29 september 2012

Merv på kartan Antiken

På vilka kartor kan man se Khorasan och Merv? J. Siebolds utmärkta hemsida http://cartographic-images.net ger en kvällsnöjet att klicka sig fram genom historiens kartor och se när landet bortom Kaspiska havet dyker upp och blir tydligt. Den tidiga Babyloniska kartan # 103 från 500 f:Kr visar Mesopotamien och norr därom bergen där Eufrat rinner upp. Den lertavlan finns som illustration till kartografins historia i Bonniers Atlas över mänsklighetens historia och utgör en första karta med linjer som anger väderstreck.

Den pre-Sokratiske filosofen Parmenides från Elea (i södra Italien) anses vara först med att ha delat in jorden i det som kallades "klimatzoner" men som främst var en geografisk indelning.

Herodotos (ca 450 f.Kr) placerade folk i området bortom Kaspiska havet, skyter (saca) och andra nomader som han benämnde massageter. Men de kartor som finns är rekonstruktioner utifrån hans texter och det som framgår är att där fanns en flod men det är oklart hur han trodde att dess lopp var.

Kring år 300 f.Kr fanns kartor med en linje som visade en latitud,och som nämnde floden Oxus (#111). Erathostens från Cyrene, (Libyen) (276 f.Kr - 195 f.Kr.) den berömde bibliotikarien i Alexandria, kunde bygga på kunskaper från Alexanders krigståg.  Det tidiga Merv fanns som ett grekiskt begrepp, då Alexander grundade Alexandria Margiana där. I rekonstruktioner av Erathostens kartor finns både Oxus och Jaxartes med, men de rinner ut i Kaspiska havet. I och för sig rimligt att det var få greker som hade koll på att bortom Karakum-öknen fanns en landplatå som skilde Kaspiska havet från Aral sjön (Ust-Yurt-platån).

Parallellt söder om Oxus beskrevs en flod "Ochus" som eventuellt skulle kunna vara floden Murgab som rinner till Merv. Han tänkte sig vidare att Kaspiska havet hade kontakt med havet i norr, dvs att Volga var ett sund och inte en flod. Han utvecklade metoder för mätning av jorden, och är den förste som det är belagt att han använt begreppet "geografi". Brittannien och Ganges beskrevs, så vid hade världen blivit.

Strabo ( 64 f. Kr - 23 e.Kr) från det romerska Pontus vid Svarta Havet, skrev en geografi i 17 band. Fortfarande tycks berepp som Sogdien, Baktrien och det ännu vidare "Ariana" vara rättdiffust definierade. Strabo var skeptiskt till tidigare uppgifter om ett bebott Thule i norr. Han ansåg att alla uppgifter om land norr om Irland var tveksamma och att världen där måste vara obeboelig på grund av iskyla, ett högst rimligt antagande.

En betydande romersk geograf var Pomponius Mela (född i vad som idag är Algeciras i Spanien, död 45 e.Kr)  men hans arbete rörde främst medelhavet. (se # 116, här syns Hyrcania som är dagens Golestan, sydöst om Kaspiska havet).

Den mest betydelsefulle geografen var feniciern Marinus från Tyre (70-130 e.Kr.) Han införde systematiska mätningar med latitud och longitud. Nollmeridianen gick genom Kanarieöarna och baslatituden drogs genom ön Rhodos. Marinus var först i Romarriket med att ha Kina på kartan och sydligaste referensen var troligen Tchadsjön.

Slutligen kommer vi till antikens mest kände geograf och astronom, Ptolemaios, vars kosmologi var standardreferens fram till Kopernikus. Klaudius Ptolemaios (90-ca.168) verkade i Alexandria. Då inget verk av Marinus finns bevarat är hans arbete känt genom att Ptolemaios refererar till honom.

Siebolds monografi #119 är omfattande och jag väljer att hänvisa till den. Bland annat finns en bild där konturen av Ptolemaios världskarta är lagd ovanpå en modern karta så att man kan se att han tänkte sig att det var mycket längre till Kina än vad det egentligen är.

