22 januari 2011

Sogdianer i Kina och Bysans

Sogdianerna var ett verkligen spännande folk som säkert skulle vara mer omtalade idag om de haft tydligare efterföljare. Deras kultur hade sina rötter under tidig järnålder i området kring Zerafshanflodens dalgång, mellan de stora floderna SurDarja och AmuDarja. I samspel med det persiskt och grekiskt influerade Baktrien, Margiana (landet runt Merv), Khvarezm (nära Aralsjön) och påverkan från nomadiska stammar från norr (skyter) uppstod en kultur inriktad på jordbruk, hästuppfödning och handel. Sogdianerna talade ett östiranskt språk och skapade en egen kultur som går att få en aning om genom de berättande muralmålningar som finns bevarade. Erimitaget i St. Petersburg har viktiga samlingar av sogdianska föremål. Afrasiab var namnet på staden vi känner som Samarkand och den bäst bevarade målningen kallas den afrasiabiska målningen, se
http://www.orientarch.uni-halle.de/ca/afras/index.htm.

Genom att sogdianerna var så framgångsrika handelsmän fick de omfattande kontakter med Indien under 400-600-talet eKr och det kom att påverka deras konst.

Men redan under Handynastin i Kina hade sogdierna i samarbete med ett turkiskttalande folk Kangju etablerat fast boende "ambassadörer" i Gansuområdet. 7 mil väster om oasen Dunhuang, vid Jadeporten i östra delen av TaklaMakanöknen, hittade Aurel Stein (en "ungersk-brittisk" efterföljare till Sven Hedin) de s.k sogdianska breven, daterade till år 313 eKr, som ger en ögonblicksbild av handeln med bland annat siden och annat tyg, silver, blypulver och peppar. År 313 förstördes staden Luoyang, en händelse som omnämns i ett av breven. Breven är skrivna på papper. Papper var känt i Kina några hundra år fKr men tillverkningsprocessen är först beskriven av Cai Lun (Tsai Lun) som levde ca. 50  – 121 eKr. Kunnandet om papperstillverkning kom först år 650 att spridas till Sogdiana, men papper från Samarkand blev sedan ett begrepp även långt västerut, spritt av araberna. Det äldsta dokumentet bevarat på papper i Europa är Silosmissalet, Isidorus mässa i mozarabisk version, från 1151.

Sogdianerna praktiserade en egen tolkning av zoroastrism vilket bland annat innebar att de hade flera gravskick. I södra Ordos (norr om Changán, Xian) har det hittats gravar för sogdier som nått en hög position inom det kinesiska samhället. Titeln var sabao, en kinesisk omskrivning av det sogdiska ordet för karavanledare, sartapao. Dessa familjer hade bott flera generationer i det Kina som från år 581 blev Sui-dynastin, men som tidigare varit splittrat i många riken.

Men handelsintressena sträckte sig även västerut, främst till sassanidernas rike. I mitten av 500-talet får gökturkarna stort inflytande över Sogdiana, och sogdianerna får underordna sig deras khaner. År 568 leder det till att sassaniderna bryter handelssamarbetet pga konflikter med gökturkarna. Sogidernas ledare Maniakh tog då direkta kontakter med Konstantinopel och bjöd in en bysantinsk förhandlare vid namn Zemarchus för att förhandla fram en alternativ handelsväg med gökturkarna, norr om Svarta havet, en väg som inte passerade sassanidernas område. Från 579 minskade dessa direkta bysantinsk-gökturkiska kontakter. Denna historia visar på sogdiernas betydelse längs hela sidenvägen.

700-talets arabiska erövring  innebar att sogdierna succesivt assimileras in i en arabisk kultur, de mindre städerna som Pendjikent övergavs av handelsmännen, och handeln koncentrerades till Samarkand och Buchara. Från 900-talet går det inte att tala om en sogdiansk kultur i ursprungsområdet men längre österut i Centralasien och Kina finns spår av deras kultur kvar lite längre.

An Lushans uppror under Tangdynastin år 755 ledde till förföljelse av sogdianer i Tang, då upprorsmannens far var sogdiansk. Detta gjorde att många med sogdianska namn bytte till mer kinesiskt klingande namn. Även ekonomiskt minskade deras betydelse under 900-talet. Sogdierna försvinner ur historien.

8 januari 2011

Sogdiana och passen över Pamir

Sogdianerna var sidenvägens viktigaste handelsmän. Språket var det ledande gemensamma språket längs handelsvägen från Persien till Kashgar i Kina. Sogdiska var ett östiranskt språk, släkt med andra nu utdöda språk i området, som baktriska och khwaresmiska. Språkens rot var zoroastrismens språk avestiskan. Idag finns bara ett besläktat språk kvar, yagnobiska, som talas av några tusen personer i yagnobidalen i norra Tadjikistan.
Sogdianernas viktigaste städer var Varaksha (Bukhara), Afrosiab (som blev Marakanda, Samarkand), Chach (Tasjkent) och Pendjikent. Pendjikent omnämns som en huvudstad, ruinerna ligger på vägen rakt upp från Samarkand in i Alaidalen.
Från Merv passerade man först floden Oxus (AmuDarja, in i Transoxianien) för att komma till den berömda staden Bukhara. År 600 var detta ett gränsland, sogdierna styrdes av folk från öster som kallas gökturkar. Dessa kontrollerade ett enormt område. Kring år 550 hade dynastin Ashina gjort revolt mot Rouran (en dynasti relaterat till Juan-Juan, nomadfolk som dominerat norr om Kina) och ett gökturkiskt khanat hade upprättats. År 600 pågick ett inbördeskrig inom khanatet som höll på att delas upp i en västlig del med huvudort Suyab (vid dagens Bishtek) och en östlig del med huvudort i Orkhondalen (dvs det numera Unescominnesmärkta område där Djingis Khan lät anlägga Karakorum). Den viktigaste maktspelaren hette Tardu, som år 599-603 var khan över hela khanatet. Det borde ha inneburit att om man bara kunde få "resetillstånd" in i Bukhara så var det få "gränser" att passera förrän man skulle in i Suidynastins Kina.

