17 juni 2012

Khorasan år 1220


År 1220 erövrade Djingis Khans arméer Buchara och Samarkand.

Söderut, i staden Merv i Khorasan, hade Yaqut al-Rumi, bott under åren 1216-1218. Han flyttade sedan till Khiva i Khwarezm och Balkh i Baktrien innan han 1220 fick fly undan mongolerna till Mosul och sedan Aleppo. Hans bok Mujam al Buldan förtecknar mycket geografisk och till geografi anknyten historia om den kända världen. En betydande del av hans insikter kom från studier i de berömda biblioteken i Merv.

Khorasan var en smältpunkt för influenser från alla håll och från 1000-talet en av världens mest betydelsefulla platser vad gäller läskunnighet och skolning. En uppräkning av språk och kulturella inflytande blir lång och ändå inte fullständig: persiska (och andra indo-iranska kulturer som kurdiska, religion zoroastrism och manikeism), arabiska (islam), olika turkiska och mongoliska språk (tengrism), indiska och kinesiska (buddhism), arameiska (nestorianskt syrianska kristna) och hebreiska (judendom var en betydande religion i Khazar kaghanatet 618-1048) och hellenistisk kultur.

Kärnan av kulturell påverkan var persisk, arabisk, sogdiansk och turkisk. Den gamla sogdianska kulturen var i sig en sådan blandkultur som starkt påverkat Merv från de sogdianska huvudorterna Samarkand.och Penjikent. Sogdierna var nära allierade med turkisktalande folk. Den arabisk-muslimska erövringen av Khorasan från 651 och Sogdia 713 innebar faktiskt ett ökat inflytande för persiska från de södra delarna av Khorasan och norrut in i Transoxianien. Arabiska ersatte arameiska i de områden som koloniserades i mellanöstern men fast islamiseringen gick väl så snabbt i Khorasan och norrut så var det persiska som blev det gemensamma språket. Sogdianska och Baktriska minskade i betydelse för att försvinna på 1100-talet, Khwarzemiska talades fram till 1300-talet. Muslimer som talade persiska kallades för tadjiker.

De arabiska abbasiderna kom till makten 750 med ett starkt stöd från Khorasan. De flyttade den arabiska huvudstaden från Damaskus till Bagdad och Khorasan blev en viktig provins. En första guldålder för Merv var när staden blev huvudort i abbasidernas rike 813-818 under kalifen al-Mamun och generalen Tahir ibn Husayn (vilket ledde till Tahirid-dynastin 821-873). År 1220 var abbasiderna däremot endast formellt en ledande dynasti, redan från 821 hade de börjat tappa kontrollen och deras vasaller samanider och ghazanider var i praktiken inte underlydande. Seljukturkar tog över styret i Bagdad 1058 på inbjudan av abbasiderna som behövde deras stöd för att inte förlora makten helt till shiitiska buyider.

De olika dynastierna kan få representera olika kulturella inriktningar även om det alltid var frågan om en mix.

Abbasiderna får stå för islams inflytande: statsreligion, organisation, lagstiftning, utbildning och sufism.

Samaniderna (819-999, -1005 om man räknar slutkampen i Khorasan) var persiska, utvecklades madrasas som islamiska utbildningscentrum, (eventuellt inspirerade av buddhistiska sådana). De var sogdiernas efterträdare i handeln med kontroll över silvergruvor och slavhandel. Deras huvudstad var först Balkh,senare Buchara, och imperiet sträckte sig från Rey till Kabul, och från Isfahan till Taskkent.

Några dynastier representerar de rent turkiska militära grupperingar som anlitades av abbasiderna som slavsoldater men som blev mycket mäktiga, tiill exempel Ghaznaviderna (963-1187) och Khwarasmiska imperiet (1077-1231). Ghaznaivderna hade en delvis indisk maktbas och huvudstaden var Ghazni söder om Kabul. Den förste med titeln sultan (av ett arabiskt ord för makt) var sultan Mahmud av Ghazni (971-1030).

Andra turkiska dynastier utgick från en egen produktiv maktbas. Dessa var i olika grad organiserade som traditionella nomadbefolkningar eller mer bofasta och urbaniserade. Jordbrukare, delvis nomadiserande och handelsmän var Seldjukturkarna som i praktiken styrde i Bagdad 1037-1194. De var från den turkiska språkgruppen oghuz, men även alltmer med inslag av lokalbefolkning som övergick till att tala turkiska.

Kara-Khaniderna i Fergana (840-1212) hade en ekonomi mer baserad på boskapsuppfödning. Khara-Khaniderna kan ses som en efterföljare till Uighurkhanatet (744-848). Längre nordöst fanns de turktalande kirgiserna och andra nomadfolk. Norr om Aralsjön khazarerna, och bortom dem kiptjakturkar och ruser.

När det stora seldjukiska imperiet splittrades 1156 tog lokala Khorasan-seldjuker kontroll med Merv som huvudstad. De hamnade dock mitt i en konflikt mellan Khwarasm i norr och Ghaznavidernas efterträdare, den Ghuridska dynastin (1148-1215), en persisk dynastin med huvudorter i Baktrien (dagens Afghanistan).

Kara-khitan (eller Qara-khitai, 1125-1218) var en mongolisk grupp som först etablerat sig som en maktdynasti i Kina (Liao-dynastin 907-1125) men sedan flyttat sin huvudort till Balasagun.
De hade under Liao haft en tvådelad organisation, en kinesisk princip för sina södra områden och en nomadbaserad för de norra delarna. Till skillnad från övriga grupper i området var kara-khitan i huvudsak buddhister.

Khwarasmiska dynastin med huvudstaden Gurganj, var periodvis vassaller under Seljukerna eller Kara-Khitai. Khwarasm hade fortfarande kontrollen över Merv 1220, men mongolernas övertagande ledde till att den militära eliten flydde och fortsatte sina aktiviteter längre västerut.

Hela denna komplicerade bild förändrades under loppet av några få år då Djingis Khans mongoler tar över makten. Yaqut flydde från Merv. Staden förstördes. I sina böcker skrev Yaqut ner sin bild av världen och bevarade på så vis en del av det vetande som funnits i biblioteken i Merv.