Kartorna som refererar till Ptolemaios är ritade långt senare, till exempel denna karta över Asien: http://www.henry-davis.com/MAPS/AncientWebPages/119J.html

Biblioteket i Boston har en kartfunktion som visar två Ptolemioskartor gjorda 1482 respektive 1525 där Margiana är med:  http://maps.bpl.org/explore/location/margiana

Kartor från övriga världen under antiken?

Bysans fortsatte i den grekiska kart-traditionen. Stephanus Byzantinus på 500-talet skrev ett omfattande geografiskt verk kallat Ethnica. Från Alexandria åkte Indienfararen Cosmas Indicopleustes ca 550 och hans världskarta finns bevarad i Vatikanstaten.(#202)

Pei Xiu (224–271, Lyoyang) var Kinas mest framstående geograf, men inga kartor har hittats. Jag har inte heller hittat någon rekonstruktion av hans värld men jag ska leta.

Kinas kartografiska historia är liksom Roms en historia om ett imperium som vill visa att det utgör centrum i världen.

Tidiga kinesiska kartor finns bevarade på sidentyg och är lokala eller regionala. En sådan över regionen Hunan hittades i Mawangdui-gravhögarna i en grav som är daterad till 168 f:Kr. 

Siebold i #218 redogör för bakgrunden till två kartor inristade i sten från 1137 e.Kr i Södra Song-dynastin.  Dessa täcker hela området vi idag kallar Kina och har ett rutnät som grund för korrekta geografiska angivelser.

Indiska och kinesiska buddhister reste mycket och borde ha ritat kartor. Siebolds första Sino-Tibetanska karta är mycket schematisk och från 700-talet.






27 september 2012

Arabiska medeltida kartor

Ibn Khalduns al-Muqaddima (Prolegomena) innehåller Al-Idrisis världskarta från 1154. Muhammad Al-Idrisis (1100-1166) kartografiska projekt var mycket större än vad man förstår av denna enda karta. Under Roger II (den normandiske "Sultanen av Sicilien") genomfördes ett 15-årigt projekt för att samla in geografiska uppgifter och skapa kartor. Världskartan graverades in i en skiva av silver med 2 meters diameter. Al-Idrisi var självklart klar över att jorden var en glob, "stabil i rymden som äggvitan i ett ägg", detta var känt sedan 500 f.Kr. Men Al-Idrisi och Kung Rogers projekts stora framsteg var att de valde att undvika en rad fasta religiösa uppfattningar om hur kartor skulle ritas och istället skulle projektet focusera på att foga samman alla de praktiskt användbara sjökort som användes för navigation. Så skapades en världskarta som inte var en symbolisk T-O-karta i stil med det som Isidorus av Sevilla använt, utan ett verkligt försök att avbilda den kända världen.

En man vid namn Jim Siebold har skapat fantastiskt bra webbsidor med bilder av gamla kartor och informativa texter till varje karta. Al-Idrisis kartprojekt finns med som nummer 219.

http://cartographic-images.net eller http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/EML.html

En viktig föregångare till Al-Idrisi var Al-Masudi vars världskarta är nummer 212 på Jim Siebolds sida.

Ali al-Masudi (896-956, historiker, aktiv i Bagdad och Kairo) ansåga av Ibn Khaldun vara diskutabel i vissa avseenden. Det kan ha berott på att al-Masudi var en historiker i Herodotos anda, berest och med många intryck från främmande länder, som kanske inte alltid var lätta att acceptera, och ibland var resenärens missuppfattningar. Det kan också ha spelat roll att al-Masudi inte låg tryggt inom den sunnimuslimska traditionen utan hörde till shiitiska kretsar som var accepterade av det abbasidiska styret.

Men Al-Masudi hörde till geograferna med realistiska ambitioner. Många av de som utvecklade geografin var matematiker och astronomer och gjorde viktiga framsteg när det gäller de teoretiska aspekterna av hur projektioner ska göras och avstånd mätas. Matematikern Al-Khwarizmi (780-850) arbetade med geografiska frågeställningar. Under abbasidiska kalifen Al-Mumin (786-833) översattes Ptolemaios Geografike hyfegesis.

