4 maj 2013

Biblioteken i Merv

Mervs undergång beskrevs av den självlärde geografen och bokhandlaren Yaqut al-Hamawi al-Rumi. Han citeras av Svat Soucek i "Inner Asia", här i min översättning:

"Jag stannade tre år i Merv.  Hade det inte varit för den förstörelse som drabbade landet när mongolerna invaderade, så hade jag inte lämnat Merv utan stannat livet ut. Här fann jag gott stöd, ett bra klimat, goda vänner och mängder av utmärkta och lärda böcker.När jag lämnade Merv fanns där tio finansierade bibliotek vars like jag inte sett någonstans i fråga om storlek och kvalitet."

Sen följer en uppräkning av biblioteken som jag gör om till en lista:
- Aziziya, ett av biblioteken i moskén, döpt efter Azaz al-Din som arbetat för Sultan Sanjar, innan dess sålde han frukt och parfym innan han blev den som blandande sultanens drycker. Detta bibliotek innehöll ca 12000 volymer.
- Kamaliya, det andra biblioteket i moskén.
- Biblioteket i madrasan som donerats av Sharif, en laglärd av Hanafiskolan, som dog 1101. Sharif hade arbetat för Ghaznavidernas sultan Mahmud (död 1030) och senare dennes son. Sharif måste ha blivit rätt gammal.
- Biblioteket i nizamiya-madrasan, grundad av Nizam al-Mulk
- Samanifamiljens två bibliotek
- Amidiya-madrasans bibliotek
- Visiren Majd al-Mulks bibliotek
- Drottningens bibliotek i hennes madrasa
- Damiria-biblitoket i sufiernas mötesplats/värdshus (khangah)

"Lånevillkoren var så bra i dessa bibliotek att jag kunde låna hem 200 böcker i taget utan att jag ens behövde deponera pengar för deras värde. Jag slukade dessa böcker på ett vis som gjorde att jag glömde min familj och mitt eget folk. Kvaliteten i denna bok och de böcker jag kommer att sammanställa härrör från dessa samlingar som jag har beskrivit. När jag lämnade Merv, så vände jag mig ofta om och tittade tillbaka mot staden, och jag började sjunga på en sång som beduinerna sjunger "Nätterna tillsammans i Merv al-shahijan".

Det är en melankolisk bild som Yaqut ger oss. Han är den frigivne slaven som älskade böcker och som nu övergav Merv och återvände till Aleppo. Där skrev han sedan Mu’jam al-Buldan som kom att få stor betydelse för framtida upptäckare, handelsmän och historiker.

På 1200-talet förstördes många viktiga bibliotek. I och kring Khorasan, mellan Iran och Samarkand, fanns många bibliotek som skövlades vid mongolernas angrepp 1220-1222. Mongoliska soldater erövrade Bagdad 1258, som varit centrum för arabiska lärda sedan århundraden. Turkiska muslimska soldater förstörde universitetet i Nalanda i Indien, troligen 1193. Katolska soldater förstörde Konstantinopel 1204, ("det fjärde korståget"),  kanske den största enskilda förstörelsen av antikt kulturarv någonsin. Vilka förluster som gjordes av arabisk, persisk, indisk och grekisk litteratur vet vi inte. Ett kulturarv förstörs inte av en enstaka katastrof, men mycket arbete gick förlorat under denna period.

Självklart finns en lista på wikipedia, se "List of destroyed libraries". Listan är inte fullständig, Merv är till exempel inte med.

Ibn Sina beskriver ett bibliotek i Buchara år 998 (citat ur Svat Souceks bok): "en byggnad med många rum, som varje innehöll lådor med högar av böcker. Ett rum hade böcker om det arabiska språket och poesi, ett annat rum innehöll lagböcker osv. Varje rum var reserverat för en kategori av böcker."

Just biblioteken i Merv fascinerar mig särskilt. Merv var en av världens största städer under seldjukstyret 1150, med ca 200 000 invånare. Den betydelsefulla grannstaden Nishapur förstördes redan 1154 av oghuzturkar så Merv blev ännu viktigare för regionen fram till undergången 1221. I Merv fanns många bibliotek, och som central punkt för vägar från Indien, Tibet, Kina, Iran, och de turkiska rikena i norr, så var det många olika sorters böcker som kunde hamna här.

