13 april 2013

Seldjuker och mamluker

Ibn Khaldun, historikern som skrev Muqaddimah (Prolegomena) 1377, beskrev en dynastis cykel som ett utmätt öde från blomstring till senilitet över tre till fem generationer. Militära grupperingar från nomadfolk kunde ta makten i en större region, men blev snart bekväma, förlorade sin "asabiya", och gick under som maktfaktor. (Se mer om detta i inlägg 2 september 2012).

Vilka institutioner skapades för att bryta denna cykel? Seldjukturkarna satsade på "Iqta"-systemet för att finansiera sina militära åtagande och som ett sätt att fördela ut maktpositioner till de som var gynnade av dynastin. Den yttre pressen var hård, från öster anföll mongolerna och från väster kom korståg. Undan för undan lät seldjukerna och senare den ayyubidiska dynastin sina slavsoldater (mamluker) få en ökad militär betydelse. Till slut tog mamlukerna över makten. De valde den militärt starkaste som ledare och undvek att skapa en ärftlig dynasti. Kunde de bryta sig ur Ibn Khalduns ödesbestämda cykel?

Först en kort repetition av dynastierna och deras tidsperioder. Från 1040 bygger seldjukturkarna sitt stora imperium, besegrade ghaznaviderna (en dynasti av turkiska slavsoldater som tagit makten över de persiska samaniderna) och tog kontrollen i Bagdad. Khwarazmisk armé erövrade Khorasan redan 1154 och i Hamadan 1194, men seldjukerna behöll makten i Turkiet (Rüm-sultanatet) tills mongolerna gjorde dem till vasaller efter slaget vid Köse Dağ 1243.

Mamluksultanatet i Egypten existerade från 1250-1517, med början i Bahridynastin 1250-1382. De besegrade mongolerna vid Ain Jalut norr om Jerusalem 1260. Ayyubidiska dynastin, som styrt i Egypten 1171-1250, fanns sedan kvar som vasaller till mamlukerna i Syrien (t.ex. sultan Abu al-Fida, historiker och geograf) och oberoende i ett litet område i östra Turkiet till 1341. Mamluksultanatets norra gräns gick vid Eufrat.

Dehlisultanatet i Indien (1206-1526)  bestod av flera dynastier varav den första under perioden 1206-1290 var mamlukstyrd (mamluk kallades här även ghulam). De undvek angrepp från mongolerna, men bilden av mamlukernas styrka är mindre tydlig då mamlukerna i Indien inte direkt besegrade mongolerna. Den mest kände besegraren av mongolerna var Sultan Ala-ud-din Khilji i den efterföljande dynastin (regent 1296-1316) som inte var mamlukstyrd.

Hur var då seldjukerna organiserade? Hur hade ett nomadfolk med en armé av ryttare kunnat assimilera den organisatoriska arvet från persiska dynastier som ghaznaviderna och samaniderna? (Referens: Stefan Heidemann, Arab nomads and the seldjuk military, 2005).

En idealbild av hur de borde organisera sig skrevs av visiren Nizam al-Mulk. Hans bok heter Siyasatnama, persiska för "Regler för kungar". Den skrev han 1086-1091. Namnet "Nizam al-Mulk" är ett hedersnamn som han tog, det betyder "God ordning i kungariket". Han hette Abu Ali al-Hasan al-Tusi  (1018–1092) och var från Tus i Khorasan. Under sultan Malik Shahs regeringstid 1072-1092 var Nizam al-Mulk rikets mäktigaste man. Han mördades 1092 och det stora seldjukimperiet delades upp i mindre delar.

Hans egen makt grundades delvis på att han själv styrde över en stor armé av mamluker (hans hird skulle vikingen säga, men här var det alltså slavsoldater). Han förespråkade att sultanen ska hålla sig med mamluker eftersom de inte äger någon mark och inte kan bygga någon lokal egen maktbas. Men den huvudsakliga finanseringen av militären ansåg Nizam al-Mulk skulle basera sig på "Iqta-systemet".