Bukhara hade minst fyra portar. Åt väst kunde man fortsätta mot Aralsjön, till Khiva och Khorezm som år 600 var en del av sassanidernas rike.

Åt öst kunde man resa ner tillbaka mot Onyx dalgång och upp i Baktrien/Tokharistan. Denna väg fortsatte sedan upp till de berömda gruvorna i Badakstan, där rubiner och lapis fanns till salu. Enligt Insight guideboken är dessutom Wakhandalen en av de vackraste platserna i hela Centralasien, ett skäl att välja denna väg. För att nå Kina passerade man sedan Karakulsjön, som bildats av ett meteoritnedslag i Pamirbergen, och tog sig över Kyzyl Art passet på 4260 möh. Då kom man till korsvägen vid Sari Tash, och därifrån tog man sig ner via Irkeshtampasset (2841 möh) till Kashgar.

Åt nordost låg Samarkand. Därifrån kan man gå direkt upp i Alaibergen, via Pendjikent genom Anzobpasset (3372 möh) till Dushanbe i dagens Tadjikistan. Tadjik är ett persiskt språk, men inte nära släkt med sogdiska utan snarare likt den persiska som talas i Iran. Längs Alaidalen kan man sedan ta sig över Karakmykpasset till korsningen Sari Tash. Högsta bergstoppen här har fått nytt namn senare, det är Pik Lenin (7134m). Vill man se pågående vägarbeten kan man gå in på kirgisiska transportministeriets hemsida http://www.sk-road.com/. Fungerar inte den länken finns projektplanering med kartor här.

Sidenvägens huvudled gick vid denna tid genom Ferganadalen. Från Samarkand gick man norrut, kanske så långt upp som till Chach, eller så tog man av österut direkt när man nått fram till Jaxartes (Syrdarjas) dalgång. I Ferganadalen fanns flera städer, Kojand (Khojent, idag Tadjikistans andra stad, grundades av Alexander), Kokand (idag Quqan i Uzbekistan, viktig stad under arabiskt styre), Margilan och Andijan. Från Kokand kan man "tvära över" norrut till Tasjkent via Kamchikpasset, 2268 möh). Ferganadalen omges av Turkestanbergen i norr, Pamir/Alaibergen i söder och Tian Shanbergen. Idag är dalen till större delen en del av Uzbekistan.

Tian Shan sträcker sig långt bort norr om Taklamakanöken och utgör orsaken till att om man inte går in i Ferganadalen får man välja en längre väg norr om dessa berg, genom Kazakstan. till området där gökturkarnas Suyab låg. Där kunde man fortsätta åt nordost den långa vägen till Turpan (idag går vägen genom Ürümqi,  den staden hette tidigare Luntai och grundades 648 eKr så år 600 fanns den inte).

I Suyab kunde man också gå söderut och ta sig genom Tian Shan vid Tourgartpasset (3752 möh). Den vägen till Kashgar i Kina är den som nu rustas mest för att bli den moderna länken mellan Kina och Kazakstan.

Ovanför Andijan i Ferganadalen ligger Osh som idag är gränsstad i Kirgisistan. Från Osh ska man över Taldykpasset (3615 möh) och Terekpasset (4128möh) för att nå Sari Tasj och därifrån ner via Irkeshtam till Kashgar.

Oavsett vägval måste man alltså över 3500 möh för att ta sig till Kashgar. Alternativet är att gå norra vägen men då utsätter man sig för alla risker med att gå längs stäpperna i Kazakstan. Eller så valde man tidigt den södra vägen, söder om HinduKush in i Pakistan via Kyberpasset (1080 möh), men då återstod att ta sig över de allra högsta bergen  i Karakoram, där Khunjerabpasset ligger på 4639 m.

5 januari 2011

Gyaur Kala - Mervs ringmur

Oasen Merv ligger "halvvägs" på en tänkt resa mellan Konstantinopel och Chang´an. Från Neyshabur är det 45 mils väg, över berg och genom Karakumöknen, innan man når Merv. Vidare från Merv är det 25 mil öken innan man når Amu-Darjas (Oxus) floddal. Oasen uppstår då floden Morghabs vatten från Hindu Kush-bergen i Afghanistan rinner ut i öknen. På satellitebilderna ser man ett grönt delta som försvinner ut i ingenting. Området (Margiana) hade via floderna kontakter österut mot Baktrien. År 600 behärskades Baktrien och områden söder därom fortfarande av Hephtaliterna (som omtalas som de "vita hunnerna"), folk som legat i strid med sassaniderna, och tidigare med Guptariket i Indien. Vid år 600 kallas det området tokharistan.

På andra sidan Oxus låg Sogdiana, dit fortsätter resan, till Buchara och Samarkand.

För att skydda staden i Merv byggdes 200 år fKr en ringmur, Gyaur Kala, som fortfarande var i bruk år 600 eKr. Bilder från Merv finns här: Ancient Merv
Förutom ett centrum för zoroastrism fanns här en syriansk kristen biskop och den västligaste buddhistiska stupan.

Merv förstörs på 1200-talet. Jag ska återvända till Merv för att försöka förstå vad som byggdes upp på denna plats som var sidenvägens västra knytpunkt.