Andra kända matematiker med betydelse för geografins utveckling var Al Batani (Syrien 858-929), Ibn Yunis (950- 1008, Kario) och al-Zarkala (Toledo). Geografer som ritade kartor var Al-Muqaddasi (945-1000 Jerusalem) och hans samtida Ibn Hawqal (från Syrien) och al-Istakhri (Fars, Iran). Lexiografen Mahmud al-Kashgari (Kashgar som då hörde till Kara-Kaniderna, död 1102) skrev en turkisk-arabisk ordbok men ritade även en karta över de turkiska områdena.

Betydelsfulla insatser gjordes av indienkännaren, matematikern (med mera, han var mångkunnig) Al-Biruni som utvecklade metoder för geodesi: Abū al-Rayhān al-Bīrūnī (973-1048, Kwarezm, Ghazni). Se karta nr 214.3.


En senare geograf var Ibn Said, Abul Hasan Nur al-Din, (f.1213-1286, f. Granada, reste d. Tunis)
karta se karta 221.:

och jag vill givetvis återigen nämna Yaqut al-Hamawi al-Rumi (död 1226, Merv, Aleppo) som inte ritade kartor men skrev ner en mängd geografiska uppgifter.

För den som vill läsare vidare finns alla länkar om kartornas historia samlade här:
http://www.maphistory.info/index.html




.

21 september 2012

Qantara

Qantara är ett EU-finansierat projekt för att knyta samman folk runt medelhavet.
Qantara fungerar som ett virtuellt museum, här finns mängder med olika ingångar till medelhavets historia.
Man kan till exempel se finurliga animeringar av gamla vattenhjul:
http://www.qantara-med.org/qantara4/public/show_document.php?do_id=1172

Ingenjörskonsten har ett affischnamn i al-Jazari, (Ibn Ismail Ibn al-Razzaz al-Jazari, 1136–1206). Han uppfann vevaxeln och den tvåcylindringa kolvpumpen, olika typer av klockor och en hel del annat. Eller så utvecklade han idéer som funnits och publicerade dem med tydliga instruktioner. Al-Jazari var från sydöstra Turkiet, ett område som på slutet av 1100-talet styrdes av turkiska generaler (titeln var Bej) som tidigare tjänat under seldjukdynastin.

Man kan även fundera över roliga kartor: http://www.qantara-med.org/qantara4/public/show_carte.php?carte=carte-06&lang=en

16 september 2012

Ibn Khaldun

Ibn Khaldun är en av de mest intressanta personerna jag träffat på hittills när jag läst om 1200- och 1300-talet. Både för hans gärning som historiker och samhällsfilosof, hans livshistoria och för att det inte är enkelt att sätta in honom i ett begripligt sammanhang.

Abd ar-Rahman ibn Khaldun föddes 27 maj 1332 i Tunis. Han kom att flytta många gånger under sitt liv, bland annat till Fez, Granada, Bougie, Mecka och Alexandria. Han dog 17 mars 1406 i Kairo. (732 e.H -808 e.H.). I Sevilla träffade han 1363 kung Pedro I av Kastilien ("el Cruel", dvs Peter den grymme) och i Damaskus 1401 fick han ge historiska redogörelser för Timur Lenk.

Ibn Khaldun skrevs tidigare Ibn Chaldun och på tyska skrivs namnet så. Uttalet är närmast likt ett tyskt Ach-ljud, kanske borde man skriva Ibn Xaldun för att förmedla det. Betoningen är på andra stavelsen. Det finns mängder med regler för hur arabiska ska transkriberas, jag följer inte dom.

På svenska introducerades han i en liten fin skrift av Carl Elof Svenning, utgiven av Internationella bokklubben 1957, med titeln Ibn Chaldun. Men när hans "Introduktion till världshistorien" sedan översattes på ett imponerande vis av Ingvar Rydberg 1989, då stavas hans namn Ibn Khaldun.

Ibn Khaldun är släktnamnet. Banū Khaldūn hade varit en av Sevillas mäktigaste familjer. Hans namn på titelsidan skrevs; Abd ar-Rahman ibn Muhammad ibn Khaldun al-Hadrami. Al-Hadrami syftar på ett avlägset ursprung för familjen i regionen Hadhramaut i Jemen.