I Iqta-systemet får lokala befälhavare förfoganderätt över ett markområde vars bönder de kan beskatta, men det ges på begränsad tid och centrala sultanmakten kunde även besluta om skattesatsen. Systemet kräver inte en central byråkrati för skatteindrivning, en sådan hade troligen inte seldjukerna kunnat åstadkomma av praktiska skäl. Men en nackdelen var att det var svårt att skapa ett bra "investeringsklimat", den lokala iqta-innehavaren har inga klara spelregler utan kunde alltid förlora sina investeringar, och dessutom fanns det fördelar med att undanhålla skatter från den centrala makten. I praktiken kunde de lokala Iqta-innehavarna vara relativt självständiga.

Vill man läsa på om Iqta-systemet finns en bra referens som är japan, Tsugitaka Satō. 1996 publicerade han "State and Rural Society in Medieval Islam".

Den religiösa lagen ställde upp begränsningar för sultanens makt, bland annat när det gäller beskattning. Ibn Khaldun skriver att "när skatteuttagen är låga är undersåtarna energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteinkomsterna". (Prolegomena, svenska översättningen sid 271). Men när dynastins enkla beduinkaraktär avtog ökade pålagorna. "Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner". Dynastin börjar då leta ytterligare pengar för truppernas sold. Sultanen driver in skatter från handeln. Affärerna avtar. "Skatter lades till och med på pilgrimerna som begav sig till Mecka. Salah al-Din satte stopp för detta, liksom den almoradiviska emiren." Ibn Khalduns budskap är att det finns en rimlig nivå av skattesats, och att muslimskt rättrådiga härskare borde klara att finansiera sin maktapparat med den nivån av beskattning. Men på grund av deras avtagande "gruppkänsla" och ökande dekadans så klarar de inte det.

Ibn Khaldun förklarar sin cykel utifrån en bristande moral. Det går iställlet att göra en ekonomisk tolkning, en slags nomadernas konjunkturcykel.

I Nizam al-Mulks idealbild ingick att den som hade makt över skatteuppbörden inte skulle ha den politiska makten, men i praktiken gick inte det att upprätthålla. Detta  ledde till att sultanen stärkte mamlukstyrkorna istället. Dessa finansierades med skatt på handel, vilket gav ett intresse för att säkra upp handelslederna.
En annan nackdel med Iqta-systemet var rent militär. Iqta-systemet innebar att flera män med militär utbildning blev upptagna med jordbruk under vissa perioder på året. Enligt Stefan Heidemann var det detta som ledde till att Salah al-Din och hans dynasti allt mer förlitade sig på mamluker. Sådana trupper vann över korsfarare i slag 1249/50.

Den gamla arabiska adeln ansågs militärt svag och uteslöts från Iqta. Senare kom Saladins bror att skapa ett sätt att integrera vissa nomadiska beduiner genom ett internt "emirat al-arab", där nomaderna mot att de lät sig beskattas fick en formell status under Ayyubiderna.

Lagen var viktig, det var ortodox islamisk lag så som den etablerades under Harun al-Rashids tid som kalif för abbasidernas stora imperium, 786-809 (referens Benjamin Jokisch, Islamic Imperial Law). Nizam al-Mulk propagerade för den mest ortodoxa av lagskolorna, Shafií.

En annan viktig institution var waqf (donationer) där egendomar kunde skyddas från expropriering då de kom att ägas av stiftelser som drev olika inrättningar, samt milk som var ett privat ägande utan skyldighet att ställa upp med militär. Milk kunde dock sultanen ta över om han fann lämpligt.

Nizam al-Mulk grundade en utvecklad typ av madrasas - nizamiyyah, skolor med syfte att utbilda i sunni-islam och därmed gynna de sunnitrogna delarna av de muslimska lärda, på bekostnad av shia ismailitiska läror. En viktig del av Siyasatnama bestog av kritik av ismailism (det fatimidiska kalifatets doktrin).

