22 augusti 2011

Sassanidernas hamnar

Åren kring 600 e.Kr var de sista åren på en sassanidisk storhetstid. Khosrow II Parvez hade en fredsuppgörelse med bysantiske kejsaren Maurikios sedan 591. När Maurikios mördades av myterister i sin egen armé, valde sassaniderna att gå till anfall. Fram till 619 var kriget framgångsrikt men sedan kejsar Herakleios lierat sig med turkiska khazarer vände stidslyckan och Parvez mördades efter nederlag 628. Parvez offensiv var bara den sista i en lång historia av krig mellan perser och romare. Under hans farfar Khosrow I (gr. Chosroes, på persiska Anushirvan) hade krig förts mot Östrom under Justinianus. David Levering Lewis tar i "Gods Crucible" ett ännu längre perspektiv och utgår från det första Romersk-Iranska kriget, orsakat av senator Crassus misslyckade anfall år 53 f.Kr. Krigströtthet är ett underligt begrepp, men krigströtta lär de flesta folk varit som hamnat i dessa romersk-iranska evighetskonflikter.

År 600 hade sassaniderna fortfarande kontroll över stora områden. Hela kusten från Sind mot Iran (Makrankusten) var under deras kontroll liksom hela Persiska viken och Oman.  Hamnen Siraf på nordkusten av persiska viken nedanför Shiraz var betydelsefull. Siraf byggdes ca år 400 e.Kr, enligt André Wink i "Al-Hind". Den största sassanidiska hamnen var Al-Ubulla vid Tigris delta (gr. Apologos, persiska Obolla). Basra fanns ännu inte, Basra grundades av araberna år 638. I Siraf pågår arkeologiska utgrävningar medan Obolla lär ligga under ny bebyggelse i Basras utkanter.
Oman var ett sassanidiskt lydområde och största hamnen där hette Suhar. På andra sidan sundet in till Gulfen låg Hormuz, en mindre hamn men viktigt för sassanidernas kontroll i området. Persiska viken var vid denna tid helt under persisk kontroll.

Oväder och pirater gjorde haven kring arabiska halvön svårnavigerade. Karavaner kunde ta lasten landvägen istället, det gick karavanvägar från Oman och Jemen upp mot medelhavsområdet, och många av de karavanerna passerade Mecka. Med ökat kunnande om monsunvindarna och förbättrade skepp så minskade karavanernas betydelse i förhållande till sjötransporter under första halvan av tusentalet.

Även Jemen lydde under Ctesifon. Både Jemen och Oman har berg där det faller viss nederbörd, det är inte öken utan jordbruksmark, och befolkningen är jordbrukare snarare än nomader. I Jemen hade kungariket Himyar existerat mellan 100 fKr och 520 eKr.  Dammen i Marib var deras stora bedrift, en damm som möjliggjorde att 10 000 ha bevattnades. Dammen förstördes slutgiltigt år 560-575 eKr och den jordbrukande befolkningen måste ha minskat betydligt. Områdets antika historia berättar om Drottningen av Saba och oerhörda rikedomar men år 600 kunde få läsa de gamla arabiska texterna på tempelruinernas väggar. Huvudstaden Sana'a (Sana) ligger på 2200 möh. Den återuppbyggdes av muslimerna och en av de äldsta moskéerna finns där, liksom en rad gamla höghus i särpräglad stil, lite som pepparkakshöghus.
http://whc.unesco.org/en/list/385


På andra sidan persiska viken låg kungariket Axum. Kungarna här var kristna och lierade med Bysans. År 600 hette kungen Gersem, men han är känd enbart för att ha varit den siste kungen i Axum som präglade mynt i guld. Kung Kabel som styrde kring år 520 finns det mera källor om. Bland annat beskrivs hur han anföll den judiske kungen i Himyar och bidrog därmed till Himyars undergång och den judisk-himjaritiska befolkningens utflyttning.

Hamnstaden Aden i Jemen hade alltså under loppet av 100 år styrts av makthavare av respektive judisk, kristen, zoroastrisk och slutligen från 628 av muslimsk tro. Under muslimskt styre skulle Aden bli en av världens viktigaste hamnstäder. Aden har en naturlig hamn i en krater, och ett strategiska läge nära sundet till Röda havet, vilket gav hamnen en betydelse likt Konstantinopels från handelssynpunkt. Men till skillnad från Konstantinopel var Aden inte lätt att göra till en svårintaglig fästning.