Släkten Khaldun hade flyttat från Sevilla till Nordafrika under den stora utvandringen, när araber omkring 1230 flydde från det oroliga Andalusien. Almohaderna tappade kontrollen över södra Spanien i en process åren 1224-1228. Splittring följde och de sista två åren innan Kastilien under kung Fernando III belägrade Sevilla 1248 styrdes Sevilla av ett råd där Yahya ibn Khaldun var medlem. Efter det lyckades familjen Khaldun etablera sig i Tunis, en stad i centrum för komplicerade dynastiska strävanden. Där fanns skolor och lärda. Ibn Khalduns lärare Abelli kunde förmedla tankar från Ibn Sina och Ibn Rushd (1126-1198) som han själv var en efterföljare till. Men säkert studerades även al-Ghazali vars syntes av sufism och sharia, och kritik av filosofin, Ibn Rushd i sin tur kritiserade.

Denna bakgrund bidrog säkert till Ibn Khalduns önskan att dokumentera historien. Hans "Historia" (Kitab al-ibar) på sju band utöver inledningen (Prolegomena) är detaljrik och redogör i fem band (andra boken) för förislamsk tid och arabernas historia och i två band ( tredje boken) för imazighens (berberfolkens) historia och Maghribs historia. För Granadas del sträcker sig historien fram till 1393, och efter det finns få arabiska källor till Andalusiens historia. Först på 1600-talet skrivs en Andalusisk historia på arabiska av al-Maqqari (1578–1632). Al-Maqqari skrev även en biografi över Ibn Khalduns samtida vän och konkurrent i Granada Ibn al-Khatib (1313-1374).

Huvuddelen av Historian skrevs under åren 1375-1378 i en avskild borg i bergen 23 mil sydöst om Oran i västra Algeriet och sedan i Tunis. Men Ibn Khaldun skriver att "Sedan reste jag till östern för att dra fördel av de mångsidiga upplysning den har att bjuda på och för att besöka  Kaban och Medina, allt under studium av de systematiska arbetena om orientalisk historia". Dessa insikter skrevs kortfattat in i de tidigare texterna och slutresultat  ansåg Ibn Khaldun vara "en fullständig världshistoria".

Det är Introduktionen (al-Muqaddima eller Prolegomena) och Första boken som översatts till svenska och som utgör grunden till Ibn Khalduns berömmelse. Hans egen beskrivning är: "Introduktionen handlar om historieskrivningens stora värde, bidrar med en uppskattning av olika metoder och tar upp historikernas misstag. Första boken handlar om civilisationen och dess väsentliga drag: kungamakt, regering, inkomstbringades sysselsättningar, sätt att skaffa sig levebröd, konster och vetenskaper och skälen till dessa institutioner."

Ibn Khaldun är inte först med att skriva världshistoria. En sådan hade skrivits av Rashid ad-Din Fadhl-allah Hamadani (1247-1318). Han var av en judisk släkt som levde i Hamadan och han kom att tjäna det mongoliska Ilkhanatet. Han konverterade till muslim i 30-årsåldern och blev visir, och som sådan betydde han mycket för satsningarna på utbildning vid Rab´- Rashidi, utbildningscentrumet vid Ilkhanidernas huvudstad Tabriz. Skrivandet av "Jami al-Tawarikh, "Sammanställningen av krönikorna" var ett dynastiskt projekt där mängder med skrivare och konstnärer deltog. Jami al-Tawarikh var ett praktverk som skrevs på arabiska, persiska och mongoliska.

Till skillnad från denna centralstyrda satsning tycks Ibn Khaldun har skapat sin historia själv, utan någon kung som beställare. Det gjorde att han kunde förhålla sig mera neutral, hans teori om att varje dynasti måste gå under kan inte ha gjort någon sittande regent nöjd. Han har inte heller någon specifik förändrings-agenda, han tycks mera se det som en samhällshistorisk lagbundenhet att koalitioner som har den rätta gruppkänslan och tron tar över makten när sittande regenter korrumperats och skapat ekonomiska missförhållanden som urholkar deras makt. Givetvis är han djupt religiös muslim. Varje stycke avslutas med ord som "Gud leder oss till sanningen".