Utbildningen var förbehållen de rika familjernas män. Det var inte fråga om någon folkbildning, och vanligt folks möjlighet att organisera sig begränsades kraftigt av att de saknade utbildning. Det gjorde att den religiösa ledningen och grupptillhörighet till släkten ofta var det som avgjorde hur flertalet kunde agera i samhället. Migration var en av de få möjligheterna att ändra sin livssituation som de fattiga hade. Men i Iqta-systemet var även fria bönders rättigheter att flytta begränsade och slavarbete var vanligt. Sufism kunde utgöra en religiös utväg från alltför svårt förtryck.

Grupptillhörighet var även styrande i de rika familjerna. Seldjukerna var en dynasti vars medlemmar fick företräde till viktiga positioner, oavsett meriter. Denna princip gav förutsägbarhet och lojalitet, men till priset av att kompetens utan rätt släktbakgrund inte utnyttjades. Ibn Khaldun kallar detta "asabiya", även om han kan ha haft en mer utvidgad släktkänsla i tankarna. Men asabiya avser inte den religiösa sammanhållning som islam skapade, utan det såg Ibn Khaldun som en separat viktig social kraft.

En svaghet i seldjukimperiet var dess oförmåga att organisera regler för ordnad övergång vid sultanens död. Malik Shah fick makten genom att vinna ett inbördeskrig gentemot styrkor ledda av hans farbror, och efter 1092 bryter inbördeskrig ut igen. Den grundläggande principen för maktdelning hade hämtats från turkiska nomadfolks sätt att dela makt, genom förläning till alla manliga släktingar. Det liknar vad som hände inom mongolriket efter Djingis Khan, alla söner får sitt eget lydland.

Malik Shah hade en bror och fyra söner. Jag ska inte redogöra här för hur maktdelningen skedde, men det stora seldjukiska imperiet delades. Mest framgångsrik var sonen Ahmad Sanjar (r. 1118-1153) som vi känner igen som sultanen i Merv. Separat från dem hade en av Malik Shahs generaler erövrat delar av Turkiet och skapat en egen maktbas där, och det är där som seldjukstyret överlever längst. I Mosul tar Zengid-dynastin över, och sedan Ayyubiderna.

Sammantaget får vi bilden av en skör stat, som under yttre militärt hot från korsfarare och mongoler, skapar en yrkesarmé av mamluker. Den interna koalitionen av styrande grupper kunde periodvis hitta framgångsrecept, som under Nizam al-Mulk, Ahmad Sanjar eller Salah al-Din, men någon stabil lösning som klarade generationsksiften uppnåddes inte. Slutligen tog armén helt över makten, det liknar en tidig form av militärkupp.

Mamlukerna valde uttalat att avstå från varje princip om ärftligt sultanat. De dominerande emirerna bildade ett råd och valde den starkaste som sultan. Även senare, då sultanatet till synes blir mer dynastiskt, finns rådet i bakgrunden och utöver den reella makten. (referens Amalia Levanoni (1994), The mamluk conception of the sultanate). Fördelen med denna maktmodell var att den person som garanterade mamluk-gruppens  fortsatta militära framgång bäst blev vald. Detta liknar ett slags valkungadöme, där endast generalerna fick vara med och välja och förre kungens söner hade inget företräde alls. Att styret försvagades berodde på att de olika fraktionerna inom mamlukerna blev lika starka och antingen kom att strida blodigt om makten (mord var ingen ovanlig metod) och/eller välja en kompromisskandidat som sultan. Denne kunde vara en son till en tidigare sultan vilket gav intryck av en återgång till ett mer släktbaserat system. Men militärstyret fanns kvar i bakgrunden.

Mamlukerna forsattte med Iqta-systemet men kunde inkorporera helt andra grupper. Till exempel fick vissa mongoler som blivit muslimer innehav av Iqta. En Iqta i ett område som ofta anfölls av korsfarare var ett militärt svårt uppdrag, och kanske inte så populärt att erhålla. Dessa mongoler kom från Gyllene hordens område, det som även kallades Kiptjak-khanatet. Deras khan Berke bildade en allians med mamlukerna mot Ihlkhanatet som leddes av khan Hulagu. Denna allians var också viktig för slavhandeln, som byggde på att handelsvägar kunde hållas öppna från Gyllene Horden till Egypten.