Befälet som utförde ordern att förstöra Nishapurs och Merv 1221 var Djingis Khans yngste som Tolui. Han dog av alkoholism 1229, men i mongoliskt tradition var han den som offrade sitt liv för att bota sin äldre broder storkhanen Ögedei. Toluis fru var den berömda nestorianskt kristna Sorghaghtani Beki, och deras söner blev alla storkhaner (de tre betydelsefulla var Mönge, Kublai och Hulagu).  Mongolerna hade vid flera tillfällen valt att spara användbara lärda personer och deras böcker och kartor. Men i Nishapur och Merv ville Djingis khan statuera exempel, och förstörelsen blev grundlig. Senare var det Hulagu som ledde angreppet mot Bagdad. En del av böckerna där flyttades till Maragheg-observatoriet och till den nya huvudstaden Tabriz.

Jag har hittat en referens rörande vilka böcker som kan ha funnits i Merv. Det är skrivet av Dr. Almaz Yazberdiyev, Director of the Library of the Academy of Sciences of Turkmenistan, Ashgabat. Han är lokalpatriot men givet att vi inte kan veta vilka böcker som fanns så är hans beskrivning i alla fall spännande, och jag associerar lite fritt från den.

Han börjar med att tänka sig att den siste sassanidiske shahn Yazdigerd III skulle ha haft med sig manuskript på persiska. Det kanske inte är så troligt med tanke på att han flydde för sitt liv undan araberna och mördades utanför Merv 651. Men kanske fanns det en skatt av gammal zoroastrisk litteratur i Merv, på avesta och pahlavi. Se en kopia den del av Avestan som heter Videvdad och som idag finns på Brittish Library:  http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/videvdad.html. Eller sogdianska texter som den zoroastriska bönen Ashem Vohu som hittats i Dunhuang i Sinkiang/Kina: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/ashem.html.

Manikeism och nestoriansk kristendom var tidigt viktiga religioner i Merv, och deras heliga böcker fanns där. Mani skrev sina sex heliga böcker på arameiska men de översattes till bl.a. persiska, sogidanska, uighuriska och kinesiska. Knappast något av dessa böcker verkar finnas kvar. I al-Nadims Fihrist finns ett utdrag. För  mer om det, se http://www.iranicaonline.org/articles/fehrest

P-O Skjaervö anger i "An introduction to Manicheism" att manikeismen ersattes av buddhism på de flesta ställer österut, att den dog ut i och med mongolernas dominans men att den fanns kvar bland perser som bodde i Turfan till 1600-talet. Samlingarna finns främst i Berlin: http://www.iranicaonline.org/articles/manichean-art.

Nestoriansk kristendom var så viktig i Merv på 400-talet att där fanns ett biskopssäte. Likt Mani skrev de på syriska/arameiska och deras skriftspråk fick stor betydelse i delar av centralasien. Enligt Svat Soucek "A history of Inner Asia" använde sogdierna det, och sedan turkarna innan de övergick till arabiska. Mongolerna ska ha använt arameisk skrift fram till 1940.

Buddhismen hade sin västligaste utlöpare i Merv, men på 1200-talet torde deras närvaro varit liten. I Balkh  var buddhismen mer betydelsefull men även Balkh led av mongolernas invasion 1220.

Sufier påverkades säkert av hinduisk och buddhistisk litteratur, men vad som fanns i Merv är oklart. De buddhistiska Khara-khitai hade mongolerna erövrat under expansion västerut 1216-1218. Mongolerna var inte negativa till buddhism, men lokalbefolkning som känt sig underkuvade av de främmande khara-khitai från Kina, övergav buddhismen.

Vad som säkert fanns i Merv var olika sufiska klassiker, från al-Bistami (804-875) och framåt, se inlägg 23/2 2013.

Merv blev provinshuvudstad i det arabiska imperiet, och utpost under de första hundra årens fortsatta expansion norrut. Merv var en betydlesefull bas för det uppror som skulle föra abbasiderna till makten och en arabisk storhetsperiod för staden var när kalifen al-Mamun levde i Merv åren 813-817. Då al-Mamun är känd för att ha gynnat byggandet av "Visdomens hus" i Bagdad vet vi att han var intresserad av att samla på böcker och omge sig med lärda. De berömda bröderna Banu Musas far träffade kalifen al-Mamun i Merv under dennes tid där. Vad detta kan avsatt för spår i boksamlingar 400 år senare vet jag inte. En idé om vilka böcker som fanns i persiska och arabiska bibliotek får man om man läser Fihrist av al-Nadim (se inlägg 18 juli 2012). 