I förordet nämner Ibn Khaldun sex historiker, varpå han direkt förklarar att två av dem är tvivelaktiga i vissa avseenden. Detta var tydligen inte ovanligt, Kerstin Eksell skriver att historiker ofta anklagade varandra för att inte var opartiska. Tre som inte här får kritik av Ibn Khaldun är Ibn Ishaq (704-768), Jarir al-Tabari (838–923), och Ibn al-Kalbi (737 - 819). Sedan utvecklar Ibn Khaldun sina skäl för att anse att en historisk redogörelse är trovärdig, en metod som betonar de egna iakttagelserna och vikten av korrekta exempel, och det gör att han framstår som ett rationellt föredöme i en värld där en god historia kan ha ansetts bättre än en sannolik.

Franz Rosenthal ger exempel i förordet till sin översättning av Prolegomena  på hur Ibn Khaldun jämför olika historiska belägg. Som exempel tar han upp det långa citatet av Tahris brev till sin son, i sig ett intressant exempel på en "instruktion för furstar". Brevet citeras efter historikern Ibn Al-Athir al-Jazhari (1160-1233), mycket betydande kurdisk historiker verksam i Mosul och Bagdad under Stora Seldjukimperiet . Dennes version jämförs med al-Tabaris, och Ibn Khaldun gör olika rättelser utifrån vad han bedömer vara korrekt. Hur han tänkte finns bevarat i marginalanteckningar som senare kopister skrivit in i huvudtexten.

Ibn Khaldun skrev att hans historia ger läsaren "en möjlighet att inte längre behöva förlita sig blint på traditionen". Han var själv medveten om sitt värde som historiker.












2 september 2012

Khorasans och Andalusiens dynastier

Den berömde historikern Ibn Khaldun (1332-1406) beskrev i Al-Muqaddima hur dynastierna hade ett cykliskt förlopp. Hans iakttagelse var att dynastierna har en livslängd, ofta bara tre generationer, ibland fyra eller fem. I grunden utgick han från en beskrivning av en nomadbefolkning som tar makten över en bofast befolkning. I en andra generation övergår de till bofast liv, varvid deras interna gruppdynamik bryts ner och ersätts med en stagnerande organisation som i tredje generationen leder till degeneration av maktapparaten och en senilitet som gör att den fjärde genererationen dukar under för nya grupperingar med maktanspråk. Ibn Khaldun anser att en generation är ungefär 40 år, han ger alltså en dynasti drygt 120 år. Exempel på de som suttit längre vid makten finns i boken, till exempel fatimidernas dynasti varade i 270 år.

Al-Muqaddima kallas på grekiska Prolegomena, dvs Introduktionen. Den är översatt till svenska av Ingvar Rydberg på ett vis som gör den mycket läsbar, utgiven av förlaget Alhambra 1989. Prolegomena utgör inledningen till en längre världshistoria men är i sig själv på 650 sidor. Nyckelbegreppet asabiyah översätter Ingvar Rydberg med gruppsolidaritet. Det är kring detta begrepp som Ibn Khaldun resonerar i sin cykliska teori över dynastier.

Ibn Khaldun levde i Nordafrika och de flesta av hans exempel är därifrån. Men rent tidsmässigt kan hans cykliska teori tillämpas på Khorasan och angränsande områden. Från 651 fram till 1221 kan man räkna upp misnt sju dynastier som hade kontoll över Merv. Sju dynastier på 570 år, det blir bara 80 år i snittvärde, men då tar man inte hänsyn till att dynastierna fanns parallellt med varandra. En lista över några av dynastierna ser ut så här:

Ummayyaderna i Damaskus, från 660-750, 90 år.
Abbasiderna: 750-1228, men med minskad makt från 870. 120 år. (formellt kalifat i 478 år)
Tahiriderna, 821-873, 52 år.
Saffariderna, 867-1002, 135 år.
Samaniderna, 819-1005, 186 år. (stormakt 875-999, 124 år)
Ghaznaviderna, 962-1186, 224 år.
Seldjuker, 1037-1194, (1038-1256), 157 år.
Khwaresmiska dynastin, 1077-1231, 154 år.