21 augusti 2011

Sindhavet

På sanskrit heter det Sindhu sagar, sindhavet. För grekerna och romarna var det Maris Erythraei (egentligen röda havet som fick beteckna mer än det gör idag), för araberna Bahr al´Arab, kineserna kallade hav åt det indiska hållet för västerhavet.
Sind är området runt Indusflodens nedre del, ett område som med de 5000 år gamla lämningarna av staden Mohenjo-Daro räknas in bland de första högkulturerna.
År 600 kontrollerades området av Raidynastin. Rai hade sin huvudort i Alor (dagens Sukkur). De byggde tempel helgade åt Shiva, men här fanns även buddhister och den siste Raikungen var buddhist. Det gjorde säkert samarbetet Harsha Vardhana bättre, från 606 var Sind en del av hans intressesfär. Raikungen utmanövrerades av sin överstepräst, som tog över styret innan så småningom araberna invaderade år 711.
Hamnen år 600 låg 6 mil öster om dagens Karachi, och hette Debal (dagens Banbhore/Bhambore, eventuellt detsamma som antikens Barbaricon). Indus delta ändras, och tidigare hamnar som Thatta (Alexanders Pattala) hade slammat igen. Debal gick samma öde till mötes på 1100-talet. Före år 50 eKr hade skeppen, som kom från Aden i Jemen, Barbaricon som huvudhamn men sedan lärde man sig utnyttja vindar så att man kunde segla direkt på Barygaza (Bharuch). Därmed fick Barbaricon/Debal minskad betydelse för handeln från sydindien till Alexandria. Men enligt André Wink var Debal en viktig hamn under sassanidisk kontroll på 500-talet, mindre betydelsefull under Raidynastins tid, men åter en viktig hamn när araberna kontrollerade den. Kanske var de politiska vindarna lika betydelsefulla för Debal.

15 augusti 2011

Norrut längs Indiens västkust år 600

I sydvästra Indien, Kerala, låg den antika hamnstaden Muziris, som var en av de viktigaste hamnarna under romersk tid. Det är inte klarlagt var hamnen låg men arkeologiska utgävningar på en plats som heter Pattanam nära staden Kochi har gett en rad fynd som kan betyda att där låg Muziris. Hamnen förstördes någon gång, kanske i närheten av år 600, så det är oklart om hamnen fanns där då. Söder om Muziris låg Kollam, dagens Quilon, och den staden var nog en bättre hamn år 600, inom Pallavas intressesfär, men lokalt styrt av dynastin Cheras som gett namnet till Kerlala.

Kusten här kallas Malabarkusten. Mala betyder berg eller kulle på det dravidiska språket malayalam, ett språk nära besläktat med tamil. Puram, som betyder område, ska ha förenklats till "bar".

Malabarkanel (Cinnamomum tamala) är ett träd som är släkt med äkta kanel (C. verum) som bara växer på Sri Lanka och andra kanelträd som används som hushållskanel, t.ex. indonesisk kanel (C. burmannii). Trädet kallas även träkassia, ordet kassia kommer från den kinesiska kassiakanelen (C.aromaticum). Löven heter på engelska malabathrum och används i matlagning (tejpat) och i traditionell medicin.

Ett annat viktigt aromrikt träd är sandelträd (Santalum album) som används till rökelse. Och när jag ändå håller på måste jag nämna mitt indiska favoritträd neem (Azadirachta indica) som har traditionell användning inom medicin och som repellent mot insektsangrepp. Det heter vembu på tamil och nimträd på svenska. Malabhathrum och sandelträ var viktiga handelsvaror, medan neemprodukter nog mest hade lokal betydelse.

Norr om Kerala ligger Karnataka. Här fanns dynastin Chalukya med Vatapi (dagens Badami) som huvudstad, Pallavas huvudfiender. Flera viktiga tempelstäder och grottor fanns här år 600 men de flesta ligger i inlandet: Pattadakal, Aihole och 50 mil längre norrut nära Aurangabad de berömda platserna Ajanta och Ellora.

Ville man undvika Chalukya fick man ta sig hela vägen upp till Gujarat. Hamnen i Surat var under Chalukyas kontroll år 610 men Bharuch kan ha varit styrt av gurjager och norr därom styrde maitrakas från staden Valabhi. Valabhi var rikt och de religiösa skolorna där var de viktigaste efter de i Nalanda. I Gujarat, tre mil från nordspetsen, ligger Dwarka eller Dwaraka, en plats omnämnd i det stora eposet Mahabharata. Arkeologiska utforskningar under befintliga tempel och i havet utanför har gett fantastiska resultat. Den försvunna staden, som enligt legenden förstördes vid Krishnas död, har återfunnits.