Alliansen försvagade Ihlkhanatet som upplöses 1335. Efter det följer splittring i det området som enas först under Timur Lenk 1380.

Språkligt var den turkiska mamluk-eliten skild från den övriga befolkningen i Egypten. Den första dynastin dominerades av Kiptjakturkar (kumaner), som talade en turkiska som liknade dagens kazakiska. Den senare cirkassika dynastin talade ett kaukasiskt språk.

I teorin kunde detta ha gett upphov till ett mera oberoende civilt arabiskt-talande samhälle, men så blev det inte. Mamlukerna hade inget intresse av att låta några oberoende starka organisationer uppstå och det civila oberoendet kunde endast manifesteras som en försiktig olydnad. Och ingen yttre kontroll kunde hindra mamlukerna från dynastisk "senilitet".

Mamlukerna drabbades därför av Ibn Khalduns ödescykel. I Egypten överlevde den första dynastin i 132 år, den andra (Cirkassiska) i 135 år. De tidiga cirkassiska mamlukerna satsade stora resurser på imponerande arkitektur, till exempel madrasa, mausoleumet och den sufiska mötesplatsen (khanqah) som byggdes för sultan Faraj ibn Barquq. Det är denne sultan Faraj som 15 år gammal flyr från Timur Lenk i Damaskus 1401 och det är då Ibn Khaldun förhandlar med Timur Lenk.

Från 1450-talet försämrade det ekonomiska läget mycket. Beskattningen av bönderna ökade samtidigt som Iqta-systemet förföll, bevattning sköttes inte och pest och naturkatastrofer bidrog till att jordbrukets produktivitet minskade. Även handel och industri missköttes och mamlukdynastin föll. Egypten inkorporerades i det osmanska imperiet 1517. Osmanerna lyckades skapa den mest framgångsrika organisationen, som kunde rekrytera de effektivaste militärerna (bland annat genom janitscharsystemet där kristna slavar togs och omskolades, en ny variant på mamluker). Iqta-systemet ändrades något till det som kallas timar och osmanerna hade en relativt reglerat system (nog så dramatiskt) för hur tronarvingar skulle utses.

Det finns även en senare mamlukperiod, i Irak 1704-1831. Även då var cirkassiska militärer betydelsefulla. Cirkassien eller Tjerkessien är en region i nordvästra Kaukasien, norr om Georgien, med kust mot Svarta Havet. Sotji räknas som en historisk huvudort.

Tillägg 2013-12-25. En alldeles utmärkt bok på svenska om det jag försökt beskriva ovan och mycket annat som rör "stat, samhälle och kultur i Islam under tusen år", är "Profetens folk" av Michael Nordberg, Tidens förlag 1988. 











.

9 april 2013

Länsstyrelsen upphäver detaljplanen för sydöstra Fullerö

UNT meddelar idag att Länsstyrelsen upphäver detaljplanen för sydöstra Fullerö. Därmed blir det omtag i frågan, vilket kanske kan leda till sans och måtta. Planerna på en vikinganöjespark skrinläggs förhoppningsvis. Känslan har varit att Uppsala kommun varit på väg att upprepa fiaskot med Medeltidens värld i Götene. Eller något ännu värre.

Att grannkommunerna inte tillfrågats om ett nytt köpcenter i jätteformat motiverar Länsstyrelsens beslut. I sig tråkigt att Uppsala kommun inte har respekt för sina grannar. Men det betyder att Uppsalas kommunstyre  inte har tänkt om i frågan. Ännu. Men jag hoppas att de nu tar chansen att dra sig ur detta med stil.

Komplettering: Mark och miljööverdomstolen beslutade att inte godkänna planerna på vikingapark i april 2015.