I Andalusien kom en gren av ummayyaderna till makten 756 och satt kvar till 981, då visiren al-Mansur manövrerade ut kaliferna. Efter det följde inbördeskrig och kalifatet tappade formellt makten 1031. Men dynastins 250 år präglades av upp och nedgångar. De tre Abd Al-Rahman står för var sin styrkeperiod, 756-788, 822-852 och 912-961, med fortsatt stabilitet under kalif al-Hakam II och under al-Mansur innan inbördeskriget började 1008.
Sedan följde perioder med splitting i mindre enheter, "taifastater", innan nya dynastier etablerade sig med bas i Marrakesh:
Almoraviderna i Andalusien 1086-ca. 1142, 56 år. Men i Nordvästafrika 1040-1146, 101 år. Maktbas bland Lamtunaklanen av Senhaja.
Almohaderna i Andalusien ca. 1142-1228, 86 år. I Nordvästafrika, 1121-1269, 150 år. Almohadernas maktbas var Masmuda.

Ibn Khalduns regel stämmer tidsmässigt ganska bra alltså. Han kunde ju inte veta att Osmanska dynastin skulle vara från 1299 till 1922.

Mera givande än denna matematik är att fundera över den interna dynamiken i varje enskilt historiskt fall. Under dynastinamnet döljer sig olika samhällen med skilda styrkeförhållanden mellan grupper.

Taifastaternas ledare, "los reyes de taifa", ger en viss inblick i vilka som kunde ta makten när den dominerande dynastin inte kunde behålla kontrollen i Andalusien i början av 1000-talet.

Hugh Kennedy delar in dem under några olika rubriker i "Muslim Spain and Portugal":
1) Arabiska patricierfamiljer, till exempel Banu l-Hajjaj och Banu Khaldun i Sevilla och Banu Jahwari Cordoba. Cordoba styrdes under en tid av ett råd, där familjerna med arabiska släktrötter satt.
De arabiska släktena var konkurrenter mellan sig men bildade en klass av folk som haft roller som imamer, domare och handelsmän  och därmed stor administrativ och religiös kontroll. Ibn Khaldun hävdar att Banu Khaldun kom från en arabisk jemenitisk släkt och vi får väl lita på den store historikern. Ingen taifastat kom att kontrolleras av muslimska familjer med lokalt ursprung i Spanien, så kallade muwallads, men det kan ha berott på att dessa gärna skaffade sig en arabisk koppling. Inte heller lyckades någon ummayyad etablera en taifa-stat. När de väl förlorat makten vart de grundligt krossade.
2) Familjer med bakgrund i de berberfamiljer (imazighen) som tidigt kom till Andalusien. I Toledo styrde till exempel klanen Dhul-Nunids som varit mäktiga från 880-talet.
3) I Valencia och Murcia kom släkter som stammade från slavar till makten, på spanska Régulos eslavos. I Andalusien var dessa saqaliba ofta av slaviskt ursprung, medan i Khorasan var det olika turkisktalande grupper som förslavades (kallades på arabiska ghulam eller mamluk). Flera fick höga militära poster och i öst blev de grunden för olika så kallade slavdynastier när de helt tog över makten, till exempel Ghaznaviderna. I Valencia var det sedan al-Mansurs barnbarn Abd Al-Aziz som vann makten. Taifa de Valencia kom att bli ett betydande taifa-rike (under perioden 1011-1238 självständigt i fyra omgångar).
4) I Granada var det till Andalusien sent komna imazighen som tog makten, de som rekryterats av al-Mansur under hans satsning på en stående armé. Ziridernas dynasti var från berberfolket Senhaja och kontrollerade delar av nordafrika 973-1148 med dagens Tunisien som bas. Taifa Granada fanns 1013-1091. Även Ronda hade en kort tid en taifastat, grundad av imazighen från Zenata-folket. Zenatas mest betydande dynasti var Mariniderna 1244-1465 med huvudstaden Fez.

