag och skulle vidare till Bagdad och sedan Tabriz.

Tabriz var Ihlkhanates huvudstad. Mongolerna hade valt denna stad eftersom den låg bättre till om man ville hålla stor hjordar med betesdjur än Bagdad. Strategiskt låg den också bättre till då det var nordgränsen mot det fientliga mongolrikena i norr som var viktigast att bevaka. Abakha Khan regerade där 1265-1282.

För de kristna var den viktigaste staden i området staden Ani i det som idag är östra Turkiet. Här hade armeniska kristna verkat sedan 300-talet. Staden var som mest betydelsefull kring år 1000, då hade den över 100000 invånare. Sedan hade den drabbats av flera belägringar, och under mongolernas styre tappat i betydelse.  Ett besök här var givet för munkarna, men de fick sedan rådet att inte försöka resa vidare till Jerusalem, det var för farligt. Abakha Khan hade invaderat mamlukernas land i norra Syrien, men förlorade 1281 i det andra slaget vid Homs.

Det blev ingen resa till Jerusalem, istället slog sig munkarna ned i närheten av Tabriz.

Några år och byten av khaner senare godkände Arghun khan (r.1284-1291) att Markos fick bli de nestorianska kristnas överhuvud. Det var en post han nådde då de kristna förstod att utnyttja att de fått en ledare med lejdebrev från Kublai Khan själv, något som säkrade deras position inom det mongoliska riket. I sin nya roll fick Markos namnet Yahballaha III. Likt sin far Abakha var Argun buddhist men pro-kristen och gynnade den nestorianska kyrkan. Argun khan fortsatte en tidigare politik att försöka skapa en allians med korsfararna mot mamlukerna. Det är därför han utsåg Rabban Sauma till att resa till Europa 1287.

22 februari 1288 blir en italiensk fransiscanermunk vald som påve Nicolaus IV. Rabban Sauma, som träffat franske kungen i Paris och även säkrat visst stöd från den engelske kungen Edvard I vid ett möte i Bordeaux, lyckades få den nye påven att skriva ett svar till mongolernas khan med vissa löften om samordnat angrepp mot mamlukerna. Men villkoren var många och i praktiken skedd inget. Korsfarar-staterna föll, Tripoli 1289 och Acre 1291.

Mongolerna under Arghun khan gick inte heller till angrepp mot mamlukerna. Rabban Sauma fortsatte sitt liv som munk till 1294. (Först år 1299, under Ghazan khan, invaderade Ihlkhanatet Syrien och det kriget pågick fram till mamlukernas seger 1303.)

Rabban Saumas reseskildring finns inte kvar i original utan endast delar av den finns bevarad. Han återvände aldrig till startpunkten för sin resa, då hade kanske en annan typ av berättelse blivit bevarad. Publiken för den avskrift som finns kvar var främst var den nestorianska församlingen i Ihlkhanatet och det kan förklara prioriteringen av de rent religiösa elementen av resan.

Detta var en tid av långa resor. De mest berömda resenärerna var Marco Polo (som reste ut 1269, lämnade Kina 1289 och var tillbaka i Venedig 1295) och  Ibn Battuta (som reste 1325-1353).
Dessa två var främst intresserade av handel. En annan resenär som mera hade samma roll som Rabban Sauma var den franske munken Vilhelm av Ruysbroek som under sjunde korståget 1254  reste till Karakorum för att sondera om de kristna kunde få militärt stöd av mongolerna.

En aspekt av Rabban Saumas skildring som jag vill lyfta fram var att han särskilt  noterade att Paris var en stad full av studenter. Han hade sett och kunde jämföra med några av världens största städer (Khanbaliq, Tabriz, Konstantinopel, Rom) och intrycket var att ingen annan stad hade så stor andel studenter som Paris. Något måste det betyda i historien om universitetens framväxt på 1200-talet.