Bland lagböckerna kan nämnas Sahih av al-Bukhari (810-869 ). Bukhari var en persisk lärd under samanidernas styre som skrev den kanske viktigast samlingen av hadith för sunnimuslimer, utöver den heliga Koranen.

I vetenskaps- och filsofi-lådorna bör ha funnits böcker av alla regionens berömda tänkare: al-Khwarismi, al-Biruni, Ibn Sina, al-Ghazzali, Omar Khayyam (se inlägg 26/2 2013) m.fl.

(Med flera inkluderar astronomen  al-Farghani, filosofen al-Farabi, filosofen al-Kindi, grammatikern Sibawayh, medicinaren al-Razi,  alkemisten Jabir från Tus (och skrifter som tillskivits honom), fysikern al-Hasan från Kairo, osv.  Se listor på wikipedia av typen List of Persien scientists and scholars och List of Arab scientists).

I poesirummet fanns böcker av perser som Rudaki, Daqiqi och Firdawsi (som skrev storverket Shahnama, som grundlade det moderna persiska språket), Nezami.  Araberna Abu Nuwas (757-815, som bl.a. inspirerade Omar Khayyam), al-Mutanabbi (915-965, kungaprisaren, som även skildrat furstarnas grymhet, se Adonis "Boken, platsens gårdag nu", Alhambra 2005), den rationella vegetarianen al-Ma'arri (973-1058) som skrev om en resa i himmel och helvete osv

Prosa: Tusen och en natt,  al-Hariris äventyrliga Makāmāt. Flera adab (dvs korta vackra texter) av al-Jahiz (776-868), författaren som också var biolog. Hans "Djurbok" i sju volymer får mycket beröm i Robert Irwins "Night and Horses and the Desert", Penguin antology of classical arabic, 1999. Irwins tar upp många författare, varav de flesta är poeter. Irwins boktitel är en berömd rad ur ett poem av al-Mutanabbi.

I biblioteken fanns även översättningar av litteratur, till exempel de grekiska klassikerna. Populära var de indiska fablerna Kalila wa Dimna, översatta först till persiska och sedan till arabiska av Ibn al-Muqaffa (död ca 757).  al-Muqaffa var även betydande som författare.

Historia och geografi. Då jag har Ibn Khaldun som favorithistoriker nämns hans referenser i inlägg 16 och 27 september 2012. Ibn Khaldun var verksam i Nordafrika på 1300-talet men en hel del av de arabiska författarna var kända i hela det område som utgjort det abbasidiska imperiet, från Spanien till Khorasan. Ibn Khalduns källor kan alltså även ha funnits i Merv. En historiker kan nämnas som räknas som en av de bättre författarna, al-Isfahani, han skrev hyllningar till den kurdiske erövraren Saladin.

Bland kartritarna kan man gissa att Balkhi-skolan hade störst betydelse i Merv. Men det fanns även turkiska geografer som den uighuriska språkmannen al-Kashgari. Yaqut själv är givetvis det stora namnet, som geograf verksam i Merv, men hans viktigaste böcker skrev han efter att han flytt från staden.

I boklådan för  "statskonst" fanns Siyasat-nameh av Nizam al-Mulk (se inlägg 13/4 2013) samt böcker av al-Mawardi och Hilal al-Sabi. Kanske även Qabus nameh av Keikavus, prinsen av Gurgan.

Kutadgu Bilig, ("Wisdom of royal glory") av uighuren Yusuf Khass Hajib, kanske också gick att finna i Merv. Den skrevs för karakhanidernas khagan i Kashgar på det turkiska språket Uyghur-Karluk. Till skillnad från "furstespeglarna" på arabiska innehåller denna bok goda råd till alla medborgare, inte bara till fursten. Enligt wikipedia avslutas den med vackra beskrivningar av hemlandet och naturens uppvaknande på våren, livsglädjen hos alla levande ting och åsynen av en karavan på sin väg från Kina.