För att en dynasti ska hålla sig vid makten ska alltså sådan olika intressen jämkas samman. Många olika cykliska teorier finns för detta. Det ligger i sakens natur att om man vill hitta ett mönster för historien fungerar så vill man hitta förlopp som upprepar sig. Hög- och lågkonjunkturer, malthusianska cykler för befolkningsutveckling och jordbruksproduktion, den kinesiska historieskrivningen med dynastiska cykler osv. Gemensamt för teorierna är en systemsyn där inbyggda feed-back-mekanismer i ett samhälle leder till uppgång och fall.

De tidiga muslimska samhällena hade några inbyggda problem som kunde destabilisera samhället. Ett var att skattebasen var till viss del baserad på att kristna och judar betalade en högre skatt. Under expansiva faser bidrog det till ökade inkomster, men under perioder då inte nya områden lades under beskattning och andelen muslimer ökade genom att kristna och judar fann för gott att byta religion, så minskade skatteintäkterna.

Beskattning av muslimer var reglerad i koranen på ett vis som begränsade möjligheterna att ta ut skatt för att finansiera militären. Dynastier som valde att öka skatten utöver det tillåtna riskerade att utmanare kunde anklaga makthavarna för att inte följa islam, utan leva i en orättfärdig lyx. Vissa hov var också utmanande dyra i drift, och det stack i ögonen på fler än rättrogna muslimer.

Ett sätt att upprätthålla en militär styrka var att ha "deltids-soldater", i princip var den urspungliga arabiska armén en sådan. Medan hälften var ute och slogs var andra hälften hemma och skötte boskap och odling. De syriska araber som bildade junds i Andalusien var organiserade på det viset.
Själva den administrativa apparaten för att ta upp skatterna och organisera mobilisering blev kostsam. Olika rivaliserande grupper inom byråkratin manövrerade för att skapa egna fördelar. I sagorna är de kända som de onda visirerna som skodde sig på godtrogna kalifers bekostnad.

De olika iqta-systemen var försök att lösa problemen genom att inte betala militärerna direkt utan istället ge dem rättigheter i olika landtillgångar som de kunde utnyttja. Ghaznaviderna och Seldjukerna utvecklade systemet som började användas av abbasierna. Systemet var inte feodalt, då centralmakten behöll alla formella rättigheter och kunde avsätta en lokal jordägare när som helst. En iqta var en rätt att ta ut skatt och behålla en del av den, men den rätten kunde inte ärvas eller säljas och slavarna och bönderna ägdes/styrdes inte juridiskt av iqta-innehavaren utan av den centrala staten (kalifen). I praktiken kunde iqta-innehavarna bli rätt självständiga och det kunde leda till splittring. Tahiriderna är ett exempel på hur detta kunde leda till en separat dynasti.

En annan lösning var att etablera arméer av slavar, direkt underställda kalifen/sultanen. Detta kunde vara ekonomiskt fördelaktigt och militärt effektivt, men det innebar en risk. I många fall tog en ledare inom armén över makten och skapade en ny dynasti baserad på gruppsammanhållning inom armén. En militärkupp skulle man kunna kalla det. Saffariderna och Ghaznaviderna var sådana "slavdynastier", Mamluksultanatet i Dehli (1206-1290) och Mamluksultanatet i Egypten (1250-1517) är andra exempel.

Det finns många olika mekansimer som kan få en dynasti att falla. Den ledande gruppen måste klara av att balansera olika intressen. Interna likheter mellan Khorasan och Andalusien finns i den splittring och instabilitet som fanns trots att bägge områdena upplevde en "guldålder" ur ekonomisk och kulturell synvinkel. Det omgivande stora yttre hotet var olika. I Khorasan dök mongolerna upp oväntat och krossade allt motstånd under några få årtionden, i Andalusien var de kristna staterna i norr ett sakta växande hot.

För översikter över dynastier med tidslinjer, se till exempel: http://www.metmuseum.org/toah/ht/?period=07&region=nc